Gud, jag är så trött just nu, på att träffa människor, på att sköterskor kommer in här och glömmer mediciner som är livsviktiga för mig, som läkarna satt ut på grund av att jag ändå varit döende. Jag får be om näringsdropp fast jag inte ätit på flera dagar, jag får be om epilepsimedicin. Och sedan alla dessa besök, gud vad jag älskar er alla, jag vill ju träffa er men hur ska jag kunna schemalägga så att jag själv får andrum? Jag vet inte hur man tänker längre. Jag bara andas ut när jag får 5 minuter för mig själv. O menar att jag försöker isolera mig, det gör jag inte. Jag försöker upprätta testamenten och allt som ska göras med alex. Sjukhuspersonalen här (läs: Läkarna, sköterskorna har inget med detta att göra) anser tydligen att det bästa vore att jag adopterade bort A. Helt och hållet. Slet honom från sina rötter. Vilka jävla idioter, jag vägrar. Vad har DE med min son att göra? Pratade med soc om detta, soc är på min sida när det gäller a. Vad bisarrt det här är, att planera sin egen död. Jag har till och med planer på min egen begravning. Jag vet till och med vilken präst jag skulle vilja ha. Jag planerar min egen död medan jag är i livet, och hinner inte njuta en sekund av det som är kvar. Jag vet vare sig ut eller in.
Jag är inte så rädd just nu, jag gråter inte, har inte gjort heller sedan läkaren satte sig på sängkanten sådär. Jag går bara på, som en robot. Borde jag sörja? Hur agerar man inför vetskapen om att man när som helst kan dö? Hur agerar man inför att få allt svart på vitt så här?
Sitter ensam på sjukhuset för närvarande och väntar på kvällsmediciner medan jag pumpar ur mig ord efter ord som inte leder någonstans. Tack för alla era kommentarer, blogginlägg - så vackert ni skriver om mig! Jag kan inte svara på dem alla men jag tackar er. Jag läser allt här borta från sjukhuset så fort jag har ork.
Jag ska som sagt flyttas till stockholms sjukhem, jag vet inte mycket om det men jag är bekymrad och rädd. Jag vet nog vad det innebär att flyttas till ett hospice på det sättet, det här är sista anhalten för de som inte kan vårdas hemma. Men jag har er - in i det sista kommer jag att försöka orka. Blogga. Skriva. Eller så dikterar jag för LillaMi eller O, om de vill och kan.
Jag älskar er för att ni lyft mig till att bli något jag alltid velat vara, även om jag inte är så säker på att det är det jag är eller varit egentligen, men varför ifrågasätta när det är betraktaren som bedömer aktören på scenen. Jag älskar er för att ni gör mig till författare. För det är det mitt hjärta alltid velat vara. I den där vindskupan med utsikt över vattnet, i det stora, ljusa huset i trä med det svarta taket, där skulle jag skriva mina böcker medan min man lagade middag, för det var hans dag idag, nästa dag vore det min sak att ordna föda.
Anyway, det kanske inte blir så. Men jag kom till det här livet skrikande, med knutna nävar och sparkande. Man får tamejfan se mig göra samma sak om jag skall ut ur det också.
Människor, människor, människor.
Det är Loo som skriver nu, och jag vet inte var jag ska börja, Kanske i fredags då jag hade tilltagande smärtor som bara mattade ut mig. Kanske om beskedet jag fick av läkaren på sängkanten där jag låg och kippade efter luft, "Loo, vi tror inte att du har lång tid kvar", och kanske hade jag int det heller, just då. O satt och vakade med fsster C och såg O aåg hur jag blev blå och grön i ansiktet - jag var på väg att somna in. Men något ryckte mig tillbaka. Jag såg aldrig något ljus. Ingen hand sträcktes ut, Jag var bara förbannat röksugen.
Jag fick en rullstol av avdelningen för att underlätta. Vi kör mig i den när jag är röksugen. Jag har haft skitmycket besök här. Alla säger samma saer. Att jag ska ringa dem om vad som helst, att de ställer upp vad det än är. Shit, hade vi så här mkt energi och engagemang i vanliga fall så hade stora saker kunnat hända, Jag har fått mp3, blivit erbjuden säkert hundra stycken.
Underbara S flög hit och vände upp och ned på läkarna, Behandlingen är densamma. Men någon kunde, vågade och agerade. Och hon hav mig en tatuering i present!
