fredag, november 30

Keep hope alive

Det är inte bra att bli upprörd när man är gravid. Så står det skrivet. Man ska lulla runt med en gravidtidning i vänsterhanden och en kopp grönt, välgörande, vattensmakande japanskt flumte i den andra. Mina dagar skall gå ut på att ta varma bad, stå i eftermiddagssolens strimmor genom mina halvöppna persienner och le, jag förväntas äta en eller annan onyttighet (hihi) och liksom långsamt låta mig transformeras till en vän och däst kvinna med klotmage och Verkligt Moderliga (TM) instinkter. Eventuellt har jag någon väninna som också är gravid (så praktiskt! så bekvämt!) som jag tar små promenader med. Vi förväntas besöka ett eller annat café där vi inhandlar varsin gigantisk bakelse, som inmundigas med glupsk, bred mun till omgivningens förfäran. Redan nu skall jag börja tillägna mig en naturlig plats i barnvagnsmaffian, den skara med kvinnor som fött barn, som lullar runt med någon slags gröt i huvudet gentemot allting UTOM saker som har med barnet att göra. Min största jävla skräck är att jag på förlossningsbritsen skall föda ur mig, inte bara ett barn, utan också hela min intelligens, mitt samhälleliga engagemang, skall liksom dras ur mig och aldrig mer komma tillbaka.

För, jag är ledsen att komma och pracka på er min egna lilla subjektiva verklighet här, men allvarligt talat; småbarnsmammor är, överlag, en folkgrupp som jag avskyr. Jag tycker faktiskt att de är helt jävla väcka i skallen. Jag står inte ut med allt bebissnack och deras vi-har-fött-barn-så-vi-tillåts-gå-fyra-barnvagnar-
i-bredd-överallt-attityd,
deras förmammigade inställning till allt. Den där överlägsenheten som kvinnor får, speciellt kollektivt, när de fött barn, gör mig illamående. Jag klarar inte av det. Och jag vill inte ha kompisar som också har barn, enkom för att de har barn. Jag vill inte sitta och diskutera bröstinlägg och hur värdelösa männen är, tillsammans med någon mental komapatient till kvinna som tycks ha mer bröstmjölk i huvudet än i tuttarna. Jag är livrädd att det här ska hända mig och att jag ska sluta bli förbannad över saker jag blir förbannad över idag. Jag är skiträdd att jag ska bli en jävla stereotyp som sitter och matar min unge med nån jävla puré från Nestlé medan jag skriker ur mig vilket kasst sexliv jag har.

Så jag gör mitt bästa för att peppa mig själv nu när jag är gravid, att bli upprörd över alla jävla idioter som finns i världen. Det faktum att vi är det mest jämställda landet i världen men att den manliga majoriteten på diskussionsforum fortfarande anser att det är kvinnors fel om vi blir våldtagna, åh, den söta, vackra, välpolerade jävla jämställdheten, den där det inte är okej för mig som kvinna att ta plats och tycka och tänka vad jag vill utan att irriterade män ska komma och "lilla gumman"-mig - för visst är du lite sugen nu? Visst är du sugen på att sätta mig på plats för att jag sitter här och kräver utrymme? Men kom då, än så länge har jag ingen gröt i skallen. Jag är mäkta irriterad över precis allting idag, jag är irriterad över skillnader mellan individer och kön som jag ser precis överallt utan att kunna stoppa det, göra något åt det. Världen snurrar framför mina ögon och jag kan inte hänga med. Det är den förlamande känslan av maktlöshet. Det är all världens aggression inkapslad bakom hårda järnportar.

Men tricket är att inte låta gröten rinna in i skallen. Tricket är att hålla hoppet vid liv.
Vi får se hur det går.

torsdag, november 29

Paris Hilton & Me

Jag drömde att jag åkte på semester i Storbritannien, där hade alla mina gamla vänner från förr samlats. Jag letade efter ett hotell där jag slapp dela rum med något jävla backpackerpucko. Så småningom träffade jag på Paris Hilton (!). Vi blev någon slags bästisar och attenderade en båt-tävling med en gigantisk, rosa, uppblåsbar sak som åkte som ett skållat troll genom någon slags vattenparadis. Vi vann. Jag vaknade med en obehaglig känsla i bröstkorgen.
Det är sent och jag har sovit hela dagen.
Djupt, djupare, djupast.




"On candystripe legs the spiderman comes
Softly through the shadow of the evening sun
Stealing past the windows of the blissfully dead
Looking for the victim shivering in bed
Searching out fear in the gathering gloom and
Suddenly!
A movement in the corner of the room!
And there is nothing I can do
And I realise with fright
That the spiderman is having me for dinner tonight!"

The cure - Lullaby

onsdag, november 28

It's on it's way

Eftersom jag har - citat - "ADHD, damp.. u name it" - slutcitat, så älskar jag att färgkoda saker. Jag älskar att använda färger i tema eftersom det ger ett positivt intryck i min tillvaro. Därför måste man alltså också färgkoda och färgmatcha julen.
Årets två färger, vilket hela vardagsrummet och dess pynt kommer att skimra i, inklusive gran, blir således guld och djupröd. Jag och H köpte kulor idag, gardinerna sitter redan uppe, och med detta innebär det alltså att även julklapparna under granen kommer att kläs i guld och djuprött. Det är jävligt juligt, det är en sak som är säker.
Nu återstår bara att skicka mina små tomtar på julgransjakt här snart.

