söndag, december 30

Ni andra

Det är precis så här det känns just nu:

"Darling don't you understand, I feel so ill at ease
The room is full of silence and it's getting hard to breathe
Take this guilded cage of pain and set me free
Take this overcoat of shame, it never did belong to me

It never did belong to me...

I need to go outside, I need to leave the smoke
'Cause I can't go on living in this same sick joke
It seems our lives have taken on a different kind of twist
Now that you have given me the perfect gift

You have given me the gift...

And we have fallen from our shelves
To face the truth about ourselves
And we have tumbled from our trees
Tumbled from our trees...

And I can almost...
I can almost hear the rain falling
Don't you know it feels so good
It feels so good...
So let's go out into the rain again
Just like we said we always would"

Annie Lennox dikterar sanningen i The Gift.

För, jag går omkring här med en klump i magen, en ständig rädsla att bli påkommen med händerna i kakburken, fastän jag inte går nära den.
Och jag går omkring här och tappar mark och flyter isär och gråter och ingenstans ser jag hur jag skall sluta begå alla dessa fel. I mina ögon är det inga fel. För jag tar hand om mig. Jag gör ingenting som kan skada ett endaste levande liv. Och i hjärtat finns en vetskap om vilken satans jävla bra mamma jag kommer att bli men så ekar alla ord jag får höra från socialtjänst och barnmorskor och sånt pack som bestämt sig för att inte tycka samma sak:

"Du har inte fyllt i det här pappret, du är oansvarig, du vill inte mata ditt barn, du blir en dålig mor"
"Du är inte vuxen nog att fatta beslut, du visar inte oss, du visar inte SAMHÄLLET att du är duglig"
"Du kommer att misslyckas med all den där sorgen inuti dig"
"Det går inte att nå fram till dig, du är hopplös"
"Normala kvinnor har det inte som du, de arbetar till sista veckan av sin graviditet. Du har seglat fram på en räkmacka och ändå är du inte nöjd"
"Normala kvinnor, normala kvinnor.. NORMALA KVINNOR.."
"Om du är så här deprimerad kan du inte ta hand om ett barn, hur skulle du kunna det?"
"Någon borde satt dig på ett hem för länge sen.."
"Du kan inte både vara sjukskriven och ta hand om ett barn och av oss får du inga pengar"
"Du kommer att bli en usel förälder..."
"I samhällets ögon.."

När tar det slut?
Och nej, mamma, jag kan inte hjälpa dig, ta ansvar för dig, vara här för dig, gud vad ont det gör, men jag kan inte. Förlåt mig, förlåt mig så djupt in ifrån min själ, jag ber dig att förlåta mig, jag önskar jag kunde ta hand om dig och vagga in dig i en kokong av mjuk bomull så du fick ro från dina demoner men mamma, jag kan inte.

Och H, jag önskar jag kunde vara mer förstående, mer av allt, men jag orkar inte, jag kan inte, jag är den som behöver ha någon här och jag ber om ursäkt, jag gör verkligen det men det går inte. Du måste kunna se min sorg också. Ingenting är rätt längre. Jag kan inte ha det så här, jag vill inte leva utan att kommunicera. Det går inte. Jag måste få kommunikation, inte hårda ord eller tystnad. Jag måste få ha dig vid köksbordet mittemot och inte i sängen i andra rummet. Jag vet att det är svårt. Jag vet. Tro mig JAG VET. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre. Jag har gråtit sönder det här nu. Förlåt. Det går inte att jag gråter sönder det här mer. Vi måste ha en annan lösning.

Jag tänker försöka med det sista lilla jag har nu, jag sätter in reserven, på att allt det här ska fungera.
Ni andra måste också hjälpa till nu.

"
Saw you looking so sad
Like everything is gone
So you left them all
Just leave them all behind
Just realize the water is way over our heads
I don't worry much, cause I'm halfway dead

So why are you crying?
Why are you crying?

Can you tell me why, can you tell me how?
Can you tell me why aren't you happy now?
Whatever it is, it's really over now
Can you tell me why, can you tell me now?

We took them by surprise
By leaving this place
Some thoughts we left behind
Some good and some sad

You should know
I hold you in my arms...

You should know
That I hold you in my arms..."

Apoptygma Berzerk - LNDP3

lördag, december 29

Bukett

Jag fick en bukett vita liljor av brushan här på julafton. Nu har de slagit ut. Det doftar sjukt gott i hela vardagsrummet. Nu förstår jag den sanna innebörden med att inreda med 'levande växter' och snittisar. Fan vad gott det doftar. Fast H avskyr doften.
Det skiter väl jag i. I min näsa doftar det tårta. Alltså.

torsdag, december 27

Textrader

Det här har jag skjutit på att göra väldigt länge, men nu är det fan dags, med all denna jävla foglossningsrelaterade fritid jag har. Som ni vet så är jag en jävla musiknörd. Precis som många andra går det rysningar längs ryggraden på mig när jag hör vissa låtar, de ger mig mental ståpäls och ståfräs och hela baletten på en och samma gång. Många gånger är ståfräsen relaterad till en basgång, en slinga eller en kombination, men många gånger också till en snygg textrad, en rad som får en att odla små horn i pannan, gråta eller bara känna sig fullständigt jävla untouchable när man hör. Eller så är det bara snyggt. Här är en egen topplista på såna rader:

  • "You drift into the strangest dreams
    Of youthful follies and changing teams
    Admit you're wrong, oh, no, not yet
    Then you wake up and remember that you can't forget

    She's made you some kind of laughing stock
    Because you dance to disco, and you don't like rock
    She'd make fun of you, and even in bed
    Said she was gonna go and get herself a real man instead

    So ask yourself now: Can you forgive her
    If she begs you to?
    Ask yourself: Can you even deliver
    What she demands of you?" - Pet shop Boys - Can you forgive her?
  • "begging here and barking there
    shes swearing all the time
    her fingers fumbling with her hair
    a dirty mess of grime

    and she starts to cry and shes asking why
    her lifes always the same
    but she does not see, that unfortunately
    theres no one here to blame

    "heroin" she said, "was the best i had...
    no more mountains left to climb.
    the world so slow... all my dreams just too high
    to be fulfilled in time...!" - Wolfsheim - Heroin, she said
  • "Go away leave me alone
    I feel your presence in my mind
    the time seems to stop I set you free
    you calm my mind you calm my mind
    make my dreams come true - baby
    every time it seems to me
    that fiction and reality melt together for eternity
    liquid words dropping down the stairs
    filling the emptiness with sense
    you and me on the floor floating on our sensibility

    you need a timekiller and you don't understand
    I am like quicksand lick it from my hand
    I am your timekiller I let your mind expand
    I am like quicksand lick it from my hand

    tick tock tick tock madness comes tonight
    what's reality compared to me
    I rest on the bed and I'm sure I slowly get mad" - Project Pitchfork - Timekiller
  • "I haven't really ever found a place that I call home
    I never stick around quite long enough to make it
    I apologize that once again I'm not in love
    But it's not as if I mind
    that your heart ain't exactly breaking

    It's just a thought, only a thought

    But if my life is for rent and I don't learn to buy
    Well I deserve nothing more than I get
    Cos nothing I have is truly mine .." - Dido - Life for rent

  • "So why do I love when I still feel pain?
    When does it end, when is my work done?
    Why am I lone and why do I feel that
    I carry a sword through a battlefield?
    So why do I love when I still feel pain?
    When does it end, when is my work done?
    Why do I fight and why do I feel that
    I carry a sword, that I carry a sword?" - VNV Nation - Joy
Det får duga, så länge. Enjoy.

onsdag, december 26

Julklappar!

Julklapparna i år var fantastiska. Här en lista på vad jag fick:

Make-up box från Markwins - 'Make up Essentials' ett make-up-set i 50 delar med skuggor, blushers, pennor och allt annat man kan behöva. LYX!

Lush Very Berry Box

Lumene Blueberry Curl Mascara

Ytterligare en presentbag från Lush med 8 olika tvålar/hudvårdande produkter i.

Bok: Traci Lords - Nattens barn
Bok: Uppdrag Mamma - Berättelser från en ny generation mammor
Bok: Kirsty Gunn - Avtryck

En jävla massa skraplotter
pengar
En gigantisk 80-tals- T-shirt från Fransa (PUB) (tack syster!!)
Produkter från Yves Rocher

Gemensamt fick jag och H också en microvågsugn och en massa köksprylar, så nu kan vi både mata alexander och krydda skiten. (Om någon myndighet läser det här: JAG ÄR IRONISK)

Nu i efterhand då jag staplar upp det så här, så ser jag att jag minsann fått "typiskt kvinnliga" julklappar i år. Äh, fuck it, jag är lycklig med mina böcker och Lushprodukter och sminket som jag inte kommer börja använda förrän A är född och jag återfår den nu tappade stilen igen. Jag har aldrig förr känt mig så jävla skabbig, menlös, osexig, gigantisk och ful som under graviditeten. Jag tänker inte skriva "okvinnlig", för jag identifierar mig inte i normalt tillstånd med något "kvinnligt" i den meningen. Jag har gjort mig av med sånt, jag tyckte det var jävligt onödigt att ha skiten.
Grattis till mig för det! Nu ska jag vräka i mig överbliven julmat.

Orkar inte

Statement:
JAG ORKAR INTE VARA GRAVID LÄNGRE!
Jag är vattenfylld, jag kan inte gå, mina fötter svullnar upp, kan inte sova, är varm, röd, svullen, trött, orkar inte gå från rum till rum, ledsen, orolig, trött, trött, TRÖTT! Jag är trött på att vara trött! Jag är inte byggd för att se ut så här! Mina svullnader går aldrig ner och det gör ONT i dom!

JAG ORKAR INTE!

tisdag, december 25

"Roa mig!"

