Mammas Pojkar

Okej, jag har varit off ett tag. Cellgifter, ni vet hur det är. Man sitter skallig av skinande hud som en annan kinesisk jävla nakenråtta med en slag under nyckelbenet och spyr. Det är vekligen ingenting att hålla låda om. Jag har mått för jävligt sen jag kom hem i torsdags. Men nog om det nu, jag har en grej jag bara måste få blåsa ut ånga över. Det bara kliar i fingrarna! Anyway, så. Jag ser ju inte på TV annat än på webben, och jag har det här TV4 Anytime som låter en se i princip alla TV4's program när man vill. Grym streaming. I alla fall, så jag fick syn på det här programmet, mammas pojkar. (Länk HÄR!) Det går ut på följande; Man har samlat ihop 32 tjejer, 3 snubbar och deras respektive mödrar i ett hus. Tanken är att de här killarna ska lyckas träffa den stora Kärleken bland dessa tjejer och det är väldigt klassiskt med dejter och utröstning och ni vet, hela Bachelor-stuket, minus rosorna. Man har medvetet castat in väldigt skilda personligheter för att det ska bli lite drama, det hajar man direkt. Twisten med programmet är att alla tre av de här männen är "mammas pojkar" och de ska låta sina mödrar vara med och bestämma vilken av tjejerna de väljer att dejta. Hela upplägget är förbluffande, creepy och helt ärligt så är vare sig grabbarna eller deras mödrar något att ha. Jag kan faktiskt inte fatta att de här 32 tjejerna är intresserade av dem, det måste vara någon form av masspsykos.

En av grabbarna är hyfsat normal, men hans mamma är en riktig ragata, vi snackar Cruella De Ville här. Hon statuerade i sin presentationsfilm att hon inte uppskattar tjejer som är "för färgade". (Kolla hennes presentationsfilm HÄR och bedöm själva) Hon går omkring och ser ut som direkt tagen ur den där såpan Glamour, och kisar sådär kallt beräknande-kärring-aktigt med sina välmålade kattögon. Mamma nummer två går omkring och frågar tjejerna om de är oskulder (hon är syrian, och det är tydligen fortfarande inne med hedersmord och dylikt i den där kulturen, om man får tro henne alltså) och vill ha en tjej som inte röker, dricker, har roligt överhuvudtaget, som är "naturlig" (det var stora krav på utseende från alla mammors sida och ordet 'naturlig' dyker upp oerhört frekvent) och som lagar mat, städar och slavar åt hennes son. Hon är riktigt weird, för hon går på i 180 om hur snygg hennes son är precis hela tiden och smeker honom lystet över bringan. Det är något som är riktigt fel där. Att stå och smeka sin son så fort man kommer åt, på ett sätt som en kvinna smeker en man hon är tänd på, och på förhand gotta sig åt ett blodigt lakan på bröllopsnatten åt den "åh så vackra" sonen.. Herregud, jag får obehagsrysningar av inte denna värld! Mamma nummer tre är en präktig bullmamma till en helsvensk jävla mes till snubbe som inte verkar klara av att säga nej till sin mamma överhuvudtaget. Han är 30 år gammal men har hittills bara visat intresse för 18-åringarna i programmet. Faktum är att en av tjejerna redan fått upp ögonen för det här. Hon sa något om att "Om det är så att jag ska konkurrera med en artonåring (hon är 31) så kan man ju fråga sig om han verkligen är rätt man för mig". Bra tänkt, tjejen. Jag säger ingenting om åldersskillnader, men när en 30-åring enbart intresserar sig för tjejer mer än tio år yngre än honom själv trots att det finns tjejer i alla åldrar på plats.. Hm. Alla tre mammorna är rena mardrömmar till svärmödrar, så varför vill de här tjejerna dejta dem?

