tisdag, september 30

Physical issues + STORT TACK


Jag orkar inte ens tjöta igenom min skitdag idag. Men den var inget vidare. Efter att jag mötts av en avstängd hiss fastän de inte ska stänga av den, och fått omdirigera alla förmiddagsmöten och be bostödet komma och assistera mig ned för fem trappor med barnvagn och unge, hamnade jag på beroendemottagningen som alltid, för dagens medicin. Där drabbades jag av kallsvettningar, yrsel, jag var likblek och hade 58 / 110 i blodtryck, och kände mig helt förstörd. Läkaren vill ta glukosprover på mig, så jag får snällt rulla upp armen för att kolla sockret. Men det är inte sockret jag har problem med. Det är medicinen som gör det här. Låt oss hoppas att det här är övergående. Jag är förstoppad, visade det sig när jag kom hem. Förstoppning orsakar alltid den sortens reaktion på min kropp. Det är ett helvete. Jag vet att jag ger bort lite för mycket info här om min mages vara och inte vara, men jag kan inte hejda mig, jag har ingen att gnälla hos.

Hoppas att morgondagen blir bättre. Jag ska iallafall träffa Liselott imorgon för ett gemensamt projekt. Love it.
Och jag vet, jag har inte lagt upp den där historian än. Jag ville fila till första delen och..
jag antar att jag bara ska publicera skiten utan att tänka så förbannat mycket.
Bra där Loo, arslet ur vagnen.

Jag skulle vilja passa på att tacka vuxengruppen på Järfälla socialkontor, ni på kvarnen alltså. De jag träffat av er där har verkligen visat hur jävla grymt bra ni är på att hantera och hjälpa människor som verkligen behöver det. Ni har vänt mitt liv till det bättre, och nu visade ni återigen prov på stort ansvar, engagemang och medkänsla när ni också hjälpte en närstående till mig, när jag larmade er. Ni är GULD värda och ni, i motsats till alla idioter jag träffat både här och där de senaste åren, så är ni värda medaljer. Klappa er själva lite extra på axeln när ni läser det här, och sprid det, skryt om det, för ni är bevisen på att det finns engagerade, drivna och bra människor kvar i samhällsapparaten idag. Ett speciellt tack till min socialsekreterare, V.L, du tror säkert inte att du gjort så mycket, men det har du. För mig har du visat hänsyn, respekt och förståelse. Du har inte dömt mig på förhand trots min bakgrund och du har aldrig använt några översittartekniker eller annat trams på mig. Du har bara varit en medmänniska som fattat hur man hjälper folk. Du är en driven person med fantastiska åsikter, som står fast vid din sak och som verkar förstå vad ordet rättvisa innebär. Tack. Tack för att jag fick den här chansen.

Bild: Min älskade unge. Fy fan vad go han är. Och redan värsta fotogenisk.

söndag, september 28

Mitt kylskåp - revealed and x-rated!

Bild ovan: En annan sida av mig.

Jag har fått låna en ny digitalkamera av min far. En Casio Exilim, som jag ska ha tills jag får ordning på min gamla. Den är fantastisk! Den har video, värsta funktionerna och allt jag behöver. Framöver blir det MYCKET mer bilder i bloggen, ska försöka bifoga nytt varje dag - och dessutom kan jag Vlogga var jag än är! Premiär för "instant vlog with moving Loo!" soon!

Men nu har jag en utmaning till er. Vad har ni i era kylskåp och skafferier? Liksom, vad har ni för basvaror hemma, och hur ser era kylskåp ut? Vad har ni sitter på utsidan och vad finns därinne - det är jag ute efter. Jag är nyfiken på folks vanor, vad ni äter och hur ni tänker, vad som är viktigt för er. Jag har fotat min kyl, frys och mitt skafferi här - enjoy!

Och jag vill att åtminstone fade, tessi, Lovi kanske?, Dan, och gärna faster C fotar! Skriv i mitt kommentarsfält om ni väljer att responda!


Ovan: Min kyl. Massor av Fun Light-saft, coca-cola light och grejer. Förutom det: smör (ovanligt i mitt kök), barnmat, marmelad x 2 (aprikos och någon slags jordgubb) Thailändsk Black bean garlic sauce till wokning och marinering, sushi-ingefära (gari) , vegetarisk barnmat, sparris, Rödbetor och en drottningssyltburk. På nedre plan syns också marinerade vitlöksklyftor i lösvikt. Även ägg och lättdryck med varierande smaker, fläder, citron och svarta vinbär tror jag det är.



Ovan: I grönsakshörnan återfinns squash, paprikor, tomater, avocado och salladslök samt Rucola. Bredvid syns mitt beroende; Ramlösa och Loka, smaksatta i varierande sorter. Lokan är den med fläder och citron jag nyss förälskat mig i. Me loves kolsyrat, smaksatt vatten.



Här då! Här har vi barnjuice (ekologisk). grön pesto, Theralene (haha!), soya, Italiensk lättdressing (en onetimer, jag gör alltid egen dressing men den här hade en gäst med sig vid något tillfälle, bra bas faktiskt!), salladsdressing (inte heller min, kvarleva, kul att experimentera med), soltorkade tomater i påse, risvinäger (till sushi). Ovan syns ketchup, wasabi och lite smör. Den har jag i Alexanders mat, på order av BVC. (smöret alltså, inte wasabin)


Vid sidan om här, på micron, står Alex mat uppradad. Den står normalt sett inte där, jag ville bara rada upp den där för fotografiet så man fick en översikt över alla schyssta färger. Bara ekologiskt, vegetariskt och utan tillsatser.

Skafferi! Couscous, russin, kakao, potatismjöl och solrosfrön. I blå burken finns linfrön och jag tror det är en påse med linser som skymtar i bakgrunden. Nedanför finns fullkornspasta, makaroner, ättikssprit (jag gör egna inläggningar, jag vet, jag är som en liten tant) och.. öhh.. vi tar en bättre bild på det.. :

Okej, glasnudlar, gröna linser, nudlar, pasta, kokosmjölk, currypasta, mojito drink mix (vedervärdig, gör egen istället!), en uncle bens - tikka masala -sås, sirap och äppelcidervinäger. Förutom det vi nämnde ovan, förstås.

Ooh, några av de absolut viktigaste hörnstenarna i min matlagning. Eftersom jag lagar mycket asieninspirerat och hett vegetariskt, så är ingefära, vitlök, matolja och sesamolja ett MÅSTE. Det här ska finnas i varje hederlig människas kök - du kommer långt på ingefära och vitlök, och jävlar vad gott det är.


Övre frysfack: Återigen, hörnstenar i min matlagning. Här finns röd och grön thailändsk chili, det där gröna i mitten är limeblad, och det där vita är pepparrot.


Nedre frysfack: Vegetariska vårrullar, vegetariska "kött"bullar, fryst sushi, laxfilé. I kräftsalladburken finns en infryst överbliven middag, gissar att det är quornfärssås eller ingefärswok. Även fryst, hackad spenat, broccolibuketter, hemplockad rabarber (längst in) och ett paket tortillas.