Så här på juldagen måste jag också få lov att reta upp mig över saker och ting, annars vore jag knappast mrsgonzo. För att spinna vidare på tråden jag påbörjade igår och diskussionen kring "nätsnacket" - som förr omnämndes 'Lunarspråket' när det handlade om infantila, språkliga drag men som nu kallas varierande ting beroende på plats då Lunar inte längre är den största eller mest intressanta ungdomssajten. (Varför det är så kan vi diskutera någon annan gång..), så tänkte jag ta upp en annan grej jag retat mig på. I och med att jag är höggravid med svullna fötter och ben och fan hans moster så sitter jag ju rätt mycket på webben nu för tiden, och så även i vissa chatter. På de här chatterna tappar jag totalt det intresse jag tidigare hyste för mänskligheten. Om människor (läs; unga människor mellan 17 - 30 år) är sådana här jävla menlösa sömnpiller live in action som de är på webben så vill jag inte ha med mänskligheten att göra. Vi tar en öppen chatt på ett community tillexempel. Så här kan det se ut:

Användare1 18 år | 21:22
Meh.. Guuu va jag har trååååk

Användare2 21 år | 21:22
Gjort nått kul idag?

Användare1 18 år | 21:23
Nää.. trååk.. kan ingen skriva nått roligt?

Användare2 21 år | 21:24
Asså jag har nya bilder i galleriet kolla in dom killar!!!

Ja, ni fattar..Här kommer totalt uttråkade människor in och har "tråkigt" och vill att någon ska skriva någonting "roligt" för att underhålla dom. Det kan aldrig slå dom att de själva är rena sömnpillren? Hur jävla rolig framstår jag att vara om jag kommer in och skriver "Tråååk.. ROA MIG!"? Vad sägs om att själv ta initiativ till att starta en diskussion? Nånting måste du väl vara intresserad av? Inte? Men vad gör du på dagarna, människa? Jaha, du går i skolan. Vad gör du mer då? Nej, "hänger med polare" är inte ett legitimt intresse. Har du ingenting alls att prata om? Inte? Men hur fan fick du polare från allra första början, ditt jävla popcorn? Betalar du folk hela dagarna för att roa dig? Ja, men släng för helvete in en hundring på mitt konto så ska du få se på grejer! Och sen vill du att vi ska titta på dig i ditt galleri? Jag förstår, du är ett praktexempel på uttrycket "Ljuset är tänt men ingen är hemma"? Inte så många aktiva celler kvar därinne va? Det krävs en IQ på 50 för att klara av att öppna en dörr, har jag hört, hur har du det med den saken? Nej men VAD SÄGER du, kan du STÄNGA den också?

Så här är läget; Precis som mamma och pappa sa åt en när man var liten så är det dessvärre så att man har det ungefär så roligt som man gör sig. Om man ränner runt som en bortskämd snorunge som begär karuseller och sockervadd i en handknäppning bara för att man öppnar käften och klagar lite så kommer man fan inte ha det lätt i livet. Jag vet att det är ett hopplöst och trist konstaterande, men om du själv inte lägger ner lite tid på att vara en schysst och intressant människa så kommer du heller inte få leka med några schyssta och intressanta människor som roar dig, för schyssta och intressanta människor tycker inte att det är underhållande att festa eller fika med gapiga snorungar utan personlighet. Jag vet att mamma sagt åt dig att du duger som du är, men så är det inte, det är en förbannad jävla lögn. Du duger inte alls som du är, med dina jävla olater och din menlösa inställning till livet. Om du vill ha tårta och ballonger får du faktiskt hjälpa till att blåsa upp skiten och baka kakan, så jävla simpel ekvation är det.

Jag är så jävla trött på folk som faller under "gapar efter mycket.."-begreppet och deras jävla kompisar. Jag är så jävla trött på folk, stora som små, som sitter och hoppas på att livet på nåt magiskt jävla sätt ska hända dom bara de väntar och skriker och gapar lite om hur tråkigt dom har det under tiden de väntar. Jag är trött på att folk sitter i ett hörn och frågar saker som "Har du gjort nåt(t) kul idag då?" eller häver ur sig unkna populistiska åsikter som de lärt sig av kvällspressen, jag är så less på folk som tror att kvällspressen är två RIKTIGA nyhetstidningar med objektiv information som erbjuder korrekt informationsflöde. Jag är så trött på folk som skriker om att vi borde stoppa invandringen för att bli av med den värdelösa kvinnosynen det här landet "har fått" utan att ens fundera på hur vi ska bete oss med den redan existerande majoritetsmassan infödda svenskar med vikingapåbrå som våldtar sina systrar och döttrar och vad vi ska hitta för ursäkt till att statistiken fortfarande visar att det är unga, trevliga. svenska killar i majoritet som misshandlar och våldtar, unga medelklasskillar som INTE konverterat till Islam eller kommer från något "skumt land där de typ rider på kameler". Jag är så trött på att folk säger "Jag är inte rasist, men..." - MEN VAD? Tänk om jag skulle säga "Jag är inte pedofil, men..", eller "Jag är inte för massmord, MEN..." eller "Jag är inte för barnaga, MEN.." - hur bra låter det där sista ordet i era munnar?

Kortfattat; Jag är så trött på folk som upprepar vad massan tycker som någon ekodriven jävla telefonsvarare utan att reflektera över vad fan de säger egentligen. Jag tycker inte att vi alla ska göra uppror och bli punkare eller självdrivna bönder för det och jag säger inte att massan alltid tycker fel, jag säger bara att folk är så bekväma med en av de viktigaste saker man kan bära omkring på - sina åsikter - att de glömmer av hur viktigt det är att också smaka av dom ibland medan de puttrar i grytan. Och jag är less på folk som sitter i chatter och gapar om att bli underhållna fastän de är så jävla menlösa och tråkiga själva så att klockorna stannar.

Ja, det var dagens irritationsmoment det.

Bild: Jag saknar min kropp, som den såg ut INNAN jag blev ett graviditetsklot. RIP liksom!

måndag, december 24

All i want for christmas

Den här är till de ensamma,
de svaga och de tärda
den här är till de jag mött och glömt
och de jag aldrig kommer att glömma
Den här är till richard min älskade vän,
som dansar med änglar i himmelen
Den här är till det ofödda barn jag bär
den här är för alla er, nu och här
GOD JUL.

söndag, december 23

Dan före dopparedan

Börjar med att citera Ally's dagbok från helgon.net - hon jobbar på en biograf och jag får sällan nog av hennes noteringar kring livet där:
"Ingen julstämning alls på bion i år, jag undrar om det har att göra med den uteblivna julbonusen. Jäkla dåligt kulturår det här."

Dan före dopparedan och jag har granen och maten och huset och ordningen och hjärtat och inbjudningarna och förvirringen kirrad. Och stereon spelar Sarah McLachlan, Frank Sinatra och Diana Krall och en sabla massa jullåtar och någonting är saknat, kanske är det någon men jag vet inte, eller så vågar jag inte kika efter.
Någon jag en gång kände (¤) fyller år imorgon - Jag gratulerar dig och ger dig det varmaste, jag hoppas du har det bra där du är.

De senaste posterna har varit kortfattade och mindre underhållande än vanligt. Antar att det är en skrivmässig svacka - det är svårt att skriva om saker utan att älta sönder skiten och jag vill inte att det här ska förvandlas till någon slags självömkarblogg. Eller så har det redan det, bespara mig kommentarerna kring det och ge mig lite julstämning istället.

Igår hade jag sammandragningar deluxe och jag är hungrig som ett djur.
Det var väl ungefär det.

Jo, min irritation har stigit och jag måste be att få reta upp mig på det här. Det går inflation i ordet "något". Men på nätspråk blir det tydligen "nått" istället för "nåt". Och det kan man ju leva med på INTERNET. Men när kanal 3's översättare börjar skriva ut det som "nått" när de översätter en jävla film nere i textremsan får det FAN VARA BRA. Det är INTE ok. Så nu föreslår jag följande: Kan ni små tomtar nere på översättningsbolaget ta och lämna in ett förslag till Horace angående detta, så att vi kan ändra om skiten om så behövs, så jag slipper störa mig? Ni tjänar ju för helvete cash på att översätta språk! Då ska ni fan inte använda nätspråk! Jag kan leva med att man översätter talspråk på ett visst sätt, och att man anpassar textning efter publik. Men "nåt" kommer ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG att översättas "Nått". Ansvariga för detta idiotiska påfund är SDI Media Group, som översätter det mesta på TV3. Skriv till dom och klaga, jag orkar fan inte, foglossningen är förjävlig så jag ids inte reta upp mig mer än i bloggen.

Nästa inflations/modeord är ordet "själv" som nu i chattsammanhang fått begränsas till förkortningen "sj". Chattloggar är rena sömnpillret nu för tiden - så här ser det ut;
"Vad gör du för nått då?"
"Inget särskilt, sj?"

Ser ni motsättningen i det här? När man undrar vad folk "gör för något" så behagar man LÄGGA TILL en bokstav, för det orkar dom! Men ordet "själv" orkar man inte skriva ut, för det är ju besvärligt menar jag, att skriva ut TRE hela bokstäver? Jag har ett förslag; Plocka bort det där extra T:et varje gång ni skriver ordet "nått" så har ni tillgodo när ni ska skriva ordet "själv". Det jämnar ut sig. Jag lovar!

Jävla medelmåttor.

Sammanfattning år 2007

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Blev gravid, skaffade ett eget hem.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag avlägger aldrig nyårslöften.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nä, men en eller två bekanta. Och ett ex.

4. Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov, nej.

5. Vilka länder besökte du?
Inga.

6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Mina vänner, mitt sociala nätverk.

7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Censur.

