torsdag, februari 23

Faithfullness

När man pratar med människor på webben, och de av olika skäl inte kopplat på sina radarmotorer, så blir allting märkligt. Man försöker utläsa vad den andre "har i kikaren" och själv sitter man och kämpar med att försöka få det man just skrev att låta så som det lät i huvudet. Det fungerar sällan.

Jag åker från bror på morgonen och åker rulltrappor med en jättestor, jättejättestor längtan i magen. Och så det värsta av allt; man missar lunchen med Mr.Vacker eftersom man är bakfull. Sedan berättar man om helgens planer och allting blir skevt. För det här med att prata med en människa, som man mer eller mindre ofrivilligt knytit en känslomässig monogami till, och samtidigt försöka förklara att man inte är funtad på det viset att man samlar på telefonnummer eftersom man är upp-över-huvudet-förälskad i fanskapet, och samtidigt förklara det på ett sådant sätt att det inte blir "för mycket", "för påträngande" eller så att man inte låter som en vettvilling, det är en annan sak.

Jag har förstått att världen är full av känslomässigt kluvna motherfuckers som är begåvade i det polyamorösa, även om det där med polyamorösitet i min värld bara är en jävla ursäkt för att inte ta ett fullständigt ansvar för det mest intima, ett ansvar inför sig själv och andra. Tro nu inte att jag sitter och fördömer livsstilar; jag har bara rent psykologiska bevis för att det är komplicerat att leva i en flervägskorsad relationskedja med flera partners samtidigt. Därmed inte sagt att monogami är till för alla. För mig däremot, finns det inga andra alternativ eftersom min kropp och mitt medvetande bara är förmöget att älska en i taget. Jag har förstått att det finns människor som kan ränna runt och söka bekräftelse i precis allting som har ett fortplantningsorgan enkom för att de blir fulla. Jag avskyr dessa jävla människor. Oräkneliga har de temporära girlfriends (klackslynor) till grabbar varit som satt sig i knät på karlns bekanta så fort de smuttat på en Gröna hissen. Oräkneliga har svartsjukedraman par emellan varit, då alkoholen triggat loss någon slags längtan efter att få bråka in public så de kan ha försoningssex senare, och en hel kamratfest förstörd eftersom dessa jävla par inte kan uppträda som schyssta polare och ha kul istället för att dra in varenda polare de har i något idiotiskt svartsjukedrama.

Jag skrev en notering häromdagen som gällde just detta. Min föredetta hade en djup period av svartsjuka just i början av vår relation. Faktum var att hans svarta dimma kom fram så fort en man befann sig inom den närmaste kilometern. Jag må vara en djävul, men jag flirtar inte med folk på fyllan. Absolut inte när jag är singel och absolut, verkligen, så fan heller när jag är osingel. Detta beror inte på någon häftig moralisk övertygelse utan eftersom min natur är sådan. Man får lätt för sig att detta blonderade våp som diggar schyssta kläder är någon slags bekräftelsesökande bombnedslag som fullständigt opålitligt ränner runt och nästanhånglar bara för att hon fått lite alkohol i sig. Det kan inte vara mer fel. Jag har haft mina jävla in och ut-dagar där jag som nitton-nånting rände runt och hade one night stands. Jag klarar inte av vare sig one nighters eller alkohol längre, och allt man någonsin velat ha handlar om det där mentala idealet, den där omedelbara återkopplingen, det där djuret, den där ontologiska entiteten av holistisk natur. Det hade jag och mitt ex i ungefär tio millisekunder under vårt totalt två år och fem dagar långa förhållande. Han gav sig på människor som pratade med mig, fullständigt säker på att om någon skulle ta kontakt med mig och jag skulle betrakta denna någon som attraktiv, så skulle jag lämna honom för denna hunk, på fläcken. Jag förstår en rimlig dos av vaktinstinkt på sin partner men man måste lära sig att inte hooka på den sortens beten. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det men det kanske är bra om det statueras en hundrade gång; Jag kan bara känna för en människa samtidigt. Känslor är intimt förknippade med sex. Sex har jag med människor som jag känner djupt för, och det där djupet har aldrig infunnit sig efter sex shots och tre timmars jobbsnack.

Nu är jag vare sig singel eller osingel, men det förändrar inte mitt beteende. Jag är liksom det jag är, eller, ska man säga..bokad. (fan, skitsamma VAD jag är egentligen. Jag är körd either way!)Ointressant egentligen vilket epitet eller vilken stämpel man har, huvudsaken är egentligen att det känns bra. Och det gör det ju, jag höjer ingen till skyarna men jag är fullt medveten om att jag inte i första taget slipper ut ur nätet. Jag ville ju hit, och det finns ingenting som jag inte gillar med det.

Jag blonderade mig igen i veckan och klippte en fashionabel snedlugg. I helgen blir det någon form av ös, även om jag sörjer det faktum att ännu en helg blickandes upp i skyn efter tecken inte direkt tilltalar mig. Jag tror att jag, den här eviga tossan till singlett, helt enkelt inte riktigt är ett med min livsstil. Längre. Det blir svårt att förklara för en människa som är likadan som en själv, att fan, allt jag egentligen vill är ju att dra in din doft i mina näsborrar, eftersom han är övertygad om en massa saker som är svåra att bryta. Innerst inne så vet han dock, innerst inne ser han på samma stjärnor och innerst inne vet han att jag är där jag är. Utan några som helst skygglappar, alltså.

ATC rockar alltid med Around the world.
Och ännu en helg ligger framför mig.
Utan dig.

Jag ska göra mitt bästa, för det är trots allt det enda jag är förmögen till.
Ladies and gentlemen,
Start your engines.
Bild: 2004-versionen av Djuret.


Post fylleblogg

Okej, jag bloggade på fyllan iallafall. Här är dagens postutdrag:

"
Hej Loo!

Din röntgen undersökning av huvudet ser bra ut och visar inget onormalt. Tyvärr är det långa väntetider till vår mottagning då det är många patienter som söker, och jag kan i nuläget inte säga exakt när du får tid. Känner du att din huvudvärk är outhärdlig får du då istället söka akut på akutmottagningen.
Mvh,
Jennie Sandqvist
Leg. Läkare
Neurologiska Kliniken,
Karolinska Universitetssjukhuset, solna."

Jag har tid den 15:e mars på specialistneurologen.
Fick ett jobberbjudande som eventpersonal den 5-6 mars. Jag tog det. Och idag är jag bakfull. Liite.
Här är jobbet:

"Tre annorlunda dagar, 6-8 april, för en annorlunda framtid: Seminarier, workshops, inspirerande projekt, teater, möten och mycket mer i Norra Latin och Folkets Hus. Målgruppen för evenemanget är den 6-7 april anställda inom Stockholms Stad och på lördagen den 8 april hälsar vi alla Stockholmare välkomna.

Under evenemanget behöver vi personal för många olika typer av arbetsuppgifter. Allt från incheckning och att dela ut program till att vara behjälplig med praktiska frågor. Men framför allt behövs du för att se till att våra gäster trivs och känner sig varmt välkomna till dessa viktiga dagar.

Så dina viktigaste egenskaper är att du är initiativrik, positiv och inte tvekar att hugga i där det behövs.

Arbetstider

Dagarna vi behöver personal är den 6-8 april 2006. Vi kommer att dela in arbetspassen i skift med olika start- och sluttider. Exakta tider får vi återkomma om men totalt sett kommer vi behöva personal från 06.00 på morgonen till någon gång runt 20.00."

Mr!
I W A N N A G I V E Y O U D E V O T I O N.

Oh dear, i've done it again

Nu har det hänt igen! Är full som hellre är på dekis än bakis. Blev hur som helst partaj på Levaux med makodde, diskuterade livets (o)väsentligheter med bror och S, och åkte sedan taxii till bror där jag nu är belägrad i väntan på morgondagens lunch.

Teralene och vaniljbullar.

Och för er som undrar; ja, jag är vansinnigt förälskad i Mr.Star. Nä, ni får ingen mer info om saken än så länge, och ja, jag har en svag aning om att han smågillar mig lite också. Men bara lite...jag är full. Jag har dansat, druckit drinkar och vaniljbullat. Jag har haft en diskussion med Lucifer och han blev arg, men det gör inget.

