måndag, mars 31

Hur kunde du?


Samtal med H.
"Bara så du vet så har jag inte älskat dig alls på över ett halvår".
Det förklarar ju en hel del.
Hur kan man ljuga dagligen om något sådant för att sedan slå ner på en som en bomb med något sånt? Déja vú-känslor.

Henke:
Så jag har kämpat, stöttat, försvarat och slagits för någon som ändå ljugit för mig och inte känt ett jävla skvatt, i ett halvårs tid?
Vafan då för?
Varför har vi inte gjort slag i saken och separerat ordentligt då, om det nu var så att du ändå inte velat kämpa för att vår relation ska bli bra? Varför flyttade vi ens ihop igen? Varför har du propsat på att vi ska kämpa för att bli sams och dela på allting, varför har du övertygat mig gång på gång om att det kommer att ordna sig i slutändan och att det kommer att lösa sig? Vad tjänar du på att ljuga om det? Vad tjänar du på att övertyga mig för att sedan komma och slå mig till marken med en sådan nonchalans?

Jag känner mig så fruktansvärt lurad, sviken, förd bakom ljuset. Och korkad.
Jag sitter här och försvarar dig i min blogg fast du uppfört dig som du gjort. Jag sitter här och förklarar vilken underbar människa du är under skalet. Jag sitter här och gör mig till för att bibehålla en schysst relation till dig som mitt barns far. Och du ger mig ett jävla knytnävsslag i ansiktet genom att hånfullt tala om för mig att du ändå inte brytt dig ett skvatt på ett halvår. Du har suttit där och anklagat mig för att inte bry mig, gång på gång på gång har du gett mig dåligt samvete för att jag inte "visat" dig tillräckligt mycket kärlek och närhet och fan hans moster och du har förebrått mig för att jag inte litat på dig, fått svartsjukeanfall bara jag pratat med någon av motsatt kön och bedyrat hur du alltid kommer att finnas där för mig med dina äkta känslor.

Vilket veritabelt jävla skitsnack du rundsmörjt din omgivning med.
Hur fan ska jag kunna lita på människor, och hur förväntas jag kunna göra detsamma, när jag bara omger mig med lögnaktiga, känslokalla backstabbers? Och hur kunde jag göra den bedömningen att det var dig av alla jag ville skaffa barn med? hur kunde du lura mig så fruktansvärt?

Jag mår inte bra alls. Jag ska gå och krama min febriga son nu och låtsas att det här inte har hänt.

Mycket att förklara

Det här blir långt, för nu finns det mycket att förklara och berätta:

H berättade idag i ett samtal på MSN
att han känner att jag målat ut honom som ett monster i mitt näst senaste blogginlägg här. H flyttade till en vän på samma ort för några dagar sedan i väntan på sin nya lägenhet. Bägge var eniga om att det är det bästa för oss att vi inte bor tillsammans och att det inte kunde vänta en månad - vi nöter och tär på varandra som det är nu, med våra egna issues på separat håll såväl som de gemensamma. Vad H menade var, att människor kan uppfatta honom som ett totalt monster utifrån det jag skrev, och han känner att det inte ger en nyanserad bild av honom. Följaktligen anser han också att det egentligen är en alldeles för privat angelägenhet för att skrivas ned i en blogg. Jag tänkte bemöta det med lite av mina egna tankar kring varför jag skrev om det här, och varför det är viktigt att prata om såna här saker, behandla dem och inte sopa saker under mattan. Och samtidigt nyansera bilden av vår separation.

För det första så tycker jag att det framgår tydligt i min text att jag betraktar H från ett större perspektiv. Jag poängterar flertalet gånger att H är en omtänksam och underbar person som är omtyckt av många. Jag beskriver den dubbelnatur som H har, som är en följd av uppväxt, familjeförhållanden, samhällets bristande insatser och felbehandling av honom. Utan att gå in på detaljer så finns det naturligtvis många tragiska incidenter som ligger till grund för de depressioner och den smärta som H utstått dagligen under i stort sett hela hans liv. Att han aldrig fått en korrekt diagnos och att samhället slussat runt honom mellan individer som inte "klarat av" eller förstått vad som varit fel, och att hans familjesituation varit direkt ohållbar redan från födseln är viktiga faktorer som helt och hållet bär ansvaret för att han idag lider så mycket som han faktiskt gör. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag faktiskt förstår varför han gör som han gör och varför det här händer. Samtidigt som jag förstår och är medveten om kedjan, orsak och verkan och hela den bagen, så går det faktiskt inte att lindra smärtan bara genom bildning i ämnet. Oavsett var det kommer ifrån så gör det mig illa. Oavsett vems fel det är att han agerar som han gör så går det ju ändå ut över mig, det är ju jag som fått höra alla de hårda orden och de höga skriken och det är jag som gråtit och förlåtit honom, gång på gång utan att det blivit någon förändring. Jag försöker inte antyda att H inte VILL förändra sitt beteende, jag poängterar bara att det faktiskt har skett och jag klarar inte av att vara ensam i det mer. Jag orkade inte gråta mig till sömns en enda gång till för att jag är så uppfylld av hopplöshet, villrådighet och smärta. Det är verkligen plågsamt att leva med en dubbelnatur, för det är ju inte den där onda sidan jag skaffade barn med, det är ju den där goa människan som mellan humörattackerna skämtar, skrattar, skojar och busar med en och som man i alla väder håller ihop mot världen med.

Alexander då?