8. Vad var din största framgång 2007?
Min graviditet, mitt nya hem och proven på min egna styrka.

9. Största misstaget?

Att jag inte kunde hantera förlusten av en av mina bästa vänner på ett bra sätt.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, men inlagd på rehab.

11. Bästa köpet?
Jag minns verkligen inte saker jag köpt. Min Ipod kanske.

12. Vad spenderade du mest pengar på?

Haha! Mitt hem.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

ST och H och Dull, av varierande anledningar.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Mike Foyle - Shipwrecked

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Både och. Jag har mått rätt uselt nu när jag ser tillbaka på det. Men det kommer bli grymt mycket bättre.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Jag hade inte kunnat göra något mer, eller annorlunda. Det måste jag intala mig.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit så obeslutsam och rädd.

18. Hur tillbringade du julen?

Ska tillbringa julen med familjen hemma hos mig!

19. Blev du kär i år?
Ja.

20. Hur många one night stands?
Inga.

21. Favoritprogram på TV?
TV? Skämtar du med mig, jag ska döda ComHem.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hatar inte. Men jag kan hysa ovilja eller motvilja, eller se ned på folk. Jag ser ned på människor som trycker ned de svaga, därför kommer min socialsekreterare på första plats.

23. Bästa boken du läste i år?
Har läst en jävla massa böcker. Vi säger "Att älska som en porrstjärna" av Jenna Jameson.

24. Största musikaliska upptäckten?

Att jag är mer beroende av klubbar och dansgolv än jag först trodde.

25. Något du önskade dig och fick?
Min son, som inte är född än.

26. Något du önskade dig men inte fick?
Fick inte behålla alla mina älskade nära mig.

27. Årets bästa film?

Jag är ju helt efter när det gäller film, jag har fortfarande filmer från -03 som jag inte sett än.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?

Firade med V & co, var gravid så jag drack ingenting.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Ingenting som JAG skulle kunnat göra. Återigen; JAG SAKNAR MINA VÄNNER!

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2007?

Hehe, jag ser ut som ett TÄLT! Så vi säger väl "Festivalstilen"!

31. Vad fick dig att må bra?

Inte fan var det graviditeten iallafall, jag spydde ju konstant de första 25 veckorna..

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Amen.. Herr Betnér!

33. Vem saknade du?
M.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Min bostödjare. All heder åt henne!

Gud, jag avskyr såna här listor.

fredag, december 21

Teasemonkey

Here we go. Idag har vi lilla julafton här i huset. M & E och deras respektive ungar kommer hit på julbord och mys. Sillen är inlagd, saltrullen rimmas i detta nu, 2 kg köttbullar är rullade, sillsalladen och rödbetssalladen står på lut, lussebullarna är check, potatisgratängen åker strax in i ugnen och julkärleken sprudlar. Dessutom så har jag och min mor spått att jag kommer att föda för tidigt, jag har redan sjunkit ner som fan och det gör allt ondare i bäckenet på kvällarna. Ja, jag vet, ni behöver inte påpeka det, jag är en hemmamamma, men det är inte allt! Granen är pyntad och står vacker och glänser med sina röda och guldkulor och polkastänger, alla julklappar är inslagna, huset är städat och rent, julgardinerna upphängda, nötterna står färdiga att knäcka i skålen och ALLT, precis allt, är noggrannt kontrollerat och ordnat med.

Julen är min. Nu jävlar.

Apropå ingenting
så diskuterade jag med en vän om den här mulliga trenden som skett bland gothare. Först var det Robert Smith ifrån The Cure som svällde, stackarn ser ju ut som en liten michelingubbe. Och nu går gothens främsta representant Trent Reznor och tjockar ut! Inget fel med lite mullighet, men går det verkligen ihop med gothen som sådan? Gothen övergav ju jag tack vare min.. ehm.. tunga benstomme (Okej då, jag var för fet för goth, skjut mig) - men jag insåg åtminstone mina egna begränsningar! Att Trent går och tjockar ut på det här sättet är ett hån, ett HOT mot gothens fortlevnad. Jag funderar på en affärsidé: Gothic weight watchers. Man får göra armhävningar på kyrkogårdar.. springa midnattsloppet.. livnära sig på enbart rödvin och fladdermusvingar. Komma i form så att man kan göra mager, deprimerad goth igen. Ta Nivek Oghr, for an example. Skulle han vara lika skräckinjagande, lika industriell, lika aggro, med trettio kilo extra under de där blodiga mumiebandagen? Nä, han skulle se ut som ett billigt hån gentemot Michelinföretaget. Uppgrävda lik skall inte ha en matchvikt på 90 pannor, det skulle bara se motbjudande ut. På fel sätt.

Ja, det var dagens.. ehm.. fundering.

onsdag, december 19

Psykon

Playlist:

Jaïa - Rebirth
Rob Dougan - I'm not driving anymore
Ravenous - Dark Angels
Spectral Display - It takes a muscle to fall in love
Yvonne - Bad Dream
Skinny Puppy - Addiction
Frou Frou - Let Go

Min kära mor ringde mig igår och ville äta middag. Dessvärre satt jag och svor på ett pendeltåg vid det tillfället. Jag och min gigantiska mage hade varit på möte med min ekonomihandläggare och därefter hela vägen till Huddinge för rutinkontroll. Jag mår bra, förutom den sjukt intensiva foglossningen som gör att jag går som en salami-röv-påsatt pingvin i motvind och som känns som om vänster höftkula kommer att hoppa ut när som helst. Men jag kan ändå göra julmat. Jag sitter ned och lägger in sill, rullar köttbullar och rimmar den förbaskade saltrullen. Det var väl själva fan också vad mycket KÖTT folk ska ha på julafton. Hur som helst så var ett pip det enda min mor fick till svar. Omöjligt att rulta runt i city med foglossning och mage större än atlanten. Som gravid överskattar man sin egen kapacitet. Hur fan ORKAR folk gå så här i flera år? Föda tio barn? I don't think so!

Hur som helst så beslöt min kära mor sig för att komma ut och äta middag med mig här i centrum idag, så jag slipper jazza runt som bambi på hal is.
Jag fattar inte, vi städar som psykon här hemma men ändå ser det ut som ett helvete?

fredag, december 14

Lussebulle

Nere på beroendemottagningen, kortfattat möte med sköterskan:

"Hur gick det i Tisdags?"
"Åt helvete. (kort referat kring vad som sagts)"
"Skämtar du med mig? Jag som lämnat de bästa rekommendationer kring dig!"
"Det hjälpte inte"
"Men herregud, hur mår du?"
"Åt helvete"
"Så här kan du ju inte må"
"Jag vet. Så jag har dragit in lite backup"
"Vad för något?"
"Jag har pratat med en jurist"
"Vad sa juristen då?"
"Det kan jag inte berätta"
"Men, varför säger socialsekreteraren i telefon till mig att allt är bra, och sen ger sig på dig?"
"Det kanske du kan svara på"
"Märkligt"
"Visst är det?"

Idag ska jag baka lussebullar och försöka se fram emot en morgondag.

onsdag, december 12

Skaffa en jurist

Det finns änglar. Nu är jag säker.
Du kan hitta en du med. Leta på juridiksektionen av mänskligheten. Kan du få tag i en - gift dig med den illa kvickt. Andrahandsvalet är att bli vän med en. Om plan ett och plan två ändå går åt pipan, anlita en, även om du inte behöver den. Om du ändå behöver den - VAD VÄNTAR DU PÅ?!

Jag har skaffat mig en jurist. Eller, E har skaffat mig en. Det är helt klart nya flugan. Jurist is the new black. Hetare än Manolo Blahnik-heels, fräschare än lösögonfransen och chicare än chihuahuan. I vinter är det en jurist som gäller. Vill du vara het och inne? Greja en jurist. Passar till allt och gångbar i både de fina salongerna såväl som på biokväll med mjukisar. De kan konversera både Horace och Berra. Sist men inte minst - de löser krångligheter åt dig. I värsta fall kan de till och med välta en myndighet å dina vägnar.

Nu är jag mentalt dränerad, tömd och trötthetshallucinerar. Min quornfärstaco ser ut som en fjäril, ibland lite som shrek, och skärmen börjar fladdra i ögonvrån när jag tittar åt vänster. Jag tror jag måste däcka nu.

Men du, skaffa dig en jurist redan idag. Imorgon kan någon annan ha norpat åt sig den allra sista. Och vem är du att visa dig utan, som den akademiska fashionista du är?

Sane

"Will you show you're sane?
In your mouth a loaded gun
Pull the trigger, have you won
Let's see how you can do
It's the darker days you dread
All the hurtful things i said
It seems i'm nothing"

Paradise Lost - Sane

Åh gud, hur hamnade jag här?
Läkaren har slutat skriva ut fluoxetin åt mig. Jag åker ner i dyn. Jag somnade sent inatt, efter att ha klätt granen och försökt morska upp mig. Det går inte. Jag önskar jag satt här och var stark och förebildsmässig och visade hur mycket jag tålde och skrev piffiga saker om hur mycket energi jag har åt att kämpa. Men det har jag inte, gråten ligger bara i halsen som en svart rök hela tiden. Jag går omkring i vad som känns är en jävla bubbla. Där lever självanklagelserna rövare med mig. Här inne i tungsintheten finns ingenting annat än sörja. Fy fan vilken jävla sörja.