Julen är på väg, jag bara vet det.

Mage

Okej, här har ni den - den beryktade MAGEN. Den är bra mycket större för mig som måste bära på den.
Imorgon blir det ett varv ner till behandlingsassistenten eftersom socialkärringen fått spader över att jag inte var på MVC-kontroll i Måndags, istället sov jag. Jag är så jävla trött just nu. Att jag måste be om ett nytt jävla fluoxetinrecept var 15:e dag då psykiatern bara skriver ut 30 tabletter åt gången gör att jag en gång i månaden går utan antidepressiva i upp till fyra dagar, vilket sänker mig.
Den nya tegretoldosen har gjort mig illamående och jag har en förjävla huvudvärk. Hela tiden. Jag är asocial och vill bara sitta och "lulla" vid min dator. Inte umgås, inte se på film. Jag vet att jag är hemsk just nu, jag känner mig bara så instängd i mig själv. Det känns som om jag oroar mig för allting utan att få en lösning på skiten. Pengar, ekonomi, räkningar, olika kontakter, det faktum att om jag inte orkar åka 4 timmar kommunalt totalt för att åka på ett jävla möte en dag så skiter någon på socialen knäck och börjar gorma och vråla åt mig. När jag inte har några antidepressiva blir det bara värre.

Jag har missat tre möten totalt på två veckor. Ett kuratormöte, ett MVC-möte och ett möte med min handikappsekreterare. Det sistnämnda var verkligen inte med flit, inte de andra heller. Jag är bara så förtvivlad. Det känns som om jag inte är inuti min kropp längre, som om allting bara kryper längre och längre bort från mig. Världsliga problem gör mig illamående. Att jag inte kommer utanför hemmets dörrar, och att jag inte ORKAR utanför hemmets dörrar, att jag har en klump av förtvivlad gråt i halsen över att jag inte träffat mamma på evigheter, att jag vet hur hon har det, vilket jävla liv hon lever just nu, att jag inte orkar göra något åt eller med mig själv, att jag inte ORKAR träffa någon men jag vill, men jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska förklara allt det här för folk för jag får skuldkänslor och blir ännu mer ledsen. Och jag VET att jag är 'tråkig', 'asocial', att jag inte är 'som vanligt'.. JAG VET ALLT DET HÄR MEN JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Jag får skuldkänslor över precis allting, och det känns hela tiden som om minsta fel i tillvaron omkring mig är mitt fel.

Jag tänker aldrig tanken 'Jag orkar inte längre' för jag är av bättre virke än så. Men ibland känner jag mig som den mest hopplösa jäveln jag känner. Och jag vet inte när det här ska upphöra.
Jag biter bara ihop just nu. Det är allt.

lördag, november 24

Triumf?

Alltså, det går en jävla reklam för en rakapparat på TV. De hårdkör sådana saker nu inför jul, klassiskt att sätta igång med den sortens reklam för att sälja fler prylar nu inför den stora kommersen. Hur som helst, med följande slogan saluförs den här jävla prylen:
"VI TRIUMFERADE - på MOUNT EVEREST!" (här åsyftas mänskligheten och dess 'triumfer') Varpå man senare, med en liknande ordföljd försöker saluföra rakapparaten som en samma typ av 'Triumf'. Detta tänker jag inte ens gå in på, men:
Mount Everest? Vadå triumferade?! VI KLÄTTRADE UPP OCH NER IGEN, VAD FAN ÄR DET FÖR J-A TRIUMF?! (Kom nu inte och jiddra om någon Göran Frost och hur han "kämpade" sig upp på något berg - mänskligheten vann inte ett skit på att han frös fingrar och tår av sig på 20 000 meters höjd..) Och nu försöker ni kränga på mig en rakapparat genom att åsyfta att mänskligheten gjort någon form av mästerverk, att vi besegrat någon jävla naturlag genom att tillverka ett trebladshyvligt jävla mach-8-system? Det är en jävla rakapparat, inte världens åttonde underverk!

GAH! Jag orkar inte med TV längre!

torsdag, november 22

Hemmamys







Fan vad kul. Jag har fått Karpaltunnelsyndrom.
Det knycker i handleden och domnar. Får allt svårare att röra handleden utan att det gör ont. Jag kan ingenting göra heller, det är vanligt bland gravida och man hoppas det går över av sig själv. En smärtande handled är inte riktigt vad jag behöver just nu, men vafan, tar jag allt annat skit ska jag väl kunna ta det här också.


Idag var vi och fixade lite julgrejer till hemmet - har trixat, piffat och riggat ljus och gardiner. Inte klart än - men den värme som spreds i vardagsrummet med lite färg och form gjorde mig glad. Jag har också införskaffat två nya växter med oerhörd personlighet. Den ena, den med allra störst personlighet - har jag döpt till George (efter Mr.Orwell), och hans sidekick, den med spretiga och uppåtväxande, kaxiga blad, har ännu inte fått något namn. Jag jobbar på det.

