fredag, september 28

Pinsamt VS Hynda

Jag kan inte sluta tycka att det är pinsamt. När jag stöter på bekanta med såna där unkna populistiska åsikter typ "typiskt invandrare", "sabla bidragstagare" eller "politiker bara sitter på sina feta arslen och..." - Jag skäms ner i märgen och vill egentligen bara släppa allt jag har för händerna där i tunnelbanevagnen och rättfärdiga alla sneda blickar som det här jävla pulvret just fått från intillstående resenärer och skrika "Men du då, vafan, har du hittat dina jävla åsikter i ett jävla Corn-Flakes paket? Har du någonsin FUNDERAT över skiten du häver ur dig, eller är det bara någon slags soffbekväm jargong som du och dina likar använder er av för att identifiera er med varandra? Vad fan VET du om invandrare, bidragstagare och politiker egentligen? Och till syvende och sist - vilken jävla minoritet kan jag få chansen att stoppa DIG i, så att jag genast kan dra dig och dina jävla urblåsta polare över en och samma kam och undvika er på gatan i framtiden!" Men jag gör inte det. Istället häver jag ur mig något demokratiskt, intetsägande och sidlöst i stil med "Om det är din åsikt, så.." och skäms i smyg. Jag ska sluta med det. Det leder fan ingenvart att vara diplomatisk i dagens läge.

Idag var jag i vanlig ordning på Huddinge och träffade min lärarinneaktiga kurator. Hon har den där blicken, den där minen, det där sättet. Hela hennes väsen andas kärring deluxe och mitt illamående går då rakt inte över där i besöksrummet när hon ser på mig med den där mönstrande blicken och förebrår mig för saker hon inte borde förebrå mig för. Hon är ju kurator, hon ska uppmuntra, stödja, supporta och säga saker i stil med "Det är bra tänkt". Hon ska utveckla och hylla min kvinnliga sida och uppmana att ta ansvar och tycka om det. Men istället säger hon bara
"Du stressar upp dig. Det är därför du får förvärkar. Sluta stressa upp dig"
"Det är lättare sagt än gjort eftersom jag måste åka hela vägen till Huddinge enbart för ett urinprov"
"Det här är ju ditt problem"
"Exakt. Och jag blir uppstressad över alla läkarbesök och besök jag inte har koll på längre. Och på måndag kommer socialtjänsten och besöker mig"
"Jaha"
"Ja, så jag är ju stressad och det här blir inte bättre"
"Synd då"

Ursäkta språket så här på förhand. Men jag MÅSTE.

JÄVLA HYNDA!

och så - en intressant nöjesnyhet:
Brokeback Mountain ska bli opera.
Okej. Jag vet inte hur det är med er, men i min värld... den här operan kommer vara det värsta som hänt Gayvärlden sedan Rocco hände heterovärlden. Kan ni se den här uppsättningen framför er?
Jeez.

För övrigt har jag biljett till VNV Nation på Universitetet i Oktober. Självklart missar jag inte mina älsklingar, i år heller. Gravid eller ej- Jag ska se Ronan Harris sjunga "Beloved" så att håren reser sig längs ryggraden och tårarna bara sprutar fram. Om jag så ska föda barn på plats så ska jag se det. Sist de var här var jag längst fram, och HÄR är dagboksinlägget från den spelningen.

torsdag, september 27

Idol

"It's just too little too late
A little too wrong
And I can't wait
Boy you know all the right things to say (You know it's just too little too late)
You say you dream of my face
But you don't like me
You just like the chase
To be real, it doesn't matter anyway (You know it's just too little too late)"

Jojo - A little too late

Ser på Idol. Naturligtvis måste jag fastna i det där populistiska skräpet. Det står ju för fan skrivet. Här sitter jag med foglossning så det strålar ner i benen och allt jag har är det förbaskade Idol. Jag vet inte vem som borde skjutas. Jag eller det fanskap som kom på den där skiten.

onsdag, september 26

Backdrop

Liten Notis: Idag var jag inne i stan med H och köpte en backdrop. Hela morgonen låg jag i plågor eftersom mina ligament dras ut och detta orsakar förstås mindre kramper i magen. Kände mig som en krympling. Men efter shopping av backdrop, örhängen, thai-ingredienser och middag på Sawadee i Hötorget känner jag mig fit for fight igen. Och rummet fick lite värme med den nya fina backdropen som upptar 3/4 av väggen. Mycket nöjd! Här ser ni den.

Underbart!

tisdag, september 25

Bas

You light up another cigarette

And I pour the wine
Its four o'clock in the morning
And its starting to get light
Now Im right where I want to be
Losing track of time
But I wish that it was still last night
You look like youre in another world
But I can read your mind
How can you be so far away
Lying by my side

Beverley Craven - Promise me

Idag är det tungt att vakna. Det känns som om jag bär ett moln över mitt huvud, oron i kroppen är som ett vibrerande djur i centrum av min bröstkorg. Jag drömmer att alla de jag älskar bedrar mig, mitt framför näsan på mig och de säger alla att de gör det för att de har rätt till det, de ger igen. De tar ut sin rätt på mig för att jag varit så kall och kylig. Där är mitt största problem med kärlek. Jag vet aldrig hur nära som är tillräckligt. Jag vet aldrig hur nära jag får vara. Innan man stöter bort mig.