Jag måste pausa nu men jag kan säga som så här; Jag lever, jag överkom EN barriär, jag har nu ca en månad kvar att leva och jag ska flyttas till sthlm sjukhem vid fridhemsplan, Vissa säger att det är ett lyxigt place och jag kan bara se äldrevården framför mig. Någon som vet något om stockholms sjukhem, kommentarsfältet tack!
Tack alla för std, comments, kärlek och allt ni gett mig. Jag kämpar. Som ett djur.
Min syster har skrivit väldigt vackert om mig. Läs och bedöm själva i hennes blogg:
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14107607
42 kommentarer, oräkneliga på facebook, över 30 personliga mejl, det bara fortsätter strömma in ord från er, och ni får mig rörd, glad, förvånad och .. ännu mer förvånad. Människor som läst min blogg i flera år och som känner att de måste stötta nu, människor som bara väntar på att positiva ord ska dyka upp här från min sida, människor som uppdaterar flera gånger om dagen och hoppas. Tack! Tack alla fina människor med hjärta för vartenda ett av era fina ord, ni ska veta att jag läser dem alla, grundligt, och berörs inifrån, ler, torkar en tår och skrattar. Jag känner mig oerhört stöttad. Tack.
Jag vet inte om jag kan ge er hopp eller ingjuta något i mig själv, men min vän S, underbara S som är läkarstuderande, har tagit tag i detta. Hon flyger ner från Norrland om några dagar. Hon är förbannad, ledsen, bestämd. Hon har ideér som hon tror kan funka. Hon har pratat med en lymfomexpert för min skull och vi ska kräva stamceller och jag vet inte, så mycket sker just nu där borta. Om S har blivit förbannad, precis som jag - vi är så lika hon och jag - då jävlar händer det saker. Så nu kommer hon ner och rör om i grytan. Något kanske kan ske. Jag vet inte. Jag håller modet uppe.
Jag slet ut min CVK av misstag, ni vet, min lilla dosa som jag får mina cellgifter i, som de tar prover igenom och så vidare. Den var tvungen att tas ut och jag fick vänta i 2 dagar, full av smärta, jag kunde inte ha morfinpumpen i och allt blev bara värre. Jag orkar inte ens gå igenom hur ont det gjorde att slutligen sätta in skiten och hur jag fick vänta på det ena eller det andra, nu ligger jag i alla fall på sjukan med misstänkt lunginflammation. Igen. Men jag mår relativt okej bortsett från smärtan i lungorna och jag är inte vare sig rörelsehindrad eller modlös. Jag andas utan syrgas, hela den bagen. Jag återkommer om själva sjukdomsläget lite senare, jag orkar inte riktigt sitta här och tramsa om det just nu, det känns som om jag bara pratar om sjukhus hela tiden och även om det är en stor del av mitt liv så är det inte det jag vill snacka om hela tiden. Det är lite som när jag fick barn och jag kände att många oroade sig över att jag bara ville prata om ungar nu när jag blev mamma liksom, så funkade det inte för mig. Jag vill ju höra om livet, skvaller! Vem har legat med vem! Banala funderingar! Sådant som är helt meningslöst, bara right on the top of ya head liksom. Många anser sig vara för fina för sådant men det skiter jag i. Jag vill bara snacka om världsligheter, inte djupsinnigt dödensnack. Jag vill leva och hoppa och skutta, och damnit att jag ska också. Det finns inget dö för mig.
Jag är i alla fall på sjukhuset, men jag är uppe och går och hämtar mitt egna kaffe och allt det där, och mår förhållandevis okej. Snart kommer läkarna på rond, jag tänkte kolla lite på en film jag hittat här på sjukan i DVD-skåpet, "Grabben i graven bredvid" som fått sådana strålande recensioner, och tänka på lite annat en stund. Glöm inte bort nu alla, att det här är ändå social ingenjörskonst - den enda bloggen du behöver och någonsin kan komma att behöva, så inte fan lämnar jag den till någon annan jävla klåpare.
Och fan, jag behöver en MP3-spelare. Jag saknar musik här borta på sjukan så in i norden och datorn är inte mycket till hjälp. Jag måste hitta någon billig skit nånstans som kan duga så länge tills jag har råd (typ aldrig) med en ny. Vet ni något så hojta till! Lurar har jag redan, det är bara en spelare jag behöver och jag är desperat just nu efter någonting att ha med mig i fickan och lyssna på. Det är liksom mitt trademark, det enda jag behöver i livet förutom dator, som jag ju redan har.