Fasen, jag ska inte blogga på fyllan!

söndag, februari 19

I didn't blink

Jag vet iallafall vad jag ska ha för MP3-spelare; Oh yes, spana in den här lilla snyggingen, med en output range långt över ipod, med en kristallklar och top of the line grym design, herregud vad läcker den är, in fact, den är så läcker så att jag dräglar. Framför min underbara Xerox-skärm då, som var det senaste jag hookade på i teknikväg. Men kolla in min framtida baby:
http://www.anythingbutipod.com/archives/2006/01/cowon-iaudio-u3-review.php
Jag vet att jag är en jävla sucker för allting som är snyggt, men jag kan inte rå för det.Dessutom så klår den precis varenda jävla spelare i ljud. Precis alla.

Gårdagen blev lugn. Jag och Quirin drack vin och kollade på videoklipp från crew-dagarna, snackade teknik och datorer och chillade medan Liselott var på annan ort för att ta hand om barn på ett cocktailparty. Blev lagom salong och fick mitt i alltsammans en vansinnig whiskeysmak i munnen som inte försvann på flera timmar. Due to the fact att jag inte riktigt klarar av whiskey (det funkar, men inte i stora mängder) så var det lätt bisarrt att sitta och dricka rödvin som smakade J.D. Jag förmodar att ¤ hade något med saken att göra. Sedan kollade vi på silence of the lambs och jag var jävla tillfreds och lugn. Men jag vaknade sju i morse utan att kunna somna om, så jag har legat lite småvaken och lurrat fram tills dess att jag tyckte det var dags att väcka Lundagatan med gott kaffe.

Allt det här är bara tramsanteckningar, så ni kan bortse från det här dödstrista dagboksinlägget. De andra är roligare.
Rapport; Ni får ingen blogg från mig på två dagar nu igen. Jag åker till Sundbyberg ikväll eftersom jag ska upp rackarns tidigt imorgon för att shoppa på stan, handla godsaker och ta nya öronhål. Åter på onsdag eller så. Kanske tidigare.

Nu på fredag tänker jag vara frisk från den här sjukan, och jag har nya gästlisteplatser att fylla tills dess. Missade LTJ Bukem men vad fan, jag hade ju säckat ihop innan jag kom dit. Ska jag ut ska jag orka dansa, så enkelt är det. FAN vad jag vill dansa, jag vill känna energin flöda i benen, låta den krypa ut i armarna, känna basen i kroppen som ett andra hjärta. I can't wait until friday. Bubbel, trams, kärlek och sprakelisprak i bröstet - som ¤ brukar säga.
Bild: Från 2003: Strindbergsgatans coolaste taxibrudar.
Och ja, jag har moddat med templaten lite, jävla css-system, men jag fick ordning på't till slut.

Idag gjorde jag slag i saken och öppnade upp Mr.LSD -min älskade dator. Om det är av intresse för mina tekniknördar till vänner som inte redan dräglat sönder honom så är han en AMD64 3500+ med 1,2 MB RAM, ett totalutrymme på 600GB fördelat på tre hårddiskar, varav två är installerade. Han drivs med ett ASUS motherboard, dubbelt fläktsystem: http://www.kustompcs.co.uk/acatalog/info_2528.html och VIA RAID. Till detta hör en XEROX XA7-17, på 17 tum: http://www.kustompcs.co.uk/acatalog/info_6010.html, dubbel uppsättning Logitech högtalare, en Logitech quick cam zoom och ett cordless desktop. Han hör ihop med sin kompis Netgear wireless WGR614 v6 och ett speedtouch-modem som förmedlar en hastighet på 100 Mbit, så jag har 10 mbits utfart. Andra detaljer kan vi lämna åt de nyfikna. Vänta bara tills jag får mitt nya tangentbord, the optimus keyboard, som jag dräglat över tidigare. Hur som helst så har Mr.LSD låtit lite väl mycket på sista tiden, vilket han inte ska med tanke på det dubbla fläktsystemet (ultra quiet och lalalalala) så jag tog och plockade isär honom för att mötas av..ja, vad fan tror ni? Damm! Stackarn, inte konstigt att han deppar här i hörnet, han var ju fullproppad. Due to alla jäävla katthår så hade han närmast pluggat igen, skönt att vara av med asen till djur. Han genomgick en full dammsugning och en noggrann renovering innan jag skruvade isär honom och ställde honom på plats så nu spinner han som en katt, min baby. Människor har roligt åt mitt datornörderi, men jag rår inte för att datorer är bättre än människor. Jag rår inte för att man alltid kan ta till ctrl+alt+delete eller enhetshanteraren när någonting krånglar. Tekniskt sett, för att verkligen, så att säga, leva upp till mitt nördrykte så vet jag att jag bör köra linux på burkfanskapet också men jag orkar fan inte modda. Jag älskar just den här datorn eftersom det är det enda jag har som BARA är mitt. Jag skaffade själv kontanta medel, gick in i den förbaskade affären och radade upp vad jag ville ha, såg till att dom byggde skiten som jag ville ha den, och packade själv ihop det på en medhavd pirra och åkte tunnelbana hem med den där jag installerade och förfärdigade min baby. Nu kanske inte det är så jäkla imponerande i er värld, men jag är rätt stolt över att jag är duktig på datorer. Punkt.

Mr. LSD är optimerad och anpassad efter det jag vill ha. Han gör som jag säger, han är snabb, han bränner DVD, CDRW och precis alla jäävla format ni nånsin kan komma på och han är lydig, trofast och stabil. Naturligtvis tack vare den underbara processorn. Fuck intel säger jag bara.

Lite windowshopping på zoovillage lönar sig alltid. Loo har torskat på en hood nu igen:
http://se.zoovillage.com/store/productdetail.asp?StyleID=6&BrandID=17&CategoryID=00&DisplayItemID=16074&Position=117&ListType=7

och så har vi det här med korta kjolar:
http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=00&BrandID=0&DisplayItemID=17179&Position=25&ListType=0

och den här lilla skolflickan vill ha:
http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=00&BrandID=0&DisplayItemID=13361&Position=43&ListType=0

teeeshirt!:
http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=00&BrandID=0&DisplayItemID=11945&Position=79&ListType=0

fett soft jacka:
http://www.streetoutlet.com/store/productdetail.asp?CategoryID=00&BrandID=0&DisplayItemID=16569&Position=137&ListType=0

ÄH! Jävla skitaffärer att lockas.



Fan vad jag nördade loss. Nu drar jag, älsklingar. Ta-taa!






lördag, februari 18

TBC

Kära bloggläsare. Jag har med lite inspiration från en kamrats kamrat och med påtryckningar från yttre världen ordinerats att gå igenom vilka de här jävla Bad Crew (TBC) egentligen är. Vi är ju inte bara en stängd QX- klubb, utan ett helvetes festargäng med rötter i grönvitt och trikolor. Faktum är att som oficiell internet leader of the pack så har jag ju rätt mycket att säga till om, även om jag sällan skriver ut (outar:) folk till den grad att jag förtjänar spö. Bara litegrann. Men om vi ska ta och börja med styrelsen i det här verkligt verksammade (haha!) packet? Jag har på en av mina nu mera döda webbsidor gjort liknande presentationer av crew, med bilder och allt, men den webbsidan tog jag kål på när jag lärde mig att veta bättre. (Ni som vet, ni minns, och säger ni ett ord till någon om hur jävla illa jag kodade på den tiden är ni köttfärs..hehe)


Här kommer några av dom; Håll till god(o).



Mr Companyflow
Denna i sanning Grönvita man seglade in i TBC-styrelsen som en stormvind efter det stora känsloslaget 2005. Vi plockade upp honom på en John Traxx-kväll nere i Dianas dunkla källarutrymmen och due to the fact att Loo har en fallenhet för dramatiska journalistegon blev han en självskriven nykomling i packet. Flow är en riktig slampa, faktiskt two-timed utnämnd till TBC:s officiella, flera varv, och han har lockat underbyxorna av ett rätt rejält kvinnligt bestånd som cirkulerar kring Ali's. Flow har ett rejält grönvitt hjärta och ett kaotiskt känsloliv och är nu mera befordrad till TV:s magiska värld medan vi andra puttrar på i efterdyningarna. Den här killen inte bara bör, utan SKA man ha med sig ut när man ska festa.

