onsdag, oktober 31

Legally Förbannad

- What is the one thing that makes us feel good no matter what?

Det har hänt. Det vände. Tack Shiva, det har vänt. Jag är tillbaka i mig själv igen.
Efter att ha suttit i möte i princip hela dagen igår så däckade jag vid åttatiden på kvällen, efter en dos Super Mario Sunshine, of course. Vi bytte in vårt XBOX igår mot en GameCube. Lycka. Hur som helst; Jag vaknade klockan två inatt, klarvaken. Jag hade drömt delar av Legally Blonde-filmen, och kom att tänka på vad H's gode man sagt om en sak:

"Din socialsekreterare påstår att du ska åka in på hem.."
Det klickade i mig då, men jag förstod inte varför. Jag vaknade inatt efter att jag sedvanligt tänkt i sömnen, och drömt mina favoritscener ur Legally Blonde:
Tystnadsplikten. Sekretessen för helvete. Vad FAN håller dom på med? Nu har de korsat alla jävla gränser! Min socialsekreterare har alltså rapporterat angående mitt fall till en utomstående tredje part!
Om jag skulle anmäla handläggningen av det här fallet, vilket jag enligt jurister har goda grunder för att göra, med socialsekreterarnas agerande, deras hotelser, deras grundlösa anklaganden och deras totala jävla brist på insikt i sina egna jävla lagar, så skulle dom åka som fittor på väggen, som min mormor så fint uttryckte det.
Så jag klev upp imorse klockan halv sju, klarvaken, och satte på Legally Blonde och gjorde min manikyr. Vilket alltid får mig på gott humör. Och nu sitter jag här med klarlackade naglar och styrkan i kroppen tillbaka. Ibland är det viktigt att få komma ner till botten för att orka upp till styrketoppen igen.
Nu är det ingen som knullar mig i röven längre, och om de nu gör det - detta har jag sagt förut;
-Då får de fan ta lite skit på köpet också.
Så Kom då, era jävla fanskap, jag har laddat med nymanikyrerade naglar och en jävla massa lagstöd, till skillnad från era åberopade paragrafer så väger sådant över. Ganska markant. Don't know the difference? Nej, då kanske du inte ska sitta på en post som förfogar över levande människors öden.

Nu har de här människorna bråkat med fel jävla ADHD-unge.
Nu är jag arg.
Nu är jag riktigt jävla arg.
Och fy fan vad bra det känns.

tisdag, oktober 30

Det är tamejfan dags för en anekdot - I - Husqvarnan

Jag hade diverse intressanta undervattensdrömmar inatt. Och helt off topic från det så satt jag och tjuvrökte på balkongen i lugnan ro när jag började flabba åt det här gamla minnet. Ni vet, helt plötsligt så triggas något i ens inre - det kan vara en doft eller en stämning eller vadfansomhelst och så sitter man där och minns en massa grejer och ler inombords och känner sig som 120 år gammal.

Så här var det; Året var 1993, jag var sprudlande tretton år fyllda och sommaren hade kommit med stormsteg. Min vilda mor hade ihop det med en klåpare som hette Anders och de hade tillsammans införskaffat ett sommarhus i Julita, Katrineholm. Denna sommar minns jag, som alla flickor i flickböcker som den sommaren då jag blev tonåring. Detta vet man säkert eftersom jag också blev kär. Föremålet för min attraktion och ändlösa kärlek hette Markus. Markus var tre år äldre än jag och hade en rödvit, trimmad Yamaha DT som han envisades med att köra förbi huset på bakhjulet med i tid och otid tillsammans med sitt moppe-posse. Markus var självklart den farligaste killen i bygden, redan här satte jag standard för mina framtida män, så att säga; Han hade skamligt blå ögon, var lång som fan, rökte röda Marlboro och hade precis de rätta stilrena snygga Levi's som nästan alla andra ville ha, så alla fattar ju direkt vilket jävla kap han var.

Den här sommaren hade mamma bestämt sig för att toughen me up, som det så fint heter. Nu jävlar skulle hennes dotter bli en riktig teenager med allt vad det innebar, och nu när hon hade mig ensam hela sommaren i ett hus ute i ödemarken fanns det ingen ända på vilken busunge hon kunde ha förvandlat mig till då sommaren tog slut. Mamma bestämde sig för att tonåringar minsann inte ränner runt osminkade med page och hopplösa kläder hur som helst. Hon köpte svintajta, svarta Levi's åt mig och hade sminkkurs med mig i stugan om kvällarna. Under tiden spanade hon vida kring efter en moped åt mig, så att jag med mina Levis och mitt nya spackel kunde bli en del av det lokala moppe-posset. Detta var mamma övertygad om att alla tonåringar ville. Eftersom jag inte var kaxig nog att revoltera på egen hand fick hon ta tag i saken och ge mig en spark i baken.

Så kom den, min blåvita, tunga, dundrande Puch Dakota. Trimmad så inåt helvete, ett rent monster mellan benen. Jag tog den på en provtur och lärde mig köra, sladda och axa som värsta galningen. Nu var jag fan redo att bli kung i bygden. Mina fantasier om hur jag skulle möta min drömprins nere vid sågen, grenslande min Puch dakota iförd mina svintajta jeans och mitt grovspackel fann inga gränser. Jag och mamma lyssnade på hög musik och sminkade oss, och mitt första uppdrag var i hamn; Jag skulle åka till affären för att handla lite prylar till middagen. Inga prylar som jag egentligen hade behövt att köpa då vi hade bil, men vafan, mamma tyckte att det behövdes mer ansvar och mer frihet nu när jag hade alla verktyg att ta världen med storm.

Jag sparkade igång min kära Puch och dundrade iväg i femtio knyck. Vid avfarten till sågen sträckte jag extra mycket på mig och fällde ner det tonade visiret på min svarta hjälm. Ingen prins i sikte. Morskade upp mig och begav mig till affären. Där var det torrt som en öken, inte en enda moppedåre i sikte. Jag som verkligen ville visa upp min nya coolhet, jag som suttit och gråtit blod i flera dagar och övat in kråkor och tunna eyelinerstreck, jag som ålat mig in i ett par jeans jag inte kunde andas i, som suttit med ett rivjärn och rivit upp "rätt" sorts trasor på knäna (mamma kunde det här, hon var trots allt glampunkare på sin tid) och så var det ingen jävel där som kunde iaktta hur jävla cool jag var! Seriöst! Med gråten i halsen dundrade jag hemåt igen, axade lite extra och varvade motorn just som jag kom till korsningen vid sågen, jag visste att Mackan bodde därborta nånstans och jag visste att detta var en säker korsning att möta honom på, men inte ett hjulspår av pojkvaskern!