Tog lite bilder på mitt hem och hur det ser ut at the moment. Enjoy! På bild tre uppifrån syns mr.Orwell i höger hörn också.

tisdag, november 20

Återblick Nummer Tre

Jag tror att jag har underskattat mitt eget liv.
I denied my own capacity, som det sägs.
För, jag har gått igenom alla gamla texter från 2001 och framåt. Alla dessa dagboksinlägg, alla dessa noteringar, all denna lyrik, all denna sorg. Alla dessa droger och allt detta mörker. All denna flykt och all denna ensamhet, allt detta oförstånd och all denna flyktighet. Och jag inser nu, när jag läser, hur jävla ont jag har haft under hela den här tiden och hur jävla ont jag har haft över det liv jag levt i.

Ur krönikan "Berättelser från ett skenheligt våp" skriven i slutet på 2005 har smärtan nått sin kulmen, och jag har förvandlats till ett ingenting, ett skal av självförakt:

"Jag minns inte riktigt när det var jag sov senast och var jag vaknade. Inte ens det spelar någon roll eftersom jag håller full fokus på att försöka svara i telefonen och lokalisera cigarett/kolpenna precis samtidigt. Det är naturligtvis någon jag inte vill prata med för tillfället så jag stoppar in den skrikande tingesten under låret och höjer volymen på radion istället. Jag ser in i de kajalmålade, tomma ögonen som glor tillbaka på mig från solskyddet och känner hur allt liksom stannar av. De är verkligen tomma och uttryckslösa och, det är rätt vidrigt att erkänna, men jag ser ut som ett menlöst jävla våp och det är just precis det jag förvandlats till också. Och jag tänker att jag skiter i om vi kör in i en jävla bergvägg för det kanske vore att göra världen en tjänst trots allt för det enda jag lyckats duga till de senaste månaderna är det här. Och om man kommer till den punkten i sitt liv där man inte tycker att det är något fel med att leva som jag gör at the moment, med detta irrande i bilar fram och åter mellan olika destinationer utan att vilja ha något eller försöka uppnå något högre mål än det - då förtjänar man att förintas mot en jävla bergvägg. Det är nästan pinsamt att jag fortfarande lever och tillåts att andas, så jävla värdelös har jag blivit i mina egna ögon. För att inte säga svag. Jag har slutat vilja se framåt i tiden och det är ju också mitt eget fel. Det blev så ungefär samtidigt som jag slutade tänka på det förflutna. Jag upphörde med det eftersom det gjorde för ont och eftersom det blev för mycket att hantera och då blir det lätt så att man åker runt i en bil i ett par dagar med tomma ögon och sminkar sig istället för att sova."

Det gör ont att läsa min egen jävla text. Det gör ont att läsa, för jag minns det där ögonblicket, kristallklart i mitt minne är vad det är och det griper om mitt hjärta och jag minns. Jag minns hur jag reducerade mig själv, mer och mer, jag klev ur en relation, skadad och förstörd, och påbörjade en självdestruktiv turné där målet var att minnas så lite som möjligt, att bara släppa taget.

Det fortsätter med ännu mer smärta:
"Så - om vi spolar framåt igen, till perrongen där jag och F några dagar senare står och motarbetar våra hallucinationer samtidigt som vi försöker uppträda normalt; Vi står alltså och vajar som någon slags sädesslag på en åker och alla som passerar oss ser ut som någon slags tv-spelskaraktärer och jag vill inte ens tänka på hur vi måste ha sett ut men där stod vi iallafall, och om ni inte har begripit var jag vill komma så klarnar det säkert om jag säger att jag återigen fick syn på min tomma blick. Denna gång avspeglades den i glaset på en tunnelbanedörr och det var faktiskt så jobbigt att jag duckade för en mindre rekyl. Jag hinner tänka att jag fan börjar närma mig bottenskrapet, att jag inte alls är lika nära ytan som jag kanske inbillat mig och att jag är ganska nära min egen död precis hela tiden utan att ens bry mig om det och så är det väl också. Den senaste månaden har jag drabbats av en serie märkliga åkommor utan att ta det som en varning. Jag har fått eksem, vilket jag aldrig haft. Min hud flagnar på konstiga ställen och jag hittar nya blåmärken på kroppen varje dag som jag inte minns hur de kan ha kommit dit. Samtidigt hostar jag och plågas av att huden börjar skava mot revbenen men vägrar tro att det beror på att jag tappat livsgnistan och faktiskt missköter min kropp medvetet. Hela tiden har jag låtsats som om det inte händer mig på riktigt. Världsfrånvänd."
Ni börjar fatta va? Det här var så jag såg mig själv, på kallhamrat allvar. Det var så här jag levde.
Den artonde januari skriver jag i dagboksinlägget betitlat "Bad Girl":