Vill ni nånting så är det L.Lonnroth (@) gmail.com (ta bort ( ), pga bots och shit) eller kommentarsfältet som gäller.
Jag fick svar på varför läkaren ställde så många tokiga frågor. Efter någon timme kom han och kuratorn in i rummet. Jag anade oråd. Fett med oråd. Jag tänker bara skriva det här rakt ut nu, det finns ingen anledning att knussla om detta. Jag har inte varit stark nog att skriva det tidigare.
De talade om för mig att jag inte kan botas. Min sjukdom är inte botningsbar. Det finns ingenting man kan göra förutom att "hejda" den genom att ge mig cellgiftsinjektioner en gång i veckan. Jag har ungefär ett år kvar, more or less. Till sommaren kommer jag förmodligen att bli väldigt sjuk och jag har inte mycket till chans att överleva det här. Alls.
Nu gäller det att försöka göra en mormor. Att försöka överkomma detta trots all den här skiten, och att hitta en styrka inom mig som gör att jag lyfter som en fågel fenix och gör mig av med cancern. Jag kan inte ens säga hur ledsen jag är. Hur knäckt jag är. Hur jävla ont det gör. Hur rädd jag är för att dö, lämna alla bakom mig, för det är jag. Jag kan inte ens sätta ord på hur panikslagen jag är, och det säger väl allt.
Jag vill inte lämna alex bakom mig. Jag vill inte försvinna! Jag vill inte!
Det är en mörk tid nu. Jag ringde till Liselott och grät. Jag ringde till LillaMi och grät. Många får inte reda på detta förrän nu, jag beklagar så innerligt att ni blir tvungna att få reda på det så här men jag klarar inte av att ringa och berätta för jag gråter bara, hejdlöst. Jag klarar det verkligen inte. Jag har inte styrka nog att tala om för så många att jag är döende.
Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med det här. Jag vet inte hur lång tid jag har att räkna med.
Jag klarar inte ens av att skriva det här utan att blöta ned tangentbordet.
Jag önskar att jag kunde skriva "I will survive" men jag har inte den styrkan just nu.
08:00 - Vaknar av smärtvågen igen. Vi snackar 13 på skala 1-10. Får sprutor, jag nästan lyfter i sängen. Det har ju varit så bra i flera dagar! Medicinerna, som tar tid på sig allesammans. I med dom. Till slut börjar jag känna mig lindrad, jag dricker kaffe, ProViva jordgubb (för de har bara ProViva här av nypon och blåbärssoppa etc och de smakar för jävligt!) och apelsinjuice med isbitar i. Märklig frukost kanske men det är vad jag vill ha. Ingen fast föda än, det kommer pappa med till lunch. Han kommer varje dag med lunch till mig, igår fick jag Thaimat, Vi åt tillsammans, delade på en enorm portion. Gott. Äter inte maten på avdelningen, den smakar för jävligt, det är liksom nån slags mikromat som kommer utifrån. De drar av plasten och värmer, jag har spytt upp den maten så många gånger att den blivit totalt vidrig bara att känna doften av. Allt luktar och smakar likadant. Jag äter frukt, soppor, dricker kaffe och juice, men maten får de behålla för sig själva.
Jag har bra kontakt med sköterskorna. Alla tycker att O är skitsnygg. Det är han ju också. O tror att de bara säger det för att vara snälla men det tror inte jag. De påpekar det, en efter en. Vi skrattar när de bäddar sängen. Jag är bra på att få dem att skratta när jag vill. Jag tror inte de tycker att jag är en besvärlig patient. Jag försöker att alltid vara trevlig. Även om man har ont behöver man inte behandla sina medmänniskor som skit. Jag har alltid undrat över det där, människor utan hyfs. Människor som inte vet vad artighet är. Människor som inte kan bete sig i sociala sammanhang. Det är människor utan fostran i min värld och jag förstår dem inte. Man kommer så mycket längre här i världen om man bara bjuder på ett leende lite då och då. Lär känna dem omkring sig, småpratar, försöker visa respekt. Och det handlar inte bara om att komma någonstans, det handlar om fucking common sense. Respekt, som sagt. Det förtjänar alla tills motsatsen bevisas. Naturligtvis finns det människor som inte förtjänar min respekt. Som pedofiler, människor som slår barn och djur. Etcetera. Men sådana möter man ju inte på ofta. Eller snarare, man vet ju inte allt om alla man möter och därför säger jag "tills motsatsen bevisas".
