lördag, december 30

ListaNollSex

På någon slags begäran tänkte jag sammanfatta det här vrickade året i en lista. Gud vare med mig, nu blir det svettigt för några av er.

Årets Skiva: Matthew Dekay
Årets Låt: Wolfsheim - Once in a lifetime (på repris, men hela året har fan handlat om den) Årets knark: Heroin(e)
Årets man:
Vilken idiot som helst på Stureplan.se (haha pash!)
Årets Kvinna: Liselott
- som gjort entré på just..Stureplan!
Årets besvikelse:
Mormors död.
Årets Hjärtekrossare: ¤, som inte vet hur man stavar till ärlighet. Jag hoppas du läser det här, och jag hoppas du mår riktigt dåligt.
Årets undercover: (ni som vet, ni vet)
Årets Idiot:
Morfars gode man.
Årets Klubb:
Vardagsrummet @ GK + Tribalism @ Mango samt ALLT socially crew hittat på. Årets Händelse: Loo gör entré i TV-världen.
Årets Mest oväntade:
Slutspurten på året..som minsann inte blev så kass ändå.
Årets Bild: se ovan
Årets nya erfarenhet: 3 veckor @ Häktet Österåker. (Tack narkotikaroteln för det nedlagda åtalet..haha)
Årets Lift-Me-up: ST
Årets konstigaste: Steve
Årets mest vrickade ligg: M
Årets DeTox: Heroin(e)
Årets "aldrig mer": -
Årets Plats: Söder, så klart!
Årets tristaste: Var fan höll mina grabbar hus den här fotbollsäsongen?!
Årets chock: Mitt ex ska ha barn
Årets vackraste tillfälle: @ Jocke's place med Lott i November.



Mer kommer...säkert

The way you love me

Faith Hill - The way you love me (Love to infinity remix)

Jag får höra av sjukan att jag förmodligen fått dubbelsidig lunginflammation, men hindrar det mig från att åka den lååånga pendelresan till ST klockan elva en fredagkväll? Hindrar det mig från att flyga i armarna på den här en och åttionånting-fantastiska karl som inte har en milimeter underhudsfett utan bara en massa muskelmassa och ben som fascinerar en i timmar? Hindrar det mig från att laga massa mat och jaga honom med kuddar när han är fyllebesvärlig vid spisen? Hindrar det mig från att slänga honom i sängen och ta av honom alla kläderna och försvinna in i dimman i flera timmar? Hindrar det mig från att vakna på denna kamin till karls muskelspända underarm, och somna om igen? Nej. Herregud, nej. Herregud människa, jag blir som en generator i närheten av honom. Jag börjar spinna och generera energi och slutar aldrig varva. Jag är som en Ford Mustang - 68 med originalfälgar som bara glider fram på vägarna och ÄGER.

M2 hörde av sig, rent spontant och undrar vad jag har för mig. Det är en sån klassiker! Han föreslog att jag skulle låna hans badkar..haha

Imorgon: Djursholm med The Bad Crew och den snyggaste toppen i mannaminne! (se bild)

If I could grant
You one wish
I'd wish you could see the way you kiss
Ooh, I love watching you
Baby
When you're driving me crazy

Ooh, I love the way you
Love the way you love me
There's nowhere else I'd rather be
Ooh, to feel the way I feel with your arms around me
I only wish that you could see the way you love me
The way you love

It’s not right
It’s not fair
What you're missing over there
Someday I'll find a way to show you
Just how lucky I am to know you

Faith Hill - The way you love me

21:11

Jag har bränt lite skivor till spektaklet imorgon då det är allmänt känt att jag är den som har mest koll på musiken (no offense, vänner, men ni HAR bättre för er än att jazza hela dagarna, det har inte jag) och jag kan meddela att jag just bränt den bästa skiva jag någonsin bränt. I övrigt är allt på topp här på Söder. Jag har vaxat, rakat, späkt, smiskat och groomat precis hela mig. Jag saknar helt och hållet alla former av kroppshår och jag har smörjt, inpackat, borstat och nu är det bara ansiktet kvar. Ska testa alla jävla ansiktsmasker och fan vad det är, som vi har i skåpet. Därefter super jag ner mig på kvarvarande alkohol, somnar, och drömmer om en perfekt värld.

Jag älskar det faktum att jag får världens finaste sms med regelbundna mellanrum. Jag älskar att det här FÖRBASKADE året snart är slut och jag älskar min outfit imorgon. Jag kommer att ha med mig kameran, så räkna med en bildblogg av inte denna värld på Måndag.

Fuck, jag är en sån jävla slyna i den där klädseln.
Älskade läsare, redan nu önskar jag er ett GOTT NYTT ÅR. Gör något rejält med era liv; gud ska veta att jag inte gör det.

Puss.

Nyårsskiva [Lounge/House/Prog]

1. Late Night Alumni - The rest of you
2. Matthew Dekay - What if
3. Matthew Dekay - Space Mountain tablet
4. Scissor Sisters Remixed! - Comfortably Numb (ATOC Xtended RMX)
5. Thievery Corporation - Air batucada
6. Stephané Pompougnac - Rolf Royce
7. Uniting Nations feat Rihanna Moore - Ai no corrida
8. Bluefish feat anita kelsey - been too long ( Kaysey Taylor & Chris Meehan RMX)
9. Matthew Dekay - Digifrutella
10. Adam Freeland - Psychometry
11. Die Asketen - Geiz is Geil
12. Sugababes - Push the button (DJ prom Mix)
13. Moby - Bittersweet symphony


PS: Ååh, jag är tydligen "sektledar-bra".. TACK! TACK! ÅÅH! TACK! : http://berusning.blogspot.com/




onsdag, december 27

InsomniaResonemang

Tatu - 30 minutes & jag har fixat håret provat kläder sminkat mig städat lägenheten och tagit bilder på skiten och nu sitter jag och fryser. Nattmusik i mina lurar & jag kan inte sova. Jag har inte försökt men jag vet att det inte går. Min kropp är rastlös. Min själ vill bli befriad. Så instängd. Så matt.

Jag är förvirrad. Gud vad jag är förvirrad.


Mamma ringde. Hon frågade vad jag hade gjort.

"Jag och ST har umgåtts" sa jag.

"Jaha" sa hon.

"Jag sov ingenting inatt" sa jag.

"Kan jag tänka mig" sa hon.

"Och nu diskar jag"

"Vad ska du göra ikväll?"

"Ta så mycket piller som möjligt bara går och sitta på badrumsgolvet med uppskurna handleder" sa jag.

"Loo..nu är du inte rolig"

"Nej jag tänkte sitta framför datorn"

"Trevligt"

Jag är så trött på att vara Loo.

03:04

Ingen sömn än. Har ingenting att förlora på att inte sova heller. Jag känner mig som en svävare, men på ett dåligt sätt.

Jag och ST har vänt ut och in på det där nu. Skönt att båda fått ryck och rett ut vad det nu är så nu är vi i svävarstaden igen. Jag behöver inte mer, men jag är faktiskt lite töntig, precis som alla andra. Jag får för mig att jag inte kan släppa honom inpå mig, typ att jag måste motarbeta som ett barn. Sådär kan man ändå inte planera för det håller inte. Faktum är att det brakar sekunden efter att jag statuerat att jag blir skrämd eftersom han kommer med den där genomträngande blicken. Man kan inte hålla på och skydda sig mot den riktigt. Läskigt. Fantastiskt. Sjukt.


Jag ska inte sitta och överanalysera på något sätt här. Jag gör faktiskt inte det. Jag försöker snarare sätta ord på min fascination. Och på dynamiken, känslan. Det var evigheter sedan jag hade sådana där diskussioner. Det är den där bubblan man inte uppnår med människor i allmänhet. Vad man kallar det är oviktigt.

Men, i två år har jag varit relativt distanserad till allt sånt där. Kunnat värja mig. Antar att man inte kan det när det väl "är" där. Har väl inte funderat så jävla mycket mer på det egentligen. Har tidvis saknat den där "vi mot världen"-känslan som jag fick serverad i lagom doser på den tiden då jag var ena halvan av en förälskad duo. Men sen har det också varit stunder då jag varit jävligt nöjd med att slippa beroendet, saknaden, allt det där komplicerade. Och framförallt smärtan när relationen plötsligt totalkraschade. De flesta håller med om att de förmodligen hellre skulle ökenvandra i nio dygn utan skor och vätska med tiotusen skorpioner på kroppen än att man går igenom det igen. Det har ingenting med ST att göra. Det har med mig att göra. Jag går absolut inte händelserna i förväg, jag förklarar hur jag blivit den jag blivit.

Människor spelar så många spel mot varandra och det är rent utsagt förjävligt. De släpper bomber, svartsjuketriggers och växlar "taktikmönster" för att få den andra på beroendekroken och när de fått som de vill, när de lekt sig fram till det de vill ha, så krossar de allting. Och med i den känslomässiga kärnvapensprängningen så krossar de också den andre, och förvandlas själva till rätt självgoda och kärleksdefekta typer som tror att känslor eller nära relationer handlar om "övertag" eller "underläge". Jag vägrar delta i såna spel och jag har råkat ut för en ganska stor dos av just den här sortens människor, som använt sig av den sortens spel och jag har kastat ut de flesta av dom med huvudet före innan de ens hunnit börja. Jag är inte dum. Jag ser mer än de tror med de här hasselnötsögonen. Förvandla gärna dina relationer till levande spelplaner och bygg hur många emotionella playgrounds du vill, men mig använder du fan inte som nån jävla trasdocka. Jag är nästan garanterat starkare än du och jag kommer inte ens svara om du ringer. Den taktiken har jag fryst ut diverse players med, förutom några undantag som lyckats förvandla mitt liv till ett rent kaos då jag inte varit tillräckligt uppmärksam på varningssignalerna. Inte så kul att gå igenom men desto större radar får man på dom sen.