Fröken Dan
Dan & Dan-begreppet föddes i ursviksskogarna's djupaste dunkel någon gång 1997 då Loo & N aka Dan & Dan möttes på ett mindre berg. N;s dåvarande pojkvän var tillsammans med Alkotomten helt lost in the woods (mer om detta senare..) och Loo var tvungen att vakta N:s Nasse medan N kissade. Det fanns ingen hejd på den här dynamiska duon som genomgått tre eller fyra livsstilar och pojkvänner under sina dramatiska dagar. Under Anchor-åren 1998 - 1999 sågs Dan & Dan porrdansa iförda korta kjolar, nitbälten och svarta läderstövlar till den alltid stående klassikern "Poison" med Alice Cooper. De attenderade också diverse rocknördsfester där de alltid, alltid hade en porrshow a' la Manson för de unga, rosenkindade hårdrockarna och det är nog också tack vare Dan som Loo faktiskt tagit sig upp ur diverse karlträsk då hon alltid, och jag menar alltid, har en flaska Guntrum Riesling och ett paket cigaretter till hands. Påträffas enklast på pressbyrån eller på konstakademiska, alternativt på en efterfest nära dig där hon,alltid lika envist, försöker stämma din gitarr.

Alkotomten
Påträffas numera enbart på Ali's runt tre, i stort sett alla dagar. Grafiker och DJ. Fullständigt okoordinerad. Festar om somrarna i tomteluva. Begreppet föddes under Ursvikseran då alkotomten försvann i ursviks motionsområde och lallade sig in på tunga milen. Lång skallgångskedja utbröt bland de oroade och då aspackade TBC-medlemmarna som visualiserade alla möjliga tänkbara hemskheter som hade kunnat hända honom. Påträffades senare under en sten. När vi försökte väcka honom stirrade han bara avmätt på oss, urslapp sig "Jag vill ha någoon. Någon som ääääälskaaaar miig", och ett klart begrepp var fött. Ingen vet egentligen särskilt mycket om alkotomten. Reservstorebror åt Loo på diverse fylleslag när han tillsammans med Dan drar ner Loo i snödrivor om Loo försöker spöa skiten ur fula jävla brudar. Oumbärlig i balkongsammanhang. Brukar supa Loo under bordet varpå han släpar henne till diverse hamnar och kajer där de tu begråter kärleken och sjunger Dire straits "my parties". Rockade tillsammans med Loo bakom skivspelarna röven av det legendariska rockhaket Träsket, mellan 2000 - 2001 där de så att säga gjorde låten "Midlife crisis" till ett begrepp och samtidigt som loo kämpade med slagsmålssprickor i underarmarna. Smakar det så kostar det!

Liselott
Inte på långa vägar så perfekt och välstädad som man kan inbilla sig. Loo's ständige följeslagare i klubbsammanhang - bangar verkligen ALDRIG "ta över dansgolvet"-manövern och rasar aldrig samman. Perfekt att ha med sig både på upper class beach parties och i potsmoking joints eftersom hennes avfyrade leenden bländar de flesta. Är grundare till det rosa temat och dessutom modell för bland annat Goldwell. Otroligt skärpt akademiker som i vissa påverkade tillstånd tycks ha en outsinlig källa av akademiskt dravel att glänsa med. Synkron meddansare till Loo och en jävel på att dunka skiten ur vem som helst på ett break/housegolv. Tror inte på fotboll men är en självklar, relaxad söderböna så vi älskar henne ändå.

Lillebror aka Jonas aka Introspective Mind
Blev lillebror åt Loo under en fest hos den nu bortlidne (RIP) Richard någonstans 2003. Medgrundare till den ökända "nationen" samt det snabbkraschade efterfest-"Imperiet". Ritar fantastiska kattcirkusteckningar och är en noggrann protokollförare. Fantastisk i precis alla sammanhang och extremt välklädd. Myntade bland annat uttrycket "Loo, det här är verkligen inget svammel!" under en mer eller mindre svag stund. Ska tydligen bli jurist när han bli stor fastän vi alla vet att han är en lysande skribent. Gigantiskt hjärta och medgrundare till "torsdags-frosseriet" hemma hos Loo. Är lillebror åt nästan alla utom Nina som vägrar ta ordet i sin mun.

Marija
Allas vår privata stilpolis! Har du frågor angående scarfs, broscher eller den senaste make-up/hårtrenden så är det henne du ska ringa. Blir lätt generad men alltid på ett klädsamt sätt. Nu mera östermalmsfjolla med darlingen Jonatan, har fabulösa bjudningar och tror alltid, alltid på begreppet vett och etikett. Har tillsammans med Loo genomlevt de klassiska "Valium and cherrywine"-kvällarna i Liljeholmen och är en stenhård japanfantast. En av loos absolut favorita fotoobjekt,och en klar poser tillsammans med övriga hyndor i crew. Alltid, och jag menar alltid, snygg som fan och har alltid, och jag menar alltid, en trevlig hälsningsfras till hands. Mycket viktig i sammanhang då loo måste vara trevlig och artig.

Maria S
Återfinns detta år i Valparaiso tillsammans med ett tokigt gäng globetrotters. Där lär sig Maria om livet och om gerillan, och hur det är att sova på madrasser fulla med löss. Officiell mamma åt precis alla, och har alltid en axel till övers för den som vill gråta. Också en väldigt charmerande till synes harmlös liten sak som alltid sitter rätt med servetten i knät, men akta dig om du retar upp henne, då spränger hon halva Tivoli.

Sonny
Den här vrickade kroaten har lyckats med precis allt, och jag menar allt, som du aldrig trodde var möjligt. Han har med polisfölje bland annat sprängt fyrlänsgränsen, fullständigt svampad varpå han kör på en spikmatta, ränner naken ut i skogen där han lattjar med de blåklädda i trekvart tills han tröttnar. Ättling till ett mycket känt boxningslöfte och en perfekt festfixare. Har efter ett par år lugnat ner sig på bilkörningsfronten och rattar nu mera vanbussar i sextio kilometer i timmen, fast fortfarande utan körkort. Har pensionerat sig från kriminaliteten vid tjugosju års ålder och ägnar nästan all tid åt att tjäna av diverse straff tillsammans med flickvännen V. Många är skiträdda för S, men egentligen är han en jävligt skön kis som alltid, alltid ställer upp.

Pulsedriver
Pulse är en mästare på att vara en kaffekärring och det finns inget skvaller, och heller inget kaffe, som är för hett för honom. Arbetar tillsammans med senila och fullständigen smälter in i kärringrollen som en natural talent. Har påträffats på många sena efterfester tillsammans med Loo, sittande i köket där de lyckats med konststycket att göra av med ett paket cigaretter på en timme. Också medansvarig till en hel del märkliga webcamfilmer och vår absolut favorita technobög. Inte en fest är för långt bort och vill man stampa skall man stå bredvid den här killen, för han vet trots allt vad han gör.

Rauscher
Den här grönvite hjälten är alltid längst fram, och då menar vi alltid. Som fashionabel cityhammarbyare, dörrvakt och myntare till uttrycket "swosh, swosh" samt "Loo sluta gloo" är den här killen den absolut sista som lämnar efterfesten, även om den är slut en vecka senare. Har med bihang från Stockholms Södra alltid en rejäl krogrunda på lut och saknar helt eller delvis de flesta hämningar som normalt sett håller en borta från företeelser med stora varningsskyltar på. Fullständigt älskar Skazi och rutiga kepsar och vet preciiiis hur man plockar äpplen. Försöker tappert ragga upp både gothbrudar och indieskökor, ibland med Loos hjälp, men ingen tycks se vilket Grabbhjärta som bankar under denna fasad av Stone Island och Fred Perry. Är tillsammans med en mindre skara andra, inklusive Loo, den eviga singeln. Nedärvd kompis från Loo's sötebrödsdagar och det enda loo har att säga om den saken är att hon fick ut det bästa i separationen.

Stellah
Föga kan vi glömma sötebrödsåren 2002 - 2003 på Strindbergsgatan då Loo och Stellah regerade våning tre med hits som "I ran so far away" med A Flock of seagulls. Nerladdningarna och festerna tog aldrig slut, och man kunde se Loo ränna omkring nere på Sevvan med rosa benfoffar samtidigt som Stella hade buskul i flanellen. Män, män, män, sprit och diverse andra historier råkade oss både i och ur klistret, gång på gång. Det fanns, under den här tiden, ingen som kunde festa som Stella. I vinrött karmosin låg vi utslagna tillsammans medan festerna avlöste varandra och begäret efter djuriska upplevelser aldrig sinade. Vi regerade precis varenda jävla ställe vi kom till och när blodtrycksfallen kom farande fanns det ingenting som stoppade oss från att, pja, festa lite till. Stella är den mest försigkomna och frispråkiga Östermalmsbrud du någonsin kommer att träffa, och absolut ingenting är för pinsamt eller för..ja, låt säga att ingenting kan hindra henne.

