måndag, april 30

Valborg

Seriöst, jag vete fan vad jag ska blogga om idag. Det var något helt nytt. Jag vaknade, somnade om, vaknade, somnade om och så höll det på sådär, ett bra tag. Slutligen kröp jag upp ur min gömma och rökte cigg och satte igång datorfanskapet. Och nu sitter jag här, utan inspiration.
Jävla skitblogg. Jävla skitvalborg. Avskyr Valborg, för det var på valborg 1998 som mamma "insjuknade" i paranoid schizofreni. 9-årsjubileumsfirande på mammas sjukdom. Fan vad kul, man borde köpt en flaska Rom dagen till ära.

Nej fy fan, nu blev allt så laddat med negativitet. Fuck this shit, som han den där Green Velvet sade en gång.

söndag, april 29

Kakaduan VS Kokaburran - ett dokument i tiden

Allt började så oskyldigt. Allt jag ville ha, var den förbaskade kakaduan. Och då skall man
ändå veta, att jag inte begärde särdeles mycket. Ändå urartade alltsammans i en förvirring
av obeskrivliga mått. Så här gick det till.


Klockan var väl runt åtta eller nio på morgonen då jag och Monkie, mitt i en bisarr
diskussion om Steven Tyler's aggressioner gentemot Nikki Sixx, vilket Monkie by the way var oerhört insatt och kunnig i, hamnade i ett suspekt och skruvat desperationsläge. Jag
lyssnade mest och försökte registrera hans ord, ty det kändes som att jag blev undervisad i
viktiga grejer, och som alla kanske förstått så är jag en sucker for knowledge.

Hur som helst så satt vi där som de dönickar vi är, fast notera: Tjusiga dönickar. Något
annat skall inte sägas, min karl är frustrerande trevlig att vila ögonen på. Detsamma kan
dock inte alltid sägas om undertecknad, men det hör inte hit. Vad skulle jag komma till nu
då? Just. Jo, som den lärjunge av livet jag är, så påbörjade jag mitt sökande efter en
kakadua på HZ-chatten. Jag tänkte något i stil med att ska man hitta en, så måste det vara
på HZ. Jag hade redan genomsökt både blocket och gulatidningen, som by the way blivit
transformerat till en underkategori i eniro's gigantiska take-over-koncept och totalt
obegriplig i både design och utförande; jag måste be att få påpeka att kottarna på Eniro
missat en klart stor tenta på MDI-kursen, men det är inte min sak att koda om skräpet, så nu
fortsätter vi med storyn istället för att dryga oss gällande den saken.

Där satt jag alltså, med ett klappande, kakadualängtande hjärta, en cigg klädsamt placerad i
min omålade mungipa, och med min ohyggligt tjusiga karl på motsatt sida. Mina första rop på
chatten skulle visa sig vara lönlösa; De tycktes inte förstå mig alls och ifrågasatte
ständigt vad jag "menade" med kakadua! Tålamodet tröt ständigt, men jag lugnade ner mig och
förklarade utförligt historien om Kokaburran, vilket var det jag egentligen sökt, men då det
kommit till min kännedom att kokaburror inte trivs i vårt kalla klimat och då tullen skärpt
införselregler på kokaburror sedan ett sjukt stort kokaburrbeslag ägt rum i Minsk, 1998,
hade jag sänkt mina krav till den lite mer lättfunna kakaduan, som ännu inte blivit
illegal.Angående kokaburrbeslaget: Då (1998) påträffades ett massivt antal olagliga
kokaburror som alla smugglats över gränserna, situationen höll då på att bli ohållbar och
man satte in stora insatser för att hindra kokaburrspridningen som då blivit ett nationellt
problem, och pja, resten förstår ni kanske.

Hoppet tändes en aning då det kom till min kännedom att budskapet iallafall gick fram. Nu
återstod att se om någon kunde svara på mina anrop. Det hela skulle komma att bli långt mer
förvirrande än tidigare förutspått, det krävdes list, en ordentlig Fjällrävenryggsäck, en
lila Datsun och femton personliga assistenter att överkomma detta problem. Det är egentligen
oväsentligt vad jag skulle ha denna kakadua till, men som parentes kan jag nämna att det
hade med skattesmitning att göra.

Min tjusiga man visade inget medlidande. Hypnotiskt engagerad i Nikki Sixx och Steven Tyler
mumlade han, djupt försjunken vid skärmen medan han spelade diverse progghits. Jag som just
upptäckt PostPunkens sanna anlete, försökte smyga in en eller annan Jukeboxförfrågan, men
jag talade för döva (och återigen; stiliga) öron. Han var fast. Och till den sortens
djupgående fixering finns det bara en sak som hjälper.Jag var tillbaka på ruta ett. En
kakadua måste fram, och detta snabbt.

Bara minuter senare avvek min älskade för att ge sig ut på vildmarksexpedition i köket. Jag
skymtade hans fantastiska nacke en hastig sekund i dörröppningen, och därefter lämnades jag
åt mitt öde. Mitt enda hopp stod nu till HZ-chatten. Det var svårt att komma förbi de
haglande sexanspelningar som mer eller mindre bakfyllekåta pojkspolingar sände mig i tid och
otid. Enstaviga och nästan obegripliga frågor såsom "Ligga?" nådde mig ständigt vilket
förbryllade mig. Vad ville dom? Förstod de inte att jag satt upp och inget annat? Jag
svarade förvirrat och enstavigt åter: "Tack, jag sitter fint här, men tack för ditt samtal.
Välkommen åter". Förbluffande nog blev pojkspolingarna förolämpade av detta, och sände mig
ondsinta repliker som svar.Sorgsen och förvirrad tappade jag nästan modet, men beslöt mig
för att närma mig saken från ett annat håll. Jag började taktfullt att spela med i
tonåringarnas enstaviga konversation och hade nästan fått kläm på vad de talade om, det vill
säga, ingenting, eftersom tonåringar inte har så mycket att tala om bortom sex, folköl och
kanske popmusik, och detta i mycket korthuggna meningar med märkliga ord och så kallade
smileys infogat här och var. Jag började alltså att brottas med ännu ett problem;
Tonåringarna var svårkommunicerade, bara att formulera en mening krävde list och timtal av
googlande.

Då hände det. Eller, vi ska inte överdriva, egentligen hände ingenting i den meningen, men
en insikt kom till min kännedom. Eftersom jag själv eftersökte den prisade kakaduan, kunde
det mycket väl vara så att andra också blivit varse dess helande egenskaper - och satt i
själva verket i hemlighet och tryckte på dessa eftertraktade fjäderfän, kanske hade jag
underskattat dessa språkligt obegripliga ungdomar?


Stay tuned. Ni kommer inte gå lottlösa från sanningen.

lördag, april 28

That's the way that my heart goes

"Oh father i've been having these thoughts and i'm sorry..."

Alltså. En sak ska ni veta om Stockholm. Det är sjukt litet. Träffar du nån, som du tror är helt jävla utanför allt, så ack vad fel du hade. Jag är inte direkt känd för att dejta karlar inom kretsen, eller folk som känner varandra, jag föredrar att hålla det utanför allting. Men självklart visade det sig ungefär månaderna in i vårt förhållande att min gamla barndomskompis mammas nya man haft umgänge med även en släkting till H. Och liknande scenarion. Och sådär är det alltid, det visar sig alltid att människor i hemlighet känner varandra, eller så har de haft sex med varandra, eller så har de helt enkelt kopplingar på annat sätt. Har du knullat en Stockholmare har du i teorin knullat allihop.

Idag bär jag vitt, dagen till ära, och ska in till stan för att administrera helgen. Paul Oakenfold spelar ikväll, men biljetterna kostar 400 spänn och det har jag inte råd med, så klart. P och co ska dit, klart de ska, de gamla klubbdjuren.

Dum-di-dum-di-dum-di-dej, sjunger hjärtat medan jag diskar och gnolar och dammsuger, nyduschad med vita kläder och vitt huckle dricker jag Sprite och lyssnar på äckligt sockersöt musik i mina nya, vita KOSS med basmaxade pluppar.
Människor!
Lyssna på: Above & Beyond - Alone Tonight , det ger garanterade serotoninkickar. Och kvällen är ung, mycket ung, och det finns återigen en längtande orm i min mage som vill någonstans, som vill ge, ge och ge.
Min älskling var nere i ett djupt mörker igår, men han kom upp ett hack. Jag håller fast honom i livstråden, för jag vägrar släppa någon till de ondskefulla djuren.
Vi kommer ur det här. Du kommer ur det här. Jag kommer ur det här.

"If you don't know
What you are for me
Don't leave me lone tonight
If you don't go
I'll let you see
What there is in my heart
If you say "no"
I'll feel alone
I need your sunshine tonight
If you stay on I'll give my all
I'll be your star
If you're lonely, if you're lonely now
I'll be your star
If you're lonely, if you're lonely now
I'll be your star"
Magic Box - If you

torsdag, april 26

Insomnia deluxe

Svackor.
Retrospektiva svackor där intet finns, där mörkret äter upp en inifrån som en svulst, där frågetecknen kretsar kring det egna, den felande länken; Jag.
Så jag är tyst nästan hela dagen, och H har sitt eget att grubbla på, och han undrar varför jag är så tyst men jag kan inte svara. För jag har inget svar. Bara att jag känner mig ensam. Mentalt ensam, ingen information når mig, ingen går förbi. Jag har låst mig ute från allt umgänge, från allt som är vackert, från allt som sårade. Från allt. Och när det enda jag vill ha, är musik i öronen, ständigt, för att driva ut det, och tystnaden går förbi mig, den äter mig. Och jag bara gråter innanför skalet, för ingen ser bortom det.

C kommer förbi med litet saker, jag blir glad. Men så glömmer han de viktigaste sakerna, knasboll, så jag måste administrera det också snart. Jag sorterar min tvätt i högar om svart, vitt och kulört, precis som på förpackningen. När jag diskar står jag och minns alla nära jag mist, särskilt två ekar mellan väggarna, särskilt två nära vänner som jag inte visste hur jag skulle leva utan. Som om jag känner av dom, som om de fortfarande finns därute. För det gör de. Och H undrar varför jag är så inåtvänd och sedan får han ett raseriutbrott i köket och jag tänder ännu en cigarett och längtar efter medicin att döva smärtan med och vi köper mat och pizza och jag tänker att jag borde inte äta det här, jag är vidrig och vedervärdig, jag hatar mig själv, H får se mina inte-så-underhållande-anstränger-mig-för-att-hålla-skenet-uppe-sidor. Inte bra. Jag betänker även det och sedan blir allt en enda röra och sedan grälar vi igen. Och jag har inga options, jag tänker att jag vill åka till mamma, för det vill jag faktiskt, jag har inte träffat henne på länge och även om alla andra hela tiden säger åt mig att hon är en heroinberoende fitta så är det min mamma, det är min familj, vi har saker gemensamt och jag tycker om att vara med henne ibland, för det lättar, och jag litar inte på så många just nu så det vore skönt.