För jag vill inte ha någon form av relation med någon som håller sig med regler eller taktiksnack, förtäckta intentioner och känslomässigt velande. Det funkar inte så. I min värld är kärlek och vänskap vackra saker. Älskar jag så älskar jag med hela mig och jag kan inte sätta regler för hur jag ska uttrycka den kärleken. Jag är obegränsat lojal mot mina närmaste och jag skulle - rakt av - dö för dem alla. Jag skulle ställa upp oavsett odds. Jag skulle bära dom alla genom vad de än bad mig om, för sån är jag, så är det att hysa kärlek, vänskap - familj - partner-relaterad, det spelar ingen roll. Jag tar stryk och får ben och armar avkapade om det så krävs. Att komma en människa nära och få lov att vara en tröstande axel, eller bara en pelare i en övrigt stormig vardag, är den absolut grymmaste gåva du kan få. Utan mina närmaste vänner vet jag med säkerhet att jag inte vore den jag är idag och utan dom hade jag gått under för länge sen, i vad som helst. Det är min familj och några av dom har tröstat mig genom mardrömsnätter, avtändningar, relationskriser, uppbrott, begravningar. Några av dom har bara funnits till på rätt plats vid rätt tillfälle, eller ringt när jag som mest behövt det och frågat om jag vill dricka kaffe.

Och från players till dessa underbara: Några få tillfällen kan man ha turen att hitta, rent abrupt, några få människor i livet som inte är några deltagare i KänsloJeopardy och som visar en brutal ärlighet, de vågar visa vad de tänker, de ger av sig själva. Det händer i stort sett aldrig. Jag älskar brutal ärlighet, att våga ge efter för impulsen vad man tänker, omaskerade personer som inte har något att dölja även om de inte är guds bästa barn. Människor som inte är rädda för mig. Människor som inte behöver mig, men som tar mig till sig ändå. Människor jag kan slappna av med och vara den avkopplade Loo jag faktiskt vill vara. Människor jag kan berätta saker för. Människor jag känner motståndet med utan att det blir en lek av allting. Människor jag inte kan, eller vill leda. Människor som accepterar den personen jag genom handlingar blivit. Som inte dömer mig för det jag varit och gjort. Människor som kan försätta min kropp och mitt sinne i delirium genom en beröring. Människor som fascinerar mig och som får mig att vilja höra mer. Människor som vågar visa sig. Människor som kommer innanför ens hud fast man inte släppt in dem. Människor som lär känna en utan att man gett dom nånting.

Jag har träffat några såna i mitt liv och några av dom är borta ur mitt liv nu. Jag sörjer dem alla och har svårt att släppa taget om människor jag kommit så nära, och har i efterhand otroligt svårt att förstå hur en människa som jag helt tvärsäkert tippat att jag kommer att känna resten av mitt liv, bara kan lämna mig och gå. Jag kan inte acceptera att människor överöser mig med stora, vackra ord som de sedan som i ett trollslag inte känns vid och jag kan inte förstå hur människor kan röra sig med så stora ord som somliga.

"Du är den största glädjen, och den största sorgen i mitt liv" sa min bästa vän till mig för tre månader sen. Jag uppmärksammade honom på att de där orden uppfattas som STORA i min värld. jag ville veta om han hade samma måttstock. Samma begreppsvärld. Han bedyrade att han menade varje stavelse i den meningen och att det inte var något han hävde ur sig. Jag sa att "men ¤, du behöver inte säga nånting. Jag är rädd att du säger saker i stundens ingivelse och inte inser dess betydelse. Jag vill att du ska fatta att det där är något av det största man kan säga." - Han vidhöll. Tre månader senare ringer han och säger "Hej Loo, vi kan aldrig mer ses. Ha ett bra liv. hejdå." - helt utan förklaring. Den där meningen kommer föralltid vara rotad i mig som något av det finaste jag hört, men nu alltid förknippat med sorg, och det kommer att påminna mig om, att oavsett hur försiktig man är med att släppa in någon, oavsett vad man låter dem gå igenom för att klara "testet", så kan det leda till ett brustet hjärta och ett sprucket förtroende. Och det finns en gräns för hur många såna kraschlandningar man som människa orkar gå igenom, innan man för gott stänger hjärtats kammare.

Men, som sagt. det är klart att jag kommer att tänka på allt det här, så här dags. Insomnia deluxe.
..och egentligen finns det inga paralleller att dra. Det handlar om att må bra. Ingenting annat.

Jag är faktiskt inte alls så keen på att släppa in folk i mitt kaosliv. De har ingen aning om vad de ger sig in på. Jag vill inte luras, vill inte försköna nånting. Förr eller senare kommer det fram. Jag känner mig lite panikslagen för att jag är så känslosam just nu - too emotional, och jag är rädd att jag inte har kontroll över det jag känner. Jag blir lite rädd när jag kommer på mig själv med att hångla i timmar med ST utan att vilja göra nånting annat. Jag höjer ögonbrynet åt mig själv när jag känner att jag måste röra vid honom men det är så skönt, och det är så sällan det är sådär skönt med någon och då tänker jag "oh - oh, Loo, hejda dig, lägg band på dig, lugna dig, håll tillbaka" - en naturlig reflex, och en sund sådan också, och sen är jag där igen. Jag (vi) har absolut inte yttrat någon form av committment (och det är inget som skall göras i det närmaste heller) eller definierat det mer än att jag sagt att jag tycker om honom, och det är också det enda jag kan säga. Alla behöver få utvecklas i såna här saker. Jag är superförsiktig med ord, för i min värld, är ord lag. Jag är alltid försiktig. Men det är så annorlunda!

Och om man bara kan få må sådär bra, på lika och jämställda villkor, utan allt trams, så behöver jag verkligen inte "det där andra" heller.
Jag är på nån slags ny mark.
Den ärliga marken.
Fan vad bra så många av er skulle vara om ni bara kunde träna in den sanna betydelsen av ordet "ärlighet".

I min Ipod den här veckan: (med assistans från Como!)

Sol Seppy – Slo fuzz
Mr.Dupont – The dining rooms
Aril Brikha – Departure in time
Superpitcher – Tonite
Cygnus X – Positron
RJD2 – Holy toledo
Dea with Loxitrop Orc – Free falling

Röyksopp – Sparks
T.A.T.U – 30 minutes



tisdag, december 26

Bildtillägg


Här kommer lite pics på nyklippta och fixade håret.
Nej, nu jävlar mänskor. Nu rullar jag ihop mig till en boll till Lott kommer hem.

Inga fler ursäkter


"How many years since you found yourself
Staring at an endless sky?

Unaware of yourself

Who you are and where you're going

Only living

Only breathing

Losing all sense of time

The most fragile of things
Captivates and embraces you

Surrender and be witness

To this arrest of moments

You live within the sense

Of the order of things
What is truth
What is important

What defines you

No need to fear

No need to worry

About years that passed

About time you lost

Live seconds as a lifetime

Time it does not matter

You live within the sense


Of the stillness of time"


VNV Nation - Endless skies

Det är som om jag långsamt färdas in i det inneslutna.
Jag och ST rände ut på stan igår. Vi drack öl på Kelly's, betraktade alla vråldårar. Mötte S. S tjej kom och hämtade oss i den lilla röda golfen. Vi åkte ut till S och V och drack märklig sprit och matade vårt elände. Det var så jävla trevligt hos S, V klippte mitt hår och ST var..han var liksom där. Ovan vid att människor konverserar mina vänner. Måste hela tiden hålla ett vakande öga på honom, inte för att jag är skraj att han ska rymma utan för att jag inte riktigt begriper mig på mig själv när jag är med honom. Jag och ST spenderade sedan natten med bland annat A. Mycket blev sagt och jag kunde inte riktigt nog tydliggöra, att jag faktiskt inte var förtvivlad, utan lugn. Och lugnet kommer från, delvis det vi kallar resignation, och delvis det vi kallar acceptans. Jag har förstått att det som Ronan Harris säger i Beloved, visade sig vara en profetia som jag får leva med. Och Endless skies, är för fan mitt jävla livsmantra.

Jag erkänner att jag är lite innesluten just nu. Jag antar väl att det trillade ner i huvudet på mig äntligen, hur jag har levt mitt liv det senaste året. Och jag ska erkänna att jag släppte kontroll på vissa delar, för att få hjälp att hålla i dom. Jag erkänner att jag har handlat tanklöst. Jag erkänner att jag bit för bit släppt tåtar och bett att någon ska komma och ta tag i dom. Jag har gått ned i dvala och fuckat upp saker. Jag har inget försvar. Det enda jag kan säga är att jag är ledsen, men jag har bara inte sett någon mening. Jag har inte haft styrkan att försöka leta efter ett mål. Jag har litat till att det skulle bli bra i slutänden. Jag litade på folk omkring mig, istället för till mig själv.

Jag drar mig in i ett skal och försöker fånga ögonblicken med en kamera och ett tangentbord. De kommer ju aldrig tillbaka, de där ögonblicken.

Jag vet inte hur jag ska förklara mitt sinnestillstånd för er. Jag är så otroligt trött i kroppen, i huvudet, i sinnet. Jag har accepterat nu, att saker och ting inte kan förskönas i all evighet. Jag kan inte låtsas om som att verkligheten inte ser ut så här, för det gör den. Jag måste acceptera. Jag måste andas in. Jag måste ta tag i det som skadar mig. Jag måste acceptera en del av det som gör ont. Jag måste få slappna av.

Och viktigast; jag måste sätta ner foten.

För vet du vad, mamma. Du gör mig illa. Varje liten minut oroar jag mig för dig, jag gör saker för dig som du kräver och väntar dig och som du inte ens tackar för och jag orkar fan inte längre. Du måste också växa upp. Du kan inte låsa mig med din skuld mer. Du får inte. Jag tänker inte tillåta dig. Om du tar en milimeter till av mig blir jag Du. Mamma, jag vill skiljas. Mamma, blod är tjockare än vatten men ett hjärta är oersättligt.

Jag pratar könsmaktsordning och idiotiska regler med A, jag får håret klippt av underbara V och ST följer med mig hem med sista tunnelbanan och jag behöver inte gå hem ensam.

ST pratar med mig. Jag är ovan vid att man pratar med mig och vill veta vad jag har att säga. Jag är ovan vid att någon själv drar slutsatser av mitt uppförande och prickar rätt på hur jag tänker. Jag är ovan vid att man är så nära mig, så ovan vid att man rufsar om i min lugg och betraktar mig och frågar vad jag funderar på. Jag ligger och tramsar och försöker förklara saker. Han skrattar. Han sitter kvar och säger "nej, men säg nu!" istället för att rycka på axlarna och gå. Jag försöker att värja mig och fåna mig lite istället för att säga sanningen. Fan vad smart han är. Ingen av oss vet nånting, vi bara hänger. Det finns inga dolda agendor och det är just det jag inte är van vid. Folk och deras spel, men ST gör inte sånt. Jag kan inte säga mer. Jag tänker inte säga mer. Han oroar sig. Det finns inget att oroa sig över.