Pelle
Den här Dalmasen, han ger aldrig upp sitt Tjoho. Faktum är, att det finns ingen som kan reta så mycket gallfeber på människor på ett samtidigt älskvärt sätt som Pelle. Nu mera förlorad till förhållandeland, men still going strong en sisådär var tredje helg är denna rödkindade mas till tryckeripåg ett riktigt evighetshjul. Trivs bäst på DB eller i suspekta källare där de spelar suspekt Oldschool hardcore. Har med sitt anhang förgyllt både en och tjugoen för-och-efterfester och har lyckats få Loo riktigt förbannad ungefär tre gånger, vilket är bra jobbat på väldigt kort tid. Pelle kommer med sin dalmasiska dialekt och tittar på en varpå han häver ur sig "men mååste vi brååukaa?" och japp, där var det klappat och klart och ingen kunde ju längre vara arg. Tur det, för utan pelle vore telefonen jävligt tyst. Och trist.

Calle

Calle är ungefär lika cool som is, och vår favoritmalmöit. Han står som god tvåa på slamplistan och gosar upp i stort sett alla tjejerna i crew trots våra klara protester. Som dansgolvsetta och jollerullaren numero uno kan ingen låta bli att förundras över denna långa skånepåg som alltid får spö i både biljard och flipper. Calle är som gladast när han får glida runt på Socially hazardous-fester men inte det minsta förtjust i upperclasslokaler. Detta fick vi med råge veta i somras. Den enda vi känner som lyckats bli utslängd (!) från en socially-fest av tre vakter och en av de få karlar vi råkat på som de facto har ett känsloliv som en kvinna. Nu mera emigrerad i vinteride men väntas åter till våren. Välkommen tillbaka, Calle!

Linda

Linda vill gärna ge sken av att hon är en liten bilmacksbimbo utan koll på läget, men faktum är, att bättre sidekick vid rauscher's kök kan man leta efter. Otroligt känslosam liten pryl med massor av märkliga neuroser som man liksom gillar, för de är så jävla hon. Blir fantastiskt sentimental på fyllan men är en jävel på att efterfesta trots sin ringa storlek. Positiv ända fram tills det handlar om henne själv, och har en förmåga att attrahera män i keps. Trots allt en helt klart fyndig och sprudlande sidekick som man inte ska underskatta..för då kan det fan smälla.



..Känner ni igen er? Well, vi är trots allt 22 stycken (!) - more to come. Nu är det glasspaus.
Bild: Marija, Lillebror & Jag @ TN - 05








LTJ Bukem + Halsfluss

Det ska vara fan i det att man ska ha gästlisteplatser till LTJ Bukem ikväll och så har jag halsfluss. Jag har två platser, men min kropp orkar inte gå på dansadansa och det är förstås bedrövligt men jag lyder både Mr.Star's, N:s och Liselotts ordinationer att stanna inne och hålla käften.

Blev omhändertagen (intressant ord..nu åsyftar jag inga vita rockar eller tvångströjor, people, så slow down) av Liselott och Quirin igår, fick Haagen Dasz, alltså, den glassen. Ni kan komma med Ben & Jerry hur mycket ni vill (visste ni förresten att den ena halvan av Ben & Jerry dog i hjärtinfarkt due to the fact att han förmodligen "provsmakat" lite för mycket glass i sitt liv?) - men den här, den slår alla rekord. Jag fick soppa, glass, lakritssnus och blev nerbäddad. Därefter utnyttjade jag situationen ganska hårt och ylade ett bra tag, till allas stora förtret.

Jag kan visst bara lyssna på två-tre låtar i min vardag; Infected Mushroom's elation station och ATC's around the world. Elation station har varit en av mina stora favoriter länge. Jag minns en technofest för mycket länge sedan, på glädjens tid. Vi hade dansat till fördärvelse, jag och ungefär 250 personer till. Strax innan soluppgång, står samtliga dansare i en otroligt förenad cirkel och alla är förstås way over the top, helt jävla saliga. Musiken går ner, och runtom oss står såna där, ni vet, såna där stora lådor som byggarbetare har som fikarum och omklädningsrum. Solen är precis på väg upp, klockan är väl en fyra kanske, en helt normal sommarmorgon. Solen börjar gå upp och musiken tonas ner. Plötsligt står det Poia-dansare runtom på varje sån låda. De (vi) tänder eld på sina poia-klot och elation station tonas in i tystnaden. Folk skriker av glädje och börjar dansa, men ingen kan släppa elddansarna med blicken där de står runtom cirkeln. När själva klimax i låten nås, står alla och nästan gråter av glädje. Det, mina vänner, det är the true power of music.

Tricky kan han, med sin "The Lovecats". Den är sexig så den klättrar rakt ner för min muskeltyngda rygg. Jag kan inte låta bli att få scenarion i mitt huvud; scenarion som ni inte får läsa om. Jag vill ut nästa helg, jag vill dansa och flyta med i alla vibbar. Annie Lennox - Don't let it bring you down, fan vilket gammalt mästerverk från Divaplattan. Om ni inte har Diva med Annie Lennox i ert musikaliska galleri så måste ni fan skämmas ett bra tag och sedan tanka / köpa den, för den slår det mesta. Eurythmics i all ära och Dave Stewart är också en killer med sina Spiritual Cowboys men Annie ska höras ensam. Det är som när jag var liten och satt vid min mammas gigantiska vinylsamling. Här återfanns både Devo's klassiker "Whip it" på blå maxivinyl, Supertramp's samlade verk, Kate Bush samtliga samt plattor från den tiden då min mor var en cool glamourpunk-groupie i vargpäls som festade med Roxy Music och Imperiet. Hon dejtade faktiskt en av rockvärldens dåvarande större hopp, som dessvärre floppade mer eller mindre - sångaren i Treat. Känner ni igen dom? Nä, inte jag heller. Men om man är uppvuxen i ett "varannan helg"-schema då man varannan helg är hos mamma och varannan helg ska vara hos pappa och resten av tiden är man hos mormor, så finner man liksom intressen i varje hörn. Mamma hade ju som bekant bättre saker för sig än att ta hand om mig på helgerna, så jag satt vid skivspelaren istället. Tills alla skivor var genomlyssnade och då lyssnade jag på dom igen. På det viset skaffar man sig ett ganska brett musikaliskt galleri inombords, eftersom allt som var värt att lyssna på mellan 1968 till 1980 fanns representerat i den musiksamlingen, och det fylldes alltid på. Ja, well, nu börjar jag drilla ner i musikaliska trådar igen. Vill man veta vad min winamp spelar just @ the moment kan man klicka sig in på http://www.lastfm.com/user/netricsa , det där pluginet är riktigt jävla smart.

Idag åker jag förmodligen tillbaka till mormor då jag är alldeles för lockad av utelivet i stan för att klara av att hålla mig hemma.
Och jag måste ha lite mer själsligt utrymme.
Bild: Ford Mustang 1968. En dag ska du bli MIN.Kanske den sexigaste bilen som finns.

Ja just det! Glömde referera kring min dröm inatt, fan vad skevt; Jag drömde att jag var ansvarig för att lägga ett nytt köksgolv hemma hos vessla. Jag hade tagit med mig ett antal Grabbar som var svårare att hantera än jag trodde eftersom de envisades med att festa (!) samtidigt. Jag kämpade som fan med att lägga fog mellan plattorna samtidigt som ett gäng hundvalpar hela tiden slapp ut och orsakade tumult. Fog var tydligen supergiftigt så jag spenderade hela drömmen med att försöka rädda de stackars hundvalparna från att bli förgiftade och ingen lyssnade på mig. Samtidigt drömde Liselott om kattungar och Quirin drömde om katter. VAD ÄR DET SOM ÄR I GÖRNINGEN? The starpeople drömmer alltså om döda kattungar och nästan-döda-hundvalpar.