En annan sak jag funderat över är alla de här människorna som klagar över den "nya" informationsteknologin. De säger saker som "ja nu för tiden så ska ju alla skriva ut allt i sin status på facebook, helt menlösa saker liksom, som att de har diskat och nu ska dricka juice med tjejkompisarna, asså, vem f*n vill läsa det? Inte jag i alla fall! De här nya jävla företeelserna twitter och facebook och jag vet inte allt, det är så mycket menlös information som skickas kors och tvärs och jag tycker inte om det, det var bättre förr!"
Alltså, till dem vill jag ju bara säga: Stäng av din dator då! Läs inte skiten! Uppenbarligen finns det ju människor som roas av det här, uppenbarligen finns det folk, en hel del, som finner det en rolig sysselsättning att uppdatera sin facebook-status var femte minut, men det finns folk som golfar hela jävla helgerna under sommarhalvåret också och jag begriper mig inte på dem heller, men inte fan ser du mig hänga vid närmaste golfbana bara för att reta mig på det! Du behöver inte delta i den här "nya informationsteknologin" om du inte vill, eller hur? Du behöver inte ha facebook, avregga dig från sidan då om du inte gillar det! Så jävla enkelt är det, eller hur?
Men nej, det kommer du inte att göra. Du kommer att fortsätta gå in på twitter, facebook, myspace och allt vad det heter för att läsa och gotta dig i att folk "skriver ut sina liv på internet" så att du kan beklaga dig på närmaste kärringfika. Låt folk skriva vad fan de vill, det är väl ändå deras huvudvärk, inte din? Det här är det nya, lev med det eller strunta i det. Men herregud, orka störa sig på saker du så lätt kan stänga av.
Åh, nu kom den där läkaren in igen. Det komiska är att de tar upp det här med Alex i första hand, frågar om honom och var han är när jag är sjuk, frågar om min nya kille, och om mitt ex (!) och saker de inte har med att göra. Jag begriper mig inte på dem, jag har faktiskt människor som sköter allt som har med alex att göra och alex är fullt trygg i sin jourfamilj som jag haft sedan länge. Jag har en socialsekreterare som företräder alexander som sköter och delegerar till jourfamiljen, och så, som ni vet, en egen socialsekreterare som håller i övriga trådar gällande mig. Vilket jag tycker är mycket välfungerande. Varför läkarna HÄR kommer och ifrågasätter det i första hand istället för att fråga om mina smärtor är för mig ologiskt. Nu ska de dessutom komma in med en kurator i eftermiddag och diskutera någonting, jag frågade om vad det var men fick inget konkret ur dem. Jag poängterade dock att situationen med Alexander inte är något som de behöver lösa, och att det går bra att ringa till Alex socialsekreterare T om de har några frågor. Det är dessutom ironiskt att de frågar om det här först nu. Att de tar upp att jag har en ny pojkvän tycker jag är ett jävla övertramp. Och sedan frågar de om mitt ex! Inte fan frågar jag om deras förhållanden. Varför är det intressant? Mina jävla relationer har inte de med att göra. Vi får väl se vad de säger på kuratorsmötet som vi ska ha. Jag förstår inte grejen. Jag tänker inte sitta som i ett polisförhör och redogöra för mina relationer. Den där läkaren verkar ju ha problem med mig eller något. Det är andra gången han ställer sådana frågor inför ett helt läkarlag. Jag uppdaterar er.
Och du, det var fan inte bättre förr.
Torsdag morgon, 06:01
Vaknar av otroliga smärtor i rygg, axel, bröstkorg, bäcken. Hela kroppen i uppror. Har aldrig känt så tidigare, smärtan får mig att gå av på mitten. Trycker i mig tabletter. Ingenting fungerar. Lyckas ändå somna om någon timme på soffan. Samma sak upprepas igen när jag vaknar och hela dagen efter det. Smärtan bara tilltar och jag undrar om jag ska dö nu. Sitter vid datorn och försöker fokusera, ta min medicin. Kräks upp all vätska jag fått i mig plus medicinerna. O tittar förbryllat på mig, orolig. Jag skakar av smärtan och efterverkningarna av kräkandet. Har en tid hos dagvården klockan 14. Beställer taxi som vanligt, sitter och försöker fokusera i taxin. Funderar på om jag inte skulle ha ringt ambulans istället. Smärtan är skärande, blixtrande, huggande, det går som blixtar rakt igenom kroppen, jag känner hur den jobbar upp sig och BAM!