Jag har aldrig försökt insinuera att H inte skulle älska sitt barn, för det vet jag att han gör. Jag vet också med säkerhet att H aldrig skulle göra Alexander illa eller skada honom på något sätt. Om jag hade minsta misstanke åt det hållet skulle jag inte tvekat en sekund, jag skulle tagit med mig Alex så långt bort från H som möjligt bara gick. Det är extremt viktigt för mig, och det har jag framhållit under hela min graviditet, att Alex får en nära relation till sin far. Det är något vi diskuterat i många långa nätter, och det har varit en viktig fråga för oss båda, dels eftersom jag tycker att det är viktigt jämställdhetsmässigt att barn får lika god kontakt med båda sina föräldrar och dels eftersom vi båda växt upp med delvis frånvarande fäder som grävt ned sig i arbete och burit ekonomiskt ansvar till priset av en relation som de säkerligen velat ha, men inte fått. Mina moraliska ställningstaganden gentemot de klassiska könsroller i familjesammanhang som vi alla så väl känner till är ganska starka. Jag har aldrig diggat bilden av fadern som den försörjande, ekonomiskt ansvariga leksnubben som kommer hem trött efter jobbet lagom till att käka och kolla på sporten, vars första djupare initiativ till engagemang är de lite tuffare "buslekarna" som innefattar bollsporter, brottning, jakt och nöjesparksbesök och som glider genom barnets liv som den inneslutna, lite känslomässigt svalare kontrasten till modern, som fått i stort sett hela ansvaret för barnets språkliga och känslomässiga utveckling på nån slags automatik - ja, ni fattar. Lång mening också, skitsamma.

Jag och H har varit eniga om att det inte är de rollerna vi vill ha i Alexanders liv. Ingen av oss uppskattar traditionella könsroller - bli nu inte uppjagade och lägg fokus på det är ni snälla, jag tycker att folk skall vara precis som de vill och det handlar inte om någon militant jakt på människor som beter sig på ett särskilt sätt utan mer en kamp för de människor som INTE beter sig på just det sättet. Jag tror på frihet och individualism, åsiktsfrihet och hela den grejen och både jag och H har varit eniga om att könsroller faktiskt lägger krokben även för mannen, och inte bara för kvinnan. Kvinnan som uppfattas som den vårdande, som ska plåstra om, pussa och trösta och sy ihop kläder och vara "överbeskyddande" och inte uppskatta "farliga lekar" och representera någon form av tillbakahållande av upptäckarglädje och därmed ju är liiite tråkigare än buspappan, som liksom håller i tarzan och he-man-lekarna och sparkar boll och som tycker att mamma är liite fånig som håller på och tjatar om att de ska ta med sig en extra tröja när det blir kallt. Jag och H vill inte ha det där. Vi har diskuterat många gånger hur vår relation kan komma att bli om och när vi separerar, och har hittills varit väldigt eniga om det faktum att vi ska dela på ansvaret, att vi alltid skall fatta beslut gemensamt och att vi ska hålla ihop kring alla issues gällande Alexanders fostran. H har känt rent spontant att han vill ge Alex mycket fysisk kärlek genom pussar och gos och i min värld kan du aldrig skämma bort ett barn med "för mycket" kärlek.

En relation som inte fungerar.

Men nu är vi oeniga och obalanserade. H mår väldigt dåligt och håller sig just nu borta från oss, gissningsvis för att skona oss från det beteende som följer på depressionen han har. Det leder till att jag inte får assistans och närvaro av den som är så viktig för Alex. Jag blir purken på H för att han inte kommer upp och träffar Alex som han gjort varje dag innan vi separerat och samtidigt förstår jag ju absolut varför han håller sig undan då han är medveten om att han sårat mig och han försöker att inte utsätta oss för sitt humör. Han ändrar sig ständigt kring hur han skall se på mig, ibland är han taggig mot mig och så kommer små anklagelser haglande. Små försök till provokation som jag försöker att inte besvara. En distanserad iskyla uppstår och jag blir arg och ledsen, anklagar honom för att vara oansvarig och nonchalant gentemot mig och Alex och han stolpar iväg sur och tvär. Så är alltså läget. Senare kontaktar han mig och är anklagande och menar att jag inte underlättar för honom, att jag inte ger honom "en chans", att jag är respektlös inför hans depression och oförstående mot hans tillstånd i stort. Jag är en okänslig kärring rent kort. Jag är jävig i situationen, kanske är jag det, kanske inte, jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll vad jag är för jag känner mig precis lika nonchalant behandlad som han.

Om "monstret"

