söndag, november 26

Push the button

Mycket hinner ske på bara några dagar.

Jag ligger hemma hos mamma och flämtar. Det är fredag. Människor ringer på min telefon men jag har onda föraningar så jag svarar knappt. Jag låter det bara rinna av mig. Hjärtat slår så jag kan höra det. Jag begraver huvudet i händerna och ytterdörren öppnas. Det är morfar. Jag hör MTV "Oh father" med hon den där blonda Sundblad. Jag tänder en cigarett. Morfar slår sig ned mittemot mig. Han gråter. Stora, runda tårar faller ned för hans runda kinder. Jag vill hålla om honom men kan inte.

"Oh father i've been having these thoughts and i'm sorry is heaven still open for me?"

Jag vill skrika. Han säger att hans jävla gode man kommer att byta lås på lägenheten - MITT FÖRÄLDRAHEM, den trettionde. Innan dess är det bäst för mig att jag tar de saker som tillhör mig och packar in det någonstans. Då jag inte är biofuckinglogiskt barnbarn har jag hellre inga rättigheter. Jag - SOM VUXIT UPP MED DEN HÄR MANNEN SOM MIN EGEN JÄVLA FAR - har INGA rättigheter. Jag kan bara begrava mitt jävla blonda, misslyckade huvud i händerna och hejda gråten. Den trettionde är det kört, jag kommer aldrig komma tillbaka hit, det är ute med hela skiten. Jag vill med ens bara ta en fix och glida iväg, men det gör man liksom inte inför sin morfar. Speciellt inte inför en morfar vars gode man bestämt sig för att du och din mor är ondskan själva. Jag kan förvisso hålla med om att min mor är en oansvarig hynda som inte gjort ett hederligt dagsverke sen sin födsel men cut her some fuckin' slack - hon är ju paranoid schizofren. Jag vet inte. Jag kanske inte har några ursäkter längre.

Några dagar innan sitter jag på TITAN Televisions kontor på Östermalm och blir utfrågad om mitt kärleks och sexliv. Jag förvandlas till den där Loon som jag vet att alla älskar. Jag skämtar, jag babblar, jag är utanför mig själv flera fuckin' jävla meter. Jag gestikulerar och berättar historier om mitt misslyckade lovelife, jag berättar allt de vill höra och lite till.Jag är lysande, precis som jag är när jag verkligen är på G. För det finns en Loo därinne, som kan sälja på vem som helst precis vad som helst och hon är igång deluxe. Naturligtvis vill de ha mig med i TV och mer än så kan jag liksom inte säga. Jag ringer till ¤, som grenast blir orolig och säger klumpiga saker han inte menar och sedan är karusellen igång. Känslokarusellen alltså.

Och jag exploderar. Jag blir helt jävla galen på honom för jag tycker fan inte han har rätt att ställa krav på mig. Den här människan, vars tillvaro jag befinner mig i några timmar i stöten, den här mannen som jag älskar över allt jävla annat i hela världen, vars relation jag inte har makt över. Jag börjar gråta och skrika och känner inte igen mig själv. I ett års tid har jag hållt käften om hur ont det gör men nu kommer allt ut och jag bara spyr ur mig. Han får panik. Han kommer över. Han håller om mig och det är efter det jag skriver att jag älskar honom, för det antar jag också på något sjukt vänster att jag de facto gör. Samtidigt lider jag av pro-separationsångest, post-attachmentångest och pro-jag-måste-fan-ta-mig-ur-det-här-ångest. ALL jävla ångest, välkommen till min värld. Efter att ¤ åkt plockar jag ihop mina saker och åker till mamma. Jag orkar inte längre, det är för mycket. Jag åker dit och tar ett deluxeåterfall och skiter i hela saken. När nålen går in i min hud tränger tårarna fram och jag tänder en cigarett och väntar in bedövningen. Jag sitter alldeles yr efter att ha kräkts något vansinnigt och ser på mamma. Jag har dundrat mig fram på tunnelbanan och lyckats ta mig från zinkensdamm till sundbyberg på mindre än tjugo minuter med VNV Nation's "Fearless" i lurarna, och orden är så förbaskat jävla sanna. Jag är arg, jag är ledsen, jag är lack, jag är hela världens koncentrerade sorg. Jag är smärtan i mitt bröst, jag är saknaden i min mage, jag är våldet i min själ. Jag uppfylls av Ronan Harris ord, om och om igen, och sekunden som nålen går in i min hud vet jag att jag kapitulerat. Igen. Jag vet vilken förjävla hynda jag är som inte kan få något gjort, som inte kan leva ut som jag ska. Hon, som söker kärlek och ro i varje vrå, men som bara finner kaos:

"
so many little things followed me
so many little things that bothered me
but I found my answer
from all the chaos that followed me
I have found my answer
I've told you before don't follow me
because I am not your answer

I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
these are the words I say to myself everyday
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
tell me what ritual I should have today
but I'm not alone
I've resolved so many things and set myself free"

Kick, flip, suddade bilder. Jag sluter ögonen och faller ned i en grop. Nere i gropen kommer människor jag älskat och hälsar på. Bara de kommer ut, jag sitter fast i käglor vid marken. Mina älskade, mina vänner, mina fiender. De jag är rädd för borde finnas representerade. Men jag är inte rädd för fan själv. Det torde vara ett problem och det är det också. Vad ska du göra mot mig som jag inte redan gjort mot mig själv? Som ingen annan redan varit före och gjort? Du kan våldta min själva själ. Det spelar ingen roll.It's done.

"Hur är det lilla grodan" säger mamma.
DJ Tiesto featuring Maxi Jazz - Dance for life på dancefloor chart och jag förlorar mig in i skärmen.
"Mamma, jag är så ledsen att behöva säga det. Men jag är olycklig" säger jag.
"Jag vet"
"Jag menar inte att trycka ner dig som mor. Jag bara är det"
"Och, jag är ledsen att säga det, Loo. Men du är för intelligent för det här livet" säger hon.
"Fan heller" säger jag. "Det handlar om att jag inte nöjer mig" säger jag.
"Kanske" säger mamma.
"Men, du fattar..om jag nöjde mig. Då skulle jag liksom..då skulle jag bli som alla andra"
"Hur är dom andra?"
"Medelmåttiga jävla hustomtar som alltid nöjer sig"
"Jaha, DOM DÄR JÄVLA HUSTOMTARNA" säger mamma skämtsamt. Jag kan inte hålla mig för skratt. Sen spelar jag och mamma in roliga ringsignaler till min telefon. Telefonen som senare blir våt och slutar fungera. Jag blir skitförbannad. Måste ringa till idiotisk jävla kundtjänst imorgon och bråka. Hatar det.

Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag måste handla. Jag måste ta mig ur cirkeln.
Push the button.


Fy fan.





tisdag, november 21

älskade, älskade, älskade

"Eyes betray the soul and bear it's thinking.
Beyond words they say so many things to me.
A stranger here reborn it seems
awaking wonders deep in me.
If nothing's ventured nothing's gained
so I must seize the day.

And fighting time so hard I pray
that this moment lasts forever.
And will the world stay standing still at least for me.
Through my eyes stare into me.
I bear my heart for all to see.
With my face turned to the sun there ever standing still."

VNV Nation - Standing

Vi sitter stilla och håller om varandra
inga ljud slipper ut
i mörkret bakom mina ögonlock
är du min, så här -
för evigt
jag smeker ditt hår
jag griper om din hand
och jag vet
jag bara vet
att jag vill vara där
för evigt

Jag står stilla i hallen och dina händer runt min midja
du är varm, kapitulerad
jag lider av separationsångest
du smakar så vackert
min älskade stjärna, varför gör vi så ont?
min älskade, älskade, älskade
vi är så ett
Du stänger dörren så tyst
våra blickar talar i munnen på varandra
innan den sista glipan stängs

Jag vet bara en sak och det är
för resten av mitt liv
jag vet vad den meningen betyder
inga tvivel finns någonstans
du är en hel orkester
i mitt hjärta
älskade, älskade, älskade
jag är ju bara rädd.


"
The Sun was born, so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness I will find you giving up inside like me
Each day shall end as it begins
And though you're far away from me
I know in darkness I will find you giving up inside like me"

VNV Nation - Further


Idag: Möte med Titan TV. Överenskommelser och diskussion. Jag skriker senare åt den jag älskar i telefonen. Sedan är han här.
..för en sekund är jag komplett.

måndag, november 20

Lesbianism VS Knark

Haha! Samtal med ett gammalt ragg i telefonen:

"Jag visste inte om jag skulle ringa. Jag har hört att du har blivit lesbisk"
"Blivit lesbisk? Hur fan "blir" man det bara sådär?"

"Inte fan vet jag. Dom säger det"

"Vilka DOM?"
"Du vet...folk"
"På vilka grunder då?"

"Bor inte du ihop med en tjej?"

"Jo"

"Jaha, där ser du!"

"Men hallå. Lott är som en syster för mig. Vi knullar inte"

"Ni kan väl vara lesbiska för det"

"Det stämmer, men nu är jag inte det"

"Är du säker på det?"

"Nej, säker kan man aldrig vara men sist jag klagade av mig i en blogg så var det på grund av en karl. Nu har jag ju haft mina bisexuella äventyr in the past, men tro mig, jag är hooked på idioter till män"

"Jaha"

"Ja"

"Så du är singel och fri då med andra ord?"

"Vad har det med lesbianismen att göra?"

"Inget. Jag trodde vi var klara med att diskutera din lesbianism"

"Jaha, jag hänger inte med här"

"Är du det?"

"Vadå? Jag har ju redan sagt att jag inte är lesbisk"

"SINGEL menar jag!"
"Jaha! Ja, det är jag väl..."
"VÄL? Vad fan betyder det! Jag visste att jag inte skulle ringa dig. Du är alltid så konstig"

"Varför ringer du då?"

"Jag blev orolig"

"För att du tror att jag blivit lesbisk? Och det oroar dig? Borde inte mitt knarkande vara en större källa till oro?"

(tystnad)
"KNARKAR DU OCKSÅ?!"


Hahaha..karlar....

Rapture

12:13

L åkte till räven inatt och jag var förstås alone på zinken. Igår gick vi ner och köpte en riktigt flottig pizza och pratade om puckade karlar, för det är ungefär det vi har att prata om just nu. Förutom de BRA karlarna då. De är ungefär 99% färre än de dåliga. L har fått tag på ett bra exemplar, men vadå. Det betyder ingenting. Det betyder inte att det finns hopp för oss andra. Men för att öka hoppet så har jag bytt signal på min telefon, från "Empty streets" till "That's the way my heart goes". Jag vaknar varje morgon till elation station - Beat hackers RMX, och min sms-signal kunde ju ha varit någon snuskig men det är den inte. Imorgon ska jag på möte med TITAN television och jag är SKITNERVÖS.

"I can't get you off my mind
i just wanna be with you.."

Naglarna jag gjorde förra veckan sitter fortfarande grymt snyggt. Idag ska jag göra mig fuckin' gorgeous och ta mig ut. Och det är en kritisk månad. Jag längtar efter att få knarka ner mig. Jag vill verkligen inte vara i verkligheten hela tiden men okej, jag kör. Jag lyssnar på sugababes - push the button (DJ Xelax mix), har en fulltankad Ipod, en snygg K750i Live! med headset, jag har branded clothing, mina vänner och min plattång. Jag försöker koncentrera mig på tjejiga saker, ordinära saker, för sätter jag mig ner och tänker blir det körigt i skallen.

"I'm busy throwing hints that he keeps missing
Don't have to think about it
I Wanna kiss and
Everything erotic but he's too distant
I wanna feel his body
I can't resist it

I know my hidden looks can be deceiving
but How obvious should a girl be?
I was taken by the early conversation piece
And I really like the way that he respect me

I've been waiting patiently for him to come and get it
I wonder if he knows that he can say it and I'm with it
I knew I had my mind made up from the very beginning
Catch this opportunity so you and me could feel it 'cos

If you're ready for me boy
You'd better push the button and let me know
Before I get the wrong idea and go
You're gonna miss the freak that I control "

söndag, november 19

Cursed

Jag tror på fullaste allvar att jag är cursed.