Det här var ett nederlag. Jag kom hem, fly förbannad. Mamma tittade förstående på mig när jag gormade om vilket jävla jobb det var att behöva åla in sig i jeans och lära sig sladda och lägga rouge när det ändå inte fanns någon som uppmärksammade skiten. Min första inblick i livet som Kvinna var en stor jävla besvikelse. Allt det där jävla trubblet för ingenting!
Och så här fortsatte det, i en hel vecka. Jag åkte fram och tillbaka, uppspacklad till tänderna i de där jävla 1700-talsjeansen i väntan på ett möte med en het mopedist. Exakt vad som skulle ske när jag mötte denna heta mopedist (preferrably en specifik DT-ägande sådan) hade jag inte räknat ut, men jag visste att det skulle bli bra. Jag visste att jag skulle impa, det skulle bli tal i bygden om hur den blyga tonåringen blommat ut och blivit cool och jag skulle få åka sida vid sida med Mackan och hans posse. Självklart var det så. Det stod ju i Starlet.
Så hände det; Vid en inspektion av motorn råkade min granne (som också var min privata mek då jag ännu inte lärt mig handskas med motorer) råkade skruva lite för hårt vid en av upptrimningarna. Puchen rasslade igång... för att sakta dö ut. Det var fan inte sant. Nu stod jag där med andningssvårigheter och clownfejs - och inget åk!

Mamma lämnade in puchen på verkstad och lovade att skaffa mig något att "ha så länge". Plötsligt dök alla mopedister upp igen från klar himmel, och där stod jag på min tomt och betraktade fartmolnen från deras hotta tvåhjulingar, nästan kastrerad, fråntagen min frihet. Jag svor och hängav mig åt skogspromenader med hundarna i två dagar, tills den risiga gamla volvo -74:an som Anders och mamma hade, stannade utanför med ett släp med mitt nya heta dunder på. Täckt med en presenning backade de in släpet på uppfarten och jag kunde inte dölja min upphetsade förtjusning när jag täckte av släpet och fann...en rostig gammal tramp-husqvarna.

Det här skraltiga åbäket kunde jag ju fan inte impa med! Med Puchen var jag Tjejen Med Vinden I Håret, tjejen med det trimmade mastodont-monstret, tjejen som sladdade i leriga kurvor, helt klart mycket häftigare än de andra brudarna på orten, som körde tama, trettiokilometers-Ciao, vafan, de där mesiga cyklarna hade inte ens en ordentlig tank! Och nu var jag degraderad. Mina drömmars plats hos moppe-posset var krossade och brustna. Jag skulle bli tvingad att köra till Ica i ett litet antikt åbäke som knappt gick igång. För, här kom det fina i kråksången, till skillnad från min Puch, som hade kickstart, så skulle mitt "nya" transportmedel TRAMPAS igång. Och om Puchen var utmattad och söndertrimmad, så nog fan var Husqvarnan rena jävla katastrofen. Tändningen var tamejfan helt slut. Allt började med att få igång fanskapet. Jag fick leda cykeln upp till toppen av backen utanför mitt hus, sätta mig på cykeln, och sen trampa utav bara helvete ner för backen i hopp om att motorn skulle tända. Bra dagar tände han till direkt, och sen tog det ytterligare tio minuter innan han klarade av att axa upp till 30. Han puttrade och förde ett märkligt vinande ljud, inte alls som min älskade Dakota som ljöd ett vackert VROOOOOOOOM! På första tändningen.

Vad säger mamma när jag lyckats få igång fanskapet? Hennes drömmar om att hennes dotter skulle bli the leader of the moppe-pack hade inte dött ut. Hon skickade mig till affären. Ögonabums. Och som jag skämdes. Men jag var tacksam, mamma hade ju faktiskt fixat mig ett nytt åk och hon ville ju så gärna att jag skulle bli cool i bygden och få leka med de andra fulla tonåringarna. Så jag trampade surt iväg, puttrade till affären, och just som jag kom uppför backen till korsningen så såg jag dom: Moppegänget. Med markus i spetsen. Åh herregud. Herre-jävlar-i-min-låda. Det-är-fan-inte-sant.
Jag försökte köra upp, fram och parkera så snyggt jag bara kunde. Men med ett lättviktaråbäke som Husqvarnan Hulda kan man inte sladda. Då sladdar man omkull. Så jag fick göra en halvtam sväng framför posset istället, försöka se cool ut när jag tog av mig hjälmen som såg typ större ut än själva mopeden, försöka se cool ut när jag klev av Huldan och låste fast den. Jag försökte verkligen. Jag såg ett leende spridas i mackans ansikte när han nickade för att hälsa. Men det var inte det där impade "åh, vad är det här för en cool liten goding?"-leendet som jag hade hoppats på. Det var precis det motsatta.

Jag gick in i affären, handlade mina stuff och tog längre tid än vanligt på mig när jag valde ut godis och såstillbehör till middagen. Jag hoppades att de skulle hinna åka, och att jag skulle slippa förödmjukelsen. Jag bad till alla möjliga makter, men jag har aldrig varit en särskilt god eller engagerad kristen så det gick förstås i stöpet. När jag kom utanför affären stod de där i vanlig ordning, vid bänkarna vid grillen. Drack läsk, snackade skit. Jag försökte se anonym ut när jag spände fast varorna på pakethållaren. Jag försökte se anonym ut när jag ledde mopeden ned till den lilla backen just vid avfarten, just där de stod. Jag försökte se jävligt anonym ut när jag sedan började att trampa, trampa och trampa det där fanskapet till mopedjävel, och jag försökte att inte gråta och bryta samman när fanskapet vägrade starta.
Där, i det ögonblicket, dog alla mina förhoppningar om att bli the queen of the moppe-posse i Julita. För vad moppegänget fick se, istället för en ståtlig blondin på ett puchmonster, som rev av i skymningen och efterlämnade sig ett nonchalant damm-moln, var en svettig, frustrerad, halvt om halvt gråtande trettonåring på en Husqvarna, som ledde moppen upp för backen, om och om igen, trampade som en duracellkanin på amfetamin hela nervägen, som nästan fick igång ett eller annat motorljud, varav motorljudet dog ut igen. Varv efter varv sprang jag som den förtvivlade, bortkomna jävla tonåringen i alldeles för små jeans och alldeles för mycket smink, upp och ned för den där satans backen, för att slutligen, under våldsamma applåder från mopedgänget, lyckas få igång ett svagt putter, som slutligen axade mot ett lite mindre svagt putter, och fanskapet var igång.

Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv, vare sig förr eller senare, och det är här jag borde komma med någon klatchig story kring det faktum att jag fick Mackan ändå till slut och att jag ändå lyckades vinna respekt och frihet på landstället med hjälp av min oövervinnerliga charm, men det är inte ett dugg sant. Någon vecka senare sågs Mannen I Mina Drömmar åka förbi med en rödhätta bakpå DT:n och det var det. Han och rödhättan fann sweet lööve och jag fann the fine art of förödmjukelse.
Men min inre bild av mig själv, vansinnestrampande på den där jävla Husqvarnan nedför den där backen, med lackande svett och skammen rinnande utanpå kroppen, är ändå för jävla kul. Så så här i efterhand fattar jag vilken underhållning jag måste ha varit för moppegänget. Och de minns mig förmodligen än idag. Vilket åtminstone kan räknas som NÅGOT i sammanhanget.

måndag, oktober 29

Utmaning

  1. Länka till den som utmanat dig.
  2. Berätta sju sanningar om dig själv.
  3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg.
  4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Msfade har utmanat mig, så jag blir tvungen fast jag gruvar mig.. haha.

Sju sanningar - here goes:

  • Jag får extremt dåligt samvete för allting, hela tiden. Jag oroar mig mer än vad man tror över saker och ting. Hur ska det gå på provtagningen, vad ska vi ha till middag, hur ska den och den klara sig utan mig, tänk om jag inte klarar ditt eller datt. Jag har oerhört höga krav på mig själv och mina prestationer, har en extremt hög nivå på saker och ting och är perfektionist gällande mitt arbete. Kan jag inte prestera max på allting, dvs, minst tre gånger bättre än alla andra, så lägger jag bara ner.
  • Jag älskar amerikanska romantiska komedier och Legally Blonde-filmerna. Jag har sett dom minst 80 gånger och har bägge på datorn. När jag blir deppig kollar jag på legally blonde och drömmer om ett liv med en rosa vespa och en chihuahua. På riktigt.
  • Jag smygröker fast jag är gravid. Det här grämer mig hela dagarna för jag kan inte sluta helt. Jag vågar inte röka utomhus bland folk för jag vet att folk tittar och jag vet vad dom tänker och det skulle jag fan också tänka. Rökningen är den värsta drogen och jag ska fortfarande lägga av. Detta får jag förstås dåligt samvete över och det leder till att jag gruvar mig över det också. Hela tiden. Och då blir jag röksugen.
  • Jag är lite av en elitist. När jag var liten fick jag bedömningen ADHD med lutning åt överintelligens. Jag är medveten om att jag alltid ligger en bra bit före rent språkligt och att jag kan snacka omkull de flesta. När någon beter sig illa mot mig är det lätt för mig att i huvudet se ner på dom för att dom inte förstår bättre och för att dom inte är i närheten av min IQ. Det går stick i stäv med min humana ideologi och min uppfattning att alla människor är lika värda, så det uppstår gärna en konflikt där. Jag jobbar hårt på att inte se så på människor, oavsett hur illa de behandlar mig.
  • Jag är renlighetsmaniker och klarar inte av mina egna kroppshår. Jag skiter i andras, men om människor doftar svett på allmänna platser så blir jag kräkfärdig. Tack och lov är jag född med väldigt få, ljusa små hårstrån men de få jag har plockar jag bort. Direkt. Det har jag gjort sedan jag var 13 år.
  • Jag har enorm integritet och tycker inte om när folk jag inte är nära bekant med rör vid mig, kramar mig eller sitter för nära. Människor jag älskar vill jag däremot ha nära mig, men på mina egna villkor.
  • Jag hatar såna här jävla sannings-prylar för det får mig att framstå som svag, och svagheter är förenat med att vara en sämre människa i mina ögon. Om andra människor är svaga står jag vid deras sida och försvarar och tycker inte sämre om dom för det, men tack vare mina höga krav på mig själv är jag en jävla mes om jag visar mig svag.
Utmana sju personer? Jag utmanar Dan, Lillebror, opiumblomman och Lejoninnan.
Meddelande: Gå inte på den här skiten. Det är hemskt.

söndag, oktober 28

Ilandsproblem del II

Om ni undrar vad f-n jag håller på med så är det så här att vi fick vår digitalbox häromdagen. Det tog bara tre månader, men visst, nu har vi den. Och jag har alltså 147 kanaler. 147 jävla kanaler, smaka på den people. Nu har jag alltså ett helt nytt problem; Det finns för många saker att se på TV. Mitt surfande blir lidande. Jag ska verkligen träna på att snabbt knappa förbi The God Channel, för den gör mig fly jävla förbannad och jag gormar och skriker som fan i det när jag ser deras vrickade tablåer. Häromdagen diskuterade de om och hur man kan rättfärdiga sitt umgänge med homosexuella, inför Gud. Fy fan. Fy helvetes fan. Jag hoppas de brinner i helvetet. Ja, ni ser ju hur lack jag blir. TV är inte bra för mig.

Men nu får ni ursäkta, nu börjar snart Priscilla - Öknens Drottning, på TV1000. Ta-ta!

torsdag, oktober 25

Sit on my face and tell me that you love me

Mitt i allt elände så kommer Ella hit, vilken bra vän hon är, jag ska fan resa ett monument över henne, och hon berättar att hon suttit i telefon sedan åtta i morse med olika myndigheter. Hon har ringt Länsstyrelsen, socialstyrelsen, rättshjälpen, you name it - hon har ringt dom alla, och samlat ett case åt mig. Jag vill påpeka att om jag inte hade så här bra vänner runtom mig, som bryr sig, som ser att jag är drogfri och att jag vill bli en grym förälder och som ställer upp när jag är svag, så skulle jag inte klara det här. Jag skulle gå under. Det skulle dom flesta göra. Men nu har jag en skara riktigt starka människor som håller i mig när jag vacklar och är orolig och det ska dom fan ha medalj för. Dom har mitt hjärta nu och för evigt. Jag är er evigt tacksam, tack Ella för att du finns. Jag visste inte att det fanns så här grymt underbara människor men det ger mig tron på mänskligheten tillbaka. Jag är kass på att säga det här rakt ut så jag fegar ur och får känslourspårning på nätet istället. Jag ska bli bättre på att säga det.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Faktum är att det äter mig. Det upptar mina tankar hur jag ska bevisa mig för alla andra. Det ska jag inte behöva göra. Och jag har liksom vant mig vid att kunna leverera när det krävs. Men när villkoren för vad jag skall leverera ändras under tiden jag talar, och då man dribblar med mig och använder absurda maktmedel mot mig så backar jag. Jag kan inte föra en argumentation på de premisserna. Jag är en logiskt tänkande varelse som alltid försöker medla. Hur man medlar i en situation där allting jag säger vänds emot mig har jag aldrig lärt mig. Och det är det här som är det absurda i situationen. Hade jag suttit som ombud bredvid en annan person som blivit utsatt för samma sak hade jag argumenterat för fulla muggar.

