söndag, augusti 31

Käftsmällar och velourpappor

Jag har förresten noterat en bloggstorm gentemot ännu en provocerande, osammanhängande, bitter artikel skriven av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar, där de väldigt luddigt och utan egentlig röd tråd beskriver den moderna mannen som en barnskakande, hämmad velourtoffel och hur avsaknaden av den råa hamiltonmannen vars ömma slag på munnen riktade mot sin kvinna lett till någon form av sexualkris hos både kvinnan och mannen i samhället.

Uppenbarligen, och jag skriver uppenbarligen, eftersom det är svårt att förstå vad pudelns kärna är då det inte framgår om de är ironiska, intrighäxor till masochister eller bara fulla, så menar de att männen inte får vara män längre eftersom de "tvingas" till evigt runtbärande av barn och hemskötsel. Det är helt makabert intressant och de har nog fått precis som de ville, för läsarstormen har inte låtit vänta på sig. Många bra kommentarer och en enorm debattglädje i det där kommentarsfältet måste jag säga. Jag blir faktiskt inte arg på de här kvinnorna. Jag blir ledsen för deras skull. Jag tycker det är sorgligt att de känner att det måste bli styrda och illa behandlade av svin för att känna sig som "kvinnor". Det är också lite sorgligt att de inte kan skilja på sin egen bitterhet och desperation gentemot man och kvinnaidealen och det verkliga samhällsproblem som finns mellan de två könen. Problemet för alla kvinnor, menar Zandén och Gyllenhammar, är alltså att vi inte har några machosnubbar utan kontakt med sitt känsloliv som skiter i oss och våra gemensamma barn så att vi har något att kåta upp oss på mellan blöjbytena, vid de tillfällen då de förstås inte är ute och uppvaktar andra bittra kvinnor såsom skribenterna i fråga då förstås. Det är intressant att de säger det. Har de varit utanför hemmets fyra väggar något de senaste 20 åren? jag är ledsen, jag kommer trampa alla er machosnubbar på tårna nu, men herregud, det kryllar ju för inåt helvete av er och jag undrar var alla känslomässigt sunda veloursnubbar utan manlig osäkerhet sitter och trycker någonstans. Jag skulle gärna vilja ha en. Hörni alla mjuka, intelligenta, sunda snubbar som gillar barn och som kan stava till ansvar, som ställer upp på feministiska ideal och som tror på verklig jämställdhet:
Känn ingen ångest över att Z och G ger er nobben, jag har en telefonbok till bredden fylld av kvinnor (och män! och transor! etcetera!) som skulle vilja dejta er. Hör av er för fan. Jag har inte träffat någon av er på evigheter. Var gömmer ni er?

Kanske har Z och G ändå någon poäng i det de skriver: "(...) utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer." Där har de förmodligen helt rätt, de här fantastiska snubbarna har nog bättre för sig, och mer vett än så än att känna behovet av att nätverka med grottkvinnor som bitterbombar över det faktum att inte alla män vill ligga med dem eftersom de ju är "män". Problemet ligger inte i att den moderne mannen börjat lära sig vad känslor och relationer egentligen innebär. Problemet är att det finns alldeles för många sådana här mödrar som just skribenterna i fråga, som fostrar blivande hamiltonwannabes på någon livslång jävla egotripp som vi ska behöva ta ännu mer skit från. Fy fan, it just goes on and on. Så fort som jag tror att vi tagit ett steg framåt och närmat oss en bit på vägen mot befriade könsroller där folk får vara precis hur fan de vill, så kommer det såna här jävla morsor och dillar om hur tragiskt det är med män som byter blöjor, för såna är ju inte riktiga män och de vill man ju inte knulla skiten ur. Skitbra verkligen, det är så här ni tänker fostra era söner? "Nej lille Algot, för helvete, krama inte flickorna på dagis, så gör inte en riktig man! Ge lisa en smäll istället, det är minsann riktig kärlek det! Så ska en kvinna tas! det är det hon vill! Jag förväntar mig att du har sodomerat minst 5 kvinnliga gruppkamrater i dockrummet när dagen är slut, annars blir det inget lördagsgodis!"