Jag tycker att han försöker sopa allt under mattan, han har aldrig velat prata om sina vredesutbrott eller de hemska, nedlåtande och elaka saker han sagt till mig. Hur han stått och hånfullt och bergfast talat om för mig att han förstår varför mina andra pojkvänner lämnat mig, bedragit mig eller slagit mig och att jag har mig själv att skylla för hans beteende. Att jag enbart ska hålla käften för jag är bara en pipig kärring som ber om medlidande. Att han ångrat att han träffat mig och skaffade barn med mig. Att jag är ett rent misslyckande från början till slut, född av en knarkare till morsa och hur jag kommer bli precis som hon. Att ingen ändå kommer att lyssna på mig för att jag tagit droger och ingen litar ju på en knarkare ändå, ingen kommer tro mig när jag berättar hur han är. Hur han tagit varje utväg i beräkning och hur han alltid har en spärr för alla utgångar. Nogräknad. Detaljerat planlagt. Mitt förflutna visar vilken hora jag är, hur jag inte förtjänar annat än hans förakt som jag beter mig, uppför mig. Jag kommer sluta precis som min morsa, man ser ju att jag är på väg att bli galen redan nu. Får man höra sådant här, i timmar, och bli behandlad som ett avskräde, ett äckligt kloakdjur, ibland i dagar innan han dämpar sig, bryter ihop, gråter och ber om ursäkt och lovar att söka hjälp, ber att jag inte ska lämna honom, då blir man till slut mer eller mindre galen. Man gör ALLT för att inte påverka honom så att han blir på dåligt humör, men vissa dagar är man själv så nere att det är svårt att vara till lags och vara trevlig, så i ett okänsligt ögonblick så fräser man till och stöter bort honom i en diskussion, man visar humör och en groda hoppar ur munnen och då blixtrar det till i ögonen på honom igen. Åh nej. Inte nu igen. Hur länge ska det pågå den här gången? Kommer han att nöja sig med några timmar innan han demonstrativt går och lägger sig och lämnar mig ensam i vardagsrummet med barnet (eller magen), gråtande, som den ensammaste människan i hela världen, framför datorn, och någon frågar hur det är och vad gör man vaken? Och man svarar att äh, det är lugnt, lite deppig bara. Förmodligen mest trött, du vet, mycket möten och så blablabla bortförklaring.

Men nu är det alltså över, för jag klarar inte sitta tyst och sluten mer och hoppas att han ska må bättre så att det upphör av sig själv. Jag vill så gärna stanna och vara ett stöd för den människan som gång på gång gråtit och bett om ursäkt och stöd, men jag klarar inte av att leva med hans bror Monstret. Monstret är en systematisk, nogräknad, iskall och metodisk individ som står i kraftig kontrast till den riktiga Henke. Det är som två helt skilda personer, och de som mött Henke och tillochmed LEVT med honom i flera år har inte alla sett honom. För han blir inte monstret tillsammans med auktoritetspersoner, män i stort, eller vänner av manligt kön. Flera människor än jag har sett monstret, men jag är inte den första som inte blir trodd. Och det ÄR svårt att tro. Och det här handlar inte om att utmåla honom som en ond människa för att, så att säga, försöka framställa honom i dålig dager. Jag försöker inte bli mer ovän med honom eller svartmåla honom inför främlingar. Jag försöker berätta om en sida hos den person jag har barn med, som inte är en frisk sida, som han behöver få akut hjälp för, någon måste hjälpa honom att finna ursprunget till Monstret och lösa problemen så att Monstret flyttar ut, för Monstret förtär den riktiga Henke. Han sabbar för Henkes relationer och han FÅR inte komma emellan Henkes relation till sitt barn! Nånting måste göras och jag vet inte hur jag ska stötta eller finnas där för den hjälpen när jag själv trots allt är sårad och lider av situationen som uppstått.

Den här obalansen leder till osäkerhet och velighet, och hela den här soppan påverkar naturligtvis lilla Alex. Små barn är väldigt känsliga för skiftningar och nyanser i stämningslägen och humör. Avvikande beteendemönster, om än så små, uppfattas genast. Naturligtvis utan kapacitet att kunna analysera dem och dra slutsatser, så resultatet blir oro, spänningar, nervositet och förvirring. Skitjobbigt att veta att situationen man själv är delvis ansvarig för, stressar det lilla barn som man har såna monsterinstinkter att skydda och överösa med kärlek och det är så jävla plågsamt att man inte bara kan lösa problemet och häva stressen. Så man försöker göra det bästa av läget istället - jag spenderar dagarna med att säkra mig och korven i en bubbla. Vi dansar, skrattar, sjunger, jollrar, plockar och promenerar och pysslar och äter. Jag försöker vara den bästa mamman nu, jag och mitt lilla ljus till unge och samtidigt så sitter jag här och undrar vad FAN jag ska ta mig till med den här situationen, för nu har jag gjort allt i min makt för att försöka lösa det. Jag har hjälpt honom att få remiss till en psykiater och jag har sagt att jag stöttar och finns om han behöver prata. Jag försöker samtidigt att inte låta mina sår inuti gå ut över min förmåga att hjälpa men jag är inte rätt man för jobbet, för jag klarar inte av att stötta någon som sårat MIG eftersom jag inte får stöd tillbaka. Jag är ingen supermänniska! Det här är en återvändsgrändssituation och jag blir inte klok på det.

Den stora frågan, och nuvarande stillestånd

Vad skulle ni ha gjort då? Vad skulle jag ha gjort? Har inte jag rätten att få läka genom att skriva om det jag går igenom, min enda ångestdämpande medicin? Jag har inte rätt att baktala honom eller någon annan eller förvränga sanningen, men jag måste kunna spegla det subjektivt. För det är ju det den här bloggen är för mig. Den är mitt prozac. När jag skriver och får reaktioner på mina känslor och det som sker i livet från utomstående känner jag att mina ord rättfärdigas. Jag får chansen att förklara saker ingående och ventilera ut det känsloliv jag stängt in utan att bli avbruten. Det handlar om bekräftelse. Det jag känner är normalt, andra förstår mina reaktioner. Andra har också känt så. Jag satte ord på en känsla åt någon annan.