Har jag någon drömtydare därute får han eller hon hemskt gärna komma med fräscha ideér.

fredag, februari 17

My inspiration flows

Det är dags att börja luckra upp dammet, Ladies and gentlemen. Mr. Star vet vad jag menar, för jag såg det i hans ögon. Men nu ska vi inte börja prata om det, utan någonting helt annat.
När man spenderar två-tre dagar på morföräldrarnas bäddsoffa eftersom man har halsfluss deluxe och lever på piller och antibiotikum som skulle kunna bota en eller två mindre travhästar så funderar man en jävla massa. Detta eftersom det är så fruktansvärt dåligt på TV. Ni som sett min filmkavalkad tillsammans med den numera i förhållande bortlidne J.P (som för övrigt är en vandrande skymf mot oss som fortfarande hänger kvar i den gamla andan, maken till toffel har ingen skådat, och så får han inte ens nånting) - så har jag tidigare framhållit att det knarkas så jävla mycket i Sverige eftersom det är så fruktansvärt dåligt på TV. Nu vet inte jag något om detta stämmer längre eftersom jag lagt av med den där skiten, åtminstone tillfälligt. Min arma 25-åriga kropp pallar helt enkelt inte stå på fucking jävla Brat Bar med champagneflaskor upp och nedvända över min överkropp och kolalinor stora som min underarm försvinnande under en perfekt rullad dollarsedel (eftersom jag inte bara är pedant, utan även stilfixerad) längre.

Men till saken; Dag-TV suger tjackad getkuk. Reklamen på Dag-TV suger om möjligt, ett ganska stort antal getkukar. (No goats were harmed during the making of this Blogg) Eftersom jag tillhör den allra mest köpstarka gruppen i Sverige, kvinna med utseendefixering mellan 25 och 35 - så är det alltså till MIG den här jävla reklamen är riktad. Jag kanske med en gång ska börja att tala om för alla er reklam-makare därute som presumtivt roar er med min blogg, att jag är öppen för rekrytering, för ni gör ju för helvete ett USELT jävla JOBB. Inte en enda reklam som är riktad till mig är utan ungjävlar i blöjor, en röst mjuk som silke som talar om för mig hur Intressaaaant och LEEN och Mjuuuuuk jag ska bli i slutändan, eller med en idiotisk jävla jingel som bara blir till allmänt åtlöje för tonåringar på tunnelbanor. Ska jag ta ett exempel? Okej, den här jävla chokladasken. Den kan de ta och köra upp i röven på första bästa gubbstrutt i styrelsen, för allvarligt; "I'm so happy, I'm so glad that I found you..i'd like to thank you, and thank you means Merci.." GET A GRIP för helskotta! Om du varit dum mot mig, om du behandlat mig som ett jävla as och trampat mig sönder och samman, tror du att du som man kommer att komma undan med en jävla CHOKLADASK? Jag skiter i om det står "Tack" på den på 226 jävla språk! För att fortsätta; "Fructis schampo..med aktivt fruktkoncentrat!" Hör här ditt efterblivna jävla medelklassmiffo; på 60-talet så gick det att tala om svåra tekniska saker med kvinnor och vi hade nickat, tackat och tagit emot eftersom vi inte fattade bättre, men nu för tiden så har de flesta av oss åtminstone passerat nians kemi och inte fan fick vi höra om något som kallades "aktivt fruktkoncentrat"! Ta och ge mig den kemiska formeln på detta speciella koncentrat, annars har jag några åt dig, och de kommer att innehålla en hel del NaCl och H2SO4.

I en reklam för någon jävla VICHY (helt sjukt vad de kan få ordet "vatten" att låta coolt och specialtillverkat på ett annat språk..) så talar de om så kallade "mimiklinjer". Jaha, hette det inte skrattrynkor förr? Mimiklinjer? Vem fan av er i PR-teamet kom på DET? Tror du att man som kvinna skall må lite bättre av att det inte är skrattrynkor de har i fejan, det är MIMIKLINJER! Det låter ju för helvete som de varit på Clownskola!

I övrigt så gör de en jävla massa PR för den här idiotiska jävla filmen "Kim Novak badade aldrig i genesarets sjö". Vem i hela helvete är denna Kim Novak och vad fan är det för en jävla titel? Du, det finns en jävla massa sjöar jag aldrig badat i men inte fan gör de en film om mig för det. Jag blir så satans förbannad när jag ser på TV med mormor att jag kastar temuggen i golvet och börjar vråla. Det är som bekant bara hos mormor jag kan bli så arg, för borta i Sundbyberg, där ackumuleras det en hel del negativ energi.

"A good samaritan is nothing but a really good target" - det är sanningen i en liten ask. Jag åker tunnelbana med djävulen / ängeln Mr.Star efter att vi ätit lunch på en ytterst fashionabel pizzeria och jag lekt fan själv med pizzan som dessutom innehöll riktiga musslor. I en ständigt pågående förströddhet så lyckas vi (alltid) att ta över ett helt rum. Människor iakktar oss, men här ska ni få höra skillnaden, ladies and gentlemen; Tillsammans med Mr.Star är jag stark. Tillsammans med honom är jag ett levande långfinger åt precis allt som passerar. Med honom behövs inga jävla hörlurar för att blockera några faktum, inga skydd och inga sköldar, för tillsammans är vi en kompletterande enhet. Det är skrämmande, som han själv säger. Det är helt jävla ordlöst alltsammans. Jag skulle inte med mänskliga ord kunna förklara vad som försiggått mellan oss den här eftermiddagen men det är hans orsak att jag står upp trots min oerhörda feber. Jag är fullproppad med alvedon och antibiotika (men inga opiater, de behöver jag inte om jag ska hålla Mr.S i handen) och vi gör inte sådär jävla mycket mer än lunchar, garvar och hånglar och ...
"I don't know what to say
oh not another word.."

Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Julita, Katrineholm igen. Jag var där, och det var en salig blandning av alla lägenheter jag bott i under mina år. Jag skulle tillbaka dit och göra upp med allt. Jag åkte fram och tillbaka och träffade på alla möjliga män som jag träffat på vägen. De ville alla nästla sig innanför min hud, men jag höll mig ovanför ytan. Det faktum att jag bara träffat fullständigt opålitliga män, ända sedan min far (fast inte min morfar, han är den enda mannen i mitt liv som är helt jävla förutsägbar och helt jävla pålitlig), Herr P var det sannerligen inte eftersom han var ett alkoholiserat överklassdrägg och herr Jonas var det då rakt inte eftersom han inte ens kunde säga sanningen to my face, att han dragit över någon skev förortsslyna i förbifarten var tydligen inte viktig för vår kommunikation.

Hur som helst; jag drömde att jag kom in i en av lägenheterna, som jag för övrigt inte varit i än, men jag ska dit en dag, det vet jag. Jag drömmer om alla mina hem, att de är en och samma, och ibland är de förflutna hem och ibland är de framtida. Det fanns bara ett enda inrett rum, och det var mitt. Det var rosatonat med skygga, halvgenomskinliga, disiga gardiner runtom och en gräsligt rosa heltäckningsmatta. Inte cerise, utan mer laxrosa. Faktum är att hela min jävla dröm var laxrosa. Mitt rum innehöll alla mina gamla planscher, en Gibson Les Paul som pappa lackat, (säkerligen en femtiosexa, jag är nästan säker), och en massa möbler som jag förlorade i det stora nazislaget i Broddbo 1998. Där återfanns också mina vänner. Utanför huset stod någon och väntade på mig i en Ford Mustang - 68, en sådan bil som jag gett mig fan på att jag ska ha en jävla dag, och därinne satt mina vänner, omgivna av mer eller mindre döda kattungar. Över hela golvet. Jag hade ju flytt undan det där hemmet och det hade stått bevarat, med djur och allt, som lyckats förröka sig till höger och vänster därinne, och dött och sölat ner. Det var en jävligt tung dröm. Jag vaknade med ett ryck efter att jag klivit in i bilen och åkt därifrån, för evigt. Efter att ha räddat livet på de få kattungar som funnits kvar och lämnat dom och mina så kallade vänner i deras vård. Det behövs ingen Freud för att räkna ut vad det är mitt mentala liv håller på med just nu. Do your math, suckers.

Men Mr. Star är ingen opålitlig människa. Trots att han vill framhålla sin insecurity så kan man ställa ett urverk efter honom. Det faktum att jag mer än nog vet att det bara behövs tid, energi, tålamod och kärlek för att få saker att fogas till ett (igen), och det ska vara tur för dig, ditt jävla vilddjur, att jag har ganska mycket av de varorna. Händer och tunga och armar och kompensativ benställning, och ett jävla...fan, nu måste jag sluta. Jag tänker inte skriva "Jävla karl! Du förvrider huvudet på mig!" för det vet du redan. Jag tänker inte skriva "Vad fan ställer du till med?" för det vet jag redan. Det är kanske dags att du också vet, vilken satans makt vi är.

