tisdag, januari 31

v 0.1

Ni vet, det var ju någon som hade snott min profilbild på messenger och utgav sig för att det var hennes bild? Jag lyckades prata med henne häromdagen. Jag hade addat henne på msn och hon kom upp och undrade vem jag var. Jag skrev "Jo, det är min bild du tagit och använt. Så jag tänkte mest fråga dig vad fan du tror att du håller på med?" - Tekniskt sett är det skitsamma, men det är en sak jag inte fattar. Hon är uppenbarligen tjej. Hon har problem med sitt eget utseende, eller så vill hon inte visa sig, eftersom hon skapat en personlighet på webben som tycker om att prata med par om att ha trekanter med dem. Detta enligt den person som kontaktade mig om saken som också hade pratat med henne i telefon. Så det är en tjej med kasst självförtroende som vill förverkliga sina drömmar på internet. Så har hon sett min bild och tänkt "Sådär skulle jag vilja bli framställd, så där vill jag se ut" eller hur fan nu brudar tänker. Och så tar hon den och utger sig för att vara jag för att slippa från nånting annat. Hennes svar på min fråga är "Det är befogat...", sedan loggar hon ut.

Jag tycker synd om människor som gör sådär. Jag kan ju alltid bevisa att jag är jag. Eller, att det är den fysiska personen på bilden som så att säga, skrivit brevet. Men de lever sig igenom att se ut som andra, av olika skäl. Det kan jag också göra, i tanken. Men att utge sig för att rent fysiskt vara någon annan, där är gränsen liksom korsad för länge sedan.

Jag är så trött. Jag ligger och sover och sover och sover. Mormor fyllde år igår, jag var där en sväng men jag var så trött. Alltid så trött. Det känns som om allting går åt helvete just nu, rinner ur mina händer medan jag sover. Men jag vill inte upprätthålla nånting. Vill inte träffa vänner, vill inte ställa till med nånting. Vill bädda ner mig i mjuka täcken och blinka mig till sömns.

Till sömns.

måndag, januari 30

Januari, far åt helvete


Du har rätt. Januari borde ha lagt av nu.
Jag drömde att mitt ex lämnade mig för Reese Witherspoon. Det är så lagom roligt att min hjärna har arrangerat det så, att när jag blir pressad eller ledsen, när det är kaos inuti mig, då kommer drömmarna. Då kommer det där fanskapet till föredetta tillbaka oavsett vad jag tänker på och då kommer samma scenario om och om igen. Det är inte så sabla självvalt. Jag har ingen större lust att drömma om mitt jävla ex. Han har inte ens plats i mitt sinne. Men själva handlingen, själva grejen, den finns där.

Vad hopplöst det blir. Jag sover hela dagen istället. Men sen är det du. Det är just nu som både du och jag skulle behöva det instängda lugnet om kvällarna, bakom låsta dörrar. Jag vill krypa in i allt det och jag vet att det inte går. Men jag vill krypa in i oss. Helst nu. Tröst. Lugn. Vi. Allt det där.

Vi.

och allt det där.
Fan vad jag saknar dig, ¤.

söndag, januari 29

1337

Jag och liselott diskuterar just det utanförskap som medvetenhet om att se saker från båda sidor medför, och det är rätt viktigt. Vi vet att människor sällan förstår oss, och alienerar oss fast vi är så enkla att förstå, och vill så enkla saker. Exempel; Jag och liselott tittar på TV. Det handlar om en familj som får sina önskningar i uppfyllelse av något amerikanskt lullegull tv-team som gråter och berättar hur fint det är att få göra något för en så fin familj. Gråthistorien gäller killen i familjen, en amerikansk soldat. Han framställs på det typiska, patriotiska, amerikanska sättet - inget ont om amerikaner nu, jag är inte den sortens människa som kan generalisera ett helt folk genom att kläcka ur mig "hata USA" så fort saker inte passar. Hursomhelst, han har just kommit hem från ett land där han åkt omkring i en stridsvagn och förtryckt andra människor, eventuellt och förmodligen också dödat. Men han är en "modig soldat" och ges därför epitetet hjälte. JAG kan inte förstå människor när de resonerar så här, för att för mig - så är saker väldigt enkla om man bara tar bort alla jävla krusiduller - de hyllar en människa för att han är "modig" nog att bli soldat, och just hans arbetsuppgifter har varit förtryck, våld och död. Det är samma sak som vissa diktatorer, skillnaden är att en diktator sällan är förknippad med bra saker hos folk. När jag och liselott ser på TV, ser de gråtande familjerna som tackar för att TV-teamet byggt ett jävla hus åt dem, med ett ROSA prinsessflickrum åt dottern, ser hur den stolte soldaten kommer upp på scen, håller sitt barn, tackar alla i en mick inför hundratals människor, han får ta emot pokaler och folkets jubel, och alla tycker att det är så gulligt och fint och tåraktigt. Den "tappre" soldaten fick komma hem till sin underdåniga fru och barn, han förtjänar PRIS. Gud vad fint. Om någon av mina bekanta hade varit i rummet då, så hade de protesterat när jag vänder mig till liselott och säger "Jag fattar inte hur mänskligheten fungerar. Jag begriper inte hur de inte kan se vad fan de håller på med. Den här soldaten har förtryckt andra människor för sitt "fosterland":s skull, och han blir hyllad. Ser inte människor vad de gör med världen? Fattar de inte?" - hade tillexempel den mindre förstående bekanten som jag påtalade i förra bloggen varit där hade han kommit med massor av motargument, och dessa motargument hade han använt som fakta, på samma sätt som han använde argumentet "Men föda barn är en naturlig handling, därför är det viktigt med könsroller" som fakta, utan att kunna ifrågasätta det.

Jag tycker att det är ganska komiskt. Jag får höra, till och med av mina vänner (fast de flesta av er vågar tydligen inte ens prata med mig, för ni är tydligen rädda för mig vilket är helt absurt), att jag är "märklig", "konstig", jag alieneras precis varje dag av mina medmänniskor av olika anledningar. Deras ursäkter är ibland rent skrattretande varför; "Men du har en speciell utstrålning.." . "Du är ju så smart.." Jaha, okej, så det är alltså de reglerna ni har? Jag FÅR alienera någon av rädsla, om personen är smartare än mig? Jag har alltså rätten att kritisera en välmenande, ofarlig människa, och markera en tydlig gräns för den, bara den är "konstig"? Ni förstår, om du ger mig ett argument för varför du beter dig som du gör, då kommer jag att förenkla detta till minsta beståndsdel och fråga dig om det alltså är rätt att göra så i alla lägen. Du kommer att säga "men det var inte så jag sa" varpå jag kommer upprepa din exakta ordföljd, tolka ner det till densamma motfråga, du kommer inse vad du just sagt och därmed säga "men jag menade inte så..."

Men hur menade du då! Jag fattar inte hur vi ska kunna kommunicera med varandra om du inte ens vet vad du säger människa! När jag sen frågar dig "vad menade du då?" så kommer du bli nervös, orolig att inte vinna konversationen, eftersom det är viktigt för dig att "vinna" ett meningsutbyte, inte att faktiskt komma fram till något, vilket är motsatsen till varför jag diskuterar, och här kommer du att lägga på dig en kaxig attityd, vända konversationen helt och säga "men alltså, du fattar ju själv, att om du gör så här, och säger så här, så kommer folk att tycka att du är konstig". Vilket jag uppfattar på två sätt. ETT: Du använder återigen en jävla ÅSIKT som ett ARGUMENT. Se skillnaden, människa! Bara för att DU tycker att grönt är en fin färg betyder inte det att jag MÅSTE tycka det för att vi ska vara vänner. Det är heller inte så jävla relevant om vi båda tycker att grönt är snyggt, eller hur? Just det! Bravo! Du har just nått din första slutsats! DET ÄR SAMMA SAK som mitt föregående exempel! TVÅ: Du vägrar att ta itu med det faktum att du inte vare sig kan, vill eller förstår att ta itu med din egen moral, därför blir du rädd och måste vända detta MOT mig. Förstår du vilken återvändsgränd vi kommer att komma i? Förstår du hur less jag blir på att ha den här sortens konversationer, dag efter dag, efter dag, efter dag. Jag börjar snart tro att jag är en alien på jakt efter intelligent, eller iallafall logiskt liv, för ni verkar inte förstå mig när jag skriver och säger det här, men för mig är det ganska enkelt att jag använder logik, och för mig är det självklart att ifrägasätta ett argument, försöka se hur mycket fakta jag har, och därmed se hur mycket jag verkligen vet.