Och när H somnat sitter jag på nattkröken med ett glas Likör 43 och mjölk, fast jag inte ska dricka alkohol, men jag super inte ner mig som H tror att jag gör, jag kan behärska mig, och väntar länge innan jag börjar skriva på tangentbordet för att inte störa, och då kommer sorgen över mig igen, för jag är för jävla hopplös och det finns inget jag kan göra just nu.

I N S O M N I A.

Så var den tillbaka i full styrka. Jag har legat många nätter vaken nu vid H.s sida och stirrat upp i taket och bara hatat mig själv för att jag inte kan somna. På eftermiddagen sover jag länge, för utmattningen är gigantisk efter att ha legat och tänkt en hel natt att om jag bara kunde somna, och så somnar jag ändå inte förrän morgonljuset strilar in genom persiennen. Nu vet jag att jag inte kommer kunna somna alls.

Smärta är ett intressant begrepp, sorg är ett annat.
Och det enda som ekar i sanning är Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix) och det gör så ont inuti att jag tror att något håller på att äta upp mig.
Snälla morgondagen, kom fort nu, för jag klarar inte en lång natt.
Det gör alldeles för ont.

tisdag, april 24

All in a day

Som om livet vänder ut och in på en just för att man skall komma till vissa punkter, just som man är som mest nedslagen och oroad över hur allt skall gå, då kommer ett ljus som från ingenstans. Och det är också då man kommer underfund med hur man faktiskt måste göra. Och det är från och med idag allt det där måste ske, för jag har inte råd att vänta längre.

Jag har inte mått så jävla bra de senaste åren. Det har varit kaos på kaos, kaos som andra satt mig i, kaos jag själv placerat mig i, kaos från dag till natt. Jag och H har gått igenom allt, med totalt drogfria, självrannsakande terapitimmar har vi vänt varandras tänkande till det bättre, och kommit till slutsatser som vi måste följa, trots att saker gör ont.

Idag kom H's boendestödjare hit. Hon skall assistera honom med saker. Och mitt i allt så ställer jag henne en fråga, och några minuter senare så sitter hon i telefon till den här kommunen och fixar hjälp åt även mig. Några minuter senare öppnas himlen ovanför mig och marken blir fast under mina fötter och jag får höra orden; "Vi ordnar detta åt dig, du ska få den hjälp du behöver. Du ska inte slussas runt mer till olika instanser. Du och H ska få bo tillsammans, ingen kan skilja er åt. Vi ska ordna allt med dina gamla journaler, remisser. Du behöver inte gå själv och dra hela historien. Du ska få en egen boendeströdjare.."

Och det är den första människan i hela mitt liv som inte slussat mig vidare med ett telefonnummer och två propavan. Så jag är i chock och tänker "Kan det här vara möjligt? Vågar jag tro på det här? Kan jag få hjälp med allting? Kan jag BE någon om något så stort? Kommer jag slippa dagar och sömnlösa nätter av oro nu? Kommer jag slippa självmedicinering och ångest, kommer jag slippa krypandet i ryggraden inför varje ny människa jag möter som tycker att jag verkar se så "frisk och vältalig" ut att de inte ser bortom den starka fasaden till det skräckslagna lilla barn som finns därinne? Kan jag LITA på att det blir bra den här gången? Kan jag? Vill jag?"
Och hon tar mitt personnummer och pratar med mig och H, det finns en plan, hon bokar tid åt mig imorgon, journaler skall skickas efter, vi får ett samtal imorgon, det ska ordna sig. Jag håller på att falla ihop av någon form av lättnad, för tio ton oro föll just från axlarna och jag vet med ens inte var jag ska ta vägen. Huvudvärken bultar och jag ligger på sängen och H kommer med sina vackra underarmar och håller om mig och kysser mig och ler med den där gnistrande glansen han har i sina ögon sedan ett par dagar, då han och jag hade ett dygns långt samtal där vi pratade, pratade och bearbetade honom och mig och det liv vi levt. H är den enda jag mött som jag vågat säga exakt hur illa det är till. Utan fasader och det är vidrigt på sitt sätt, men han har sitt förflutna, som bara är fyllt av smärta, och HAN bestämmer sig för att vända det och bygga ett nytt liv med mig, som är tvärt emot allt vi båda haft och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Faktiskt.

Och med ens vet vi att vi orkar sluta självmedicinera, sluta vara självdestruktiva, sluta undra, sluta bete oss som yra höns, för nu har vi insikten, varandra, en grund att bygga, vi måste göra det, det finns inget annat. Och återigen pratet, vi lagar mat, jag känner hur jag måste ta tag i allt omkring mig, att det finns energi, att det finns vilja. Och jag pratar om Liselott och hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag fattas henne och hur jag längtar efter att våga ta kontakt med henne, hur jag måste ta mina pusselbitar och sammanfoga dem och han förstår, han tröstar, han finns där, han peppar, han är så jävla smart och socialt kompetent utan att förstå det, min jävla prins on the fuckin' white horse. Och då menar jag verkligen Vit HÄST och inte vitt heroin. Och det är Guld värt.

Och genom regnet bryter molnen upp, det spricker upp i horisonten och det är kristallklart, en varm stråle bryter de mörka skuggorna, luften lättar, det vibrerar i marken.
Och plötsligt skiner solen. Även på mig. Jag har mycket kvar, men nu börjar saker att hända. Nu sker något. Nu sker det jag väntat på i 26 år.

Jag börjar få livsvilja, istället för att bara inte vilja dö.

måndag, april 23

Enkelt

Att ha en komplex sinnesvärld kombinerat med en hiskelens massa problem, problem som tillsammans bygger en oöverstiglig hög av mind-fucking hinder, och att dessutom brottas med sin ADHD-relaterade sorteringsstruktur i förhållande till andras, och samtidigt leva med människor som man älskar och vill vara den allra bästa mot och med, är ibland riktigt jävla skitjobbigt. Behovet av att få dra sig undan och isolera huvudet för att där är alldeles kaos, samtidigt som man vill vara den närvarande och ständigt uppmärksamma, är rent tärande på en.


Huvudet behöver få strukturera på egen hand; Med musik i öronen och med ens egna tankar. Man vet att det kan dröja innan huvudet slutar snurra och man vet att man har tusentals problem att lösa, enskilda celler som arbetar helt oberoende av varandra, tusen människor att träffa, ringa till, papper att skriva på. och så blir det ändå bara pannkaka, för det slutar med att man "halvt" tar tag i en sak medan de övriga 999 läggs på hög. Igen. Och högen växer, och huvudet snurrar, och man ska ta tag i sig själv samtidigt som man ska vara medmänniska, man ska ordna det för sig och bygga sitt liv från en grund man inte har men som man ändå försöker finna, och man ska samtidigt förstå världen, och då menar jag förstå den, inte döma den efter mänskliga "regler" eller "etiketter".

Det är knepigt. Idag är det mycket i huvudet, mycket jag vet att jag måste ta tag i eller tänka på, men jag har inte fått ordning än. Jag sitter och hoppas innerligt att Matthew Dekay skall bringa ordning i kaoset med Behind Secret Borders, men det kanske lugnar sig.
Jag är både fånge och rymling i mitt eget huvud. Det är paradoxalt och förvånande funktionellt ändå om man skall se till det hela.

Och till skillnad från många andra, så tar jag inte hjälp genom att diskutera min situation eller analysera mitt virrvarr. Jag har analyserat det bra själv, ner i minsta molekyl och det sista jag behöver är en annan människas "etiketter" på mina issues såsom "det är ju INTE BRA". Tror ni inte jag förstår det själv? Etiketterandet gör mig bara än mer förvirrad. Fuck etiketter, vi är alla atomer, jag vet att 90% av er inte förstår mig alls nu, men så är det. Oroa dig mindre för om saker är svart eller vitt, bra eller dåligt, rött eller grönt. Gå in i problemet istället för att sätta etikett på det och stoppa det i en burk. Det blir inte mer löst för att man hittar en syndabock. Det blir inte mer löst för att du konstaterat att det är "dåligt". Du har bara komplicerat saken ännu mer. Gör om, gör rätt. Fråga dig istället; Varför har jag problemet? Varifrån kommer det? Varför ÄR det ett problem för mig? Vad gör det MED mig? Och SEN, när du vågat ta tag i saken på allvar istället för att ge det ett klistermärke, kan du fråga dig själv hur du ska lösa det. Men hitta ORSAKEN, hitta källan, försök för fan att undvika att leta efter "vems" fel det är, för en syndabock löser inte saken.

Men visst, det är all jibberish för väldigt många det här. "Va? hur tänker du egentligen?" jag tycker att det är ganska uppenbart att jag iallafall strävar efter logik, men när det går upp för mig att omvärldens generella definition på logik är "regler och principer utan egentlig faktagrund", eller "my way of the highway, för det har mamma sagt", så blir jag trött. Jag kräver inte någon jävla atomklyvning av er. Bara att vi ska enas om att det ändå är mest logiskt av allt att börja med sig själv och sin sinnesvärld om man vill förändra världen, istället för att ställa sig med plakat och sätta en jävla LABEL på någon annan.

Mitt i det här bloggandet inser jag just att ni förmodligen inte fattar vad fan jag snackar om och att det är värdelöst att försöka förklara det här. Vad fan tänker jag på? Äh, glöm det. Ni kan fortsätta tycka att jag är "märklig", och jag kan fortsätta dra mig undan tills huvudvärken går över.

Det är okej. Det är bara det att det blir så tröttsamt ibland.
Imorgon kommer en ytlig, klämkäck dagbok, som vanligt, om saker ni kan relatera till. Jag lovar. Jag ska inte dra upp det här mer.
Huvudvärk.
Det är för väl att mitt hjärta ändå är fullt av kärlek, för utan kärleken som filt runt bröstkorgen hade det här dagboksinlägget varit FAR BEYOND deppigt och, för er förmodligen också TOTALT obegripligt.


Tänk så enkelt allting är när det är svårt.

söndag, april 22

(H)AN

Jag ser knappt tangenterna, så vimsig är jag. Och det kanske skulle blivit en lång blogg som skulle underhålla er alla med rapport kring min helg. Kanske med snirklig handstil.

Istället får ni mitt orkeslösa jävla svammel, sprungen ur en dygnslång diskussion med H, en framfart rent mentalt, och en jävla rädsla för att jag kan ha tappat taget, släppt mina pansardörrar helt och nu är sårbar, med hjärtat utanför kroppen.