För, ni förstår; alla människor jag möter som jag finner intressanta är redan involverade med någon. Eller, om det vill sig riktigt illa; redan involverade med flera. Och visst fan har människor rätt att vara polyamorösa, mångsexuella, trippelfryppelaktiva gruppsexfanatiker, men JAG är ju så jävla hopplös och otrendig och oevolverad som känslomässig varelse så jag har bara lyckats med att vara kär i en samtidigt. Missförstå mig rätt; EN partner är liksom ett sabla jobb för mig. Inte så att jag leker martyr här och anser mig behöva någon slags diplom för att jag "klarar" det, jag bara påpekar att det är så jag fungerar. Börjar hjärtat att bulta så gör det och då gör det också det rätt hårt. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det riktigt; om det är så att jag slukar kärleken med hull och hår eller om den slukar mig. Det är svårt att se, för det var ju ett tag sedan. Om man säger så. Och då syftar jag på den där himlastormande kärleksaffären jag de facto hade med mitt ex. Äh, vafan, vi tar hela storyn:

Jag minns med värk i bröstet hur han och jag gick upp i varandra när vi möttes, den där kvällen på Down under bar på Sveavägen. Det var en fantastisk sommarkväll och duggregnet föll tätt på mitt uppsminkade, blonda huvud. Jag och Stella var ute på jakt och hon hade stämt träff med några hon kallade för "grabbarna". Jag köpte en öl och hon drack förmodligen vatten, på den tiden drack Stella aldrig. Vi satt där, blonda, unga - jag var 22 år och spänningen med livet hade just rejsat igång i mig, stella var 20 eller något sånt och hon var petite, dekadent och storögd. Jag, iförd min nya vita ziptröja med röd rand på armarna, svarta utsvängda technobyxor, vita sneakers. Att jag minns vad jag hade på mig...bara en sån sak. Och där satt vi, jag med händerna rotande i min reflexprydda väska och hon i full färd med att dramatiskt återberätta något hon just varit med om. Och så kom de in genom dörren. J, T och O med släptåg. Kanske den snyggaste huliganen jag någonsin sett, i casualstylish utförande. Blå jeans, en ljusblå skjorta - Fred Perry, förmodligen. Vita sneakers. Han var ljust kortklippt, med djupt blå ögon. Och det lurade något därinne. Redan lite solbränd och med en perfekt längd, långt över en och åttiofyra. Detta välbyggda stycke karl, med sina lagom stora och välplacerade tatueringar och sin intensiva blick slog sig ned bredvid mig. Jag kände hur något liksom började dra och pirra. Som om ett gäng amorkeruber som bara jag kunde se satt på min axel och pockade på min uppmärksamhet.

"J heter jag" sa han.
"Loo"
"Loo? Som katten?" minns jag att han sa.
Jag nickade väl, eller, jag försökte väl bekräfta det han just sade på ett naturligt sätt samtidigt som jag försökte dölja min plötsliga fascination för de där himmelsblå ögonen han hade, som han dessutom tycktes veta hur man skulle använda på brunögda blondiner. Jag satt tyst och Stella fattade liksom genast att jag hade fattat tycke för herrn i fråga. Inte så jävla konstigt, han var den där sortens kille som kunde få precis vem som helst i rummet, han var självsäker och lagom arrogant, hade en skön humor och ett inre mörker. Han liksom glittrade av bus, Bad-Boy-Style. Hon började dra i mig. "Men PRATA med honom! Jag ser ju att du gillar honom!" och jag rodnade och tyckte att hela scenariot var lite genant.

Jag hade just blivit blondin igen efter ett par år som svartfärgad synthare, tappat en ansenlig mängd vikt och just börjat vänja mig vid mina nya vidgade vyer. Något år innan hade den mannen aldrig ägnat mig ens en blick, och jag vet, det här låter som en jävla starletnovell, men så var det. Jag var tjugotvå och hade just börjat lära mig kraften av att vara blonderad och kroppsdefinierad och här satt han, ställets snyggaste karl, och smygkikade på mig under en osynlig lugg. Han hade grymt snygga underarmar och var liksom skön, all the way.

Jag minns att vi satt där hela gänget och bekantade oss med varandra. De hade med sig en kamera som de tänkte ränna iväg till någon staty i city och plåta på något vrickat sätt och jag minns att jag tänkte att det här var de lekfullaste och påhittigaste karlarna jag mött. De hade liksom alltid något på gång. Fester och efterfester, resor och spex. Samtliga jobbade på samma lager i Årsta med festvändliga arbetstider; tolv till nio. De var slängda i käften, hade intressen och integritet och drog sig inte för någonting. Jag var hooked. Jag tänkte att dom här människorna ska jag fan lägga beslag på. Vilket jag senare också kom att göra, med ett resultat över förväntan.

Något senare dök mina första mörka moln upp. En brunett som verkade känna grabbarna rätt väl kom med sitt pipiga släptåg och jag såg på hennes kroppspråk och hennes sätt att mönstra mig där jag satt bredvid den skjortklädda huliganen att jag hade konkurrens.
Jag kände att jag inte var redo för någon form av duell och låtsades inte om henne. Jag och J hade just kommit igång i vår diskussion om något och jag njöt i fulla drag av det faktum att karln inte bara var fuckin' gorgeous, han var smart också. De skulle åka iväg för att plåta men lovade att vi skulle mötas upp på gemensam efterfest senare, hemma hos O. Brunetten vann första slaget, hon följde dem i hasorna som en dräglande liten råtta och jag lade henne på minnet. Samtidigt märkte jag att grabbarna hade en lite mer avmätt attityd gentemot henne jämförelse med mig. "Aha" tänkte jag. "Hon har passerat intressestadiet. Jag däremot, är ny. Jag har en god chans att slingra mig in".

Någon timme senare mötte vi upp grabbarna igen. De hade gjort sig av med brunetten och jag fick även indikationer på att hon var aningen besvärlig, lite "åh, hon bara följer med liksom, fan vad less man blir.." Friska intag av både det ena och det andra och det fanns ingen ända på pladdret. Min vän John var också med, han och jag hade alltid skitkul tillsammans och han var ett bra festsällskap. Någon timme förflöt då jag och J inte sade mycket till varandra, vi spanade mest försynt från var sin sida om rummet. Efter ett tag tog jag mod till mig och satte mig bredvid honom. Han såg glad ut och vi började snacka. Hinder ett uppenbarade sig när John började "vakta" mig lite, lite som mina killkompisar brukar göra inför andra karlar, jag är ju deras tjejkompis, de kan inte rå för att de ser mig som sitt revir även om ingenting utanför kompisreglerna förekommer. J fick genast för sig att vi hade ihop det vilket jag starkt dementerade. När morgonen började glida fram kastade således O ut oss, detta efter att jag och J gått helt upp i snack om tjuvringningar. Jag kände att tillfället höll på att rinna mig ur händerna så jag tog mod till mig att erbjuda J mitt nummer. "Om du vill festa ihop någon gång..". Vi bytte nummer och när vi skiljdes åt kramade vi om varandra. Jag tog med mig John hem till mig, pladdrandes hela morgonen om hur cool jag tyckte att J var, vilket kanske inte roade John så jävla mycket men jag kunde inte sluta, jag var helt intensiv hela jag.