Nu har H sagt att han vill säga upp kontakten med mig och att han minsann kommer och umgås med sin son när det passar honom, att jag är en jävla idiot eftersom jag nekade honom att ta med sig Alex imorgon när han åker till sin syster som han inte träffat på två år. Jag motiverade det så här - för det första; Alexander är inte ett utställningsobjekt eller en accessoar som man bara kan kräva tillgång till när det passar en. Han har inte kommit och gosat med honom ensam eller deltagit i vardagsbestyr på flera dagar, eller ägnat honom uppmärksamhet, men när det kommer till att "visa upp" honom och vara "stolt pappa" inför släkten så fanns tydligen ork. Det klingar illa.
För det andra så är det min son också. H behövde få träffa sin syster själv då de inte mötts på länge, vilket är helt förståeligt och naturligt. Att jag inte ska följa med är alltså logiskt. Men jag är bara inte med på att någon ska sitta och pilla med MIN son och vilja umgås med, och träffa honom, men JAG är inte med? Man får tycka att jag är en överbeskyddande mamma eller töntig hur mycket man vill, jag är lite trött på att jag ständigt får erbjudanden från familj och vänner att de "gärna kommer och hämtar" honom när jag påtalar att jag är trött. Jag behöver få ha mitt barn nära mig. Ibland har jag hjälp i hemmet av både min syster, någon av mina få vänner eller en familjemedlem, som vaktar honom i rummet bredvid så att jag får sova några timmar, i trygg vetskap om att han finns nära mig men ändå inte behöver min omedelbara tillsyn, och att jag när som helst kan titta till honom om jag skulle bli orolig. (Det är guld värt att jag har några nära som ställer upp på det viset, i mitt hem, och jag kommer att återgälda de tjänsterna en dag - med ränta!) Jag har mött på en del himlande ögon och en del "men hallå, du kan ju inte hålla på och skydda honom från ALLT och NÅNGÅNG måste du ju kunna lämna bort honom och du är ju lite VÄL överkänslig". Ja, so? Är det ditt barn? ÄR jag verkligen så överkänslig för att jag inte vill lämna bort mitt barn hur som helst och för att jag njuter av att vara nära min unge? Varför skall folk alltid hålla på och kritisera hur man sköter sitt barn enbart för att man gör något på ett sätt som inte passar eller gynnar dem?

Jag har tillexempel sagt nej när H's mor berättat att hon "bestämt" att hon skulle "låna" Alex en hel dag i sommar för att åka in till stan med barnvagnen och "låtsas att hon är morsa" och gå på Skansen med honom. Jag har också sagt nej när hon och andra upprepade gånger tjatat om att få komma och hämta alex och ta honom med sig (utan mig) för att "visa upp" för diverse släkt och vänner. Om det är någon som skall "visa upp" mitt barn, vara stolt över honom och bestämma vem han ska träffa, så är det jag och H, inte någon annan. Jag är djupt tacksam för att han har mor och farföräldrar som älskar honom och jag vill stimulera deras engagemang i honom, men man ska inte glömma bort vem som är mamman och vad som faktiskt passar sig. Och min sons liv är inte försedd med vare sig inträdesavgift eller svängdörr och är således inte vare sig turistattraktion eller någon man besöker eller "tar med sig" när det "passar" för att folk så gärna vill ditt eller datt. Andra människors viljor står och växer i skogen om jag får vara ärlig. Bjuder man över mig och alex till sig så kommer jag gärna och hälsar på när en lucka uppstår och en mammaledig kvinna har en hel del luckor. Vill man leka med och gosa med min unge har man mitt fulla stöd. Vill man gå ut en sväng med barnvagnen i området är jag inte helt omöjlig. Men om man inte är mamma Loo eller pappa Henke så går det tyvärr inte att få komma och hämta honom och ha honom ensam, för han är för liten. Vad jag skulle komma fram till är att, när jag sa att H får hälsa på hos systern utan alex, så anklagar han mig för att "använda barnet som ett vapen". Det är ju det sista jag gör! Det ÄR inte för mycket begärt att man tar hänsyn till mig som person om man ska dela ansvaret för en gemensam son.

Idag var jag och H uppskriven på föräldrakurs och H vill inte ha med mig att göra i nuläget, så jag måste ringa till BVC och klura ut hur jag ska göra nu. Jag vill inte gå dit ensam bland alla mammor och pappor och sitta där ensam med mitt barn och känna mig dum. Jag ska försöka få plats i en grupp för ensamstående mammor, om det finns någon sådan. För det är ju en sån jag är nu. En ensamstående, oviss mamma med lite trasiga kanter som inte vet ett skvatt om framtiden eller hur den kommer att se ut. Men trots allt en ensamstående, oviss, kantnaggad mamma till världens underbaraste, finaste, gladaste unge. En riktig skatt. Vilken tur ändå, att jag har den där fantastiska ungen. När han skrattar så exploderar fyrverkerier i mitt hjärta och all oro är som bortblåst. Det här grejar vi! Det vet jag ju.
Frågan är bara hur det kommer att gå till.
Fan vad långt det blev, men jag har mycket tankar som snurrar i huvudet och enda sättet för mig att bringa ordning i ett kaos är att sortera dem och klä dem i ord.
Förstår ni vad jag försöker säga?

torsdag, mars 27

För 5, 10, 15 och 20 år sen - Del I

MsFade utmanar lite med frågeställningen "Hur såg ditt liv ut för 5, 10, 15 och 20 år sedan?", så då kör vi:



Jag och Jonas, 2003

2003
var året och jag hade just träffat min stora kärlek, Jonas. Jag var 23 år och hela mitt liv var bokstavligen talat en fest. Jag och Jonas var det mest sociala par som existerade. Vi flyttade ihop ganska omedelbart efter att vi blivit tillsammans, men vi hann vara vänner ett halvår först, och det tog evigheter innan vi fick ihop det. Jag jobbade som servitris på Francis Kök & Bar och försökte skriva och han jobbade på Martin Olsson. Hela livet var typ, underbart.