Jag ligger intill den vackraste, hud, ben och muskler och spelar med fingrarna längs gropar, fästen och de vackraste skuggningar jag någonsin sett. Hans kropp är som en magnet på mig, jag vill vända ut och in på mig själv för jag vet inte var jag ska ta vägen, jag har släppt, jag är utan skottväst. och strax där ovan kikar mörkbrun blick mot mig, som öppet sårbar, provokativ, och jag vill krypa under hans hud och allt-på-en-gång och han är så djupt inne att jag blir liten, jag blir med ens ett byte med skottpengar i min skalle. Och han är pusslet som passar in i min kropp och jag vet inte var jag är, men hans axlar är placerade där jag allra helst vill ha dom och jag vill ha mer och jag känner verkligen, att det finns inte hur man kan vilja krypa ur sin egen hud på det viset, och in under någon annans.

Och jag har inget försvar, inga fördämningar, och de mörkaste av bruna ögon ser in i mina och jag vet, jag vet vad de säger mig och hjärtat, bult, boom, och jag vill ha honom så otroligt djupt att det inte finns någonting annat, och jag har honom, men jag har inte mig själv bakom pansarskydd. Och rädslan är där och jag ligger kvar, kysser honom, vill inte släppa, jag är en maxad CPU-fläkt, jag mister förståndet.

Och Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix) och hjärtat bultar mot revbenen, bultar och skriker att nu är du såld.
(H)an är redan under min hud, och härifrån finns bara oändligheten.



Oh, so serious


Bild: N.Engholm / Redigering by undertecknad.

onsdag, april 18

Simplicity, Compexity, Oh, what a tragedy!

"Incredible

Untouchable..
and i want you
JUST you.."

Jag motarbetade den vidriga bakfyllan med tre (!) treo (apropå "treo lägg i kundvagnen", people! - Slutet är NÄRA!), två ipren och en jävla massa...hm..pepsi. Sedan tog jag tag i hampan (hampan, INTE hampa, knarkfixerade typer..) som en duktig flicka och begav mig ner till centrum med H, som skulle fylla i papper på försäkringskassan. Turligt nog hade jag mina snygga jeans på mig och var nyduschad och fräsch, för döm om vår förvåning när vi möter på H's mor nere i centrum. Jag omtalade ju att vi var hos svärföräldrarna häromdagen och jag kanske ska förtydliga saken en aning; Svärföräldrarna är H's adoptivföräldrar och inte de biologiska. Här stod däremot den alldeles levande, live and kickin' mor och kollade på smycken, vilken jag aldrig mött förut.

Sagt och gjort, min skeva dubbelnatur kopplade på svärföräldrar-beteendet och skakade artigt tass, bakfull, illamående och yr i skallen som jag var. Därpå kläcker H den BRILJANTA (not) idén att vi ska "följa med hem till mamma och fika". Sådant tackar man inte nej till där jag kommer ifrån, mormor skulle svära sig gul och blå där i himlen om hon såg mig bete mig oartigt på något sätt, så jag nickade och tackade artigt ja till inbjudan. Vi går före till försäkringskassan och modern kommer senare upp dit för att plocka upp oss. Hon frågar mig, lite avståndstagande, var jag träffade H någonstans:

"Jag mötte honom på en klubb faktiskt"
"Jaså? Inte på nätet?"
"Nej, jag bjöd honom på öl. Han såg ut att behöva det"
"Min son har väldigt dåligt ölsinne"
"Det har inte jag märkt av"
"Nähä"
"Nä"

Hon skjutsar oss till radhuset och jag bekantar mig med de mycket skojfriska och trevliga grannarna, en mycket rolig och artig herre som genast presenterar sig med en utläggning om var hans namn "Ulf" kom ifrån, och jag konstaterade glatt att vi alltså hade att göra med en varg och ett lodjur, rena skogen med andra ord. H låter mig "sköta snacket" och jag erbjuder mig att hjälpa till och ställer artiga frågor om saker och ting och H gör juck-rörelser med en gammal mjukdjursapa när mamman inte ser. Jag fnittrar och äter av det hembakta brödet och talar om neurologi, skolreformer och gud vet vad mer, och sedan blir mamman mycket förvånad när jag avslöjar hur gammal jag är, hon trodde jag var yngre än H. Ha! Det tror alla. Ingen går på att jag är 26. "Även Fantomen går ju ibland ute bland vanligt folk, jag är en 26-åring undercover" säger jag, men bara H fattar skämtet. Go figure.

Vi stannar lagom artigt länge och jag agerar mitt älskvärda jag, sedan tar vi halvtimmespromenaden hem (jag kommer bli fett med snygg av det faktum att H inte har råd med busskort, vi går ju överallt!) och pratar om vilken fantastisk framtid vi har framför oss och hur busiga vi känner oss. Jag föreslår under ett svagt ögonblick att vi ska göra inbrott på PRO Järfälla, men H röstar ned förslaget då det ligger en polisstation mittemot. Aldrig får man göra nåt roligt..haha!

Nu är vi hemma, H redigerar en film om mig och honom som handlar om..pja, jag, han..och..hm. Pepsi.

"Oh father, i've been having these thoughts and i'm sorry
say a prayer, you know what i need.."

Och idag har jag och H varit helt underbara mot varandra och inte tjafsat en enda gång om nånting, jag tror vi börjar få kläm på det här med förhållanden nu. Men vadå, vi är ringrostiga, cut us some slack, klart som helvete det stormar om man sätter två Fucked Up ADHD-ungar i samma rum med en katt och två datorer och..hm..en jävla massa Pepsi.

Och så vill jag be att få påpeka att han har den snyggaste jävla kroppen i hela jävla Stockholm. Jag dräglar när han ränner runt i ljusblå, uppknäppta jeans och svarta boxers under, bar överkropp, tatuerad, piercad och deffad, med höftben och höftlinjer to die for. Jag tror, apropå era googlingar, att det där med "kåta gamla kärringar" faktiskt stämmer trots allt. Ovanpå det här med Treo och kundvagnar. Hell yeah!

Dagens Musik:

Linda Sundblad - Oh father
N.E.R.D Feat Jason nevins - Rockstar
Miss kittin - Rippin Kittin

HangOver Blues


Fy helvetes fan i det vad bakfull jag är.

Gårdagens Pinâ Colada-vurm var fan inte nådig. Jag minns att jag däckade intill H efter att ha svept ett jävla glas och ätit upp typ all peppardipp. Bara doften av Pinâ Colada och peppardipp gör mig alldeles kräkfärdig nu. Jag har dunkat i mig tre jävla treo och otaliga glas coca-cola men inget hjälper, jag mår som ett jävla härke.


Älskling skrattar åt mig när jag vaknar och har en spontanutläggning om hunduppfödarkärringar. Mamma var ju hunduppfödare när jag var ung, och hon umgicks med de här feta tanterna som hade tibetansk spaniel och vad fan det var för jävla djur, med platta nosar, linje-och-sönderavlade jävla snormonster med alldeles för trånga näsgångar som snorade och snorklade och skällde oavbrutet. De där feta, korta tanterna stod och borstade och fixade upp jävla tofsar på hövvet på kräken och eftersträvade Best in show och alla jävla rosetter i världen som de sedan kunde hänga upp på väggen. De är som mödrar som lever genom sina barn, de där vrickade hundutställningstanterna. Apropå absolut ingenting, alltså.


Jag tror jag måste spy nu.

God damn.

Jack Daniels


Älskling berättar:

"Jack Daniels är så jävla hårdrock"


Här kommer dagens bilder, på vår dotter Cléo och på min älskling, H. Min snart fjortonåriga siamesdam som hängt med sedan tid och rum. Nu bor hon hos mig och H. Som synes.

Jag och H har haft världens finaste prat om allt och ingenting. Och på fredag kommer Lillebror över på finbesök för att fira med oss!
Jag, H och katten hälsar från Ghettot:
Vi mår bra. Vi har vår i luften.
- Var har ni er?

Jag sa just till H, eftersom han ska dricka upp sin öl innan vi somnar, och jag har MASSOR AV SPRIT kvar, att när han väcker mig imorgon så ska han fan slicka min fitta (eventuellt med amerikansk brytning) och då kommer jag bli på bättre humör än tidigare morgnar. Och då jag eventuellt kommer vara bakfull då, så har jag gett honom en Veet våtservett som han kan vaska av mig med innan om det skulle vara så att jag är ofräsch. Han emottogg detta erbjudande med en mycket suspekt min.
Jag erbjöd honom att suga av honom alldeles nyss, som preventivt moterbjudande, och vad säger karln?!
"Nä, jag vill inte att min kuk ska smaka Pinâ Colada sen.."

HERREGUD.

Jag har suttit och läst om mina bekanta och vänner och allt vad de har för sig i sina bloggar. Ni kanske tror att jag är en självcentrerad fitta, men jag har mer koll än ni kan föreställa er, trots allt mitt supande och knarkande over here. Ärligt talat; är ni mina vänner verkligen? Jag har svårt att tro det.
Och om ni kikar i högerframen här så finns en länk till C9H13N [H2] - det är min tokiga gangsters blogg, det. Och jag kan rekommendera den, för han skriver så att man skrattar och kissar på sig.
Och för alla er som inte fattat det; Jag är kär i den här karln. Jag vet att jag låter all that hardass jävla yta här i bloggen ibland, men jag är det. Jag är kär i sättet han får mig att skratta på, sättet han håller mig borta från heroin och dumheter, sättet han kysser mig, det pojkaktiga vis han ser på mig på när han är generad, jag är förälskad i hans underarmar med alla tatueringarna, jag är förälskad i sättet vi ****** på, för jag blir som en jävla spännbåge, en elementarpartikel utan vett och sans. Folk har försökt att separera oss, snacka skit om oss, folk har gjort allt för att vi ska vara isär, men det går inte, vi sitter ihop, oavsett hur jävla irriterade vi blir. Vi är ETT och detta med precis all jävla skit som kommer med det. Men jag har det bättre MED H än utan honom. För utan H är jag halv. Jag är femtio procent. Med H är jag 100
f u c k i n g procent och då skiter jag fan i om det är gräl och hejdundrande massivitet. Hundra procent jävla Loo, och jag får leva ut, jag får vara den tonåring jag är. För det är jag. Innerst inne.
Jag trodde inte jag skulle hitta kärleken på en jävla nergången pub på Gamla brogatan, men det gjorde jag. Och H, jag må vara lite onykter nu, men en sak ska du veta; Du är fan det enda jag behöver och vill ha, och jag och Cléo kommer att stanna hos dig no matter what. För vi är två ADHD-ungar utan familj, med missbruk och hat i vår bakgrund, två jävla rännstensungar med alldeles för kasst självförtroende, med varsitt gigantiskt bultande hjärta, och det är det enda som räknas. Fattar du?
Och jag vet att du tvivlar, H, för vi har haft våra gräl, våra duster, vår kaotiska vardag. Men i really fuckin' mean it. Jag ger aldrig upp.
Jag och Cléo och H til fuckin' eternity.
Tack H för att jag får vara Jag med dig.
Tack för att jag får älska dig.