Jag tumlar runt i drömmen medan telefonen ringer. Jag minns att jag skriker i drömmen, skriker på alla som är involverade i mitt känsloliv att de är hänsynslösa jävlar, att de trampar på min själ och mitt hjärta men ingen svarar. De passerar mig bara som på ett jävla rullband och jag gråter och skriker och kastar saker, når hysteri och närmast plockar ut hjärtat i kroppen framför dem. Ingen reagerar. Jag anklagar mig själv om och om igen i drömmen, förbannar min egen envishet, min stolthet, min bergfasta grund, min separationsångest. Jag vet inte vem jag är i relation till de här människorna längre. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Jag känner på min mage när jag vaknar, den gör ont. Alex har lagt sig i en krumbukt ställning, förmodligen för att jag är stressad. Jag kliver upp och dricker vatten och juice och vyssjar och vaggar och pratar med magen. Jag somnar om. I drömmen spelas den, den där förbaskade låten, och jag är tillbaka i min sjuttonåriga kropp. Så här håller det på och när jag kommer ur drömmen är jag helt utmattad. Irrar runt i lägenheten och ser mig omkring på städade vrår. Katten stryker runt mina fötter, jamar och kallar på uppmärksamhet men jag gitter inte. Jag tar min medicin, två fluoxetin, en tegretol, två järntabletter, en folsyra, en MittValKvinna. Pustar ut på balkongen. H ringer, han kommer upp med en spjälsäng. Han meddelar att socialtjänsten gör hembesök på Måndag. Jag känner det krypa i magen igen. Ska främlingar komma och inspektera mitt hem? Döma mig, peka åt mig, förklara för mig hur fel jag gör. Fuck them! Jag har utmärkt smak. Mitt hem är en ljus, renstädad fristad, ingen kan klaga på det. Jag vet inte många socialtanter som har det så här fint hemma. Jag sätter igång datorn och spelar musik på max. Mitt enda sätt att koppla av - fyll kroppen med bas och huvudet med skira slingor. Töm systemet på tankar och ersätt med strålande vibrationer. Känna basen i varje muskelfäste, letande sig in i hjärtats centrum där det är så tomt och ensamt. Skölj bort sorgen. Skölj bort oron. Med bas.

Paul Van Dyk - Words (Oakenfold Remix)






måndag, september 24

Prime time

September - Cry for you (single edit)
LSG - Into deep
LSG - Netherworld (Oliver Prime Remix)
LSG - Fragile (Part 3)

Så, det var en intressant helg. Rolig i den mening att pappa och lillasyster J var här igår och borrade och fixade mina gardinfästen. Allra roligast är det när min envisa syster ska battla med far min angående hur fästena ska sitta. Min envisa syster har alltid rätt. Min far har också alltid rätt och jag, jag bara garvar och låter dom hållas. Intressant i den meningen att jag senare under kvällen hamnar i gräl med min mor angående begreppet "missbruk". Det slutar med att hon lämnar lägenheten i full fläng och smäller igen dörren. Det går inte att vara sams med henne alldeles för länge, men det beror på att vi är som Yin och Yang. Hon är kaos, jag är..eh..mindre kaos.

Det visar sig att H's behandlingsassistent är synthare. Lite roligt är det när den här fyrtio-nånting-killen, som jobbar på beroendecentrum, visar sig lyssna på Front 242 innanför sitt helylleskal. Det är skitkul med folk som spränger gränserna för vad man hade för fördomar om dom. Det liksom visar att man aldrig ska behålla sina förutfattade meningar och att folk fortfarande, in this day an age, kan överraska en. Nu blev han genast än mer sympatisk än förut och jag kan inte vänta tills nästa provtagning så jag får förhöra honom om han hört VNV, eller om han till och med sett dem live. Nu kanske det inte hör till saken att sitta och diskutera musik på beroendemottagningen, men jag försöker utveckla lite nya sociala möjligheter på de fronterna. Nu när jag ändå har med landsting och sjukhus att göra kan jag lika gärna passa på att make some friends, kanske lära känna mina sköterskor, assistenter och psykiatriker på djupet, få reda på vilka dom egentligen är innanför de där Lärarinneaktiga blickarna. Jag undrar vad min barnmorska lyssnar på. Förmodligen är hon en trist jävel som lyssnar på radio ibland för att "ha lite ljud i bakgrunden" men det är bara mina fördomar som talar. I själva verket kan jag kanske bli överraskad - kanske blir hon helt exalterad om jag frågar. Kanske är hon en rockabillybrud innanför de där barnmorskekläderna. Kanske är hon dödsmetallare. Det sistnämnda skulle absurt nog inte förvåna mig.

Jag och Jenkan har KonsollWars här hemma. Lägenheten ser ut som ett LAN just nu. Vi har en PS2, en N64 och ett SNES, som jag fick av kära M. Ovanpå det har vi tre datorer, kablar, routers och fan hans moster, men vi lyckas ändå hålla det cleant. Igår började jag spela Starcraft igen, för första gången på evigheter, och fan i min låda vad jag är RINGROSTIG!