För ni har ingen som helst jävla aning, jag går upp och ner i min blogg som en levande jojo men i verkligheten händer det både mer och mindre. I verkligheten finns det så mycket mer som ni inte får av mig och skall så förbli, i evighet amen, tills Boken kommer. När Boken kommer så kommer vissa sociala konstruktioner att falla som korthus tillsammans med människorna som skapade dom. När Boken kommer så kommer allt detta att ställas till sin spets, förklaras och genomgås till döden. När Boken kommer så kommer också ni att förstå vad social ingenjörskonst egentligen är.

När jag flyr denna stad, detta vindpinade näste, när det är dags att säga hej till verkligheten, ni vet, den ni försökt köra ner i halsen på mig från jag var en liten knodd, densamma verklighet som ni påstått att JAG flytt från medan ni varit upptagna med att tro att nyktert tillstånd är detsamma som solidaritet. NI vet, den där verkligheten som är så jävlig att den kliar i varje por, den som river och sliter i ert bröst, den som kommer farande som ett fett slag i ansiktet klockan halv jävla sju när ni vaknar i era jävla verklighetsförankrade sängar för att äta er Verklighetsbundna (TM) frukostflingor med nio verklighetsbundna fiberprocent. Den jävla verkligheten som ni påstår att ni knullar för att få verkliga barn, den jävla nersupna verkligheten som ni vaknar ur till förmån för verklighetsbunden ångest, det ni kallar bakfylleångest eftersom ni under påverkan av alkohol sagt och gjort saker som ni, era fega jävla as, är för fega för att göra nyktra men ni tänker det. Ni tänker det under varje sekund som jobbklockan tickar förbi era sinnen, tickar förbi era meningslösa liv. Ni tänker att ni skulle vilja ha så mycket mer än det här, skulle vilja ha större hus, flera ungar, bättre jobb, fetare kontrakt och fetare barskåp, för ingenting är ju verklighet utan lite LAGLIG verklighetsflykt. Den verkligheten som ni smörjer bort, krämar in, försöker konservera, lägga in, sylta och safta in, den verkligheten som ni aldrig förstått bara är en ren subjektiv konstruktion. Den, den kan ni ta och behålla, för den har jag lekt fan med och den har lekt fan med mig. Allt som återstår av dyngan är nu aska.

Och det är nu allt börjar..för våren är nära.
Så då kanske vi ses därute, i verkligheten.

And now the bells are ringin'
la la la la la la

Let the show begin.







onsdag, februari 15

The bells are ringin'

o
Jag har fått halsfluss. Alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo, precis som sexualiteten. Det enda som snurrar i mitt huvud just nu är opiater, intressanta små minnesfragment gällande en specifik person som jag ältat i den här bloggen till döden, ATC- Around the world och diverse andra tabletter som det är lätt att svälja ner. Jag är i ett dunkel rent medvetandemässigt så vänta er ingenting från mig. Jag kapar mina toppar och dalar, men hjärtat, ni vet ju själva. Det har ett eget liv.

Och det är väl det som är finessen med skiten. Right?

Jag är bara hemma och hämtar lite skit, åker snarast tillbaka till Sundbyberg. Jag är lilla loo på bäddsoffan som får pannkakor av mormor. Jag är lilla Loo som sitter och ser ut genom detsamma vädringsfönster som så många gånger som liten och nynnar. Jag är inte mer än ett levande, litet bankande hjärta som vill göra så mycket men som i slutändan gör så jävla lite. Vi hade alla hjärtans jävla dag i skolan med diverse jippon och spex. Jag kom hem och lade mig på soffan och kände mig övergiven, sen hungrig, fick en proteinattack och åt upp en hel jävla kastrull med kalops. Vaknade idag med igensvullen hals, jag är less på att bli sjuk hela jävla tiden. Jag är faktiskt i övrigt en rätt frisk människa. Det är allt det här jävla tramsandet som tar kål på mig.

Jag lyssnar på musik och ler när din röst smeker insidan på min hud. Jag lallar med till musiken medan bilder börjar att bläddra. Jag faller in i en djupt narkotisk slummer medan trådarna stretar i mig. "Kom, kom, ta i mig, håll mig, bered mig" lockar orden och jag kan inte mer än följa med, för jag är inte mer än en liten vrickad flicksnärta utan någon som helst verklighetsförankring. I mitt huvud kan allting ske med rätt form av logik. I mitt huvud kan man reparera i stort sett allting med rätt verktyg, rätt inställning och eventuellt, en jävla massa piller.

I mitt huvud drar någon i mig, jag känner det pulsera när det tar sig igenom huden, det kryper under den, som ett litet litet djur som vankar av och an där under. Att jag varit en spelpjäs i ett långt större maskineri än vad verkligheten velat berätta för mig var oväntat, men att ormen i min mage inte skulle lämna mig, det har jag vetat hela tiden.
Det är riktigt farlig mark. Det är ljuvligt farlig mark jag promenerar på med snövelbeklädda fötter. Det är njutningsfullt, vansinnigt våt, opiatpumpad mark jag ligger och drömmer mig in i om eftermiddagarna medan jag väntar på att livet skall hända med mig. Medan jag väntar på att min första bok ska bli publicerad. Medan jag väntar på att kärleken skall komma tillrätta med mig. Medan jag längtar. För det bor en passion till de förbjudna markerna i mig.

Och jag beklagar att jag får ditt hjärta att slå, men jag planerar att aldrig låta det sluta. Inte så länge jag lever.

"The kisses of the sun

Were sweet I didn’t blink

I let it in my eyes

Like an exotic drink

The radio playing songs

That I have never heard

I don’t know what to say

Oh not another word

Just la la la la la

It goes around the world

Just la la la la la

It’s all around the world

Just la la la la la

And everybody singin’

La la la la la

And now the bells are ringin’

Inside an empty room

My inspiration flows

Can’t wait to hear the tune

Around my head it goes

The magic melody

You want to sing with me

Just la la la la la

The music is the key

And now the night is gone

Still it goes on and on

So deep inside of me

I long to set it free

I don’t know what to do

Just can’t explain to you

I don’t know what to say

Oh not another word

Just la la la la la

It goes around the world

Just la la la la la

It’s all around the world

Just la la la la la

And everybody singin’

La la la la la

And now the bells are ringin’"

ATC - Around the world

Övrigt i Loo's liv: Läste ni Aftonbladet igår, så fanns det en story om en 15-årig tjej som blivit våldtagen och misshandlad på tunnelbanan. Det var min lillasyster:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,777535,00.html

Tack, mänskligheten för att ni ordnar det så bra för oss. Jag ska fan skjuta skallen av er.

måndag, februari 13

Mad world

All around me are familiar faces
Worn out places - worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere - going nowhere
And their tears are filling up their glasses
No expression - no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow - no tomorrow


söndag, februari 12

Söndagsnotering i efterhand

Föregående inlägg skrev jag inatt.
Jag har bara en bild att ge er, från VNV igår. Eftersom kameran tappade batteri mitt i alltihopa fick jag bara en enda duglig bild. Från min synvinkel.

Jag ger upp.
Det här blir det sista ni får från mig på ett tag.

Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad World (Alternate version)

Och jag är så inåt helvetes jävla arg så jag kan skrika. Jag har lyckligtvis droppat fem och ett halvt nu. Jag kan bättre. Jag kan mer. Med ATC - Around the world på max.

Jag kunde gå in i känslokylan en gång, så ingenting säger att jag inte kan göra det igen.

VNV Nation

Det börjar lugnt. Ronan är fantastisk. Jag står i andra raden och bara stirrar. Ljusen är perfekta, publiken är..pja. de är synthare. Jag märkte av nu, att den där scenen har jag växt ifrån rätt hårt. Men man växer inte ifrån VNV.