Kylskåpsfronten: Apoteket - magnet, en askul seriestripp föreställande en mor med sin vilda unge hos doktorn: "Är det ADHD, doktorn?" frågar modern oroligt. "Nej, tyvärr, det är bara en vanlig skitunge" säger doktorn. Hilarious! Ett Aftonhoran-urklipp "Du ska vara snygg, framgångsrik och lycklig, annars kan du dra åt helvete" (angående försäkringskassans nya regler i början av året) , en NA-pamflett med mötestider, under det adress och telefonnummer till alla barnakuter och barnläkare i området, ett vykort från Costa Rica, (från pappa) , en magnet från grekland (pappa), och en massa oanvända hello-kittyklistermärken. Dessutom visitkort till någon viktig person (i detta fallet min läkare på beroendevården),vårdguiden-magnet, försäkringskassa-magnet, en DN-rubrik (eller var det expressen? nåja) "Dags för feministisk egoism". Där bakom är det någon broschyr för LSS-förmånen tandvårdsskydd. Eller vad fan det heter. Och så Hello Kitty förstås!

Ja, det här var mitt matförråd och min kylskåpsutsida. Det sägs ju att det man har på kylskåpet reflekterar ens liv och det man har I det, representerar vem man egentligen är. Jag vet inte om det är sant, men jag tyckte det var en kul grej att göra. Nu är det ER tur! Om någon är lagd åt det hållet så får ni gärna analysera min person genom mitt kylskåp och dess in och utsida, det kan ju vara intressant det med! Jag ska kolla klart på några till avsnitt av min nya hookup-serie nu: "greek", och dricka min Loka. Sedan ska jag lägga mig bredvid min son och somna med armarna runt honom för det har varit en lång, underbar dag på stan med alex och liselott. Hon är så jävla bäst, underbara människa! Alex med förstås, mina två favoriter - på samma ställe. Kan det bli bättre? Njo, förutom det faktum att det är fullständigt dött på kärleksfronten så borde jag inte begära mer. Jag är sugen på en höstromans, eller bara en flirt. Snart kommer jag väl signa upp mig på spraydate, syrran verkar ju ha feta napp där.. herregud..

Imorgon kommer det skvaller, och så ska vi se om vi kan få ut den där "så här var det"-storyn snart. Dessutom Vlog VÄLDIGT väldigt snart. Glöm inte att komma tillbaka och kika - du vet aldrig vad du kommer hitta här, i Social Ingenjörskonst - den enda blogg du behöver.

lördag, september 27

Fin


Sååå fin.

tisdag, september 23

Kuben


Idag var jag och alex på förskolan Kuben och kollade läget.Vi blev runtvisade av en trevlig fröken som redogjorde för montessoripedagogikens grunder och hur de hade det. Det verkade vara en trevlig förskola, men jag fick inte den där "hemma"-magkänslan som man SKA få när det är RÄTT. Sen var det en annan sak. Jag kan inte låta bli att störa mig. Jag vet att jag är en petig pedantspråkmesserschmidt ibland, jag retar mig på små detaljer och så även här.
De hade satt upp en affisch vid ingången med bilder på när barnen var på utflykt. Där stod, med stora bokstäver:

"Utflykt med avdelning blåbär! Vi tittade på GAMMLA hus!"

Ååh, jag bara kände en sån där jävla irritationsrysning längs ryggraden. Ni minns vad jag skrev om lärare och språklighet? Är det för mycket begärt att ens förskolefröken ska kunna stava till "gamla"? Är det jag som är petig? För det var fröknarna som gjort affischen, skrivit med tjusig handstil och allt, inte barnen.
Sen kom nästa irritation. Fröken berättade om hur personalomsättningen varit under de senaste åren, och så förklarar hon:

"Ja, och det här hände ju när vi BÖT grupp, och.."

Böt?
BÖT?!

WTF!?

DET HETER BYTTE! BYTA, BYTTE, BYTT!
Och "böt" är en av de fulaste böjningar som finns också i min bok.

Ja, det var trevligt men jag saknade den där "magkänslan" som jag vill känna när jag kommer rätt. Och helt ärligt så verkade personalen lite.. jag vet inte. Märklig. En kvinna såg ut som om hon var ett troll med jättemycket grått, långt hår som spretade överallt som om hon saknade borste. En annan tant verkade lite grå och purken. Lokalerna var inte superfräscha men helt okej. Det är bara det att "helt okej" inte riktigt duger.
Ett plus är att barnen verkade leka väldigt lugnt och de verkade fokuserade på det de sysslade med, tog egna initiativ och verkade på det hela taget behandla varandra bra. Men magkänslan säger ändå inte riktigt "Ja". Jag ska naturligtvis kika på en hel hög innan vi bestämmer oss, jag och alex.
Och jag kan inte sluta reta mig på det där med "böt" och "gammla". Sorry, men det kan jag inte.

Bild: Fotosession med mig själv, enjoy.

söndag, september 21

Uäää!

Och så skulle jag vilja kärringgnälla lite i vanlig ordning.
I mitt centrum här i Jakobsberg så kryllar det av små bås, på mötesplatserna och vid utgångarna. Och där står de. Försäljarna.
Och det är alltså diverse bolag som vill sälja sina jävla tjänster till mig genom att uppmuntra sina säljare till att hoppa på mig med frågor som "Ursäkta, vad använder du för telefonabbonnemang?" och "Stanna ett tag! Vill du ha råd med allt du drömt om? Vi här på GE Money bank.."
Vilka jävla idioter! För det första har jag nästan alltid hörlurar på mig. För det andra går jag med barnvagn. Och jag säger alltid "Nej tack" innan de hinner säga något. Men de fortsätter! Och följer efter! Och kör med idiotiska lines som "men om du väljer vårt erbjudande får du mer pengar över till knodden!" och andra bakhållsliknande argument. Jävla puckon! Om jag stressar ifrån er i 180 redan innan ni hunnit få syn på mig, borde inte det säga er någonting? Att jag inte har RÅD med något jävla lån med 21,87% effektiv ränta! Att jag inte VILL bli pådyvlad något, jag vill inte sälja min själ till ComHem, Tele2, GE MB eller vad ni nu representerar! Försvinn och sluta JAGA efter mig som några jävla vildingar!

Hörnini, när ni utbildar era säljare. Lär dom nånting om kroppsspråk. Tillexempel vore det läge att backa när kvinnor med barnvagnar gör 360-svängar och SPRINGER ifrån er och går omvägar för att slippa möta på er.