1998 var jag det gothigaste som gick i ett par skor. Jag Hade precis börjat experimentera med i princip allting och året efter, 1999, kommer jag att testa droger på allvar första gången. Jag jobbade inte eller pluggade, utan försörjde mig på mina morföräldrar och hoppet att någon skulle ta mig med på en vit häst i någon type-o-negative-aktig solnedgång sinade aldrig. Som synes. Mina dagar gick mest åt till att sitta på mörka cafeér i gamla stan och "prata poesi" (snacka en jävla massa skit), eller dricka Guntrum Riesling med Dan i hennes flickrum. Därefter kom den så kallade "nitbälten och fjäderboa"-perioden som det talas om så vitt och brett i våra kretsar så fort vi känner oss lite till åren.

Vi stannar där så länge..!






En tung separation

Jag tänker berätta lite om vad som sker i mitt liv just nu.
Henke och jag ska separera. Med i stort sett omedelbar verkan. Att vi levt som sambor utan att ha ett kärleksliv väldigt länge är ingen hemlighet för de flesta runtomkring oss. Det har varit ett helvete de senaste veckorna, att tacklas med allting som har med oss att göra, och att frigöra mig från den smärtan som vår relation har orsakat mig, kommer att ta tid.
H har ett fruktansvärt humör. Hans temperament går ut över mig och Alex. Så har det varit under större delen av min graviditet och under hela vårt förhållande, men jag har tigt om det och försökt bearbeta det tillsammans med honom. Jag har trott in i det sista att saker ska förändras. Jag har hoppats på att hans humör, hans psykiska hälsa ska förbättras och att han ska upphöra med att behandla mig så illa som han har gjort. Jag har hoppats på att jag ska slippa utstå vredesutbrott i timtal, ibland i dagar, där han angriper mig och knäcker mig ned till minsta beståndsdel för att sedan vakna upp, som i någon trance, och ha ångest, bli ångerfull och ledsen i flera dagar, som i en ond cirkel. Att jag gång på gång tröstat, stöttat, tagit hand om och funnits där för någon som gjort mig så illa kanske är märkligt, men det handlar om att vara så nära inpå någon som inte mår bra, som blivit skadad av samhället i tidig ålder och som sedan bara fått vara, utan att bearbeta skiten han fått gå igenom. Det handlar om att man har ett då blivande barn tillsammans att försöka bygga upp ett liv kring, och att man hoppas att när det barnet kommer, så ska allting magiskt ordna sig.

Så blev det inte, och jag får möta den verkligheten nu. Jag och H kan inte leva tillsammans. H kan knappt leva med sig själv i det här läget. Jag har gått och blivit en mussla. För var månad som gått med ständiga bråk och ständig mental terror, så har mitt känsloliv knycklats ihop till en hård bit stanniol som levt för en enda sak: Mitt barn. Och det är så det är nu, situationen är ohållbar - vi måste separera med omedelbar verkan för att inte Alex ska behöva bli delaktig. För att han ska slippa vara rädd och orolig, för att hans mamma ska kunna slappna av och förhålla sig till världen som en stark person och inte som en mentalt nedbruten, känslokall kvinna som inte orkar bemöta honom med ett leende för att hon varit i ännu ett gräl med hans far.

Det är rätt ironiskt att jag, som är så stark och en så fri och självständig kvinna, ska ha lyckats hamna i ett förhållande som varit så oerhört låst. Jag har upphört att göra vissa saker för att inte hamna i bråk med H. Jag har upphört att prata med vissa människor och låtit bli att göra en hel del saker, allt för att slippa bråk. Bråk som ändå kommer förr eller senare. Till slut ringde jag psykakuten, jag ringde H's adoptivpappa, som kom hit och gjorde ner mig, vägrade tro på mig när jag berättade vilket monster H kan förvandlas till. fast H satt och erkände allt och jag satt och grät och berättade hur psykiskt nedbruten jag blivit och att det inte var lätt för mig att berätta det här, hur jag hållt tyst om det till alla så länge, så tittade han på mig och menade att HAN kände H bättre än jag och att han minsann aldrig sett H så under de sex år de bodde tillsammans. Och det kommer från en snut som sett en hel del våldsamma män och vet om hur sådant fungerar. Han trodde mig inte. Han ville bara att jag skulle sluta provocera H och att det var underförstått mitt eget fel allting eftersom jag "provocerat till bråk" och att jag "överreagerade". Att få det kastat i ansiktet av någon man hoppats få hjälp från, när man sitter knäckt och söndergråten och ber på sina bara knän om hjälp från, är vidrigt. Jag trodde inte mina öron. Han tror att jag ljuger för att kunna sno åt mig lägenheten själv! Javisst, för det är ett så eftertraktat andrahandsboende jag bor i här i ghettot! Han tyckte ju att jag var den som skulle flytta. Med barn och allt. För det är ju jag som är boven i dramat. Det är ju MITT fel att H har psykiska problem som han väljer att ta ut på sina partners och kvinnor i hans närhet och inte på adoptivpappesnutar.