Tack alla för fina kommentarer i min julblogg. Det är så jävla trösterikt att det finns människor därute som läser. Även fast jag ibland piper och gnäller och klagar, och seriöst. Det ska inte ni behöva lyssna på. Men jag ljuger inte. Jag förskönar inte. Alltid något.

Ikväll ekar ensamheten trösterik och lugnande över Söders höjder. Men jag har inget att förlora längre och jag har faktiskt inte haft något att förlora tidigare heller. Förutom en jävla massa idiotiska ursäkter.

Och vad fan ska jag med dom till.

måndag, december 25

Invecklat känslotrams

Okej, så ST och jag vecklar efter mycket om och men in oss i en diskussion som mest går ut på att han fått någon form av "panik" kring vår relation. Det blir bara värre. I sin iver att förklara sig och hur han ser på saken förirrar vi oss i helt skilda riktningar och till slut fattar jag vare sig det ena eller det andra. Men i korta drag så är det så att han kommit på att jag "eventuellt" har gått och kärat ner mig i honom (delvis sant, men så enkelt är det inte) och inför detta måste han försvara sin presumtiva frihet. Vad är dealen med den här mansrelaterade paniken? Hur ofta ska jag behöva förklara, att det inte FUNGERAR på det sättet? Att relationer är nånting man ingår i samförstånd och inte på egen tass? Att vi kvinnor kanske är ute efter lite mer än att bara sätta klorna i alla jävla män vi ser? Och ursäkta att jag säger det här, men brudar, vad fan håller ni på och gör med grabbarna, och vad för krav ställer ni på dom egentligen, för i det skicket dom är i rent socialt och känslomässigt när de kommer till vår sida av verkligheten, det är ju för inåt skogen inte normalt.

ST är lite märklig, för han går igenom en lång diskussion där han "måste veta" en massa saker om mig och mina göromål, mitt känsloliv etcetera, men alltihopa mynnar ändå ut i någon form av försvarsmarkering, och någon form av ståndpunktshållande i stil med "ta inte mitt singelliv ifrån mig, och försök inte heller.."
jag förstår mig vare sig på kvinnor eller män. Och nu är jag verkligen ett frågetecken. Och rent ärligt, det är väl bra att man kan diskutera det faktum att man borde ha en helt fri, öppen och i detta fallet kravlös framtida relation..om man bara med facit i hand hade ETT ENDA EXEMPEL på ett sådant som de facto hållit utan att någondera parten inte sårats eller skadats. Men sure, vi kan säkert leka den leken också..igen. Får jag lov att förutspå utgången av det här tramset?

Det kommer garanterat inte sluta väl. Men så är ju jag en bitterfitta deluxe också. Och förlåt mitt desillusionerade tramseri, men darling: It's been done before. Och det har liksom aldrig hållit. Nä, inte för mig heller.

Så, när jag hör det här så får jag god lust att faktiskt bara ta mitt pick och pack och gå, innan det går för långt, vilket det tekniskt sett redan har. Och en del av mig är så jävla nyfiken och kommer på fler och fler anledningar till varför jag borde stanna och se hur det går. Men den 26-åriga, bittra hyndan i mig vet bättre.

Vad är det med mig och dom här jävla relationsfällorna?

07:33

Jag
har fortfarande inte somnat. Istället har jag och ST haft den här jävla diskussionen som handlar om att inte sätta regler på saker, vilket blivit ett slags vakenfängelse där ingen får sova. och det lustigaste av allt är att hela den här sjuka diskussionen bara får mig att sakna hans fysiska person ännu mer. Jag vill mycket hellre att vi skulle ha hånglat och kollat på TV, eller hånglat och lyssnat på Wolfsheim, än att ha en tiotimmarsdiskussion på MSN gällande nåt vi ändå inte kan rå över. Det hela har urartat;
reglerreglerregler jag är naturligt upprorisk mot regler., jag blir som ett barn i en sandlåda som bara vill smacka på på sandslottet och se det förvandlas till INGENTING! Han är så jävla fläng som kommer och tror att han ska kunna statuera nånting sånt här på förhand utan att ens veta vad han pratar om, men fan vad fin han är trots att han är fläng. Detta är det största gisslet av dom alla. En lind leder en blind eller vad fan det heter.

Fan, var det tvunget att, när jag rände runt och hade kul och inte funderade på nånting, komma till någon slags moment 22 där allt ska handla om kontroll?

Det är så idiotiskt.

nattens låt: Metro area - Soft hoop

för övrigt har jag gått helt lost på http://jagtyckerattvigerlyckanenchans.blogg.se/
och den där fröken är fan riktigt rolig.

söndag, december 24

Halo in reverse

God jul, Loo.




Det är vad jag säger till mig själv hela dagen, men orden tar inte riktigt.


Mamma lovar att komma hit vid tre. Jag har köpt julmat, tänt ljus, köpt julklappar. Jag gör mig fin och ringer mamma. Ingen svarar. Jag ringer och ringer och vid halv fyra får jag tag i henne. Då har hon naturligtvis precis vaknat. Jag ringer och ringer och klockan sju kommer hon och hennes inneboende. Då har jag hållt maten varm hela dagen och hållt ljusen brinnande. Någon far hör jag inte till och ingen annan heller för den delen. Det känns ensamt i den lilla lyan och jag kommer på mig själv med att sakna människor jag inte normalt skulle sakna. När mamma och hennes inneboende kommer, naturligtvis bägge horsade till tänderna, utan pengar, julklappar och med en massa idiotiska ursäkter till varför de är sena. Jag ger dom julklappar och mat och de sitter och försöker att inte låta ögonen falla ihop och ner, som man ser ut när man är nyslagen. Jag städar och fixar och ger dom glögg och försöker le och berätta vad jag gjort den senaste veckan men jag har ju inte gjort nånting, jag har bara varit sjuk som fan i lunginflammation, så vad har jag att berätta? jag går ut på balkongen och röker och tittar ut på gården. Någonstans hör jag skrattande barn och skålande vuxna. Jag skrapar med foten på balkongen med min snövel och känner hur nånting kramar om hjärtat. I ett svagt ögonblick skickar jag ett sms till någon jag inte borde skicka sms till, för jag försöker sträcka ut någon slags julhand. Naturligtvis får jag inget svar.





Jag kommer in igen, och pratar som hastigast med min bror på msn. Han berättar att pappa inte dök upp där förrän vid åtta. "Mig ringde han inte ens" säger jag. "Inte mig heller" säger brorsan. "Nä, men han kom ju dit, eller hur?" säger jag. Försöker att inte skriva nånting giftigt, det är inte brorsans fel att min far inte ens kan ringa mig och önska god jul. Det är inte vare sig brorsans eller mitt fel att min mamma är ett nerknarkat jävla fuckup, att pappa alltid tycks glömma min existens, att resten av min familj antingen är döda eller bara borta eller skiter i om jag lever eller ej. Det är inte ert fel att den här bloggen måste bli en dyster jävla bitterfitta's samlade memoarer och det är inte heller någons fel att min största, och enda, julklapp den här julen var giftet jag lät befria mina ådror med efter julmiddagen.





Men JAG ORKAR INTE. Jag orkar inte ligga steget före, jag orkar inte bekymra mig, jag orkar inte anstränga mig, jag orkar inte hålla skenet uppe, jag orkar inte ta itu med den där jävla ensamheten och jag orkar inte sitta, timme efter timme, sekund efter sekund, vecka efter vecka, och ta itu med varför alla jag älskar lämnar mig. Jag orkar inte anklaga mig själv för vad det var jag kan ha gjort för fel som gjort att min far behandlar mig som luft, jag fattar inte varför jag bearbetar en fantastisk relation i ett års tid som mynnar ut i ett telefonsamtal på tre minuter där jag får lyssna till en iskall röst som säger att jag inte får prata med densamme något mer. Jag fattar inte hur människor kan sitta och se ner på mig för att jag, den starkaste de känner, inte orkar hålla emot drogerna när de åtminstone är de enda som inte lämnar mig. Fattar ni? Så fort karlar hör talas om vilket fuckat jävla liv jag har så sticker de. Direkt. Och det är min egna, privata och högst egentillverkade sköld. Jaså, är du sugen på att komma här och ta dig innanför mitt skinn? Tänk om.





Efter några timmar, en jultallrik och tre injektioner senare sitter jag vid datorn. Disken är diskad, mina två enda gäster har gått och mitt hjärta är som en åtkramad klump som bedövas av en enda sak. Och det är Drogen.





Så, God Jul, människor. Var ni än är. Och tänk detta; var tacksamma för era familjer, era barn, era otacksamma morföräldrar, alla de där människorna ni svär över. För i alla människors världar så finns inte den där valfriheten. Valfriheten att få vara i ett rum tillsammans med människor som älskar dig. På julafton.





Och naturligtvis så har jag en mycket jobbig diskussion med ST. Som jag känner på mig att jag vet var den kommer att leda.





Jag kan verkligen inte vinna, kan jag? Någonsin?


God Jul iallafall. Var ni än är.

Dagens låt: Depeche Mode - Halo

tisdag, december 19

Fever

Dagens låt: Gigi D' Agostino - The riddle

Okej, så jag vaknar tidigt, tidigt på morgonen efter att ha slumrat in med feberfläckar på hornhinnan. jag fryser så jag skakar i hela kroppen, jag blir inte varm. Kryper in i badrummet, hela världen snurrar. Tappar upp en dubbel magnecyl, tar samtliga husets täcken, lägger mig med dom tätt intill mig och trycker mot elementet. Käkarna skakar, det dansar framför ögonen. Slår på morgonens Dr.Phil, det har börjat bli lite av en vana att titta på dr.phil på morgonen. Saknar verkligen min kombo i det här sjukdomsläget (och annars också naturligtvis) och ligger och försöker knappa fram ett begripligt meddelande till ST, som faktiskt kvalat in till två positioner redan; han är bakgrundsbild på min mobil (sic!) och han har en egen tandborste i vårt badrum. Jag tror inte att någon kvalat in på den sortens position sedan..ja, sen dackefejden. Funderar på om jag också fått körtelfeber nu, som E och hennes kille haft. Inser att jag måste få ner febern och ta mig till farbror doktorn, för L säger att det är skitfarligt om man inte blir behandlad för det. Mitt immunförsvar jobbar deluxe, jag kan knappt skriva.

Har haft märkliga feberdrömmar hela morgonen men nu har jag slutat skaka av köld, så nu åker jag och kollar upp skiten.