För övrigt så har alex en tandexplosion i munnen. Tre tänder håller nu på att komma ut samtidigt. Och detta leder till feber och enorm smärta när han ska ta flaskan. Jag tycker så enormt synd om honom. Kort efter att dagens vlog spelades in så borrade han in huvudet i min kofta och började jämra sig. "Mama, mama, mama, maammmmaaaa uäää!" som att det lilla livet försökte förklara för mig hur ont han hade. Jag har vaggat, jag har sjungit, jag har vyssjat och klappat och baddat den lilla pannan, jag har burit, jag har kramat och pussat bort tandtrollen och jag har masserat tandköttet med nappen. Ingenting har hjälpt. Slutligen, precis innan alvedon-akuten (ella) anlände till min dörr somnade han i min famn med nappen hängande i mungipan, helt utmattad. Lille vän, vad barn blir ynkliga när de blir sjuka. Och med all rätt, stackars älskade knyte.
Men nu sover min lilla bubbe.

Och en annan sak; häromdagen så skojfajtades ST med mig och slog mig med kuddar där vi satt alla tre i hans säng. Alex skrek genast till och tryckte sig mot mig med båda händerna och protesterade vilt. Som för att säga "Inte min mamma! Låt bli det där! Gör henne inte illa!". Jag fick ändra röstläge radikalt och försöka förklara för alex att mamma och st bara busade och att det inte var något farligt, men sen var han lite långsint på ST och ville inte riktigt leka med honom på en gång. Min lilla riddare, försvarar mamma minsann.

Det är märkligt hur radikalt ens liv kan förändras. För två år sen var jag någon helt annanstans. Idag har jag en Alex, en underbar solstråle som leker flirtleken med folk på tunnelbanor och som försvarar mig, och som somnar med nappen i mungipan efter en lång stunds feberyra. Vilken grej.
Har jag nämnt hur tacksam jag är för det?

Videoblogg med bubberiet!

Så kommer här, en efterlängtad (?) Vlog med bubberiet! Enjoy!

Brunett and no strings attached plus dinner


Jag blev brunett igår. Och mitt ex H tyckte inte alls om det. Träffade ST idag, och han sa varken bu eller bä om saken. More like "äh, jag ser bara en silhuett, du sitter i motljus". Sedan inspekterade han mig på lite andra fronter så vi gick inte djupare in på min nyvunna hårfärg. Ehm.
Det är apstressigt att åka till Rosenlund för att hämta min medicin varje jävla helg. Hoppas jag slipper restriktionerna och får ha medicinen över helgen snart, för jag kreverar. Jag och alex rusade dit, försenade och försovna, och inga hard feelings för alla sköterskor bara äälskade alex (jag älskar att ha en så charmig och glad unge som stjäl showen från det faktum att hans mamma är ett tidsoptimistiskt fuckup). Strax efter att jag lagt medicinen under tungan ringde ST lite spontant (mycket intressant, för han ringer aldrig spontant - om han inte intagit några alkoholhaltiga drycker so to speak) och jag och alex blev inbjudna i hans residens för lite TV-tittande och lek med ST's son X's bilbana (hängde ni med där?) (Nej fade, du kan hälsa ungen din att alex bara fick titta lite och känna, inget är sönder eller så :) - sedan försökte jag och alex tjata med oss ST hem, men han ville "vara hemma och lulla". Jag till och med lockade med god middag, nya filmer och vidare djupa inspektioner av hans fysiska lekamen, men den jäveln turned me down! Shit, i totally lost my charm these days, förr i tiden kunde jag övertala vem som helst till vad som helst, nu kan jag inte ens muta karlarna med att komma hem till mig och bli bortskämda!

Det här är hemskt! Kan det ha att göra med min nya hårfärg? I såfall bleker jag tillbaka. Med en gång. Jag vill ju inte vara ensamstående singelmamma resten av mitt jävla liv. Om jag inte ens kan locka till mig lite no-strings-attached-sex med tillhörande GRATIS MAT, var fan är världen - och mitt utseende slash charm - på väg?
Fuck, det här är illavarslande.

torsdag, september 18

Mitt ex, aka Alexanders far, har gått under jorden och varit där i över en vecka nu. Eftersom du blockerat mig på MSN, inte svarar i telefon när NÅGON ringer och raderar dig från alla gemensamma communitys så känner jag mig nödtvungen att skriva: H, hör av dig. Jag har en uppsjö med folk som letar efter dig och som har ringt dig, och nu ringer alla till MIG. Så ta och hör av dig, för jag har tre meddelanden att lämna till dig.

onsdag, september 17

Tid

Det här med skrivandet tar tid. Vill jag att ni skulle veta. Imorgon bör första delen vara uppe. Tillsvidare tipsar jag om ett seminarium som jag tänker gå på, på Lördag:
http://www.abf.se/?portalPageId=1304&arrangementId=93266
"Våldtäkt och romantik" är ämnet och det ska bli intressant att bevista ett feministiskt seminarium för att se vad den världen har att erbjuda mig.
Jag skriver åt er, så fingrarna blöder. Det blev mer grundligt än jag förutspått, så van som jag är vid att dela in mitt liv i kapitel, men allt kan inte kortas ner.
Hoppas ni har förståelse!

Förresten, jag tar tillbaka allt jag sa om att vara intresserad av waldorf. De är ju riktiga sektish-nutheads, herregud, jag begrep inte att det var antroposoferna som drev det, men med facit och en massa undersökningar i hand så begriper jag hela konceptet. Ont VS Gott? Nej tack. Färgkritor utan färgen svart? (det finns alltså speciella waldorf-kritaskar där färgen svart saknas, fråga mig inte varför) Nej tack. De får inte måla med linjer utan bara vått-i-vått, man pratar om mänskligheten som en god plats fram tills en viss ålder då allt plötsligt blir ondskefullt också. Herregud, håll er borta från min unge säger jag bara. Vilka nutheads.
Läste en mycket intressant tråd, pappa tipsade mig, en berättelse från en kille som gått på waldorf. Läs hans chockerande och märkliga story: Här!

Jag trappade för övrigt upp till 10 igår. Vilket uppsving! Ångesten är nästan borta och trycket har helt lossat. Jag behövde alltså bara komma in på rätt dos för att det skulle lösa sig. Wunderbar. Jag känner dock viss rastlöshet och oro, så kanske blir det 12 jag hamnar på, men inte mer än så.

Fantastisk, den där medicinska vetenskapen.

söndag, september 14

Backlash

Jag har haft väldigt mycket ångest den här helgen. Medicininsättningen går inte helt felfritt och obehindrat och detta resulterar i panikångestsymtom och luftfattigt tryck över bröstkorgen. Drar ständigt efter andan som om jag inte får luft. Igår blev det dessutom för mycket, overload totalt. Mamma ringde, båda mina besökare här hemma var stressade, uppträdde märkligt och sa ingenting så jag kände mig ansvarig för att hålla igång allting. Slutade med att jag i princip kastade ut folk för att få vara ensam.