Det fick mig att fundera en del. Dels på min egen framtida roll som svärmor åt Alexanders framtida partner - jag skriver partner, eftersom jag anser att Alexanders emotionella och sexuella läggning inte nödvändigtvis behöver bli heterosexuell, (eftersom det inte är ett eget val) det gör mig detsamma så länge han är lycklig, och jag skulle välkomna hans framtida partner vem hon eller han nu är - med öppna armar så länge han inte släpar hem en nazist eller någon som slår honom. Jag vill verkligen bli accepterad och omtyckt av Alex partner. Jag vill att de ska kunna känna att de kan komma till mig när de vill, och prata öppet med mig om vad de har på hjärtat. Jag har haft några stycken svärmödrar och i två av fallen har det varit ren katastrof. Ingen av dem tyckte om mig alls, trots mina ansträgningar. I ett av fallen handlade det om mitt efternamn - jag var inte fin nog åt hennes son, och i ett av fallen handlade det om mig som person - jag hade för många egna "åsikter" och jag strävade inte efter att skaffa barnbarn till henne på momangen (jag var faktiskt bara 22). I bägge fallen älskade jag deras söner och gjorde mycket för att bli omtyckt. Jag är väluppfostrad, artig och visar alltid respekt i andra människors hem. Jag pratar inte om olämpliga saker, politik eller pengar vid middagsbordet eller något annat bord heller för den delen. Jag har fått en bra fostran av mina morföräldrar där jag vet hur man för sig och beter sig och jag sätter en ära i att vara en artig tjej som håller upp dörrar och hjälper äldre personer att betala bussbiljetter i knepiga automater. Många av mina vänners föräldrar känner mig och jag har aldrig haft problem med att umgås med dem. Jag säger inte att jag inte kan bli illa omtyckt ändå, jag säger bara att man åtminstone inte kan skylla ifrån sig på något olämpligt beteende från min sida. Jag har alltid velat lära känna mina pojkvänners familjer, följt med på släktträffar och familjemiddagar, för jag tycker att det hör till och då jag själv har en så liten släkt har jag förstås alltid närt en dröm att få komma in i min partners familj och bli accepterad, men det verkar som förgjort. Jag har en jävla otur med svärmödrar.

När det gäller Alexanders pappas familj är det annorlunda, men jag och alex pappa är ju inte tillsammans längre, så det blir som en halv-svärfamilj. Bägge alex fastrar har jag god kontakt med, och Alex farmor tycker också, vad det verkar, bra om mig. Det finns verkligen inget ont blod mellan mig och H's familj. Vi är ju faktiskt intimt ihopkopplade nu för resten av våra liv i och med att jag kapat lite av deras gener och gjort en människa av dem. Men i övrigt har jag alltså haft en jävla otur. Ni skulle förmodligen dåna om ni fick höra några av historierna - som den gången då min första pojkväns mamma kom klockan 10 en söndagmorgon med mopp och skurhink, hem till min då 26-åriga pojkväns lägenhet för att "städa". Hon skrek och orerade om att vi minsann inte kunde "ligga och sova på det här viset" och gav order om att jag skulle ut. Helt utan anledning. Eller jo, hennes son hade slutat plugga och ägnat sig åt att lata sig fullständigt under ett bra tag medan jag jobbade och slet hem pengar till hushållet, Hon skyllde förstås allt på mig. Det var mitt fel att hennes son saknade ambitioner och sket i sin ingenjörsutbildning. Han sa inte emot henne, han bara satt där som en kuvad hund och lydde sin mamma. Senare försökte hon betala mig pengar för att inte träffa hennes son mer. När jag berättade det för honom var det som han inte hörde, han vägrade förstå eller inse hur hans mamma styrde och ställde med hans liv. Det var helt sjukt.