"Jag hinner inte komma hem förrän kaoset börjar; återigen åker jag i mercan och försöker se en väg ut ur den. För det mesta är jag faktiskt så påverkad av kemi att jag skiter i det. Du vet, chemically drugged female minds är inte romantiker direkt. De flesta var säkert det innan de insåg hur simpelt man kan stöta bort både människor, känslor och engagemang bara genom att plocka fram ett kreditkort och en glasskiva. Jag bara ligger där och garvar åt hela sammanhanget och har inte ens vare sig vett eller intresse nog att skämmas över det faktum att jag på ett sätt ju faktiskt idkar ett slags självförnedring genom att vika mig på det sättet. Vad fan, jag ligger ju kvar. Jag ligger kvar och låter pillrena verka i kroppen och skiter i vad fan. Naturligtvis får jag pikar över det. Jag tänker att den här varelsen verkligen inte har en aning. Ingen har en aning. Fattar de inte hur lätt det är att bara sälja sin själ för det där pulvret, sälja sin kropp för att få själen att hålla käften. Det är precis som den jag blivit i min krets nu. Jag är äntligen a bad girl, the bad influence som drar ned alla i träsket och några av dem har faktiskt gått så långt att de använder mig som någon slags skräckexempel. Jag har naturligtvis inte tillträde till tv-spelskvällar, kulturaftnar eller bioträffar längre, varför ringa mig när alla ändå vet hur jag blivit - hur jag tappat vikt, hur jag slutat försöka nå folk och berätta för dem hur jag känner, hur jag ertappas som det känslokalla festmonster jag är på den ena klubben efter den andra, hur jag slutat vara intressant att vilja hålla en jävla dialog med. Hur jag förvandlats till en billig kopia av mig själv, och allt detta för att jag rullade ihop en sedel. "

Jag pratar här om mitt amfetaminmissbruk, som jag haft till och från sedan jag var tjugo, som jag är fri från idag - och det märkliga i sammanhanget, att när jag läser den här texten, så saknar jag det lite. Inte missbruket, inte drogerna, inte ångesten, inte misären - jag saknar den trygghet det är att vara den jag var. Jag får frågan på Huddinge sjukhus hur jag "hanterar" mitt "drogsug", men de förstår inte grejen här; jag har inget fysiskt drogsug, det har jag aldrig haft. Jag har inte heller sug efter att sätta mig i den där mercan igen och dra linor från instrumentbrädan. Jag har inget sug efter att prostituera mig och köra ner min kropp och självkänsla i botten. Jag har inget sug efter att stå fullkörd med kemikalier på ett klubbgolv och revbenen skavande mot huden med ett tomt hjärta klappande innanför som enbart klappar för att jag inte är död än. Jag har inget sug efter att sitta på efterfest efter efterfest och ljuga för människor jag aldrig kommer att träffa igen - om hur bra jag mår och hur framgångsrik jag är. Jag har inget sug. Jag har bara ett tomt, gapande hål i mitt hjärta som jag vet med mig att jag alltid haft och som jag aldrig vetat bättre hur jag ska fylla än med just piller. Jag har alltid haft en längtan ut mot något annat, en längtan att få vara accepterad, vacker, intelligent och framgångsrik men också efter något mer. Något mer som jag aldrig kunnat, trots tiotusentals rader av text, kunnat definiera.

Som mor kommer jag alltid att ha en anledning att aldrig hamna i mina cirklar igen - det är inte ett uppdrag jag tror att jag kommer att misslyckas med, tvärtom, till skillnad från många andra runt mig är jag bergsäker på att jag kommer att klara av uppgiften, älska den, ta den till mig och göra något konstruktivt och kreativt av den. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på det. Man får agera hur förvånad man vill över det, men jag har alltid varit en "trial and error" och "kan själv"-person. Om jag inte vet hur något skall göras så samlar jag fakta och betraktar andra tills jag förstår tekniken en aning. Sedan testar jag själv. Jag sitter inte och väntar på order. Jag sitter inte och väntar på hjälp, jag bara gör det, tar reda på mer och mer fakta, och tillägnar mig själv uppgiften. Det är inte det som är svårt.
Det är att tysta det gapande hålets ensamma skrik som är den svåra uppgiften, för där finns ingen fakta att samla. Eftersom jag fortfarande inte vet vad det skriker efter.

Så kommer en liten ljusning, ett molntäcke som spricker upp, i dagboksanteckningen "Mentalt Fördärv(ad)", något senare samma år:

"Och dagen fortsätter utan större missöden, på samma sätt som dagen innan det. Och dagen innan det. Och jag vet att jag gör åtminstone något. Men det är inte tillräckligt. Jag sitter och ser på mig själv i spegeln. Måste dämpa impulsen att köra knytnäven rakt igenom spegelbilden. Någonstans är jag så fruktansvärt äcklad. Och sedan kommer ilskan, som pulserande gift genom ådrorna. Det är där mitt människoförakt föds, det är där min barnsliga ovilja växer fram. Det är vidrigt. Men mitt i alltsammans så hittar jag ändå den fortfarande, sanningen. Den sätter bo i mig genom ilskan. För att tappa förståndet så måste man retirera. Det var vad mamma gjorde. Hon stod inte emot trycket från den här världen och jag klandrar henne inte. Men jag har mormor i blodet, jag kan ta hur mycket skit som helst och jag kan ta det igen och igen. Tills de tröttnar. Jag tänker inte tappa greppet om det lilla jag har. Jag har lärt mig att hantera den här världen på samma sätt som den alltid hanterat mig. Vi har alla våra demoner, som klyschan uttrycker. Och det är så jävla sant. Det finns ingenting mer sant. Jag kan aldrig springa ifrån mig själv, mamma, smärtan eller människors misstänksamhet mot mig. Om jag ändå blir galen till slut, tappar greppet, retirerar och kastar in mitt logiska sinne till förmån för den spärrlösa vardag min mor lärt sig att leva i kan jag egentligen aldrig hållas ansvarig. Jag kommer aldrig att lida av att förändras. Man märker det inte. Det är en övergående fas där man inte minns hur det var innan. De enda som verkligen kommer att belastas för min dårskap är de som drivit mig dit. Precis som de som drev mamma in i fördärvet kommer de få leva med insikten, ångesten, lidandet och skammen. Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte önskade dem det. För det gör jag. Jag har byggt upp den här ilskan länge. Det tog mig år att komma hit. Ingen ledde mig på vägen. Vissa sträckor minns jag att jag kröp – så svag var jag. Men jag kan gå själv nu."
Ja, det kan jag.