Det är svårt för människor att förstå att samme snälle, schyssta grabb de känner som sin adoptivson, vän och bror förvandlas till ett monster när han är ensam med en och terroriserar en psykiskt i flera timmar, ibland dagar. Det är svårt för människor att se att samme snälle, missförstådde grabb som de känt så länge, kan behandla en annan människa så illa för att han själv mår så dåligt och inte kan kontrollera sitt humör. Samme grabb som själv blivit illa behandlad, fått ta skit för den han är hela livet och som vardagligt är en underbart omtänksam människa med många kvaliteter som uppskattas av lika många. Men det är sanningen och det är ingenting jag diktar ihop för att få ut något av. Det är fadern till mitt barn vi pratar om - jag vill att han ska må bra, att han ska få en fantastisk relation till sitt barn, jag vill att han ska bearbeta all skit han gått igenom, få medicin för sin ADHD och få stöd från omgivningen men jag vill också att JAG ska må bra, att folk ska förstå att det här inte är lätt att skriva, och jag vill att man förstår att oavsett hur lite vi varit ett par det senaste halvåret, så är det här en jobbig tid för mig. H flyttar ut inom en månad till en lägenhet som ordnats åt honom i den akutsituation som uppstått. Fram tills dess försöker jag att leva normalt, träffa vänner och återta mitt sociala liv men jag känner att hela jag sviktar. Mitt självförtroende är i botten. Mitt känsloliv är helt söndertrasat. Mitt förtroende för människor är knappast på topp. Och det gör ont att ha ovissheten ruvande över mig; ovissheten kring H och hans barn och hur han ska klara livet ensam, hur det ska bli med vår framtida relation när så mycket är förstört - och då menar inte jag kärleksmässigt, för där har det redan pajat så mycket som möjligt bara går - jag menar relationen till honom som mitt barns far.

Jag har många viktiga beslut att fatta just nu. Jag hoppas att familj, vänner och nära har förståelse för varför jag skriver det här och berättar som det är. Jag behöver få ventilera det här, jag behöver få prata om det som hänt och inte sopa känslorna under mattan. Jag behöver få vara ledsen och tala ut, för återhållna känslor och instängd sorg gör inget gott för mig och min son. Min son förtjänar det bästa av det bästa, en glad mamma som har kapacitet att ge honom så mycket kärlek att han nästan storknar. Varje dag ska vara en orgie i upptäckarglädje, pussar, mammavärme och trygghet. Hans barndom skall finnas i hans minne som vuxen som ett vackert dis där han kände sig fullkomligt trygg, älskad och uppskattad - hela tiden. Aldrig ska han behöva ta hand om sin mamma för att hon gråter. Han ska inte behöva tvingas på ett för tidigt vuxenliv för att ta ansvar för något som hans mamma och pappa ska ta hand om. Alexander är hela min värld, han är den främsta anledningen till att jag andas och lever och han är ljuset i den tunneln jag färdats i, i 27 år innan han kom, den tunnel jag kallat för liv.

Så det är så här det får bli. Vi separerar, och en ny epok i mitt liv randas. Förhoppningsvis kommer H att må så pass mycket bättre att han känner att han vill och kan umgås med sin son. Ofta. Förhoppningsvis kommer H att få råd, stöd och hjälp för sina problem och medicin så att han hanterar sig själv och det svarta som finns inuti honom. För Alex skull och för hans egen.
För egen del kan jag bara säga, att det kommer att dröja innan jag går in i något som kallas relation igen. Det kommer att dröja innan jag tar steget att älska någon och det är helt i sin ordning. Nu är det jag och Alexander. Mitt kiddo. Den lilla familjen.
För allt som räknas och den som alltid har nummer ett i mitt hjärta är ju han.
Min Aaron Benjamin Alexander.
Min älskade son. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket man kan älska en annan människa förrän han äntrade arenan. Aldrig kunde jag föreställa mig hur kärlek kan gå så djupt in i en att man är beredd att ge hela sin själ för en annans liv. Att man är beredd att gå igenom eld och vatten om och om igen för den där lilla varelsen som ligger i ens knä och betraktar en medan den jollrar och griper om ens finger med sin lilla varma hand.
Det kunde jag aldrig ha föreställt mig. Det var över förväntan. Så, för hans skull, så fixar vi det här också. Klart vi gör. Klart jag gör. Jag landar alltid på fötterna. Har gjort och kommer alltid att göra.

Men det är över nu. Och en ny vardag är på väg att formas. I livet. Här och nu. Här börjar det. Här fortsätter det. Nu passerar vi "gå".
Och jag lämnar det brustna hjärtat bakom mig och går vidare.

Mitt varmaste tack till Ella och Maria, som ställer upp så helhjärtat och osjälviskt för mig. Ni är guld värda.

The ShortCut



Jag gjorde det. Klippte av mig håret alltså. Det känns fan så befriande. Av med håret, av med den epoken. Imorgon ska det blekas rejält också.
Jag är nöjd. Jag behöver ut med det gamla och in med nytt, färskt och fint.
Tack till Dan och Lillebror som agerade klippstudio åt en fattig, ensamstående morsa!

fredag, mars 21

Reklam

Reklam för David Söderlund, en vän till mig, som uppmärkssammats i Elle! http://www.elle.se/?id=16&cid=32130
Modell på bilden är the man you come to know i den här bloggen som Lillebror, Jonas Holm.
Mycket stolt över pojkarna och deras prestation, may i add.

måndag, mars 17

Påska?