Och när jag ser det där programmet, hur mödrarna står där och dikterar helt omöjliga krav på sin sons framtida flickvän, och hur sönerna nickar och ler och lyssnar, då kommer en del elaka tankar. De lever verkligen igenom sina egna söner och det finns fan ingenting naturligt i det. Ser de inte själva hur de agerar? Det är ju så att man skäms! Och då tänker jag att fy fan, sådär ska jag aldrig bli. Jag lovar dig alexander, att du kommer aldrig någonsin behöva känna dig styrd av mig. Jag kommer aldrig att lägga mig i ditt val av partner och jag kommer göra en hel del för att hon eller han ska tycka om mig, för jag förstår faktiskt att det funkar åt båda håll. Din partner ska aldrig behöva oroa sig inför jobbiga familjemiddagar med tryckt stämning, jag kommer aldrig att skämma ut dig medvetet eller få dig att känna dig som om du måste bevisa något inför mig. Jag skulle aldrig någonsin fråga ut någon av er om ert sexliv, jag är inte intresserad av att veta om din flickvän eller pojkvän är oskuld och jag tänker då verkligen inte sitta och upprätthålla någon patriarkatisk jävla idiotregel och tro att din tjej är någon slags madonnafigur som sparar sig till äktenskapet. Jag tänker aldrig någonsin komma hem till dig och städa en söndag klockan tio och slita upp er ur sängen, faktum är att du får städa din egen lägenhet, den tänker jag inte lägga mig i överhuvudtaget så länge du inte ber mig om inredningstips. Jag tänker aldrig utsätta dig eller den du valt att vara tillsammans med, för några obehagliga överraskningar överhuvudtaget. Jag tänker inte ha några förväntningar på dig eller din partner som ni inte kan leva upp till och jag tänker då sannerligen inte statuera hur hon eller han ska se ut för att passa mig, som de här vrickade mammorna i "mammas pojkar" (hur fan man nu kan statuera hur ens sons flickvän ska se ut för att 'passa' till en själv och till sonen är tamejfan helt jävla vansinnigt). Jag lovar dig alex, att jag kommer att ta emot din framtida partner med öppna armar och ett öppet sinne, och glädjas åt att du hittat kärleken istället för att kritisera en massa saker som faktiskt saknar relevans.

Ni som inte sett "Mammas pojkar", jag föreslår att ni kollar på ett program eller två för det är fan i det helt jävla sjukt. Många av er kommer nog att bli lika förbannade som jag över hur de här mödrarna, och sönerna, fått det här med mor-son-relation helt om bakfoten. Jag skulle verkligen inte dejta någon av de här grabbarna. Jag har lärt mig en sak om män för egen del under min resa genom livet; Aldrig mer en "mammas pojke" som lyssnar på sin mamma när han väljer partner. Nära relation till sin mamma - visst, men om din svärmor kommer hem till er en söndagmorgon för att "städa", och han inte kastar ut henne med hänvisning till ert privatliv, då är det dags att dumpa honom. För du kan aldrig konkurrera med henne, du kommer alltid att förlora, och det är nog bäst om du lämnar dem åt varandra. Den typen av män jämför dig i hemlighet med sin mamma. Och jag vet vad Freud skulle sagt om det.

Svartvit ADHD-värld och "Made in Sweden"

Jag förväntar mig inte särskilt mycket av kvällspressen. Ändå blir jag frustrerad när de inte ens kan få en jävla bokstavsdiagnos rätt. Det är tydligen nån jävla ensam mamma-söker brutta som har ADHD, och det är inte det som är problemet, utan hur det beskrivs i Den Här artikeln:

"Ensam mamma söker"-stjärnan Nina Jingebrant, 29, har haft svårt att få livet och kärleken att fungera. För två år sen kom förklaringen. Nina diagnostiserades med adhd. - Handikappet gör att man ser allt i svart och vitt. Det kan vara därför som jag inte har träffat någon tidigare, säger hon."

Handikappet som gör att man ser allt i svart och vitt? Var fan fick ni det ifrån? Jag är helt med på individuella diagnoser och ett brett spektra av olika sätt att se ting beroende på individ. Men att generellt påstå att diagnosen i sig handlar om att man ser allting "i svart och vitt"? Heter det förresten inte "svart eller vitt"? För om man ser något i svart och vitt så är det väl för i helvete grått? Eller menar man att synen är svartvit, typ svartvit långfilm (om ändå så vore. Alla är vrålsnygga i svartvitt) eller vad fan snackar de om? Och vad har denna presumtiva svartvita syn med partners att göra? Kan man inte träffa folk då? Någon måste hon ju uppenbarligen träffat och hookat med då hon ju är ensam mamma? Vad fan är det de häver ur sig för skit?