Och seriöst, det var väl ett jävla tjat om den där Fuglesang. Hur länge ska han behöva ränna runt däruppe egentligen? kan han inte komma ner snart så mediahypen lägger sig? Killen är ju för fan inte ens charmig! Han är en skittråkig, alldaglig, usa-boende svensk med tråkigt utseende, tråkiga intressen och med ett NORSKT efternamn. Ska de hypa någon kan de väl för fan se till att skicka upp lite godingar på rymdresor så att man åtminstone får något att titta på.
Jag hoppas verkligen att jag friskar på mig, för imorgon ska jag ju till Titan på någon form av kickoffspex inför inspelningarna och det går liksom inte att ligga hemma och dröna om man ska göra ett gott mediaimpression.

Delerium kommer stort idag med klassikern "Serenity" och er alldeles egna favorit-Loo åker till vårdcentralen nu för att administrera sin hälsa.

Måste skärpa mig med brudigheten. Komma här och sätta en karl som wallpaper i telefonen. Nä, det är inte riktigt likt mig. Har försökt undersöka om ST måhända kan ha drogrelaterade egenskaper, typ att man blir beroende efter några injektioner. Själv nekar han till anklagelserna, men jag är honom på spåren.

Off i go, people. Doktorn ska fixa mig så jag blir fin och hel igen.

Bild: Löpsedelssvenskan blir bara vassare. Från förra veckans Expressen. Vad FAN är en "porratack"? Ideér, förklaringar och förslag på detta tämligen intrikata ord mottages tacksamt.

måndag, december 18

Upptäckt

Jag tänkte skröna lite om att sköna skribenten på http://www.sinner.se/?p=124
länkar till mig. Vilket är glorious och jag tänker återgälda det genom att länka tillbaks och lusläsa bloggen.

Det var allt, så länge.

Sista anteckningen till ¤ - en långrandig historia

Det här blir den absolut sista anteckningen jag någonsin kommer att skriva om dig, ¤. Och det handlar förstås om respekt. Inte från min sida, eftersom du tappat den sista gnuttan jag hade kvar för dig. Och jag ska berätta varför.

Allt började den där jävla oktoberdagen. Egentligen började det långt innan det, ungefär när du började läsa mina texter på nätet och kände nån slags kosmisk samhörighet med mig som du sedan bestämde dig för att utveckla. Du jagade och ljög för mig. Flera månader efter att du och jag inlett en relation som är allt annat än sund, normal eller lyder innanför normala principer, och du ständigt statuerat att du talat sanning och menar allvar, så sover jag över hos dig. När jag vaknar på morgonen berättar du, mitt i min tallrik havrefras, att du är gift och att din fru snart ska komma hem. Jag blir helt knäckt och du kör alla dom där jävla fraserna som gifta män alltid kört med och jag sluter mig ett tag. Men relationen fortgår på ett skumt vänster och du ringer mig varje dag och pratar. I takt med att din relation med din fru går upp och ner går också relationen med mig upp och ner och du utnyttjar medvetet det faktum att jag inte klarar av att hålla mig ifrån dig då du poängterat att vi är så bra vänner och att jag är, som du säger "En av de viktigaste personerna i mitt liv, den största glädjen och den största sorgen". Kaotiska månader och ett kaotiskt liv senare, närmare bestämt ett år senare, bestämmer du för att lägga alla kort på bordet för din fru, säga upp kontakten med mig och därefter åker du utomlands för att få prästerligt syndernas förlåtelse (!) när du mycket väl vet (?) att den där smörjelsen och den där kollekten ändå inte räknas om du inte ens kunnat ge dina så kallade närstående en förklaring. Jag fick tre minuter i telefon med dig och en robotröst jag inte kände igen. Eftersom jag förmodligen är den utmålade "boven" som "jagat" dig i din version av historien och eftersom jag tagit så jävla mycket redan så accepterade jag läget och bad inte om mer.

Det som gör mig så fruktansvärt jävla provocerad och ledsen, är att jag litade på dig trots alla varningssignaler. Jag betraktade dig faktiskt ändå som en av mina närmaste vänner och saker jag berättat för dig har suttit jävligt långt inne. Jag beklagar bara att du inte värderar sådana saker på samma sätt som jag och mest av allt beklagar jag att du var ännu en av dom där människorna som häver ur dig saker du inte menar fem minuter senare. Om man vill säga något som man vet med sig är vacklande i sin grund, är det så jävla svårt att bara INTE säga det? Måste man kläcka ur sig bindande saker som fäster en annan person vid en, om man vet med sig att man är en stolle som inte kan stå för dom? Hur svårt är det, människor? Och då menar jag er alla!

Det finns bara fyra saker jag tror på och det är INTE svårt att vara ärlig mot sig själv och andra och faktiskt försöka hålla fast vid dom: Cause and effect - Love and respect. Det är de fyra tingen min värld är byggd på och jag har aldrig bundit fast en annan människa vid mig, hotat den till att känna nånting eller försökt genom manipulation att hålla den kvar. För i min värld har du och alla andra en egen vilja, en egen instinkt som ni alla måste följa. Om du tycker om mig så gör du det oavsett om jag hotar dig till trohet eller vad det är och ljuger gör du säkerligen ändå för mig, oavsett hur mycket jag "snokar" i ditt privatliv. Man KAN INTE hindra andra från att sätta bo i ens hjärta och man vare sig kan eller ska försöka hindra dem från att göra saker. Det ska komma från dig, från djupet av dig så vet du nog rätt väl vad du vill ha och inte här i livet, antingen finns känslan där eller så finns den inte, men kontentan är att ingen kan styra en annans känsloliv. Committment som det så fint heter, är en frivillig handling och inte något man kan tvinga fram. På samma sätt är alla relationer uppbyggda, oavsett titel. Det handlar om att bygga förtroende på något man har gemensamt och hålla sig sann mot sina egna och andras känslor. Känslor är ingenting man jonglerar med hur som helst och om man nu inte vet vad man känner, eller om man behöver mer tid för att ta reda på det, då klargör man det och besparar sig själv och den andre en massa vånda.

En relation är en frivillig handling i min värld, inte något jävla "ansvar" man "skaffat på sig och nu måste vårda" och man sitter inte från ena veckan till andra och talar om för någon hur den är den viktigaste personen i ens värld varpå man fem dagar senare ringer upp med robotröst och martyrskapstonfall och deklarerar slutet på all kontakt med densamme, utan att ens rimligt klargöra vad fan det var som hände där egentligen, under det där året. Själv kanske man kan gå vidare med avlatsbrevet i handen och "det jag inte minns har inte hänt"-koma, men har man deklarerat för någon annan den graden av viktighet i sitt liv så är man skyldig åtminstone den människan, en förklaring, så att den kan gå vidare med så minimerade skadeeffekter som möjligt. Om man inte ens tycker sig kunna "ge" det till sin så kallade nära vän, så är det fan inte en vän man haft och då kan man ju fråga sig vad allt det där jävla smörjsnacket ska vara bra för. Sex kan man få ändå om det är det saken handlar om och utan att ens behöva minnas någons namn under själva akten så vad var dealen? Kan du tala om det för mig?

Man brukar säga att det bara är fega män som slår sina kvinnor. På samma sätt är det också en feg och mot sig själv osann individ som inte hanterar sitt eget misslyckande som ser det som en lösning att åka till en främmande stad för att inför någon slags människa som sökt patent på att ha kontakt med Gud be om förlåtelse. För det är fan inte förlåtelse, det är att köpa sig fri. Det är att ta den enkla vägen ut att använda Gud som något slags reningsverk för de emotionella orätter man begått mot en annan. Inte fan kommer din Gud förlåta dig om inte jag har gjort det. Inte fan köper du dig gott samvete om nätterna om du vet att den där mannen i svart kåpa fick ditt känsloliv på ett silverfat samtidigt som en av de som allra mest förtjänade det bara fick en minut och världshistoriens mest korta mail där du dessutom antyder att det är jag som varit den styrande och bärande kraften i det här tramset genom att skriva att du "varit rädd för" mig. (!)

Rädd? Jaha, jag förstår. Jag har stått vid din sängkant med ett vapen i handen och hotat dig till att ringa mig, samtala med mig, luncha med mig och till och med lyckats hota dig till att som nära vän och stöd attendera begravningar och andra familjekriser. Du har skakat hand med mina närmaste vänner och min mor och deklarerat i en slags överenskommen tysthet inför mina nära att du faktiskt är en fin människa som bara vill mig allt det bästa och du är minsann ingen vacklande pelare i vänskapens konserthall. Jag har alltså på något märkligt vänster fått det så kallade övertaget i vår relation och sedan har jag helt enkelt, på ett undermedvetet plan, använt detta emot dig för att mitt ego krävt din, om än påtvingade, vänskap? (Och du har förstås bara suttit och tagit allt det här, maktlös och skräckslagen, medan jag rumsterat om och styrt och ställt då, förmodar jag?) Exakt hur ska det här ha gått till? Hur fan bär man sig åt för att tvinga till sig vänskap? Tror du på det själv eller? Jag hyste höga tankar om din slutledningsförmåga, intelligens och vältalighet en gång i tiden och jag måste med sorg i bröstet erkänna att de tankarna är skarpa kontraster mot det svammel du nu vävt ihop för att skydda dig själv.

Vad jag vill och behöver säga är, att jag beklagar att jag misstog dig för någon som kände till ordboksdefinitionen på begreppet ärlighet och jag beklagar att ditt liv inte blev som du tänkt dig, men jag tänker FAN inte sitta och anklaga mig själv och må skit för något jag inte gjort. Jag tänker inte ta på mig något jävla ansvar och jag vägrar försonas med din lösning på det här så kallade problemet. Vad jag tänker göra är, att tappa den där sista gnuttan respekt jag faktiskt fortfarande hyste för dig. För du kommer liksom aldrig att vakna upp ur den där koman. Kan du göra det mot dina närmaste så kan du förmodligen göra det mot vem som helst och du har säkerligen en egen inre dialog som rättfärdigar var enskild handling på ett sätt som inte min vildaste fantasi kan frambringa. Det enda jag kan säga är grattis, jag hoppas att det funkar för dig Du är inte den sanna och öppna varelse jag misstog dig för. Du är ingenting av det jag trodde dig vara och du är inte ens hälften av den människa jag misstod dig för. Och det är det jag sörjer, och inte själva förlusten av dig.

