Radioprogrammet "Barnaministeriet - om den förlängda tonårstiden" som jag medverkar i går nu att lyssna på på webben! Klicka dig in på http://www.ur.se/Vuxen/Radio/Barnaministeriet/ och välj "Lyssna i UR:s mediaspelare". I menyn väljer du program "barnaministeriet" längst ned i menyn - det står bara "barnaministeriet" och inget mer. ("Lyssna på hela programmet"). Jag är ganska nöjd, men oj, vad rolig man låter i radio, inte alls så som man föreställer sig sin egen röst. Jag hade glömt det helt. Jag minns att, när jag gick MedieProgrammet i Lötskolan / SUC, så sände vi egen radio en timme i veckan och gjorde små reportage och jag minns att jag inte riktigt gillade att prata eftersom jag tyckte att jag lät så märklig. Men det var rätt kul ändå.
Min schyssta musik kom inte med, de spelade mest pop och sånt, men det är inte så viktigt. Det viktiga är att reportaget blev bra och att jag fick chansen att medverka. Tack till Antonio De La Cruz som skapade ett bra reportage utan att "förvränga" eller styra det som han ville ha det, som många journalister gärna gör, även om jag uppfattat att det är mer vanligt inom TV. De TV-grejer jag medverkat i (fråga inte! piinsamt!) har liksom inte varit jag och det har blivit helt annorlunda än jag tänkt från början. Plötsliga ändringar, chockfrågor och därefter katastrofal klippning så att det låter som att man säger något helt annat än det man säger är klassiska nöjesjournalistiska TV-jobb i ett nötskal. Så är som poängterat inte fallet här.
Idag var min far här på besök och hade med sig mat och en golvmopp. Fantastiska pappsen, han vet vad jag behöver. Innan det gjorde jag slag i saken och skurade sovrummet och gjorde i ordning Alexanders spjälsäng, (vårstädning.. jag har läst flertalet bloggar den här veckan som behandlar det, våren sätter fart på folk deluxe!) bytte lakan och gjorde fint åt honom med nallar och annat plock så jag är väldigt nöjd, det ser supermysigt ut där han ligger och sover i sina nya rena lakan. Mumin, så klart. Både mumin och barbapappa är favoriter hos mig för de är några av de minst könsspecifika figurerna - barbapappa är, tillexempel, rosa, vilket är helt underbart! Och så lyssnade jag, pappsen och H på radioprogrammet tillsammans.
Kvällen kommer spenderas ensam i min nystädade lya. Kanske moppar jag ett rum till när jag ändå har en ny mopp att showa med. Vilken vardag!
En liten påa inför Lördagens program! Klicka & Läs Mer: HÄR!
(Sveriges Radio's webbsida, kort "om"-text, och så har de stavat mitt namn med bara ett o, men what the fuck, det är inte så jäkla viktigt, huvudsaken är att programmet blir bra!)
Jag har ju till och med fått välja ut musik som jag gillar och som är "väldigt mycket Loo", så ni får inte bara höra min.. ehm.. intressanta stämma, utan bra musik också!
Det ska bli väldigt intressant alltsammans.
Igår flyttade H in i sin nya lägenhet. Den är grymt fin. Fantastisk parkett, den blev jag avundsjuk på. Den är sådär snyggt matt och har en djupt nötig kulör. Jag är en sucker för parkett, i tell you. Det är helt sant faktiskt, jag blir alldeles till mig, som en liten gubbe som rättar till sina små brillor och mumlar i sitt lilla, lilla skägg. Kanske tvinnar han sin mustasch och skrockar så att den lilla mustaschen hoppar. Hur som helst;Just när det kommer till saker som parkettgolv, vackert arrangerade trädgårdar, handgjorda och klarlackade krukor på stengången mot ytterdörren till ett litet torp, då blir jag lilla finurliga gubben inuti. Av någon suspekt anledning så var min högsta "bli när jag blir stor"-dröm som sexåring, en galen vetenskapsman. Jag glorifierade hela den där Einstein-looken, och såg mig själv framför mig som en ständigt förvirrad och smått stressad gubbe i vit rock som blandade suspekta vätskor i provrör och nästan sprängde mitt labb titt som tätt. Hela imagen tilltalade mig och jag ifrågasatte inte överhuvudtaget det faktum att mitt framtida "yrke" även skulle komma att behöva ett rejält könsbyte. Såna formaliteter, liksom.