Publiken står med uppsträckta händer och vrålar "VNV! VNV!" och Ronan pratar, han gör pauser, publiken sjunger, och jag, jag står och gråter inuti.
Som vanligt väntar han till slutet med att sjunga Den Låten. Det gör ingenting. När de första tonerna till Beloved kommer fram ur högtalarna, ackompanjerade med ett fantastiskt ljus, då kan jag inte hålla något borta längre. Jag gråter i folkmassan, tårar bara strömmar ner för mina kinder, för han gör något, i den låten, med den texten, som ingen annan gjort. Han personifierar den eviga ensamhet jag är dömd till, den eviga jävla längtan bort från den här jorden, längtan efter att få ha något gemensamt med någon. Minnen spolar runt i mitt sinne. Jag står och tänker att om M vore här nu, då skulle han förstå vad det var jag försökte säga till honom. Om M bara hade varit där, men det kunde han inte vara och jag var inte arg, bara ledsen för han hade förstått. I tanken skickade jag alla bilderna. I tanken stod jag och förbannade alla skyar och alla makter för att jag känner mig så sabla missförstådd och utsatt. Jag vet att jag är stark, det är jag. Jag är inte den som flyr. Det är kanske det som är problemet.

Jag försökte tidigare idag att döva mitt sinne med saker som jag vet att jag har gjort upp och gjort slut med. Mitt huvud och min kropp orkar inte längre. Jag orkar inte festa dygnet runt längre. Jag orkar inte le och lisma åt främmande människor. Jag orkar inte gå omkring med ett stort jävla hål inuti mig. Och när så en människa kommer, som lyfter mig, som ger mig den där känslan jag sökte efter, så blir allt så fel och ingen är ledsnare än jag. Jo, det finns folk som är ledsnare än jag men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll, förutom det faktum att jag måste rycka mig i kragen och plugga klart så att jag kan börja jobba. Därefter ska jag skaffa mig det jävla hus jag längtat hem till sedan liten. Jag har drömt om det vita huset vid havet, och utanför det huset står det en mörklockig människa med en stjärna som främsta formation och vinkar åt mig innan han kör iväg i en svart bil. Ni förstår; jag har aldrig varit hemma. Jag vet inte var "hem" ligger. Jag har en bäddmadrass och lite saker här på söder, men det är inte hemma. Jag har en lägenhet där mina morföräldrar bor, där jag spenderade min tid när jag växte upp, men det är inte hem.

Jag är så trött i själen just nu. Jag vill inte vara här jag heller, längre. Jag vill inte att den finaste och grymmaste och djupaste relationen jag någonsin haft med en annan människa, ska ta slut här och nu. Jag är här, och vill ingenting ha. Det är verkligen så. Och om jag ändå förlorar det, då finns det ingen mening med vänskap.
Allt det står jag och tänker när Ronan Harris sjunger "Beloved" och jag gråter inför publik men det gör ingenting, allas blickar är vända mot scenen. Jag ryser i hela kroppen när den gröna strålkastaren faller på Ronan's ensamma plats på scenen, där han formligen gnyr ut varje ord. Och så igen; den där eviga, jävla, helvetes ensamheten. Den jagar mig som ett djur, natt och dag. När låten är slut bara står jag där, och blundar och försöker att få fattningen. Jag tänker att jag ska svimma för jag har inte ätit på tre dagar eller så, men det gör jag inte. Så klart, för det hade ju förstört historien.

Jag önskar att det fanns bättre sätt att säga allt det här. Jag är ingenting jag heller.
Jag har nått en av mina största vägskäl nu.
Och jag fryser in i märgen, och vrålar inombords;
Varför måste ni göra så här?
Varför kan inte jag, någon gång, bara en enda jävla gång, få behålla nånting?
En enda, jävla gång, kan jag få behålla, bara en enda jävla sak.
Ni tog ifrån mig allt jag hade i flera omgångar, skändade hela skiten och lät mig ligga här. Jag byggde upp, ni rev ner. Jag byggde upp, ni rev ner. Jag orkar inte bygga på egen hand längre.
Det är väl dags att inse, att jag helt enkelt inte klarar allt själv.
Det är dags att inse att jag inte är tjugotvå längre, i en lya på Östermalm, där nätterna var nio och jag fortfarande hade energi.
Det är dags att börja försöka hitta hem, och jag ville ha någon med mig dit.
Jag vill bara bli omhållen, och jag vill höra att allt ska bli bra. Det spelar ingen roll om det inte blir bra. Det är bara det att få höra det, och få andas ut.

Jag är så speciell och annorlunda, säger alla till mig. Så jävla begåvad. Så jävla mycket kapacitet som går till spillo. Tänk om det var tvärtom? Jag är så speciell. Så annorlunda. Så jävla ensam, in i märgen. Men det fanns, och finns, undantag, och det är nu jag inser att jag måste kämpa mer, hårdare, för att få tillgång till det.
Som den gången då jag och han var en och samma. Hemma hos mig. Och ronan hade lika väl kunnat vara i vardagsrummet och sjungit sin jävla textrad:
"Fighting time
so hard i pray
that this moment lasts forever
and will the world
stay standing still
at least for me?"

Det finns små sekunder och fragment då jag verkligen haft nånting. Jag har hållit det i mina händer, så varsamt jag bara kunnat. Men så går dom. De bara går. Och jag har aldrig förstått varför, för ingen av dom har någonsin bekymrat sig med att ge mig en förklaring.

Jag känner tankarna studsa i mitt huvud. Min huvudvärk är en varningssignal, det vet jag. Lägger jag inte ner dumheterna och det destruktiva, får jag betala. Det är dags att lägga ner dumheterna nu. Och det är skönt.

Och nu har jag inga ord kvar för min hopplöshet, så jag låter Ronan tala, för han säger det bättre:

"It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think?
To dress the ground in white and grey

It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second
That I spent waiting for you
Circumstances affords me
No second chance to tell you
How much I've missed you

My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember

We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still, greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same

My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours

Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits

Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits "
VNV Nation - Beloved

Till M, till alla som känner samma sak. Till vem som helst som förstår. Till kärleken, till allt som är verkligt och overkligt.
Jag kan inte nog förklara hur ont jag har just nu.

lördag, februari 11

Ut på stråt ändå.

"Have you ever been in love
You could touch the moonlight
When your heart's shooting stars
You're holding heaven in your arms
Have you ever been so in love

Have you ever walked on air
Ever felt like you were dreamin'
When you never thought it could
But it really feels that good
Have you ever been so in love

The time I spent
Waiting for something that was heaven-sent
When you find it don't let go,
I know

Have you ever said a prayer
And found that it was answered
All my hope has been restored
And I ain't looking anymore
Have you ever been so in love, have you...
Some place that you ain’t leavin’
Somewhere you're gonna stay
When you finally found the meanin'
Have you ever felt this way?"

Celine Dion - Have you ever been in love?

Jag gör mig i ordning ikväll för någon som du.
Jag plattångar håret och sminkar mig igenom timmarna
Jag önskar du var här nu,
jag önskar att jag var där nu.
Jag önskar att allt vore bättre än
att jag skulle sitta och lyssna på jävla celine dion
ensam, i huset
ensam med ett glas vatten
ensam med mitt smink, mina benvärmare och min biljett.
Det jag gör ikväll är för oss, älskling.
Here's to us.
Det du säger är fel.
Om du bara öppnade dina ögon skulle du se
vad mycket liv och rörelse vi orsakar tillsammans.
mellan oss finns ingen död, inget lidande
inget av det där.

Jag saknar dig.
Men jag ska gå och se dom ikväll.
så baby, älskade, käraste, Mon ami:
here's to us.

The world in my eyes

Godmorgooon!
Jag vaknar trots att jag trodde att jag aldrig skulle somna. Var ute på lokal med klasskompisar igår, var trevligt, fast det vimlade av diverse grabbar i alla hörnor. Faktum är att det tydligen var så länge jag var på lokal att jag hade glömt bort de traditionella parningsdanser som försiggår där. En karl stod i dörröppningen, konstant, hela kvällen, och stirrade på mig. Till slut undrade jag naturligtvis what the hell his problem was, men gjorde inget åt saken. Visade sig senare att han inte ville stirra ut mig, utan ragga upp mig, vilket jag knappast är öppen för. Jag gick hem strax därpå, träffade en kolalangare i en limousine (förtydligande, jag vare sig köper eller intar kokain, vi åkte bara med honom i limon) som ville ha bartips. Vi åkte med honom till Ali's. Vi tog oss därifrån och mötte upp en reportagare från skolan. Hann tjöta lite innan vi begav oss hemåt. Trodde aldrig jag skulle somna, men efter en ihärdig fight med mig själv däckade jag slutligen. Vaknade i solljus och satte genast på elation station på max, därefter Dallas Superstar's - Fast driving.