Jag har ADHD. Jag har verkligen inte någon svartvit syn på saker, snarare ser jag oerhört många nyanser och skiftningar i allt och det är just det som är grejen. Jag kan se saker ur oändligt många vinklar. Samtidigt. Jag tänker i oerhört många steg. Detaljer. Helheten ur alla vinklar. Jag ser det. Jag har bara ett värdelöst närminne när det handlar om var jag lägger saker. Eller vad jag gjorde förra veckan. Eller tider. Jag har svårigheter med att behärska mitt adrenalinflöde. Jag åker serotonin-bergodalbana varje dag. Men jag är ändå jämnare än man tror, på utsidan. Men jag ser inte saker svartvitt. Inte ur någon av perspektiven jag resonerade kring. Klart att det finns folk som ser världen så också, men det är inte särskilt beskrivande för min diagnos. Inte alls. Jävla kvällspressen, ni är så otroligt oprofessionella. Inte ens en jävla ordentligt beskrivande mening kan ni få till. Om det nu är så att den specifika personen har ett svartvitt tänkande så kan det naturligtvis ha med diagnosen att göra. Visst kan det. Men att påstå att diagnosen i sig handlar om att man ser saker så, då är man fel ute. Det är ett koncentrationshandikapp, det är ju allmänt känt nu.

Så hur kommer det sig att Expressen missat det?

Fan, jag blir så jävla trött på klåpare. Ungefär lika trött blir jag när jag ser Tv4's "Made in sweden" på repris på TV4 Anytime. Fy fan vad trött jag blir på den där bortskämda jävla snorungen från däckfrabriken. (Kim Fransson heter han tydligen och hans blogg finns Här!) Han får i princip en karriär serverad på silverfat men han gnäller om artistisk frihet och avbryter nästan hela programmet mitt i trots att han tidigare gått med på att spela in skiten. För det första, att han har mage att sitta och jamsa emot en demonproducent som sålt en sådär 300 miljoner album, som vill hjälpa honom skriva en hitlåt.. Jag skiter faktiskt i om den där däcksnubben kan spela 113 instrument, jag tänker aldrig i helvete stödja hans musik, oavsett om det är Bagge / Carlsson (vilka jag diggar) eller han själv som spelat in skiten. Otacksamma snorungar till "artister" som sitter och snackar om vilken feeling det var på Woodstock 1969 när de själva är födda 1987.. alltså, det är så fruktansvärt pinsamt. Sedan att sitta och argumentera emot en människa som i princip Äger musikindustrin, och att hänvisa till sitt HJÄRTA när han vägrar spela in en singel som han en vecka tidigare sagt ja till? Varför det? För att han ska värna om sin integritet och motarbeta att bli en "produkt"? Men herregud, ALLA kommersiella artister är produkter. Vill man värna om sin integritet och styra allt själv kan man ju börja på samma ställe som alla andra. På småstadssyltorna, på pubarna och klubbarna. Giga ihjäl sig och leva på ingenting. Bo i en VanBuss och satsa allt. Men om man blir scoutad av ett produktionsbolag och ett gäng enorma producenter så har man för länge sedan passerat det stadie där man kunde kalla sig "äkta", vad det nu är. För jag fattar inte vad det är som är så jävla oäkta med musik man får hjälp med att skapa och marknadsföra. Jag hör ingen skillnad i "äkthet", och jag kommer fan aldrig att fatta det där, men tillbaka till ämnet.

Men PLEASE Kim, du gick ju med på att spela in programmet, de här människorna satsade mycket pengar i din promo, resor, styling, produktion, mat, hotell och du blev skjutsad och lotsad och presenterad och behandlad som någon jävla porslinsvas vart du än kom och sen kommer du och snackar om konstnärsskap och äkthet och hjärtan? Men please, don't flatter yourself. Du är inte ens charmig, inte snygg och låter som en fjunig Rod Stewart som försöker imitera Bryan Adams. Att det här bolaget satsade på dig var förmodligen din enda chans någonsin. Att sitta och bita den hand som föder en och inte ens bjuda på ett enda leende, eller ett enda livstecken bortom det släpiga uttalet och den ryckiga gångstilen och att sitta som en arrogant jävla snorvalp och kräva saker av folk och sen inte ge ett jävla skit tillbaka.. Dude, du är rätt fucked in this business. Hoppas jag.