Den M jag trodde mig känna var en stark känslovarelse med breda livsinsikter och stort hjärta. En kanske lite väl handlingsimpulsiv man som styrs av sina känslolivsrelaterade infall och som kanske inte gjorde rätt men som åtminstone ville göra det. En människa som innerst inne känner en ganska stor panik inför saker och ting i livet och som aldrig hittat sin rot, som aldrig fått inre lugn, som alltid jagat vidare till nästa delmål, som alltid hållt och värderat överenskomna kontrakt och som faktiskt tog mer ansvar för saker på ett inre plan än han ville erkänna. En i grund och botten ganska liten människa som i nittio procent av fallen alltid har, och alltid kommer, känna sig alienerad och icke tillhörig gentemot de övriga i rummet, som bara några hastiga ögonblick i sitt liv känt verklig samhörighet och som förvisso använder ekonomisk makt och social status som ett slags insektsmedel mot andras nedlåtande blickar och frågor men som tog stolthet i att det må vara en känslomässig sköld, men han har byggt den på egen hand.

Den människan finns inte kvar mer. Jag vet inte vem det var du spelade eller vad du fick ut av det men det spelar ingen roll längre. Jag vill inte höra fler förklaringar. Jag har en egen integritet och det ska vara fan i det, jag har gjort mycket i mitt liv jag inte är stolt över. Jag har sålt min kropp för droger och snabba pengar, jag har snortat kola i de finaste salonger och skjutit heroin i de mest nergångna, stinkande knarkarkvartar som skulle fått trainspotting att framstå som rena promenaden i parken. Jag har ljugit, jag har lurats, stulit och krossat hjärtan. Jag har bedragit mig själv och andra och stått en centimeter intill döden själv med en kniv mot min strupe och bara väntat på snittet som ska ta mig den sista centimetern så jag fått slippa skiten. Jag har krossat skenben på andra och näsben på mig själv, jag har förlorat mig i olycklig kärlek och exihibitionismens lockande förtrollning. Jag har knullat, gråtit, ljugit och bedövat mig själv i en salig röra utan egentlig riktning och allt det där, för att jag varit enfaldig nog att inte erkänna rädslan i mitt bröst, rädslan att vara ensam, rädslan att inte duga, höra till, alltså, av exakt samma anledning som alla andra. Det finns ingenting spännande eller unikt med sättet jag hanterat något så i teorin patetiskt litet som just rädsla och jag är inte stolt över min framfart, vare sig det jag gjort mot andra eller den skada jag faktiskt tillfogade mig själv. Men nånstans där så insåg jag ändå, att de där knäckta benen och spruckna illusionerna och krossade förtroenden och brustna hjärtan jag lyckats med, inte var helt meningslösa. Det tog ett tag för det här inre barnet att acceptera läget och erkänna sig maktlös. Och när det väl hände, hade jag alltså sett livets botten, krälat runt i den utan gasmask, och överlevt. Det var den behållningen som också fick mig att inse min egen styrka, och utan att jag märkt det, så hade jag faktiskt hittat mig själv, min natur, mina rädslor, och accepterat det för vad det var. Utan krusiduller.

Det gjorde mig inte perfekt, faktum är att jag inte är i närheten av det jag har potential att bli och den största sanningen jag nånsin nått är det faktum att det inte existerar någon sanning. Den djupaste slutledningen jag gjort är insikten om hur lite jag vet, förstår, någonsin kommer att veta och förstå. Jag har inga svar. Jag har bara frågor och för varje liten fråga jag når svaret på så uppstår där fem nya. Men min mening är inte svaren jag når på provet. Det är ansträngningarna jag gör på vägen dit. Om du inte vill förstå hur jag ser det samtidigt som du söker din egen mening, och om du inte vill vara den du kämpar så hårt för att vara i någon annans ögon, om du inte anser dig behöva mig i ditt liv, så kan jag bara rycka på axlarna, resignera och låta dig gå. Jag kommer att sörja dig, jag kommer att gå sönder en smula och en liten bit av mig kommer att ömma, på obestämd tid, när jag hör ditt namn. Jag kommer att komma att tänka på dig då jag passerar vissa platser och jag kommer att se tillbaka på stunder vi haft och le för mig själv för att i nästa sekund känna det där stinget i hjärtat. Det är okej. Jag har accepterat det och jag gör mig inte till martyr för det. Jag förstår att det är din yttersta vilja och det är ingenting jag kan bestrida i någon domstol i världen. Man kan inte tvinga någon annan att behandla en på ett visst sätt, man äger inte en annan människa och man kan aldrig hota fram vänskap, det vet du också, och det är just den där lilla detaljen i din söta lilla story som gör att jag skriver det här evighetslånga brevet.

Alltså; det är som du märker, inte ett martyrtal, inte en vädjan, en bekräftelsesökande missil eller ett sista försök att få dig att "inse" hur jävla bra jag är så att du kan "come to your senses" och "bli vän" med mig igen. Jag gör inte sånt, som tidigare förklarat. Nä, hela den här jävla grejen handlar om det faktum att du inte bara gått och byggt upp den här relationen med mig, med hänvisning till att "du aldrig skulle fortsatt träffa mig om du visste sanningen, och jag ville bara vinna tid för att lära känna dig", som du sa en gång, och sen kommer du dessutom och insinuerar att jag skulle ha ingett någon form av "rädsla" som gjort att du måst spela upp hela den här jävla teatern för allt och alla, och som alltså satt dig där du sitter nu. Här kommer du och även BIKTAR dig för att få syndernas förlåtelse (vad fan det nu är) och du kan fortfarande inte hålla dig till sanningen? What's the fuckin' point?

Får jag fråga en sak? Vad kostade din förlåtelse, i runda tal? Tror du att jag kan återuppta horeriet nån månad och knulla ihop lite cash jag med, så att jag också får tröstens oblat och förlåtelsens bittra vin? Kommer det att förändra mitt liv radikalt? Kommer jag äntligen att se ljuset och finna mening, själ och ande och sedan helgonlikt skrida fram resten av min livsresa med from blick och trygg vetskap om en plats i himlen vid mitt frånfälle? Om svaret är ja, sätter jag igång direkt, för det verkar ju vara en chans som är synd att gå förlorad, särskilt om jag uppnår både himlahotell, inre frid och guds allomfattande kärlek på köpet. Då är ju lite hotellrumshoreri en lätt match och det dåliga samvetet kommer ju vara lätt att flöddra bort en kortare tid om jag bara med säkerhet vet att jag ändå vinner hela livsspelet i slutändan! Du får gärna svara mig gällande den här lilla detaljen, jag frågar trots allt någon som med erfarenhet vet och du har ju tillråga på detta tio års försprång i livet så det måste trots allt ligga nånting i det där med att erfarenheten vinner? Ursäkta om jag låter lite bitter, vi hittills av Gud oförlåtna syndare har ju en tendens att vandra i mörker. Jag frågar dig som min föredetta närmaste vän och som någon jag faktiskt litar på, för det var så jag såg dig. Är det så enkelt? Har du svaret på frågan? Kan även du styra MIN livsmening och mitt samvete så som du antyder att jag jonglerat med ditt en gång i tiden? Vore inte den arbetsfördelningen ganska rättvis så här i efterhand? Lika för lika, öga för öga och tand för tand som det står i Bibeln?

Jag, precis som alla andra ordinära vuxna har en eller flera gånger tidigare stött på människor som både svikit en och som man svikit. Det är svårt att gå igenom en hel livstid utan att trampa på någon tå. Och jag är fullt medveten om att jag i vissa fall valt enkla och orättvisa utvägar som förmodligen skadat andra mer än jag tror. Men jag lärde mig nånting av det där. Till slut kom jag också, till viss del, till insikt men det innebar inte att jag förvandlades till en profet för det. För somlig utveckling måste var och en själv gå igenom och somliga slutsatser måste man av egna erfarenheter dra. Det är ingenting man kan pränta ner i skrift och skicka ut som flygblad. I slutändan har du bara en enda människa i världen du verkligen kan lita på kommer göra allt i sin makt för att hålla dig vid liv och i slutänden finns det bara en enda människa du verkligen kan lita på, och det är dig själv.

Och visst är det lite skrämmande att reflektera över, att om du inte ens kan hålla en ärlig inre dialog med dig själv utan att ta till martyrskap, undanflykter och hamstråliknande, egocentrerade lösningar, hur fan låter alla andras inre dialoger då? Om du inte kan lita till din egen förmåga att rakryggat stå för dina handlingar utan att tillägga "men jag var ju ett offer för omständigheter, eller människor, eller tillfälligheter, jag hade ingen makt" då har du gått vilse i determinismen och alltså lagt över det personliga ansvar man som människa har för sitt liv och sina medmänniskor, på en dålig ursäkt. Det är alltså hela kontentan och också ditt hela livsinnehåll. En fuckin' excuse.

För, existens eller ej, Gud är inte din egen yttersta domare. Inte din mamma heller. Bara du kan själv ansvara för det du gör och det spelar ingen roll vilka vackra sagor du diktar ihop för att kunna somna tryggt om natten och för att trösta din rädsla för döden. Det är inte döden som är problemet. Det är här och nu som är problemet. Du vet med all säkerhet att du kommer att dö en dag men om du inte är beredd att acceptera att det är du som är Gud när det kommer till dina egna handlingar, och om du inte är beredd att lära dig någonting av dina misstag, så slösar du alltså bort en livstid av erfarenheter. Och varför? För att du är rädd, feg och för att du tror att förlåtelse är något man kan köpa, för att du tror att det mänskliga mysteriet kretsar kring förutbestämda öden. Och jag är som sagt inte din domare. Gör what ever floats your fuckin' boat men blanda inte in mig i ditt ansvarslösa tramseri.

Isolera dig och bli munk och spendera resten av ditt liv med att sitta och se tillbaka på ditt 'misslyckade' liv om det gör saken lättare för dig, du är inte skyldig mig någonting. Det handlar inte om mig och det vet du. Jag krävde aldrig nånting men jag tyckte mig vara förtjänt av ärlighet. Jag har förlåtit dig varje gång du ljugit för mig trots att du verkligen fått mitt känsloliv att åka berg-och-dalbana och trots att du gjort mig illa, eftersom jag i min enfald antog att du lärde dig av dina misstag och de facto hade någon form av ärlig orsak och det kanske du hade också, och jag kanske är överdrivet hård nu, men du förstår; jag har bara det här att gå på som grund för mina uttalanden. Du gav mig inte mer. Du har själv sett till att jag inte tror mer om dig än så. Du har själv format den bild av dig som står att läsa här och du har själv format det här ödet till vad det blev. DU och inte någon gud. DU och inte jag. DU och inte din mamma.