Idag klippte jag av ännu mer hår, jag vågade, även om jag fick lite panik.. hår är känsliga grejer. Hur som helst så tänkte jag leverera mitt "recept" på en i mina egna ögon rätt lyckad vår/MILF-look - eller, låt säga: On my way towards-MILF iallafall. Snälla, inga kommentarer om att jag är högdragen eller självupptagen bara för att jag grejar med mitt utseende och skriver att jag känner mig nöjd. Jag såg ut som ett vrak hela min graviditet. Huden sprucken och torr och full av finnar, jag som alltid haft grymt bra hy. Håret visset, kluvet och omöjligt att bleka, som om det vann en massa motståndskraft, färgningarna tog knappt. Vattenfylld, plufsig, blek och glåmig och _väldigt_ mullig, om man uttrycker sig milt. Nu när jag börjar få lite lyster igen känns det lite skönt att kunna känna mig fin igen. I motsats till många andra, som ständigt klagar över sitt utseende och gnäller om små detaljer som ingen annan utom de själva ser, så trivs jag relativt bra med mig själv. Naturligtvis finns det alltid utrymme för självkritik, tyvärr är jag samhällsprogrammerad till att alltid, alltid se skavanker och osynliga fel hos mig själv, eftersom jag är kvinna, och därmed kommer jag aldrig att kunna bli 100% nöjd med mig själv och mitt utseende.
Oavsett hur medveten jag blir om det hela och hur samhället är uppbyggt så tycks det aldrig riktigt försvinna. Jag kommer ändå på mig själv med att fundera över om jag inte är groteskt assymetrisk (mitt högra bröst är lite större än det vänstra, så som det är hos i stort sett alla kvinnor jag mött), om jag ändå inte har en alldeles för säckig och ful mage, om jag bara hade tagit emot den där tandställningen de ville ge mig när jag var åtta.. ni fattar. Sedan måste jag säga till mig själv på skarpen därinne, innan tankarna börjar ta över helt. Jag har haft ätstörningar till och från i mitt liv och det är inte värt det. Börjar man att spy efter maten så går det så fort, man blir så fort sjuk och trött och det är så lätt gjort. Det som är mest skrämmande är, att i stort sett alla kvinnor jag känner lider av någon form av ätstörningstendens, oavsett hur liten, så finns den där. Om vi då skulle utgå från ett antal - låt säga att jag har 10 kvinnliga bekanta som jag känt i mer än två år och som jag träffar mer eller mindre regelbundet - så erkänner 9 av de 10 öppet att de vantrivs med sin vikt, sin kroppsform eller stora detaljer i sitt utseende. Undantaget, den ensamma ettan, saknar inte problemen - hon ljuger bara om dem. 7 av 10 skulle plastikoperera sig om de hade råd och fick chansen. Ingen av mina väninnor har sin "naturliga" hårfärg. 7 av 10 vantrivs så mycket med sitt utseende att det påverkar dem psykiskt och det upptar så pass mycket av deras tankar att de mår dåligt av det. Därtill skall sägas att i stort sett samtliga av mina kvinnliga vänner och bekanta är relativt högutbildade, socialt medvetna kvinnor som deltar i jämställdhetsdebatten på något sätt och som har en medvetenhet om könsroller och manligt förtryck, etcetera. Så varför är det så här fortfarande? Vi blir mer och mer medvetna, mer och mer engagerade och mer och mer upplysta, men vi fortsätter lik förbaskat att trycka ner varandra och omedvetet så håller vi tillbaka utvecklingen.