"Boum Boum
My heart goes Boum Boum Boum
Every time I think of you
Inside It’s Boum Boum Boum
Lost control what shall I do?
Cos I wanna be your lover
Till the end of our lives
I could never miss again
These loving eyes
Oh Boum Boum Boum
My heart goes Boum Boum Boum
Every time I think of you
I feel that Boum Boum Boum
No control of what I’ll do
Simplicity, complexity, oh what a tragedy
Reality, insanity, strange normality
Incredible, untouchable, Oh but just visual
And I want you, Just you,Oh Boum Boum Boum
My heart goes Boum Boum Boum
When my mind is touching you
I’m going Boum Boum Boum
Only light inside my gloom"
Enigma - boum boum boum
Det är dags att ta tag i saker nu.
Jag och H mot världen. Inte jag, Loo mot världen.
Det är ovanligt, komplext, förvånande, nytt och det tar tid att vänja sig.
Två år och nio månaders singelliv mynnade ut i Honom.
H.
Han med stort H.


Ps. detta dagboksinlägg var sponsrat av Pinâ Colada. DS.

tisdag, april 17

Colorblind

"Anything that gets the adrenalin moving like a 440 volt blast in a copper bathtub is good for the reflexes and keeps the veins free of cholesterol... but too many adrenaline rushes in any given time span has the same effect on the nervous system as too many electro-shock treatments are said to have on the brain: after a while you start burning out the circuits. When a jackrabbit gets addicted to road-running, its only a matter of time before he gets smashed — and when a journalist turns into a politics junkie he will sooner or later start raving and babbling in print about things that only a person who has Been There can possibly understand. "

Hunter S. Thompson

Det har varit en känslomässigt katastrofal, och samtidigt alldeles, alldeles underbar berg och dalbana de senaste veckorna. Jag och H har gått igenom diverse intressanta faser; det här är förmodligen den stormigaste och mest intensiva relation jag befunnit mig i. Faserna liksom avlöser varandra i hastig fart, från det ena till det andra. Samtidigt som vi försöker hålla oss på rätt sida av livet pendlar vi mellan att bli gramse på varandra angående småsaker som vi tekniskt sett inte borde gräla om, och vi säger hela tiden att det är just det vi inte ska göra, men vi gör det ändå, för både jag och H har varsin provokativ djävul på axeln som inte kan bita sig i tungan alltid. Den lilla djävuln tycker om att vara bitsk och att leverera rappa kommentarer utan att tänka efter innan hur den andra skall ta emot det hela. Så vi grälar lite, vi hånglar lite, vi äter mat, vi handlar i centrum, undrar hur fan vi ska ha råd att leva, städar lägenheten, städar lite till, lyssnar på skitig blues, dricker rödvin, gosar med kattjäveln, jag tar tre timmar på mig att sminka mig och H gör sig lustig över det, men vadå, man är ju snygg nere i centrum iallafall. Det hade jag förvisso varit oavsett om jag klivit upp direkt ur sängen, med tanke på de skabbiga centrumhängande alkisar vi blir tvungna att mingla med så fort vi ska till Konsum.

För att komma till Konsum måste man passera fylleparken, och intill fylleparken ligger Systembolaget. I fylleparken står det en bunt aspackade kärringar och nersupna gubbar och skriker på varandra. De har illasittande FRISCO-jeans, illa färgat hår, mycket läder och jeansvästar i omlopp, mycket nergångna läderpumps, mycket blå ögonskugga. De står med någon pava i tassen och grälar, om vad är egentligen inte viktigt, bara det grälas. Häromsistens stod en riktig pangflamma i svartfärgat hår, bortom de femtio, med håret stående utför huvudet som en jävla trollgumma, med svart skinnjacka och någon form av paljettkjol, och vrålade på sin gubbe. Det hördes över hela centrum. Det är intressant att leva i ghettot minsann.

Därefter fick jag frispel på människor i min egen ålder som fortfarande använder uttrycket "rave". Hör här; RAVE hette det 1994 - 1999, innan "Rejvkommissionen" i Stockholm helt och hållet sabbade allt vad "ravekultur" heter och långt innan Gudrun Schyman gick på Docklands. Att någon över de tjugo kommer och berättar att han varit på "rave" gör mig kräkfärdig. Rave är, för sista jävla gången, ett begrepp som handlar om själva "dansstilen" och så även subkulturen men Rave är INTE ett samlingsnamn för musiken. Säg att du varit på technofest, säg vad fan som helst men vill du inte göra bort dig helt och hållet, skippa "rejv"-snacket. Det är pinsamt.

I helgen blir det jävligt spexigt, det är jag övertygad om.
H och jag är i färd med att ta bilder på nya håret och lite annat, så stay tuned. Nya bilder up for my fans..haha

måndag, april 16

Total lack of intrusion

Jaha.

Jag och H spenderade helgen i den murriga lyan. Här "producerar vi eget" om man säger så. Den satans jävla förkylningen är i sitt esse, snorpappren sinar, jag tror vi har snytit upp hela förrådet nu.

I Lördags och igår (hjälpte svärfar med hans dator, of course) var jag och H hemma hos mina "svärföräldrar". De bor i en comfortable mexitegelvilla i utkanten av stan och är mycket trevliga, kristna och hederliga människor. De är den sortens människor som har chokladtårta hemma på Söndagen, efter att de gått i kyrkan och sett gospelkören sjunga. Min svärfar är pensionerad narkotikapolis och svärmor är hemmamysig och går och pysslar för sig själv och gnolar lite och talar mycket lågt. De är stormtrevliga och de gillar mig, självklart gör de det, alla gillar ju mig. Jag är artig och dricker kaffe och samtalar om livets frågor medan H provocerar dom och säger fula ord och föreslår att svärmor ska "hinka lite hembränt så det blir fart på fötterna" och såna saker, men hon är van. Jag har också inspekterat H's gamla pojkrum och sett en mycket tjusig bild på H från när han var femton, busungen var fan skitsnygg på den tiden också. Värsta luvtröjan och småkriminell med djävulen i blicken. Jag gillar't.

När vi kom hem satt jag länge och gick igenom gamla brev, papper och annat som jag sparat på mig under åren. Det blir ju en del, om man säger så. Grät en skvätt och saknade mormor.
Idag ska jag hämta hem min ohängda katt som har löpt i någon vecka och inte slutat skrika.

Jävla kattjävel, jag saknar dig. Nu ska du komma hem.

lördag, april 14

Positron

Seriöst, alltså.
Jag vaknade av att H klappade på mig. Jag frågade om ett glas Cola och han passade på att skämta med mig, sa att det inte fanns någon. "Har du druckit upp all cola?" undrade jag, yrvaken och oförmögen att förstå "ironi". Blev tjurig. Han blev tjurig. Vi blev tjuriga. Gick ut i skåpet och där står den. Colan. Kommer in igen, med mitt nyfärgade hår som fått slingor av guld, röda toner och platina och undrar varför han säger sådär, försöker prata med honom. Då har jag gjort honom på dåligt humör, förstås.
"Jag skojade faktiskt men du blev ju så sur" sa han. Stämmer. Jag är oförmögen att förstå skämt när jag just vaknat. Sen somnar han. Jag sitter vid datorn. Ipoden på. Ser ut över det soliga vädret utanför. Skriver och sitter på communitys och snackar skit med folk. Känner mig ruggigt ensam. Ingen att prata med. Det blir inte bättre av att jag vet att mina vänner går bajenmarsch i detta nu.

Jag läser Aftonhoran och det är inga vackra syner. Nån karl har låst in sin fyraåriga dotter i kylskåpet. Thailändskt nyår. Sawatdee pi mai, liksom. Norskt fartyg sjönk. Folk är dumma i huvudet och slår ner varandra. En nioårig pojke har hängt sig på en fritidsgårdstoalett. Att man orkar leva. Att folk orkar hålla på.
Men jag har ny hårfärg och cigaretter i paketet. Lite jävla menlös känner jag mig ändå. Föreställer mig saker i mitt inre. Tänker på att mitt skrivande alltid blir så skevt när jag har en karl i närheten; jag vet att jag håller inne med saker jag tänker och tycker eftersom jag vet att det inte alltid mottas så väl av karln i fråga. Ingen karl gillar att man skriver om honom men ingen karl gillar heller att bli utesluten. Det är moment 22 i det hela.

"My carillion and me
were dancin' on the world til eternity" sjunger Ipoden och jag undrar om det inte borde vara dags för mig att förändra även insidan, och inte bara utsidan, snart.

fredag, april 13

In the night

"begging here and barking there
she's swearing all the time
her fingers fumbling with her hair
a dirty mess of grime

and she starts to cry and she's asking why
her life's always the same
but she does not see, that unfortunately
there's no one here to blame

"heroin" she said,
"was the best i had...no more mountains left to climb
the world so slow... all my dreams just too high
to be fulfilled in time...!"


Jag drömde om mitt ex inatt. J. Han stod vid sidan av någon väg och jag bar någon slags clowndräkt i hammarbyfärger och gick tillsammans med någon skolklass. Han stod vid sidan av vägen och såg gammal ut och sköt på mig med en vattenkanon. Mig och bara mig. Senare samtalade vi i en nersliten gammal lägenhet. Han stod i duschen och jag stod med ryggen till honom och han berättade om sig själv. Bara sig själv. Senare dök hans fru upp med deras två barn. Hon var brunett och lycklig. Jag vaknade i ett andetag.

Igår var H's vän Sessan här. Vi drack vin och öl, min förkylning till trots, jag sjuknade in häromdagen ganska rejält, det innebär att jag går omkring här hemma och är skitsjuk. Var tvungen att åka till S (S, inte ST) och hämta saker häromdagen, tog med mig min mor. Min mor, som är ett levande exempel på hur man kan droppa typ 15 kilo på några månader och plötsligt se väldigt liten ut, hjälpte mig att bära. Slutligen fann vi en taxi. Kom hem sent, bytte gardiner, jag och H fixade till lite här hemma. Förkyld som fan. Det är lite bättre idag.

jag vaknade relativt sent och satte på Wolfsheim, vars text ni ser här ovan. Sen bytte jag från drogromantiken till renodlad vokaltechno; Dallas Superstars - In the Night är fortfarande en dansgolvskiller. Jag får lust att uppträda på scen när jag hör den, det pirrar i kroppen.