Det är förhoppningsvis inte en jävel som kommer vilja jobba med dig efter det där programmet och det tycker jag att du förtjänar. Då kanske du kommer ner från din lilla piedestal och kommer in i matchen istället. Karriär är något man förtjänar, hur man gör det varierar. Det är inte så jävla svårt om du är beredd att åtminstone slicka rätt röv, vilket är det minsta man kan begära när man i princip får en musikkarriär serverad åt en på silverfat och ett liv som de flesta bara kunde drömma om. Men med en sådan där attityd är du bara ännu en svår, gänglig, övermusikalisk (och föga originell) småstadskille med taggig frisyr som önskade att han varit ung på 70-talet istället. Vill jag se sådana som du kan jag ta mig ned till första bästa biljardhall. Jag vill aldrig mer se dig på TV och tack och lov lyssnar jag inte på radio, förutom P3 Dans, och där slipper jag dig garanterat, så jag klarar mig fint. Men dyker ditt konstnärssvåra nylle upp i rutan igen, och serverar mig mer av ditt självupphöjda tonårsface, då kastar jag ut burken. Jag bryr mig faktiskt inte om att vissa människor blir kända och framgångsrika för att de har stora bröst och ler på rätt ställen. De är om något ändå långt mer intressanta än någon jävla däckjobbare med konstnärskomplex.

Ja, jag vet att jag orerar nu igen. Men jag kan inte med såna där människor, jag gör verkligen inte det. Jävla otacksamma snorungar.

Drogdebatt

Jag har just kollat på fyrans debattprogram där man diskuterat narkotikafrågan i Sverige. Olika representanter, bland annat en känd drogdebattör, en från polisens krogkommission, en stjärnkåt journalist och en kulturminister från KDS som inte fattar ett jävla skit. Och så en bandad intervju med Sanna Bråding på det där hon sitter och berättar att alla gör det. Herregud. Det absolut bästa var vad göteborgaren (missade hans namn, men han är kommentator i studion) sa på slutet: "Faktum är att folk mår pissdåligt i det här jävla landet och fattar man inte det hjälper inga nollvisioner".

Det Sanna säger är helt sant. Drogbruket är utbrett i samhället. Målare och stjärnor gör det, och precis som polisen säger så går det en sabla inflation i det där ordet "Stureplan". Stureplan är bara en så liten del av det. Ni skulle bara veta hur många av era vänner som knarkar. Ni skulle bli så förvånade.
Jag har knarkat på stadens klubbar och krogar i nästan nio års tid och det ÄR accepterat. Överallt. Många gör det, många fler än du som icke-knarkare ser. Vi har våra metoder, vårt sätt att täcka över det. Du ser oss knappt. Och varför gör vi det? Människor är människor. Finns det upplevelser, något som maxar stämningen, något som ger en extra kick, förhöjer kvällen, även om det innebär helvete dagen efter, så gör man det. För unga människor idag lever för dagen. Världen är på väg mot sin undergång med allt jävla krigande, verkligheten står en upp i halsen och det handlar om att få komma bort, få UPPLEVA. Det är inte svårare än så. Och precis som man poängterar i programmet så är det vi som har beroendesjukdomen som ryker dit på det och som så småningom kommer i ett stadium av våra bruk där man kan kalla det missbruk. Polisen gör insats på insats och regeringen sysslar med en vision de kallar för narkotikafritt samhälle. Herregud.. så här är det. Människor har drogat sig sedan begynnelsen. Även om du inte kan förstå det, även om DU inte kan se det ur vår synvinkel så är det så, att det finns en viss typ av nyfikenhet i oss människor som man inte kan lagstifta bort. Man kan inte bara sikta mot ett samhälle där ingen någonsin testar droger. För en KDS:are är det säkert möjligt men de tror ju att folk kan gå på vatten och att världen är skapad av en Gud för tvåtusen år sedan också, dinosaurierna och evolutionen är ju helt omodernt för dem, så visst..

Det enda jag kan säga är att det är fucked up. Och ni kommer aldrig kunna få bort de här elementen i samhället. Sorry, men så är det.

Premiär - Videoblogg!