I yrkeslivet har jag alltid uppskattats för just mina logiska och medlande egenskaper. Min förmåga att uppfatta enskilda, svaga signaler hos både kund och anställd. Jag är finkänslig och noggrann och följer protokoll och humanitära regler. Jag är väl engagerad i jämställdhet och förtryck av de svaga, jag ställer mig ofta först upp och säger ifrån till förmån för någon annan om någon blir illa behandlad. Trots mitt koncentrationshandikapp, som yttrar sig i obeskrivlig mental och fysisk trötthet i perioder, så försöker jag alltid. Det är därför det känns så jävla ruttet att jag inte är benägen att klara det här själv. Men när man sitter i ett rum med fem människor, som alla bestämt sig för att köra skrämseltaktik och hot som främsta vapen istället för att sätta sig in i min situation blir jag förbluffad. Inte minst på grund av deras yrken, då jag faktiskt sitter i ett rum med erfaren, utbildad personal inom vårdsektorn och inte tillsammans med sex amerikanska domare i en krigsdomstol.

Jag har möte med epilepsisköterskan imorgon. På fredag följer Huddinge. Inför varje jävla Fredag så händer det. Jag mår illa. Jag kräks. Jag skakar. Hela jag vänds ut och in. Jag stödjer mig mot Henke på vägen dit och det känns som om hela världen ska rämna. För jag känner mig KONSTANT anklagad när jag kliver in genom dörrarna där.

Jag får bita ihop. Det är det jag gör nu. Jag ska gå på varenda jävla möte hur trött jag än är, om jag så faller ihop på vägen, om man så får bära mig så ska jag gå och lämna de satans proverna och jag tänker aldrig ge dom här människorna rätt. Men det är jobbigt. För de behandlar mig som om jag inte inser vad det innebär att vara gravid och få barn. Men herregud, hela min vakna tid går åt att tänka på Alex och hur han ska få det! Vadfan ska de få det att låta som om det här är något negativt som jag bara slank in i utan att tänka mig för? Vill de få mig att säga det? Vad vill de höra? Vad vill de att jag ska göra?

Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig korkad och idiotförklarad. Dels för att jag haft starka kvinnliga förebilder som uppmuntrat min utveckling och mina intressen. Dels också för att jag litar på min logiska förmåga. Men nu.. det vete fan alltså.
Jag skriver bara av min oro här. Det finns ingen baktanke. Förutom att ventilera.

På Lördag ska jag se på älskade VNV Nation på Allhuset. Gravid och allt. Men jag måste dit. Jag ska be bartendern blanda en riktigt god jävla alkoholfri drink, kanske med ett parasoll, och återigen låta mina ögon fyllas av tårar som så många gånger förr när Mark Jackson och Ronan Harris levererar sanningar om mitt eget liv. Och det är fan inte fy skam.


Och så ligger jag Etta på topblogger också.
Lightning strikes in the darkest places, som de säger.

"Enveloped in a sentiment,
a sound that rushes over me.
Engage an impulse to pretend
I have a faith as pure.
Not forgetting what it means to dream.
Indulging everything.
Entertaining thoughts that I've the strength
of those I yearn to be.
Cheers and tribute greet the saviours.
Reckless thoughts survive.
Anachronistic and impulsive.

And what will happen?
Will I dream?
I am too scared to close my eyes.
For a second please hold me.
None can change in me these things that I believe.
But I don't know what happens now.
I am too scared to close my eyes."

VNV Nation - Legion (janus)

tisdag, oktober 23

On trial

Who the fuck is on trial here? Jag. Alltid jag.

På mötet med neurologen sades det att min epilepsi är mycket värre än de trodde tidigare. Jag ska magnetkameraundersökas så snart jag fött Alexander. Att jag sover två tredjedelar av dygnet tros kunna ha med saken att göra. Jag ska upp i dos, upp till max-max, och få dosen reglerad till Tegretol Retard istället för Tegretol. (retard-versionen är mer långtidsverkande än den tidigare nämnda) Direkt jag fött barn ska man undersöka vad det är för fel på mitt huvud. Det är som jag trodde förut, jag har något i huvudet. Jag vet det. Det är mer än en skruv lös därinne, so to say. Inom några dagar är det återbesök till neurologen, som by the way är fantastisk. Hon är precis den läkaren man vill ha. Hon ställer rätt frågor, bra frågor, utvecklande frågor. Hon utreder från botten och upp. Hon är koncis och rakt på sak och ger raka svar och är inte intresserad av något annat än fakta. Alltid på neurologen, och alltid på KS, förstås.

Sen har vi mötet med socialen. Jag har missat två barnmorskemöten för jag orkar inte. Och jag menar orkar inte. Jag kommer dit och dom vill få mig att känna mig som om jag gjort fel val i livet. Det kan dom glömma. Så min socialassistent sade så här igår. Och det här är ordagrant:

"Jag tror inte du är kapabel till att ta hand om dig själv. Du behöver komma på en institution. Och det är precis vad som sker om du missar ett möte till. Jag kommer att begära polishandräckning och LVM i sex månader och sen blir du skeppad iväg långt, långt bort till en institution som inte ens ligger i närheten av Stockholm och Henke kommer inte få vara med på förlossningen. Det är det som händer med sådana som du"

Helt lugnt sitter jag vid hennes sida och räknar i huvudet för att återvinna lugn. "En, två, tre.." och jag säger
"Du menar att jag ska sitta på en jävla anstalt tillsammans med ett gäng underbegåvade enbart för att jag är trött och less?"
"Underbegåvade? haha! Vad är vi då, i sådana fall?"
"Medelbegåvade. Men det är inte ert fel"
Ja, jag vet, jag hade kunnat spara mig den giftiga kommentaren. Men jag behöll ju för fan lugnet. För bilder av hur jag sitter på en institution med mitt barn i sex månader utan att kunna nå min dator och mina vänner eller mitt liv, blixtrade till innanför pannbenet. Mamma-instinkten i min mage reste sig och väste åt henne, som en katt som försvarar sitt byte. Och jag såg på hennes burleska kroppshydda och hennes utstående ögon och tänkte "Ett ord. Jag mosar dig med ett ord om du kommer i närheten av mitt barn. Jag vet vad du vill, du har råkat på motstånd och nu ska du bevisa din ståndpunkt och skicka den du anser svagare till en jävla institution för att du inte förstår vad jag går ut på men du rör inte mitt barn". Man kan se i mina ögon när mitt inre djur reser sig, en mörk skygga flyktar förbi iris och lägger sig runtom. Många säger att mina ögon blir svarta. Det blir de också. Hon tryckte på alla mina knappar samtidigt. Jag behöll lugnet.