Jag vet att jag är rutten och suger på att uppdatera. Bättring utlovas så snart jag blivit av med MONSTERFÖRKYLNINGEN som attackerade mig inatt. Den kom krypande igår förmiddag och slog ut i full blom i morse då jag satt här, desperat och klarvaken med egenproducerat snor rinnande ur alla öppningar (fråga: hur mycket snor kan en människa egentligen producera?!) och ringde till stackars ella, som hade typ sin enda lediga dag, på jakt efter alvedon. Stackare, här hade hon snooze-morgon och så ska jag passa på att panikringa samtidigt. Hur som helst; nu vill jag veta - när infaller den här påsken som alla pratar om? Kommer det bli tal om något form av påskande? Vem ska leka påskhare? Och what's the deal, måste jag köpa påskris eller klarar jag mig undan det där förfärliga pyntet på något sätt?

Frågorna, likväl som snorfasorna, är många.

fredag, mars 14

Bildblogg









MsFade - du har helt rätt. DetNyaLivet ÄR helt fantastiskt.

tisdag, mars 11

Hönsmamma / MR-röntgen

Det finns säkert massor jag glömt att rapportera om. Som det faktum att jag de senaste veckorna varit förföljd av ett kamerateam, och att allt jag sagt upptagits av ett mikrofonstativ ovanför mig. Man gör en dokumentär om mig, you see. Det är ett rart kex som heter Sara, som går filmproducentlinjen, som gör en film om hur det är att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar. Nu är det lätt att tro att hon försöker vara med från scratch med alex, så tokig som jag är, men det handlar alltså om min mamma. Det är tungt att prata om henne så långa perioder, man minns saker som man absolut inte ville minnas. Om monstermamma och kärleksmamma. Men det är nyttigt, för jag blir påmind om de fel jag absolut inte vill begå med mitt egna barn. Men som hon inte kunde se nyktert på at the time, för jag antar att hon är för sjuk för att förstå.

Hur som helst, igår var jag på magnetröntgen. Med kamerateamet. Shit, the size of the thing! Magnetkameror är grymt stora, det är som ett stort rymdskepp man åker in i, med huvudet före. Man intervjuade mig innan, och en vänlig sköterska instruerade mig och lade mig ner, satte kontrastnål innan jag hann blinka, och satte på mig hörlurar. Sen slussade de in mig. Ett sabla dunkande påbörjades, först trodde jag att jag skulle få panik i det trånga utrymmet, jag brukar inte få det men det var lite småläskigt med de höga ljuden. Så småningom gick paniken ner, jag låg helt tvärstilla och lyssnade, och försökte hitta rytm i dunkandet. I en liten vinklad spegel ovanför mig såg jag kamerateamet och sköterskan, hur de skötte om allting och såg på min hjärna på skärmar utanför kamerarummet. Det tog drygt en halvtimme. Under tiden fick jag lyssna på Mix Megapol, och sköterskan pratade med mig i lurarna och berättade för mig hur lång tid de olika bilderna skulle ta. Jag låg blick stilla, så inga bilder behövde tas om.

När jag fick komma ut såg jag min egen hjärna på flera skärmar utanför kamerarummet. Vilken jävla grej! Där är den - beviset på att jag finns, min hjärna! Och inte för att jag sett särskilt många hjärnor innan det, men om jag får säga det själv, så var det en mycket tjusig hjärna jag hade.

Nu dröjer det två veckor, sedan får jag svar på vad de upptäckt på röntgenbilderna. Om de upptäckt något.

Under tiden jag röntgades var H hemma med korven. Vilken jävla separationsångest jag hade efter min unge! Det är ju helt sjukt. Jag är ju som en vargmamma. Häromdagen berättade H's mamma att hon ville ta Alex med sig och promenera med vagnen och gå på skansen med honom i i sommar. Jag fick panik. Ska någon annan åka in till STAN med min unge? Och gå på skansen? Han är ju bara ett halvår gammal då! Tänk om något händer! Jag sa nej. För jag vägrar lämna ifrån mig mitt barn, och jag vägrar "skärpa mig" och "morska upp mig" och "det är väl inte så farligt". Jag får ha min unge till låns på den här jorden, låt mig mamma hur mycket jag vill. Det kallas beskyddarinstinkter. Sådana har jag sett att flera mödrar saknar helt och hållet. Och DET, det är fan kusligt.
Jag känner mig som en liten klump nu efter graviditeten. Slappt här, hängigt där, runt och mjukt överallt. Jag måste börja träna och få upp kroppen till bra nivå igen. Men när ska jag orka och hinna? Jag måste fixa mig ett schema.

H är ute och promenerar med korven. Jag undrar var de är. Vilken jävla hönsmamma jag är. Äh, vafan, det finns väl värre saker att oroa sig över.

måndag, mars 10

Bilder från DetNyaLivet






Lite bilder som beskriver den senaste tiden och anledningen till att det bloggas så lite..


måndag, mars 3

Fanmail to mr. Ott!