Och jag gissade rätt angående barnmorskemötet. De ringde imorse och sa att de hade rapporterat till socialtjänsten att jag inte närvarade, så nu kommer väl halva stan vara på mig innan veckan är slut. Det har upphört att förvåna mig hur mycket samhällets stöttepelare faktiskt bryter ner liv. Seriously, en människa som inte hade orkat med den här pressen..hade gått under och de hade fått som de ville. Jag vet att jag orkar, tack vare lilla Alex i magen, en mycket stark pappa, några få mycket goda vänner och med hjälp av lite sunt förnuft. Utan dessa komponenter däremot, hade jag fått äta dubbel dos antidepressiva, och mer därtill.

lördag, september 22

Helvetet

Äntligen har jag fiber. Nu spinner burken på 100/100 och jag är lycklig. Jag och Jenkan, min fabulösa inneboende, tog en tripp till Computer City igår och inhandlade ny router, nätverkskablar och nya högtalare med baslåda. Nu är lägenheten som ett mindre LAN.
Min mor har härjat här ett par dagar. Hon driver mig till vansinne. Jag blir galen på henne emellanåt, men hon menar inget illa så jag måste liksom bita mig i tungan över det faktum att hon stökar ner _precis_överallt. Hon är tamejfan otrolig! Den kvinnan kan man sätta i en madrasserad cell utan inventarier, och lämna i fem minuter. När man återvänder är det garanterat ett kaos därinne.

Jag missade tiden hos barnmorskan igår. Nu kommer helvetet braka löst.

torsdag, september 20

Handikappad?

Idag hade jag möte med handikappenheten angående bostöd. Jag har själv bett att få bostöd eftersom jag vet att socialtanterna är ute efter mig och gärna vill sätta mig i ett så kallat "gruppboende" enbart för att jag varit missbrukare. Att jag kan sköta mitt hem och håller det bakteriefritt, snyggt, rent och ordnat och att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv och mina fysiska göromål tycks Fröken Sara Sjöberg på socialenheten skita blankt i. Nu vill jag gardera mig med att redan ha ett bostöd, en assistent som själv kan göra den bedömningen utan att det sker över huvudet på mig. Bostöd får man som sagt via handikappenheten. Handikappenheten eftersom jag som tidigare poängterat, har ADHD och har svårt att strukturera saker på egen hand, särskilt som det är nu. Just nu har jag möten med följande instanser i stort sett varje vecka:

- Socialtjänsten - Ungdomsslussen (eftersom jag ska ha barn med någon som är under 25)
- Socialtjänsten - Vuxenenheten
- Beroendecentrum (prover, samtal 3 ggr / veckan)
- Familjesociala enheten, Huddinge Sjukhus
- Kurator på familjesociala enheten
- Psykiatriker, Huddinge Sjukhus
- Psykiatriker, Järfälla Specialistvårdsmottagning, Överläkarbehandling
- Neuroprykiatriska mottagningen, Karolinska Sjukhuset, Solna (För epilepsikoll och kontroller av Karbamazepinhalter i blodet)

Och nu också bostöd som jag kommer att ta in frivilligt två gånger i veckan för att kunna få ordning och struktur på det ovanstående. Dessutom vill de sätta mig på en "systuga" som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, där jag skall vara fyra gånger i veckan (exakt när jag ska hinna vara på systugan är inte klart). Jag är alltså i Limbo. Jag är Inte sjukskriven på grund av depression som jag vill och jag är inte alls aktuell för arbetsmarknaden. (Gravid, deprimerad, epileptisk och sjukt nermedicinerad..nä, jag tror inte det) - jag är..tadaa! Ett "udda fall" - vi som inte finns med i några böcker, vi som är multidiagnoser likt min (ADHD med dragning åt ett överintellekt / Epilepsi / Kronisk depression / Tidigare missbrukare) så jag blir alltså runtslussad så här. Min handikappsekreterare bara höjde på ögonbrynen när jag redogjorde för alla besök, möten och instanser som har hand om mig för närvarande.

"Skämtar du med mig? Och det här har du klarat själv hittills, med ADHD, utan att bli galen?"
"Jag blir ju tvungen"
"Herregud, en vanlig människa skulle ju bli tokig. Behöver du verkligen vara hos alla de här människorna?"
"Fråga inte mig. De anser det"
"Vi ska hjälpa dig reda ut det här, det är absurt! Herregud, hur mycket orkar du egentligen?"
"Jag vet inte, jag har hållt på i den här stilen ett tag nu och det är nu det börjar bli lite mycket"
"Först NU?"
"Ja..eller, alltså, jag gör allt de ber mig om..."
"Jag ser det, du är högst samarbetsvillig"
"Jag är sån"
"Vi lastar inte dig för det, snarare ska du ha en guldstjärna för ditt tålamod"
"Men de påstår att jag inte kommer kunna ta hand om mitt barn på grund av det här"
"Vem säger det?"
"Socialtjänsten"
"Du klarar av att hålla i alla de här trådarna, samtidigt sköta ditt hem, inte återfalla i missbruk, du klär dig själv, sköter din hygien och dina relationer med..hm..alla de här människorna som du hjälper, och de påstår att du inte kan sköta ett barn? Du, det här du gör. Det vet jag inte många på socialtjänsten som skulle klara. De kan fara åt skogen. Nu gör vi på vårt sätt!"