Jag har varit i princip odödlig fram tills nu, mitt liv har bollats med fram och tillbaka och folk har undrat hur jag orkar. Jag med. Men så har det bara varit, en självklar sak. Nu har jag kastats tillbaka och börjat leva i en konstant backlash. Allt jag förträngt, all sabbad självkänsla, alla kemikalier, all frustration, vrede, sorg och abstinens jag gått och förträngt djupt inom mig har nu bubblat upp till min inre yta och kokar igenom bröstkorgen som en ständig, brännande het påminnelse om vilken katastrof jag skapat. Det bryter sig långsamt igenom bröstbenet och ilar nedför magen som ett uppslitet sår. Andningssvårigheter, luftfattighet, känslan av att kroppen och hjärnan är två separata sektioner av en enhet som kör varsitt race - det gör ont. Jag förväntade mig aldrig att den här resan skulle bli enkel, men jag trodde jag hade gjort upp med pinan genom att bara "bryta mig igenom" den när den kom farande. Istället rusade jag igenom den som en sprinterlöpare bort från ett oväder och trodde förstås att den korta skur jag fått över mig när jag började löpa, var allt. Nu har ovädret hunnit ikapp elitidrottskvinnan Loo i grenen "flykt", och jag saknar idag kondition att fly ännu en gång.

Samtidigt sitter jag här med ett barn, de stänger av hissarna så jag blir beroende av att ha barnvakt varje dag när jag går till beroendemottagningen eftersom jag inte kan ta mig ner med alex och vagn fem trappor ensam, och då måste jag ju ha folk här, som inte heller mår bra och som har sina issues att ta itu med, och sen är det H som inte mår bra alls, och jag försöker att hålla en god stämning mellan alla, och vill helst bara att de slår på hissfanskapet så jag kan isolera mig och inte behöver hjälp med en så enkel sak som att gå till beroendemottagningen. Jag är känslig för andras stämningslägen och när andra mår dåligt ovanpå detta, trots att det är mina vänner, så behöver jag, och vill jag, backa. Men jag kan inte backa av och fräsa åt någon som jag är beroende av för hjälp.. fattar ni? Moment 22. Imorgon är det lika illa igen och då har jag TVÅ tider att passa. Beroendecentrum OCH tandläkaren. Men just nu har jag för mycket panikångest så då måste jag boka om den - IGEN, och för att undvika att behöva dra hit barnvakter. Så imorgon bitti tar jag alex på ryggen i en ryggsäck eller nåt och bär ner honom och vagnen fem trappor, går till beroendemottagningen, får min medicin, pantar burkar till babysemp och tar mig hem igen, sen får folk säga vad de vill.

Och så måste jag alltså mer aktivt börja bearbeta skiten som bubblar upp, utöver det grubblande jag spenderar merparten av tiden med. Jag kanske måste skriva om det. Från början. En så här var det, typ. Det får bli så. Jag måste börja i rätt ände. Från början.
Jag börjar imorgon. Då kommer den. "Så här var det" - Del 1.

lördag, september 13

Sitta & stå!


Ja just, jag glömde ju berätta. Att igår lärde sig Bubberiet att sitta själv. Han har ju avverkat det i en intressant ordning: Först stå med stöd, sen krypa, sen sitta själv. Han ställer sig nu upp hela tiden med stöd, och drattar i golvet så det står härliga till. Vi får bygga kuddfort bakom honom så han inte får hjärnskakning. Bifogar bilder på underverket.

Splitting...

Idag delar jag med mig av en låt. Klev upp tidigt med Bubberiet, som lekte "mamma är ett berg" genom att klättra på mig fram och tillbaka. Hade drömt en av mina favoritlåtar hela natten, så here goes. För er som hängt med så länge så var det den här låten Alexander föddes till. Den är fantastisk. Och att ha blivit född till en låt som heter "splitting an atom", det är grejer det.


fredag, september 12

Frågelåda och kärringgnäll


Del I - Frågelåda

Frågelåda
blev det i kommentarsfältet i mitt förra inlägg gällande lärare och språklighet, så jag tar och svarar här istället för att härja i kommentarsfältet, och förtydligar det jag skrev tidigare:

Muir säger:"En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D"

Svar: Det stämmer att mitt skrivande förändrats. Främst handlar det ju om ämnena i sig, mitt liv består inte längre av dygnslångt festande, klubbar och den här "leva för dagen"-inställningen som man får när man är rotlös och inte har vare sig barn eller hem att ta hand om. Jag längtar inte tillbaka till mitt gamla liv längre, men jag skriver ofta om det i min egna personliga dagbok. Någonting jag tänkt göra väldigt länge dock, är att skriva en liten följetong om hur mitt liv faktiskt varit fram tills dess att jag blev gravid med Alexander. Ibland kan jag själv känna att jag håller på att trampa ner i Linda Skugge-fenomenet, ni vet, den vilda tjejen som är förbannad på allt och alla och som rebellar deluxe, är syndig i största allmänhet och med nån slags konstant avtändning som skaffar barn och gör en helomvändning. Fastnar i tjatet om mammarollen och gnäll om blöjor samtidigt som martyrskapet bara skiner igenom texten. Jag har bara ett försvar gällande det; jag är mammaledig. Min vardag kretsar kring Alexander och visst sitter jag ändå och grubblar mycket, men mycket av mina tankar och tillbakablickarna jag hamnar i, vigs åt boken jag skriver på och jag vill liksom vika de bästa resonemangen till "13" som är arbetsnamnet för närvarande.

Gil säger: "En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt. Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska."

Svar: Det håller jag absolut med om! Myndighetssvenska är dötrist. Det har sin funktion men rent litterärt är det rena rama kålsoppan. Jag var inte tillräckligt tydlig gällande det, och jag vill inte citera henne heller eftersom det är utlämnande och otrevligt, men det handlade inte så mycket om stavfel som hennes ordfattighet. Att hon inte är engagerad eller ordintresserad alls är ett tungt vägande faktum. Jag har all förståelse för att man är grammatiskt inkorrekt ibland i sin blogg, jag är det mest hela tiden och jag använder väldigt mycket talspråk, slang och egenknåpade uttryck. Men det finns liksom ingen BREDD på hennes språk. Det saknas ett genuint intresse. Det finns inget engagemang, ingen utveckling. Ordvalen är på lågstadienivå och meningsbyggnaderna är katastrofala. Jag önskar jag kunde citera, men det vore inte schysst och det vore att hänga ut och peka ut en person och så gör man inte.

Äpplet säger: "Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra..."

Svar: Jag är inte riktigt med på noterna. Du påstår att du skriver "tveksamt bra", och jag antar att du syftar på att du "inte är någon författare", so to speak. Det är en sak att "skriva bra", alltså vara en duktig skribent, och att kunna uttrycka sig obehindrat och brett. Återigen handlar det om att ha ett rikt språk och att kunna leka med, och experimentera med ord. Ordglädje, eller språkglädje, om man så säger. Och att, som Gil påpekar, kunna anpassa språket efter läsare och tillfälle. Jag håller bestämt fast vid att språkglädje och ett glödande intresse är av yttersta vikt för en lärare. Om inte passionen och engagemanget för språket finns där, så lär man ut på ett platt sätt som gör att barnen tappar intresset. Man kan inte vänta sig ett glödande engagemang av eleven om inte läraren själv finner glädje och passion i det hon undervisar. Du skriver "det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen". Nu syftar du på innehållet och dess riktighet, och det har inte med saken att göra.

faster C säger: "jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet.."