Hon sitter där och dikterar villkoren för mitt liv och förklarar vem jag är och jag sitter lugn och tänker att du kan fan inte göra hur du vill med mig. Men jag inser att hon har mig i en fälla, jag sitter framför två socialsekreterare, en kurator och en barnmorska som alla är jävligt sugna på att få skriva "olämplig som mor" på ett jävla papper och det ska de fan inte få. De sitter där och talar till mig som om jag vore en jävla femåring, de tilltalar mig med "ja men Loo Du förståååår vääl att det är så häär" och när socialsekreteraren (också!) i en diskussion om saker jag förberett för mitt barn och mitt liv som mor, får spader över att jag köpt en rosa camouflagebarnvagn vet jag inte om jag ska skratta eller gråta inombords. Jag behöver en jävla advokat snart.
"ROSA? Men HERRE-GUUD det är ju en pojke sade du väl!?"
"Ja? Det är en city cross 360 med svängbara hjul fram, en av de säkraste barnvagnarna på marknaden, med optimal rörelsedrift och med full kapacitet att göra 360-graderssvängar i trånga utrymmen. Den är tillverkad i lättviktspolyeten med härdade sidor och underrede, och ja, den är i rosa camouflagemönster"
"Men ROSA? Det är ju knappast passande!"
"Jag är feminist. I min värld har inte könen någon färgtillhörighet"
Och då flikar, till min förvåning, min kurator och min BarnMorska, in
"Ja, det är vi med!"
Och socialsekreteraren glor ner i bordet och säger ingenting. Så hon är uppenbarligen inte feminist alltså. Good to know.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt. Jag tycker verkligen om vår ENA socialsekreterare, det känns som om vi har kontakt och kan prata om saker och ting och hon är dessutom i min ålder, så det känns närmare, vi förstår varandra. Men den här Sara Sjöberg.. jag vet inte, är det mig det är fel på? Jag ringde H direkt jag kom utanför Huddinge sjukhus.
"Henke. Dom vill skicka mig på institution"
"Va? Va i helvete då för?"
"För jag missade två möten"
"Du skämtar med mig. Ska jag inte få se mitt barn?"

Så, det här är dealen de gett mig. Om jag missköter mig minsta lilla, om jag missar en tid, om jag kommer för sent en enda gång, om jag gör någonting som de kan kalla för "snedsteg" så kommer snuten och hämtar mig till en institution långt borta. Med andra ord så hänger jag på en skör tråd nu. Om jag inte skriver här på två veckor så vet ni varför. Jag vet inte vad jag ska säga. Ella, bästa bästa vännen, vill dra in en jurist. Hon säger att hon vill anmäla hela packet. Jag vet faktiskt inte om det duger något till. Jag vet hur sådana här fall brukar sluta. Med mer oreda och mer tjafs än så det var från början. Henkes mamma är i uppror och vill skrika på dom. Henke vill spöa skiten ur dom. Själv sitter jag bara här, trött, med den sedvanliga huvudvärken, och ser mig omkring på det kaos som jag känner att jag själv skapat och tänker att vad fan har jag gjort för att det skulle bli så här. Ja, jag anklagar mig själv. Nej, jag ångrar fortfarande inte en sekund min graviditet och min son kommer ingen ta ifrån mig någonsin, och ingen ska komma och kalla mig olämplig som mor, för det ÄR jag inte. Man kan slåss en hel del för ett barns skull. Men jag är så trött, så otroligt jävla trött, och ibland undrar jag om jag är galen, för jag har aldrig råkat på att ett helt gäng med folk gjort sig så omöjliga att kommunicera med. Jag är den som har lätt för att kommunicera. Jag är den som alltid kommer överens med, tolkar åt andra och förklarar åt folk. Jag fattar inte hur jag förvandlades till psykfallet som alla vill skicka bort. Jag fattar inte.

Är jag tokig?

Playlist:
Rotersand - Given time
Rotersand - Social distortion
Combichrist - This shit will fcuk you up
Grendel - Zombienation

Och "given time" är som ett avbrott från mänskligheten.

PS.
Om man inte vet vad man ska köpa till mig i julklapp, så vill jag ha en sån HÄR för Ipod Video. Tack.

söndag, oktober 21

Lista

Listan stulen av Msfade , förstås.

Kolla din mobil.
1. vilken färg har din mobil? Silver
2. när köpte du den? Fick den av Pulsedriver / C i mars eller nåt.
3. vad är det för märke? nokia någonting.
4.vem ringde du senast? Ella.
5.vad står det i de senaste sms:et? "Hej! Jamen det är klart att jag kommer. Har inte hängt så mycket på nätet bara. Hur dags är det?"
6.ungefär hur många sms har du i din inkorg? 4
7.vad heter kontakt nr 12 i din kontaktlista? Bostöd Helena

Kolla din dator.

1. vad heter din användare? Amplify
2. vad har du för bakrundsbild? En riktigt snygg en från Pixelgirlpresents.
3. vilken/vilka är din favoritsida på nätet? QX, Hotzone, Flashback, wikipedia.
4. är du medlem på bilddagboken? Nej.
5. hur ofta sitter du vid datorn? Många timmar om dagen.
6. är din dator bärbar? Den jag sitter vid för närvarande? Nej. Men den bärbara står bredvid.

Gå in i ditt sovrum.
1. vad är det första du ser? En svart bokhylla och en mörkblå backdrop.
2. hur städat har du på en skala 1-10? 9
3.har du något på väggarna? Backdrops, två stycken, varav en från Space Tribe och en från Zapata.
4. vad ser du om du tittar ut? betong.
5. har du bäddat din säng? nej.

måndag, oktober 15

Ilandsproblem del I

Dagens I-landsproblem. Samtal med gammal god manlig vän. Han omtalar en flicka som han efter tre års singelliv börjat digga stenhårt. Till och med mer än stenhårt. Många fina ord om flickan ifråga löper i chattfönstret. Så småningom bekänner han dock:

"Det finns bara ett enda stort problem med henne.."
Och jag tänker herregud, hon är gift. Nej, hon har AIDS. Nej, hon är..eh..nazist?
"Jo, alltså.. hon använder ju WINDOWS!"

Herregud. Nä, då går det ju inte..
Påpekar lite försynt att "Gubben. Du tror att det är så här, och jag är ledsen att break the news. Men Mac OS är ett OS. Inte en LIVSSTIL"
Gammal god, manlig vän blir förolämpad och loggar ut.

Note to self: Förolämpa aldrig Steve Jobs, eller hans produkter, för Macmänniskor igen.