Mr.Star, det spelar ingen roll. That is no excuse.Du kommer hit, it's as simple as that.
Alphaville - A victory of love

16:25
Spelar någonting någon roll längre? När inte ens kärleken är något att lita på. Jag har rasat fyra kilo sen i torsdags. Go figure.
Jag vet inte vad jag vill längre. Det verkar inte som att jag får sällskap till VNV alls. Folk har gett upp. Biljettkrångel och så vidare. Jag hade ordnat upp det som Mr.Star sa åt mig att ordna och sen blir jag liksom övergiven..igen. Jag tror fan inte på att det är jag som måste bevisa mig mer. Jag har gjort allt i min makt och jag förstår att jag alltså inte räcker till. Jag har bönat, bett, sänt mail, ringt, bett honom komma över. Trots att jag skulle ta mig tid och förmodligen krypa till honom om jag så hade bägge benen avhuggna, så är telefonen tyst. Hjärtat går som en jojo för vart sms. ja-nej-ja-nej.

Please, Mr.Star, jag vet att du läser det här. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag har fått slut på ideér. Jag går omkring här i cirklar. Den första jag tänker på när jag vaknar är du och du är också den sista jag tänker på innan jag somnar. Allt jag hade bett om var ikväll. Jag ville show you the world in my eyes. Jag ville att du skulle ha roligt och slippa tänka på allt skit. I would do that for you, you know.
Nu har jag inte mycket mer råd. Jag kan inet äta. Knappt sova. Jag har inte ätit något förutom nötter på tre dagar. Jag dricker bara pepsi och dejtar Mr.White. Jag går omkring och känner mig håglös. Tur jag har blå linser. Ett skydd.

It goes around the world
it's all around the world
la-la-la.

17:46

Det är hopplöst. Jag kan inte förklara för någon, någonting. Vad gör mina ord om inga kämpar kan dricka styrka ur dem?
Det är så jävla meningslöst.
Så, ladies and gentlemen.
Loo is leaving the building.

För länge sedan, då jag sålde min själ för tvåtusenfemhundra kronor i halvtimmen, hade jag förmodligen kunnat hitta på ett enkelt skäl, levererat i en enda mening, till varför det vore enklare att snorta bort hela skiten, än att vara kvar i den. Sedan hade jag gjort det, för jag var en kallsinnig jävel.
Men jag kan visst inte bara ersätta dig med pulver. Det är klart att det inte var så enkelt. Eller hur?

fredag, februari 10

My mood goes up


Humöret går från botten till topp.
Aha- Take on me efter att telefonen ringt.
och jag ska lämna quirin på centralen och åka till bror på fest och klassisarna kommer över.
Och jag får kanske se dig imorgon.
Och jag tar inte tillbaka ett enda ord,
men nu
nu är det Fredag.
Kom helg,
kom sorglöshet!
Kom underbara helgplaylist!
Kom kärlek!
Kom vänskap!
Kom Gud!
Kom och fräls mig från allt jävla helvete!

Electric Light Orchestra - Mr Blue sky
Infected Mushroom - Elation Station [sanningen genom my all time favorite tune]
A-Ha - Take On me
Ian Van Dahl - Inspiration
Sisters of mercy - Temple of love
Pet shop boys - Heart
Peaches - Shake yer dix (Tiga's where where you in '92 remix)
Supertramp - Take the long way home
Sunset strippers - Waiting for a star to fall
Total eclipse - Teknophobia
Covenant - Dead stars
The crystal Method - Keep hope alive
Karl bartos - 15 minutes of fame (radio mix)
New Order - True Faith
Marcha - Rippin Kittin

22:01
Förfest med klasskompisar. Helt sjukt, här skulle jag sitta och lurva mig själv men sen kom jag hit. Nu blir det alltså bubbel och hej-å-hå.
Jag saknar dig vid min sida nu.
Du borde vara här.
Det kanske du är också, imorgon.



Let me take the blame

Jag tog min sista sömntablett igår, så det betyder flera nätter framför mig utan sömn, eller när jag helt enkelt knappt somnar. Jag saknar M. Jag saknar hur det var förr i tiden. Jag saknar så mycket och jag är inte mer än ett patetiskt litet saknande kräk. Jag äter choklad och dricker latte till frukost och tekniskt sett måste jag skynda mig nu, men det gör jag inte. Jag spelar Let me Be your armor för hela söder. Någon hör väl till slut.

Let me take the fall
let me take the blame
let me carry you from hell to home again

let me walk to you
when your legs are weak
let me find the words for you
when you can't speak

Jag vill verkligen ställa mig på Söder och skrika. Jag borde tekniskt sett inte göra det, jag borde vara i skolan men jag ORKAR INTE LÄNGRE. Jag har lika ont som någon annan, intressant att han glömmer bort det ibland.
Q skrattar åt mig och mitt musikval;
"It's interesting morning music you play, Loo.."
"I know, i just want to scream loudly outside, how about some leather strip on top of that?"
"Great, some real aggression would be nice"¨
"Some real fucking aggression!" (sträcker sig till skåpet och bryter sitt löfte)
Jag bryter mitt löfte.
Och spelar
Delerium - Serenity
och gråter inuti, dit ingen jävel kan nå.
Ingen av er.


Världen, far åt helvete.

Och - idag är jag blå. Blåögd, blå och blå. Och visst, man röker som en jävla dåre när man bor hemma hos M&M, för de röker själva som dårar.Jag tar och åker dit.

I blodet har jag de enda två substanserna som håller mig lugn.

M och A.

Har du någonsin känt det..?

Hur ett hjärta flyr in i sig själv när det ser den där personen.

Hur en beröring betyder allt i din värld,

hur en hand i din blir till ett evigt inkapslat minne,

hur ett par ögon ersätter en hel utsiktsvy när du skall måla,

hur en ringande dörrklocka blir ett ljud du går i cirklar att vänta på,

hur en ringande telefonsignal får dig att skrika till och rusa tvärsöver rummet,

hur handen spelar över tomt, öppet lakan när du ska sova.

hur slutna ögon visar flyktiga minnen,

hur tomma händer kupas till någon annans ansikte,

hur en främmande människas silhuett får ditt hjärta att skutta,

hur ögon ser mot disig horisont om kvällen.

Om du känt det, så vet du vad det är.

Om du känt det,

så vet du vem det är,

som får din hand att spela över öppet täcke

som får dina slutna ögon att bli en biosalong

som får dina målardukar att förvandlas till fotografier.

Jag vet vem det är,

och inga mail tycks kunna förklara för dig hur jag känner

och inga mail kan få dig att stanna här

och inga dikter kan få dig att förstå hur jag känner

och inga saker jag gör kan få dig att förstå att jag vill ha dig här

för jag är inte nog

jag är inte tillräcklig

och som vanligt,

allt jag har,

är mina ord.

Och idag är det Wolfsheim's tur att komma med sanningar: LÄS, era jävla AS! LÄS vad det är de säger till er!:

It's getting dark... too soon... a threatening silence...
Surrounding me... a wind comes up from the islands... When Distance
fades to stormy grey Washed out from the deep of the ocean Here
I will stand to face your wrath... While all the others are
praying
Calm down my heart... don't beat so fast... Don't be
afraid -
just once in a lifetime

No rain can wash away my tears..No wind can soothe my pain You made me doubt, you made me fear
But now I'm not the same
You took my wife, my unborn son... Torn
into the deep of the ocean
I don't pretend that I love you
'Cause there is nothing left to loose

And when silence comes
back to me I find myself feeling lonely
Standing here on the
shores of destiny
I find myself feeling lonely I had a life to
give... many dreams to live... Don't you know that you're losing
so much this time
Beyond the waves... I will be free While all
the others are praying Calm down my heart... don't beat so
fast... Don't be afraid just once in a lifetime The love in
you, it does not burn, There is no lesson you can learn And
there are sounds you cannot hear, And there are feelings you
can't feel
Calm down my heart... don't beat so fast... Don't be
afraid just once in a lifetime I don't pretend that I love you
And this time I'm not scared of you"
Wolfsheim - Once in a lifetime

Jag har inget mer att göra förutom att bygga den här bloggen, för jag har en djup oro i mig som vägrar att försvinna.

Jag orkar inte längre låtsas att allt är bra. Så jag och mr white, istället för mr right, är ensam med jazzen ikväll.