Skulle jag ha den här utläggningen för somliga jag känner så skulle de säga "gud vad du är djup asså". Sen skulle de skaka på huvudet, garva, småförlöjliga mig i grupp och därmed förringa det jag just försökte säga, och sen gå. För mig är det solklart både vad de håller på med och varför de gör det, för jag förstår cause and effectkedjan, och jag vet varför folk agerar som de gör. Men det gör inte mig mindre trött, ledsen och besviken. Jag gör alltid saker av en anledning. Jag försöker med all min makt och kraft att förstå mig själv, förstå andra, försöker att använda fakta och verkliga saker som större huvudaktörer i mina argumentationer än de presumtiva "åsikter" jag har. Och tydligen gör det här mig till en "konstig" människa. Alltså; Jag tycker som jag gör eftersom det verkade vara det mest logiska alternativet, med anledning av de fakta jag samlat upp kring ämnet i fråga. Detta kallar jag logik. Somliga av er tycker som ni gör för att era sociala omständigheter dominerar er,och era egon på något sätt "känner" så. Vilket tycker du, helt allvarligt, är konstigast av dessa två? Seriöst, ni människor, ibland..det är en jävla tur att jag begriper varför ni agerar som ni gör nu för tiden. Eftersom jag vet varför, så är det ganska svårt att uppröra mig. Vad jag däremot upprör mig på, är att somliga av mina relationer alltid tenderar till att bli så ensidiga. Anledningen till att jag tar upp det här, är två; jag och liselott har pratat om det ganska mycket och jag har fått det hela bekräftat från henne att jag inte har fått allt om bakfoten, och två; jag börjar tröttna. Ganska hårt.

Vi tar ett exempel, och jag ska försöka att inte låta mitt känsloliv anspela på fakta. Vi tar midsommarafton 2005. Jag bestämmer mig för att ha en fest i hallonbergen där jag bodde då. Jag bjuder i stort sett alla jag känner. Jag spenderar två dagar med att laga pajer, sallader och mat till mina gäster eftersom jag tycker att det blir festligare så. Jag städar, putsar och fejar, och eftersom jag inte vill bli en gnällig, orolig kärring och eftersom det rör sig om vuxna människor så är alla välkomna. Under festens gång inser jag att detta var ett idiotiskt antagande. Om vi utgår ifrån att den genomsnittliga medelåldern på festen var mellan 23 och 25. Om vi sedan ger er informationen att två tredjedelar av festdeltagarna var vänner som jag känt mer än fem år och som jag betraktade som nära mig på ett eller annat sätt. Om vi sedan också drar en genomsnittlig uppskattning kring festdeltagarnas sociala nivå vet vi också att de var från medel till övre medelklass, både högskolestuderande och arbetande. Vår sista utgångsfakta säger oss också att större delen av festdeltagarna umgåtts med mig i relativt nära former som jag betraktar som grundläggande för gemensam respekt vilket i min värld är delvis synonymt med vänskap. Kan vi gå med på att vi har dessa fakta?

Okej, vi går vidare; min fest blir naturligtvis ett, på vissa fronter, mindre kaos. Människor sitter på balkongen, skriker saker, vrålar, kastar ned saker från fjärde våningen, vid fyratiden på morgonen. Jag känner mig som en tant när jag, av oro för grannar och annat, MÅSTE gå och säga till mina vuxna vänner att vara tystare, och varför. Jag känner mig som en petig kärring som förstör allt det roliga när jag av oro måste hålla reda på fullvuxna kamrater som jag i det läget tar mer än de ger mig. Människor har sönder saker, skriker och gapar, plockar inte upp en enda grej efter sig. De skyller på alkoholen och gör under hela dygnet (!) grova övertramp som får mig rätt moloken och ledsen. Jag vill inte förstöra det roliga och trots allt så är det en fest. Men jag känner att mina ansträgningar faller ned på marken och jag finner mig själv mer vid datorn än hos vännerna, för jag känner mig alienerad och orolig. (Hint: Datorn är mitt sätt att "fly" och få vara för mig själv) När jag påtalar de här sakerna i ett senare skede får jag höra att jag är "överkänslig". Mina åsikter slätas över av majoriteten och eftersom de är just mina vänner, så lyssnar jag naturligtvis på dem, och det slutar med att jag sitter och anklagar mig själv och undrar vad jag gör för fel. resultatet blir osäkerhet. Osäkerheten grundar sig i att jag inte riktigt ser vad jag själv kan ha gjort för fel för att det skall bli så här, eftersom jag känner att mina relationer på ett eller annat sätt, oavsett syndabock, uppenbarligen inte är som de ska. När jag försöker ta reda på vad jag nu gör för fel bemöts jag av tystnad eller vacklande hummanden. Senare får jag höra på märkliga avvägar från vissa källor att mina vänner inte "vågar" ta upp konflikter med mig eftersom de ska vara "rädda" för mig på det här planet.

Jag förstår inte riktigt varför de är rädda (och för vad) för jag ser inte mig själv som någon högexplosivt farlig människa och jag har aldrig brukat våld mot mina vänner i diskussioner men tydligen finns det något att vara rädd för. Det gör mig ännu mer ledsen, så jag går naturligtvis och grubblar sönder det här och tillfrågar folk i parti och minut för att försöka förstå, men det hela slutar med samma sak och det hela leder mig till slutsatsen att mina vänner alltså är rädda för mig, kanske för att jag är "speciell", "smart" och "ibland auktoritär" (!) samt "oförutsägbar". Den sista punkten är mest oklar eftersom jag aldrig gör saker utan anledning, allt har sin början, men det är så jag får höra att man uppfattar mig. Ni med lite logik och människokunnande i skallen fattar nog att jag blir rätt ledsen av att höra det här, men alla de här situationerna sopas under mattan. Inget mer att göra, jag håller käften och skiter i det, för det är ju bara MIG de har trampat på och då är det faktiskt inte lika viktigt.

I fredags var vi ute och det hela slutar med en efterfest. Under efterfestens gång tvingas både jag och liselott att bli besvärade utan förmåga att kunna slappna av, precis hela tiden. För vet ni vad? Folk är svin när de är hemma hos andra människor. De beter sig så jävla drygt mot andra människors revir att det är sjukt. De skriker hela tiden fast de vet varför man inte skriker. De skräpar ned. De tar saker utan att fråga. De tar slut på ens resurser och de pressar en till gränsen eftersom de vill ha tillgång till vissa saker, tillexempel datorn, som är min domän och jag vill inte att folk håller på och grejar med den om de inte fattar vad de sysslar med för, face it; den är MIN. Att argumentera för varför jag vill ha mina ägodelar intakta är faktiskt inte viktigt, för det ska RÄCKA med RESPEKT, FÖRNUFT och någon jävla måtta! Jag är innerligt trött på att andra människor ständigt, både kollektivt och enskilt, beter sig som barnungar när jag säger "men snälla, låt bli den där, håll inte på med de där sakerna, för de är mina och ömtåliga" eftersom de nyss haft sönder en massa andra saker och de bevisen talar ju för att de kan ha sönder fler grejer. Vad får jag då? "Gud vad du är sur!",. "Vadå, kan inte jag få hålla på med den här grejen, det är väl ingen big deal" , "Vafan, slappna av!"

JAG SKULLE JU GÄRNA SLAPPNA AV OM NI BARA TILLÄT MIG! FATTAR NI INTE DET! Jag spenderar hälften av min tid med att försöka se till att NI har det bra så att NI inte ska alienera mig, så att vi ska kunna ha fungerande FUCKING JÄVLA RELATIONER OCH SNACKA MED VARANDRA MEN HUR I HELA JÄVLA HELVETE KAN NI FÖRVÄNTA ER ATT JAG SKA KUNNA SLAPPNA AV NÄR NI BETER ER SOM RESPEKTLÖSA BARN MOT MIG SOM MAN BARA KAN TRAMPA PÅ? När ni hela tiden beter er helt nonchalant, skräpar ner precis hela er omvärld, har sönder saker, skiter i vad jag säger och sedan spenderar tre timmar med att påtala att NI faktiskt mår dåligt och att jag borde försöka förstå detta istället för att "tjafsa" och "vara känslig". Ni har en jävla massa behov hela tiden som ni känner det viktigt att påtala för alla, och ni känner det viktigt att jag hör dessa, förstår dom och tillgodoser dom. Jag har fattat att det är just det ni går ut på, vissa av er, alltså. Vilket jag gör. Och när jag gör det och tror mig ha rätt till lite schysst respekt och lite hyfs in return, då är jag "jobbig igen" och "känslig".