Näe, Zandén och Gyllenhammar. Jag tror ni skulle behöva en kram av en riktig människa och en terapeut som bearbetar de tragiska relationer ni måste ha haft till era fäder, innan ni kväljs av sorg och bitterhet över att ni inte uppmärksammas tillräckligt med käftsmällar, för jag tycker inte vi behöver fler känslolösa grottmän around here. Och det fanns tydligen fler känslolösa grottkvinnor i etablissementet än jag kunde föreställa mig.

Notering: Senare fann jag också ett svar på alla bloggkommentarerna som går att hitta Här. En av mina favvobloggare Johnny skriver ett utmärkt svar på det HÄR. Läs båda.

Ouzoskadad


Åååh vad trevligt jag hade igår. Träffade en massa nya människor och enjoyed myself. Drack ouzo. Ingen bra idé. Jag började svamla om frityrsmet och blev (tydligen) kär i liselotts arbetskamrat. (Minns det dock inte själv..sic!) K tog hand om mig, så jag sov hos honom i Bagis. Idag vaknade jag med en fantastisk baksmälla. Jag och K låg och tog oss för pannorna och gnällde och åmade oss. "uuuh.. uuuh.." Ett uppskrapat knä har jag också. Tur man har så fantastiska vänner så att man blir omhändertagen av världens bästa K när det är hemgångsdags.

Baksmällan vet inga gränser. Ikväll blir det cola zero och wow för hela slanten.
Och som jag saknat mitt barn. Imorse var separationsångesten påtaglig, för både honom och mig. Han hade suttit och ropat efter mamma.. älskade liten! Nu sover han tryggt i sin säng och jag har hållt honom intill mig hårt en lång stund.

Bild: Vilken bra fotograf man är med en massa ouzo i magen.. eller inte.

lördag, augusti 30

fest!


Hejdå för ikväll! Nu blir det fest!

Bildkavalkad! #2


Alexanders säng. Sänghimmel från Rusta. Lakan och örngott från IKEA. SuperMario-svamp från Ebay.


Hylla i vardagsrummet. Nya plantor: Roger & Royne. De är ett par. Tavla från Tradition. Krukor från plantshopen. Värmeljus från IKEA.


Fronten på Alexanders sittdel. Från Emmaljunga.


Vagnen från sidan.


Vagnen med Alex i.


Alex himself.


Så tjusig i gudpappa tommie's keps!


Alexanders rum. Gardiner från Hemtex. Lampa; IKEA. Ljushållare: IKEA. Lysdjur från Rusta. Tvätt/leksakskorg: IKEA. Ljusslinga: Ljusshopen. Ljusmobil: Rusta

fredag, augusti 29

Milstolpe



Och så ett eget inlägg angående det STORA som hände mig idag.
Jag hade satt alex att leka vid sitt "skrivbord"och gick ut i köket för att hämta min obligatoriska aspirin och enliterskanna vatten (tandvärk och vätskebrist) när jag hörde att Alex blev otålig och började jollra efter mig. Plötsligt hör jag, som en klar, ren stämma som ropar:
"Mamma! Mamma!"
Jag rusar ut i vardagsrummet för att lyfta upp honom, tårarna sprutar och hjärtat fullt av stolthet.
Han kallade mig mamma.
Jag är hans mamma. Han vet att jag är hans mamma.
Jag är mamma.
Wow. Vilken övermäktig känsla.
Och det var ingen felsägelse heller, han har sagt "mam" väldigt länge och "bah, bah". Men det här var verkligen MAMMA.

Överlycklig loo signar ut.
Bilder: Alexander lyssnar på Cygnus X - positron. Han älskar mina gaminglurar. haha :)

And the nominees are..


Jag har av både Tessi och Fade , blivit nominerad till bästa blogg, och nu är det meningen att jag ska nominera sju andra och de ska i sin tur föra vidare sina nomineringar, det är alltså ett evighetsprojekt. För det första; Tack för nomineringarna! Kärleken sprudlar och jag blir hög i hatten. Men let's get on with it!

Den första jag nominerar här är Johnny. Hen, som personen föredrar att bli kallad, i ett könsneutralt perspektiv, är en queerperson med ADHD och Aspbergers. Hen skriver massor om kläder, sitt liv och sina funderingar på ett otroligt underhållande sätt och hen är inte rädd för att debattera "obekväma" ämnen. Jag beundrar människor som gör sig obekväma, som visar - att det här är inte rättvist, det här är fel och jag tänker inte gå ur den här fighten frivilligt. Johnny har mycket värme och humor i hens texter, det finns mycket bilder och det är väldigt tänkvärt. Dessutom mycket om musik, som är ett eget personligt favoritämne.