Det dröjde inte länge innan J hörde av sig. Följande onsdag låg jag som vanligt hög av förväntan i stellas karmosinröda soffa medan Salt n' pepa skrålade ut sin "push it" då första sms:et anlände. Skulle vi ut ikväll? Vore kul att ses. Nånting sånt. VOLT sa hjärtat och jag och Stella tjöt som tonåringar och hon fick poäng på sin sida med sitt "Vad var det jag SA! Han ÄR tänd på dig!" då jag tvekat några dagar och undrat om han skulle höra av sig eller ej. Starletnovellen tilltar som ni ser, helt enligt ramarna. Det hade börjat hetta till, både i luften och i mig. Jag hade några månader tidigare avslutat ett riktigt risigt förhållande med mitt alkoholiserade ex, ett destruktivt förhållande fyllt av svartsjuka och abusive behaviour som jag verkligen inte mått bra av att ha. J var verkligen så tvärt emot mitt störda ex; positiv, lekfull, stark, handlingskraftig. Han hade långt flera koppar i sitt skåp än vad mitt känslostörda ex någonsin haft och jag bara lapade i mig av hans uppenbarelse. Jag fylldes liksom av energi i hans närhet, han var rapp, retsam, käftade emot på rätt ställen - och det är väl inte så jävla svårt att lista ut att jag var mer än hooked efter andra gången. Denna gång ägde efterfesten rum hemma hos Stella.

Jag kanske ska berätta lite om våra efterfester så att ni fattar hur det fungerar. I mina sällskap så sitter inte folk packade på efterfester och raggar på varandra, hånglar eller kör sanning & konka. Vi sitter och snackar och dricker vatten och spelar TP eller berättar vrickade historier men hånglande eller sexuella anspelningar hör liksom inte hemma där. I mångas ögon verkar det säkert tråkigt men tro mig; man har inte tråkigt en sekund. Könsbaserade fester med tjejer i en klunga och grabbarna i en annan har aldrig varit min kopp te och det beror dels på att jag och Stella i regel inte kommer överens med andra kvinnor, och dels på att vi vill ha ut lite mer av våra dygn än något offentligt, tamt hångel inför våra vänner frampå småtimmarna.

Den här efterfesten lyckades brunetten nästla sig in i, och hon markerade sitt revir för mig rätt klart. Hon satt på golvet intill J och vidrörde honom ständigt, pockade på hans uppmärksamhet och använde en jargong som indikerade på att de haft någon form av fysisk kontakt. Intuitionsmässigt märkte hon vibbarna mellan mig och J i stort sett omedelbart och han verkade väldigt besvärad av hennes närvaro. Senare skulle jag bli varse att hon var en riktigt besvärlig hangaround som haft sex med två eller tre av grabbarna i samma crew, vilket i just de här specifika kretsarna alltid leder till en tidig social katastrof i och med att de blir uteslutna ur festerna. Ingen orkar med klängiga snyltare och oftast är de ändå inte mycket att ha rent samtalsmässigt. I sin statusjakt försöker de med helt fel medel att få ihop det med någon av grabbarna, ett otroligt suspekt kvinnligt beteende, men så är det. Och det handlar inte om det sexuella egentligen, sexuellt frigjorda kvinnor är inte på något sätt mindre respekterade än andra men om du knullar runt med flera av personerna i samma krets - enskilt, om det så är män eller kvinnor, så kommer det att gå åt helvete för dig.

Skitsamma, hon var i vilket fall som helst en jävligt tråkig brud och hon hade bestämt sig för att jag var ett hot. Vilket hon hade jävligt rätt i. Jag är däremot inte av den baksluga sorten som konspirerar kring sådana här saker, jag ser det som att man får gilla mig som jag är och jag sänker mig inte till någon form av konkurrensbeteende med andra kvinnor. Och oftast är det så att åttio procent av kvinnorna avskyr mig oavsett vad jag gör. Jag tror att det har att göra med intressen och vad jag snackar om, och det faktum att jag är ganska rak av mig. Detta uppfattas av andra som självsäkerhet och finns det något som skrämmer typiska brudar så nog fan är det alldeles för självsäkra medsystrar. Deras sociala mönster och deras flockbeteende ter sig helt absurt i min värld; detta ständiga jämförande, "tycker du jag ser tjock ut i den här?" eller "usch, jag skulle inte tagit på mig den här tröjan, du är mycket snyggare.." etcetera. Det finns ingen mening i att fiska efter temporär bekräftelse för mitt utseende i min värld. Kan vi inte bara snacka datorer istället?

Jag och J spenderade sedermera ett antal efterfester med att gemensamt reta oss på brunetten och att försöka dölja vårt intresse för varandra. Vi satt och käftade och slängde ur oss kommentarer och retade gallfeber på varandra och hade skitkul. Jag kom också att lära känna J:s bästa vän T, de båda var som ler och långhalm och en riktigt dynamisk duo. Brunetten, som tekniskt sett inte ens gillade vare sig mig eller Stella, blev rätt kvickt ovälkommen i stellas lägenhet. Detta av helt naturliga skäl då hon oftast följde med oinbjuden, varpå hon satt och var sur och tvär i flera timmar och fräste åt mig och stella så fort vi försökte ge henne en ärlig chans att faktiskt snacka och bli vän med oss. Till slut lessnade vi och förklarade för grabbarna att "visst, hon är säkert skitnice, men hon hälsar knappt och beter sig riktigt drygt och sitter bara grinig och tar ner stämningen..". De som också letat efter en godtycklig anledning att utesluta henne då de känt av samma vibbar, och då de redan börjat kalla oss för "tjejerna" och börjat räkna oss som självklara att alltid bjuda in och ringa så fort det vankades fest, fixade det hela på något smidigt sätt. Jag vet att hela det här sociala spelet låter lite tonårsaktigt, men vadå, cut me some slack, jag var TJUGOTVÅ.