Hönsmamma / MR-röntgen

Det finns säkert massor jag glömt att rapportera om. Som det faktum att jag de senaste veckorna varit förföljd av ett kamerateam, och att allt jag sagt upptagits av ett mikrofonstativ ovanför mig. Man gör en dokumentär om mig, you see. Det är ett rart kex som heter Sara, som går filmproducentlinjen, som gör en film om hur det är att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar. Nu är det lätt att tro att hon försöker vara med från scratch med alex, så tokig som jag är, men det handlar alltså om min mamma. Det är tungt att prata om henne så långa perioder, man minns saker som man absolut inte ville minnas. Om monstermamma och kärleksmamma. Men det är nyttigt, för jag blir påmind om de fel jag absolut inte vill begå med mitt egna barn. Men som hon inte kunde se nyktert på at the time, för jag antar att hon är för sjuk för att förstå.

Hur som helst, igår var jag på magnetröntgen. Med kamerateamet. Shit, the size of the thing! Magnetkameror är grymt stora, det är som ett stort rymdskepp man åker in i, med huvudet före. Man intervjuade mig innan, och en vänlig sköterska instruerade mig och lade mig ner, satte kontrastnål innan jag hann blinka, och satte på mig hörlurar. Sen slussade de in mig. Ett sabla dunkande påbörjades, först trodde jag att jag skulle få panik i det trånga utrymmet, jag brukar inte få det men det var lite småläskigt med de höga ljuden. Så småningom gick paniken ner, jag låg helt tvärstilla och lyssnade, och försökte hitta rytm i dunkandet. I en liten vinklad spegel ovanför mig såg jag kamerateamet och sköterskan, hur de skötte om allting och såg på min hjärna på skärmar utanför kamerarummet. Det tog drygt en halvtimme. Under tiden fick jag lyssna på Mix Megapol, och sköterskan pratade med mig i lurarna och berättade för mig hur lång tid de olika bilderna skulle ta. Jag låg blick stilla, så inga bilder behövde tas om.

När jag fick komma ut såg jag min egen hjärna på flera skärmar utanför kamerarummet. Vilken jävla grej! Där är den - beviset på att jag finns, min hjärna! Och inte för att jag sett särskilt många hjärnor innan det, men om jag får säga det själv, så var det en mycket tjusig hjärna jag hade.

Nu dröjer det två veckor, sedan får jag svar på vad de upptäckt på röntgenbilderna. Om de upptäckt något.

Under tiden jag röntgades var H hemma med korven. Vilken jävla separationsångest jag hade efter min unge! Det är ju helt sjukt. Jag är ju som en vargmamma. Häromdagen berättade H's mamma att hon ville ta Alex med sig och promenera med vagnen och gå på skansen med honom i i sommar. Jag fick panik. Ska någon annan åka in till STAN med min unge? Och gå på skansen? Han är ju bara ett halvår gammal då! Tänk om något händer! Jag sa nej. För jag vägrar lämna ifrån mig mitt barn, och jag vägrar "skärpa mig" och "morska upp mig" och "det är väl inte så farligt". Jag får ha min unge till låns på den här jorden, låt mig mamma hur mycket jag vill. Det kallas beskyddarinstinkter. Sådana har jag sett att flera mödrar saknar helt och hållet. Och DET, det är fan kusligt.
Jag känner mig som en liten klump nu efter graviditeten. Slappt här, hängigt där, runt och mjukt överallt. Jag måste börja träna och få upp kroppen till bra nivå igen. Men när ska jag orka och hinna? Jag måste fixa mig ett schema.

H är ute och promenerar med korven. Jag undrar var de är. Vilken jävla hönsmamma jag är. Äh, vafan, det finns väl värre saker att oroa sig över.

Triumf?

Alltså, det går en jävla reklam för en rakapparat på TV. De hårdkör sådana saker nu inför jul, klassiskt att sätta igång med den sortens reklam för att sälja fler prylar nu inför den stora kommersen. Hur som helst, med följande slogan saluförs den här jävla prylen:
"VI TRIUMFERADE - på MOUNT EVEREST!" (här åsyftas mänskligheten och dess 'triumfer') Varpå man senare, med en liknande ordföljd försöker saluföra rakapparaten som en samma typ av 'Triumf'. Detta tänker jag inte ens gå in på, men:
Mount Everest? Vadå triumferade?! VI KLÄTTRADE UPP OCH NER IGEN, VAD FAN ÄR DET FÖR J-A TRIUMF?! (Kom nu inte och jiddra om någon Göran Frost och hur han "kämpade" sig upp på något berg - mänskligheten vann inte ett skit på att han frös fingrar och tår av sig på 20 000 meters höjd..) Och nu försöker ni kränga på mig en rakapparat genom att åsyfta att mänskligheten gjort någon form av mästerverk, att vi besegrat någon jävla naturlag genom att tillverka ett trebladshyvligt jävla mach-8-system? Det är en jävla rakapparat, inte världens åttonde underverk!