Jag får också höra att jag "är lite sådär ibland" att jag kan få "utbrott" på något spontant vis, och ja, det stämmer att jag faktiskt ibland blir driven så hårt i situationer att jag måste känna mig så trängd att jag måste säga ifrån. Detta börjar oftast med att jag varnar "snälla, sluta nu. Gör inte så. Jag vill inte. Jag ber er" vilket folk inte hör. Jag varnar och försöker olika infallsvinklar men folk bara tuffar på och kör rakt över mig. Till slut blir jag så frustrerad att jag inte finner annan råd att höja rösten och växa tre meter för att ni ska fatta vad det handlar om. Problemet med er är att ni är så upptagna med att oroa er för att ingen ska höra vad ni säger, eftersom det är viktigt för er jävla självbekräftelse, att ni helt och hållet slutat lyssna på andra människors signaler och ord. Naturligtvis kommer det då som en "överraskning" att jag "helt plötsligt" blivit arg, ni har ju ignorerat mina tidigare försök att nå fram till er! Naturligtvis måste ni då påtala mig som "oberäknelig" när ni diskuterar med varandra eftersom det är viktigare för er att sätta mig i det där facket, det där facket jag alltid får hamna i i vissa sällskap. Som jag hatar. Loo, fixaren. Loo som ringer och ordnar grejer, fester, klubbar, inträde och lajbans. Loo som ställer upp och grejar. Loo som spexar för er och är er clown. Ingen fest utan Loo, hon kan alltid få folk att skratta om det skulle uppstå pinsam tystnad. "Vadå? Mår du dåligt, Loo? Men vadå, du tjatar ju inte om det och det syns inte på dig. Du som är så kul."

Ni känner uppenbarligen inte mig alls. Ni är rädda för atta ta upp saker med mig. Ni vill uppenbarligen inte att det här ska fungera egentligen. Ni vill att jag ska vara "den där tokiga knarkande tjejen som ränner runt och är liksom i det blå på nåt sätt fast hon är rätt smart och kul" för jag ÄR INTE DEN MÄNNISKAN! Och jag vill inte ha det så här längre! Jag vill ha fester där mina vänner kommer till mig för att de vill vara med mig, och vissa av er gör faktiskt det så jag säger inte att alla är dåliga, och jag vill kunna slappna av och veta att folk inte demolerar mina ägodelar och beter sig illa på ett eller annat sätt. Jag förväntar mig att om du är min vän så ska du kunna komma till mig och säga "Vet du vad, Loo, när du gör sådär, då sårar du mig" utan att du ska behöva vara rädd för mig.

Jag hade en sjuklig vanföreställning om att vänner, de känner varann, de har respekt för varandra och de tillför varandra en hel del. I ett slags dynamiskt spel där man utvecklar varandra, där man liksom..tar hand om varandra. Men det har inte känts så med alla på ett bra tag och jag har inte vetat vad jag ska göra åt det. Jag blir skitledsen när jag tar upp det med liselott (som jag har en fungerande och dynamisk och kommunikativ relation med, på riktigt) och jag skäms för att jag ska behöva sitta och gräma mig över en så banal grej, kanske har jag blåst upp det, jag kanske ha fått det fel, det kanske inte alls är så här men det är ju för inåt helvete det enda jag har att gå på för ni säger ju ingenting! Får inte jag det svar jag behöver så utövar jag logiskt tänkande och försöker själv nå en lösning, jag vet att det låter konstigt men så är det, jag gillar att tänka och har inga planer på att sluta med det.

Både ni och jag på varsina sidor har säkerligen helt felaktiga antaganden att bygga våre relationer på, och inte fan förbättras det eftersom ingenting kommer upp till ytan. Men nu är det så här, att oavsett vems fel det är, så känner jag mig utnyttjad. Jag är trött. Jag vill ha relationer som baseras på gemensam respekt. Jag vill ha relationer där folk inte är rädda för mig på grund av någon vanföreställning om hur jag är fast jag i verkligheten verkligen inte är sån. Jag vill ha vänner som litar på mig och vice versa, inte något plastigt, halvytligt jävla kaos där det alltid slutar med att någon blir förvirrad, ledsen eller anklagar sig själv. Och jag fattar inte hur jag ska nå dit med vissa av er, men ni kan ju för helvete inte heller trivas. Eller så kanske ni gör det eftersom ni inte reflekterar över att ni beter er som ni gör. Jag skulle aldrig bete mig hemma hos någon som ni gör. Det skulle vara under min värdighet och så gör man inte mot andras revir för jag vet hur viktiga de är.

Jag vet inte, det känns inte som att det här är hållbart längre. Inte på något sätt alls faktiskt. Jag blir tröttare och tröttare. Mitt huvud bränner av huvudvärk i stort sett hela dygnet nu. Jag vaknar av att det är sådant tryck innanför mitt pannben att jag gråter. Mitt i allt detta så ser jag hur människor omkring mig inte gör annat än felkommunicerar med varandra, de missförstår precis hela mig och det jag vill, och jag känner mig ledsen och förbannad mest hela dagarna, eftersom allt jag ville var att ha människor omkring mig som jag kunde dela tillvaron med, baserat på kunskaper om varandra, respekt, förståelse och alla de där grejerna. Jag blir helt till mig, och helt chockad när jag träffar ¤, och det är därför jag skriver om honom så mycket, och det är därför han gör ett så stort intryck på mig hela tiden, för han hade allt det där, han har samma utgångspunkter och för första gången på länge med en ny människa så fick jag ett dynamiskt svar, en energikick av nyfikenhet och VERKLIGT intresse av en annan människa, eftersom han inte var, som väldigt många, ett vandrande, uppblåst ego med någon slags självhävdelseproblem som rände fram som en ångvält. När det har gått så långt, att vi är så få människor som verkligen..ser alla de här skikten, förstås utan att veta hur de ska hanteras, då blir det lätt att man sluter sig och klipper band. Eftersom de få varelser jag verkligen har utbyte med nu kan räknas till ett relativt lågt ental. Jag är skitledsen att det har blivit så här. Men jag kan inte vara den där människan som ni bestämt att jag tydligen är, och jag tycker att det känns rätt lönlöst att försöka förändra er bild av mig, för allvarligt, det är faktiskt ert jobb att använda era ögon, ert förnuft och er logik, jag har fullt upp med mina egna. Om jag ska behöva bevisa för människor, om och om igen, hur saker är med mig, om jag ska behöva banka in saker i huvudet på er och om jag lider av att jag tilldelats en roll som jag faktiskt inte passar in i, då vill jag inte vara med längre. Jag tycker att vi skiter i det, för allas bästa.

Och jag beklagar om och om igen att jag måste skriva det här i en jävla blogg på nätet och bli arg och hela den baletten och tro mig, jag spenderar rätt mycket tid med att oroa mig för om jag tar för mycket utrymme eller ej, jag oroar mig hela tiden eftersom andra gör det. Jag förstår att somliga av er, trots denna relativt ingående och förklarande text, fortfarande inte förstår vad det handlar om, somliga av er förstår säkert inte alls vad fan jag är arg för och somliga av er himlar med ögonen och tänker "ååh, nu sätter hon igång..typiskt loo..jaja, vi får väl se". Och saken är den, att om ni gör det nu, då har vi faktiskt bevisat tesen. Att vi inte har så mycket utbyte av varandra after all.

..eller hur?

Blue-eyed Loo

Gårdagen började med att jag blev blåögd (se bild) och därpå trixade vi till oss för att leka lattjo med grabbarna vilket var förvirrande men absolut kul, varpå vi slutligen hamnade hemma här, där samtalsämnen som döden, livet och förändringar var på tapeten. Och kärlek, förstås. Fast jag får sällan mycket sagt kring det nu för tiden, inte, i motsats till vad man tror, för att jag inte är connected to it. Nä, för den ska vara härinne hos mig i mitt hjärta och bara existera mellan mig och den som gräver ormgropen i magen.

Jag blir ett barn och ringer ¤, han är den enda som fattar. Genast hör han resonanssvängningar på minimala parametrar som avslöjar mig; "Men nää!" säger han och det är liksom, jag kan ju bara ringa men egentligen hade jag förstås just då, bara velat få krypa upp hos honom med hans fingrar lekande med testar av mitt hår. Jag vårdar varje sekund hans röst får vara hos mig, jag kapslar in trygghet och mjukhet och längtan och han får mig, som alltid, att se det enkla, få mig på gott humör. Det enkla är vad jag och lott försökt förklara för ett mindre intelligent exemplar av grabbarnas bekanta. Han vägrade förstå det här med språk och jag fortsatte om och om igen: "Men om du inte hade ett språk, inget alls! Inget kroppsspråk, inga ord, ingenting - hur framför du då information till mig?" då min tes (föga nyskapande dock) faktiskt är, att språket var människans första, och största vapen. Ingenting finns utan språk. Minns inte hur han dribblade bort det, skitsamma. N gjorde kompispapper till pojkarna. C imponerade stort med sin årets-lista (året som gått 2005):

- Årets bästa känsla: "SLUT jobbat på Söderstadion!"
- Årets sämsta: "DIF:s SM-guld"
- Låt: "out of touch"
- Person(er): "Grabbarna"
- Film: "Cinderella man"
- Roligaste: "MALMÖ BORTA / Köpenhamn"
- Sorgligaste: "King kong"
- Drog: "Gissa"
- Framtidsvision: "Överleva"
- Nya intresse: "Kast med liten loo"

Ha! C, ún poi! Gillade speciellt slutet. Har dock inte skett än. Hehe.