För, som jag skrivit tidigare - kvinnor är ruskigt duktiga på att trycka ner varandra. Kvinnor upprätthåller en jävla massa förlegade könsroller, samma könsroller som de säger att de vill bli av med. Det är hela det där jävla PK-stinkande snacket om att kombinera karriär och barn och så jamsar de om att de vägrar bli kallade för fittor för då minsann sparkar de tillbaka och de är medvetna om "fröken duktig"-komplexet som vi bär på i stort sett från den dagen vi föds och som är kvinnlighetens nu existerande största jävla gissel. Det här med att vi ska klara av allting och vara så jävla duktiga och kombinera barn, karriär, snygg stil, jämställdhet och delad föräldraledighet och delat ansvar och hela jävla skiten och samtidigt kräva respekt och få den och orka, orka och orka. Men vafan brudar, ändå publicerar ni nummer efter nummer av idiottidningar ämnade enbart för det stackars jävla täcka könet i syfte att hjälpa oss med hur vi ska se ut, hur vi ska lyckas gå ner 5 kilo till Beach 2008, hur vi ska få den där oskuldsfulla solkyssta looken, guider till Vad Mannen Egentligen Vill Ha och jag vet fan inte allt och ibland vill jag bara kräkas på det faktum att jag är så utseendefixerad som jag är, innerst inne, för innerst inne innanför mitt jämställda och självklara skal så är jag inte riktigt duglig om jag inte har en perfekt lipglossmålad putmun, om jag inte kommer i de där jeansen, om jag inte pudrar och mejkar och donar och kombinerar och mixar och matchar, för jag duger inte "som jag är". Den naturella looken är den glåmiga "jag orkar inte"-looken som alla är livrädda att fastna i. Det är liksom inte fint eller eftersträvansvärt att se ut som trebarnsmorsan från Rågsved med sitt sjuksköterskejobb och sin puffmage som genomgått tre graviditeter. Fy fan vad löjlig jag är som inte kan skaka av mig de här idiotierna och verkligen leva som jag lär på alla plan. För jag sitter dagligen och uppmuntrar unga tjejer på diverse sajter på webben, att de inte behöver ha en massa lättklädda bilder på sig själva för att duga, och jag säger till dem att de ska fan inte ta en massa skit från grabbar eller andra brudar som kommer in på deras sidor och talar om för dem att de är tjocka eller ser plufsiga ut i den där tröjan, och jag peppar dem att de fan inte ska skämmas för att de är sexuella varelser och att det fan inte är en skam att ha haft si eller så många sexpartners för det har fan inte med dig som person att göra hur mycket sex du vill, eller inte vill ha och det är satans förlegat att tänka på det viset. När det gäller sexet står jag däremot fast - det är min övertygelse och jag ändrar mig inte i den frågan, som kvinna eller man, hetero, homo, bi eller transperson, det spelar ingen roll - ditt sexliv är en ensak som bara angår dig, eller de du vill att det skall angå och det är fan i mig upprörande as fuck att unga kvinnor får skit för att de har sex, eller för att de är kåta och det gör mig skitförbannad när småtjejer sitter och kallar varandra för slampor och horor. Lägg av med det, för fan! Supporta era systrar och hjälp till med att få bort den där tramsiga stämpeln en gång för alla! Hjälp till att få den respekt vi förtjänar - och den respekten har vi RÄTT till, oavsett hur många vi knullar eller inte knullar. Det är så himla enkelt att vara med och hjälpa till och fixa till det här. Allt du behöver göra är att ha som tumregel att aldrig kalla någon för hora, fitta eller slampa. Och att säga ifrån när någon annan blir kallad det. begrav det inte i tystnad och låt inte dräggen komma undan med att häva ur sig saker, ge dom inga ursäkter, det finns inga förmildrande omständigheter som ursäktar ett sådant beteende. Det spelar ingen roll om hon eller han var full, inte fan går jag omkring och kallar män för pedofiler eller kukar bara för att jag är full. Spriten sätter inga ord i min mun, de tillåter bara de redan tänkta tankarna att fritt vädras.
Det var allt för idag.
Bilder - Receptet på min vårlook, som följer:
1 st Ultra Blonde Hair System - H&M 59:50
1 tub Helena Rubinstein Golden Beauty Summer Face (self-tanning system) 320 kr.
"Jasmine" lipgloss Face Stockholm
Giordani Gold Starlight Eye Shadow - Oriflame
Svart topp med satinknytning i ryggen och ballongärmar i trekvart, H&M
Klippning & Styling - I utbyte mot middag - Mamma.
Lycklig glans i ögonen - Fixad av Min unge
Mmm.