Svar: Absolut. Men återigen, det är inte det korrekta eller att man är akademisk och facklig som är nyckeln, som tidigare sagt.

Fridabörjesson: "Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?"

Svar: Ja, jag och liselott pratade om det där igår. Hon var och hälsade på och jag tog upp ämnet i bloggen och fiskade efter hennes synpunkter. Hon sa då att det är många som blir lärare eftersom det är en relativt enkel utbildning (i jämförelse med mycket annat) som också genererar viss akademisk respekt,och för att de kommit underfund med att de tycker om barn, men att det är långt ifrån hälften som gör det av "rätt" anledningar. Jag kan själv inte relatera till att vilja bli lärare och inte ÄLSKA att pyssla med ord och ramsor och sagor, och att inte förstå vad språket egentligen är, vilka magiska världar man har nyckeln till, och hur det är grunden till att överhuvudtaget tänka filosofiskt och definiera det abstrakta. Jag själv har en förälskelse i språket jag använder, och ju bredare mitt språk utvecklats, ju mer insikt har jag fått om saker och ting. För att jag kan sätta ord på känslor, tankar och stämningar, förstå sammanhang, orsak och verkan, andra människor.. utan språket skulle jag känna mig inkomplett.

Del II - dagens blogginlägg

Återigen, folk. Jag väntar mig mycket av dig som lärare. Jag väntar mig en passion, ett engagemang, en leklusta och en bredare ordrikedom än genomsnittet. Det är det minsta jag kan begära av någon som är ansvarig för en så stor del av mitt barns utveckling. Man skall inte glömma att man som förälder också har ett enormt ansvar och att man inte får "slöa till" och sluta lära och engagera barnet bara för att det går i skolan. Som förälder, eller som man väljer att uttrycka sig i skolsammanhang, vårdnadshavare, så har man det yttersta ansvaret för att barnet utvecklas till en fullgod individ och man kan inte bara gnälla på okunskapen och påtala att "Men han har inte lärt sig det i skolan". Det är att skylla ifrån sig och att avsäga sig det ansvar som skiljer en förälder från en närstående till barnet. Det är du som förälder som skall se till att barnet får i sig det hon/han behöver av både kunskap och näring.

Jag får allergisk klåda mot föräldrar och deras påhitt. Kanske därför jag inte har så många vänner med barn, för jag står faktiskt inte ut med småbarnsföräldrar överlag. Många är gnällande martyrer i stil med "Ja jag har faktiskt tre barn hemma och lilla jonas är ett, pernilla är tre och sebbe är fem och det är ett helvete, jag får aldrig tid för mig själv och alltid är det något, jag blir så utarbetad..blablabla". Jag blir helt matt. Det var ingen som höll en pistol mot huvudet på dem och tvingade dem att skaffa tre barn med så täta mellanrum. Det finns många saker de kan göra för att underlätta situationen, och det fanns många saker de hade kunnat göra innan de "plötsligt" stod där med en snorig småbarnsfamilj utan egentid, men de har bott in sig i rollen som utarbetade martyrer, det är liksom fel på allting, allting är jobbigt och allting är så dyrt och jag vet inte allt. Alla har vi dagar då vi som föräldrar bara vill dra täcket över huvudet, det är helt normalt, men en ständigt gnällande, ansträngd småbarnspappa som drar ursäkter som "Vi har inte råd att ge barnen nyttig mat så det blir lätt Billys pizza varje dag" (ursäkta?!) och "Nu har vi inte råd med det och det för lille alfons hockeyträning och lilla ebbas tvärflöjt och blablablabla" i all evighet, får mig att skaka på huvudet. Jag förstår att det är jobbigt med det arbete som du utför som trebarnsförälder, all heder åt småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående, men vem fan orkar umgås med en gnällspik som ändå inte vill ha några råd utan bara vill sitta med en kanna kaffe och beklaga sig över den situation de sitter i? Vad kul barnen måste ha det hemma, så roligt för dem att känna att de är vandrande bördor liksom.

Och om de inte är martyrer så är de så jävla präktiga. De är så jävla helylle och ger liksom begreppet "hela och rena" ett ansikte. De kommer där, alla mammor på rad med barnvagnarna så ingen kommer fram- med sina självbelåtna miner och sina bekväma skor och allting är liksom Elloskatalog och Kavatskor och overaller, höga på kaffelattes och det är babysim och mammagrupp och nu ska vi minsann göra saker tillsammans, här i vår trygga lilla bubbla med föräldrar med barn i samma ålder och alla bor vi i radhus och har likadana plantor på bakgården och medhavd matsäck och diskussion om konsistensen på sonens avföring för det är ju den naturligaste saken i väääärlden och allt är så laagom och perfekt och ingen avviker från mängden. Ååh, jag blir helt vansinnig. Anledningen till att jag blir det är för att det här är de där populära tjejerna i skolan som alltid hade nytvättat hår och snygga vita underkläder som killarna avgudade, som var lite småkorkade sådär och som alltid varit medelmåttor i allt men som bara gick runt och var så jävla snygga och dryga mot oss som inte var lika coola, som växt upp och nu skaffat en egen klubb via moderskapet.

Anledningen till att jag sågar människor på det här sättet (ta mig med en nypa salt, will ya?) är ganska psykologiskt lättförklarlig. Jag har aldrig fått vara delaktig i den hemliga "klubb" som kvinnor alltid skapat runt mig genom åren. Det började i första klass, genom hemliga lådor och Barbieklubben, som jag aldrig var med i eftersom jag inte fattade poängen med att ha en leksak för att klä på och av den igen, genom tonårsrummens förtjusta idoldyrkan och NKOTB-förälskelser, till Flickvännernas klubb och Väninnornas, och nu mödrarnas. Vi talar samma språk, men de blir osäkra och taggiga i mitt sällskap, de främmande kvinnorna. Det är som att de alltid kunnat lukta sig till att jag inte riktigt hör dit. Missförstå mig rätt; jag har inga problem med min kvinnliga identitet. Jag har faktiskt aldrig känt att den behövs ifrågasättas, kanske för att den inte är så viktig för mig. Men tydligen så luktar den misstänkt, för kvinnor blir på sin vakt med mig. Jag vet inte om det handlar om vad jag pratar om (även om jag faktiskt måste generalisera mitt eget släkte och säga att fyfan brudar, vad de flesta av er suger när det kommer till musik, det går ju inte att snacka musik med många med fitta, det är ju för trist) eller hur jag säger det, men skitsamma. Jag och grupper med en massa pipiga brudar är inte kompatibla. Jag och martyrer till småbarnsföräldrar går inte heller.