The second one, jag utövar härmed nepotism och nominerar Lillasyrran, för hennes ihärdighet, glans och hennes härliga förmåga att lacka ur på grejor. Dessutom är hon ascool.

Fejdan läste mina grejor långt innan vi bekanta med varandra. En dag vaknade hon upp och upptäckte att jag dejtade hennes exman. En ordinär exfru hade blivit svartsjuk, sur och grinig men inte fade. Hon blev glad och satt och pushade på oss från början till slut. Nu utvecklades det kanske inte så som vi tänkt oss, hennes hjälp, tips och råd till trots, men jag umgås fortfarande periodvis med hennes exman även om jag inte tror att vi kommer att gifta oss. Hennes blogg är bildrik, vettig och kul och jag fattar faktiskt inte var hon får all energi ifrån. Dessutom apsnygga tatueringar.

Det här är en blogg som inte sysslar med nomineringar eller personliga saker, men jag pushar för den för den är skitrolig. Photoshop disasters heter den och den behandlar riktigt fula photoshopningar (intressant böjning jag fick till där) från reklam och media. Askul för mig som är engagerad i reklamvärlden.

Förvirrade betraktelser från fruängen är full med sarkasm och drygeri på en nivå jag verkligen mer än står ut med. Den här snubben skulle jag lugnt ta en öl med.

Återigen en blogg som jag älskar eftersom den tränar mina magmuskler med sina oerhört träffsäkra bildtexter i kombination med hysteriskt roliga omslag, är Katastrofala Skivomslag. En riktigt dålig dag surfade jag in där, läste och skrattade tills jag inte kunde andas mer. Sedan dess är jag hooked. Stor favorit.

Öh.. nu orkar jag inte mer!

torsdag, augusti 28

Here goes the dampVlog!

Tessis begäran, kommer här en dampad videoblogg. (Ja jag vet, du begärde inte specifikt en DAMPAD videoblogg men en vlog är det lik förbaskat!) Try to keep up! :)

Dessutom har jag blivit dubbelnominerad till bästa blogg. Jag ska ta upp det där, och nominera vidare, i nästa inlägg. Tillsvidare, here goes the Vlog!

tisdag, augusti 26

I don't need a man to make it happen

HA! Jag har fått så jävla mycket gjort!
Jag fixade insatsnyckel av pappsen så idag gick jag upp i ottan med lille alex som satt på mig och skrålade i maximala toner, klämde mig på kinderna och skrek "WAUWAAA!" WAUUWAAA!" (= mamma för i helvete, gå upp nu din sömntuta, jag vill leka!) Därefter bryggde jag kaffe och städade huset, skruvade isär alex säng, skruvade ner sängbotten, skruvade ihop det igen, drack mer kaffe, dammsög och moppade alex rum, satte upp hans nya sänghimmel (blå med stjärnor), satte upp hans nya ljusmobil, dammade och fixade och bytte alla lakan. Därefter disk och matning, sen hann alex sova en stund, mat igen och sen kom assistenten från barn och familj. Vi åt lunch och pratade om barnuppfostran och olika förskolor runtom här. Därefter strosade jag runt på jakt efter en liten barnlampa eller annat snajdigt, hittade ingenting jag ville ha. Sen mötte jag min ex-svärmor på konsum. Jeez. Vi pratar inte mer om det.

Jag är helt död. Tisdag nästa vecka blir det vårdmöte om subutexbehandlingen! yay!
I don't need a man to make it happen. Kan själv.
Om ni ursäktar, jag måste mata mig med hjärndöd underhållning. Alex sover i sin nyfixade säng och jag har en säsong av House att plöja.

Pimp my.. eh.. kidroom?

Fan, jag har ett dilemma med alexanders rum. Jag vill få det riktigt snyggt. Igår köpte jag en sänghimmel med månar och stjärnor och en rund stjärnmatta. Men i need more. Pimp my kidroom, liksom. Tips på sköna barnmöbler / barninredning mottages!

tisdag, augusti 19

Bubberiet på bra humör

Ja jag vet, jag är en tradig morsa, men kolla vilken glad unge jag har!