Våren, den där våren, är i antågande igen. Och det märks, och det känns. Dagdrömmeriet och det väna, lite tankspridda tittandet ut från min balkong vid rökpauserna är ett säkert tecken. Våren är trots allt den positiva tillbakagång från all mörker, kyla och grådaskighet som vi fått stå ut med sedan oktober. Våren är alltid välkommen, för när den väl visar sin knoppande personlighet i buskar, träd och rabatter, smyger sig upp mellan sprucken gatsten och dränker mitt kök i strålande morgonsol har det alltid varit kallt, fuktigt, slaskigt och grått i vad som alltid känns som en evighet. Jag sätter Alex i vagnen och bullar upp bakom honom så att han skall få lite lättare att se allting vi passerar, världen från första parkett. Hans privatchaufför, Mamma Loo, dressar sig i nya ljusblå stuprörsjeans och mockakängor, sätter hårspännen i luggen och Diana Krall i Ipoden. Promenerar genom förorten till romantisk jazz med vispande trumkomp och lättsamt baskomp. Uppsluppet, förväntansfullt.
Så jag pratar om livet och att nå sina mål med Liselott. Hon är så fruktansvärt bra för mina tankar. Hon får mig att ifrågasätta och sträva, hennes kreativitet och arbetslust kvittrar igenom luren. Kollegor som begränsar möjligheter till positiv utveckling på hennes arbetsplats; så tråkigt att människor känner sig hotade av uppfinningsrikedom och skaparvilja. På universitetet säger de att hon är en Stor Analytiker. Vi fnissar åt det hela. Jag funderar lite löst på möjligheten att skriva C-uppsats om mina misslyckade relationer. Vilken jävla härva, konstaterar vi. Ingen idé att gräva ner sig. Det är bara så besvärligt att skotta sig ut.
Alexander tittar på huskatten Cléo och skrattar. Han skrattar åt mycket. Det bubblar i honom, nyfikenheten och upptäckarglädjen. Det smittar av sig. Han är så fin och han är min ständige följeslagare i allt. Jag behöver aldrig mer prata med mig själv eller hålla dialog med brödrosten. Jag har någon som lyssnar. Med spänd förväntan. Han skrattar och spottar nappar flera meter. Man borde göra det till en sport. Han är det finaste jag vet. En stor personlighet och ett starkt temperament. Tidigare i utvecklingen än genomsnittet förstås. Jag blir så stolt att jag pöser över. Jag kan inte sluta pussa och krama honom. Han håller huvudet uppe alldeles själv sedan länge och greppar, håller och undersöker saker. Några små leksaker har också blivit intressanta och alldeles särskilt intressant är fjärilen, vars vingar prasslar när man fingrar på dem. Vi leker lekar hela dagarna. Jag går runt och berättar om allt vi ser. Titta lampan! Var är mammas vattenflaska? Nu ringer det på telefonen! Hallå-å i lu-uren?
Och så har det hänt andra intressanta saker. Plötsligt finner jag mig själv promenerande, pratande, diskuterande, uppsluppet filosoferande, med H. Vi har roligt tillsammans och han börjar må bättre. Äntligen fick han sin medicin som han väntat på så länge och den verkar hjälpa. Jag kommer på mig själv med att känna ett oerhört starkt band med honom, vi har ju ett litet underverk tillsammans. Grundligt har vi pratat oss igenom även jobbiga sanningar och händelser utan att för den skull börja gapa på varandra. Jag blir glad av att se honom och vill berätta saker för honom igen. Lite reserverad är jag allt, men det släpper. Det är bra att vi kan bo på varsitt håll så här. Det är det vi måste ha - separata domäner. Jag är helt mäktigt glad över hur bra vi har det ihop just nu. Det är som om den där distansen och det egna utrymme vi får liksom stärker oss. Det känns som om vi faktiskt kan leva sida vid sida med vår son under de här förutsättningarna. Bara vi har varsin lägenhet och det egna utrymmet så kanske det kan fortsätta så här.