Det här blir det sista jag skriver som handlar om dig och jag vet hur du alltid oroat dig för mina bloggar, min öppenhet och min ärlighet inför främmande människor. Du har påtalat flera gånger hur du måste "säga upp kontakten" med mig om jag "slår igenom" eftersom du är skygg och anonym och inte uppskattar att människor tvättar sina byk offentligt och eftersom du ogillar hela min mening med att skriva. Det är okej, jag har kanske känt mig nedslagen av det du sagt men jag har gjort det ändå, om än alltid för att skydda dig, alltid med skyddade platser, namn och med undanhållna viktiga detaljer som hade kunnat avslöja dig. Jag skriver det här eftersom jag funnit MIN mening med all skit jag lyckats klättra mig igenom och det är att nå fram till andra, trösta, få människor att brista ut i skratt eller igenkännande nickningar. Mina enfalder blir någon annans tröst, mina misstag blir någon annans insikt och kanske lyckas jag få någon, kanske för bara nån sekund, att känna sig lite starkare. Eller så blir det humor av alltihop, det spelar ingen roll. Kan mina resonemang fördriva en eller annan trist minut i någon annans vardag har det liksom inte varit helt åt helvete.

Jag har inte mer att säga egentligen, ¤. Även det här är väl någon form av lärdom hos mig och det kanske jag skall vara tacksam för. Även om det just för närvarande mest känns som att jag för tusende gången lärde mig exakt samma läxa med människor; att de är egocentrerade, själviska, rädda små råttor som gör allt för att rädda sitt eget anseende, även om det krävs att de tar mening ur sina egna ord och gör andra illa på kuppen. Jag har ännu en gång lärt mig att du inte kan lita på en enda, levande jävla själ förutom dig själv och jag har ännu en gång lärt mig exakt hur långt människor kan gå för att skapa en bild av sig själva inför andra - enbart i syfte att "vinna" dem, för att i nästa sekund bara lämna skiten och gå. Det är väl här jag bittert skall ställa de där sista frågorna som alla andra bittra, svikna vänner ställer i sådana här situationer:

"Är du nöjd nu? Känns det bättre nu när Fader lagt sin hand på din panna och sagt att du, det är lugnt, du har varit ett fegt piece of shit men asså, pappa Himmelsk förlåter dig, du är renad, det man minns har inte hänt, se nu till att ha händerna på täcket framöver och hava inget begär till din nästas hustru bara så ska du se att du skrider genom de Stora Portarna en dag. It's that easy."

Om religion bara vore en logisk ekvation, och om det vore sådär jävla lätt, så skulle jag ha förnunnat mig för länge sedan. I min värld har det dock aldrig varit ett godtagbart faktum att man ska kunna krossa andra människors själar & hjärtan i parti och minut och bete sig som ett självupphöjt as när det passar sig, och sen bara behöva be om ursäkt till en främling som patenterat Gudssynen (istället för den som faktiskt behövde få höra ursäkten då..) för att allt ska bli peachy igen. Om vi omvandlade den där meningen till en matematisk formel skulle det vara uppenbart att det inte gick jämnt ut. Men visst, jag är tacksam för alla tips jag får kring hur jag ska tackla resten av mitt liv som obefläckad jungfru och som sagt, om jag bara inte vore så sabla självständig och tänkte lite för logiskt så hade väl jag suttit och mässat livets ord på gator och torg för länge sen. Jag vet inte om det hade hindrat dig från att bete dig som en komplett idiot däremot. Kanske, kanske inte. Kanske hade du känt ett starkare ansvar om jag bara hade varit lite finare, lite renare, lite frommare? Kanske hade du berättat allt från början och gudförbjude, kanske hade även du visat din sårbarhet och chansat på att jag skulle diggat dig ändå. Eller så hade du varit exakt samma människa och lett mig i någon form av imaginärt fördärv (som om jag inte kunde gå själv då..). Jag vet inte.


Så, om det finns någon annan därute som gått och förirrat sig ner i någon form av wow-reflex gällande mig och som har planer på att inte hålla sig till sanningen, oavsett anledning eller OCD-störning, eller om du känner dig träffad i det avseendet att du kanske varit lite för generös med personmåleriet eller vita lögner på sistone så vill jag passa på att slå två eller fler flugor i en och samma smäll. GE FAN I DET. Du har liksom inget att vinna på saken. Du är ju som synes inte först på banan, du har säkerligen inte mycket originalitet på lögnerna och du kommer säkert inte ens lägga ner möda på skiten. Det kommer vara som ännu en idiot som jag stöter på som försvinner i ett dammoln med en ekande, uppretad blogg i fartdammet och jag försöker som sagt i karriärsyfte att inte vara så långrandig och tjatig. Tänker du bete dig som en idiot föreslår jag att du åtminstone gör nånting originellt, så att jag har nåt att skriva om i efterhand. Då kan det till och med vara lite mening i skiten.

Nu skall jag återgå till att vara sjuk, hostig, snörvlig och menlös här borta på Söder.
Ni vet var jag finns. Och Du - Just Du:
- Gör ingenting som jag inte skulle gjort.

Så jävla fin

Den jävla helgen är så äntligen över och vid middagsdags möter jag upp ST, som är fin i halsduk och ögon som glimmar till i pendeltågsljusen. Jag för egen del, har längtat som en dåre. Inser till vad när han kommer gående utför dörrarna. Vi åker till Kelly's och dricker lite öl och lillebror kommer dit och möter upp oss. Tjejerna i bordet bredvid stirrar ut ST som om han vore en godisbit. Jag är så nöjd. ST tittar förundrat mot tjejerna och rycker på axlarna. Glider förbi människors bord och känns som om jag är med i en film. Jag och ST möter upp en annan vän som hastigast, jag och bror skvallrar. Jag och ST kysser varandra offentligt i lokalen och garderobskillen jäklas med mig. Jag har militäriskt matchande kläder och är nyblonderad. Vi skojar om våra bekanta och planerar nyårsstassar. Jag är på Söder och bara ler.

Wolfsheim - Approaching lightspeed i min winamp och först sitter vi och pratar. Trivs. Relaxar. Sedan drabbas jag hela tiden av tanken "Loo, för fan..skärp dig", men jag skärper mig inte. Det går inte riktigt över.

När han lämnar mina lakan klockan strax före sex på morgonen finns det ett lugn i lägenheten som inte tidigare funnits.
Hur kan man vara så jävla fin?
Jag är sidenmatt och behöver vila min kropp.

söndag, december 17

San Fransisco Days

Jag var hemma hos mamma i 2 dagar.


Vi städar, för det ser för jävligt ut i knarkarkvarten som är hennes hem. Jag sitter med en cigarett och begrundar alltings ovärdighet. Och så börjar hon prata om det. Det där som hände 1998. Allt brister och jag försöker upprepade gånger få henne att byta ämne men hon ger sig inte;"Jag vet varför du inte kan sova. Jag vet att du drömmer om kniven om och om igen" säger hon, som om hon just sagt "vi ska ha makaronilåda till middag imorgon". Fast något sådant skulle min mamma aldrig säga för hon lagar inte mat och hon skiter i hushållsysslor."Sluta" säger jag och håller för öronen. Men hon pushar, hon vill veta vad jag minns.


"Jag minns att någon var i huset, mamma. Är det det du vill höra? Att någon förde en kniv mot min strupe och jag kunde inte andas men något sker och skuggan försvinner. Sen går jag in i dvala igen..det är allt jag minns..mamma, snälla, jag var ju heavily medicated då. Det kan ha varit all in my head" säger jag men inte då."Jag vet vad dom gjorde..förstå det" säger mamma.Jag hummar. Räddas av gonggongen en sekund senare, V och I kommer hem. Mammas inneboende.Jag städar lägenheten för glatta livet, röker mina cigaretter. Orkar inte bry mig om att det är helg. Jävla skithelg, tänker jag.


Lyssnar på Chris Isaak hemma hos E. Vi pratar om viktiga saker och hennes karl orkar slutligen inte mer, så han går och sover. Vi är kvar här i vakenheten, jag och E. Men sen ger hon mig en tablett och säger åt mig att vila. Det är då jag skriver det här.Imorgon ska jag träffa ST och det ska bli så jävla skönt. Var ett tag sen nu. Har ju legat förkyld i en vecka och han har haft annat att dona med. Förvånas hela tiden över att han inte..bara lessnar på mig. Enligt alla regler så borde han försvinna snart, för jag gillar honom ju verkligen. Mer vet jag inte, men jag vet att allt det jag gillar eller fäster mig vid, alltid slits ur mina händer och ja jag vet, nu låter jag som martyren deluxe, men vadå, kolla på min relation till ¤. Inte ens min bästa vän får jag ha liksom. Men det hela beror inte på någon slags jävla förbannelse utan mina val av närmaste. Jag antar att det är enklare att skylla ifrån sig i efterhand på andra.


G kom fram till i senaste samtalet "det är kanske lika bra att vi inte har nån kontakt på ett tag" och då sa jag "det är kanske lika bra att vi inte har kontakt alls". Så var det med det & jag kan inte påstå att jag saknar det.Nu blir det viloläge. och imorgon är det äntligen, äntligen Söndag.Fan vad skönt.


Jag kan inte släppa riktigt, att ¤ bara kan göra ända på en hel vänskap genom ett treminuterssamtal i telefonen som bara handlar om att han låter som en robot och inte ger mig några förklaringar på nånting. Om någon säger upp kontakten med en, så vill man ju gärna veta varför. Men jag fick aldrig någon förklaring eller något schysst "tack för den här tiden"-kort. Och visst, jag kanske inte ska gnälla, men seriöst...gör man så mot sina bästa vänner? På DET sättet?


Jag är ganska upprymd inför imorgon. Min helg börjar runt sex-sju på kvällen då jag och ST ska ränna runt och göra ingenting alls. Har pratat alldeles för många minuter med honom den här veckan. Men jag behöver det där. Och jag ska verkligen försöka att inte bete mig som en idiot den här gången. Jag menar; jag ska försöka att inte börja uppföra mig sådär som jag alltid vet att jag uppför mig, så fort jag inser att någon börjar ta utrymme.