Nu tar vi och lägger ner kärringgnället för idag. På bild idag synes Alexander med sin far. Alex är iförd en aplyxig barndress som han fått av "moster" Liselott. Hon skämmer bort mitt barn med svindyra barnkläder och jag är inte den som tackar nej. Dessutom bifogar jag bild på cool barnmat som liselott hittat. Det är 100% organisk och vegetarisk barnmat som inte innehåller några mjölkprodukter, inget vete, inget laktos, inget gluten och inga tillsatser eller konserveringsmedel. Alex älskar dom, och de finns i massor av olika smaker. Heja liselott som hittar så bra produkter! jag ska ta reda på var hon köpt dom om ni är intresserade. Märket heter iallafall "Ellas kitchen" och det är helt fantastiskt med barnmat som inte innehåller en massa skit, eller en massa djur för den delen. Tack lottlott för fina kläder och mat, hälsar jag och Alex. Och kläderna passar ju perfekt!

torsdag, september 11

Välj ett annat yrke - innan det är för sent!

Jag har en lite kärringgrinig dag idag. Satt och skummade igenom lite bloggar och kände mig oinspirerad när jag klickade in på en blogg som handlar om en lärarstudent och hennes vardag. Och jag satt och läste igenom hennes rätt svenssonaktiga liv och insåg att herregud, människan vet inte skillnad på De och Dem. Hon verkar inte ha så mycket koll på grammatik whatsoever faktiskt, och det får mig att bli lite sådär grinig. Vafan, om inte ens våra barns blivande lärare kan skillnad på De och Dem, eller kan uttrycka sig på ett fritt och korrekt sätt i skrift, hur ska hon då kunna lära ungarna nånting? Vad är det som får en människa att vilja bli lärare om personen ifråga har uppenbara brister på sådana områden som är helt avgörande för det arbetet hon skall utföra? Jag har väldigt lite till övers för människor som vill arbeta med barn bara för att de "ääälskar barn". Jag är ledsen, men det är inte tillräckligt! Det är inte nog! Att lära ut till barn handlar om att ha en passion, ett engagemang och att ha en språklig bredd som möjliggör eftertanke, analys och förståelse. Jag träffar ofta människor som har ett bristfälligt språk, och väldigt lite intresse för detsamma, och oftast så är det ett stort hinder för individen ifråga. Att inte kunna ta till sig, analysera själv och att tänka logiskt är alltihop knutet till språket.

Som grädden på moset är denna lärarstudent en flicka med oerhört låg självkänsla som ständigt talar om döden och ångest i sina inlägg. Hon pratar om sin vikt, hur fet hon är och hur mycket ångest hon har över det. Hon har en allt annat än sund livsstil och äter kraftiga mediciner. Det är synd om flickan, ångest är ett helvete och alla mina sympatier för det. Men jag skakar ändå på huvudet. En människa som ser ned på sig själv och har låg självkänsla kan inte lära ut. Hur ska barnen kunna känna trygghet och känna att fröken har ordning och reda när hon hatar sig själv? Själv har jag haft depressioner av och till hela mitt liv men jag har som vuxen skapat en självkänsla som gör att jag är relativt trygg med mig själv och framförallt så är jag medveten om mina begränsningar och möjligheter. Å andra sidan skall inte jag bli lärare heller - av olika skäl men mest för att det inte ligger i min ambition. Jag vill så mycket annat!

Jag kanske har ett elitistiskt tänkande, vad fan vet jag. Men när det gäller mitt barns utbildning så kräver jag att lärarna som har hand om mitt barn varje dag i X antal timmar har koll på det de lär ut. Att inte kunna grammatik och att inte kunna handskas fritt och obehindrat med sitt modersmål är helt jävla oacceptabelt och om man studerar i syfte att ta på sig ansvaret för våra barns utveckling till samhällsdugliga individer så SKA, inte bör, utan SKA, man ha ett rikt språk och ett seriöst engagemang i detsamma. Språket är det finaste verktyg och den absolut bästa gåvan du kan ge dina barn. Med språk lär vi oss att förhålla oss till världen, våra sinnen expanderas när vi får förmågan att uttrycka det vi ser, känner och gör. Språket är det mest viktiga i skolundervisningen och jag betalar inte skatt för att något barnkärt pulver ska lära ut ett fattigt språk till min unge. Jag oroar mig redan på förhand kring det faktum att Järfälla är den kommun där lärarna är mest lågavlönade i hela landet. What you pay for is what you get. Redan nu är det fastställt från min sida att mitt barn inte skall gå i skola i den här kommunen. När Alexander är så pass gammal har jag fått en högre inkomst och kommer således att välja en annan bostadsort. Det ger inga garantier för att han får språkgenier till lärare, men chanserna ökar drastiskt. Och om alex nu skulle få en klasslärare som inte själv har en passion för språket hon lär ut, kommer vi att byta - direkt.

Min bästa väninna är lärare och hon är helt jävla fantastisk. Den kvinnans engagemang i språket och hennes enorma kunskap kring barns utveckling och tankesätt bör vara en förebild för många. Hon har en genuin nyfikenhet inom sig gällande barnen och hur de tänker. Hon påbörjar sin master nu i Höst i barn och ungdomsvetenskap och har redan blivit lovordad på institutionen som en radikal tänkare. Där har du rätt person på rätt plats! Om alla lärare hade samma engagemang och intresse som hon hade, så skulle jag inte oroa mig det minsta. Självfallet är jag en aning jävig då hon står mig så nära, men man behöver inte vara en närstående till henne för att se att hon gör ett förbaskat bra jobb. För hos henne finns både språkligheten och engagemanget, och främst nyfikenheten och inställningen att livet är en ständigt pågående lärande process för oss alla.

Hur som helst så störde jag mig på den här tjejen, som jag inte länkar till eller nämner namnet på, för det är bara onödigt att hänga ut folk och att jag håller på och kritiserar lär ju knappast speeda på hennes språkutveckling. Jag blev bara tvungen att lacka ur lite i bloggen här, för det är fan inte OK. Jag får nästan agg gentemot den här tjejen, ni vet, jag läser och läser om hennes i övrigt enkla vardag och det är ju iallafall bra att hon har en blogg och tränar sig i skrivandet. Men hennes språkfel är på högstadienivå, hennes ordbredd är snäv, hon kan inte ge en klar bild av det hon vill beskriva för hon "vet inte hur hon ska förklara riktigt". Jag brukar inte bli så här irriterad på främmande människor, men något triggade mig på något sätt. Jag antar att jag är i en känslig fas där jag begrundar barnuppfostran, lärande och utveckling en hel del tack vare att Alex bara blir äldre och jag nu engagerar mig i hans förskoleplats. Jag sitter inte här och förhöjer mig själv genom kritiken, jag uttrycker maktlöshet genom det. Jag själv är tex helt värdelös gällande ekonomi. Jag har svårt att strukturera pengar och min egen ekonomi och jag blir rastlös och oengagerad och vill hellre gömma räkningarna i skåpet när de kommer, för jag får sån ångest över allt som skall betalas. Men jag biter ihop och gör det jag ska. Räkningarna måste betalas, annars står jag och Alexander hemlösa och utan trygghet. Men jag har insikten att någon ekonom kommer jag aldrig att bli.