Jag har verkligen saknat och längtat efter den här relationen med H. Vi har rett ut så oerhört mycket groll och missförstånd och det leder till att jag ser på honom med nya ögon. Jag vet att jag berättat mycket om H's humör och hur jobbigt det är att leva med honom när han inte mår bra, men som jag sagt tidigare så finns det en del av H som inte monstret har tillgång till och den delen av hans personlighet, det var den delen av honom som motiverade mig att behålla det barn vi tillverkat tillsammans. Det har alltid varit viktigt för mig att jag och H har en bra relation till varandra. Jag vill att Alex ska känna att hans föräldrar är eniga och jämbördiga och ett team som jobbar för honom. Han ska kunna känna sig trygg och avslappnad och att det är en naturlig sak att pappa inte bor med oss, men samtidigt känna av det så litet som möjligt. Därför är det också jävligt viktigt att vi bor nära varandra.
H's nya lägenhet ligger i ett skitmysigt hus på andra sidan centrum, har jag tur får jag lägenhet i samma krokar. Jag står ju i kö till en helt egen, det här är ju bara andrahand och man kan ju lugnt säga att läget är lite väl komplicerat med inblandade f.d gode män som inte hyser någon tillit till mig och som inte riktigt diggar att jag bor kvar i en lägenhet som påståtts ha "fixats till Henke och ingen annan". Jag trodde att han hade fixat den till OSS, då jag var gravid och vi behövde något gemensamt rätt fort när han fick tag på den, men jag orkar inte tjafsa om sånt där. Om man nu har så svårt att lita på att jag som ensamstående mamma till liten kotte, kan "klara av" ansvaret med att bo här utan att jag.. ja, river halva huset eller vad det nu är folk tror att jag är kapabel till så får det vara. Jag tänker inte truga. Allt jag begär är att jag åtminstone har tak över huvudet innan han får mig utslängd. Jag har så jävla svårt för den där misstänksamheten och den respektlöshet jag bemöter från den där individen. Han tittar på mig precis som om jag är en skurk av något slag. Han säger emot mig när jag uttrycker enkla åsikter - inte för att han har rätt, utan av ren princip, tycks det. Jag visar honom respekt och är alltid artig och väl bemötande men i gengäld får jag strama blickar, fördomar och mothugg utan anledning. Dessutom så ringer han och "luskar" med folk, och antyder saker. Han har mage att ringa och försöka pumpa min bostödjare på information trots att hon har tystnadsplikt. Jag har aldrig på något sätt varit otrevlig, ljugit eller betett mig otacksamt. Men jag vet var skon klämmer. Jag är en självständig individ av kvinnligt kön som inte är rädd att säga ifrån om jag blir behandlad orätt, jag är relativt allmänbildad och vet i regel hur saker går till och jag är inte alls mottaglig för auktoritärt, manligt härskarbeteende. Det är verkligen det värsta jag vet.
Ni märker att det blev en del i bloggen idag. Jag var jävligt duktig förra veckan och ordnade med allt från underhållsbidrag till att skriva upp oss på ny föräldragrupp. Den förra började mitt i vår separation och jag var verkligen inte alls sugen, speciellt med allt kaos kring H och diverse dramatiska missförstånd gällande en tredje inblandad part som aldrig skulle blivit inblandad från första början. Om ni ursäktar, men brudar har en förmåga att fucka upp saker och ting. När jag skriver brudar, så menar jag i regel obalanserade, smått instabila individer av kvinnligt kön, inte sällan med en ryggsäck av dåligt självförtroende och med något ständigt aktiverat filter påkopplade mellan hjärta och hjärna som möjliggör att de kan tolka saker lite som de vill beroende på hur hormonella eller dramasugna de är. Det är som om hela livet är som någon jävla intrigbaserad spelplan där de kan skutta runt med sina borderlinetendenser och sina issues med sig själva och bara vägra lyssna på andra, och sedan vänder de och vrider på allting så att folk skall tycka synd om dem, eftersom de är riktiga jävla martyrer som a-aldrig gjort nånting dumt. Självfallet är hela världen mer eller mindre "ute efter" dem, eller så är de förstås självutnämnda helgon på ett jordklot med i stort sett Bara dåliga, tarvliga människor.