Bild: Jag. På den tiden.

Jul

Jag drömde att jag, mormor och morfar pyntade julgranen. Precis som i gamla tider. Morfar virade upp julhänge efter julhänge ur de olikfärgade silkespapperen vi alltid förvarade dom i, ur den gamla jul-lådan, invirad med naturfärgade snören. Vi hängde upp hänge efter hänge tills det var pyntat med de gamla bofinkarna, de vackra kulorna och de vingbeklädda änglarna. Jag och mormor fnissade åt hur morfar gormade när han reste granen. Jag vaknade med en intensiv känsla av mormor i min närvaro. Mormor. Mormor, det är jul snart och du kan inte se eller höra mig - eller, kan du? Men jag vill ändå att du ska veta, att den här högtiden är din. Jag ska vandra i dina fotspår, jag ska klä granen, göra din janson och din inlagda sill, jag ska rulla köttbullar på ditt recept och lägga upp rödkålen på kringelfat, precis som du. Jag ska klä in presenter och hänga julstjärnan och lyssna på "chestnut's roasting on an open fire" och se ut över den snöklädda staden med en pepparkaka i handen. Jag ska laga äggtoddy precis som du, mormor, jag ska bjuda alla som vill komma och låta huset stå öppet precis som du, precis som du alltid sagt mormor, så förtjänar alla människor en riktig jul.

Det är en månad kvar och jag ska göra det bästa av den. Nästa jul har jag en liten Alexander som sitter och tindrar under granen. Han blir min försenade julklapp.

Den här julen är till dig, mormor.

Bild: Mormor, ett halvår innan hennes bortgång.

lördag, november 17

Objektifiering

Ni undrar varför jag inte uppdaterat? Jag har varit alldeles för busy med att objektifiera min omgivning. Tillexempel så är jag helt kär i Ami från Miami Ink. Bara den där bilden.. herregud! Borde de inte sätta parental advisory på honom? Får man se ut sådär? Helt lagligt? Jag skulle i och för sig inte tacka nej till Nigella heller. Hon får gärna baka en kaka åt mig, so to speak.

Nu har jag bägge legally blonde-filmerna på DVD, så jag kan vältra mig i mitt elände med en gigantisk mage, foglossningen som följer och övrigt trams jag står ut med, i en egen vrå i sovrummet.

tisdag, november 13

Omvänd?

Innan jag glömmer bort det så måste jag få be att poängtera att jag är smått förälskad i Magnus Betnér. Såg "Uncut" häromkvällen. Killen rockar, han är en satiriker i högklass.

Var på möte på Huddinge igår tillsammans med socialtjänst & company. Naturligtvis lika intressant som vanligt. Nu har de gjort en mycket intressant helomvändning. Sekunden min far klev in igenom dörren för att närvara vid mötet blev allting..pja, intressant. Plötsligt erkänner socialkärringen följande:

- Att det inte finns någon grund för att misstänka missbruk då jag gett enbart negativa urinprover i fyra månader nu, tre gånger i veckan. (No shit, sherlock! NU säger ni det? Vad hände med 'Du klarar inte dig själv, det blir LVM och så skickar vi dig på hem?')

- Att det är lätt att bli 'stämplad' som missbrukare av socialen och andra myndigheter och att detta kan uppfattas som, och dessutom vara, en direkt kränkande handling.


- Att min neurologiska vård är av högsta prioritet.


- Att jag skött mig oklanderligt och närvarat på samtliga möten, att jag är pigg, tillmötesgående och ger ett vänligt och samarbetsvilligt bemötande inför samtliga vårdgivare och att detta aldrig varit ett problem.

Jag begriper ingenting. Jag vet inte om någon varit och ryckt i trådar å mina vägnar, jag vet inte vem eller vilka de pratat med, jag vet heller inte om de / någon inblandad läser min blogg (flera av mina vårdgivare gör ju faktiskt det) , jag vet faktiskt, och fattar faktiskt, ingenting. Det enda jag vet är att jag, pappa och H klev ut glada från mötet, att jag i stort sett bara fick goda rekommendationer från alla och att ingen talat något om något hem. Det är förstås mycket positivt men jag är högst förvirrad över denna helomvändning, jag är högst förvirrad eftersom jag gått här och plågat mig själv över eventuella 'snedsteg' i flera jävla veckor och nu är allting helt plötsligt Peachy Keen?

Är det bara min ADHD eller blir ni också en smula snurriga över alla ändrade bud?