Vi har förresten inbokat studiebesök på montessoriförskolan Kuben, som jag pratade om. Det blir inte tal om Waldorf, efter analys och efter era kommentarer (mycket tacksam!) och lite vidarestudier på området har vi funnit ut att pedagogiken inte riktigt passar oss. Underbar lokal dock. Men både Montessori och Reggio/Emilia-pedagogik intresserar. Självfallet kommer vi att besöka ett flertal förskolor innan vi väljer.

Fejdan ska väl bli lärare, har jag för mig. Men den tjejen har helt klart alla indianer i kanoten på det området. Det vore intressant om du delgav oss lite tankar kring lärande och dina syner på pedagogik och rätt man på rätt plats? (Uppmaning till fejdan). Jag är också väldigt intresserad av barns utveckling just nu - mitt eget barn gör mig nyfiken på området och jag har redan plöjt flera böcker i ämnet.

Idag trappade jag till 6mg suboxone och jag känner mig lite småstudsig, det går lite upp och ned i kroppen och är inte riktigt något kontinuerligt flöde, utan jag blir lite ångestladdad på kvällarna. Detta botas med bokläsning, sömn och massor av te. Både jag och Alex snorar som fan och jag rosslar och låter som en gammal ciggkärring på rösten. Sexigt.

onsdag, september 10

Förkylda

Ååh. Jag och Bubberiet är förkylda. Igår sjuknade han in, mitt lilla hjärta hostade, rosslade och snörvlade och fick feber. Jag och lillasyster fick turas om att bära runt på honom, mata och bädda ner den matta lilla kroppen. Febern gör honom trött och medtagen och han orkar inte krypa runt så mycket. Just nu ligger han på filten och leker med sin napp och småpratar. Idag vaknade jag med igenrosslad hals, feber och yrsel. Suboxone och aspirin till mig, alvedonsuppar och barnjuice till honom. Och de har stängt av hissen i trapphuset hela veckan. De bygger om. Gissa vem som får knåpa med barnvakter och panikinringda släktingar klockan 9 på morgonen? Jag får ta hit Ella, hon får vara här i lägenheten och gosa mitt sjuka barn medan jag springer till riddarmottagningen, får medicinen, ränner in på Coop och köper vegoburgare och mörkt bröd, cigaretter på vägen och ett paket kaffe. (Jag kommer inte ner ensam med barnvagn och alex 5 trappor, än mindre upp igen..) Dessutom har jag jordens största finne på hakan. Hem igen och nu är vi hemma, utslagna och matta. Jag ligger mest och läser bok och dricker kaffe. Alex vill gärna också ha boken, han rev sönder två sidor för mig ur "kärleken till ett barn" som är uppföljaren på "Inte utan min dotter". Som jag lånat av ninas föräldrar, så nu blir jag väl ersättningsskyldig. Haha.

Idag blev det onyttig lunch i huset. Så nära som vi kommer onyttigt här borta iallafall. Soyaburgare med mörkt bröd och frön, rucolasallad, tomat, några skivor avocado, hemgjord dressing och massor med kärlek är det i min lunch, som nu ligger i magen och myser. Avvek lite från GI idag med brödet, men det är trots allt halverad mängd kolhydrater och dessutom är det gott. Avslutning med ett äpple för vitaminernas skull. Alex lunch bestod av potatis och kålrot med lite smör. Han gillar kålrot. Ungen min.

Det här är det tristaste inlägg jag nånsin skrivit. Jag skriver mest för uppdateringens skull, så att ni inte försvinner och tror att jag lagt ner. Jag har väldigt mycket ideér i huvudet till både debattartikel och videoblogg, men jag är så pass matt av febern att det inte finns mycket energi till det. Jag kurerar mig först.

Dagens värdelösa vetande apropå mat; Visste ni att rucola betydde "raket"? Detta med anledning av dess skarpa, peppriga smak. Det tycker jag är lite kul att berätta för ungar, för de minns gärna, och tycker det är lite coolt med en grönsak som heter raket. Här hemma kommer det aldrig att bli problem på "få ungen att äta grönsaker"-fronten. Vi äter ju inte kött hemma och jag är rätt händig i köket. Om jag får lov att låta lite högfärdig.

Men hörni, jag pallar fan inte sitta här just nu. Bok och aspirin var det!

Bild: Han är ju så poppis att ha med på bild, så det är klart att jag gör mina läsare glada. The boy, the myth, the legend. Alexander med haklapp!

tisdag, september 9

Säljer jag?


Jag fick ett intressant mail idag. Som synes i screenshoten till vänster. Som följer:

"hejssan
kom av en slump in på din blogg. Mycket trevligt =)
Gött att du är mera på fötter efter allt missbruk å sådant. Såg att du hade fått sub utskrivet..säljer du o för hur mkt? Lycka till med din son!"

Eh.. hörrudu Dessan. Du läser att jag är en beroende som får medicin mot mitt missbruk, att jag har barn och att jag "kommit på fötter" och sen undrar du om jag säljer knark? Säljer samma medicin som jag väntat i flera månader på att få? Brukar du skriva till bloggare och fråga om de säljer knark, eller är det bara folk som har ungar och är rehabiliterade?
Alltså.
Allvarligt.
Ger jag på något vis intryck av att jag är någon form av knarklangare?

För övrigt så händer det en del. Jag började på 2mg Suboxone i Måndags och ökade till 4mg idag. Vi skall fortsätta trappningen tills vi uppnår en tillfredsställande nivå. Och jag mår bättre än på länge, min energi är på väg tillbaka och min kropp känns lättare. Vi får se hur jag stabiliserar mig här, just nu är det mycket känslor och tankar som obearbetat kommer upp till ytan. Jag anpassar mig.
För övrigt så finns det ingen medicin för mig att "langa" då jag går till beroendemottagningen varje dag och hämtar min medicin på plats, lämnar urinprov och sitter ned med en sköterska tills tabletten lösts upp i munnen. Så kommer jag att ha det framöver, ett bra tag tills man släpper mig med större ansvar. Men vid den tiden då jag själv rår över min medicin kommer jag naturligtvis inte att sälja ett jävla skit. Den här medicinen är livsviktig för mig. Om jag hade velat tjäna snabba, svarta pengar hade jag tagit ett svartjobb, inte bökat mig genom beroendevården i ett års tid.

Jag blir så trött.

Och älskade Alexander
har fått sin första förkylning. Åh mitt skruttiga troll! han snorar och hostar och jämrar sig och jag får bära runt på honom hela tiden. Det är inget vidare det här.

måndag, september 8

Helgen i bilder


Söndagspromenad i Sundbyberg med Nina. Alex har fått en nemo av Ninas föräldrar. Alex är glad, nina ser ut som en snusktant som ska råna iväg alex långt bort.