Tack gode Shiva för bra kommunanställda, säger jag bara.

tisdag, september 18

#449

Det här är mitt fyrahundrafyrtionionde inlägg här på blogger. Nu firar vi.
Inatt hade jag den sjukaste drömmen. Alexander var född, och jag ammade honom i ett snabbköp / skogsparti. Jag tittade bort, och så var ungen borta! Jag sprang runt i ångest och letade efter barnet men ingen lyssnade på mig, alla var som zombies. "Mitt barn är borta!" skrek jag. Men ingen hörde mina rop. Jag vaknade, medveten om att något var borta. Kände på magen, nej, han är fortfarande där. Djup suck. Fördelen med att bära runt på dom i magen är att man vet var dom håller hus. Men han var så söt i drömmen. Och så liten!

Har läst att det är vanligt att man drömmer mardrömmar om saker så här in i graviditeten. Det är mammahormonerna som sprutar ur öronen på en och förbereder för att man ska förvandlas till en bowling/curling/tennisförälder. Min väninna E, får alltid en massa kommentarer för att hon skämmer bort sin 8-åriga dotter. När någon säger någonting om det hela så säger hon "Ja, kan du tänka dig. Jag är en ensamstående, studerande mamma och lyckas ändå skämma bort mitt barn!"

Det ni, det kan ni fundera på.

måndag, september 17

Magstark

Häromdagen ringde de från Banhof Internet. Jag har ju beställt deras 100/100 - nu sitter jag på inlånat 3G och det driver mig, hastighetsmässigt till vansinne. Men de ringde, och jag blev plötsligt alldeles exalterad:

"Gud vilken tur att ni ringde. Alltså, jag behöver er! Var är mitt internet?"
"Vi har försökt nå er i en månad.. vi har inte ert lägenhetsnummer"
"Men herregud, då får du följa med ut här i trappen och titta på dörren"
"Förlåt?"
"Ja, jag har ju mobilen så oroa dig inte, det gör inte ont"
"Haha"
(läser upp lägenhetsnumret) "Okej, då hoppas jag att det kommer snabbare än fort, för jag LIDER! Alltså, jag sitter på det här 3G:t. Alltså, det är ju mycket bättre än ingenting och jag har en snäll kompis som lånat ut det, men det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv! Jag måste nog gå i terapi efter det här, fattar du, EN KOMMA ÅTTA!"
"Ja, då gäller det för oss att vi skyndar oss då.."
"Ja, alltså, det här är ju en datornörds mardröm..jag menar, jag har ju undrat var ni håller hus, och här är ni nu! Det är helt fantastiskt att ni ringer!"
"Haha"

Varför ska jag alltid ha utläggningar om helt ointressanta saker för främmande människor? Som när den där telefonförsäljaren ringde hem till Börje och jag påstod att jag hade styckat honom. Jag vet inte varför jag gör så här riktigt. M påstår att jag är översocial och det verkar rimligt.

Jag har gått och förbryllat mig över två saker den senaste tiden. Det handlar dels om den där saken man "lägger emellan" på bandet i snabbköp. Sist jag var och handlade så frågade jag faktiskt killen i kassan vad fackordet var för den där lilla grejan. Även han blev förbryllad.
"Ja, först trodde jag att det hette varuavdelare men det heter ju den där grejen jag har en knapp till.."
"Ja, men du vet. Alla säger ju 'En såndär man lägger emellan'. Det har jag hört folk säga flera gånger!"
"Ja! Det är sant! Haha! Vad sjukt! Nu sitter jag också och undrar!"

Mitt andra problem rör den där Alex Schulman. Först tyckte jag att han var en rätt rapp och perky liten sak som tog upp mer eller mindre underhållande saker i sina krönikor. Sedan hände den. Schulman-febern. Inte nog med att han skaffar en blogg, som snabbt steg till sveriges mest besökta, hans flickvän skaffar också en blogg, som handlar om i stort sett samma saker som Schulmans, men från ett litet annat perspektiv.

Otroligt, tjejen gör sig alltså känd på en enda sak: Hon är Flickvän till Alex. Det skrivs på sajter och i Aftonhoran om hur Schulman kallar sin 53-kilos flickvän för tjock, och hur hon "kämpar med sin bantning" för hans skull. Sedan får han ett maxuppslag i AF:s nöjesdel där han får äran att ranka de mest tio intressanta svenskarna just nu, där han naturligtvis alltid passar på att rampljusa sina kändisvänner. Som senast Carolina Gynning, vilken han haft någon form av mailkorrespondens med där hon avslöjar vilka andra kändisar hon haft sex med, och nu gör de en BOK av skiten. Och det är väl nu jag i sann kvinnoblogganda ska skriva saker i stil med "Jaha, om jag skrev om alla jävla idioter jag haft sex med skulle ingen bry sig" men det är inte sant, den boken skulle förmodligen sälja skiten ur Harlequinserien och Gynnings samlade verk, Harry Potter och samtliga deckardrottningar i ett svep. Men jag är inte den sorten, så det blir ingen sexbok. Jag har barn snart, det är inget smidigt drag. Jag har redan skrivit tillräckligt om mina utsvävningar för ett helt liv.