Tur


Fan, jag är fast i insomnia, det var ett tag sen. Men jag har slutat ta mitt Theralene på regelbunden basis för att jag blir så förbannat trött på morgnarna av skiten, och det är då mitt hjärta är som mest vaken.

Jag var nyss inne och tittade på honom, det där underbara lilla byltet med sovande barn invirad i sitt rosa och vita täcke. Han ligger med armarna utsträckt över huvudet, ansiktet är avslappnat och vilande, och hans bröstkorg häver sig med jämna andetag, lyfter filten en aning för att sänkas igen. När man som mor står och ser sitt sovande, trygga barn svagt belyst av den lilla ljusslingan jag alltid har tänd i fönstret, så fylls man - och jag menar till brädden - av en ömhet så gigantiskt stor att det saknar motstycke. Det är som att bli påfylld av en vattenkran med ren, hjärtskärande varm kärlek och det fyller en så mycket att det svämmar över uppåt huvudet, och så står man där, glansögd och betagen. Där ligger han. Mitt hjärta. En del av mig. Den där lilla varelsen är jag placerad här för att beskydda med mitt liv, och jag skulle göra det utan att tveka.

Jag vidrör den varma, mjuka, silkeshuden vid pannan och smeker hans hårfäste. Lilla, underbara, fina, vackra Alexander. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig och det finns inget maraton, ingen strid, ingen kamp och ingen kraft som skulle hindra mig från att fullfölja. Det här med föräldrakärlek, det är så jävla enormt. Det är helt vrickat vad stort det är.
Sen jag fick barn har mycket i mig förändrats. Framför allt så är jag än mer empatisk än tidigare. Jag har alltid haft lätt för att plocka upp och förstå andra människors känslor, men nu tillkom en insikt om känslor som jag aldrig känt tidigare. Jag känner en oerhörd smärta i kroppen när jag tänker på alla dessa kvinnor i världen som förlorar sina barn, i krig, i svält, i sjukdomar och katastrofer. Jag gråter när jag ser ett avsnitt av House där ett spädbarn dör, och läkarna tvingas meddela föräldrarna. Det griper mig så hårt att det är som en rekyl kastar mig bakåt i bröstkorgen. Jag kan inte ens föreställa mig, inte ens vara i närheten av den smärta det måste vara. Men här ligger han. Mitt hjärta. Min själ, mitt liv för dig, mitt älskade bubberi. Här ligger han och snusar och jag är så jävla lyckligt lottad som varje dag kan mata honom, som kan erbjuda honom värme, kärlek, trygghet och föda. Som inte behöver fostra mitt barn i ett krigsdrabbat område där barn var dag blir kidnappade till barnsoldater. Han behöver inte växa upp i ruiner där bomber viner. Han behöver inte be om ursäkt för sin existens, eller lära sig att alltid skydda den. Han har alla möjligheter i världen.

Och mitt i allt, så är jag tacksam för det. Var tacksam för det, du med. För därute, i den där vidriga, kalla, oförstående världen, där sker saker med barn som jag inte ens kan nämna utan att brista i gråt. Därute blir mödrar och fäder bestulna på sina barn, där blir barn föräldralösa och ensamma i världen, därute växer de upp - enbart för att dö. Det är så fruktansvärt gripande och obehagligt och det går inte ens att föreställa sig den smärtan det innebär. Så, när du nattar ditt barn ikväll, titta lite extra, om du inte redan gör det, titta noga på den där sovande, vackra, trygga varelsen, och var tacksam, för att du har ditt barn i säkerhet. I trygghet. Hos dig.
Det är inte alla förunnat.
Men du - just Du, hade tur.

Bild: Mitt sovande barn på BB. En dag gammal.

Bildkavalkad


















Jo, allt det här är jag. 2000 - 2008 i blandade former.
Vad man har sett ut egentligen.

måndag, augusti 18

Getting away with murder

Det är lätt att känna sig adrenalinstinn när man lyssnar på Papa Roach "getting away with murder". Det är också lätt att lacka när:

1. Man fått klartecken för sin medicin men måste vänta på en byråkratisk process som innebär att ett gäng människor måste schemalägga ett möte där alla blir informerade om samma sak som de skulle bli informerade om de läste ett PM. Eller ringde varandra. Innan man kan få den. och det tar veckor.