H mådde vansinnigt dåligt igår, han kommer in i stadium där han inte är sig själv. Det är påfrestande, men mest för honom.
Och idag är det fredag.
Fredag.

onsdag, april 11

Sökord #2

Nu har jag kikat igenom min Shinystat igen, och jag måste säga att..eh..ni söker på väldigt..hm..märkliga saker för att komma till min blogg. Och det lustiga är att jag typ inte skrivit om några av de sakerna ni söker på. Jag tänkte ta upp några av de roligaste, och kommentera dessa, som en slags förtydligan:

- dominanta gener asiater (jag har aldrig skrivit om detta, och jag vet inte HUR folk hamnade hos mig via denna sökning. Bara så ni vet; Jag skriver aldrig om genetik.)
- e din palla tjuv eller,"nej" han har ju tagit alla stjärnor (VA?)
- epilepsi synhallucinationer (Ja, jag är epileptiker. Men jag vet väldigt lite om saken)
- förlåt förstört så mycket (intressant sökning. Kan inte du som sökte på detta ta och vara lite mer specifik och berätta vad du letade efter, mer ingående?)
- knullhistorier (Jag skriver aldrig detaljer ur mitt sexliv här, så är det sådant du söker efter kan du ta och leta...länge)
- gamla fibban bilder (Ja, några såna kommer ni inte heller hitta här...haha)
- jag knullar min mor (Jag har inte sex med min mor. Det är allt jag tänker säga om saken)
- killen på pressbyrån sundbyberg (Jaha HAN! ja HONOM skriver jag om JÄMT. Eh..vilken jävla kille? testa att säga hej nästa gång istället för att googla honom)
- kåta gamla kärringar (Räknas jag verkligen hit redan?)
- psykos statistik (Det finns förvisso noteringar om "psykoser", men ingen statistik så vitt jag vet)
- respektera gränser i relationen (Intressant. Dom jag mött har haft exakt samma problem)
- richard slätt flickvän (Visst är jag och herr Slätt goda bekanta, men har aldrig haft ihop det och information om hans privatliv kan ni få direkt via hans blogg: http://rattochslatt.blogspot.com )
- smisk gråta kärlek (kommentar överflödig..eller?)
- treo comp lägg i kundvagnen (det här är en av mina personliga favoriter. Jag har aldrig haft en kundvagn på apoteket, den dagen jag behöver det är det nog dags att kasta in handduken..)
- vad finns i drogväg? (fråga inte mig, jag har inte råd att knarka längre..)
- absolute vodka winamp skins (Jag är övertygad om att jag inte äger ett sådant. Om någon av mina läsare har ett i sin ägo, maila mig skiten så lägger jag upp den på servern åt stackaren: Loo_Lonnroth@hotmail.com var adressen)
- asketen tapeten (Vill någon bara förklara för mig vad det ÄR så kan jag ta ställning till om jag skrivit om skiten eller ej..?)
- avtändning (Jodå, den första som träffar rätt..)
- har du någonsin (nej. Har du?)
- after dark - (åh) när ni tar saker i egna händer lyrics (Jag lyssnar verkligen inte på after dark. men..visst)
- chihuahuauppfödare i stockholm (jag letar också. Hittar du nån så hojta till)
- eskil simonsson has a girlfriend (har han? Det var som fan. Inte för att sångaren i en av mina favoritband Covenant's personal life angår mig, men det var fint att höra. Good for him!)
- fantiserar stor kuk (Gör du? Grattis!)
- freud monogami ( kolla Freud direkt istället. Jag är ingen Freudian direkt)
- förbjuden frukt? vad är det? (och det frågar du mig om? Herregud..)
- knarkare i sundbyberg (Det här är inte Sveriges Person och Adress Register, baby..)
- knulla silke (Intressant. Utveckla gärna)
- marcus loo lönnroth (Jag heter Marion Loo Lönnroth, men det var förbaskat nära... ;)
- rulla cigarett med (med vad..?)
- smisk på fittan sagor (Hittar jag någon sådan här saga lovar jag att citera den, det verkar helt sjukt att berätta såna saker för barnen och då är man fan störd deluxe)
- sångaren i treat (det stämmer att min mor dejtade den mannen under sina ungdoms glansdagar, men jag fick inte lära känna honom. Since jag inte var FÖDD DÅ. Haha)

Jag säger då det..ni är ju för jävla roliga ibland, ni googlare.

tisdag, april 10

Varandra

Igår tog jag och H vår sista femhundralapp och tog ett milstolpsbeslut;

"Vi får fan se till att vara vuxna. Vi går till Barkarby, till Willy's, och STORHANDLAR, för annars kommer vi inte kunna äta fram till den 25:e" sa H.

"Ska vi GÅ typ en mil genom skogen till barkarby och handla och sen tillbaka?"

"Vi har inget val."

"Kör i vind, let's do it. Vi tar med oss kameran och filmar skiten så gör vi en familjeutflykt av det hela"


Och det gjorde vi. Jag och herrn här intill, min gangster deluxe, tog oss hela vägen genom skogs och industriområde mot Barkarby, där vi storhandlade för 420 kronor. Sedan stal jag en varuvagn, vilken vi sköt framför oss genom skogen, hela vägen hem. För då vi i nuläget är så fattiga att vi inte har råd med vare sig bil, skjuts, taxi eller något som ens kommer i närheten av hjul, bortsett från varuvagnsstölden som kostade oss 5 sura kronor, så var det vårt enda alternativ. Men det gick bättre än väntat. Över två och en halv timme senare kom vi hem med tre fulla matkassar och utpustade lungor. Då hade jag filmat hela spektaklet, bland annat vår "parshopping" inne på Barkarby. Vi har filmat en hel del under vår tid och mer kommer det att bli. Vi är precis lika fucked up i skallen bägge två, så det är ganska sanslösa filmer. Några av dom kommer förmodligen senare att dyka upp i bloggen.

Sedan gjorde jag potatisgratäng, jag är fan kung på det, och nyponsoppa. Vi har försökt att hålla ordning i skafferiet men utan resultat, det blir bara jolmigt alltsammans.
Vi konstaterade på filmen igår, att vi båda liksom går från noll nu. Jag har ingen familj att tala om, det har inte han heller. Vi går från noll. Vi har ingenting.

Förutom varandra.

lördag, april 7

States Ahead

Min väninna X kommer över, fjorton timmar (!) försenad. Ger mig ett graviditetstest; jag gör det nästan omedelbart; stickan visar negativt. Timmar senare klättrar armén upp på berget och jag är alltså off the hook.

Väninna X berättar om en karl som hon knullat;
”Han var så jävla snygg om man säger så, jag sa det till honom också. FAN vad läcker du är sa jag och rev av honom brallorna. Han blev generad. Skumt! Killen borde ju fatta hur snygg han är”

”Jag vet inte, det kan vara jag som har tagit fel nu, men på somliga karlar fungerar det inte att ta kommandot och objektifiera dom. man måste köra den där oskyldiga-flickan-grejen, tro’t eller ej, sen är det ju upp till en själv om man är, så att säga, INTO IT eller ej” menade jag.

”Fan vad onödigt. Jag vill bara knulla, inte bli vänner för livet. En komplimang borde väl fan räcka” menade väninnan.

”Somliga könsbetonande individer skulle mena att du låter som en hel karl just nu” fnittrade jag.

”Ja, tänk. Den som ändå hade kuk.."

X är som bekant en frispråkig ung dam och hennes hälsningsfras är alltstundom oftast ”Hej gumman! FAN VAD KÅT JAG ÄR!”.
H, on the other hand, är lite mer "pryd" av sig, tro det eller ej. Han är inte den som gormar knulla hit och dit (tack & lov!) och han håller alltid talet inom ramarna för god ton, men där hade han fått nog. Han stod i röd och vitprickig bandana, en Choppers united T-shirt och alldeles för stora mjukisbyxor med svetten lackande nedför kinderna och hytte med en stekgaffel, eller vad det var, mot V:

”Har inte du fått KUK SÅ DET RÄCKER SNART?!”

Shit, det är ju mer mentalt ös i killen än jag nånsin kunnat drömma om. Hur har detta kunnat gå förbi mig så fatalt?
Mentalt motstånd är förutsättningen för att jag ska förälska mig i människor och en mycket bra ”livlina” att skylla på som ursäkt till att jag kan hålla mig på känslomässig distans då jag sällan, eller, i stort sett aldrig, möter på män som erbjuder mycket till mental kapacitet vilket är synd på så i övrigt fina exemplar. Men finns där inte styrka, logik, kapacitet och motstånd, gärna kombinerat med en drypande sarkastisk och/eller ironisk humor, och ett lekfullt ordförråd, så håller jag mig på the safe side om den känslomässiga balansgången och kan alltså tycka om människor utan oro eller panisk rädsla för att de ska överge mig eller för att jag ska kära ner mig och inte de. Skulle det ack så tjusiga men dessvärre inte särdeles klipska exemplaret ändå fly fältet är det ingenting jag ältar särskilt länge och de lämnar inga gapande tomma hål efter sig när de stänger sjutillhållarlåset heller.

Den ekvationen har jag överlevt på, utan större fadäser. För vadå, så kallat snygga män finns det överallt, men jag förälskar mig inte i rå, fettfri oxfilé även om jag gärna betraktar den på avstånd. Det är de marinerade jävla fileérna, de som kommer insmorda i svåråtkomlighet, de som inte behöver skyltas med extraprislappar för att bli föremål för budgivning, de som inte behöver vara införpackade i grälla, reklamskyltade och iögonfallande omslag för att locka. De som vet med sig att det är smaken och tuggmotståndet som räknas för den kvalitetshungriga eliten och som därmed också aldrig behöver mer presentation än deras blotta existens för att genast börja överglänsa de upphaussade oxfileérna. Och naturligtvis är det just dessa marinerade fileér som sällan finns i disk, de förblir inte länge på marknaden efter att de släppts för allmänheten och de som ändå finns där, förblir oftast ouppnåeliga, alldeles för expensiva och svårfunna objekt för en kräsen konsument som jag själv som inte nöjer mig med en proteinpumpad, hormonstinn stekyta.