Skitsamma, det jag skulle komma till är fortfarande VEM FAN ÄR ALEX SCHULMAN? I hans blogg finns det förvisso många matnyttiga krogtips att hämta, och hans spontanseglingar med sina nyrika kamrater är också rätt söta skärgårdsporträtt a´la 2000-tal. Schulman både lever och personifierar Stureplansmyten, och för all del, den tänker inte jag sitta och klanka på för den erbjuder en frisk fläkt av urbana legender som allmänningen kan sitta och knapra på till eftermiddagskaffet. Jag uppskattar Diversity, det är bara ingroddheten och uttjatningsfaktorn som kan bli lite magstark ibland.

lördag, september 15

Paket!


Ååh, jag är så bortskämd.
Här dyker mamma upp med ett paket. Från Lush, ni vet, det där sjukligt dyra företaget som gör tvålar och cremer och grejer som kostar skjortan. Jag fick deras "Star"-paket, fullt med badbollar, "Honey i washed the kids"-soap, handkrämer, scrubs, ja, ni fattar - allt sånt lyxigt som bara är rena skämma-bort-grejen. Hela lådan kostar över 900 kronor, jag bara satt och vrålade när jag fick det. Jag har inte fått såna här lyxiga saker sedan..ja, jag minns inte. Nu är jag överlycklig! Och jag var bara tvungen att berätta. Självklart tog jag bilder på härligheten.

Idag var jag och träffade svärmor och åt paj, och lämnade handpenning på barnvagnen och härligheterna. Så idag är jag så spoiled jag kan bli. Daimglass i frysen, underbara,doftande tvålar i badrummet, isvatten till kvällsmål och mycket toksen middag med mamma väntar mig nu.
Åh, det var så precis vad jag behövde efter allt jävla slit.

Den hemliga världen

Okej, så jag klev in i den hittills outforskade djungeln häromdagen. Den Andra Sidan, De barnägande Kvinnornas Klubb, Den Hemliga Platsen, The Unexplored, Secret Kingdom. Jag morskade upp mig och tog mod till mig och klev in till en helt ny värld. Jag pratar förstås om Babyland. Barnvagn skulle inhandlas och en gratis babybox införskaffas. Barnvagnsdjungeln är enorm. Jag menar enorm. Vi snackar 360-graders svängbara hjul, 2-wheel drive, terrängdäck, nedfällbara sitsar, lättviktschassin, nedfällbara och svängbara handtag, view-changing korg, regnskydd, våtsäkra material, beställningsbara, matchande klädslar - jag kan hålla på en hel blogg om det här, men jag tror ni fattar prylen när jag säger att det är en hel värld därute av märkliga fordon utan motorer som måste tas i aktning när det handlar om åksäkerhet och komfort för min magväxande prins.

Nu är det ju så här, att jag är mer av en tekniker än en sytant - faktum är att min kurator på MVC oroar sig för hur det ska gå för mig och barnet när jag erkänt att jag är helt syhandikappad, jag kan inte sy i en jävla knapp. Min syslöjdslärarinna, Inga Sandell - vi kallade henne för "Inga sandaler idag" - avskydde mig fram tills dess att jag i nionde klass gjorde ett specialarbete som guidade hela klassen i klädkonstens historia. Men märk väl att jag fram tills idag aldrig lyckats sy i en knapp. Jag är syhandikappad, så skjut mig. Men när det kommer till chassibyggnad, terränghjul, ihopfällbara mekanismer och våtsäkra, impregnerade material så är jag Game. Jag förstår snabbt varje liten kedja i sammanhanget och tänker i säkerhetstermer kontra utrymme och förvaringsmöjligheter, naturligtvis i god hand med design och användarvänlighet. Inget av detta förstår sig kuratorn på och jag vågar säga att det nog inte är en sådan big deal att jag inte är en sybehörsmoder när jag faktiskt skulle kunna plocka isär den där vagnen i molekyler och sätta ihop den igen, förstå mekanismerna och dessutom förklara hur jag gjorde det, för någon annan. I dagens tidsålder är det inte en katastrof att jag som blivande mor inte förstår skillnaden mellan raksöm och zickzack. Värre mödrar har sett dagens ljus, vill jag påstå.

Hur som helst, där stod jag och H och betraktade denna djungel av UFON som radats upp i centrum av Babyland. Jag rusade snabbt på uppgiften och provkörde en del fräsiga åk, medan H stod intill med en typisk "Jag ska bli pappa och jag vet inte riktigt om jag tycker det här ser säkert nog ut"-min och tog bilder med mobilen på alla jag hojtade till lite extra över. Han har blivit en Beskyddande Pappa redan nu, ve den mygga eller insekt som ens skulle våga sätta sina små fladder i närheten av min mage, då kan ni föreställa er hur han är mot människor. Det är varghanen vi snackar om här: "Morr..morr...okej, nu har du tre sekunder på dig att avvika innan du blir strimlor". Hur som helst så grabbade jag tag i en barnvagnsspecialist och ställde en hel rad komplicerade frågor till henne som hon knappt kunde besvara. Detta i verklig mening eftersom den stackars polska kvinnan inte riktigt behärskade språket, och verkligen inte den tekniska basårsdelen som jag lagt mig till med i sammanhanget. Hon försökte så gott hon kunde att förklara både den ena och den andra frågan, och jag var ingen enkel kund heller, så stackaren fick springa gatlopp mellan hyllplanen.