Angående tramsandet i mina kommentarsfält på senare tid:
Min poäng med det här är, att av någon sjuk jävla anledning så lyckas jag alltid stöta mig med den här sortens kvinnor. Mitt kommentarsfält invaderas periodiskt av dom. Sist jag loggade in fick jag en redig salva från en sårad kvinna med alldeles för mycket fritid, som hade den goda smaken och vänligheten att upplysa mig om vilken dålig människa jag är. Vi kolliderade för över ett och ett halvt år sedan kring en rad missförstånd gällande en karl, och naturligtvis, ingen konflikt är ju dramatisk nog så en tredje brudpart var tvungen att lägga sig i med diverse skitsnack, hela historien rann ut i sanden då jag tog avstånd från personen ifråga och det var ungefär det. Allas liv gick vidare, inget slagsmål, ingen direkt kommunikation heller egentligen, mest en del munhuggande på nätet som inte ledde någonstans alls. Men tydligen så är det där jävla tramset fortfarande en källa till ångest för de här individerna och det är uppenbart att jag skall sota för en liten skitsnackskonflikt resten av mitt liv och då är det förstås viktigt att man skriver giftiga, nedsättande kommentarer i mitt kommentarsfält med jämna mellanrum så att man en gång för alla kan bevisa hur schysst och bra man SJÄLV är. Självklart! Touché liksom! Självklart, fröken. Det är mycket storsint av dig att du sätter mig på plats så här ett decennium senare, och mycket intressant att du har energi att störa dig så fruktansvärt mycket på någon du tjafsade med för nästan två år sedan, angående ett kroghångel? Vad världen behöver är lite mer borderline-kryddade intriger, eller hur? Naturligtvis måste detta ske i min blogg också, så alla verkligen blir varse om vilken vidrig, självupptagen, lömsk kvinna jag är. Skönt att jag kunde tjänstgöra som måltavla, så att du kunde pysa ut lite frustration. Till er tjänst! Men det tycks vara som så att en del av frustrationen och ilskan är en aning felriktad. Kanske skall du arbeta lite mer på den här tillitsbiten till din karl, istället för att bedriva häxjakt på nån jävla bimbo han fyllehånglade med vid ett tillfälle när ni separerat, för nästan två år sedan? Händelsen är av ringa relevans för mig, men det var inte så att jag förgrep mig på, eller tvingade mig på karlfanskapet. Initiativet till det hela togs inte av mig men jag tänker inte påbjuda att jag gjorde någon form av motstånd heller. Det var verkligen allt som hände, situationen blev tämligen spänd, märklig och obekväm och jag backade av från personen ifråga för att slippa intriger och dumsnack och kort därpå sopade jag på hans kompis med anledning av hans vidriga uppträdande.
Om man nu vill "ge igen" eller "bevisa" något i det här sammanhanget så torde det bästa alternativet vara att du ägnar tid åt att leva livet fullt ut, skratta, ha roligt, njuta av din tillvaro och skaka av dig allt sånt där. Du kan bevisa för mig att jag är en förlorare genom att själv vinna. Men att sitta och haka upp sig, bli arg, ledsen och giftig och fortsätta ackumulera en massa negativ energi på någon som du inte ens sett eller träffat sedan dess, som inte har en del i ditt liv överhuvudtaget och som du aldrig heller varit mer än ytligt bekant med under en kort period (var det en eller två månader?).. det tycker jag låter rätt surt, jobbigt och trist. Det kan väl inte ge dig så mycket mer än huvudvärk? Så seriöst. Släpp det där nu och sluta tramsa i min blogg. Vi känner inte ens varandra. Vi bor inte nära varandra. Du behöver inte ha med mig att göra överhuvudtaget. Och det är väl lite det som är poängen, för vad ska du ha det för? jag är ju en d å l i g m ä n n i s k a. Bad karma liksom. Ignorera mig och lägg energin på något som gynnar dig istället.
Nu slipper vi det här. Jag ska klä mig för en underbar promenad i solen med mitt vackra barn och sen ska jag se vad H har för sig. Helgerna är så händelselösa! Jag skulle ge en hel del för en flaska rödvin och lite sällskap av någon vän i eftermiddag. Om man råkar vara polare med undertecknad och om man råkar ha en flarra cabernet eller masi modello rosso, alt något annat rött, alkoholhaltigt skräp, tveka inte att höra av er. Jag är beredd att stå i livslång tacksamhetsskuld i gengäld. Tyvärr kan jag inte skänka er min förstfödda, men jag kan tänka mig ett utlån inom ordnade former.