För varje ord de människorna sagt, om hur trovärdig jag är, vilken usel människa jag är, börjar bita på mig. Varje liten pik sitter i mitt innanmäte och gnager. Gnag, tugg, gnaag. Jag går omkring och ifrågasätter mig själv i mentala cirklar jag inte kommer ur. Jag försöker att ge mig själv cred för det lilla positiva jag uträttat men kan inte sluta anklaga mig själv för att jag mår dåligt, för att jag har mage att ha en depression när jag ska sitta och ta emot skit på möten, långsökta jävla spekulationer, vilken usel mamma jag är för att jag inte fyllt i ett jävla papper i tid. Jag minns hur de ALLA tog till orda för att snacka ner mig och få mig att känna mig liten, jag vet att de snackat ihop sig innan för att bryta ner mitt så kallade "motstånd". Men herregud människor, tillåts jag inte ha en självbevarelsedrift? Ska ni inte säga att även det är tecken på dåligt mödraskap?

Jag vet inte vad jag ska göra. Granen blev vacker, bilder kommer snart. Jag gömmer undan mig själv under någon slags mörk filt av självrannsakan, och vad går jag och gör? Jag klarade inte av att åka till Huddinge imorse. Jag är knäckt. Jag satt bara här och såg på hur minutvisarna tickade medan tiden flög iväg. Jag satt som paralyserad över tanken på att behöva komma dit och få utskällningar och förnedring, ytterligare blickar. Jag klarar det inte.

Grattis, socialmyndigheten i Järfälla Kommun. Ni har officiellt knäckt mig. Var det det här ni ville när ni skrev på en vårdplan för deprimerade, ADHD-relaterade individer med självmedicinerande missbruk bakom sig? Trivs ni med vad jag har blivit, nu när ni "brytit er igenom mitt skal"? Ni har reducerat mig till en skalbagge utan värde. Jag har blivit det där kollit som inte orkar komma iväg på ett enda jävla möte till i ren rädsla för att bli knäckt en milimeter till. Jag har blivit den där som sitter och bara väntar på att få skrik och skäll för att jag fyllt i ett papper på fel sätt. Jag har blivit en menlös, planlös, deprimerad och numera också omedicinerad, gravid kvinna som bara sitter och väntar på sin domedag. Jag sitter och väntar på att förlossningsdatumet ska komma så att ni kan komma hit och ta mitt barn.

Ni kan nu skriva "mission accomplished" i min så kallade vårdplan, och gå vidare med nästa.

"All around me are familiar faces
Worn out places - worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere - going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression - no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow - no tomorrow

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very, very...
Mad World, mad world

Made to feel the way that every child should
Sit and listen - sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me - no one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me - look right through me

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very, very...
Mad World, mad world
Enlarge your world
Mad World"

Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad World

Jag förstår inte hur mycket det är kvar att gå igenom. Jag tog mig upp ur beroendet själv. Jag tog mig upp ur min mormors död. Jag blev våldtagen, förnedrad och sparkad och slagen på, jag klev mig upp och gick vidare. Jag försökte studera. Jag försökte vara en bra människa. Jag försökte arbeta. Jag försökte finna en väg ut ur självförnedring och smärta. Jag har gått igenom ett helvete för att komma... hit? Jag förstår inte.

Jag bad aldrig om att få bli sönderslagen och förnedrad så till den milda grad att min egen mor fick ge mig en heroinspruta för att jag inte skulle ta livet av mig. Jag bad aldrig om att få människor bortryckta ifrån mig. Jag bad aldrig om att få bli en sån här trasig jävla fuckup. JAG GJORDE DET INTE MED FLIT, FATTAR NI INTE? JAG gick inte hit själv, jag irrade. Jag sitter här, inte en drog har jag rört, inte ens en lättöl, jag sitter här och bara skriker. Jag är så stark, säger dom. Jag var. Rätt tempus. Frågan är om jag ens varit det. Jag har upprätthållit mitt liv på den här bloggen i evigheter nu, för att försöka se min egen ljusning. Just som jag trodde att jag var på väg någonstans, så failar min egen kapacitet och jag ligger bara slö och stirrar in i en vägg och missar möten av rädsla för vad? För att få skäll och kritik. Av ren självbevarelsedrift, eller så är jag bara lat och försöker dölja det med någon slags mumbo-jumbo, jag vet inte, allt jag vet är att jag inte var förberedd på att knäcka ihop så här. Vad är jag rädd för? Vad är det för fel på mig? Är jag ett monster? Vad har jag blivit? Vad var jag?

Vilket jävla svammel. Jag lägger ner.

tisdag, december 11

Svart

Möten med socialtjänsten & company idag;
Hur kan de sitta och skrika och gapa åt mig som om jag vore fem år gammal?
hur kan en socialsekreterare som ska föreställas vara "engagerad" i människor, sitta och säga att jag inte kommer att kunna försörja mitt barn för att föräldrapenningsansökan kommer vara försent inskickad vilket implicerar att jag inte är en lämplig mor, and that's that? hur kan man sitta och säga att "ja, när JAG skaffade barn, då var det så här att.. och JAG tycker PERSONLIGEN att..." och racka ner på mig och mitt liv? Hur kan tre socialsekreterare, en kurator och en barnmorska ha så mycket att säga om mig som person och min "lämplighet som vuxen" när de inte ens känner mig? Hur kan jag bli så knäckt, gång på gång, fast alla mina drogtester är negativa och jag inte sagt ett ord? Hur kan de behandla en så här? Hur kan det komma sig, att de personer som ska stötta mig och ha förståelse för mig och mina diagnoser, gett sig fan på att ta mig personligt, gett sig fan på att ta mitt barn?

Helt utan grund kommer det att bli en "barnavårdsutredning" på mig, berättade socialkärring SS. Detta eftersom hon anser att jag har en "riskgraviditet" och "inte uppför mig som en vuxen". När barnet är fött kommer man alltså att fortsätta terrorisera mig, göra utredningar på utredningar som de vill att jag ska knäcka under inom. För att kunna ta mitt barn ifrån mig.
Jag sa "jag är inte det minsta orolig för utgången på den utredningen. jag VET att jag är kapabel till det här". Hon sa att "Det är inte MÅNGA som blir föremål för såna här utredningar ska du veta" (skrämseltaktik, härligt, precis vad jag behöver) När jag diskuterade med kuratorn angående något, satt Sjöberg, helt öppet och gjorde ner mig tillsammans med den andra socialsekreteraren. Jag hörde henne säga "Du ser! Jag når inte fram! Hon är ju heeelt omööjlig".

Ja, jag gjorde mig omöjlig, detvillsäga, jag ifrågasatte hennes argument, för de är inte hållbara. Hon börjar dra paralleller till sin egen graviditet och talar om för mig att vad HON anser är, att med tanke på att jag inte fått klarhet i hur FAN jag ska skriva under en blankett till föräldraförsäkringen (de har ju satt mig i limbo, remember?) så betyder det att jag är en dålig mamma som inte vill mata mitt barn. Jag bör därmed fråntas vårdnaden. På vilket sätt är det professionellt agerande? På vilket sätt presenterar hon hållbara och logiska argument? är socialtjänsten enbart en stor skrämseltaktiserande vårdinstans som ska pressa ner folk och få dem att känna sig värdelösa?
Samtliga kärringar var skitförbannade. Ingen av dom ville gå med på att minska antalet provtillfällen fast jag inte testat positivt en enda gång under HELA min graviditet. ärligt talat, fast jag sa upprepade gånger, att "ni måste tagga ner lite och ge fan i att skälla ut mig. Jag har så mycket problem att ta tag i att jag inte vet var jag ska ta vägen snart" - så vänder de bara samtalet till att "JAHA MEN DÅ ERKÄNNER DU vilken usel mamma du kommer bli alltså!?".

Jag orkar inte mer.
Jag gick därifrån med magen full av ondska.
Och hem kom jag med hjärtat fullt av svart.

Nu

"so many little things followed me
so many little things that bothered me
but I found my answer
from all the chaos that followed me
I have found my answer
I've told you before don't follow me
because I am not your answer

I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
these are the words I say to myself everyday
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
tell me what ritual I should have today
but I'm not alone
I've resolved so many things and set myself free"

VNV Nation - fearless

Ta ett djupt andetag, gott folk. Idag är det dags.
Nu kör vi.

måndag, december 10

Just another nervous wreck #2

Jag är skitnervös. Imorgon är det nätverksmöte med mina 3 (!) socialsekreterare, beroendeenheten, huddinge och fan hans moster. Det känns som om de kommer tugga mig långsamt med sina myndiga krosständer och spotta ut mig igen, slemmig och hjälplös. Som ett själlöst tuggummi. Äh, vafan säger jag. Tuggummin har ju ingen själ.

fredag, december 7

Mario-svamp

Tjoho! Var på beroendemottagning på sedvanligt möte i morse, de är mkt positiva till mig och kommer stötta mig på kommande nätverksmöte. Tjoho! Jag ÄR inte HELT samarbetsoduglig!
Tjoho 2 för trevligt adventsfika med bostödjare och folk för en stund sen. Träffade mkt trevlig tjej, hon ska ha barn två veckor efter mig och har gått i samma skola! Hon var fantastiskt laid back och bara en sån där som man direkt gillar, och hade många saker gemensamt med mig. Bland annat feminism, djur, musik och skrivande. Vi kom så bra överens med henne att vi bjöd upp henne till lägenheten en snabbis också. Jag tror H skrämde henne lite genom att säga att vi skulle stycka henne och lägga henne i frysen men skitsamma. Kan fungera som personlighetstest på framtida kompisar. Om de reagerar på frysprylen, dumpa dom direkt. Humorlösa vänner ändå ingenting att ha. (Note to self)

Nu ska jag knoppa lite. Jag har städat och gjort lägenhet skinande. Hämtat ut mkt rolig kudde från Japan som jag vann på Ebay. Det är en mario-svamp. Jag är nördig. Nu skiter jag i det här.

Är vården BARA full av griniga KÄRRINGAR?