Till slut, efter mycket diskuterande kring beställning av tyger och matchande rosa-camouflagemönster kontra säkerhetsföreskrifter, så nöjde vi oss med en Emmaljunga City Cross 360. 360 antyder att det finns trehundrasextiograders-svängbara hjul fram, vilket möjliggör att kunna vända vagnen på en femöring, och det skonar ryggen då man inte behöver LYFTA den så fort man måste tvärsvänga. Enbart en liten, subtil lutning åt ena eller andra hållet, en lätt tryck med handen och han tar kurvor som en Mustang Fastback -68. Jag har specialbeställt allting i blekrosa camouflagemönster, och enbart skötväskan, som ser ut som ett skimrande litet UFO, är uppskattad till en halv månadslön. Nu kommer H's ingifta släkting att gå i taket, hon som vägrar klä sin son i rosa eftersom hon är "övertygad om att han kommer att bli bög i såna fall". Blekrosa! På en pojke! Det tyckte barnvagnstjejen också. Men nu är det som så att jag inte är för könsspecificism och jag tycker att det är löjligt att koppla färger till könstillhörighet.

Så, hela paketet med åkpåse, filtar, täcken och vagn kommer i December som ett brev på posten. Jag är nöjd. Och mitt svettiga barnvagnsinköp medförde både nya kunskaper och nytt liv. Yes! Jag klarade barnvagnsetappen! Jag kom ut från Babyland - levande!

För övrigt så har jag torskat totalt på Björn Rosenströms "En vanlig jävla muffins", den är lysande.

fredag, september 14

Kattfan & barnmorskan

Först ville jag bara inleda med att tacka alla vänliga, vackra ord i mina kommentarsfält från mina läsare. Det värmer inombords att höra att det finns stöd från fullkomliga främlingar. Faktum är att jag blir så rörd att jag blir tårögd. Det kan vara hormoner (mormoner?) eller så är ni ovanligt träffsäkra i era ordval. Hur som helst; Tack. Det värmer.


Jag tänkte berätta lite om min löpande katt. Det är ju så här att jag har en liten klimakteriekatt här hemma. En tjusig, mycket fisförnäm siames vid namn Cléo. Hon rantar allt som oftas runt här hemma och äger saker. Hon äger människor, hon äger lyan, hon äger tillträde till allt och saknar regler för uppförande och revir. Allt är hennes, punkt slut. Kattfan är tretton år gammal, och det är egentligen inte så ansenligt för att vara siames. Hon ser mycket fräsch ut för sin ålder och hon är förstås osteriliserad.

Nu kommer vi till saken. Hon har börjat toklöpa. Med en sisådär tre veckors mellanrum så förvandlas min katt till ett psykosmonster. Hon vrålar. Hon tar i från djupet av hela sitt gurglande register. Detta är inga beskedliga små kattskrik, utan riktiga decibelvrål, vi snackar överröstande av allting runtomkring. Inget ska stå emellan henne och hennes kattragg, det är så hon ser det. Hon ställer upp sig och vrålar och gnider sig och håller inte käft ens om man kliar henne på magen i en halvrimme. Hon skriker på dagarna, hon skriker på nätterna. Hon skriker oavbrutet och allvarligt talat, snart blir jag anmäld av en eller annan granne för kattmisshandel för det låter inte friskt. Det har slagit slint för henne totalt. Det är nu eller aldrig, hennes befruktningsbara tid i livet börjar rinna ut och nu är det bråttom, det är kattkuk som gäller och vi andra i hushållet har förstås ingenting att säga till om.


Saken är den, att snart slår det slint för flera i hushållet än katten. Dessa avgrundsvrål, dessa kåtskrik, dessa..närmast bisarra, ljudhöga nomadvrål ur djupet av denna lilla tvåkiloskatt, de driver mig till vansinne. Jag hade ingen aning om att en så liten varelse kunde producera så mycket ljud. Och när jag tog upp det här, lite skämtsamt, med min barnmorska, vet ni vad fan hon säger?

"Om du är less på din katt, hur ska det inte bli med ditt barn?"
"Men för guds skull, jag har behållt min katt i tio år. Dessutom skriker de av helt skilda anledningar och det ligger helt andra relationsgrunder till bas för de respektive..öh.. relationerna. En katt och en unge är inte jämförbara"
"Är du säker?"


Hon är ju riktigt vrickad, min barnmorska.
Bild: Jag - 2 dagar sen. Fan vilken glad, gravid hynda man är.

onsdag, september 12

Och så var det Du..

Jag fick rå om mamma iallafall. Ett litet slag var hon här och jag matade henne med panerad rödspätta, visade upp mitt hem, gav henne chips och läsk och pussade på henne. Vi fnissade på balkongen och såg upp mot stjärnorna. Kärlek. Sedan bäddade jag ner henne här i mjukt bolster och fnissade med henne tills vi somnade. Och jag log inombords och tänkte "Älskade mamma, om jag ändå kunde skydda dig mot allt det onda" men det kan jag ju inte.
Och verkligheten ligger klustrad runt mig och mitt medicinskåp, mediciner jag nu tvingas äta istället för de mediciner jag tidigare frivilligt intog, på eget recept och bevåg.