GAH! Jag orkar inte med TV längre!

Ilandsproblem del II

Om ni undrar vad f-n jag håller på med så är det så här att vi fick vår digitalbox häromdagen. Det tog bara tre månader, men visst, nu har vi den. Och jag har alltså 147 kanaler. 147 jävla kanaler, smaka på den people. Nu har jag alltså ett helt nytt problem; Det finns för många saker att se på TV. Mitt surfande blir lidande. Jag ska verkligen träna på att snabbt knappa förbi The God Channel, för den gör mig fly jävla förbannad och jag gormar och skriker som fan i det när jag ser deras vrickade tablåer. Häromdagen diskuterade de om och hur man kan rättfärdiga sitt umgänge med homosexuella, inför Gud. Fy fan. Fy helvetes fan. Jag hoppas de brinner i helvetet. Ja, ni ser ju hur lack jag blir. TV är inte bra för mig.

Men nu får ni ursäkta, nu börjar snart Priscilla - Öknens Drottning, på TV1000. Ta-ta!

Feber

Nattens underbara progressive house / vocal house playlist:

Motorcycle - As the Rush Comes (Gabriel and Dresden Sweeping Strings Remix)
Matthew Dekay - Higher thoughts
sarah_mclahlan-fallen_gabriel_and_dresden_anti-gravity_mix-
Whigfield - Was A Time (Roberto Molinaro Concept)
Matthew Dekay & Alfredo - Symbyosis
Dj Tiësto - In My Memory (Gabriel And Dresden Elephant Mix)
armin_van_buuren-zocalo_(feat._gabriel_and_dresden)
Andain - Beautiful Things (Gabriel & Dresden Remix)
above_and_beyond_-_no_one_on_earth_(gabriel_and_dresden_remix)
Dottor Dag - La Batteria Della Mente (Molinaro Club Concept)
[Nip Tuck] The Engine Room - A Perfect Lie (Gabriel & Dresden Remix)
matthew_dekay_vs_beastie_boys-intergalactic
pacific_2_feat_anita_kelsey_-_have_2b_with_u_(matthew_dekay_remix)

Inatt har jag varit PRODUKTIV. Städat, tvättat lite, fixat, plockat och sorterat tvätt. Åh! FY FAN vad underbart. Här står jag och städar under diskbänken. Döm om min förvåning när jag hittar en bag in box - med minst två glas vin kvar i! Stor lycka och glädje uppstod så jag stekte lite potatis och beslöt mig för att äta riktig middag också, klockan två på natten.
Jag rekommenderar verkligen låtarna ovan. Märks det att jag börjar friskna till nu?

Matthew Dekay - jag vill gifta mig med dig! Din musik gör mig alldeles varm och PERFEKT inombords, du skapar beats som får mina höfter att röra sig, du får min kropp att spännas. I "higher thoughts" visar du mig vad du kan göra på ett dansgolv, och du skapar ljudbilder som måste komma från himmelen om något. Jag älskar dig matthew!

Jag hoppas, hoppas, hoppas på att få träffa ST idag. Han får mig alltid på så jävla bra humör, det sitter nog i hans retsamma ådra. Han ringde igår och berättade om ditten och datten, vi pratar faktiskt i telefon varje dag, och jag gillar det där. Små rapporter om saker och ting. Jag är en riktig kaffetant. Älskar när folk ringer och småpratar. Älskar att småskvallra. Jag tror att mina 26 år börjar hinna ikapp mig nu.

Hehe. Gjorde ett test på geeksugar , vilken är en av mina favoritsajter just nu. Hur geeky jag egentligen är. Här är resultatet:

"Totally Geeky It's all about RSS readers, upgrades, specs, industry standards and future technology for you. You don't mind admitting your geekiness because you know 99.9 percent of the population is going to have no idea what you're saying, and therefore look up to you. There is no try, only do."

Tjoho! Jag är en geek. Så jävla fett.