Det halvåret som följde skulle komma att bli en av de mest händelserika i mitt liv. Jag lärde känna hela grabbgänget, blev sakta ett självklart sällskap och föll hastigt in i kategorin "en av grabbarna". Spänningen mellan mig och J var ibland olidligt upptrissad men jag hade inte bråttom någonstans så jag klampade inte på hårt alls, utan bidade min tid. Och det där är det absolut bästa med förälskelser; det där spelet man har. De outtalade men ändå viktiga små koderna. Man utvecklar en jargong och små saker som bara rör er två. Det är blickar och längtan och saker som gör en galen. Och vi hade allt det där, och lite till. Och märkligt nog, två år senare, när han och jag firade vår tvåårsdag tillsammans i soffan i vår lägenhet, så kände jag exakt samma styrka, samma intensitet mellan oss som i början. Jag stannade aldrig av. Jag gav aldrig upp. Jag såg fortfarande på honom om morgnarna och tyckte att han var den vackraste man jag någonsin sett. Föga visste jag då, där jag satt, alldeles på tok för lycklig och tillfreds i ett förhållande jag verkligen trodde på, med vår ljusbeprydda tvåårstårta framför oss och en flaska Cointreau, att han, bara en vecka senare, skulle bedra mig med en kvinna han mött på en kryssning, och föga visste jag då, att hela mitt liv skulle rasa ihop av samma anledning som tidigare lyft mig.

Det där var Oktober 2004. Jag flyttade dagen efter han kom hem och erkände att han sovit över hos kryssningsbruden. Jag flyttade hem till en av mina närmaste vänner, som hade gott om plats och ett stort hjärta. Det tog ett år att komma över det som hänt och ibland undrar jag om jag helt och hållet verkligen kommit över det, då hela den där affären gjort mig till en ganska misstänksam och i kärlek osäker människa. Och det är så onödigt, men om människan man litar som allra mest på, som man har ett så bra, kommunikativt och ärligt förhållande med, som man fortfarande är lika kär i efter två år, bara tvärvänder en dag och lämnar dig för en rak motsats genom att bedra dig och släpa allt ni hade i smutsen, då infinner det sig; den där känslan av att det där kan hända igen. Känslan av att vackra ord inte är mer än just, vackra ord som lätt kan mista sin laddning och mening genom en fjärils vingslag.

Och nu sitter jag här, och har som sagt, blivit cursed. Sedan den förbaskade huliganen lämnade mig har jag försökt finna mening i mig själv, vilket jag fann, men med oväntat resultat, och sedan har jag fortsatt jakten på min själsfrände, som jag i någon disromantisk men tvivelfyllda fantasi ändå hoppas på att jag har. Och jag kan inte säga att det är lätt. Jag har svårt att få känslor för människor eller fatta tycke för dom och det är ganska sällan jag tar kontakt med folk för att jag vill mer än bara festa. Men så fort jag de facto diggar nån, så fuckar allting upp sig, det visar sig att de är gifta, att de är involverade med andra redan eller att de är sociala katastrofer. Ja, jag vet att hela den inställningen lätt blir en självuppfyllande profetia, men allvarligt; Kärlek och respekt - ska det verkligen behöva vara så jävla svårt? Måste alla män vara svin som håller flickvänner och vänner separat, som ljuger om sina förehavanden för sina trygga kvinnor för att bibehålla någon slags social trygghet på hemmafronten medan de snortar kola och röjer loss med älskarinnor på fritiden?

Jag vill återigen inte låta som någon bitter jävla kärring som drar alla män över en kam, men det ÄR svårt att lita på folk när det förflutna talar ett så klart och tydligt språk. När erfarenheten liksom alltid vinner. När det visar sig att magkänslan faktiskt stämmer. Hela tiden.

Återigen; Kärlek och respekt - ska det behöva vara så jävla svårt?
Ja. Tydligen.









fredag, november 17

Ännu en härlig fredag

OH YES! helgen slår ner i mig som en bomb. Jag har nya naglar, är nyfixad i håret med nyklippt lugg, jag har gått igenom hela kroppen med min darling mr venus vibrance, jag är len, nyduschad, blond, kort sagt; etthundrasjuttio centimeter rent GODIS. Jag fick den nya mobilen idag, så om några timmar är jag up n' running med SonyEricsson's K750i Live!

(Spana in den Här!)

Jag fick en silverfärgad fast jag beställde en svart, men skitsamma :).


Ringde genast ¤ och berättade; men han var på djävulshumör. Jag statuerade för ¤ att jag har planer på att "skaffa mig" en karl, då jag inte kan onanera med de här jävla naglarna jag gjort. Det tyckte han var skitkul. Jag tycker inte att det är lika roligt eftersom det är mig det drabbar. In times like these när jag är som allra mest på g rent fysiskt är det faktiskt hemskt.

Nu är det ju inte så att universum kretsar kring sexuell tillfredsställelse (eller?) men med tanke på hur sällan jag de facto har sex.. skitsamma. ¤ föreslog att jag skulle "ragga upp" någon, han tillade "du behöver väl bara gå utanför dörren och slita in någon i porten, du är så sexig så ingen tackar nej" men där är ytterligare ett problem. Jag fixar inte one night stands! med andra ord; jag måste (tydligen) skaffa mig en karl.


Och det är tekniskt sett
både det enda och sista jag behöver, för så här är dealen: män ger mig problem. Huvudbry. Jag blir stressad. Jag kan inte äta. Jag kan inte sova. Jag blir helt mongo. Och vadå, räcker det inte med att ha en sexig, manlig bästa vän som jag lunchar med? Å andra sidan vore det rätt soft att ha någon att sova med också & det kan ju knappast ¤ erbjuda mig, så..
Det återstår att se. Jag har informerat söta M2 om handfatet och han skulle hjälpa mig. Jag kanske får bjuda karlsloken på lite mat också.Han har en stående inbjudan till min lya, men har mycket att göra just nu.

Så; dagens fredagsFix: (OBS! Känsliga läsare varnas: tjejgrejer)

Hår: Garnier Fructis Schampo + Garnier Fructis inpackning + föning + plattång + Bromella Blonde Mousse Strong

Kropp:
Venus Vibrance + Gilette apricot raklödder + Dove silk duschcréme + Lumene Luminous Bronzer hudkräm + Nivea pearl deo + Alyssa Ashley Vanilla Parfym


Naglar:
Ett topcoat rosa nr 112 från Make up Factory


Ansikte
: Nivea Young washoff Cleanser + CLINIQUE Dramatically Different Moisturizing cream + CLINIQUE Hydradefense


Ovanpå detta;
min nya turkosa & vita adidas girly double stitched linne, white leather puma case bag, Nike stövlar, Svarta dance pants och smink.
Ja, jag känner mig rätt snygg idag.

VÄLKOMMEN TILL ÄNNU EN HÄRLIG FREDAG PÅ ZINKENSDAMM!

torsdag, november 16

Have i told you lately...?