Bilder: Jag & min vårfrilla x 2 (+ gratis vårleende!) samt mitt kiddo, där han sitter i sin vagn och spanar på mig när jag bloggar.
Jag gjorde det. Klippte av mig håret alltså. Det känns fan så befriande. Av med håret, av med den epoken. Imorgon ska det blekas rejält också.
De nya lurarna från Scullcandy har anlänt och jag glider fram i tanken med 22000 Hz frekvensomfång i lurar från himmelen. Och så gör jag det där man inte ska göra, jag läser om gamla texter. Texter jag skrivit i vredesmod, i glädje, i kärlek och krig och det är ju lite så att man blir generad. "Seriöst, skrev jag verkligen sådär? Piiinsamt!" och jag famlar på "radera"-knappen men sen ångrar jag mig. Det här är ju en bok om mitt liv, den skrivs i realtid och det finns ingen framtid om det heller inte finns något förflutet. Det påminns jag om varje dag. Och lurarna går igenom sitt eldprov; VNV Nation - Legion (Janus) på högsta möjliga volym och så andas in, andas ut och BOM! Jag är tillbaka där igen, på den emotionella plats jag befann mig när jag skrev just det blogginlägget och jag minns hur det vidrörde mig, hur den människan vidrörde en bit av min själ, så vårdslöst, så nonchalant. Och det var just så jag ville ha det, jag ville att någon skulle komma insvepande genom min känslodörr och dansa macarena med hela skiten.
Jag ville ha vårdslöshet och nonchalans och framför allt så ville jag att någon skulle swipe me off my feet, riva alla mina murar, slita av mig alla mina kläder och ta mig med storm. För sådan har jag alltid varit, mitt känsloliv har alltid varit Allt Eller Inget och det har inte varit helt lätt för alla andra att förstå eller leva med det. Men så är jag när det gäller kärlek, jag är en liten kaosstjärna, jag är hundra procent committment och kärlek och jag brinner upp hela jag och det finns inte en enda gnista i mig som inte sprakar eller spårar ur totalt när Den Personen kommer in i rummet och jag vill bara kasta mig, hoppa studsa skrika vråla JAG ÄLSKAR DIG JAG VILL HA DIG DU ÄR SÅ JÄVLA FUCKING UNDERBAR men jag har lärt mig stänga in, lärt mig hålla masken, lärt mig kontrollera mig. För sådär kan man ju för bövelen inte hålla på. Men därinne innanför skyddsmurar och känsloväggar är det trafikkaos, blinkers, rödljus och fyrverkerier och trumpeter och saxofoner och distade gitarrer och hela jävla orkestern och bas så det räcker och blir över för hela jävla kvarteret. Därinne är det maximalt, full on, all systems go - inte en cell i min kropp tvekar. Men mitt skal gör det. Mitt skal hejdar spontaniteten, någonting stannar mig i farten. Rädslan kokar fast kastrullen vid spisplattan precis innan såsen skall tas av. Mitt skal och mitt inre är två idioter till motsatser som alltid sätter mig i klistret och det vore ju nice om de två kunde ta sig samman (in the real sense of the word) och enas om en mellanväg. Lagom är ju bäst. Fast det låter ju så jävla mesigt det också, vafan, jag har ingenting emot att vara passionerad. Devoted. Loco. Fast det finns ju gränser. Äh, jag vet inte.
Min son sover bredvid mig i vagnen efter ett rejält mål mat och jag längtar efter dansgolv och vår. Snart är den här, och jag och alex skall ha matchande vår-outfits. Och så ska vi lyssna på Alice Cooper - Poison, precis hela jävla våren. Och kanske lite Matthew Dekay och Deadmau5 också. Och kanske den här:
"Take the power to set you free
Kick down the door and throw away the key
Give up your needs...