Lilla lilla liselot insjuknade i total vätskebrist och vinterkräksjuka (eventuellt), har tillverkat vätskeersätning åt henne, värmt en varmvattenflaska, bäddat och hämtat allt inom räckhåll. Hon feberyrar mest. Tur jag vaknade, annars hade hon legat där hela natten. Lilla gumman.
Times like these, längtar jag efter så mycket. Jag tänker precis som andra, väldigt frekvent, att, tänk om jag inte duger, är god nog, tänk om jag är usel? Nä.

Egentligen ville jag inget. Jag blev glad av att prata med ¤. Jag är inte nervös eller spänd alls sedan sist och det har sina förklaringar men det går jag inte in på. Konkret angående mig själv börjar nu rädslan jag först kände ersättas av glädje. Först; "Nej. jag vill inte se, det är ju rätt, ja, nej!" och nu ligger det som något varmt härinne så jag försöker komma på tusentals sätt att få göra ¤ glad. Eller överraska honom. Efter att ha lyssnat på relationssnack och kommit fram till att folk FAN inte pratar med varandra alls, och gör de det så går de mer efter egna analyser än vad folk faktiskt säger, värsta härvan. Men jag upplever det iallafall så, när jag pratar med ¤, och det händer frekvent, så hör han det jag säger, och det jag inte säger. Och det finns en tvåvägs, ett dynamiskt svar. Utöver det kan jag förstås också tillägga att detta svar kan komma ur en vacker mun, på ett lika vackert mörkt huvud med polisonger och devil's eyes @ night / angel eyes @day - mood-eyes. Sedan en lagom nacke och haka,(där de hemliga doftställena finns) det aldrig helt slutforskade området. Därefter finns det bara ytterligare perfekta ord.

Det där med perfektion kom upp och begreppet tudelades i några kakbitar var. Min definition av perfektion, är en varelse som är så kompatibel med mig på de flesta plan. Det handlar om känslighet, att se, att förstå och att se igenom mig. För om jag vore den dryga, arroganta varelse som tydligen kan komma undan med vad som helst, som vissa ser det, då måste jag vara schizofren som min mor trots allt. Perfektion är för mig detsamma som kemisk, mental och fysisk kompabilitet. Det har ingenting med perfekta näsor eller kroppsdelar att göra, alls, faktiskt.

Jag är glad inför VNV den 11:e. Jag ska få (tack vare älskling) se Mark Jackson och Ronan Harris ge mig mina sanningar. Jag kommer att gråta igen. Och jag har dessutom en kavaljer för kvällen. Den enda kavaljeren. Jag är så stolt, ska jag få den finaste kavaljerer av dem alla? Jag vill fira; jag vill ha en klänning! En elegant, nertill klockad eller så..men en klänning! Det är ju svaret! Om jag..hm.

Pja, så här innan sommarpåfyllning är det svårt: På outlet-sidan kan jag dock genast catwalka detta softa linne:
http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=5&BrandID=0&DisplayItemID=13660&Position=37&ListType=0 (note to self: Size M)

Alla sågar min caryfish-top. Varför det? Den är ju helt udda!:(note to self: Size M onecol)
http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=5&BrandID=0&DisplayItemID=13605&Position=48&ListType=0

åh, ensam i natta och Simply red kommer på random med sötaste "stars". Vad jag är fjompig..

Och man vet att man har för lite fritid när man letar tees med snygga logos på åt ¤: http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=4&BrandID=0&DisplayItemID=14162&Position=50&ListType=0

!!!!Loo bara dräglar över hoodar som vanligt: men kolla vad sööt. fodret i luvan skulle ju passa till min fina kjol: (Note to self: Size S - Dusty Rose)
http://www.triple5soul.com/shop/style.asp?Style=LFD-1948&Rec=14078&Category=2

de har äntligen kombinerat en hood med ett båtringad linne. Och det är bra sexigt faktiskt:
http://www.triple5soul.com/shop/style.asp?Style=LFD-1933&Rec=13959&Category=2

jag har fått höra att min ena skolflickskjol är såå sexig så jag borde skaffa en ny:
http://www.triple5soul.com/shop/style.asp?Style=LFD-1737&Rec=14846&Category=2

eller - samma kjol, fast kortare och därmed..slynigare? vad tror ni?
http://www.triple5soul.com/shop/style.asp?Style=LFD-1736&Rec=14852&Category=2

börja likna min julshopping, men jag är såå svag för Paul Frank sen jag köpte armbandsuret med mr frank himself på urtavlan:
http://se.zoovillage.com/store/productdetail.asp?CategoryID=0&BrandID=4&DisplayItemID=14589&ListType=3&LineupID=342&Page=/community/tips/isabelle.asp
(vilken kvinna med självaktning kan motstå?)

Jag har fruktansvärda synhallucinationer helt oprovocerat och lyssnar på:

Conjure One - Sleep
VNV - Endless skies
Jewel - Hands
Maroon 5 - She will be loved

jävla sömnhallisar, fan, mobba nån annan.

VIKTIGT! IMPORTANTE ! IMPORTANT! OBS! MINDRE PANIK - HJÄLP LOO; vinn ett studiebesök i hennes liv!

Inför VNV Nation så vill jag vara snygg och delikat. Och jag är fast bestämd att jag ska ha klänning. Problem; var finner jag - brandware, somewhat "triple5soul / elvine / puma /JL"-stuk på en klänning som dessutom inte får vara för kort eller vara gjord av något förortstyg. Alltså: Var hittar jag softa streetbutiker med koll på stilen, som har klänningar i samma street-känsla? Maila mig, eller skriv här i kommentatorsloggen för inlägget.

PS: MARIJA! Tack för linserna! ascoolt, som du ser på bilden...

[ - ;-.,-=]

onsdag, januari 25

Strangelove

Fakta:
Jag är mycket mer dramatisk i text än jag är i verkligheten. Det stämmer faktiskt. Ibland ter sig saker i text så annorlunda; ibland måste de ut på det viset.


Jag är drabbad av ett orubbligt lugn. Jag har fått någon slags bekräftelse som jag tror att jag sökte, detta var helt otippat men det behövdes tydligen. För så länge jag vet hur människor omkring mig känner, så länge jag vet var jag är placerad i deras världar, mentalt alltså, så kan jag tydligen slappna av. I det här fallet fick jag nog veta det jag behövde. Det känns som att jag inte kan nå samma nivåer av oro just nu som förr. Det är skönt att få det här lugnet. Det är skönt att veta att jag har en sak, från ett håll, som ingen kan ta ifrån mig. På något sätt.

Men jag sover som ett djur. Jag hade känslosam dag igår och när jag kom hem och hade haft en tre-fyra riktigt genomgående samtal med folk så kändes det väldigt blödigt. Inte nog med att jag träffat Mr. Star, jag var också förbi min bror på sjukan som var så glad över att se mig att vi pratade i fem timmar och jag fick en kopp kaffe av sjuksköterskorna. Hans mor var där men hon verkade mest nervös över att se mig. Pappa kom dit och det var bara bra, jag behöver mer tid med min far. Jag behöver mer tid överhuvudtaget. Jag har insett hur ofiffigt det är att vara rökare på vintern i det här vädret så jag insåg igår när jag satt och snusade med lillebror att det verkar vara smartare att snusa på kvällarna istället för att springa in och ut och röka cigg. Det må inte vara särskilt kvinnligt eller sexigt men det skiter jag allvarligt talat i, kan jag få i mig nikotin på annat sätt än att röka, och kan jag slippa kylan - why the hell not?

Qurin tror att jag är utsatt för någon slags psykiskt humflum och att jag inte har en tumör, jag håller tydligen på att förvandlas till katt eller nåt i den stilen: http://www.metagifted.org/topics/metagifted/indigo/adultIndigos/areYouAnAdultIndigo.html
Jaha! Det var det som var felet alltså.
Jag fick just ett mycket argt mail från fröken.