"There's a love that's divine
And it's yours and it's mine
Like the sun at the end of the day
We should give thanks and pray
to the One


Have I told you lately that I love you
Have I told you there's no one above you Fill my heart with gladness
Take away my sadness
Ease my troubles, that's what you do"

En dag hemma på Söder. Fick inte mycket gjort besides en del skrivande, handlade hem mat, diskade, såg ut igenom fönstret, lyssnade på van morrison hela dagen och kände mig som om jag var med i en Disneyfilm. Lite retrospektivitet kan aldrig skada. Har gått och blivit riktigt smörromantisk senaste veckan.

Rände ned till Konsum i porlande hällregn och köpte hem allt sånt vi behöver; flingor. Avocado. Cola light. Kronärtskockor. Ost. Gick hem och kände mig martyrisk deluxe när det våta regnet fuktade hela den uppfällda luvan, tittade upp i skyn och muttrade när dropparna nådde mina ögonfransar. Kom hem, fortfarande lika tomt och tyst. Tände värmeljus i hela lägenheten. Gnolade när jag ställde in allt i skåpen. Van morrison fortsatte sjunga. Suckade djupt och kände huvudvärken komma så jag tog en alvedon-ipren-kombo och vilade en stund. Vaknade med en vetskap i bröstet, en ganska speciell sådan.
Och den låten, den är för dig, ¤. Och för liselott och hennes tålamod. Och för två som äntligen, äntligen blivit fyra.

Bilder: från det nystädade, rosa hemmet med sina värmeljus.

En jävla initial


Igår hade "tjejerna" vinkväll här på Söder medan "grabbarna" hade ölhangout. Innan det lunchade jag med ¤, som påstår att han måste säga upp kontakten med mig om jag blir "för offentlig", och han stör sig på att jag överhuvudtaget tar upp honom i mina dagböcker. Det är för jävligt att jag ska behöva få skit för att jag bryr mig om, och tycker att andra människor gör så pass stor impact på mitt liv att jag vill skriva om dom. Blev faktiskt så pass irriterad på hans dummande att jag boxade till honom. Två gånger. Men det är lugnt. Jag är inte arg. Jag förstår honom också. Men med tanke på att han bara är en liten ikon och inte ens en initial... Men åter till tjejkvällen: Vi drack cherry wine och åkesson bubbel, och åt typisk tjejmat, nu måste jag ha en grabbkväll bara för att väga upp detta. Strida strömmar av sms från grabbarna till både min och L:s telefoner angående hur det "går" hela kvällen, precis som om vi hade någon slags mission på varsitt håll eller nånting. Innan det hade jag varit i Kista centrum och gjort mina nya naglar med Ma, som blev färgad och klippt. Väldigt trevlig manikyrist, de är ju för fan som terapeuter, de älskar skvaller. Jag gav henne lite, för man vet ju inte. De kanske kommer på mig med att jag inte är en riktig "brud" annars. Åt lite, köpte systemgrejor och fick på gränsen till svimanfall så jag fick ta en taxi hem. Två svimanfall på mindre än en vecka men skitsamma, jag är inte viktig. Jag har haft sönder vårt handfat så det måste limmas och spacklas. Fan vad det retar mig. Idag fyller E 25 år, jag ska snart ringa henne och sjunga. Sen tänkte jag försöka få tag i M2 också för att se om karln kan hjälpa mig med handfatsjäveln. Har inte träffat M2 på evigheter. Det planerar jag att råda bot på. Om han har tid. Jag är less på stress, så mycket kan jag fan berätta.

The ones - Flawless i mina headphones och jag dricker körsbärsvin innan tolv för att få bort drömmarna ur mitt huvud. På tisdag ska jag ha möte med Titan television. Jag är skitnervös.

"Och min mor sa till mig
varför gifter du dig
med en kvinna för hennes
skönhets skull
du blir lycklig ett tag
men så plötsligt en dag
blir du ensam
för hennes skönhets skull"

onsdag, november 15

Social camouflage

Just som jag tror att jag tappat all förmåga att skriva, så kommer det till mig under mitt hoppiga, nattliga filmtittande; relationsfrågorna igen. För, även om jag aldrig är ute efter, iallafall inte primärt, att definiera saker, så finns alltid en ständig undran, ett ständigt utbyggande av gränser. Vad är egentligen en relation? Vad definierar den och hur fan vet man att det är just en sådan man har? Spelar det för det första, någon roll? Jo, för somliga. Jag har fått piken i min blogg att jag ägnar alldeles för mycket tid åt att spekulera i hur världen ser på saker, men det är trots allt min hemarena. Gillar du det inte, så skit i att läsa det.

För, är man i en kärleksrelation om man träffas och rör vid varandra, promenerar tillsammans, äter tillsammans och pratar om framtid? Är det en relation oavsett vad den andre tycker, och är det en relation även om man själv inte sett det så? Är man i en relation, om än begynnande eller på lur, om man talas vid varje dag? Om man inte kan låta bli att vidröra varandra? Om man längtar efter personen och den längtar tillbaka? jag vet inte. Vad svarar man på frågan "har du partner"? Om relationen är uttalat vänskaplig men i praktiken råfysisk?


Men frågan är, varför vill man egentligen ha en karl? "They're all emotionally retarded, egotistical pricks who fucks with your head". Och NEJ, jag syftar inte på någon särskild, och JA; jag har vagt begripit mig på att det finns en hel uppsjö av individer med kuk mellan benen därute, som faktiskt är bra människor. Jag känner några också, några bra med andra ord. Grejen är bara den, att antingen är det jag (troligt) eller så är det kombinationen jag-dom, för nånting sker med karlar så fort de kommer i närheten av mig. De håller alltid på och tramsar om, som det så fint stod i expressens ledarspalt igår, att de vill ha en independent girl med egna intressen som kan stå på egna ben och som säger sin mening. När de väl får det, så blir de osäkra. Panikslagna, intimidated, och tvärvänder. Sedan lämnar de dig, och de lämnar dig alltid för någon som är din raka motsats. Den fria och intressespäckade, jämlika kvinnan blir antingen ett hot eller en kompis och de återgår efter en stunds passion med dig, till den där sortens mesiga brudar som älskar barn, blommiga tröjor och bekväma frisyrer. För den sortens kvinna behöver de aldrig kämpa för att behålla.

Och det STÖR mig. Det stör mig att jag alltid får höra vilken cool, social och independent jävla woman jag är, men att det bara uppfattas som ett hot ("pure social camouflage") när det kommer till kritan. Karljävlar, om ni inte VET vad ni vill ha - öppna då för fan inte käften.


Bild: Älskade Siamesfröken Cléo De Merodé @ home.

På Dr.Phil

Jag vill bara dela med mig av vad jag fångat med kära mr Canon EOS 350D.