Jag hade ingen aning om att man kunde skicka fanmail och få svar från en av sina absoluta idoler, men fan, det fick jag! Igår skickade jag följande mail till Ott, producenten och musikmaskinen som gör den fantastiska musik min son föddes till, och sedär, det tog mindre än ett dygn för honom att svara! Här är mitt mail:

"Hi! I know this may sound really strange, and i guess all good producers and artists get strange fanmail every now and then, and i promise, i am not one of those wacko fans that follow people around or build shrines for them, i just wanted to tell you a great story that involves your music:

Ever since i heard your first "blumenkraft" i have absolutely loved your music. It makes me feel fantastic and it has a great visual sense to it. I am a writer, and it really helps me forward in my mind. None the less, the way your music transforms in my mind when being on any hallucinogen substance is beyond my ability to write. Thanks for that. But anyway, here's the thing:

While being pregnant with my first child, i listened a lot to blumenkraft because it has that ability to be midtempo and downtempo at the same time. It seemed like the baby liked it as well as he always kicked me a bit more when listening to it. Before the birth of my son i decided to pack a lot of music in my bag before i went to the hospital, because i've always been a musicperson and i wanted to listen to music while giving birth. This sounds really corny but hear me out - music makes me really strong and aggressive and that's exactly what you need while giving birth. And i didn't plan this, but my son was born to one of your songs - Splitting an atom, wich is the best goddamn tune you have done.
Now, my son's name is Benjamin Alexander and he's the most perfect baby ever. He will be brought up listening to electronic music, and when he grows up i will tell him wich song he was born to.
That's all i wanted to say! Keep on making that wonderful music, and thanks for all the inspiration!
Loo Lönnroth,
Sweden"


Och hans svar, med bifogad bild på honom och hans dotter (som jag inte sätter ut här av legala skäl etcetera)

"

Loo,

My daughter Daisy was born to “Smoked Glass and Chrome”. She too used to kick and dance when we played her Blumenkraft before she was born.
I just think babies must have excellent taste in music.
:O]
How old is he now?
Ott."


Så jävla coolt! Ott rockar! Ännu mer!

söndag, mars 2

Gå och krana?

Alltså, det är verkligen inte nyttigt att köpa treliterslådor vin för att "ha hemma". Det är precis som hon den där politikertanten sa förut "Då kan man ju gå och krana precis hur som helst!" och så är det ju. Det är ju det man gör.
Ändå sitter jag här med Diana Kralls version av I've got you under my skin på max i mina nya scullcandy och sörplar ett glas Söndagsvin efter en gråtrist och tröttsam dag. För man måste ju få lite romantik i sitt för övrigt rätt ensamma liv, right? Lite mjuka, valsiga toner sådär, medan korven sover i vagnen och vinet lägger sig tillrätta i maggropen. Inte sådär så att man blir packad, utan så att man får inspiration och vill skriva intressanta saker som bloggläsarna kan ta till sig. Right? Shit, jag är ju som Bridget Jones. Monstermonstruösa 'Ballerina' med Adam White feat Martin Grecht slår på som en bomb i mitt medvetande följt av Rank 1 - Airwave och här sitter jag.

Jag har skitmånga möten och fan hans moster den här veckan men jag har ingen motivation just nu. Jag vill bara ta korven med mig och åka långt långt bort.
Det känns som om vardagen bara slår mig kallhamrat i ansiktet hela tiden. Jag uppskattar den, den är ju till för mig, den står till mitt förfogande. Ändå känns det som om jag inte delar den med någon. Det känns som om jag går ensam i en kropp insvept i bubbelplast.
Eftersom jag inte ammar började jag på min fluoxetin häromdagen igen. Jag känner ingen skillnad just nu. Ärligt talat tror jag inte att det är min depression enbart som spökar. Jag tror att min miljö spökar. Jag tror att det behövs mer, för mig och korven.
Jag är så glad att jag har den där lilla krabaten. Idag upptäckte han sina händer. Små magiska ögonblick i tillvaron, planer jag gör för oss båda, jag försöker skapa en framtid genom att spara åt honom, ge honom det allra bästa. Skydda och älska och ge. Och jag vet att det här låter skitmelankoliskt, jag vet att jag försöker få fram någonting men det är så innerligt svårt att förklara vad. Det är en rastlöshet, ett behov som inte fått utlopp. Jag behöver komma ut, iväg och bort. Inte från mitt barn utan från något annat. Mitt barn har jag svårt att lämna ifrån mig om så bara en timme. Jag tillhör den lyckliga skaran föräldrar. De som inte tycker att det är något jävla meck och besvär att ha dom. Men resten, resten känns rätt märkligt och jag går omkring med nån slags otillräcklig känsla i magen och längtar bort.

Den 10 mars ska jag magnetröntgas i syfte att leta efter epicentrum i mitt huvud. Därefter följer ett EEG. Klart att tanken HAR slagit mig att det kan vara något annat. Att jag kan ha en skada, en cysta eller något annat. Klart att det har, så mycket huvudvärk som jag har dagligen. Men på neuro lugnar de mig och säger att det är rutin, det är inget att oroa sig över. Ändå går jag omkring och tänker att jag hoppas de har rätt. Jag hoppas att magkänslan är fel. Jag gör verkligen det.

Fan vad bitter jag låter nu igen! Shit, jag måste skärpa mig med det här.
Ott har släppt ny platta - Skylon, och den håller naturligtvis hög klass. Inte lika fylld med verkliga slagdängor som föregångaren och debutalbumet Blumenkraft, men väl värd till midtempo / chillvibesamlingen. De har fått en värdig position på min topptiolista över favoritmusikprojekt. Speciellt nu när Alex faktiskt föddes till 'Splitting an atom'. Jag har funderat på att hitta rätt på någon mailadress till honom för att berätta det, men inte kommit till skott. Dessutom skulle jag känna mig som något sjukt fan som typ stalkar honom.
Vill man höra lite av Otts musik ska man absolut klicka Här - splitting an atom finns med på listan också.