Och även om några rappa kommentarer under en fylleladdad lägenhetssamvaro inte kan bevisa motsatsen så börjar jag faktiskt att upptäcka en stort mer slug och klipsk sida hos den här listige karlfan än jag nånsin kunnat misstänka. Han använder sig ju av MINA EGNA JÄVLA TRICK! Spelar ovetande, tar inte för mycket socialt utrymme, håller sig i bakgrunden utan nämnvärda språkliga duster med sin omgivning, dessutom med ett skal som signalerar mer pojkaktig, småkriminell sexmaskin gone rehabilitated and välkammad än ”Listig, mer under skalet än du nånsin kan föreställa dig-glowing kvickhuvud”. Vilket är närmare sanningen än det föregående alternativet. Inte alls vad jag räknat med. Han är farligt intressant att gräva sig in i medvetandet på. Mycket fördomsfullt och cyniskt av mig att ha dömt ut honom som en ”HELLO SAFERIDE!” när jag för länge sedan fått bekräftat att det helt enkelt inte finns no such thing as a ”Hello saferide” i mitt känsloliv. Han visar sidor jag blir impressed av, inte minst i sociala sammanhang. En beroendeframkallande egenskap. Är H en ny Designer Drug, custom made för en "Sen kväll med Loo"? Kommer jag att bli beroende? Finns det bot?

Sabla karlar. Jag är hopplös som inte kan låta bli att snurra in mig med dom och jag är lika hopplös som gör detta med tanke på att jag lägger ned såpass mycket energi på att INTE snurra in mig med dom. Det är inget jävla moment 22, det är ett jävla moment 77. Har försökt med alla möjliga ursäkter till detta tämligen kontraproduktiva uppförande - Jag är korkad, jag är emotionellt handikappad, jag lider av störningen Intelligent Omognad, jag är obstinat, jag vet inte bättre etcetera, men ingen av dom har stämplats giltiga som hållbar förklaring, inte minst av mina listiga vänner, som bara slår ut med händerna och gör ett pysande ljud med munnen när de hör mig klaga.


”Det är för all del fint att du försöker förminska din egen betydelse i ditt eget liv så fort det gäller män. Inga andra celler i din tillvaro lämnar du obevakad men så fort du går och blir hormonell över en slug karljävel som fattat hur man gör med din sort så är det som om du bara släpper fotfästet och börjar uppföra dig som ett barn. Och dessutom försöker du totalt undslippa allt ansvar till den där känslomässiga soppan du studsat ned i med sturska trampolinhopp, genom att försöka skylla på bristande intelligens, men det är ingen som går på det längre. Loo, ta för fan och bestäm dig.”
Detta säger en god vän till mig i telefonen efter att jag börjat gnälla över mitt ”kaotiska” känsloliv. Han har rätt.
Fan också, han har alldeles för rätt och jag har inget att sätta emot så jag muttrar något ohörbart och försöker med;
”Men jag kan inte rå för att jag drar till mig en viss sorts män. Jag är typ DÖMD att kära ner mig i vårdslösa, överintelligenta svin för resten av mitt liv som bara leker jojo med mitt hjärta. SÅ DET SÅ!”

Och min vän bara skrattar i andra änden där han sitter i en stad långt bort på något jävla flashigt IT-jobb och basar över ett kontorslandskap av PåSättBara receptionister, PåSättBara växeltelefonister och dito ekonomassistenter och säkert en hel drös med andra lika PåSättBara, piffigt kvinnliga yrkeskategorier och han erkänner det inte och skulle aldrig så mycket som knysta eller antyda detta men hälften av kjoltygen i det kontorslandskap han sitter och organiserar & basar över har på bara något år degraderats från ”PåSättBara” till ”PåSatta, livligt dejtade och sedermera helt ointressanta”.

Min vän IT-chefen har något alldeles särskilt över sig som gör i stort sett allt kvinnligt på mellan två till sex ben alldeles vansinnigt tokförälskade i honom. Och han vet om det, och har ungefär samma cyniska inställning till kvinnor som jag har till män, men han uppvaktar, charmar, dejtar och knullar dom ändå. På löpande band. För han har ändå inte bättre för sig medan han väntar på den riktiga kärleken och han berörs inte nämnvärt av alla säkert hundratals krossade flickhjärtan han lämnar bakom sig.

”Sådan är leken” säger IT-chefen med en axelryckning. ”If you don’t know the rules, don’t play the damn game..”
Jag är en av de få kvinnliga bekanta som IT-chefen har att prata öppet och ärligt med och han säger själv att han bara respekterar två kvinnor i sitt liv och det är ”dom enda två jag aldrig lyckats få på rygg.” - Jag och hans mor, alltså. Jag och han är av samma kaliber, skillnaden mellan honom och mig är att han samvetslöst och med hänvisning till ”spelets regler” fortfarande finner en viss tillfredsställelse i att jaga och lägra individer bara för att fastställa att det fortfarande GÅR.
Och när jag beklagar mig över mitt ”fuckade känsloliv” och ”det faktum att jag bara drar till mig idioter som spelar emotionell basket med mitt hjärta så nu skiter jag i det här” så skrockar han muntert i sitt Bluetooth-headset och säger;

”Om inte du skulle ta och börja dejta någon sval, nyutexaminerad affärsjurist från Ekerö då? Eller en barnkär, trygg hantverkare från..vad fan var det du kom ifrån..Sundbyberg! Det borde ju vara dags att satsa på lite andra kort om du nu är så trötta på dom här...hm..basketspelarna. Du har ju tramsat om din jävla drömprins till intelligenta Bad Boy i din blogg sen tidernas begynnelse och det är bara sådana du lyckats hooka upp med och det är bara sådana som verkligen krossar ditt hjärta i slutänden precis som du så kallat förutspått. Loo, du är ju för helvete en logiskt tänkande individ, alla bevisen pekar ju mot att du också VÄLJER de här jävla hjärtekrossarna. och varför? För att de inte låter sig manipuleras av dig och du blir så jävla impad varje gång och sen manipulerar de DIG istället och resten vet du ju.”
Han är smart, min vän IT-chefen, och han har ju faktiskt rätt, men problemet kvarstår:

”En sval affärsjurist? Barnkära hantverkare? Vad ska jag gå och kära ner mig i hos dom då, hade du tänkt dig? Jag vill ju bara ha någon att SNACKA med, på riktigt!”

”Snackar gör man inte med sin fru eller man, Loo. Inte om såna saker iallafall. Och jag försöker bara hjälpa dig. Kan du inte bli kåt på några andra alternativ än dom här jävla baksluga, känslomässiga basketspelarna får du väl för fan se till att börja spela spelet du med så du nångång lyckas snärja nån av fanskapen i garnet. Antingen det, eller så är det dags att söka sig till annat umgänge.”

Häromdagen gällde konversationen naturligtvis H, och då jag liksom lite gnälligt påpekade att jag inte alltid vet var jag har honom, för hans tankevärld är så mycket mer komplex än jag trott, han är flera karaktärer i en, - han är av min egen sort för fan! - Då skrattade min vän så att han bokstavligen trillade av sin specialbeställda, ergonomiskt utformade kontorsstol, välte kaffekoppen över det Mahognyfärgade, specialbeställda, kroppsmåttade och tillika vidrigt dyrt designade skrivbordet - och tappade headsetet på golvet, där han för övrigt låg skrattandes en bra stund innan han sansade sig igen.
”Loo, du ville ha motstånd. Nu får du motstånd, precis som du bad om. Och vad gör du? Klagar! Borde inte du ligga och klura på fiffiga sätt att snärja den här jävla prinsen istället för att oroa dig över att han är smartare och listigare än du trodde från början? Borde inte detta vara en BRA överraskning for a change?”

”Snärja och snärja..jag ligger i hans säng just nu”

”Och var är han någonstans om man får fråga?”

”På jobbet”

”Och du ligger kvar i hans säng och väntar på att han ska komma hem?”

”Ja..”

”Och han är snäll, behandlar dig med respekt, har goda kvaliteter och visar dig ömhet, uppskattning, förståelse, är energisk mellan lakanen och tydligen också ganska snygg?”

”Jo...”

”Loo! Din otacksamma jävla HYNDA! VAD FAN klagar du över?! Du borde fan SKÄMMAS!”
Ja. Vad fan klagar jag över. Egentligen?


Chilloutplaylist @ the moment:

Mike Foyle - Shipwrecked (chillout mix)
De Phazz - States ahead
Static - Sync & State
Baby mammoth - Sleep
Afterlife - Miracle
I:Cube - Adore
Jens Buchert - Desert Taxi
Harold Budd & Hector Zazou - Pandas in tandem
Fous De La Mer - Waiting for the sun
Boards of Canada - 1969
Nacho Sotomayor - Electro Telefon
Tel Aviv - John Thomas on the inside is nothing but foam
Enigma - Almost Full Moon
G.O.L - Soma Holiday

fredag, april 6

Falskt alarm

Bara timmar efter att jag gjort det förbaskade graviditetstestet som jag fått negativt på, så kommer den. Den röda armén. Och den är då sannerligen på berget. Deluxe. Så nu vet ni det. Ingen fara på taket, ingen makt åt Tengil, inga små Mini-Loo's, falskt alarm, kossan är motad i grinden.

Vi har successfully lyckats supa ner lägenheten till ett skick bortom allt förnuft inatt. Det är en bedrift.

Och så fick jag reda på att det är LÅNGfredag idag. Vad innebär detta, exakt?
Äh, det här kommer aldrig gå bra. Vi slutar där så länge.
Skepp O' hoj!

torsdag, april 5

Städfirman Bajen

En kär (onämnbar) bekant till mig har startat "Städfirman Bajen" på rätt sida av stan. Detta har uppmärksammats av flera:
http://sjuttisju.blogg.se/
Jag är förbaskat stolt.

Framtid

Inatt, när jag låg och inte kunde sova, så gjorde jag slag i saken.

Jag låg och tänkte på en presumtiv framtid.
Och den gestaltade sig i flera former; den vred och snurrade sig i mitt medvetande så att jag blev alldeles yr. Och så kom den; det var som en slags uppenbarelse. För jag log för mig själv där jag låg insnurrad i täcket, med H bekvämt snusande intill. Och det var ett Kodak moment in my mind, en milstolpe. Utan Mike Foyle. Utan Infected Mushroom. För jag såg det framför mig, och pianot spelade så vackert, och i mitt medvetande var det jag som satt vid tangenterna.
För, jag spelar ju piano, och så även i mitt huvud flög mina händer över tangenterna och skapade det djupaste ljud av insikt jag någonsin kunnat skapa. Jag vet nu. Och jag kan höra havets ljud när det pulserar in mot land.
För att citera mannen som på en Turné med vilka-det-nu-var (Mötley Crüe tror jag bestämt?) snortade ett spår av myror:

"Mama,
I'm comin' home"

Och i min värld så blir allting med ens så enkelt. Och när H väckte mig idag, så log jag bara.
Misstänksamt spände han ögonen i mig och undrade vad det handlade om.
Men jag kan inte svara.
Inte just nu.