14:00
Får ett rum på dagvården med säng med en gång. Kan knappt gå de sista metrarna dit, bäckenet plågar mig så fruktansvärt. Får beskriva smärtan om och om igen för en massa människor, jag vet inte ens om de förstår mig. Födslovärkar är piece of cake i jämförelse med det här, då kanske ni fattar vilken nivå det här är på. Och då menar jag inte värkar lindrade av epidural. Ligger och får oerhörda skakningar och kan knappt andas av tryckvågen som går igenom kroppen. Jag fattar inte vad som händer, läkarna tror att det handlar om cancerfanskapet. Att den gör ont för att den är aktiv i kroppen. Växer. Jag blir gråtfärdig, det känns som om allt bara ska drabba mig. Hejda den då, gör nånting, nästan skriker jag. Gör nånting!
Jag får morfintabletter. Puckat eftersom de tar 45 minuter innan de verkar. Varför får jag inte sprutor undrar jag. Somnar till ändå, blir inlagd på avdelningen. Först har de ingen plats men sedan blir mitt gamla rum ledigt som av ett mirakel. Går över till avdelningen, får en av mina favoritsköterskor, hon är så jävla bra. Alla är förvisso bra där, men henne gillar jag extra mycket. Hon ger mig morfinsprutor och vi får pumpa i mig bra mycket mediciner innan det äntligen släpper. Blandning, mix, läkare i telefon säger "Ge henne tills värken släpper". Fyra sprutor får de ge mig, plus lyrica, alvedon, neurontin, gud vet vad mer. Till slut känns det bra igen.
Under helgen:
Samma visa om och om igen. Blir medicinerad deluxe. Känner mig hopplös och nedslagen inuti. Undrar varför den bestämt sig för att pina mig, cancern alltså. Varför gör den så ont? Ska det vara så här? Är detta ett tecken på att skiten bara växer? Har den sådan framfart nu att den tar över helt? Är rädd och orolig, försöker morska upp mig, säga till mig själv att de kommer lösa det här. Mina värden för låga för cellgifter också trots att det gått så lång tid nu och jag tagit sprutor skitlänge. Är rädd att tappa modet. Eller har jag redan det? Ser mig själv i spegeln, blek och medtagen. Jag ser för jävlig ut. Jag känner inte igen mig själv, hur fan kan någon tycka att jag ens ser ut som en människa? Febern stiger igen. Saknar mitt barn så oerhört mycket, tittar på hans foto och gråter. Det här är inte rättvist. Måste morska upp mig! Var stark nu Loo, för helvete. Du klarar allt. Eller gör jag det? Jag kanske inte klarar det här. Modet kanske inte spelar någon som helst jävla roll. Mod biter inte på cancer. Den aggressiva fan vill ta död på mig och när den plågar mig med smärtor av inte denna värld är det lätt att förlora hoppet. Man ligger ju bara där och skriker efter morfin, morfin som jag egentligen inte vill ha men som jag måste ha, för ingenting annat biter ju. Jag orkar snart inte sitta här och morska upp mig med idiotiska jävla ursäkter som jag intalar mig själv hela tiden. Jag börjar få slut på motivering. Motiverad, my ass.
Pratar med O i telefon då och då men samtalen skär sig, förstår inte varför. Blir alltid så rädd att han ska tröttna eller ha tröttnat när han låter sådär. Egentligen handlar det säkert inte ens om mig, men min jävla hjärna tolkar ju allt negativt så. Och det är inte så sabla märkligt heller. Jag skulle verkligen förstå om han hellre vill ha en flickvän som INTE är halvt om halvt döende med smärtor, tre milimeter hår på skallen och med blåmärken över hela kroppen. Jag förstår inte hur han kan vilja vara med mig, jag gör inte det, men å andra sidan har jag ju tappat modet här, det finns ingenting att förstå längre. Det är som om jag inte orkar hålla fast längre. Jag försöker verkligen, men det är så svårt.
Inlagd på obestämd tid. Läkarna vet ingenting. Jag får blod och trombocyter, mediciner mediciner mediciner. Vet inte när jag ska få cellgifter. Vet ingenting. Vet inte varför jag har så ont. Vet inte varför jag knappt kan andas. Vet ingenting. Har ingen information att ge er. Vet inte när jag kommer hem. Jag är i limbo. Jag bara ligger här och får mediciner. That´s about it. Har inte pratat med läkare än. De säger inget, ingen säger något. Jag får inga svar.