Och så sitter jag i vanlig ordning och spekulerar i saker jag inte borde tänka på. Alldeles för mycket fritid, alldeles för mycket romantiska föreställningar som svischar förbi. Alexander i magen börjar bli någon jag lär känna. Han meddelar när han somnar och vaknar, jag känner bara värme när han sprattlar, sparkas och gör volter. Riktig liten huligan det där.
För övrigt gör jag inte annat än "boar". Det vill säga, städar. Jag städar som en manisk husfru på jakt efter bakterier. Och funderar på saker jag inte kan skriva här, för då blir det pannkaka.

..kanske..

tisdag, september 11

Lock target

Första samtalet med mamma på evigheter:

"Mamma! Var fan är du? Jag har inte fått tag i dig på nästan tio dagar!"
"Äh lilla gumman. Jag är på den där gatan, du vet"
"Vilken jävla gata?"
"Och så fick jag min väska stulen. Sova ute är fan inget vidare"
"Jag förstår. Men vilken gata?"
"Den där gatan jag alltid sagt åt dig att du ska ge fan i"
"Aha..den gatan"
"Det är inte som du tror"
"Nähä?"
"Det finns ju folk som vill bli sodomiserade och du vet, dominerade och sånt också"
"Säger du det?"
"Häromdan fick jag två och fem av en kille för att se på TV med honom. Han går på nervlugnande medel"
"Se på TV?"
"Ja. Han körde mig till Hässelby och vi kollade på TV och jag höll om honom och låtsades vara hans mamma i en kvart"
"Fy fan vad vidrigt. Då skulle jag hellre ligga med dom"
"Tänk så olika vi är"
"Tänk"
"Mamma. Jag har gjort ultraljud. Det är en pojke. Jag mår bra"
"Det är inte bra, Loo"
"Vad är inte bra?"
"Det är inget vidare. Med någon av oss"
"Kanske"
"Jag har en kund nu. Jag älskar dig lilla grodan!"
"Mamma snälla hör av dig så jag vet att du mår bra. Kan vi inte gå och äta hamburgare?"
"Jag ringer! Puss puss!"

Sorg.

söndag, september 9

Ultraljudsbild

Här till vänster ses iallafall min son, i 20:e veckan. Jag har ingen scanner så jag fuskar litegrann. Han lever och har hälsan, allt detta rapporterar min mage. Ständigt.

Det var allt så länge!

Melancolie

Men vafan! Hålla på så här och springa på toaletten H E L A nätterna! Är det friskt? Installera en toalett i min säng istället!
För övrigt så har jag avvecklat mig som brunett och ikväll kommer min bästa vän blekningsmedlet tillbaka igen. Jag PALLAR inte gå omkring och se sådär vän och trevlig ut. V sade efter sista brunfärgningen, att "Jaha, nu ser du inte sådär knullvänlig ut längre utan mer som en människa". Nu är det så att jag inte strävar efter någon knullvänlighet men däremot mitt Jag. Och mitt Jag är Platina. Punkt.

Dagens: Mylene Farmer - Je t'aime melancolie

lördag, september 8

The love is wicked

Sådär. Första posten som kan ge någon lite substans, på evigheter. Nu är datorn och sakerna på plats i mitt hem, mitt vackra, ljusa hem med de crémefärgade gardinerna och den matchande soffan, den crémefärgade katten och de många oändliga flackande ljusen som håller mig varm om magen. Det här är i sig en resa - att min frånvaro genererar en massa fräcka, nedlåtande kommentarer till min person i bloggkommentarsfälten orkar jag liksom inte bli förbannad över. Jag skulle kunna sitta här och försvara mig och tala om för alla vilken bra jävla människa jag är egentligen, jag skulle kunna idka självhävdelse och bli fly förbannad men jag orkar faktiskt inte. Man får döma och peka hur man vill, poängen är att det inte går fram. Man når mig inte, i min crémefärgade bubbla med min katt, min dator och min växande lilla Alexander i magen finns det liksom ingen plats för aggressioner.

Så, jag klev på Fluoxetin för en vecka sedan. Den känns av tack vare att den bråkar med Tegretolen jag äter för epilepsin, karbamazepinhalterna kan bli helt åt helvete, remiss till att kolla upp detta kommer till KS i dagarna. Svimmade inne på videoaffären häromdagen. Pinsamt men allt är väl, jag måste bara bibehålla lågt tempo. Jag fick också gå igenom ett helvete när någon härlig jävel behagade att anmäla mig till socialen och påstod att jag hade ett pågående missbruk. En ytterst osympatisk socialsekreterare mejade ner mig med alla möjliga påståenden kring hur de skulle ta mitt barn. Vad gjorde jag? Klev på frivilliga drogtester för att visa den jävla världen, och den nu handfallna socialtjänsten, att jag inte rör så mycket som en Treo. Jag går tre gånger i veckan till olika människor och redovisar mitt liv, jag har skaffat mig bostöd, tabletter, prover och hela baletten - själv. För ingen hjälper en, ni ska inte tro att bara för att man är en gammal addict så får man en massa hjälp och allt är gratis. Ni måste vara friska för att få vara sjuka. Ni måste skrika, bråka, sparkas och ta till jurister om så är, för att bevisa vilka ni är i de sammanhangen och grejen är, att med en mindre skara ihärdiga närstående och med stöd från det enda sunda jag lärt mig att lita på - mitt eget förnuft, så ska det här gå. Det SKA fan gå bra, för det har jag bestämt. Sen att det sitter en massa jävla blådårar bakom anonymitetens skyddande skimmer och pekar finger åt mig och talar om för mig att jag inte borde blivit gravid nu, att jag BORDE TÄNKT EFTER, att jag borde hit och dit - jag har bara ett enda svar; det är ju skönt att de som är fria från skuld kastar den första stenen den här gången. Eller hur var det nu?