"and i'll make it all worth while
i'll make your heart smile"

17:35

Fick höra att min blogg är "beroendeframkallande". Ganska lustigt; folk undrar frekvent kring min blogg och mina nätdagböcker. Jag får ofta höra de förfärade "men hur kan du skriva om ditt liv så ingående på nätet? vem som helst kan ju läsa!" för det första; Ni har ingen aning om hur mycket som händer som jag INTE skriver. Jag undanhåller faktiskt två tredjedelar. Ibland skriver jag saker som är direkt riktade till någon av mina läsare, och det är sällan jag använder människors namn. Oftast är de utbytta eller ersatta med en initial, som i vissa fall inte heller är riktig. Så, oroa er inte; jag har massor av hemlisar. Det kanske bara inte var så uppenbart.

måndag, januari 23

Calm down

I skolan: 14:00
Jag tänkte promota min klasskompis M litegranna genom att ge er denna delikata länk:
http://www.tadetlugnt.se/
Alla i skolan är helt underbara och frågar hur jag mår och hjälper mig när jag är seg. All hail Jakan för era underbara människor. All hail you, people of Jakan! Ni är grymmare än man tror ibland.
Fan vad jag tycker om er.

"You wear guilt
Like shackles on your feet
Like a halo in reverse
I can feel
The discomfort in your seat
And in your head it's worse
There's a pain
A famine in your heart
An aching to be free
Can't you see
All love's luxuries
Are here for you and me

And when our worlds they fall apart
When the walls come tumbling in
Though we may deserve it
It will be worth it

Bring your chains
Your lips of tragedy
And fall into my arms
And when our worlds they fall apart
When the walls come tumbling in
Though we may deserve it
It will be worth it"

Depeche Mode - Halo

Tunga ögonlock, tunga ben, en mun som vill skrika precis rakt ut för att allting blir så dolt, för att all sanning alltid hålls från mig, för att människor utpressar varandra och för att andra människor tillåter dem. För att mörkret faller över söder, för att cigaretterna är gjorda för att ta slut, för att hopplösheten är så stor. Därför, och bara därför. För att mitt hjärta inte är tillverkat för att höra allt det där. Jag hade lovat mig själv en sak i hemlighet, förstår ni; Hör du orden måste du gå. Så illa är det. Jag hade sagt mig att ingenting gott kommer ur ett hjärta, för ingenting jag någonsin gjort med rådslag från detsamma har mynnat ut i goda saker. Från den smärta en varelse kan känna när den man älskar kommer hem efter ett dygn i tystnad, (just det, tystnad. Att inte veta, att komma till en avstängd telefon och våndas, och känna hur det knyter sig i magen..) - från den smärtan när man ser den enda jävla varelsen man någonsin litat på helt och fullt (fan ta dig, J. Fan ta dig för det.) kommer hem och säger, fast med andra ordalag; "Hej, jag är din sambo. Jag har just tagit allt det som var rent, heligt och äkta mellan oss, trampat på det och kastat det till marken. How about that?" till det ögonblicket när en vän ljuger för en, mittemellan den bro jag nästan blev nedkastad från på Lidingö 2001, till mina ljugande eller tysta föräldrar, till den tystnad min far lämnade mig i, och jag vet vad ni tänker, oh god, nu sätter hon igång och ältar - ja, det kanske jag gör! Det är kanske just det jag gör! Jag kanske behöver få skrika ut min jävla vrede, kanske är den här smärtan i huvudet inte någonting som är sjukt, det är ett resultat av ett massivt övertryck för att jag tagit så jävla mycket skit!

Men mittemellan allt det där, har jag stått och liksom "Jaha. Nu igen. Du är inte den första. Kom då, ditt as. Give me all you got, ta slut på mig, knäck mig, jag är åtminstone inte rädd som du, som gör det här av rädsla. Kom igen, give me your best fucking shot, jag vill att det ska blöda riktigt ordentligt den här gången, kom då, lär mig en läxa"

Mänskligheten..jag blir inte klok på er och era idiotier. Jag vet att jag måste vara duktig flicka men jag klarar det inte riktigt. Alkohol gör människor dumma. Livet gör människor osäkra, rädda och själviska. Verkligheten är inte på riktigt, verkligheten är det de påstår existerar som de vill få dig att leva i men de har inte greppat hur subjektiv den där så kallade verkligheten verkligen är.

Give up your needs
your poisoned seeds
find yourself elected
to a different kind of creed

Jag kommer hem med den bekanta panikångesten i bröstet, fumlar med sladdarna, kopplar in lurarna i datorn, maxar volymen, och då menar jag maxar, ingenting botar smärtan så mycket som riktigt, riktigt hög bas i öronen. Det ska vara på gränsen till att det gör ont, totalt socialstyrelsenfrånvänd jävla volym, långt bort från den de säger ska vara skadlig. På tunnelbanan hit satt jag och Henkstar och pratade om nånting när ett finskt fyllo sätter sig och pratar med oss. Det är ganska vanligt att gatans människor tilltalar mig. De fina damerna rynkar på näsan, men jag ger honom en cigg och skrattar med honom. Han säger "de där..de ser inte som du och jag. De talar ÖVER varandra..förstår du? De kommunicerar inte! Det går inte att vara på samma nivå!" och jag fattar vad han säger. Människor är så rädda för de här gatans individer men de är inte farliga alls. Allt de vill, är att överleva i en värld som de aldrig passat in i. Allt de vill, är att få prata med någon. Jag nickar, och han ser på mig. "Du är inte som alla andra i den här vagnen. Jag ser det" säger han. Jag tänker att du har ingen aning om hur rätt du har.

När jag kommer ut från tunnelbanan för att handla cola på zinkus livs står det ännu en där. Han går fram till mig av alla som finns där. Han undrar om jag har en cigg. Jag står och röker på en, så jag tar ett bloss på den och räcker den till honom. "Här..ta den" säger jag. Han klappar mig tackande på axeln. "Tack. Du är en ängel..verkligen. Folk är inte så snälla här.." säger han och går vidare. Han ropar "Men du, du var one of a kind!" och jag tänker det är intressanta sammanträffanden man råkar in i. Jag kommer hem hit och in med lurar och ut med smärtan i ord, vad spelar det för roll vad jag säger, jag kan inte matcha dina ord den här gången. Du förstår, jag kan inte vara känslosam längre. Jag tar mig inte till den öppna banan där jag säger det där, för i min värld..det är för stort. Det handlar om att behålla och att leva. Covenant får avsluta med sanningen. Lyssna på Eskil Simonsson, han är i klass med Ronan och Mark ibland:

"stand before the gates and watch metropolis
empires come and go we live forever
and eternity is in your hidden eyes
take my broken wings teach me to fly again

I stand alone
we stand alone

down the empty streets head for the seven hills
vestal virgins dance we steal the fire
battered columns stand as silent monuments
deep inside their dreams I see your memories

I stand alone
we share the last champagne and watch necropolis
still and so let's leave her to her silent walks
the sun of Rome is set and our day is gone
a kiss a taste of red from your open lips
I stand alone
I stand alone"
Covenant - We stand alone

Och playlisten till mitt öppna hjärta går vidare, och jag antar att jag aldrig skulle erkänna det, men när "Like tears in rain" går på, då orkar jag inte längre. Fingrar dansar över tårstänkt tangentbord, smärtan i huvudet tilltar och jag smäller handen i bordet, benet sparkar till sängen så den flyger, jag kastar mig ned på knä och river i mattan, jag tystar mina skrik till de mest sanna textraderna som någonsin kommer att skrivas, men bara detta ögonblick:

"Go to the Empire State and watch the city lights
Hear the noise of millions struggle in the sprawl
Stare into the sky, we're few and far between
Black eyes full of stars, wide with memories

Every street I ever walked
Every home I ever had
Is lost
Every flower I ever held
Every spring I ever had
Has died
Every man I ever knew
Every woman I ever had
Is gone
Everything I ever touched
Everything I ever had
Has died

Lie down in the park and watch the satellites
Hear the children sing just a breath away
Dance in the heavy air along the interstate
Black lung full of fumes, choke on memories
Every street I ever walked
Every home I ever had
Is lost
Every flower I ever held
Every spring I ever had
Has died
Every woman I ever knew
Every man I ever had
Is gone
Everything I ever touched
Everything I ever had

..Has died"

Covenant - Like tears in rain

söndag, januari 22

Mindfucked

"Någon frågade Buddha:
-'Hur slipper man hettan en varm sommardag?
Buddha svarade:
'Varför inte hoppa in i en brännhet ugn?"

Så som jag ser det har man två alternativ; antingen hittar man på lögner för sig själv och andra för att upprätthålla något som man hört borde existerat, eller så gör man inte det.