Internetraggarstereotyper - Del II

Fortsättning. Också originalpostat av mig i Hotzone.se 's forum-

Internetraggarna del II - de kvinnliga motsvarigheterna.
Till skillnad från sina manliga motsvarigheter så raggar kvinnor sällan särskilt
aktivt. Detta beror på två huvudsaker: Ett - det går tio killar på varje brud på
nätet, och TVå - gamla sociala sedvänjor angående den "jagande" mannen och den passivt följeslagande kvinnan, är fortfarande alldeles för djupt rotade för att
någon ska orka ändra på dem. Så det här är nog mer "stereotyper" än
raggarstereotyper. Var snäll och ta mina generaliseringar med en stor nypa humor.

1. Sociala Sara
Sociala Sara är egentligen bara ute efter en enda sak: Uppmärksamhet.Hon har en sida som tar tre timmar att scrolla igenom, hon länkar till alla sina vänner för
att visa hur populär hon är, hon har så många bilder som sajten tillåter henne
att ladda upp, och hon syns precis överallt. Hon hänger i chatten så ofta att man
undrar om hon någonsin sover, och hon skriver alltid i forumet, i samtliga
trådar, även om hon inte har ett skit att säga. Faktum är, att den gedigna
kompislistan till trots, och trots det faktum att Sara syns överallt - hela
tiden, så har hon aldrig någonsin särskilt mycket att säga ALLS. Sara tycker bara
om att synas, höras, vara polare med alla, och..sa jag synas?

2. Dirty Diana
Hon är 17 år och alla killars våta dröm. Tror hon. Hon har extremt många
närbilder på sig själv i stringtrosor och push-up att visa upp, men det är få som
vet hur hon ser ut i ansiktet. Hennes mest frekventa repliker i chatten är "Tihi!
Jag har nya bilder uppe nu!" och hon fiskar alltid komplimanger på sitt
regelrätta fjortisspråk. På fritiden sitter Dirty Diana hemma hos Sociala Sara
och tar kompisnärbilder med en telefonkamera samtidigt som de konspirerar kring hur de ska få tag på sprit. Dirty Diana saknar helt och hållet en egen
personlighet. Hennes huvud är alldeles för upptaget med att få bekräftelse på hur
hon ser ut i sina nya string.

3. Kavata Karin
Kavata Karin är som namnet antyder, en jävla besserwisser. Ingen uppskattar
hennes närvaro överhuvudtaget. Hon är som den där petiga gamla skolfröken man brukade ha i mellanstadiet som alla avskydde, skillnaden är bara åldern. Kavata
Karin har ett förhållande med en några år äldre bilmekaniker sedan länge. De har
en unge på tre år tillsammans, och Kavata Karin jobbar i snabbköpet i hennes
förort. Eftersom hon lever ett såpass trist och utmaningslöst jävla liv så måste
hon ta ut sina aggressioner på något. Det råkade bara bli den här communityn. Hon är på precis alla med sina politiskt korrekta åsikter, och är inte rädd för att
tillrättavisa någon kring hur de ska tänka. Alla skulle bli glada om de slapp se
hennes wannabemammiga, PK:iga nuna i forumet hela tiden, men Kavata Karin är självutnämnd forumadmin och ser det som hennes kall att tala om för folk att de
tänker fel. Hon kommer aldrig att försvinna.

4. Gamla Gunilla
Gamla Gunilla är lite som ett mysterium. Hon är över fyrtio år, men hänger ändå
på ett community där medelåldern är 17. Hon är lite som ett moderskepp som hovrar
över alla medlemmar och ger dem små trevliga kommentarer då och då.Gamla Gunilla är väldigt halvdan och ordinär och gör inte mycket väsen av sig alls. Ibland skriver hon något kafferepstrevligt i chatten och ibland håller hon bara med folk. Arkeologer och biologer misstänker ett släktskap mellan henne och Dirty Diana tack vare deras intetsägande personligheter. Till skillnad från förr nämnda har Gamla Gunilla knappt några bilder alls på sig själv. Kanske var hon en Diana i sina forna glansdagar, kanske inte. Ingen skulle märka om Gamla Gunilla försvann.

5. Populära Pernilla
Populära pernilla är platinablonderad och har en tribaltatuering i svanken. Hon
åker utomlands med sina övre medelklassväninnor typ tre gånger om året, gärna
till Grekland eller Mallis, där hon blir stupfull och söndersolbränd. Polulära
Pernilla känner alla. Jag menar ALLA. Hon är inte direkt den vassaste kniven i
lådan men det är också den där dumkossiga charmigheten som gör henne så populär.
Pernilla gillar lite farligare killar som kör MC och som jobbar med något
händigt.Hon visar alltid upp sina semesterresor i detalj i sitt album för att
visa hur kul hon hade i somras. Hon kallas för "partypinglan nummer ett" av sina
polare, bara ääälskar drinkar och party, faktum är, att det är det hon lever för.
Ingen vet riktigt, eller snarare, ingen bryr sig om vad hon gör när hon inte
festar. Hon är ju en partypingla, hallå liksom?

Så..vem av dom är du? Eller - känner du någon av dom?

söndag, oktober 14

Internetraggarstereotyper

Den här texten är originalpostad av mig i Hotzone.se 's forum.

Okej, det här är främst till alla tjejer därute, men om ni grabbar råkat ut för liknande historier / stereotyper så tycker jag att ni delger era upplevelser ni med.
Ni har alla stött på dom. Internetraggarna. De rätt lama, skygga och inte så sällan bildlösa typerna som kommer in på ens sida och skriver fantasilösa, enstaviga rader i hopp om att man ska bli helt till sig i trasorna och falla handlöst. Jag tänkte dela med mig av några klassiska internetraggare som jag stött på. Har ni fler? Har ni några andra roliga exempel?

1. Cut n' paste-killen.
Ni känner igen honom direkt. Det här är den fantasilösa killen som glider in på alla snygga brudars sidor (eller snarare; ALLA brudars sidor) varpå han cut n' pastar in samma jävla meddelande på mail som han skickat till 120 personer före dig. Cut n' paste-killen saknar också minne, du kan hinna få samma meddelande upp till sex gånger innan du retar upp dig och svarar på tal vilken jävla idiot du tycker att han är. En sak är säker, han får dig knappast att känna dig varken speciell eller utvald och du undrar vad det är som gör att han aldrig ger upp. Du kommer aldrig få svar på den frågan. Han ger bara inte upp.

2. Camkillen
"Tjena tjejen, vill du se mig runka i cam?" är den enda meningen du får ur honom. Får han tag i din msn kommer han att jaga dig i all evighet. Han saknar förmåga att skriva någonting annat än hur kåt han är och hur stor kuk han har och hur hårt han vill bevisa det för dig i cam. Att du kanske är intresserad av lite mer än bara enskilda kroppsdelar i närbild tycker han är helt befängt. Han har förmodligen fler kukbilder i sitt private än vad du har bilder på dig själv totalt, och det enda han kan snacka om, är sex. Och sin kuk.