Livet är fantastiskt på Dr.Phil.

VII

Egentligen bör jag inte. Och det är så mycket jag inte bör göra så hälften vore fan nog. Men så rullar det ändå på. Det är sjukt mycket jag vill berätta, men jag kan fan inte. Det går bara inte. Jag försöker imorgon. Om det makes more sense då vet jag inte.


Jag vet visst inte mycket. Eller, jo. Jag vet att jag är så kluven just nu. Vet att ¤ driver mig till vansinne. Vet att jag ska på manikyr imorgon. Men det är väl också allt.

Jag ska inte börja, för då kan jag inte sluta.

fredag, november 10

Under min hud

"It's a slow, sad, spanish song
i know the words but i sing them wrong.."

Jag ska inte överanalysera saker i mina dagböcker, men vadå, jag tycker om att tänka på grejer. Det gör mig rättvisa att tänka på bra, sköna, oplanerade saker.

Jag har redan sagt det; jag har inga planer, inget särskilt mål. Jag bara gör och agerar, och är. Det räcker så, jag har aldrig behövt mer och jag har aldrig krävt mer. Jag tycker om att få vara Loo på ren instinkt och that's that, liksom.

Jag låg och tittade på cigarettröken i mammas soffa och tänkte att Loo, nu går du och lägger dig, men jag hade things to do och people to see så jag släpade mig till E, till hennes jobb (not till själv: E:s jobb är ett astrevligt hangout innan 14:00 en torsdag), till mammas jobb, hem till mammas inneboende, och sen hem till söder och träffade där min lärling och min kombo och med bara farten så hade bredbandsbolaget ringt och berättat att vi var utlottade i nåt jävla tjosan som de har för att de gått samman med telenor så nu får jag hem en ny mobiljävel inom två veckor, en K750i. Den är svart och visst, det är en Motorola men det kan jag väl leva med, den har kamera också. HA! Min telefon kan smsa, ta emot samtal och ringa. Så luxuöst är det, och nu ska jag alltså ha en sån där polyfon multiton superdupermegadeluxetelefon. Som jag ändå bara kommer ringa och smsa med och eventuellt ta idiotiska fyllebilder med. Fast nu ljög jag - det var ett tag sedan jag slutade bli full.

Jag satt och gick igenom Javaapplikationer och utvärderingar och facklig metodik och språkliga regler i teknikrelaterade tentor ett bra tag; till och med lott var imponerad. Sedan var jag och lärlingen oseriösa och jag gick loss på att prata om fluffiga lemurer på skansen. Jag är ju grym på att vara seriös, jag KAN det jag pratar om, språk och datorer ÄR min domän (tills jag når min egen limit) och jag är förvisso inte haj på exakt samma saker men det känns skönt att vara nyttig. Skönt att kunna svara på frågor som jag vet att jag har korrekta svar på. Det är skönt överlag att förmedla kunskap och hjälp till andra.

Satt och skrev en jävla harang på e:s café idag gällande någon kulturledare i Expressen som handlade om någon slags "return of the upper class housewife" i svenska småstäder men jag orkar inte hålla på och orera om det nu.

Nu ska jag installera World of Warcraft och lyssna på Chris Isaak. och imorgon är det fredag. Vilket betyder att jag borde stanna hemma som en duktig flicka, men jag vill bara dansa. Och så ska jag spela flipper med ¤, vilket är välbehövligt.

Men nu är jag glad. Pengar på fickan, cigaretter i paketet. Och så jag och min dator, ensam i lägenheten. Det är egentligen inte mer jag behöver.

L och E är båda nykära små tossor som det bara lyser och strålar om när man ser. Det är rätt sött. Vad är det med den här månaden? Alla får ihop det i Oktober - November. Nu har jag iofs varit rätt singel till leda och det jag kan säga om det är att ingenting stått i vägen för alla dumheter jag tagit mig för.
Nu ska inte jag komma med klyschan "har du ingen att komma hem till så har du ingen att göra besviken" för det handlar inte om det egentligen.

Egentligen är jag inte sådär knäpp och märklig. Tekniskt sett är jag precis lika tråkig som alla andra vilket är en lättnad. Jag älskar dålig, brittisk TV, typ "du är vad du äter" eller program om sjukligt feta människor. Jag fnittrar åt George Costanza i Seinfeld, för jag vill verkligen slå honom. Jag går alltid och tittar på kläder jag inte har råd med men jag ser verkligen lyckan i den där hooden. Jag lyssnar på eurodisco när ingen hör eller ser. Jag brukar sitta länge i duschen och skapa ångbad i vårt badrum medan jag dagdrömmer och kurar till en boll. Jag fantiserar om romantiska scenarion men skärmar av mig på dansgolvet istället för att försöka göra verklighet av dom. Jag älskar leksaksaffärer. Jag älskar My Little Pony och små borstar och kammar och robotar och mjukdjur som ser tokiga ut. Jag får panik av att åka tunnelbana utan min Ipod. Jag tror inte på spöken men jag ser dom ändå. Jag kan spela upp scenarion för min inre syn i mitt huvud flera gånger om bara för att leva på minnet. Jag minns nästan allt som människor säger till mig men jag agerar oftast mer förvirrad än jag är för att de inte ska se mig som ett hot. Jag spelar lemonade tycoon, starcraft och Quake 4 när jag är arg. Om jag är riktigt arg går jag inte att kontrollera. Jag har aldrig haft någon Gud. Jag skulle hemskt gärna ha en.

Jag saknar min mormor och det hon gjorde för mig och jag tänker på henne varje jävla dag tills det svider till så ordentligt att jag måste skärpa mig. Jag kan en massa 80-talsklassiker utantill med årtal, lyrics och allt men jag kan inte nämna vare sig floder, länder eller städer i Afrika. Jag får alltid höra att jag "tänker för mycket" eller att jag "analyserar saker för mycket" och blir sårad precis varje gång för den sortens kommentarer får mig att känna mig oduglig och i vägen men jag visar det aldrig för det gör ingen nytta. Jag är ganska stark men egentligen är jag bara trött och vill bara vila och andas ut. Jag har testat alla droger som finns förutom PCP och inte fan är jag gladare för det men jag ångrar ingenting. Jag har gjort saker mot mig själv och mitt liv som jag aldrig skulle kunna beskriva i text, saker som de flesta människor drar sig för, men jag ångrar inget för är det något jag gjort tillräckligt så är det att ångra och att längta tillbaka. Jag är överskattad bland mina bekanta och de flesta har en helt annan bild av mig än den jag själv har. Jag vill bo i ett hus vid havet när jag blir stor och jag vill verkligen ha en chihuahua som heter Idefix. Jag sjunger när jag lider och jag sjunger ganska bra om jag lider riktigt mycket. Jag har slutat ha komplex för småsaker för det är meningslöst att se ner på detaljer i sitt utseende hela dagarna utan att något vettigt kommer ur det.