Jag drömde att jag var runt i någon slags alternativ nattverklighet. Överallt fanns det olika vänner som jag snurrades mellan, och det var natt. Hela grejen verkade kretsa kring att jag skulle stjäla och vara så kriminell som möjligt innan tiden rann ut. Jag sprang på höga, konstiga trappor och shit och hittade Walle, Krister och John, tydligen har de tre vännerna något gemensamt i mitt huvud. Den sista jag hittar är Walle, jag springer runt i skolflickskjol och liksom..beter mig.

Han springer in i en stor skola, jag springer efter. Han springer in i cafeterian. Han visar mig all choklad som ligger där. Jag börjar plocka på mig chokladbiskvier men jag vet att det är fel. Under hela drömmen vet jag ju det, att det jag gör inte har någon mening eftersom jag faktiskt har råd att köpa det jag plockar på mig, dessutom får jag ju ingen "beundran" från folk heller, ingen lägger märke till mig. Det är alltså för sent, blir jag upplyst i drömmen. Du skulle gjort det här för länge sen, Loo. Det är för sent. Du har ingen chans. Folk kommer på mig och eftersom det är en skola blir jag plockad för kvartsamtal med mina föräldrar. Nöjt förklarar jag att jag är tjugofem, jag behöver inte ha kvartsamtal och lärarna är bara bekymrade för mig, inte arga. Därefter sitter jag på ett tak och pratar med en lärare som är förstående. Hon frågar mig vad jag revolterar emot. Jag svarar att jag revolterar mot osanningar. Hon nickar och lyfter händerna. "Vad gör du här då? Så här högt upp, om alla ljugit för dig så satt du inte här nu" säger hon och det är sant. Jag sitter tyst och hon håller min hand och rör vid mitt huvud med andra handen. Sedan reser hon sig och då sitter vi på själva taknocken och jag är ju höjdrädd men det spelar ingen roll, sen lämnar hon mig och säger "du får ta dig ner själv. Det är provet"
Jag försöker jävligt länge men sen inser jag att det är kört. Då kastar jag mig handlöst till marken för att göra slut på det. Och vaknar när jag slår till marken.

Jävla drömmar! Sluta mindfucka mig! Jag kan inte tyda er också! Jag blir nästan arg.

Ur anteckningar från förr; Mitt förflutna kommer tillbaka i vågor:

"Panorama
Fladdrande veckad längtan runt otåliga, spända muskler
stående, hastigt, av och an vankande
rök ur läppglansskimrande läppar, flackande blick, ett tvång
Minnet av hur någon gjorde det med kärlek
en tid sedan, så kort
Minnet grumlar hårt sminkad blick som stirrar ut i kylan
(jag hade inte behövt vara här)
Men så en hand, en hastigt utbytt nick
Uppför trappor och vitt får skimra min blick
Så lätt det är att krama hårt
om ett ungt, brustet hjärta
Så lätt det är att klämma åt
Och stänga in detsamma lilla hjärta
Händer överallt på en dövad, tyst skrikande kropp
minnet skriker efter en man
en man som bara gick

Läppglans åter i hotellrummets spegel
telefonen som aldrig slutar att ringa
en avmagrad kvinna med skavda revben
och dyra kläder, som aldrig får ett värde igen
Orden; "Du är så vacker, får jag ringa dig sen?"
mera skimrande vitt in i blodfyllda artärer
sjukhuset, så vitt, så hotfullt, så kvavt
ut genom dörrar för att skrubba sönder min tunna hud
låt mig vara, släpp mig, lämna mig att sova
väck mig när jag måste göra om allt igen
göra det för ett brustet hjärta
som aldrig blir helt igen.
"

19:28
http://www.mixmag.net/bigtunes.shtml kan vara ett tips för alla er musikaliskt handikappade därute. För övrigt lyssnar vi på Paul Van dyk - The politics of dancing 2005 samt reflections. Jag fullkomligt älskar remixen på "rapture" feat. Lio! Ååh:
"Im mesmerized in every way
You keep me in a state of daze
Your kisses make my skin feel weak
Always melting in your heat
Then I soar like a bird in the wind

Since we connect behind closed doors
No telling where we will be next
Spark this fire even more
Cant resist, thats why words will rule
Surrender to your rapture aura
Lay your head (let slumber flow)

Mi, amore don't you know
Sugar, you make my soul complete
you make me feel so sweet"

Dags för en lista tror jag, den här är för våren som aldrig vill komma; hetta upp era grytor, för nu är det dags;

1. Lio - Rapture (Paul Van dyk remix)
2. Katie Melua - My aphrodisiac is you (från skivan "Call off the search")
3. Paul Van Dyk - The politics of dancing - Ashtrax - Digital Reason
4. Paul Van Dyk - The politics of dancing - Joker Jam - Innocence
5. Paul Van Dyk - The politics of dancing - Private taste - First
6. Paul Van Dyk - The politics of dancing - Southern Comforter - Another late tuesday
7. Paul Van Dyk - Words (Oakenfold remix)
8. Sipping Soma - So alive (superconscious)
9. Paul Van Dyk - The love from above
10. Paul Van Dyk - The politics of dancing - U2 - Elevation
11. Tricky - The lovecats (ni gamla Cure-fans kan säkert få ert lystmäte i detta trickymästerverk)
12. Paul Van Dyk VS Rachel McFarla - Lover

Åh det är så typiskt, bara för att jag stängde av telefonen igår eftersom ingen var ute så ringde halva *** på min svarare. And i quote mr C:
"Loo! Din gamla grogghagga! VI VET att du är där, och här kommer vi hemkomna och färska från LINKÖPING och vad får vi för det? Vi vill festa med dig ditt gamla skräp, men vad FÅR JAG? Jag får prata med din svarare! är det så HÄR man behandlar sina grabbar? är det det? va? va? va? (osv. i all oändlighet) du ska må riktigt dåligt nu! Jag hoppas du får dåligt samvete när du hör det här och inser att vi ville ha tag i dig men du, du, ja, vi vågar inte ens spekulera i vad du gör nu för tiden!"

Nej jag har inte övergett nån! Fan helvetes fan, det börjar arta sig illa det här..nu får jag till och med utskällning av grabbarna på svararen..nåt måste göras. Nästa helg..då jävlar! Fan..jag får inte tappa greppet om titeln. FÖRLÅT! Helvete!
För övrigt har jag och lott "storätardagen" här.
Mr. Star, fan vad jag är puckad. Jag skriver saker jag inte menar eftersom jag sitter och funderar på saker och spelar upp scenarion för min inre syn som jag vet är relativt akkurata om man säger så, och sen blir det så här. Jag ska försöka not to.

Barn! Glöm inte VNV Nation den 11 februari. Loo ska dit, om allt går väl.

lördag, januari 21

The fucked up everything

generated by sloganizer.net



Jag är hemma men inte mycket mer än så. Jag VILL gå på grodan, men...jag vet inte. Liselott var så glad över att jag är hemma, så hon berättar om konstiga kurser åt höger och vänster. Jag fattar ingenting, men jag är glad ändå.

Ge mig en värld utan människor, och be för att grodan inte är befolkat till max. Fan, helvetes fan. Och Mr. Star har ännu en helg borta, med trevliga middagar och ett härligt samliv som jag inte direkt känner att jag har energi att vara tolerant mot; min hjärna fattar nästan ingenting och jag är skit-trött på att vara tolerant, förstående, gullig och tolerant och förstående för ingen av er jävla kvinnor, människor och fan vad ni är, är ju nånsin det! Ni får era jävla utbrott mest hela tiden! Ni gör inget annat än bråkar med varandra och jag bara förståååår allting och låter mig bli förbisedd och trampad på rent emotionellt hela tiden. Jag fattar inte att jag tillåter er. Jag är fan den enda som bara tar, tar och tar allting för att jag har förmåga att se allt från alla vinklar och för att jag förstår alla. Jag har inte den minsta lust att vara sån här, jag har just nu EN linje i mitt huvud och jag är inte förmögen till annat än att känna en sak i taget. Jag är trött! jag är som ett barn! Min arm är BLÅ! de har spräckt hela min ven så jag ser ut som en jävla heroinist och jag är trött och behöver också saker men det är UNDER MIN VÄRDIGHET att be er om hjälp så ni måste lista ut själva att jag kanske behöver er. Men det är klart; Jag förståååår ju så jävla bra. Jag är sååå toleraaant. Så mig kan man räkna med, håller mig i en bit. Klart jag gör, jag är inget hjälplöst våp som vissa andra, jag är van vid att ska nåt bli gjort så gör jag det fan själv men jag är ingen ROBOT. Ärligt talat, jag klarar nog inte av det här om det ska fortsätta. Förlåt mig för min frånvaro av tolerans mot det här läget och förlåt, förlåt, jag gör ju fan inget än att jag ber om ursäkt men ska jag behöva få såna här bilder i skallen, den här tillvaron och den här sortens jävla mumbo-jumbo.. och dessa märkliga ursäkter. Som alla har. Jag vill bara att de ska säga att det är en jävla tumör, hitta den för helvete så vi kan behandla den. Jag orkar inte! JAG ORKAR INTE. Jag vill ha någonting jag uppenbarligen inte kan få!