Som ni ser på rubriken så är det något jag frågat mig ett bra tag.
Jag åkte in akut i Fredags natt till KS eftersom jag hade en jävla massa symtom på havandeskapsförgiftning och det började flimra framför ögonen. Vid samtal tidigare på dagen med behandlingsassistent F rådde han mig bestämt att åka in om det blev värre, vilket jag gjorde.
När jag kommer in möts jag av en grymt sur barnmorska, som först blir lack över att jag kommer in mitt i natten. Vid en titt på besöks/väntrummet, som var tomt, så anade jag att hon egentligen surade över att jag kom och störde henne i hennes kärringfika med de andra två sysslolösa barnmorskorna som satt i receptionen. Hon satte CTG på mig och gick ut. Där låg jag och tittade på när remsan med babyns hjärtljud skrevs ut på ett papper. H vankade av och an i oro. Hon återkommer, än mer sur än tidigare:
"Vi har inga journaler på dig här"
"Men det här är ju karolinska Solna. Jag går på karolinska Huddinge. Ni har samma system och min barnmorska säger att det ska bara vara att kolla i datorn..Dessutom har jag ju med mig journalerna i pappersversion"
Hon muttrade och gick ut. Kom in igen, tog blodtryck.
"Ditt blodtryck är ju verkligen PERFEKT, så jag fattar inte vad du GÖR här.."
Vid det här laget håller jag på att börja gråta och skrika och vråla på henne och säga något i stil med att "JAG ÄR förstföderska FÖR FAN, kan du inte bara lugna mig?" men jag är tyst. Hon skickar ut oss att "vänta" på urinprovet i väntrummet. Mer säger hon inte. Sen sitter jag och H och lyssnar på när hon och hennes kollegor sitter och diskuterar sina ohängda ungar och deras utvecklingsfaser, olika sorters barnmat och dagispersonal. De skrattar högt och pratar med varandra som om de ägde hela jävla avdelningen. Jag sitter orolig och undrar vad det är för fel på mig och anklagar mig själv för att jag åker in mitt i natten och stör de här upptagna människorna.

Efter en timme kommer en läkare ut, det hade jag inte ens fått höra att jag skulle få. Hon tar in mig och H i ett undersökningsrum och lyssnar på vad jag har att säga. Läkaren är grymt trevlig, tack och lov för det, annars hade jag fan börjat gråta, och hon beslutar att ta ett blodprov just in case. Vi gör ett litet ultraljud och hon kollar reflexer och annat. Känner mig lugnare.
Hon går och skickar in den sura barnmorskan, uppenbart lack över att hon ska "behöva" ta blodprov när hon förmodligen var mitt uppe i ett oerhört viktigt samtal kring sin egna, ohängda treåring och hans bravader. Jag talar om att jag är nålrädd. Hon lyssnar inte. Hon drar åt stasen så att jag håller på att svimma. Hon tar blodprovet och sätter inte ens ett plåster på efteråt, hon ger mig en papperstuss och går. Jag kommer ut märkbart uppskakad och sätter mig hos H. Timmarna går, allt visar sig vara bra och vi får åka hem. Men ju mer jag ser av vården, ju mer övertygad blir jag om att det är en arbetsplats för griniga kärringar.

Behandlingsassistent F berättar helt inofficiellt för mig att han anser att min kurator på Huddinge har en negativ attityd, även mot honom, och han förstår om jag inte vill gå på de mötena. Han föreslår att jag ska be att få byta. Det finns ingen på den avdelningen att byta till. Jag har ingen överordnad att tillfråga. Får höra att hon sagt i telefon till honom att "Om hon inte ens orkar komma på ett möte, hur ska hon DÅ orka med ett BARN?" - det gör mig fly förbannad. Hon syftar på det uteblivna kuratorsmötet, som är, TVÅ timmar bort på ett sjukhus jag inte ville till från början. Samma sjukhus som jag inte vill behålla, eller föda på. Nu är jag så illa tvungen. Fast jag inte ens tillhör det sjukhuset.
Behandlingsassistenten säger också att "det sista du behöver just nu är folk som är på dig om saker. Du behöver stöttas, H också. Om ni ska bibehålla den gnista ni har är det viktigt att uppmuntra, inte att stjälpa.."
Ja, där har ni pudelns kärna. Men varför uppmuntra och stötta när man kan fördöma, trycka ner och placera i fack? Varför engagera sig positivt när man kan behandla oss som två 3-åringar som inte kan tala för oss själva? Varför tänka i ett jämställt perspektiv när man kan hålla sig till 1800-talsnormer?

Varför göra det lätt, när man kan göra det svårt?
Är det bara jag, eller är logiken helt åt skogen?

tisdag, december 4

Falling over me


Jag är så jävla förbannad, jag är så jävla trött, jag är så jävla urbota inåt-helvetes-less. Fattar du? Jag är less. Jag har nått den yttersta kanten på berget, den ishala, glatta ytan där mina fötter inte längre kan famla efter fast mark, de kan bara trampa mot ett säkert fall på ett par tusen meter.

Jag minns hur jag klev ut från ett polisförhör, förstås påtänd som ett höghus, för något år sen - fattar ni att jag blir kallad till kompletterande polisförhör efter min häktning och jag går dit.. med tio linor i kroppen. Jag dundrar till och med i mig en bomb på polismyndighetens toalett i pausen, och jag satt där i fyra timmar och hånade dom. Fattar ni, jag sket i vad de gjorde med mig. De gjorde sitt bästa med att trycka ner mig, få mig att känna mig osäker, men jag vacklade inte en enda gång, jag satt och levererade korrigeringar till vad de hade att säga utan att egentligen säga något. I Fyra fucking hours. Jag stirrade tomt på utredarens blå iris och undrade hur man blev så jävla systemlydande som de. Jag undrade hur det kunde komma sig att vissa människor lyckas stanna på den bra sidan av systemet när det ser ut som det gör omkring oss. Hade de inget samvete? Hade de ingen helhetssyn? Tillråga på allt helvete så satt en av narkotikasnutarna som varit med på tillslaget och såg minst lika påtänd ut som jag. Jag visste med säkerhet att han tog anabola, eftersom en av mina bekanta langade till honom. Så hårfin är lagen, tänkte jag. Brott å den ena sidan - ett socialt accepterat måste å den andra. Här sitter jag och den här varvade narkotikasnuten mittemot varandra och representerar alldeles utmärkt de två sidorna av lagen när vi egentligen är på samma jävla sida. Frågan är bara vilken.

När jag klev ut från det där polisförhöret så grabbade utredaren tag i mig och tittade mig stint i ögonen.
"Du.. om du får hjälp. Ta för fan emot den. Sök den" sa han, helt kort innan dörrarna slog igen. Jag stod kvar bredvid min advokat och bara stirrade.

Jag gick hem igen, i det kalla marsrusket. Någon hjälp syntes inte till. Jag sökte den, gång på gång, men fick den inte. På Mariapol fick jag, inför två av mina närmaste vänner som vittnen, rådet att gå hem och knarka ner mig lite mer, för jag var inte ordentligt beroende. Jag fick rådet att gå hem och ta två propavan och sova lite istället för att besvära dom, för jag hade inte ett "legitimerat missbruk". Något år senare sitter jag här, i hjälpens fälla. Det handlar om kontroll, maktutövande och ordvrängeri. Exakt samma sak som förra gången, skillnaden är bara att det här är det de kallar för "vård" och det jag genomgick sist kallas "kriminalvård". Och jag kommer att tänka på den där utredaren och hans ord, och om det nu är så att han vet, vad den vård han rekommenderar, gör med människor. Jag undrar om han vet vad vården går ut på. Jag undrar om han vet hur det är att leva i ständig skräck för att socialtjänsten ska komma och "plocka" en - fast man inte har ett beroende och fast man ingenting gjort - till ett hem "långt långt borta" för att de utövar sina maktprinciper på människor enkom för att sätta exempel?

Jag begärde aldrig mer än att få leva och andas i lugn och ro. Jag begärde aldrig mer än att döva min smärta. Jag begärde aldrig mer än att min mor äntligen skulle få vård och att min morfar skulle få bo kvar hemma och att mormor inte skulle dö ifrån mig i en cellätande sjukdom. Jag begärde aldrig mer än att få sitta på ett pendeltåg med "beloved" på maxvolym. Jag begärde aldrig mer än att bara få vara.
Jag vill inte vara här, där jag är just nu. Jag vill inte vara här, i den här kommunen, i den här ekande tomheten, i den här väntan, men jag väntar ut det, för jag har bara sex veckor kvar nu, och sedan har jag ett liv med Alexander. Hur det ska se ut vet jag inte. Jag vet inte längre. Jag orkar inte planera längre, för alla dessa jävla människor, människor som ska lyfta mig och föra mig framåt och ge mig självförtroende har knäckt mig. Jag ser på framtiden som ett litet hack längre fram, hur jag står i strålkastarljuset med mitt barn samtidigt som tusentals domare sitter och betraktar mig. De antecknar alla mina fel i ett block och dömer mig med sina klubbor.

Och jag orkar inte försöka ha ett jävla förhållande, och jag orkar inte träffa er, och jag orkar inte ens ringa mina egna jävla vänner. För det har ätit upp mig. Jag är en jävla spillra. Jag vaknar upp till samma jävla mörker, jag somnar i samma jävla dvala. Det ÄTER på mig, som en skalbagge som gräver sig in i min själ, långsamt, långsamt. Jag vaknar kallsvettig av ljudet. Jag har ingen kontakt med min kropp längre. Jag bara ÄR här, menlös och produktionslös.

Jag kan bara citera VNV, ännu en gång, för det är precis så här, det är:

"I thought the future held a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me


And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride

I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

(...)