Jag vet inte varför jag skriver sånt här trams. Jag antar att jag bara inte kan hejda mig. För det där med att skriva, det tar bort allt det där. Hela skiten bara försvinner och det är jag och mitt stilla medvetande och min cigarett och mina knän som jag drar upp och slår benen om. Och det är ganska okej. Det är inget farligt att erkänna längre för det finns ingenting du kan göra mot mig som inte redan gjorts och ärligt talat, har du inget bättre för dig än att rikta nån slags illvilja mot mig så är det mer synd om dig än jag trodde. Du kommer ingenstans. Inte jag heller, så det är helt pointless. Gilla läget bara. Slappna av, var ditt lugnaste, varmaste jag och gunga min hammock. Så gungar jag din.

..men det är bara parenteser.
och som vanligt så spyr jag ut hela min tankevärld i dagboken efter en lång dag med mycket intryck. Ta det inte så allvarligt. Det är bara sånt som fladdrar runt...
I mitt tysta, tomma hus.

lördag, november 4

My Carillion and Me

Jag fick just, via djungeltrumman, reda på att min föredetta ska ha barn. Det är helt sjukt att höra sådana saker, om en människa man var tillsammans i två år med. De har väl förresten två-årsjubileum i detta nu. Det är märkligt överhuvudtaget när människor man spenderade ändlösa efterfestnätter med, hamnar i en helt annan tillvaro. Fast jag gratulerar ändå, på min front, för jag hade då rakt inte skaffat några barn - jag gjorde ju faktiskt mig av med det lilla liv vi råkade skaffa på oss.


Men man blir lite sällsam, det blir man.


För övrigt; jag och liselott är skitsnygga inför kvällens festande med grabbarna. Och det ska vi vara, för det var ett tag sedan man såg dom. Och festade med dom - nota bene!


Så; Söder; akta er, för blondinerna har just snört på sig festskorna..

19:48

Jag kan inte heller hjälpa att bli lite uppretad när jag tänker på hur saker och ting ligger till just nu, speciellt med ¤, som i vanlig ordning agerar den mest besvärlige man jag någonsin mött. Och kanske är det också just därför som han är så svår att släppa. Det finns ingen hejd på, hur idealisk den här situationen skulle kunna vara, på fler sätt än jag kan räkna faktiskt, men nä - ingenting är gratis och allting måste alltid knorra sig extra mycket bara för att jag velat ha det enkelt. Vad gäller M2 kan man ju fråga sig vad jag håller på med. Jag tror inte jag behöver säga att mitt känsloliv är ett jävla dränerat piece of helvete. Fast det finns ju där, längst inne. Och det är just det.

Men skitsamma.
Nu tar jag och gaskar upp mig inför grabbkvällen.

torsdag, november 2

Coaching

Har varit och träffat mitt coach-objekt och lagt upp en studieplan. Jag kommer alltså, för er som inte hänger med, vara personlig coach för en trevlig IT-kis de närmaste månaderna. Har redan lagt upp ett schema och en utvecklingsplan med aktiviteter och uppgifter. Att växa som människa är en av livets viktigaste delar, jag hoppas verkligen att jag kan tillföra något till lärlingen, men det tror jag att jag kan.

Efter det gick jag och lott och åt på den nya restaurangen här nere - den är precis som Koh Pangan, fast på Lundagatan! Vi var mycket nöjda och glada. Gick sedan och köpte nya blockljus och värmeljus, har nu inrett lägenheten med dessa. Lott är på uppdrag Blue Fox igen, och det blir en skrivnatt inatt. Har mycket att jobba med. Jag vill att det ska bli Lördag, då det är haloweenspex på gång, och sedan söndag, då det är...hm, något annat. Som jag inte tänker berätta för er...haha.


Nåja. All work and no play, nu har jag dokument att förnya.

Boum Boum

Dagens låtar:

Enigma - Voyageur
Enigma - Boum Boum

Underbar vintermusik. Just de där enigma-låtarna låter inte som enigma. Det är mer Crystal Method möter Infected Mushroom. Lyssna för fan själva.Det finns ett break i Voyageur som får det att knottra sig på huden av längtan. Åh! Jag kan inte vänta tills jag får remixa den till ett dancefloor. Snön ligger vit på Söder och jag ska träffa min lärling för ett planeringsmöte. Tänkte ta honom runt stan för att finna lite inspiration. Hade en underbar morgon dock, trots att både jag och Lott är förkylda deluxe och hostar hela nätterna. Lott pallrade sig dock iväg till husläkaren, som bekräftade att hon hade ett virus. Sedan fick hon äntligen hostmedicin, så vi klarar oss och får lite sömn iallafall. Sov hela dagen igår och hela natten, så jag är piggare än vanligt. Kokat tomatsoppa med massor av vitlök, lök, spenat och röda linser och ätit. Och i magen kokar en längtan som saknar motstycke:

Du
Jag ska berätta en hemlighet
jag behöver
och jag vill
och jag ser
och jag rör mig i takt med basen
mina sinuskurvor böjer sig, snurrar och knorrar
mina höfter älskar sin vinter
mina händer älskar dina linjer
Jag är en levande utställning
som vill bli sedd
i strålkastarljuset
under dina lakan.


Åh, jag älskar oktober till december. Under sommarmånaderna går jag i mentalt ide. Ingenting är kul och man är aldrig snygg, för man svettas och människor är så nära inpå en. Alla andra kommer i balans men jag hittar aldrig hem. I oktober blommar jag upp. Håret får tillbaka sin glans, kläderna sitter såå snyggt och allt går liksom uppåt eller framåt och inte bakåt. Alla andra hamnar i obalans och den obalansen tar jag, den levande kaosstjärnan, till mig - och skapar struktur.

Vi satte upp vår julstjärna här i stjärnkollektivet igår. Jag och lott åt pizza som vi fått vänta två och en halv timme på att få medan stjärnan och stearinljusen brann, och så slog det lott hur BRA vi har det. För det har vi faktiskt. Allt som fattas nu är att min ekonomi slår igång och att det ska bli Söndag.

Jag tappar inte greppet, sötnosar. Jag har just börjat få tillbaka det.