Så, till det kaos som sker här innanför väggarna; Ja, jag och H har separerat. Detta eftersom vi inte kan leva tillsammans som det är nu. Jag är superkänslig och känner mig skör som en glasvas och gråter för minsta lilla. Jag känner mig övergiven, jag känner mig ensam, jag känner mig uppmärksamhetssökande och krävande. Jag behöver de där varma armarna runt mig dygnet om som inte han riktigt kan erbjuda mig just nu. Jag behöver en jävla massa saker, för jag har det här lilla livet i magen och jag är under förändring. Däremot inte till det svagare. Så jag boar in mig här ensam, med min katt och mina inredningsprinciper och mina få, mycket få, numera extremt få, nära vänner som kommer och får upp mig på morgonen, som kör mig till sjukhus, som köper mat när det tryter, som får mig att skratta tills jag gråter. Det där lilla, det ger mig gnista som aldrig förr och jag morskar upp mig och höjer huvudet från sorgen och ser upp i skyn och tänker "Nu du. Nu är det du och jag mot världen, lilla Alex". Att folk ens antyder att jag skulle lämna mitt barn för att jag "tröttnat" på det, eller att folk näsvist påpekar att "det var väl ingen bra idé att skaffa barn när det där förhållandet ändå inte höll" - att ni inte skäms. Att ni inte sätter er i skamvrån med en fet jävla strut och med texten "IDIOT" på och verkligen begrundar skiten ni häver ur er. Fy fan, vad jag ser ner på människor som attackerar de svaga. Består ni verkligen av samma atomer som vi andra? Jag tänker inte ens besvara den där idiotin. Jag har bara EN sak att säga; Jag tycker så jävla synd om er som måste projicera så mycket trams på andra, och som säkerligen kommer undan jävligt ofta med att ni trycker ned de svagare byggda till förmån för ert eget ego. Men SÅ jävla svag är jag fan inte. Ett råd; Vänd er om och gå. Nu. Innan jag blir starkare. Det kan ske när som helst nu.

För övrigt så bor H två hus bort ifrån mig och vi ses varje dag. Vi passar i det här läget bättre som nära vänner än som ett par, och i min värld så är det viktigare att vi har en fungerande relation sinsemellan än att vi är den idealiska, påtvingade kärnfamiljen. H är mer än de flesta män, inställd på att bli 100%ig pappa och han följer med mig på precis varenda jävla möte jag har med MVC och dittan och dattan. Det enda som skiljer oss från en "ordinär" familj är att vi inte har en kärleksrelation med varandra. Varför det är på det här viset är ganska ointressant att harva sig igenom, men jag väljer att inte redovisa mina och H's relationsissues här, dels för Alex skull och dels för att det faktiskt inte är intressant VARFÖR vi separerat. Nu valde vi det bästa för oss och barnet. Leave it at that.

Pappa är för övrigt ett jävligt bra stöd just nu. Han har blivit värsta blivande morfar och följer med än hit, än dit, blev rörd av ultraljudsbilderna och fick förstås en alldeles egen med sig hem. Mamma är hemlös och har dessvärre gått upp i rök. 8 dagar sedan var det jag sist talade med henne, sedan dog hennes telefon och ingen vet var hon är. Det är svårt att kombinera allt det jag har omkring mig med rädslan och sorgen för min mor, men jag har valt att inte släppa in henne i mitt hem eller mitt liv, så jag måste se på när hon försvinner ur det. Det gör ont. Det är en oro av inte denna värld jag känner när mamma. Jag väntar bara på att polisen ringer och berättar att de hittat henne död någonstans. Jag ser framför mig hur hon går runt och tigger på gatorna och räds för allting däromkring. Jag ser framför mig hur hon blir utsatt och slagen av omänskliga individer. Jag drömmer om henne på nätterna, hennes ögon, isblå som hos en Siberian Husky, förföljer mig när molnen öppnar sig för att visa klarblåa skyar därunder. Det gör ont. Det gör förbaskat ont.

Hur som helst; Jag är tillbaka nu.

lördag, september 1

Kort Update

hBara så ni vet - jag mår fint, och en längre uppdatering kommer snart.
Jag har flyttat, jag och H har separerat, jag har gjort ultraljudet - är i vecka 21 + 2 idag - det är en pojke som väntat, och han kommer att få namnet Benjamin Alexander. Nu mera bor jag och H tre kvarter ifrån varandra och allt fungerar rätt okej. Mycket läkarbesök och ännu inget jävla internet, vilket begränsar mig vansinnigt. Inom någon vecka borde jag vara up n' running.

Tills vidare är jag överygade om att alla, inklusive mina härliga antagonister här nere i kommentarsfältet, har det gott utan mig och att allt blir blommor.
Nu ska jag ta mitt gravida lilla arsle mot lägenheten.

PS. Ella påpekar att vi de facto ska kolla på Happy feet ikväll. Det är sånt man får göra när man inte är ett partydjur och har mage större än Atlanten