På Onsdag ska jag på "mingel" på Titan och glassa runt och ev. dricka vin och promota mig själv.


Jag och E har provat nyårskläder. Jag ska vara glammig i år.


Dagens låt: Chris Isaak - San Fransisco days

Bild: E

torsdag, december 14

EP & ST & smärta

Jag ligger sjuk hemma hos min mor i någon dag och slöglor på TV. Det är som att folk går in och ut hela tiden men jag minns inget. Jag ligger där och slutligen åker jag hem, eftersom den förbaskade telefonen bara laddar ur, och så oroar jag ett helt koppel med folk på köpet för om jag inte är anträffbar på mobilen så stannar tydligen halva Sverige.

Kommer hem och kommunicerar med Lott och gosar ihjäl kattjäveln och läser webbnyheter och pratar med ST om att åka dit och mitt i alltihopa så händer det; det som inte får hända och som jag är lika jävla rädd när det händer trots att jag borde börjat vänja mig; Jag får ett epilepsianfall. Men den här gången är jag vaken under hela anfallet och får inte styrsel på tankarna. Jag vet att jag tänker att nu tänker jag sådär igen, fan också, nu ska jag minnas det men det gör jag aldrig. Jag ligger väl paralyserad och kan inte röra mig eller göra annat än att bara ligga flatt på golvet i ungefär fem minuter. När jag kvicknar till inser jag att jag inte kan läsa. Jag kan inte sätta samman bokstäver till ord. En ganska lustig känsla. Lyckas slutligen "känna igen" ST:s namn på formen av ordet och ringer upp honom när jag fortfarande är väck vilket inte leder till något vettigt eftersom han först tror att jag stoppat i mig en massa droger men jag försöker få fram att jag haft ett epileptiskt anfall och det är då en jävla tur att karljäveln kan lista ut saker på egen hand.

Jag har legat och läst en massa trams på sajten http://www.vaken.nu och på qx, och efter mycket om och men gick jag ner och fick i mig lite mat också. Jag tror fan jag ska äta sushi varje dag fram till jul.

Jag är fortfarande otroligt ledsen över att ¤ släckt ner all kontakt med mig. Det värsta är att jag inte ens minns vårt sista samtal ordentligt. Enligt E så skall jag ha fått en blackout och börjat svamla okontrollerat och hon petade i mig lugnande och sedan somnade jag. Jag tänker på det precis varje dag med jämna mellanrum. Han har sina reasons, han tycker iallafall att han har det, och i motsats till vad han tror så tänker jag inte hänga ut honom på något sätt i den här dagboken. Om den människa jag valt att berätta allting för, den människa som fått mig att le när saker och ting rasat, den människa jag trots allt litat på mest av allt, bara beslutar sig för att jag inte får vara i hans värld mer, då kan jag inte göra något. Det är uteslutet att ringa honom och be om hans vänskap, för vad fan är det för vänskap i sådana fall.

Jag lyssnar just nu på Kelly Clarkson - Behind these hazel eyes och Wolfsheim - Künstliche welten, och hoppas på att saker ska lösa sig. Fast jag håller på att packa ihop här. För ärligt talat; det gör för jävla ont med relationer, det gör för jävla ONT att ha ont och allvarligt talat, ¤, för jag vet att du läser det här trots allt, du har verkligen lyckats med att tillfoga mig renodlad smärta. Jag går omkring och tänker på hur du lade upp samtalet, som om det var JAG som hittade DIG från första början, som om det var JAG som jagade dig och ljög för dig och bad om din jävla vänskap, och du är ett fegt jävla as som inte ens kan erkänna att det var du som bar det största ansvaret för det du gjort mot den här andra personen. Om du ska påbörja ett nytt liv så rekommenderar jag att du börjar med att vara ärlig mot dig själv, och inte skyller ifrån dig så jävla mycket. Men jag antar att det var det du ville. Du ville göra det på det här sättet för att jag skulle tappa respekten för dig. Och visst fan har jag det, men det slutar inte göra ont för det.

Kelly säger det så jävla rent i "i hate myself for losing you":

" I woke up today
Woke up wide awake
In an empty bed
Staring at an empty room
I have myself to blame
For the state I'm in today
And now dying
Doesn't seem so cruel
And oh, I don't know what to say
And I don't know anyway
Anymore

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?

You got what you deserved
Hope you're happy now
'Cause everytime I think of her with you
It's killing me
Inside, and
Now I dread each day
Knowing that I can't be saved
From the loneliness
Of living without you
And, oh
I don't know what to do
Not sure that I'll pull through
I wish you knew

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?"

Och jag vet inte om du minns det, ¤. Men jag visste att September skulle ha rätt i slutändan:
" Remember what I told you
Your face won't let you hide the pain
You let me get to know you
And now it's driving me insane

Baby, we were never soldiers
You and me couldn't never fight
for things we don't believe

And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore
would never end
So now I'm laying down
the flowers on the grave
And we will never, never ever be the same "

Och jag vet precis vad du är gjord av.

Helgen blir lugn. Trots att jag är inbjuden till ett technospektakel på Lördag blir det nog bara vin med Marija och avslappnat soft. På Söndag ska jag träffa ST, vi kommer av olika anledningar inte kunna ses förrän då, men när jag väl träffar pojkvaskern kommer jag förmodligen att må ganska bra.

Jag träffade ST på nätet och det tog väl inte många dagar innan vi bestämde oss för att träffas. Jag vet inte vad som händer, om vi kommer att sluta som vänner eller som någonting annat men bägge förhåller oss ganska avslappnat till det mesta och ser det just nu som att vi "umgås". Han har dock en massa fantastiska kvaliteter som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är lugn, han är trygg, han verkar inte ha något att dölja och han berättar även mer ofina detaljer ur sitt liv. Sedan att han är lång och har de blåaste ögon jag någonsin sett kan hjälpa till. Men som sagt, jag vågar inte säga nånting, eller tro på nånting. Jag låter saker hända när det är dags. Och det är en världsordning jag inte rår över.

TITAN ringde förra veckan och vill göra ett reportage om mitt singelliv. Haha. Vilket jävla singelliv?


Nu får ni ursäkta mig, men jag ska fan ta och relaxa min hjärna lite.

bild; mitt hopp om att få en chihuahua i julklapp släcks minsann aldrig.

måndag, december 11

En gammal Loo

ST kom och hämtade mig hem till sig igår och vi åkte bil låångt ut i evigheten. Såg på TV och myste och hade det skitbra.Natten var, så klart, helt underbar. Varma händer och vi skrattar och småpratar. Det är så jävla avslappnat och enkelt. Så vaknade jag i morse med världens förkylning. Han skulle till jobbet och vi åkte den regniga vägen till pendel och jobb och jag snörvlade. Så somnade jag in på min säng med en dubbel treo vid sängkanten och magnecyl i magen. Jag trodde jag skulle klara mig från att bli sjuk men inte då.

Fan, ST blir bara finare och finare för varje gång jag ser honom. Skön säng har han också. Och så är han snygg när han rattar sin bil. Det är något manligt över män som rattar fordon.

Jag vet inte, jag är sjuk men jag är liksom glad. Jag visste inte att det fanns sådana där pojkar. Har inte mött någon tidigare i vilket fall. Han är så jävla snäll, varm, mjuk och social och fattar saker, han har liksom varit med. Stackaren glömde sin plånbok hemma också. Gav honom pengar till lunch och han fick dåligt samvete. Men vadå, jag har ju pengar, vafan ska jag göra med dom. Jag lägger dom hellre på människor jag tycker om. För mig är det inga som helst problem, men jag antar att det är en stolthetsfråga.

Ååh, jag bäddar ner mig och förlorar mig i blåaste blå.
Magnecyl nästa..och jag tror..nej, jag vet, att jag tycker om den där karln.

Fan, tänk att sånt händer även en gammal Loo.

söndag, december 10

Tom

I Lördags ringde ¤ och meddelade att han inte vill ha kontakt med mig mer. Jag tror det iallafall, för jag minns bara att jag flippade och sedan somnade jag. Det är ruggigt med minnesluckor. Jag minns bara att han lät som en robot och att jag grät. Jag vet inte, jag måste acceptera att det är hans vilja. Man tar inte kontakt med någon som inte vill ha kontakt med dig. Man saknar inte en av sina bästa vänner om han inte vill bli saknad. Jag kan bara inte förstå det.

Ikväll kommer ST över på middag.
Jag är tom inuti.

fredag, december 8

The trouble with love is...

Jag fixade liselott en fin födelsedag trots allt. Jag bjöd hit dom snälla människorna och liselott fick presenter och tårta och kärlek och hon var glad. Och det är det viktigaste.
Och det är väl som förgjort, för jag kan inte upphöra att tänka på ¤ och hur han har det. Jag blir utelåst, precis som alla andra och visst, det är väl lugnt. Jag klarar det. För jag klarar allting annat. Samtidigt saknar jag min bäste vän. Allt vi brukar prata om. Och så är jag på väg in i någonting just nu..någonting som jag tror är bra.

Jag låg och halvsov inatt när jag tänkte på meningen som ST sade:
"Jag vill bli en fast punkt i ditt liv, Loo. Inte som alla dom andra. Du ska kunna lita på mig"
Och jag tänkte hur många gånger har jag inte litat blint på alla som sagt såna saker. Hur många gånger har jag inte rusat in i relationer där jag trott, och verkligen trott, att saker varit som de sagt. Och sedan blivit nerkrossad till marken, eller bara besviken. För människor..de säger så mycket fina saker som de inte står för sen. Och det är väl okej. Fast egentligen inte. För jag har fan aldrig sagt något jag inte stått för. På gott och ont. Och så fort någon försöker komma nära så liksom slår jag bakut. Och jag är en idiot som gör på det viset men så är det. Men med vissa människor har jag inget försvar och det är väl också puckat.

Nu är festen över och alla har gått hem. Presenterna är öppnade och disken är diskad. Jag har ont i magen och ont i hjärtat och känner mig som om jag bara vill gömma mig. Ännu en sömnlös natt väntar mig. Och jag är kluven, jag är rädd. Har druckit och lite annat men ingenting hjälper. För om kroppen gör uppror så gör den.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är skiträdd och liten. Men jag måste vara stark. För det är det jag gör.

Figure it out

"Jag har din röst i mitt huvud
jag har ditt namn i min mun
när jag ligger ner
är det dig jag ser
jag har ditt namn i min mun"

Liselott fyller 27 år idag och jag vaknade lycklig i morse.
Det kunde inte bli bättre.
Hade en underbar kväll med ST igår. Eller, snarare..
en underbar kväll, natt och morgon.