3. Myspyskillen
Inte helt olik Camkillen - men den här grabben sysslar med finlir, det vill säga, förtäckta ordalag. Han skickar söta krambjörnar och animerade gif:ar till dig och berättar hur mycket han vill "mysa och gosa" med dig. Han har ett språk som en fjortonåring och blir till slut så sockersliskigt äcklig att du sitter och önskar att han kunde skriva "knulla" istället rakt ut så att han slapp gå som katten kring het gröt. Skapar inte sällan spontanrelationer med folk han inte ens talat med, vips, så har du en relationsförfrågan blinkande när du loggar in från ett nickname du aldrig hört talas om och när du frågar honom varför så levererar han så sockersliskigt drypande svar att du tvångsmässigt börjar fingra på "blockera"-knappen.

4. Kändiswannaben
Den här grabben raggar på ett annorlunda sätt. Med sina dryga festbilder och halvkändiskompiskrets försöker han håva in dig enkom på sitt RYKTE. Han går in flera gånger på din sida innan han sätter in en stöt - tanken han har är ju att du skall se att han varit där och att du i nyfikenhet skall gå in på hans sida och ta kontakt med honom. Den här killen är all about networking och diskussioner om vilka han känner, vilka hans polares polare är och hur cool han är. Han vill få det att verka som att han är mitt i smeten fast han bor i en etta i Rågsved och jobbar som underbetald marknadssäljare - vilket ger honom en perfekt öppning till att påtala att han är i BRANSCHEN. Han spelar svårfångad Robinsonkändis tills du nästan bönar och ber om att få hänga med ut.

Kom igen nu, jag vet att ni stött på minst en sån här. Berätta nu för mamma amp.

lördag, oktober 13

Tierra Azul

Om man inte har inspiration till något whatsoever, så laddar man bara in Vibrasphere - Tierra azul i högtalarna, tänder en Nag champa och några värmeljus, steker lite fiskpinnar och gör det bästa av sin hemmalördag. Midtempogrooves med fantastiska slingor leker med mina öron och jag längtar efter julen.
Julen.
Julen.

torsdag, oktober 11

Techno-MILF Vs Hemmamys

Alltså, jag har verkligen blivit en jävla hemmamysbrud. Helt ofrivilligt förpassades kroppen till någon slags äggkläckardvala inom fyra väggar där ingenting sker. Min främsta skvallerlänk är internet, och så H's lustiga historier om sina bekanta. Jag är totalt svältfödd på socialt umgänge och kan liksom inte vänta till middagsbjudningen jag ska ha här om någon vecka. Har temat "Tapas and Techno" och kommer förmodligen att, iförd Den Här, drägla och klänga på alla mina vänner i hopp om lite smaskig underhållning. Jag är så urbota trött på mig själv och har ingen inspiration till något. Skrivandet ligger efter, JAG ligger efter - på alla punkter, jag hinner helt enkelt inte med att hålla mig up-to-date för jag är så upptagen med att göra absolut ingenting. Sen kan man ju inte påstå att jag blir så jävla stimulerad av socialtanter och Huddingekuratorer som ska komma och peka och dona heller. Man känner liksom inte riktigt det där kreativa suget, det där stimulit infinner sig liksom inte när man känner sig som ett stort, vaggande jävla besvär för alla hela tiden. Jag geggar runt i lyan som en rufsig val med tofs på ända och tama, urtvättade utstyrslar och identifierar mig mer och mer med den uttråkade hemmafrun från Rågsved. Jag minns inte när jag senast var i stan, vem orkar det liksom, jag blir bara gnällig och vrång och vill ha mat och det är jobbigt att stå och vagga i köer, och tillråga på allt så känner jag mig som en överviktig jävla äggkläckningsmaskin waiting to burst, liksom. Det är fan inte attraktivt.

Idag kom äntligen den efterlängtade "Att älska som en porrstjärna" av Jenna Jameson & Neil Strauss - ni vet, geniet till författare som också var med och skrev Marilyn Manson's och Mötley Crües biografier. Det är en fet jävla bok det här. Läste just "Tusen små bitar" av James Frey - väldigt bra den också om beroende och allt vad det för med sig. Lite upprepningsfaktor bara.

Jag deppar över alla härliga klubbmail som rasar in så här års. Jag vill så väldigt gärna gå på Tribalism's Haloween-special, jag vill så väldigt gärna gå på Clean Group's spektakel och jag vill så väldigt gärna gå på Candy. Men klubb är liksom ingen plats för en gravid val. Jag får snällt vänta några månader till. Så här års blommar klubblivet upp från sin mediokra sommarhållning, alla jävla schlager-uteserveringar och mainstreamhouse-ställen med svindyra barpriser tar uppehåll och lämnar plats för de lite mer svängiga innehaken, de mer specialiserade klubbarna där minimalen, electron och beatsen frodas. Hösten ÄR klubbarnas årstid, och varje år då löven faller har jag snitslat mig in på gästlistor och nyöppningar och glatt mig åt att få höra musik som finns i MIN playlist, musik som smakar lite godare i gommen för en gammal räv än numera mediokerpopulistiska David Guetta och mainstreamstämplade Eric Prydz. Även jazzklubbarna vinner sina lystmäten nu; crossoverställena börjar håva in inträde på mer snäva musikbegrepp och kärleken till dansgolven vaknar igen nu när folket inte längre svettas floder av att resa sig och gå till baren.

Next year, baby. Next year. Då är jag techno-MILF och kan unna mig en klubblördag här eller där. Tills dess snurrar alla klassiker i winamp's eviga playlist, som påminnelse om vad som varit och om allt som jag ännu inte upplevt. Skål i mitt isvatten för det!

Trött

Trött. Trött. Trött. Två timmar efter uppstigande är jag trött igen. Och trött. Känns det här som en telefonsvarare i textform? Trött. Orkar inte. Vill inte. Sova. Äta. Trött.

Ja, det var ungefär det.

måndag, oktober 8

LookAlike


Ni ser bilden här nedan? Det är inte jag. Det är min tio år yngre lillasyster, Johanna. Ska vi ta och jämföra lite med en bild på mig kanske? Det är jag ovan. Folk säger det här hela tiden. "Det märks att ni är släkt"
Nähä! Vadå?
Kolla särskilt blicken. Blicken. Vi har ärvt den från vår far. Tack för de schyssta generna, pappsen!