I believe in you

You believe in me

But I have no trust
in anything
Somehow I'm always

always falling over me

Somehow I'm always

I'm always falling over me"

VNV Nation - Holding On

fredag, november 30

Keep hope alive

Det är inte bra att bli upprörd när man är gravid. Så står det skrivet. Man ska lulla runt med en gravidtidning i vänsterhanden och en kopp grönt, välgörande, vattensmakande japanskt flumte i den andra. Mina dagar skall gå ut på att ta varma bad, stå i eftermiddagssolens strimmor genom mina halvöppna persienner och le, jag förväntas äta en eller annan onyttighet (hihi) och liksom långsamt låta mig transformeras till en vän och däst kvinna med klotmage och Verkligt Moderliga (TM) instinkter. Eventuellt har jag någon väninna som också är gravid (så praktiskt! så bekvämt!) som jag tar små promenader med. Vi förväntas besöka ett eller annat café där vi inhandlar varsin gigantisk bakelse, som inmundigas med glupsk, bred mun till omgivningens förfäran. Redan nu skall jag börja tillägna mig en naturlig plats i barnvagnsmaffian, den skara med kvinnor som fött barn, som lullar runt med någon slags gröt i huvudet gentemot allting UTOM saker som har med barnet att göra. Min största jävla skräck är att jag på förlossningsbritsen skall föda ur mig, inte bara ett barn, utan också hela min intelligens, mitt samhälleliga engagemang, skall liksom dras ur mig och aldrig mer komma tillbaka.

För, jag är ledsen att komma och pracka på er min egna lilla subjektiva verklighet här, men allvarligt talat; småbarnsmammor är, överlag, en folkgrupp som jag avskyr. Jag tycker faktiskt att de är helt jävla väcka i skallen. Jag står inte ut med allt bebissnack och deras vi-har-fött-barn-så-vi-tillåts-gå-fyra-barnvagnar-
i-bredd-överallt-attityd,
deras förmammigade inställning till allt. Den där överlägsenheten som kvinnor får, speciellt kollektivt, när de fött barn, gör mig illamående. Jag klarar inte av det. Och jag vill inte ha kompisar som också har barn, enkom för att de har barn. Jag vill inte sitta och diskutera bröstinlägg och hur värdelösa männen är, tillsammans med någon mental komapatient till kvinna som tycks ha mer bröstmjölk i huvudet än i tuttarna. Jag är livrädd att det här ska hända mig och att jag ska sluta bli förbannad över saker jag blir förbannad över idag. Jag är skiträdd att jag ska bli en jävla stereotyp som sitter och matar min unge med nån jävla puré från Nestlé medan jag skriker ur mig vilket kasst sexliv jag har.

Så jag gör mitt bästa för att peppa mig själv nu när jag är gravid, att bli upprörd över alla jävla idioter som finns i världen. Det faktum att vi är det mest jämställda landet i världen men att den manliga majoriteten på diskussionsforum fortfarande anser att det är kvinnors fel om vi blir våldtagna, åh, den söta, vackra, välpolerade jävla jämställdheten, den där det inte är okej för mig som kvinna att ta plats och tycka och tänka vad jag vill utan att irriterade män ska komma och "lilla gumman"-mig - för visst är du lite sugen nu? Visst är du sugen på att sätta mig på plats för att jag sitter här och kräver utrymme? Men kom då, än så länge har jag ingen gröt i skallen. Jag är mäkta irriterad över precis allting idag, jag är irriterad över skillnader mellan individer och kön som jag ser precis överallt utan att kunna stoppa det, göra något åt det. Världen snurrar framför mina ögon och jag kan inte hänga med. Det är den förlamande känslan av maktlöshet. Det är all världens aggression inkapslad bakom hårda järnportar.

Men tricket är att inte låta gröten rinna in i skallen. Tricket är att hålla hoppet vid liv.
Vi får se hur det går.

torsdag, november 29

Paris Hilton & Me

Jag drömde att jag åkte på semester i Storbritannien, där hade alla mina gamla vänner från förr samlats. Jag letade efter ett hotell där jag slapp dela rum med något jävla backpackerpucko. Så småningom träffade jag på Paris Hilton (!). Vi blev någon slags bästisar och attenderade en båt-tävling med en gigantisk, rosa, uppblåsbar sak som åkte som ett skållat troll genom någon slags vattenparadis. Vi vann. Jag vaknade med en obehaglig känsla i bröstkorgen.
Det är sent och jag har sovit hela dagen.
Djupt, djupare, djupast.




"On candystripe legs the spiderman comes
Softly through the shadow of the evening sun
Stealing past the windows of the blissfully dead
Looking for the victim shivering in bed
Searching out fear in the gathering gloom and
Suddenly!
A movement in the corner of the room!
And there is nothing I can do
And I realise with fright
That the spiderman is having me for dinner tonight!"

The cure - Lullaby

onsdag, november 28

It's on it's way

Eftersom jag har - citat - "ADHD, damp.. u name it" - slutcitat, så älskar jag att färgkoda saker. Jag älskar att använda färger i tema eftersom det ger ett positivt intryck i min tillvaro. Därför måste man alltså också färgkoda och färgmatcha julen.
Årets två färger, vilket hela vardagsrummet och dess pynt kommer att skimra i, inklusive gran, blir således guld och djupröd. Jag och H köpte kulor idag, gardinerna sitter redan uppe, och med detta innebär det alltså att även julklapparna under granen kommer att kläs i guld och djuprött. Det är jävligt juligt, det är en sak som är säker.
Nu återstår bara att skicka mina små tomtar på julgransjakt här snart.

Julen är på väg, jag bara vet det.

Mage

Okej, här har ni den - den beryktade MAGEN. Den är bra mycket större för mig som måste bära på den.
Imorgon blir det ett varv ner till behandlingsassistenten eftersom socialkärringen fått spader över att jag inte var på MVC-kontroll i Måndags, istället sov jag. Jag är så jävla trött just nu. Att jag måste be om ett nytt jävla fluoxetinrecept var 15:e dag då psykiatern bara skriver ut 30 tabletter åt gången gör att jag en gång i månaden går utan antidepressiva i upp till fyra dagar, vilket sänker mig.
Den nya tegretoldosen har gjort mig illamående och jag har en förjävla huvudvärk. Hela tiden. Jag är asocial och vill bara sitta och "lulla" vid min dator. Inte umgås, inte se på film. Jag vet att jag är hemsk just nu, jag känner mig bara så instängd i mig själv. Det känns som om jag oroar mig för allting utan att få en lösning på skiten. Pengar, ekonomi, räkningar, olika kontakter, det faktum att om jag inte orkar åka 4 timmar kommunalt totalt för att åka på ett jävla möte en dag så skiter någon på socialen knäck och börjar gorma och vråla åt mig. När jag inte har några antidepressiva blir det bara värre.

Jag har missat tre möten totalt på två veckor. Ett kuratormöte, ett MVC-möte och ett möte med min handikappsekreterare. Det sistnämnda var verkligen inte med flit, inte de andra heller. Jag är bara så förtvivlad. Det känns som om jag inte är inuti min kropp längre, som om allting bara kryper längre och längre bort från mig. Världsliga problem gör mig illamående. Att jag inte kommer utanför hemmets dörrar, och att jag inte ORKAR utanför hemmets dörrar, att jag har en klump av förtvivlad gråt i halsen över att jag inte träffat mamma på evigheter, att jag vet hur hon har det, vilket jävla liv hon lever just nu, att jag inte orkar göra något åt eller med mig själv, att jag inte ORKAR träffa någon men jag vill, men jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska förklara allt det här för folk för jag får skuldkänslor och blir ännu mer ledsen. Och jag VET att jag är 'tråkig', 'asocial', att jag inte är 'som vanligt'.. JAG VET ALLT DET HÄR MEN JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Jag får skuldkänslor över precis allting, och det känns hela tiden som om minsta fel i tillvaron omkring mig är mitt fel.

Jag tänker aldrig tanken 'Jag orkar inte längre' för jag är av bättre virke än så. Men ibland känner jag mig som den mest hopplösa jäveln jag känner. Och jag vet inte när det här ska upphöra.
Jag biter bara ihop just nu. Det är allt.

lördag, november 24

Triumf?

Alltså, det går en jävla reklam för en rakapparat på TV. De hårdkör sådana saker nu inför jul, klassiskt att sätta igång med den sortens reklam för att sälja fler prylar nu inför den stora kommersen. Hur som helst, med följande slogan saluförs den här jävla prylen:
"VI TRIUMFERADE - på MOUNT EVEREST!" (här åsyftas mänskligheten och dess 'triumfer') Varpå man senare, med en liknande ordföljd försöker saluföra rakapparaten som en samma typ av 'Triumf'. Detta tänker jag inte ens gå in på, men:
Mount Everest? Vadå triumferade?! VI KLÄTTRADE UPP OCH NER IGEN, VAD FAN ÄR DET FÖR J-A TRIUMF?! (Kom nu inte och jiddra om någon Göran Frost och hur han "kämpade" sig upp på något berg - mänskligheten vann inte ett skit på att han frös fingrar och tår av sig på 20 000 meters höjd..) Och nu försöker ni kränga på mig en rakapparat genom att åsyfta att mänskligheten gjort någon form av mästerverk, att vi besegrat någon jävla naturlag genom att tillverka ett trebladshyvligt jävla mach-8-system? Det är en jävla rakapparat, inte världens åttonde underverk!

GAH! Jag orkar inte med TV längre!

torsdag, november 22

Hemmamys







Fan vad kul. Jag har fått Karpaltunnelsyndrom.
Det knycker i handleden och domnar. Får allt svårare att röra handleden utan att det gör ont. Jag kan ingenting göra heller, det är vanligt bland gravida och man hoppas det går över av sig själv. En smärtande handled är inte riktigt vad jag behöver just nu, men vafan, tar jag allt annat skit ska jag väl kunna ta det här också.