Så jag delger er en gammal historia från förr, ur en dagbok jag skrev för några år sen, som hint:

Jag har hört det så många gånger. Människor upprepar sig om och om igen. De tror att de är ensamma om sina tankar. Många tror till och med att de är så ensamma om sina tankar att ingen någonsin kommer att kunna förstå dem. Det tycks kanske lite väl ambitiöst så här i skrift, men det är någon slags vardag för många varelser jag omger mig med.

M ser på mig med den där frågande blicken och säger
"Loo, tror du att det finns en Gud? Jag menar, du måste väl tro på Gud? För innerst inne så gör alla det. De vill väl det? Alla vill väl det?" och jag sneglar upp från skärmen för att få en glimt av hennes ansiktsuttryck.
"Jag utesluter ingenting, men i min värld finns det dessvärre ingen Gud" säger jag.
Hon betraktar mig förfärat.
"Men vill du inte? Och om det inte finns någon Gud, vad har du då Loo? Har du tänkt på det?" och hon ser på mig med någon slags triumferande min, som om hon var den första att plantera den tanken i mitt huvud. Som om jag aldrig skulle komma på att ifrågasätta saken på egen hand.

"Det måste vara någon slags jaktinstinkt jag ersatt Gud med" säger jag och börjar återigen knappa på tangentbordet.
"Jaktinstinkt?"
"Ja, jag är driven av någon slags jakt. På det som är eller ska bli jag, eller kanske någon slags självuppfyllande. Eller sex, egentligen är det inte så noga, det viktiga är väl att man fortfarande känner lusten att jaga något" mumlar jag utan att egentligen fästa större vikt vid det jag säger.

"Vadå, hur kan en instinkt vara större än Gud?" menar M och ser återigen på mig med den där förstående-jag-vill-så-gärna-nå-en-enad-mening-i-den-här-diskussionen-minen.
"Tänk om Gud ÄR en instinkt för mig då, kan det inte vara så enkelt? Det sägs ju att alla har sin egen bild av vad nu Gud är. Kan någons bild då någonsin sägas vara fel, egentligen?" säger jag och rycker på axlarna, för det här med Gud, det är sannerligen inte min sak. Åtminstone inte i biblisk mening.
"Men Loo. Om du söker dig till en instinkt för tröst, hur ska du få kunna få några vettiga svar på dina frågor?"
"Kanske för att där inte finns några vettiga svar att få?"
"Söker du inte svaret då? På allt, vad det är för MENING liksom!" wosh, där kom det.

"Äsch, M" säger jag efter en stund.
"Vänd på det. Jag gör egentligen samma sak som du, fast omvänt."
"Vadå? Hur då?"
"Jag söker faktiskt inte svaret, M.Jag söker frågan."

M tystnar en lång stund och försjunker i någon slags meditativ fundering medan jag knappar på. Så öppnar hon sin lilla läppglansmålade mun för att tala igen. Den här gången för att bryta av hela meningsutbytet.
"Men Loo! Då kommer du ju få leta DUBBELT så länge!"

True, my sweet blonde. So true.

onsdag, april 4

Ångestboll

Mike Foyle - Shipwrecked (Chillout mix)


Det är pianot i den låten, oavsett remix så går den rakt in i min själ. Dikterar vad som är verklighet. Dikterar sorgen, den hjärtslitande nervtråden som sliter itu mig, den pulserande sfären av rent kaos i centret av min bröstkorg. Ångestladdningen som en upptrappning först från djupet av min mage, sen som en skrikande fågel, en fågelunge med hjärtat i bitar. Osynliga styrtrådar liksom leder mig mot den enda sanna tanken; jag är inte mer än den jag blivit, jag är inte mer än den jag är. Jag kommer aldrig att bli mer än det jag stannat att bli, det här är mitt slutgiltiga, min högsta utvecklingspunkt. Härifrån kan det bara gå åt ett håll och det är nedåt, mot det liv jag valt bort.
Jag går och grämer mig hela dagen över ett presumtivt liv i min kropp och när H kommer hem är jag hungrig igen och naturligtvis hamnar vi i gräl, och sen går det inte att stoppa saken, och jag låser in mig mentalt, pansarskyddet åker upp, jag är så van, det går på automatik nu, jag reflekterar inte ens, ingen kommer åt mig, fast de gör ju det ändå, det vet både jag och dom, så why pretend?
Så jag försöker lösa problemet men det går inte. För då har vi redan kommit så långt in i grälet att det är tryckt stämning och han vägrar tilltala mig tillbaka. Och då kommer den igen, flyktkänslan, flyktviljan, jag motarbetar den men den står där, solklar och skinande, som en jävla uppenbarelse, kom, kom, fly iväg, åk bort från allt som skriker i ditt bröst. Du tror att du kan fly undan din egen smärta, få se hur långt du kommer. Kom då, Loo. Du är den mest begåvade du känner på att fly undan saker. Så fly! Spring din väg.

..men jag sitter kvar, med ångestbollen pulserande i mitt hjärtas centrum.
Och aldrig någonsin har Mike Foyle's piano grävt sig så djupt.


Mens-semester och Bailey's i ballen

H säger så mycket spexiga saker precis innan vi somnar. Jag ligger och skrattar mig fördärvad i flera timmar åt hans spektakulära fyndigheter. Synd bara att jag inte minns hälften av alla roliga grejer morgonen därpå när jag vaknar för att blogga. För några dagar sedan upplyste han mig lite piffigt om att "Älskling, är du törstig? Jag har fan Bailey's i ballen..här, smaka!" - därefter följer en halvtimmesutlägg om mitt rosa nagellack som jag har på tårna. Detta nagellack retar nämligen H till vansinne. Han påstår att det är ett "kärringnagellack", men jag är av en annan uppfattning. RÖTT nagellack är för kärringar, menar jag.

Strax innan sänggåendet inatt satt vi som vanligt på ett community's interna "fight club"-chatt och tävlades i att förolämpa folk så grovt som möjligt bara gick. Vi sitter alltså i detta stearinljusfladdrande vardagsrum, vid varsin flimrande skärm, och umgås via skärmarna istället för att vara "på" varandra hela tiden, vilket ger ett slags "allt-i-ett"-förhållande. I morse skrämde jag livet ur mig själv genom att vara morgonpigg och gå upp och koka kaffe och göra smörgåsar åt den hårt arbetande karlsloken och nu kan jag inte somna om, och borde inte heller då hela dagen blir förstörd, men jag sitter bara och tänker på allt jag presumtivt skulle kunna ÄTA, vilket i sig också är skrämmande då jag aldrig äter på morgonen.
Detta medför ännu en skräck, då jag fått för mig att jag är gravid (vilket skulle kunna förklara viktuppgång, en annan förklaring kan dock vara vattenansamlingen som kroppen lägger på sig strax innan Röda Armén klättrar upp på berget) och jag kan liksom inte shake the funny feeling off me, så nu måste jag följaktligen göra ett graviditetstest, som förmodligen kommer att vara negativt (för jag använder faktiskt skydd, like hello..? Jag är ingen dum tonåring..) och jag försöker komma på vad det i sådana fall kan vara, om det inte är graviditet, som gör att månadstramset tar tid på sig att dyka upp. Hittills har tankar på olika suspekta sjukdomar, vestibulit (vilket jag knappt vet vad det är, jag har bara hört talas om att det är en vaginal sjukdom och det låter ju förbaskat läskigt att ha det iallafall..smaka på ordet själva..vestibulit, liksom..) HIV och gud-vet-vad dykt upp i min lätt hypokondriska hjärna och det blir bara värre. Det jag vet är att det inte dykt upp någon röd jävla armé, jag äter som en häst (vilket förvisso kan vara ett resultat av H's gödningsprocess i kombination med det ökade alkoholintaget den senaste tiden..jag har ju fan gått och blivit en jävla groggande vinhagga), jag har märkliga balanssymtom (men även dessa kan vara inbillade) och..nämnde jag att jag äter som en häst?

V får komma hit idag så jag kan få det sabla testet avklarat så jag kan koncentrera mig på ENBART sjukdomarna. Det är det enda rätta. Ska jag vara i NÅGON form av "Tillstånd" är uteslutningsmetoden det enda raka att ta till som inledning. Funkar inte det så får vi helt enkelt gräva djupare i mysteriet med den frånvarande mensen. Kanske har mensen åkt på semester? Vore i såfall lysande. Hoppas den skickar ett kort. Vore kul att höra från den.

Jag håller er uppdaterade angående detta intrikata mysterium.








tisdag, april 3

"It's almost over now.."

Dagens låt: N.E.R.D - Rock Star (Jason Nevins Remix)


Lysande idé vi hade, jag & H. Efter att jag kommit hem från SUSHIVurmen med MA igår, tänkte jag ta ett "avslappnande glas vin". Detta avslappnande glas vin blev tre, och fem, och sju, och så blev också klockan både tre, fem och sju på morgonen. Halv fem bestämmer vi oss för att "vila en stund". Jag skulle alltså egentligen upp och skreva på Ungdomsmottagningen eller whatever it was, med V, men V hade..hm...jetlag, så ingen skada skedd. Klockan sju ringer H's jobbskjuts. Han tar sig upp, fortfarande packad, till arbetet. Det enda jag hör är en pojkröst som viskar något i stil med "älskling. Du. Nu är det jävligt bråttom", sedan gled jag in i drömmen igen. Vaknade vid tre av att H ringde. "Upp ur sängen med dig min lilla hynda! Nu kommer jag hem med en arbetskamrat och ska dricka kaffe". Haha, the return of the desperate housewife. Då hade jag drömt att jag skulle på en kombinerad studentskiva / kostymfest med samtliga tjejer i TBC. Jag kom på nya ideér till kostymer hela tiden, men när jag åkt fram och tillbaka för att byta om så hade någon av tjejerna redan snott min idé, så jag fick åka tillbaka varenda jävliga gång. Freud? Någon?

Hur som helst; skuttade upp, bakfull men pigg, och diskade och gjorde i ordning lite kaffe till folket. Ringde V. "Fan, jag har supit ner mig borta i Canada, jag tror jag har blivit alkis" förtäljde hon. "Skyll på jetlag" sa jag. "Vila en stund så hittar vi på nåt senare".

Dagens härliga: Minns ni den där gamla bekantingen jag berättade om, som inte hörde av sig på ett år och sedan poppar upp på MSN för att skicka bilder på sin unge? Han skickade ett meddelande idag, när jag och H låg och kollade på Ghost rider. "Jag har tänkt på det där du sade till mig och jag tycker att du kanske borde tänka lite på din attityd och vad du säger till folk, så att du inte själv blir sårad" skrev han, innan han loggade av. Åh, dessa "hit and run"-MSN-folk! Skicka ett meddelande, logga av fort som fan, invänta kalabaliken. I know you all too well.