Fan vad less jag är på allting. Ett ord räcker inte. I am so sorry. Jag vill ut men min kropp hindrar mig. Jag börjar snart gråta av ren maktlöshet. Jag behöver vila, jag behöver uppskattning och allt möjligt trams. Men jag måste hålla in allting inne här, bara för att klara av det. Det suger. Vet ni, det inte bara suger. Det suger tjackad getkuk. Och då suger det rätt hårt.

23:54

Okej så vi var på väg ner på Dubliner's efter mycket om och men. Nere i backen får jag bara..jag vet inte. Jag ville inte ner och ta en öl. Jag får ju huvudvärk av alkohol nu för tiden, faktum är att jag får fucking huvudvärk av ALLT. Så vi tog våra sista pengar som skulle gått till meningslöst öl, handlade nötter, coca-cola, några old bohemia, godis, choklad och gud vet allt, och gick tillbaka upp igen. Sen kom V hit för att mysa med oss, det är guld. Tjejerna låser in sig på zinken och skiter i allt.

Och du..jag hörde ditt tonfall. Sluta upp med det, du vet vad jag menar.

Men allvarligt. Jag ber inte om ursäkt för ett skit. Förutom för mina känslor. Förutom för att jag överhuvudtaget känner nånting i en absurd situation som jag inte tycker om för fem öre. Det kanske är dags för vissa andra att se saker ur min synvinkel istället för att ge mig ögat för en pik.

Jag måste sluta skriva nu innan jag skriver nåt jag inte menar.

01:38

På mkt. bättre humör. Tjejerna är guld. Kollar skumma filmer och har deltagit i www.vikingline.se 's dansfilmstävling (haha) samt lagt en ansiktsmask för andra gången i mitt liv. Jag ser inte klok ut men både min och L:s hy har ju sett ut som slagfält de senaste veckorna så vad fan gör man inte. Oklart om man ska trollas till en len silkesapa bara för att man kletar in grön mintgegga i fejan men jag tänkte agera som det puckade våp jag vet att var kvinna egentligen har inuti sig (som bara väntar på att få komma ut) och tro på skiten. Dessutom har jag kommit fram till följande saker;

1) Puckade, labila våp är framgångsrika och får precis allt de vill ha, för de intrigerar och ägnar all sin mentala energi åt denna intrigerande, ljugande och sjuka karlfixering.

2) Därför bör man, som ELLE alltid propagerat, för att inte tala om Hennes och Revyyn (som jag iofs skrivit för, sorry chefredaktörerna, men era tidningar suger faktiskt, även med mig i dom) som ju inte innehåller annat än guider i hur du skall bli det perfekta, karlfixerade våpet, ja, därför bör man alltså sträva efter att bli ett eftersom även en matematiker kan se att Våp + Labil + Utseendefixering + Hjälplöshet = Framgång. Upphöjt till två. Fuckers.

3) Jag har dåliga chanser att bli ett sådant, men med lite träning finns det chanser för även mig.

Jag är bra...ja jag finner inga ord. Signar ut nu. Imorgon ska jag besöka lillebror på SÖS. Stackars bror ska bli opererad på Måndag. Fy. Ja, well.


fredag, januari 20

Datortomo..va?

Okej, det här blir en kortis för jag är bara hemma lite hastigt idag: det har varit tunga dagar och jag har flyttat min lekamen till mormor och föräldrahemmet. Enda anledningen till att jag är hemma och bloggar är för att jag ville uppdatera diverse oroliga kamrater på röntgenfronterna och för att hämta laddare åt mobilen, sedan åker jag hem till sängen hos mormor igen. Jag behöver få andas hemma. Och det gör jag just nu, mina föräldrar är sjukt snälla.

Var alltså på datortomografi idag vid 10.00. Jag kom in, skakande som ett löv, och fick reda på att alla de där gigantiska kontrastsprutorna skulle in i min arm. Jag skakade än mer, men lät mig spännas fast, stickas blå och röntgas som en duktig flicka. Jag låg tyst och upprepade "rinnande klart, rent, vatten, rinnande, kristallklart, rent vatten mot renskrubbad emalj.." för mig själv när hon pressade in den gigantiska nålen och fäste kanylen. När första kontrastvätskesprutan slog i blev jag alldeles varm, sedan isade det i hela kroppen. Jag låg tyst och tänkte på vackra saker, fina saker, lugna saker. Inte vara en sillmjölke, inte larva sig. Måste klara det här med nålarna, annars är du inget värd, tänkte jag. Mamma satt bredvid men gjorde inte mycket nytta, hon var mest intresserad av att debattera kontrastvätska med den förvisso mycket gulliga röntgensköterskan. Såg det inte själv men det blev visst ett sabla holabaloo när jag röntgades, hela datorrummet fylldes visst av AT-läkare och shit. Jag såg dom inte, jag hörde dom bara. Jag koncentrerade mig på att ligga i tunnan och andas i djupa andetag, fastspänd med huvud och överkropp. Inte röra huvudet, inte andas för djupt. Andra, tredje och fjärde sprutan och jag bara hisnade och koncentrerade bort smärtan som förvisso inte var så jävlig, i had worse, så farligt är det inte och kanylen är ju redan satt. Men jag var inte där, om ni förstår vad jag menar.

När jag darrande klev ur båren var det bara att gå hem igen. Hade inte sovit på hela natten, istället suttit och skrivit ï blocket och sett på märklig TV. Somnade en timme innan jag skulle gå upp och var därmed helt förstörd när jag kom hem igen men har fortfarande inte sovit. Kroppen är fortfarande full av kontrastvätska känns det som, men det känns väl bara så. Den bör vara ute nu.

Jag mår faktiskt inte alls så jävla bra. Min plan just nu är bara att hämta lite klädpaltor, lite musik och min jävla laddare. Sedan åker jag hem till sundbyberg igen för jag måste få vara liten just nu. Mommo och jag sitter vid köksbordet och pratar, hon tröstar när precis allt är på ända. Skolan är åt helvete, sjukhus, lillebror ska opereras på måndag, ¤ mår för övrigt inte heller tiptop, precis allt är rätt..pja, inte kaos, men inte fan är det lugnt. Jag känner dock att jag har support från alla håll. Det behöver inte vara en tumör, det behöver inte ens vara något farligt. Jag intalar mig att allt kommer att bli bra.

Allt kommer bli bra. Klart att det kommer.
Och ¤ gör mig så lugn att bara hans röst ger mig någon slags..liv.
Soundtrack: Dire straits - On every street
För de som är intresserade av vad datortomo..etc. är, se: http://erstad.griffel.se/jdls/print.php?id=74

onsdag, januari 18

Flowers become screens


"Om du var ett hav..."



Jag dagdrömmer om det..det kommer närmare, så nära.
Kroppsvärme och blickar, och så minnet av att, när man är nära, och då menar jag jättenära honom, och ser hans blick som separerad från allt det andra, då ser man den verkligen. Man ser nyanser av allting. När man är nära honom så får man en liten, liten inblick i vad det verkligen handlar om. Det är som det där "Livet, universum och allting..", man begriper mer än man tror. Han är ett vandrande unikum som jag inte kan låta bli att vilja ha intill mig nästan hela tiden.
Jag svajar i huvudet och känner mig trött och groggy relativt ofta men jag håller mig uppe genom att sortera tvätten.

Ott, splitting an atom, var soundtrack till min närhet. Hans doft, hans underbara, underbara doft, hans underbara underbara suckar. Jag skulle kunna go on and on, fast han säger att jag är tokig som gör det för det finns så mycket tokiga människor därute som vill en illa.

Det finns bara en enda, en enda människa som verkligen, verkligen är menad för en. Precis som Disney säger. Damn you, Disney! Jag som alltid hatat ert jävla trams.
Disneytrams.

Som han är, som han gör.
Jag är värdelös i skolan just nu, fan vad jag avskyr att vara oviss kring vad det är för fel på mig. Jag vet ju att det är något fel. Jag känner det inuti mig. Jag vet. Men inte ens den jävla doktorn tar en på allvar. "Det kan ju vara panikångest.." hörrudu, jag har HAFT panikångest. Det är en JÄVLA skillnad på att ha panikångest och att tappa medvetandet, minnet och hela skiten. IDIOTER, ska jag behöva göra ert JÄVLA jobb också?
Tar ni på er ett ansvar - TA det ansvaret också, era jävla menlösa skitstövlar.