2. När alex far försvinner ett dygn och skiter i att svara i telefon för att han är på dejt och sen arrogant svarar "vadå, får inte jag ha ett jävla privatliv?" när jag påpekar att han åtminstone kan skicka ett sms eller höra av sig, for all he knows så kanske det hänt något med alex. Men när jag säger det så får jag höra att jag är en jävla extramorsa som måste ha kontroll över allt hela tiden, vilket leder till att jag sitter här och har ångest över att jag faktiskt måste hålla reda på vissa personer och att jag inte kan ha en normal relation till dem eftersom de inte kan vara schyssta mot mig eller tvärtom och det SUGER!

3. Det är en återvändsgränd att sitta i samtal med soc och påpeka att jag tycker att alex pappa behöver stöd i sitt föräldraskap och sedan veta om att detsamma samtal, vars enda syfte är att jag så väldigt gärna vill att alex och hans pappa har en djup och bra relation till varandra från start, mynnar ut i att alex pappa känner sig bevakad och påhoppad. Jag kan inte göra rätt. Jag vill så hemskt jävla gärna att alex ska få träffa sin pappa, få den där relationen till honom som jag aldrig fick till min som liten. Jag vill att alex ska ha ALLT det bästa, jag vill att han ska titta på sina föräldrar som vuxen och tänka "dom har alltid älskat mig. Dom har alltid funnits där för mig och dom har aldrig lämnat mig i sticket"- NO MATTER WHAT! Men det ena mynnar ut i en återvändsgränd där jag VET att jag kommer att få hundhuvudet. Jag håller upp en värld här med barn, lägenhet, sociala kontakter, läkare, provtagning och väntan på en medicinering som aldrig verkar börja. Jag ORKAR inte hur mycket som helst! Men hjälp mig då! Kom och dela det ansvar du samtyckte och längtade efter att tillverka! Inte för MIN skull, för HANS! Få in det i ditt huvud att jag GÖR ALLTING, ALLTING, PRECIS ALLT DET HÄR FÖR ALEX SKULL OCH INTE MIN! Jag har ingen egen agenda i att försöka få en människa att förstå, att det finns ett blivande hål i alex hjärta, och det är BARA DU som kan fylla det hålet! jag kan inte vara både mamma och pappa och den här situationen är OMÄNSKLIG men ändå är det detta som miljontals ensamma mammor får battla med varje dag, varje minut, att försöka få barnets pappa att finnas där och ta ansvar. Även fast de måste bita ihop, även fast de skulle vilja skjuta huvudet av farsan emellanåt när han sviker, glömmer och prioriterar annat, så sitter de där och försvarar honom inför barnen, för de vill så gärna att han ska skärpa sig, och det gör så ont i hjärtat att se sitt barn gråta.

4. Jag är arg, frustrerad, ledsen, ensam och tyngd av ansvar jag inte ens borde ta på mig. Och det är inte min son som är problemet, för tro mig, det här lilla stjärnögat gör min dag, vore det inte för honom skulle jag ha sagt upp mig från livet för länge sen. Det är alla andra.

5. Och här kommer det. Jag saknar tvåsamhet. RIKTIG tvåsamhet. Unity. Enad front. Jag saknar att ha någon som backar upp mig på möten och i konflikter. Jag saknar att ha någon som bollplank, jag saknar att ha någon att falla i gråt hos, jag saknar att ha någon nära mig som vet allt om mig, som tar mig för det jag är och den jag är och som håller mig i handen. Ändå. Jag saknar att gå på stan och känna mig säker, trygg och stolt. Jag saknar att dela livsansvaret. Jag saknar att ha någon att laga mat till. Jag saknar någons märkliga vanor. Någons skitiga kläder i min tvättkorg.

6. Och ovanpå allt så är jag hungrig men har ingenting hemma.

Jag är så less, jag vill bara gråta. Jag klarar knappt av att gå utanför dörren. Jag kunde inte ens komma på min systers födelsedag för att jag mådde så dåligt. Fy fan! Jag är som ett åskmoln, jag klarar inte av att se min spegelbild. Men mest av allt är jag arg. För att jag borde haft ett hum om hur saker skulle utveckla sig. Och jag fattar inte det. För jag är där jag är nu och nu är det bara att ta sig upp. Utan stöd. Och morsan ringer och ska på rättegång och morfar sitter på alzheimershem och jag och alex äter och sover och lär oss att banka, och någonstans därute, så pågår det övriga livet. Helt utan mig.