Hörrudu kexet, let me tell ya something. Jag har inte varit by no means otrevlig mot dig, det är du som skiftat färger i påfågelfjädrarna. Och det där om att bli sårad..lägg av, jag har fan patent på att bli sårad, och i nittio procent av fallen håller jag käften och går vidare utan gräl. Jag säger vad jag tycker, med viss reservation för att inte bli alltför kärringaktig och såra människor medvetet gör jag bara inte, och det var just en av de där frispråkiga sidorna jag äger som gjorde att du blev "polare" med mig från början. Om du sitter och ältar det faktum att jag sagt "nej tack, jag vill inte se bilder på ditt barn, för det är helt enkelt inte min bag" till all fördömelse, sure! Kör hårt. Har du inget bättre för dig på dagarna? Behöver inte ungen bytas på, jollras med, promeneras i parken eller något annat i den stilen? Well, GET ON WITH IT.
H tar en powernap, han har trots allt varit nere i ett skitigt grustag hela dagen, och jag sitter med Miss Kittin, N.E.R.D feat Jason nevins, Apoptygma Berzerk och Nine Inch Nails och jobbar arslet av mig på en text som ska in om..pja, en kvart. Som ni ser så har jag jävlarns bråttom. Som vanligt.
Men det tar sig, sa mordbrännarn. Det är "bara" Tisdag och jag har redan hunnit supa ner mig, skaffat ett officiellt kärringrykte, haft sönder ännu ett par headphones, gått upp två kilo (det är BARA godis och jävla snabba kolhydrater, helvete också!) - H säger att han ska "göda" mig så ingen annan vill ha mig, sen ska han ha mig till julgris i December också. Men jag har ett äss i rockärmen; Ephidrin och kickboxning. HOT DAMN, jag ser verkligen fram emot slutet på veckan om det redan är så här jävla vrickat.

Bara I Loo's liv, people. Bara i Loo's liv.
Bild: Gårdagens kaloribomb hemma hos MA. Är H och MA i maskopi angående den här julgrisgrejen? Inte konstigt man blir paranoid.



måndag, april 2

Madde och sekten

Bild: Ur dagens Aftonblad.
Prinsessan Madeleine, Svenskar i synnerhet, homosexuella i allmänhet och så judar, är enligt artikeln "hatade" av denna "kristna" sekt. Får se om jag får det här rätt nu.

Enligt min (förmodligen trångsynta) världsuppfattning så har jag ändå fått den allmänna uppfattningen att
1) Kristna, och kristendomen som sådan, står, eller åtminstone vill ge sken av att de står för den "goda" och "kärleksfulla" sidan av den svartvita värld som är religion.
2) Den motsatta sidan, som är representanter för allt som är Hat, ondska, mörker och smärta, är det "Djävulen" som står för. Och så alla hans hantlangare. Så, om ekvationen är rätt så har vi alltså två sidor. En god, ljus och kärleksfull sida med en "förlåtande" och "kärleksfull" Gud, och en "Hatisk och mörk" Djävul. Right i am?

Men nu blir jag förbryllad. Det är förvisso inte första gången jag läser om de här sekterna och deras varierande påfund och jag är väl medveten om att tex. Svenska Kyrkan sysslar med helt andra grejer än de här vansinnessekterna, men när inte de religiösa själva vet vilken sida de ska stå på, då tappar jag hoppet om mänskligheten. Eller, small correcture där; det var länge sedan jag tappade hoppet om mänskligheten. Ur artikeln syns nämligen väldigt många ord som jag inte direktassoccierar med Kristendom, såsom "hat", "krig", "okvädningsord" och allmän öppen hotfullhet, förakt och precis ALLT ANNAT SOM INTE ÄR kristet för fem jävla öre.

Att människor som skall "representera" den så kallade ljusa sidan går ut med öppna hatbrev är dessvärre en av anledningarna till varför jag för länge sedan valt att gå min egen väg i moralens djungel, och seriöst, jag ser inget fishy med varför nerds i allmänhet och folktrötta individer som jag själv "syr sin egen religion" eller bara skaffar sig lite allmän moral och folkhyfs istället för att döpa sig.
Eller super ner sig i ren jävla tragikomisk anda i väntan på frälsningen.
Which ever floats your boat.

I'm here to take back what's mine

Det är inte varje dag man vaknar av att man har en glad karl vid sängkanten som lyckligt pussar på en och får en att skratta tills man kiknar. Sådana dagar måste man passa på att gilla läget, för de är sällsynta, de där underbara förmiddagarna i sängen när man bara känner glädje. Han ger en sin sista cigarett och går till jobbet för att prata strunt med chefen, och man sträcker ut sig på sängen och röker den sista cigaretten och dricker ett glas coca-cola till frukost, bara för att man kan och bara för att man vill. Man sätter igång gamla Bettan borta vid hörnet och kollar mail; DJ Wriggle kör på Vardagsrummet på Lördag och om ni absolut måste veta så tänkte jag gå och kika på karlsloken.


"Put your loving arms around me
And you whisper to me when you
Put your loving arms around me
And inside your arms I'm burning
Put your loving arms around me
And you whisper to me when you
And inside your arms I'm burning"

Karen Overton - Your loving arms
Vi kollade på "The benchwarmers" igår, en sådan där "härlig" nördfilm. Jag tror att H skrattade typ, oavbrutet. Jag skrattade också oavbrutet, men mer åt H än åt själva filmen. Sedan tryckte jag i mig mina fem voltaren, det har blivit lite av ett skämt här hemma, jag och mina sjukdomar, "Älskling, tryck i dig dina fem voltaren nu så vi kan get on with it" säger H och jag skrattar ihjäl mig.

Idag ska jag och MA äta SUSHI, observera, SUSHI med stora bokstäver, inte med små gemener här inte. Det är lite av en tradition. Antingen äter man något med VERSALER eller så äts det helt enkelt inte. Vi ska plugga den NYA kursen och göra storslagna resultat. Jag är pepp. Jag är faktiskt mer än pepp. För, har ni kikat ut utanför fönstret? Det är ju vår, för bövelen! Det är vår, V är hemma, jag har en lycklig H som är på jobbet och ställer sig in, jag har en aldrig sinande 40GB Ipod som bara snurrar och snurrar mina alldeles mest svala sommarhits, och jag har inhandlat en "Summer glow"-hudkräm. Så nog fan är det vår, alltid. Och jag skulle vilja passa på att avsluta med en av min mormors gamla favoritskämt som hon alltid drog varje v(år):

Två män är ute och går. De möter tre kvinnor på gångvägen. Den ena säger;

"Tjena tjejer!
Vi har VÅR i luften!
- Var har ni ER?"

Den är dålig och gammal, men FAN så GÅNGBAR.

Bild: Gammal vårbild. Jag och lillebror @ Rissnekollektivets balkong, äter sprittårta- FAN vad stark den var, vill jag minnas. För er som vill ha receptet: Gör Yello på Läkarsprit, så hög procent som möjligt. När den är kladdig och yelloig nog; ÄT. Garanterade resultat!

söndag, april 1

Livmodertappad

Idag kom V hem. Hon stod och skrattade på flygplatsen med mobilen i tassen, just nyanländ, medan jag orerade om a) Hur jävla ont i livmodertappen jag har due to..ehm..nattens aktiviteter b) Det faktum att vi lika gärna kan gå och testa oss på ungdomsmottagningen öppet hus på Tisdag och huruvida jag respektive hon är sjukdomshärdar eller ej och c) Det faktum att män är opålitliga svin och kvinnor är opålitliga hyndor.

ÄNTLIGEN är världens bästa V hemma.


Vi har diverse lukrativa businessplaner, hon har en massa intressanta jobb på gång, och det har jag också. Idag skickade jag iväg mitt CV till ett gäng bemanningsföretag och en massa annat i förhoppning om att ha ett svalt kontorsjobb så här i sommar. Jag har ju faktiskt jobbat som konsult inom Finans, på Olsten, nuvarande Adecco, för många herrans år sedan, så lite bagage har jag allt, och grejen är den här, det är inte så jävla dramatiskt med kunnande av MD110-växlar och ekonomisystem när man är blond och snygg och ler en jävla massa. Jag vet att det är totalt förkastligt och jävligt, if taken seriously, antijämställt att säga så, men nota bene att jag faktiskt driver lite med konceptet också, så ni som tycker om att ta min blogg på alldeles för stort allvar och inte kan läsa mellan raderna; Sätt igång med det genast.


Jag tänkte ta hela testraddan på tisdag. Testa mig för allt! Ska jag säga och slänga upp mig i gynstolen. Entusiastisk som fan så klart. Vill de däremot sätta nålar i armarna på mig kommer jag förmodligen börja gråta som ett barn. Avskyr verkligen blodprov.


H katalogiserar om sina MP3:or för sjätte gången den här veckan, och vi ska snart ner och handla mat.

Härliga Söndag, och härliga jävla smärta i livmodertappen! Kids, don't do this at home. Haha..

Flygare: Veckans Onsdagstips - House när det är som fräsigast.

Säkra vårtecken

Det är vår på allvar nu. Detta vet vi med säkerhet, eftersom de allra säkraste vårtecknen, huliganerna, nu tittat fram från sina gömda vrår. Det är en fröjd för ögat: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1035795,00.html


För övrigt: K ringde från krogen. Där "missar" vi enligt utsago ingenting. Och V ringde från flygplatsen. Hon är hemma imorgon! Det allra roligaste är att hon stod 20 minuter innan avgång och pratade med mig i telefon och rökte (!) så de fick ropa på henne på Toronto Airport. "Can miss ***** please come to the gate.." Undrar vem av oss som är mest blond? Men skitsamma, hon kom på planet, och det är det viktigaste av allt. Hon kommer hem! MIN DARLING KOMMER HEM!


För övrigt sitter jag och H och lyssnar på gammal skitig hiphop och röker cigaretter och dricker billigt vitt vin så det står härliga till. Vi har täckt en bred range av samtalsämnen, bland annat Mötley Crüe, skitig hiphop, musik i allmänhet och gamla minnen i synnerhet. Och så kollar man som hastigast på Aftonhoran, och där har vi dom, i ledaren, dom säkraste vårtecknen ever.


Och avslutningsvis: Mina darlings, mina favoriter bland favoriter, VNV Nation, släpper nytt album den 5:e April. Tjuvlyssna och tanka på www.vnvnation.com !

Huliganer, en karl på lycklig pickalurv och VNV Nation. Kan det bli bättre?

Skulle inte tro det..!