Så är det.
Modet är faktiskt inte så illa ändå. Jag har faktiskt världens bästa vänner när man tänker efter, och speciellt när man hör alla fina saker de säger och hittar på för att pigga upp en. Liselott kommer över till sjukan och hänger på torsdag. Maria hade gjort en "pigga upp mig"-låda som hon ville ge mig. Bara en sån sak, att människor kommer på såna fina saker.. Samtal, sms, kommentarer och mejl strömmar in, alla är så fina. Och det hjälper faktiskt. Nånstans därinne tänker jag liksom "Men titta här vad fina de är. Jag kan ju inte svika dem nu och bara trilla ner död!" och det kan jag ju faktiskt inte. Jag har världens backup, jag har ju ett halvt kommunhus med folk som läser den här bloggen. Ja, faktiskt, det har jag. Jag har så mycket hjälp med mitt liv som det är nu att jag egentligen bara borde kunna segla igenom detta som en räkmacka, fast så enkelt kommer det förstås inte att bli, rent fysiskt är det ju jag som måste ta de där påsarna med cellgifter och pumpa dem i mig. Det är jag som måste överleva. Det finns många som inte får hjälp av samhället av olika anledningar, det finns mycket pengar som sparas in från vård till landsting, och så finns det många som heller inte vill ha hjälpen, eller - de vill bara ha den på sina egna villkor, och det fungerar inte riktigt så. Men jag är en av de lyckligt lottade som har hjälp från samhället. Det finns hjälp att få för den som behöver, det kan ta tid, det kanske inte är på dina villkor till att börja med, och man ska aldrig börja kräva saker eller tro att det bara är att knäppa med fingrarna, för så fungerar det inte. Och man måste fullgöra en del saker själv också. Och jag tror att det är just den lilla detaljen som blir avgörande för många som påstår att de inte "får hjälp". Många missbrukare är fortfarande kvar i tänket att försöka fortsätta med missbruket, det ligger där långt bak. Många tror att just deras problem är så unika eller att just deras historia är någon slags ursäkt till att få bete sig som de gör och sedan sitter de ändå och gnäller. "Jag får minsann ingen hjälp!" - det är så lätt att sitta och tycka synd om sig själv och skylla sitt liv på någon annan eller någonting annat istället för att se sakernas realitet.
Nu har ju jag en väldigt komplex kombination "problem", varav min cancer är det största och mest angelägna problemet i sammanhanget. Rent socialt fungerar jag ju utmärkt och skulle utan cancern i mitt liv varit i gasen med att plugga och jobba för länge sen. Det är det enda jag vill, bli färdig copywriter, skapa mig ett liv utifrån ett arbete jag skulle älska att gå till varje dag, och pussla detta med familj och hem. Allt det skulle kunnat bli verklighet nu om inte cancerfan kommit tillbaka. Jag hade sett fram emot att ta jobbet som datalärare där jag jobbade tidigare och studera samtidigt, få upp lite KomVux för att kunna gå vidare till universitetet, ta deras 2-åriga copylinje (1 års studier, 1 års praktik) och samtidigt göra allt det här andra. Leva. Älska. Kanske gifta mig (!! Ni trodde aldrig det om mig, eller hur?), skaffa fler kids. Leva Svenssonlivet och utforska allt vad det har att erbjuda mig. Renovera ett kök, måla om huset, engagera mig i meningsfulla projekt som ger mig någonting, engagera mig politiskt, köpa lördagsgodis och dricka ett glas rött på fredagen när barnen somnat. Allt det där känns lockande nu. Allt det där finns inom räckhåll. Nu tar det bara mer tid, intalar jag mig. Mer tid, för jag ska inte gå miste om det. Jag ska överleva den här jäveln. Jag ska spöa skiten ur honom en andra gång. För jag vill uppleva. Livet. På riktigt. Jag vill dela, jag vill älska och bli älskad, jag vill våga. Jag vill kasta mig ut i det nya och utvecklas. Jag vill. Leva. Livet till 100% och prova allt det jag inte gjort förut, nämligen allt som inte skadar mig själv. Jag vill, jag vill, jag vill!
Och ditt vidriga lilla stycke cancer, du ska inte få ta det ifrån mig.
Inlägg
Alla kommentarer
Besökare sedan 2007 - 12 - 10 :