Efter mötet gick jag och H till mitt nya favoritställe Sandys där jag åt min nya gomf-favorit tonfiskmackan. Rask takt tillbaka till Huddinge för föräldrakursen. Den är lite stel och märklig, och samtliga deltagare inne i kursrummet håller nog med mig om att avslappningsstunden till panflöjtskompad valskriksmusik är lite over the top. Överraskning: naturligtvis är Stockholm så litet att jag inte kan undvika att känna någon på kursen. In flyger gammal bekant från old days; vi var bägge lika förvånade, men glatt, eftersom jag vet att hon är en vettig chick och vice versa. Jävligt ironiskt däremot att jag ska lyckas känna alla jävlar överallt.

Bild: Face Transformers på webben tillåter en att ladda upp en bild av sitt ansikte som de sedan transformerar i ett litet javaprogram. Det här är den "manliga" sidan av mig. Så skulle jag alltså se ut som man. Rätt snygg alltså, om jag får säga det själv.

söndag, november 11

Feminism, anyone?

Jag fick en märklig fråga för några dagar sedan. I ett samtal med en av våra bostödjare framkom det att jag, som tidigare nämnt, är feminist, vilket jag inte tycker är så radikalt att "komma ut" med då det i grund och botten faktiskt handlar om jämställdhet - för alla, oavsett kön, sexuell/emotionell läggning, etniskt ursprung, ålder eller annat trams. Och så, rent historiskt, så handlar det om kvinnans ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen förstås. Men så frågade han ändå nyfiket:
"Vad är du för en SORTS feminist då?"
Och jag tänkte herregud, jag är väl en jävligt normal feminist. Eller, vad ska jag svara?
"Ja, men du vet.. är du radikalfeminist, vänsterfeminist.. du vet, det finns ju SORTER!"
Och då jag aldrig begrundat detta en enda sekund tidigare, men desto mer därefter, så har jag grunnat på saken en tid och kommit fram till att jag är Godisfeminist. En jävligt god feminist med andra ord. Just den här veckan har jag också iklätt mig epitetet "pommes-frites-feminist" bara för att jag tycker det låter coolt. Som att jag är med i någon hemlig ungdomsklubb, typ the goonies. Fast med pommes frites. Och feminism.

Vad är DU för feminist? Den här veckan? Året? Dagen? Det är bara att välja. Nu tänker jag gå ut med det här. Jag är pommes-frites-feminist på deltid och Godisfeminist på heltid. Äntligen är jag ute ur garderoben.

Bild: Min son i v.20 - inscannad äntligen!

Offtopic:
Tillräckligt många bloggare engagerar sig i den nuvarande debatten angående den könsneutrala äktenskapsbalk som är på tapeten. Jag behöver knappast statuera min åsikt i sammanhanget. Men Johanna Nylander skriver något så klockrent i sin blogg som jag måste be att få citera:

"
Jag tycker också, att om vi skall ha en äktenskapsbalk som tillåter religiösa samfund att agera myndighet (få vigselrätt), så ska de inte få välja och vraka bland vilka som får använda det religiösa samfundet som vigselförättare. Jag tycker vi ska ha vigselplikt för vigselförättare. Är man präst/pastor/iman/rabbin så klarar man att utföra största delen av sitt arbete utan att viga folk, så om man inte klarar av att viga alla, så borde det inte vara någon förlust att inte få viga någon. Myndigheter skall inte få diskriminera."

Go Johanna!

lördag, november 10

Fast

Fredagen var rätt vild måste jag säga. Upp tidigt, mot Huddinge sjukhus, undersökning med en hyperaktiv barnmorska.. hyperaktiv var verkligen ordet. Om jag inte visste bättre så skulle jag ha skrivit att jag misstänker henne för att dopa sig med lite uppiggande enhancers if ya know what i mean. Men jag vet bättre och jag skulle få så mycket skit om jag menade allvar så det var förstås bara ett skämt. Gynundersökning, hemoglobin / glukoskoll genom stick i fingret, vägning och mätning av fundusmåttet. För er som inte är bekanta med barnmorskespråk så är det i princip en mätning med måttband där man undersöker hur livmodern växer. Det gjorde sjukt jävla ont när hon pressade in fingret i blygdbenet för att känna efter, och det gjorde inte mindre ont när hon höll kvar fingret intryckt för att spänna måttbandet. Hon tittade lite finurligt på mig när jag påpekade "Fan vad du var energisk idag då!" och sen pressade hon in fingret lite till. Svaret blev "Du svimmar väl inte nu va?" och jag tänkte i mitt stilla sinne att kärringjävel, om du inte släpper mitt blygdben snart kommer jag fan att sopa på dig med knäet, men jag sa istället "Öh.." och försökte tänka på kossor på gröna ängar som betade. Det fungerar inte mot värk har jag nu konstaterat, så nu vet ni det. Don't try it at home.