Alexander tackar Tommy och Maria för fina Nemo. Den blev finfint sovsällskap på vägen hem.


Mamma och alex poserar.


Mamma Loo poserar.

Cléo poserar.


Lördag och middag och kaffekärringshäng i hemmet. Här visar mjukisarna K och lillebror hur det ska gå till. Se, observera och få ångest, hälsar lillebror till Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Så här ska det gå till! Mjuka, metrosexuella män med god hand om barn. Gotta love it.

Mamma Loo har börjat på GI-inspirerad kost. Här synes hennes quornfilégryta med lök och krossade tomater, aningen chili, kanel och sallad. Bulgur och quinoa i basen.


Världens minsta fötter.


Världens finaste unge.

fredag, september 5

Stureplan + Barnvagn?

Förresten. Idag i matbutiken kommer det fram en äldre man till mig, pekar på min barnvagn och säger "Det är ju rena rama stureplan det här!" och går.
Vad i all världen ville han mena med det?

Förskola

Jag sitter och skall söka förskola för Alexander. Och nu sitter jag knivigt till. Naturligtvis måste jag gå och besöka var och en av de skolorna jag valt ut, men nu sitter jag här med världens fundering. Jag ser gärna till alternativ pedagogik och både waldorf och montessori tilltalar mig. Det negativa med Waldorf skulle i sådana fall vara "flumstämpeln", men tyngdpunkten på vegetarisk mat, och miljön barnen vistas i, är för viktig för att bortse ifrån för vår del. Och som sagt, MILJÖN.

Ta en titt på en av de skolor jag har möjlighet att söka för alexander: http://www.sabywaldorf.se
Kika på bilderna. Ser ni vilken fantastisk miljö för barnen att leka på? Ser ni, ungarna har ju för fan ett slott!
Ett annat mycket intressant ställe är montessoriförskolan kuben: http://hem.fyristorg.com/kuben/Webbplats/V%C3%A4lkommen.html - jag älskar hela idén med föräldrakooperativ och styrelseplats. Damnit! Jag måste dit och kolla på dom här ställena. Jag vill ha det bästa för alex och både waldorf och montessori tilltalar mig rent pedagogiskt.

Någon här som har erfarenhet av Waldorf / Montessori? Eller tvärtom? varför valde du en "vanlig" kommunal förskola för ditt barn? Åsikter, tack! :)

tisdag, september 2

Äntligen! (igen!)

PUH!
På Måndag börjar jag medicinera med suboxone! Äntligen! (Mer info från Läkemedelsverket finner du Här!) Och jag är överlycklig. Alla papper är nu ordnade, mötet har äntligen varit och allt är förberett. Allt som behöver ske nu är att det blir Måndag. Det känns nästan overkligt. Ska jag verkligen få den här medicinen? Ska jag nu slippa den konstanta känslan av att behöva "mata hålet"? Kommer min oro och min stress att dämpas nu när tryggheten i opioidsubstitutionsbehandling äntligen kommer att finnas? Jag har aldrig tidigare deltagit i substitutionsbehandling för någon av mina drogproblem och jag trodde inte det skulle bli verklighet heller. Räkna med att jag kommer att skriva om det här - hur det känns, hur jag reagerar, mina eventuella förändringar och liknande.

Jag tror inte på något vis att medicinen kommer att "lösa alla mina problem". Lyckopiller existerar inte (iallafall inte i laglig form) och allt man gör om man nu skulle få tag i dessa illegala lyckopiller, är att skjuta problemen långt framför sig och gömma sig i sitt eget närvarorus. Observera att jag inte skriver "fly från verkligheten", för det har jag pratat om tidigare - hur droger för mig aldrig varit någon form av flykt, snarare en efterlängtad närvaro och en känsla av att klara av, höra till och att orka. Det enda jag begär av medicinen som sådan är att viljan att mata hålet, och att tomheten i centrum av kroppen, jämförbart med ett tomt rör som går igenom munnen och rakt igenom kroppen - hela vägen - dämpas, eller till och med försvinner. Resten, min ångest, rädsla och allt det andra, har jag alltid levt med och det är ingenting jag bara kan ta en tablett för att få bort. Men jag har verkligen längtat efter det här.
På måndag, då gäller det!

PS: Fan vad jag är sugen på att köpa det här till mitt kök. Fett! http://www.thinkgeek.com/homeoffice/stickers/a6d0/images/2945/

YYL!

Åh gud, nu blir det vårdmöte om en timme. Jag är så jävla nervös. Tänk om de fått för sig att jag inte ska få något subexone nu. Tänk om de tycker att jag ju har klarat mig i typ 11 veckor utan så nu tycker de att jag ska slippa. Eller om det är typ 3 veckor kvar IGEN tills jag ska få det. Jag är dödsnervös.

YYL.

måndag, september 1

Buzz Lightyear!



Alexanders faster C var här och lämnade väldigt fint barnbord och stolar med Buzz Lightyear på. Jag och Alex gläds åt hur fint det blir i hans rum. Tack faster C!
Bifogas exakt hur glad min unge blev över sina fina möbler, plus kort på hur de passar in i hans rum.
Vi är mycket nöjda.

Hur illa är det?

Underhållande MSN-dialog på nattkröken.
Freakie är min vän, och "Loo- YYL" är jag, men det fattar ni säkert ändå.

Freakie säger (00:10):
Hur illa är det när man hör musik spela när det inte är någonting som spelar den?
Loo- YYL säger (00:11):
hmm.
Loo- YYL säger (00:11):
tinitus? alkohol? lsd? förgiftning?inbillningssjuka? svält?
Freakie säger (00:13):
tinitus - har det till och från, men då är det ett högfrekvent tjut
alkohol - ingen alkohol på över 24 timmar
lsd - nope
förgiftning - hoppas inte det. Åt nyss
inbillningssjuka - Är det lika roligt som det låter?
svält - åt nyss som sagt
Loo- YYL säger (00:13):
haha
Loo- YYL säger (00:13):
pja, schizofreni, psykos, inbillning, delirium?
Loo- YYL säger (00:14):
hur kul låter det?
Freakie säger (00:14):
låter som om det kan liva upp min gråa vardag
Freakie säger (00:16):
hehe, jag hör även msns standardljud när någon skriver till mig i tid och otid även fast ingen skriver till mig
Loo- YYL säger (00:16):
japp, det är kört för dig. det blir psykakuten och haldol. det ska tydligen vara en hit förresten.
Freakie säger (00:17):
då hoppas jag att jag får samma present som jag gav en kompis som blev tvångsinlagd på psyket
Loo- YYL säger (00:19):
present? vadå, får man presenter för att man blir inlagd nu för tiden? orättvist, sist jag var intagen fick jag inte ens behålla mitt plastband. Jag som ville ha det på mig, lite för att visa upp, som barnen som behåller sina grönan-åkband för att visa upp för kompisarna dagen efter.