Your poisoned seeds
Find yourself elected to a different kind of creed
I believe that love alone might do these things for you
I believe that love alone might do these things for you
I believe in the power of creation
I believe in the good vibration
I believe in love alone yeah yeah
Won't somebody tell me what we're coming to
It might take forever till we watch those dreams come true
All the money in the world won't buy you peace of mind
You can have it all but you still won't be satisfied
Money can't buy it... baby
Sex can't buy it... baby
Drugs can't buy it... baby
You can't buy it... baby"
Annie Lennox - Money can't buy it
Igår hamnade jag och H nere i djupet igen. Magsmärtor och upprörda tillrop och gräl om något som egentligen inte borde grälas om. Det handlar om så mycket mer än oss. det handlar om Honom, det handlar om Mig, men jag kan inte förmå mig själv till att göra mer än att falla i gråt. Det handlade om saker jag inte vill ta upp, det handlade om mitt förflutna, och egentligen inte ens om det. För var gång vi hamnar där, så känner jag hur Delerium's "silence" ekar i huvudet. Jag sjunger den för mig själv genom missförståndens och de felande ordens trängda kanaler, överröstar bruset. Jag är fast i mitt eget huvud.
Igår tog jag och H vår sista femhundralapp och tog ett milstolpsbeslut;
"Vi får fan se till att vara vuxna. Vi går till Barkarby, till Willy's, och STORHANDLAR, för annars kommer vi inte kunna äta fram till den 25:e" sa H.
"Ska vi GÅ typ en mil genom skogen till barkarby och handla och sen tillbaka?"
"Vi har inget val."
"Kör i vind, let's do it. Vi tar med oss kameran och filmar skiten så gör vi en familjeutflykt av det hela"
Och det gjorde vi. Jag och herrn här intill, min gangster deluxe, tog oss hela vägen genom skogs och industriområde mot Barkarby, där vi storhandlade för 420 kronor. Sedan stal jag en varuvagn, vilken vi sköt framför oss genom skogen, hela vägen hem. För då vi i nuläget är så fattiga att vi inte har råd med vare sig bil, skjuts, taxi eller något som ens kommer i närheten av hjul, bortsett från varuvagnsstölden som kostade oss 5 sura kronor, så var det vårt enda alternativ. Men det gick bättre än väntat. Över två och en halv timme senare kom vi hem med tre fulla matkassar och utpustade lungor. Då hade jag filmat hela spektaklet, bland annat vår "parshopping" inne på Barkarby. Vi har filmat en hel del under vår tid och mer kommer det att bli. Vi är precis lika fucked up i skallen bägge två, så det är ganska sanslösa filmer. Några av dom kommer förmodligen senare att dyka upp i bloggen.
Sedan gjorde jag potatisgratäng, jag är fan kung på det, och nyponsoppa. Vi har försökt att hålla ordning i skafferiet men utan resultat, det blir bara jolmigt alltsammans.
Vi konstaterade på filmen igår, att vi båda liksom går från noll nu. Jag har ingen familj att tala om, det har inte han heller. Vi går från noll. Vi har ingenting.
Förutom varandra.
Det är inte varje dag man vaknar av att man har en glad karl vid sängkanten som lyckligt pussar på en och får en att skratta tills man kiknar. Sådana dagar måste man passa på att gilla läget, för de är sällsynta, de där underbara förmiddagarna i sängen när man bara känner glädje. Han ger en sin sista cigarett och går till jobbet för att prata strunt med chefen, och man sträcker ut sig på sängen och röker den sista cigaretten och dricker ett glas coca-cola till frukost, bara för att man kan och bara för att man vill. Man sätter igång gamla Bettan borta vid hörnet och kollar mail; DJ Wriggle kör på Vardagsrummet på Lördag och om ni absolut måste veta så tänkte jag gå och kika på karlsloken.
Idag kom V hem. Hon stod och skrattade på flygplatsen med mobilen i tassen, just nyanländ, medan jag orerade om a) Hur jävla ont i livmodertappen jag har due to..ehm..nattens aktiviteter b) Det faktum att vi lika gärna kan gå och testa oss på ungdomsmottagningen öppet hus på Tisdag och huruvida jag respektive hon är sjukdomshärdar eller ej och c) Det faktum att män är opålitliga svin och kvinnor är opålitliga hyndor.
Inlägg
Alla kommentarer
Besökare sedan 2007 - 12 - 10 :