Därefter, medan barnmorskan pratade hyperaktivt om saker till höger och vänster och om återkommande provsvar kring mina karbamazepinhalter i blodet (epilepsimedicinen) och att blodsvaren kommit fram till att de är för låga och att e-recept är inringt, satt H och försökte klura ut hur många markeringspennor han kunde sno till sin nya kalender. När hon vände sig bort sträckte han ut armen och klappade sig i armvecket och nickade mot henne, jag höll på att brista ut i skratt men höll mig och log som en snäll flicka mot henne när hon vände sig tillbaka igen. Jag försöker göra ett proffsigt intryck här, kom inte och avled mig ville jag säga, men bubblade inombords av skratt åt det hela.

Nästa möte in till kuratorn. Hon är lite för pratglad för att vara en kurator, men vafan. Det är mycket som inte stämmer där. Mötet gick översvallande bra. Förutom den detaljen att H inte får hälften så mycket skäll och skit för sitt förflutna som jag får. Det är som att pappaskapet inte räknas som femtio procent av det totala föräldraskapet. Den gamla förlegade "pappa jobbar och tar hem mat till huset, mamma är förälder" ligger som en tung dimma över samhället och jag tycker det är vedervärdigt. Saker JAG har gjort, mitt kriminella förflutna, som inte alls är så ansenligt i jämförelse med många andra, ses med så skeptisk blick att man ifrågasätter mitt mödraskap. (Jag har dömts för ringa narkotikabrott och suttit häktad i tre veckor misstänkt för grovt narkotikabrott - det är det, men inga våldsbrott, ingenting mer..) Men om samma historia hade applicerats på en man hade inte en jävel sagt nånting. Och det handlar om att kvinnor inte förväntas ha "hållt på med såna saker" medan män fortfarande förväntas ha lekt av sig, hamnat i klammeri med en eller annan myndighet och busat lite som tecken på någon slags uppväxtrelaterad sundhet. Det är så jävla förlegat, könsdiskriminerande och urvattnat så att jag kräks.

Av alla myndigheter som jag och H som blivande föräldrar har att göra med just nu så bemöts vi på samma sätt. Min prick i brottsregistret och mitt hattiga förflutna ses som ett bevis på vilken osund och sjuk människa jag är, en människa som absolut inte kan förväntas klara bördan att bli mor, det är inte ens på den nivån att man tycker synd om mig, man ser bara ner på mig, skäller och åthutar att jag borde ha "vetat bättre". Det är ingen som frågat mig VARFÖR jag tagit droger eller idkat kriminellt leverne. Det är ingen som erbjudit mig någon form av hjälp för de presumtiva skador jag har sedan uppväxtåren och det är ingen som velat hjälpa mig mer än att skicka mig på nåt jävla hem, en förvaringsbox långt borta där de slipper se och ta itu med mig. Socialassistenten har tagit hela grejen personligt och väntar bara på att jag ska göra ett så kallat snedsteg för att hon ska få "bevis" på att jag är en knarkare som inte kan ta hand om mitt eget jävla barn, trots att det var jag som gick in i hela det här programmet av fri vilja, trots att det var JAG SJÄLV som meddelade myndigheterna om mitt förflutna så att jag kunde få adekvat stöd. Det enda jag har fått är motarbetande myndigheter som får mig att börja gråta på möten för att de skriker åt mig att jag är knarkare OCH SÅ ÄR DET MED DET OCH INGEN HÄR VÄNTAR SIG att du ska kunna ta hand om ditt barn! Och när jag börjar gråta, av maktlöshet, eftersom jag sitter där och inser att de statuerat både spelregler och argumentationsprinciper bortom allt jävla förnuft, som ingen skulle kunna argumentera mot, då tycker de sig se ett "bevis" på vilken dålig mor jag kommer att bli, som blir UPPRÖRD på det viset. Fattar ni? Det spelar ingen roll vilka kort jag skulle spela ut, vad jag skulle säga eller hur många negativa drogtester jag kommer dragande med för de hittar ett kryphål om de vill det. Och om de har börjat ta fallet med dig personligt, som i det här fallet, så ska du akta dig för att öppna käften överhuvudtaget för då är det inte lagstöd eller paragrafer som gäller längre - du vet att en personlig NYCK från deras sida kan leda dig långt bort åt helvete.

Och H då, som har en stökig uppväxt med alla negativa ingredienser i sig, han får beröm för att han överhuvudtaget sitter upp. Ingen ifrågasätter hans roll som förälder. Hans bokstavsdiagnos möts med förståelse och respekt. Ingen hotar honom med att skickas på hem, oavsett om han skulle testa positivt varje dag i flera veckor skulle ingen göra mer än att ge honom lite Theralen och skicka hem honom. För han är ett "offer" för omständigheterna. Jag är bara en listig och störd jävel som inte förtjänar mitt eget barn. Fast vi har samma diagnos och liknande bakgrund.

Det här är ert sociala skyddsnät in action, mina damer och herrar. Det här är den "vård" som du kommer att råka ut för om du hamnar i klorna på socialtjänsten. Det här är vad som väntar dig om du har en bokstavsdiagnos, ett missbruk bakom dig eller ett helvete till liv i ryggsäcken som du själv tagit dig ur. Det här är vad du kan vänta dig om du söker hjälp för något du inte kan rå över längre. Det här är vad du får för dina skattepengar.
Du får ett rent jävla helvete. Och ha inte MAGE att gå under, ha inte mage att knäcka ihop inför dessa hungriga vargar till människor som kan bestämma över ditt liv med en fingerknäppning, ha inte mage att protestera och vad du än gör - bli inte gravid och var helst inte kvinna överhuvudtaget. Jag är inte den enda. Du kommer inte bli den sista.
Det är tamejfan bättre att lida i ensamhet och hålla käften. För om det här är definitionen på ordet "hjälp" då vill jag inte ha den.