Fy fan.

Bubberiet Bankar!

Ja, okej, jag är hopplös. Två på rad, men det har hänt grejer här hemma. Som synes:

måndag, augusti 11

Bubberiet kryper

Bubberiet kryper!
Eller.. hasar iallafall..
se det här!


söndag, augusti 10

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

lördag, augusti 9

Hjälp! Vad gör man med sina bröst?





Alltså, jag skulle typ gå igenom lite kläder och så inför imorgon då jag har barnledigt och ska ut och ha det nice med Krister och Freakie. Och så gick jag förbi spegeln. Och stannade där. Och så fick jag syn på mina tuttar. GOD THEY'RE HUGE! Dom är ju typ som the attack of the... ja, nåt jävligt stort! När fick jag dom här? Vadå, jag bara fick unge, och så fick jag dom här? Vill jag verkligen ha dom här tuttarna? Vad ska jag med dom till? Men herregud, jag kommer ju suga på biljard.. alltså, ni som förstorar brösten: Ni måste ju vara tokiga, vill ni ha såna här? Klotrunda balubas under hakan? Ska det vara sexigt då eller? Vadå, måste jag ha urringat och visa upp skiten nu också? Men herregud, jag är inte snygg i typ spetsBH! Jag har alltid haft sportBH:ar och coola rejvtoppar. Hur fan ska jag kunna anpassa mig?

Så jag visar väl upp skiten, men jag mår inte bättre för det.
JAG VILL INTE ha dom här!!
Nu blir det hårdträning. Så här kan jag inte ha det. Jag ser ju helt skev ut. Shit. Jag vågar knappt gå ut.

Hjälp! Tänk om folk får se dom imorgon. Ska jag bara visa upp dom som en proud mama eller ska jag försöka täcka? Är det linda eller puffa upp som gäller? HJÄLP! VAD GÖR MAN MED SINA BRÖST? Jag har aldrig fattat. De dög inte till amning. De har aldrig dugit till nåt. Förutom att lite folk har klämt på dom i sexuella sammanhang. Men det är ungefär det. Vad gör man med dom? Har ni några tips? Vad gör ni med era? Skicka in alla råd ni har, jag är desperat här! JAG HAR BRÖST och dom är HUGE!! HJÄLP mig då!

(Bild: jag försöker se glad ut med bröst och allt. Hur går det? syns det att jag är i chock?)

torsdag, augusti 7

Wow, subutex och höst.

JA! JA! JA!

Möte med min beroendeläkare igår. För det första så är hon kompis med min neurolog, och min neurolog är typ den bästa i stan. Bara en sån sak. Nervösa minutrar passerade då jag förklarade hur mitt beroende sett ut, de senaste 9 åren. 9 år! 9 år av mitt jävla liv har jag spenderat på att förstöra min kropp och spela allan. Vilket jävla liv alltså. Näe, hur som helst: Jag får suboxone. (subutex / metadon) - det finns änglar! Vilken grej!

Och ni får ursäkta tystnaden. Jag har liksom inte vetat vad jag ska skriva. Jag spelar world of warcraft på kvällarna och känner mig riktigt jävla oinspirerad. Ingenting händer i mitt liv. Varken plus eller minus, av eller på. På Lördag är jag barnledig och ska följaktligen försöka hitta på något spännande. Jag sitter här på kvällarna och blir raggad på av 14-åriga blood-elf-mages som skickar slängkyssar åt mig när jag springer förbi. Sen tar jag itu med abuseärenden på HZ. Sen sitter jag och känner att fan, jag måste städa, och så städar jag lite. Ni fattar. Jag pratar mer med växter och alex än med människor. Fan, man blir ju lite ingrodd.

Sen verkar det som att hösten är på väg också. Fan vad nice, äntligen kan man klä sig snygg. Man ser ut som en idiot i "39-grader i skuggan"-kläder.
PS: Andy Moor och orkidea, det är grejer det.

fredag, augusti 1

?

Min syster har varit här och gosat med min onge:
Beviset finns här
Sen kom alex faster C över, med alex kusin vilding.
Sen gick alla.
Jaha, vad nu då?