Soundtrack: Dido - Here with me & Delirium - Flowers become screens [frequency modulation mix] och Delerium - Silence (michael woods mix)

The pumpkin calendar needs to be synchronized.

tisdag, januari 17

E.R x 2

Akuten x 2 blev det alltså igår. Hann inte mer än hem förrän det visar sig att lillebror hamnat på sjukhus med en skate-skada vid sjutiden på kvällen. Jag rusade följaktligen till SÖS där jag sedan satt bland blodiga, skrikande, vansinniga människor, precis hela natten och försökte lugna lillebror. Till slut fick även han sin morfinspruta, då började han tro att fiskarna i taket var ballonger, vilket var rätt sött. Klockan halv tre blev han inskriven och då gick jag hem. Var hemma runt tre, satte klockan men vaknade inte förrän nu. Alltså; olyckssyskonen i farten. Bägge syskonen gånger två på akuten, inget vidare.

Behövde höra ¤:s röst så jag ringde honom när jag vaknade. Det var behövligt. Jag blir alldeles lugn och varm och..tillfreds.
Det blir en hemmadag idag. Förutom om jag ska hälsa på bror på sjukan senare.
Jag har varit storasyster iallafall, tog över efter pappa så pappa kunde åka hem och sova och jobba. Så jag gör mina storasysterliga plikter. Inte för att de är plikter, de är..livet.
Mina små syskon! Vad skulle jag göra om jag inte fick systra mig med er?

måndag, januari 16

Post E.R

Rapport:
jag kom till akuten, fick undersökning efter 40 minuter, läkare efter 2 timmar (!) och en remiss till full catscan, EEG och full undersökning á lá neuro om en vecka. piece of cake. vet alltså inget än, blev bara kollad blodtryck (tydligen har jag 'perfekt' blodtryck), temperatur, bra reflexer etcetera. att jag dessutom har synrubbningar är däremot en annan fråga. Den allmänna diagnosen är just nu; i bästa fall har jag "bara" epilepsi. Epilepsi orsakas däremot av en skada på hjärnan någonstans så då är det frågan VAD som orsakar denna skada. I värsta fall har jag en cancertumör och då blir det omedelbar inläggning. men som sagt; mer vet jag inte förrän min undersökning är gjord. Jag fick en citodon! Tjoho! Synd bara att den inte hjälpte mot huvudvärken. Blev bara groggy.

Nåväl.
Är nu dödstrött, slutkörd och ynklig. Ska bädda ner mig och invänta morgondagens skola. Hoppas att jag får den där röntgentiden fort som fan, för jag känner inte att jag blir bättre.

19:52

När Loo lyssnar på svenska hits så vet man att hon sörjer;

"Han kom som en virvelvind, förklädd till en storm
Till den busshållsplats, där hon väntat så många gånger förr
Han sa: vart är du på väg?
Hon sa: vartsomhelst!
Han svara: jag vet var det e. kom till mitt obebodda hjärta och se!
Två ensamma själar bara föll i en famn
De hade inget val, som gjorda för varann
Två sargade hjärtan va skulle de göra
Ingen kunde ana att de en gång skulle höra
Sången de spelar när filmen är slut
Lamporna tänds och publiken går ut
Långsamma toner som dom hört förut
Sången de spelar när filmen är slut"

Trots att jag knappt sovit något på tre dagar snart, så kan jag inte koppla av, inte koppla bort. Jag går på maxfart, jag går på högvarv, jag känner mig som om jag imploderar. För det är bara känslor och känslor kan man inte gå och slänga i sopnedkastet för att göra sig av med dom. Allt detta; det är som en stånghammare i mitt huvud.
Pratade med mamma i telefon och meddelade henne dagens resultat. Hon lät bara irriterad i telefon, "jaha, har du epilepsi..fnys", så kändes det iallafall. Ni förstår; min mor är ett egocentriskt vakuum. Hon är rädd för att det ska föregå större chans att jag får större "uppmärksamhet" än henne i familjen. Nej, man ska inte måla fan på väggen, det behöver inte vara superallvarligt, jag har "bara" epilepsi än så länge, vad det beror på vet vi inte förrän EEG:t och röntgen, men man ska veta att epilepsi, trots ärftlighetsfaktorn, alltid orsakas av en skada på hjärnbarken och vad det är för skada kan man inte svara på.

Dock måste man betänka att det kan vara något riktigt allvarligt. Jag är hur lugn som helst, men..folk ringer här och vill berätta om sina grannars jävla problem och den och den och hej och hå och jag känner, trots lugnet, en egocentrisk bit växa i mig i stil med "Förlåt om jag är uppnosig och hemsk mot dig som för en gångs skull inte löser dina problem men jag orkar inte lyssna. Jag försöker hålla mig lugn, hålla fokus på vad som sker i mitt liv just nu, och försöker bli av med huvudvärken." - Jag vet inte Hur jag ska klara skolan i veckan eftersom mitt huvud bara eskalerar i smärta. Jag vet inte hur jag ska klara av lektionerna heller men jag måste för jag får kass närvaro annars och det går inte. Jag försöker fylla i CSN-papper men det förvandlas till ett blurr och jag börjar nästan gråta när jag glömmer bort hur säkerhetsfunktionen på tablettburken fungerar. Jag känner mig som ett reducerat pucko. Jag glömmer de enklaste saker och blir bara tröttare och tröttare och sover allt mindre..och nu känner jag att jag klagar ihjäl er. I'm so fucking sorry.

Vila.
Det är allt.

Behind the wheel


Jag ska till akuten och få skäll. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem men jag vet att jag har en klump i magen av oro, rädsla och sorg och den kommer inte försvinna av sig själv.VNV dikterar alltid det jag känner. ALLTID;

"I thought the future helda perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me
And one dayI woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal""
The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feelthe way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?
I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alonein this hall of dreams?
I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me
Somehow I'm always
I'm always falling over me"

VNV Nation - Holding on

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, vem jag ska lita på eller vad jag ska vara. Jag har knappt sovit på hela natten, jag har legat vaken och stirrat in i väggen och tänkt sönder precis allting, i cirklar, varv efter varv, in och igenom. Ingenting blir bättre för att Loo tänker sönder det, detta vet jag redan så det behöver ni inte berätta för mig. Men jag är skapt så. Jag är skapt för att tänka. Bara det att det inte går så bra just nu som jag hade hoppats, eftersom jag trillar ner i mörker när jag gör det.Men nu ska vi inte vara såna! Upp med hakan, jävla brudjävel.
Lyssnar på en playlist med DM, VNV & Assemblage 23 och försöker att inte sprängas av huvudvärk. Tar alvedon men det hjälper knappast. Jag börjar bli vimsig så här på dagen också. Allt är bra precis när jag vaknar, men sen går det neråt. Liselott kommer strax hem och då åker vi direkt.

Jag fräste lite åt dig, ¤, men det var inte meningen. Jag blir bara frustrerad jag också. Däremot håller mina frustrationsgrader sig på lite lägre temperaturer än vissa andras, tur det.
Jag saknar dig men jag vill inte kräva något av dig för det är det sista du behöver. Press alltså. Jag försöker att se saker i klara ljus och inte drabbas av hastiga slutsatser. Jag försöker vara så logisk jag kan. Jag försöker se det ur alla vinklar, vilket jag också gör. Jag ser det ur allas synfält vilket inte gör det lättare. Men ja, om det är det du vill höra så är det din bröstkorg jag lutar mig mot när jag sluter ögonen. Det är din doft jag drar in i mina näsborrar när jag drömmer. Det är din hand som stryker mitt hår och det är din röst jag hör inuti bröstkorgen, den viskar vackra saker fast jag inte ens når dig på telefonen.
Så, jag vet och känner när du känner det, men jag kanske inte säger allt jag tänker, eller hur?
Fan vad varm jag är.
Strax åker vi.
Håll tummarna att jag iaf slipper bli inlagd.
Och bara så du vet, ¤. Jag skulle aldrig be om det, erkänna det eller säga det och rent oficiellt har jag inte sagt det heller. Men rent inoficiellt så kanske jag visst behöver dig. Litegrann. Men inte så mycket att det stör eller så att jag dör utan ditt stöd, bara..bara så där. Men det har jag inte sagt.

Fan, ni måste ju tro att jag är schizofren som jag hoppar i den här jävla bloggen. Att ni står ut, människor.