Efter Huddinge åkte vi till beroendemottagningen där H lämnade sina prover, jag fick en alvedon av sköterskan för min huvudvärk, och han berättade att han skickat ett brev till socialassistenten om mig. Jag kände hur hela jag frös till is när han sade det. Jag tänkte att nu kommer det. Han tycker inte heller att jag klarar mig. Han kommer skriva i det där pappret "LÅS IN HENNE OCH SLÄNG BORT NYCKELN".
Men istället berättade han att han skrivit enbart positiva saker om mig, att jag skött mina tider mycket bra, att jag verkar vara pigg och glad och trevlig och att han inte såg tecken på missbruk. Jag höll på att ramla i golvet, men jag satt redan ner. Något chockad, och förstås, misstänksam, frågade jag igen vad som stod, som om han skulle ändra sig på andra frågan och skratta mig rakt i ansiktet och vråla "HA! Jag bara DREV med dig! Jag skrev att du är en vedervärdig slyna som inte förtjänar marken du går på! Moahaha!" men det gjorde han inte.

För, ni förstår, jag hänger på en skör tråd. Att jag lämnar TRE drogtester i veckan, som alla, från start, varit helt negativa, är inte längre mitt skyddsnät i sammanhanget. Jag kan inte förlita mig på att de bevisen är något värda. Jag har fått höra att ett missat möte är underlag för polishandräckning och LVM då ett icke-inlämnat provsvar en dag är detsamma som ett positivt provsvar, och detta är tillräckligt underlag för att åberopa Fara för Egen eller annans liv - de menar att jag utsätter mitt barn för risk. Oavsett om ett drogtest då skulle visa negativt så kan de skicka mig på hem långt bort. För att de bestämt sig för det. Jag kan inte göra ett skit, och om jag protesterar eller sätter igång ett jävla liv och åberopar integritetskränkning eller whatever så skulle även det vara ett bevis. VAD jag än GÖR så kan det vändas emot mig. Jag kan inte vinna. Att jag har bostödjare som vittnar om hur väl jag sköter mitt hem och att de aldrig sett mig påverkad, att jag har vänner och bekanta som kan intyga var jag varit, att jag har läkarintyg på att jag har kronisk depression, ADHD och att såna här insatser bara gör det värre - allt det där är inte mer värt än vatten. De är stora, starka socialtjänsten med stöd av Länstyrelsen - jag är bara en Loo.

Allt jag kan göra är att be till en Gud jag inte ens har att jag ska få vara hemma med min familj över jul och att jag inte gjort något som kan betraktas som "snedsteg" tills dess.
Tack för att ni läser.

BTW; Läs den här otroligt roliga ADD-länken. Ger en hint om hur det är att leva med vissa handikapp, på ett kul sätt. Igenkänningsgraden för mig fick mig att nästan kissa på mig av skratt: http://frkf.wordpress.com/2007/09/20/duvet/

tisdag, november 6

Graviditetsuträkning

Allt ni VERKLIGEN inte ville veta..!

Din graviditet startade Tis 10 apr 2007
Din menscykel är 29 dagar (ägglossning 15 dagar efter menstruationen)
Du blev gravid ungefär Ons 25 apr 2007 (ägglossningen)
Du har gått 210 fulla dagar av 281
Du är i vecka 31
Du har gått 30 fulla veckor och 0 fulla dagar (v30+0)
Du är i 7:e kalendermånaden

måndag, november 5

Återblick Nummer Två

ATC- Around the world (la la la)
September - Never gonna give it up (la la la)

Och jag minns den vintern, vintern då alla möjligheter låg utstakade framför oss. Och jag minns mina lätta fötter nedför trapporna, nedför den snötäckta backen och lätta flingor föll i mitt ansikte och jag älskade det.
Och jag minns snön som föll inomhus innan jag klev ut, och jag minns hur jag kände mig gigantisk, jag kände mig stormande, jag hade aldrig känt mig så levande.
Och jag minns den svarta prästrocken, jag minns de svarta handskarna, jag minns taxifärden där de handskbeklädda händerna slöt sig i min, den nervösa taxichauffören, orden, tyngdlösheten, tystnaden. Och alla de ord vi sade till varandra som aldrig tog slut, orden som alltid utvecklades och förvandlades till nya.
Jag minns vintern då mitt liv vände.
Och jag minns Gary Jules - Mad world, jag minns hur orden etsades fast i mig och lärde mig om saker jag verkligen ville veta som aldrig sades.

Och mest av allt så minns jag den där taxifärden som något som förändrade mig.
Till det bättre.
Nu är vintern här igen.

torsdag, november 1

Replik

Emmett Till Elle Woods, Ur filmen Legally Blonde 2 - Red, white and Blonde:

"Elle, You know what i thought the first moment i saw you?"
"God, that woman wears a lot of pink?"
"No, i thought - that woman is really special. She believes she can make a difference. And she WILL"

Åh, jag älskar den här filmen.