Fel, fel, fel

Hela situationen gör mig arg. Jag O R K A R inte med dom här människorna.
Jag kommer till min kurator på Huddinge. Hon får mig att känna mig som att allting jag säger, allt jag tänker och allt jag gör, är dåligt. Hon sitter och mästrar mig, tar över samtalet, när jag försöker berätta om min tilltänkta föräldraroll, om H's tilltänkta föräldraroll, så tar hon orden ur munnen på mig och säger det jag just redan sagt, men hon använder det som om HON talar om för mig hur jag ska tänka, som om det jag just sagt är fel. Jag går ifrån Huddinge varje fredag och känner mig värdelös. Jag känner mig inkomplett, inkompetent, som att jag inte räcker till. Jag förstår nu hur den Otillräckliga Modern känner sig, och om jag hade fått stöd av den här kuratorn istället för förmaningar, påpekanden och gnäll så hade jag sluppit det också. Mina antidepressiva är slut och jag bad om nytt recept. Jag får en utskällning för att jag är tjugo minuter försenad (jag stod i mitt kök och spydde innan vi åkte, så jag fick ha min väninna till att ringa och tala om att vi skulle bli några minuter försenade) - varje gång jag ska till Huddinge så kommer oron, rädslan och ångesten och jag står bara och spyr och spyr och spyr och kroppen tar aldrig slut med spyendet, jag står och får ingen luft och håller på att svimma, kroppen protesterar mot stressen, den vet om att den kommer att få utstå skit på den där förbaskade familjesociala mottagningen där allt ska vara så jävla individanpassat och på MINA villkor, men är det det? För när jag kommer fram, vit i ansiktet för att ta det där urinprovet och lyssna på förmaningarna så är det MITT fel att jag spyr och gråter innan jag ska dit.

"Du är stressad. Sluta stressa då" säger hon snipigt, snörper på munnen och jag vänder allt inåt och tänker DUMMA DUMMA LOO, hur KAN du vara så dum att du spyr och gråter för att du känner dig så otillräcklig och dum? Hur KAN du? Och det blir bara värre. För ju mer jag anklagar mig själv, ju mer otillräcklig och dum är jag, och ju mer spyr jag och ju mer skakar jag. Och så sitter jag där i väntrummet och vill bara sjunka igenom jorden. För det är så jag känner mig behandlad. Och tankarna fladdrar och jag tänker om jag bara fick uttala hur många ideér jag de facto har, om jag bara fick berätta hur jag tänkt mig med alexanders spjälsäng som jag redan köpt.

Om jag bara fick berätta hur jag ser på jämställd uppfostran. Om jag bara fick berätta om hur vackra jular och födelsedagar min unge kommer att få, hur jag kommer ta allting som min mormor gjorde för mig, hur spännande hon kunde göra allting, hur hon byggde upp saker omkring mig som ett skydd av kärlek och respekt, om jag bara fick berätta hur älskad den här ungen kommer att bli. Om jag bara fick berätta hur många forum jag sitter på, hur många böcker jag läser om barn och deras funktioner och utveckling, hur jag ser det här som det bästa som någonsin hänt mig. Men de vill utmåla mig som en dålig mor så att jag ska glömma allt det där med spjälsängen och ta allt personligt och gråta och spy istället och det ÄR INTE RÄTT.

Och jag är på tredje dagen utan mina Fluoxetin och nu kommer mörkerbubblan tillbaka och äter upp mig.

Och allt är förstås mitt fel.

onsdag, oktober 3

Stört

Vet ni vad som stör mig som allra mest just nu, och har fått mig uppretad varenda jävla gång jag slår på dumburken, förutom att min digital-tvbox inte kommit än?

Jo, för ni förstår. Vasakronan har gjort en fiffig liten reklamvideo (klicka på länken och välj "filmer" så kommer ni till den) tillsammans med Mikael Persbrandt, där han hoppar runt och dansar i en hotellliknande miljö, flyger över skimrande ytor och klappar takten. Innovativt kan man tycka, om man inte sett Fatboy Slim's fantastiska video med Christopher Walken, som gör exakt samma sak, fast snyggare och bättre. Och den videon har några år på nacken, till skillnad från vasakronan-ripoffen.
Fy fan vad jag ser ner på copycats till reklammakare. Och vad värre är; Musiken de använder går i nästintill samma bpm-antal som Fatboy slim's "Weapon of choice" och den är skrämmande fatboy slim-lik. Och vad försöker de insinuera? Att Persbrandt skulle vara sveriges svar på Christopher Walken?

Ursäkta?

tisdag, oktober 2

Jakten på den nya mansrollen?

"Det luktar så RENT hemma hos dig!" säger socialsekreteraren direkt när hon kommer innanför dörren. Förvånat, precis som om hon förväntat sig att det skulle dofta helvete och gammal fimp här. Jag höjer på ögonbrynen och riktigt ser hur förvånad hon är över att det är så pass FINT härinne. Jag undrar om hon väntat sig en knarkarkvart deluxe, cigarettrök och fimpar och gamla pundare som låg i hörnen och sussade. I guess so. Hon har ju redan påkallat att hon anser att jag inte "är som vanliga missbrukare". Well EXCUSE me då, för att jag inte motsvarar din stereotyp. Jag tror att många människor skulle bli dagligt besvikna om de rände runt och petade in folk i stereotyper; det finns väldigt få som passar in överhuvudtaget.

Jag är i V25 + 4 idag. Det känns att kotten ska lägga på sin egen vikt på två veckor, jag är helt slut och sover hela tiden. Älskar att sova. Underbart att KUNNA sova också, så jag tar för mig av sängen och John Blund och är som ett trött litet knyte mest hela tiden. Därför är jag just nu väldigt asocial, jag vill bara vara hemma hos mig och boa in mig och slappna av när jag inte är på sjukhus eller möten. Jag vill ligga med handen på magen och läsa och äta fiskgratäng och spela Super Mario World med Jenkan och H. Inget mer. Vill inte umgås med folk! Vill inte göra onödiga saker! Vill bara äta fisk och frukt och dricka isvatten och spela svåra mario-banor och sova. Jag måste inte mer just nu. Jag behöver det här.

Idag spelas Bo kaspers orkester - En jävel vid mitt öra , mysjazz så här på tidiga hösten, och nu åker den där jävla fiskgratängen in i ugnen. Senast avverkade böcker var "No tears for queers" - en fantastisk, skrämmande skildring av hatbrott mot homosexuella (LÄS DEN!) och nu ligger jag och skrattar åt den underbara "På Y- fronten intet nytt, eller, Jakten på den nya mansrollen" av Peter Eriksson. Underbar, rolig och otroligt sann. Alla borde läsa. Det är bra skit, nästan gratis. Bägge rekommenderas å det varmaste. Läs en bok om feminism och könsroller som du aldrig trodde att du skulle få läsa, en rolig, varm, skarp och kritiserande sådan som tar upp fenomen som alla kan känna igen sig i, utan att det handlar om radikala dramatiseringar.

Fisken kallar. Vi ses!