Idag var vi och fixade lite julgrejer till hemmet - har trixat, piffat och riggat ljus och gardiner. Inte klart än - men den värme som spreds i vardagsrummet med lite färg och form gjorde mig glad. Jag har också införskaffat två nya växter med oerhörd personlighet. Den ena, den med allra störst personlighet - har jag döpt till George (efter Mr.Orwell), och hans sidekick, den med spretiga och uppåtväxande, kaxiga blad, har ännu inte fått något namn. Jag jobbar på det.

Tog lite bilder på mitt hem och hur det ser ut at the moment. Enjoy! På bild tre uppifrån syns mr.Orwell i höger hörn också.

tisdag, november 20

Återblick Nummer Tre

Jag tror att jag har underskattat mitt eget liv.
I denied my own capacity, som det sägs.
För, jag har gått igenom alla gamla texter från 2001 och framåt. Alla dessa dagboksinlägg, alla dessa noteringar, all denna lyrik, all denna sorg. Alla dessa droger och allt detta mörker. All denna flykt och all denna ensamhet, allt detta oförstånd och all denna flyktighet. Och jag inser nu, när jag läser, hur jävla ont jag har haft under hela den här tiden och hur jävla ont jag har haft över det liv jag levt i.

Ur krönikan "Berättelser från ett skenheligt våp" skriven i slutet på 2005 har smärtan nått sin kulmen, och jag har förvandlats till ett ingenting, ett skal av självförakt:

"Jag minns inte riktigt när det var jag sov senast och var jag vaknade. Inte ens det spelar någon roll eftersom jag håller full fokus på att försöka svara i telefonen och lokalisera cigarett/kolpenna precis samtidigt. Det är naturligtvis någon jag inte vill prata med för tillfället så jag stoppar in den skrikande tingesten under låret och höjer volymen på radion istället. Jag ser in i de kajalmålade, tomma ögonen som glor tillbaka på mig från solskyddet och känner hur allt liksom stannar av. De är verkligen tomma och uttryckslösa och, det är rätt vidrigt att erkänna, men jag ser ut som ett menlöst jävla våp och det är just precis det jag förvandlats till också. Och jag tänker att jag skiter i om vi kör in i en jävla bergvägg för det kanske vore att göra världen en tjänst trots allt för det enda jag lyckats duga till de senaste månaderna är det här. Och om man kommer till den punkten i sitt liv där man inte tycker att det är något fel med att leva som jag gör at the moment, med detta irrande i bilar fram och åter mellan olika destinationer utan att vilja ha något eller försöka uppnå något högre mål än det - då förtjänar man att förintas mot en jävla bergvägg. Det är nästan pinsamt att jag fortfarande lever och tillåts att andas, så jävla värdelös har jag blivit i mina egna ögon. För att inte säga svag. Jag har slutat vilja se framåt i tiden och det är ju också mitt eget fel. Det blev så ungefär samtidigt som jag slutade tänka på det förflutna. Jag upphörde med det eftersom det gjorde för ont och eftersom det blev för mycket att hantera och då blir det lätt så att man åker runt i en bil i ett par dagar med tomma ögon och sminkar sig istället för att sova."

Det gör ont att läsa min egen jävla text. Det gör ont att läsa, för jag minns det där ögonblicket, kristallklart i mitt minne är vad det är och det griper om mitt hjärta och jag minns. Jag minns hur jag reducerade mig själv, mer och mer, jag klev ur en relation, skadad och förstörd, och påbörjade en självdestruktiv turné där målet var att minnas så lite som möjligt, att bara släppa taget.

Det fortsätter med ännu mer smärta:
"Så - om vi spolar framåt igen, till perrongen där jag och F några dagar senare står och motarbetar våra hallucinationer samtidigt som vi försöker uppträda normalt; Vi står alltså och vajar som någon slags sädesslag på en åker och alla som passerar oss ser ut som någon slags tv-spelskaraktärer och jag vill inte ens tänka på hur vi måste ha sett ut men där stod vi iallafall, och om ni inte har begripit var jag vill komma så klarnar det säkert om jag säger att jag återigen fick syn på min tomma blick. Denna gång avspeglades den i glaset på en tunnelbanedörr och det var faktiskt så jobbigt att jag duckade för en mindre rekyl. Jag hinner tänka att jag fan börjar närma mig bottenskrapet, att jag inte alls är lika nära ytan som jag kanske inbillat mig och att jag är ganska nära min egen död precis hela tiden utan att ens bry mig om det och så är det väl också. Den senaste månaden har jag drabbats av en serie märkliga åkommor utan att ta det som en varning. Jag har fått eksem, vilket jag aldrig haft. Min hud flagnar på konstiga ställen och jag hittar nya blåmärken på kroppen varje dag som jag inte minns hur de kan ha kommit dit. Samtidigt hostar jag och plågas av att huden börjar skava mot revbenen men vägrar tro att det beror på att jag tappat livsgnistan och faktiskt missköter min kropp medvetet. Hela tiden har jag låtsats som om det inte händer mig på riktigt. Världsfrånvänd."
Ni börjar fatta va? Det här var så jag såg mig själv, på kallhamrat allvar. Det var så här jag levde.
Den artonde januari skriver jag i dagboksinlägget betitlat "Bad Girl":

"Jag hinner inte komma hem förrän kaoset börjar; återigen åker jag i mercan och försöker se en väg ut ur den. För det mesta är jag faktiskt så påverkad av kemi att jag skiter i det. Du vet, chemically drugged female minds är inte romantiker direkt. De flesta var säkert det innan de insåg hur simpelt man kan stöta bort både människor, känslor och engagemang bara genom att plocka fram ett kreditkort och en glasskiva. Jag bara ligger där och garvar åt hela sammanhanget och har inte ens vare sig vett eller intresse nog att skämmas över det faktum att jag på ett sätt ju faktiskt idkar ett slags självförnedring genom att vika mig på det sättet. Vad fan, jag ligger ju kvar. Jag ligger kvar och låter pillrena verka i kroppen och skiter i vad fan. Naturligtvis får jag pikar över det. Jag tänker att den här varelsen verkligen inte har en aning. Ingen har en aning. Fattar de inte hur lätt det är att bara sälja sin själ för det där pulvret, sälja sin kropp för att få själen att hålla käften. Det är precis som den jag blivit i min krets nu. Jag är äntligen a bad girl, the bad influence som drar ned alla i träsket och några av dem har faktiskt gått så långt att de använder mig som någon slags skräckexempel. Jag har naturligtvis inte tillträde till tv-spelskvällar, kulturaftnar eller bioträffar längre, varför ringa mig när alla ändå vet hur jag blivit - hur jag tappat vikt, hur jag slutat försöka nå folk och berätta för dem hur jag känner, hur jag ertappas som det känslokalla festmonster jag är på den ena klubben efter den andra, hur jag slutat vara intressant att vilja hålla en jävla dialog med. Hur jag förvandlats till en billig kopia av mig själv, och allt detta för att jag rullade ihop en sedel. "

Jag pratar här om mitt amfetaminmissbruk, som jag haft till och från sedan jag var tjugo, som jag är fri från idag - och det märkliga i sammanhanget, att när jag läser den här texten, så saknar jag det lite. Inte missbruket, inte drogerna, inte ångesten, inte misären - jag saknar den trygghet det är att vara den jag var. Jag får frågan på Huddinge sjukhus hur jag "hanterar" mitt "drogsug", men de förstår inte grejen här; jag har inget fysiskt drogsug, det har jag aldrig haft. Jag har inte heller sug efter att sätta mig i den där mercan igen och dra linor från instrumentbrädan. Jag har inget sug efter att prostituera mig och köra ner min kropp och självkänsla i botten. Jag har inget sug efter att stå fullkörd med kemikalier på ett klubbgolv och revbenen skavande mot huden med ett tomt hjärta klappande innanför som enbart klappar för att jag inte är död än. Jag har inget sug efter att sitta på efterfest efter efterfest och ljuga för människor jag aldrig kommer att träffa igen - om hur bra jag mår och hur framgångsrik jag är. Jag har inget sug. Jag har bara ett tomt, gapande hål i mitt hjärta som jag vet med mig att jag alltid haft och som jag aldrig vetat bättre hur jag ska fylla än med just piller. Jag har alltid haft en längtan ut mot något annat, en längtan att få vara accepterad, vacker, intelligent och framgångsrik men också efter något mer. Något mer som jag aldrig kunnat, trots tiotusentals rader av text, kunnat definiera.

Som mor kommer jag alltid att ha en anledning att aldrig hamna i mina cirklar igen - det är inte ett uppdrag jag tror att jag kommer att misslyckas med, tvärtom, till skillnad från många andra runt mig är jag bergsäker på att jag kommer att klara av uppgiften, älska den, ta den till mig och göra något konstruktivt och kreativt av den. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på det. Man får agera hur förvånad man vill över det, men jag har alltid varit en "trial and error" och "kan själv"-person. Om jag inte vet hur något skall göras så samlar jag fakta och betraktar andra tills jag förstår tekniken en aning. Sedan testar jag själv. Jag sitter inte och väntar på order. Jag sitter inte och väntar på hjälp, jag bara gör det, tar reda på mer och mer fakta, och tillägnar mig själv uppgiften. Det är inte det som är svårt.
Det är att tysta det gapande hålets ensamma skrik som är den svåra uppgiften, för där finns ingen fakta att samla. Eftersom jag fortfarande inte vet vad det skriker efter.