You figure it out.

onsdag, december 6

Till vänster: Expressen Sport's frontpage & löp idag. "Förhören Bilderna Kokainet". Intressant. Expressen, jag älskar er. Ni skriver verkligen om sådant jag älskar att läsa om. Det är naturligtvis dessa tre saker som idrottsvärlden bör engagera sig i.

Idag var hektiskt. Jag skrev och skrev, sen mötte jag ma, handlade lite hemlisar & julisar. Gick runt & log för mig själv i Kista Centrum med alla sina ljus och sin julmusik i alla affärer. Oavsett vad människor säger så älskar jag julen och det står jag för. Även fast jag alltid firat med en liten familj och även fast mormor alltid rubbat alla cirklar genom att gråta i mimosasalladen för att hon "bara" gjort 677 rätter och det inte räcker enligt henne, även fast morfar mest suttit och knorrat över dyra presenter och även fast jag och mamma skämtat om knark vid julbordet de senaste åren så gillar jag den.

För jag älskar granar, tindrande ljus, exalterade barn som vaknar klockan sju. Jag älskar att dona och bona och knäcka nötter och slå in paket och öppna dom och stå och koka rödkål och sill till fan avlöser mig. Jag älskade att vara barnet som fick all uppmärksamhet och jag älskar att nu vara den vuxna som börjar, så smått, att ta ansvar för julen och att verkligen göra det fint. Jag älskar tända ljus, julotta och töntiga julsånger ska vi inte ens tala om. Jag lyssnar i timmar till Bing Crosby's "White christmas" och kan riktigt se tomten på sin släde. Jag matar hem julskivor som en dåre och gör egna medleys. Jag kan promenera i timmar på stan och titta julskyltningar. Jag har sett flera julgransdekorationer redan som jag vill ha åt vår lya men är rädd att vi inte har plats med gran. Jag älskar julen och hela mitt liv har jag längtat efter en egen, gigantisk familj att fira den med. Om några år kanske jag har det. Då jag flyttat till mitt vita hus vid havet med mina älskade.

Jag gick som sagt runt i Kista och spanade in saker. Sedan "klarade jag av" min hyperneurotiska mamma som inte gör annat än ringer och skriker på mig, varpå jag åkte till Konsum, handlade hem pepparkakor och nötter och choklad och massor av mat och fyllde skåpet. Jag fick skjutsa matkassarna uppför Lundagatan med varuvagnen, för bära hade jag aldrig klarat av att göra. Genomsvettig kom jag hem, slog mig ned, tog en öl och gjorde lite kronärtskockssallad och pratade med ST och oroade mig för ¤ medan jag slog in Lotts paket. Min älskade bästa vän fyller 27 på fredag och jag har naturligtvis hittat den perfekta presenten. Radioskuggan sänker sig över Söder men jag känner ändå att saker inte är som de ska och nu har Lott dessutom blivit dunderförkyld. Stackarn ligger nedbäddad hemma hos räven och snörvlar. Det är resultatet av att stjärnornas liv är i gungning, det är vad som händer när någon av oss är i obalans. Äh, vad fan förklarar jag det för. Det var inget.

Men i år blir julen annorlunda. Ingen mormor som grämer sig och åmar sig. Ingen morfar som surar vid skinkan. Ingen stor familj och inga traditioner. Så, i år skapar jag den första riktiga, Lönnrothska traditionen. Jag träffar väl mamma och hennes inneboende en stund. Sen mina syskon. Sedan åker jag hem, och skapar min egen, tindrande jul, här på Söder. Och den som vill får delta. För här hemma kan jag skapa den ro och den frid som jag verkligen behöver. Och det ska vara fan i det om jag inte ska på julotta också.

Och nickelback säger det så verkligt och sant:

" This time, This place
Misused, Mistakes
Too long, Too late
Who was I to make you wait
Just one chance
Just one breath
Just in case there's just one left
'Cause you know, you know, you know

[CHORUS]
I love you
I have loved you all along
And I miss you
been far away for far too long
I keep dreaming you'll be with me
and you'll never go
Stop breathing if
I don't see you anymore

On my knees, I'll ask
Last chance for one last dance
Cause with you, I'd withstand
All of hell to hold your hand
I'd give it all
I'd give for us
Give anything but I won't give up
Cause you know, you know, you know.."

¤, jag tänker på dig.

Och people; min telefon är up n' running igen. Nu med nytt batteri, ny handsfree och den här gången ska jag fan ta hand om den ordentligt. (Tack för den ovärderliga hjälpen i butikerna i jakten på batteriet, ma!)

Inatt: Slår jag in julisar, presenter och lyssnar på:

Immortal Technique - Harlem Streets
Cygnus X - Positron
ATB - Don't stop
Loxitrop - Night train

Because of you

Jag sov fyra timmar natten innan så jag borde vara trött. Jag ligger i sängen och vrider mig med den förbaskade flimrande burken på framför mig och katten ligger vid min sida och värmer mitt huvud men kroppen vrider sig, huvudet lägger inte ned alla tankar som snurrar. Jag går upp och ut och röker och det blåser som fan och jag sitter i huva på balkongen ut mot gården med min cigarett och huttrar och huvudet sprängs. Jag går in och sätter mig och försöker engagera mig i tv:n men det går inte. Jag går omkring i det mörka rummet som enbart belyses av TV:n och huttrar och virar armarna tätare runt kroppen. Det går inte. Jag kan inte somna. Oron maler, gnager och drar. I bröstet skriker en kråka och jag vet inte vad jag ska göra.

Men tids nog..somnar jag. Till tonerna av Diana Krall's "under my skin". Jag minns den låten så väl. Jag har knytit det finaste minnet till den. Det var vinterårstid för ett år och lite över en månad sedan och jag minns att vi hade en matlagningsgrej med skolan och någon ringer på min lur och sjunger på min svarare:

"I've got Loo
under
my skin..."


Och jag minns hur varje hårstrå på min nacke reste sig och jag ryste till. Och jag minns den dagen, den kvällen, den kommer jag alltid att minnas, jag stod där vid flipperspelet med höfterna redo att skjuta, och jag förlorade hårt på Indiana Jones när han kom ner för den lilla gången, och jag såg i ögonvrån att det var han fast jag inte hade en aning om hur han såg ut. Det var en av mina närmaste vänner to be som promenerade in i mitt liv den dagen och ändå känner jag honom inte. Jag känner honom inte, för jag vet inte vad han helst äter till frukost och jag kan inte svara på vad hans vänner heter och jag vet inte hur hans mamma ser ut. Men något jag vet är, hur svårt han har att ta komplimanger och uppskattning och hur han gör en alldeles särskild rörelse med handen längs käklinjen när han blir nervös. Något jag vet är vilket svart hål som bor i hans själ och varför det finns där. Jag vet hur han tycker om att få vara nyttig, meningsfull, betyda något i andra människors världar, jag vet hur kluven han är till människor och jag kan skilja på hans äkta leende i kontrast till det han alltid har. Jag vet så mycket om den här människan fast han aldrig något berättat och jag vet när han inte mår som han ska därför att varje gång, precis varje gång, är jag sömnlös.

Och jag åt en smörgås och ett äpple och rökte ännu en cigg och drack vatten och såg ut över det kalla söder och såg klockan passera två och tänkte att det är ju en jävla tur att man inte har ett hederligt arbete att gå till. Jag fyllde på vattenflaskan och stängde av TV:n som ändå bara flimrade. Jag satte mig här igen och kopplade in lurarna, och hela min hårddisk på random i playlisten och då kommer den:

"I've got you
under

my skin"

Och det drömskt nattvakna lilla knyte jag är, sitter och lyssnar på Jazzlåt efter jazzlåt medan dagdrömmar och verkliga händelser blandar sig med varandra och jag tänker att det spelar ingen roll om jag hade någon här nu, för vadå, vad skulle jag göra med den. Personen skulle ljuga och smickra mig för att vi skulle knulla, utan att fatta att jag ser igenom det där smickreriet. Män gör sådär, säger en bekant. Det tillhör själva spelet att de måste jaga, ständigt, och de står liksom inte för de där fina orden. Jag hör honom. Det stämmer ju. Nu för tiden säger jag som det är. Jag berättar alla de där negativa detaljerna om mig själv för att de ska bli aningen rädda och inse att jag inte är flickvänsmaterial. Så att de kan försvinna så jag slipper engagera mig känslomässigt. Och det har ju fungerat ganska bra hittills. Med ett, och jag säger ett, undantag.

Och det undantaget är ju han. Min vän. Under vars hud jag varit och tvärtom. Och med honom handlade det aldrig om flingor eller vänner eller titlar. Vi bildade ett märkligt team avsides resten av världen. Och när man är i samma team som honom, så skimrar man. Man strålar av styrka när man går vid hans sida. När han tar min arm i krok för att lotsa mig till en märklig lunchrestaurang i city så känns det som om stora strålkastare lyser upp vår väg. Ingenting är omöjligt, Disney kan ta sig i röven och jag borde inte skriva det här.

Men, förstår du, ¤, jag skriver inte för att göra dig illa. Jag skriver för att berätta, att trots det som kanske besvärar dig så finns det åtminstone en människa, eller, jag kan faktiskt komma på minst två, som verkligen vet vem du är och dessutom behåller det för sig själv. Vi är minst två som gör mer än bara står ut, vi njuter av ditt sällskap.

Så, ¤, var du än är och hur du än mår;
när du är klar med din frånvaro. Då är jag här, precis som vanligt. Vi kan spela flipper. Vi kan gå till den där vansinniga libanesen som du jagade rätt på. Vi kan skita i att göra nånting. Vi kan snacka om allsvenska hitmatcher genom tiderna. Vi kan prata rövarspråket. Eller spela musik för varandra hela natten. Det är skitsamma. Jag bryr mig inte om vad fan jag gör, för att göra saker med dig gör mig varm, hel, lugn. På riktigt. Verklig. Ingen jävla bloggdramaqueen. Ingen jävla TV-sellout och ingen jävla mediaslyna på jakt efter fame and fuckin' glory.

Med dig, är jag Loo.

Och det må vara så att jag sitter och är alldeles för snyftig nu, med Diana Krall i bakgrunden och allt. Men det är sanningen.

..och det är nu jag smyger åter ut på rökbalkongen för att överleva natten.