Så kommer en liten ljusning, ett molntäcke som spricker upp, i dagboksanteckningen "Mentalt Fördärv(ad)", något senare samma år:

"Och dagen fortsätter utan större missöden, på samma sätt som dagen innan det. Och dagen innan det. Och jag vet att jag gör åtminstone något. Men det är inte tillräckligt. Jag sitter och ser på mig själv i spegeln. Måste dämpa impulsen att köra knytnäven rakt igenom spegelbilden. Någonstans är jag så fruktansvärt äcklad. Och sedan kommer ilskan, som pulserande gift genom ådrorna. Det är där mitt människoförakt föds, det är där min barnsliga ovilja växer fram. Det är vidrigt. Men mitt i alltsammans så hittar jag ändå den fortfarande, sanningen. Den sätter bo i mig genom ilskan. För att tappa förståndet så måste man retirera. Det var vad mamma gjorde. Hon stod inte emot trycket från den här världen och jag klandrar henne inte. Men jag har mormor i blodet, jag kan ta hur mycket skit som helst och jag kan ta det igen och igen. Tills de tröttnar. Jag tänker inte tappa greppet om det lilla jag har. Jag har lärt mig att hantera den här världen på samma sätt som den alltid hanterat mig. Vi har alla våra demoner, som klyschan uttrycker. Och det är så jävla sant. Det finns ingenting mer sant. Jag kan aldrig springa ifrån mig själv, mamma, smärtan eller människors misstänksamhet mot mig. Om jag ändå blir galen till slut, tappar greppet, retirerar och kastar in mitt logiska sinne till förmån för den spärrlösa vardag min mor lärt sig att leva i kan jag egentligen aldrig hållas ansvarig. Jag kommer aldrig att lida av att förändras. Man märker det inte. Det är en övergående fas där man inte minns hur det var innan. De enda som verkligen kommer att belastas för min dårskap är de som drivit mig dit. Precis som de som drev mamma in i fördärvet kommer de få leva med insikten, ångesten, lidandet och skammen. Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte önskade dem det. För det gör jag. Jag har byggt upp den här ilskan länge. Det tog mig år att komma hit. Ingen ledde mig på vägen. Vissa sträckor minns jag att jag kröp – så svag var jag. Men jag kan gå själv nu."
Ja, det kan jag.

Bild: Jag. På den tiden.

Jul

Jag drömde att jag, mormor och morfar pyntade julgranen. Precis som i gamla tider. Morfar virade upp julhänge efter julhänge ur de olikfärgade silkespapperen vi alltid förvarade dom i, ur den gamla jul-lådan, invirad med naturfärgade snören. Vi hängde upp hänge efter hänge tills det var pyntat med de gamla bofinkarna, de vackra kulorna och de vingbeklädda änglarna. Jag och mormor fnissade åt hur morfar gormade när han reste granen. Jag vaknade med en intensiv känsla av mormor i min närvaro. Mormor. Mormor, det är jul snart och du kan inte se eller höra mig - eller, kan du? Men jag vill ändå att du ska veta, att den här högtiden är din. Jag ska vandra i dina fotspår, jag ska klä granen, göra din janson och din inlagda sill, jag ska rulla köttbullar på ditt recept och lägga upp rödkålen på kringelfat, precis som du. Jag ska klä in presenter och hänga julstjärnan och lyssna på "chestnut's roasting on an open fire" och se ut över den snöklädda staden med en pepparkaka i handen. Jag ska laga äggtoddy precis som du, mormor, jag ska bjuda alla som vill komma och låta huset stå öppet precis som du, precis som du alltid sagt mormor, så förtjänar alla människor en riktig jul.

Det är en månad kvar och jag ska göra det bästa av den. Nästa jul har jag en liten Alexander som sitter och tindrar under granen. Han blir min försenade julklapp.

Den här julen är till dig, mormor.

Bild: Mormor, ett halvår innan hennes bortgång.

lördag, november 17

Objektifiering

Ni undrar varför jag inte uppdaterat? Jag har varit alldeles för busy med att objektifiera min omgivning. Tillexempel så är jag helt kär i Ami från Miami Ink. Bara den där bilden.. herregud! Borde de inte sätta parental advisory på honom? Får man se ut sådär? Helt lagligt? Jag skulle i och för sig inte tacka nej till Nigella heller. Hon får gärna baka en kaka åt mig, so to speak.

Nu har jag bägge legally blonde-filmerna på DVD, så jag kan vältra mig i mitt elände med en gigantisk mage, foglossningen som följer och övrigt trams jag står ut med, i en egen vrå i sovrummet.

tisdag, november 13

Omvänd?

Innan jag glömmer bort det så måste jag få be att poängtera att jag är smått förälskad i Magnus Betnér. Såg "Uncut" häromkvällen. Killen rockar, han är en satiriker i högklass.

Var på möte på Huddinge igår tillsammans med socialtjänst & company. Naturligtvis lika intressant som vanligt. Nu har de gjort en mycket intressant helomvändning. Sekunden min far klev in igenom dörren för att närvara vid mötet blev allting..pja, intressant. Plötsligt erkänner socialkärringen följande:

- Att det inte finns någon grund för att misstänka missbruk då jag gett enbart negativa urinprover i fyra månader nu, tre gånger i veckan. (No shit, sherlock! NU säger ni det? Vad hände med 'Du klarar inte dig själv, det blir LVM och så skickar vi dig på hem?')

- Att det är lätt att bli 'stämplad' som missbrukare av socialen och andra myndigheter och att detta kan uppfattas som, och dessutom vara, en direkt kränkande handling.


- Att min neurologiska vård är av högsta prioritet.


- Att jag skött mig oklanderligt och närvarat på samtliga möten, att jag är pigg, tillmötesgående och ger ett vänligt och samarbetsvilligt bemötande inför samtliga vårdgivare och att detta aldrig varit ett problem.

Jag begriper ingenting. Jag vet inte om någon varit och ryckt i trådar å mina vägnar, jag vet inte vem eller vilka de pratat med, jag vet heller inte om de / någon inblandad läser min blogg (flera av mina vårdgivare gör ju faktiskt det) , jag vet faktiskt, och fattar faktiskt, ingenting. Det enda jag vet är att jag, pappa och H klev ut glada från mötet, att jag i stort sett bara fick goda rekommendationer från alla och att ingen talat något om något hem. Det är förstås mycket positivt men jag är högst förvirrad över denna helomvändning, jag är högst förvirrad eftersom jag gått här och plågat mig själv över eventuella 'snedsteg' i flera jävla veckor och nu är allting helt plötsligt Peachy Keen?

Är det bara min ADHD eller blir ni också en smula snurriga över alla ändrade bud?

Efter mötet gick jag och H till mitt nya favoritställe Sandys där jag åt min nya gomf-favorit tonfiskmackan. Rask takt tillbaka till Huddinge för föräldrakursen. Den är lite stel och märklig, och samtliga deltagare inne i kursrummet håller nog med mig om att avslappningsstunden till panflöjtskompad valskriksmusik är lite over the top. Överraskning: naturligtvis är Stockholm så litet att jag inte kan undvika att känna någon på kursen. In flyger gammal bekant från old days; vi var bägge lika förvånade, men glatt, eftersom jag vet att hon är en vettig chick och vice versa. Jävligt ironiskt däremot att jag ska lyckas känna alla jävlar överallt.

Bild: Face Transformers på webben tillåter en att ladda upp en bild av sitt ansikte som de sedan transformerar i ett litet javaprogram. Det här är den "manliga" sidan av mig. Så skulle jag alltså se ut som man. Rätt snygg alltså, om jag får säga det själv.

söndag, november 11

Feminism, anyone?

Jag fick en märklig fråga för några dagar sedan. I ett samtal med en av våra bostödjare framkom det att jag, som tidigare nämnt, är feminist, vilket jag inte tycker är så radikalt att "komma ut" med då det i grund och botten faktiskt handlar om jämställdhet - för alla, oavsett kön, sexuell/emotionell läggning, etniskt ursprung, ålder eller annat trams. Och så, rent historiskt, så handlar det om kvinnans ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen förstås. Men så frågade han ändå nyfiket:
"Vad är du för en SORTS feminist då?"
Och jag tänkte herregud, jag är väl en jävligt normal feminist. Eller, vad ska jag svara?
"Ja, men du vet.. är du radikalfeminist, vänsterfeminist.. du vet, det finns ju SORTER!"
Och då jag aldrig begrundat detta en enda sekund tidigare, men desto mer därefter, så har jag grunnat på saken en tid och kommit fram till att jag är Godisfeminist. En jävligt god feminist med andra ord. Just den här veckan har jag också iklätt mig epitetet "pommes-frites-feminist" bara för att jag tycker det låter coolt. Som att jag är med i någon hemlig ungdomsklubb, typ the goonies. Fast med pommes frites. Och feminism.

Vad är DU för feminist? Den här veckan? Året? Dagen? Det är bara att välja. Nu tänker jag gå ut med det här. Jag är pommes-frites-feminist på deltid och Godisfeminist på heltid. Äntligen är jag ute ur garderoben.

Bild: Min son i v.20 - inscannad äntligen!

Offtopic:
Tillräckligt många bloggare engagerar sig i den nuvarande debatten angående den könsneutrala äktenskapsbalk som är på tapeten. Jag behöver knappast statuera min åsikt i sammanhanget. Men Johanna Nylander skriver något så klockrent i sin blogg som jag måste be att få citera:

"
Jag tycker också, att om vi skall ha en äktenskapsbalk som tillåter religiösa samfund att agera myndighet (få vigselrätt), så ska de inte få välja och vraka bland vilka som får använda det religiösa samfundet som vigselförättare. Jag tycker vi ska ha vigselplikt för vigselförättare. Är man präst/pastor/iman/rabbin så klarar man att utföra största delen av sitt arbete utan att viga folk, så om man inte klarar av att viga alla, så borde det inte vara någon förlust att inte få viga någon. Myndigheter skall inte få diskriminera."

Go Johanna!