Smärtor, social inkompetens och läkaren has done it again!

08:00 - Vaknar av smärtvågen igen. Vi snackar 13 på skala 1-10. Får sprutor, jag nästan lyfter i sängen. Det har ju varit så bra i flera dagar! Medicinerna, som tar tid på sig allesammans. I med dom. Till slut börjar jag känna mig lindrad, jag dricker kaffe, ProViva jordgubb (för de har bara ProViva här av nypon och blåbärssoppa etc och de smakar för jävligt!) och apelsinjuice med isbitar i. Märklig frukost kanske men det är vad jag vill ha. Ingen fast föda än, det kommer pappa med till lunch. Han kommer varje dag med lunch till mig, igår fick jag Thaimat, Vi åt tillsammans, delade på en enorm portion. Gott. Äter inte maten på avdelningen, den smakar för jävligt, det är liksom nån slags mikromat som kommer utifrån. De drar av plasten och värmer, jag har spytt upp den maten så många gånger att den blivit totalt vidrig bara att känna doften av. Allt luktar och smakar likadant. Jag äter frukt, soppor, dricker kaffe och juice, men maten får de behålla för sig själva.

Jag har bra kontakt med sköterskorna. Alla tycker att O är skitsnygg. Det är han ju också. O tror att de bara säger det för att vara snälla men det tror inte jag. De påpekar det, en efter en. Vi skrattar när de bäddar sängen. Jag är bra på att få dem att skratta när jag vill. Jag tror inte de tycker att jag är en besvärlig patient. Jag försöker att alltid vara trevlig. Även om man har ont behöver man inte behandla sina medmänniskor som skit. Jag har alltid undrat över det där, människor utan hyfs. Människor som inte vet vad artighet är. Människor som inte kan bete sig i sociala sammanhang. Det är människor utan fostran i min värld och jag förstår dem inte. Man kommer så mycket längre här i världen om man bara bjuder på ett leende lite då och då. Lär känna dem omkring sig, småpratar, försöker visa respekt. Och det handlar inte bara om att komma någonstans, det handlar om fucking common sense. Respekt, som sagt. Det förtjänar alla tills motsatsen bevisas. Naturligtvis finns det människor som inte förtjänar min respekt. Som pedofiler, människor som slår barn och djur. Etcetera. Men sådana möter man ju inte på ofta. Eller snarare, man vet ju inte allt om alla man möter och därför säger jag "tills motsatsen bevisas".

En annan sak jag funderat över är alla de här människorna som klagar över den "nya" informationsteknologin. De säger saker som "ja nu för tiden så ska ju alla skriva ut allt i sin status på facebook, helt menlösa saker liksom, som att de har diskat och nu ska dricka juice med tjejkompisarna, asså, vem f*n vill läsa det? Inte jag i alla fall! De här nya jävla företeelserna twitter och facebook och jag vet inte allt, det är så mycket menlös information som skickas kors och tvärs och jag tycker inte om det, det var bättre förr!"

Alltså, till dem vill jag ju bara säga: Stäng av din dator då! Läs inte skiten! Uppenbarligen finns det ju människor som roas av det här, uppenbarligen finns det folk, en hel del, som finner det en rolig sysselsättning att uppdatera sin facebook-status var femte minut, men det finns folk som golfar hela jävla helgerna under sommarhalvåret också och jag begriper mig inte på dem heller, men inte fan ser du mig hänga vid närmaste golfbana bara för att reta mig på det! Du behöver inte delta i den här "nya informationsteknologin" om du inte vill, eller hur? Du behöver inte ha facebook, avregga dig från sidan då om du inte gillar det! Så jävla enkelt är det, eller hur?

Men nej, det kommer du inte att göra. Du kommer att fortsätta gå in på twitter, facebook, myspace och allt vad det heter för att läsa och gotta dig i att folk "skriver ut sina liv på internet" så att du kan beklaga dig på närmaste kärringfika. Låt folk skriva vad fan de vill, det är väl ändå deras huvudvärk, inte din? Det här är det nya, lev med det eller strunta i det. Men herregud, orka störa sig på saker du så lätt kan stänga av.

Åh, nu kom den där läkaren in igen. Det komiska är att de tar upp det här med Alex i första hand, frågar om honom och var han är när jag är sjuk, frågar om min nya kille, och om mitt ex (!) och saker de inte har med att göra. Jag begriper mig inte på dem, jag har faktiskt människor som sköter allt som har med alex att göra och alex är fullt trygg i sin jourfamilj som jag haft sedan länge. Jag har en socialsekreterare som företräder alexander som sköter och delegerar till jourfamiljen, och så, som ni vet, en egen socialsekreterare som håller i övriga trådar gällande mig. Vilket jag tycker är mycket välfungerande. Varför läkarna HÄR kommer och ifrågasätter det i första hand istället för att fråga om mina smärtor är för mig ologiskt. Nu ska de dessutom komma in med en kurator i eftermiddag och diskutera någonting, jag frågade om vad det var men fick inget konkret ur dem. Jag poängterade dock att situationen med Alexander inte är något som de behöver lösa, och att det går bra att ringa till Alex socialsekreterare T om de har några frågor. Det är dessutom ironiskt att de frågar om det här först nu. Att de tar upp att jag har en ny pojkvän tycker jag är ett jävla övertramp. Och sedan frågar de om mitt ex! Inte fan frågar jag om deras förhållanden. Varför är det intressant? Mina jävla relationer har inte de med att göra. Vi får väl se vad de säger på kuratorsmötet som vi ska ha. Jag förstår inte grejen. Jag tänker inte sitta som i ett polisförhör och redogöra för mina relationer. Den där läkaren verkar ju ha problem med mig eller något. Det är andra gången han ställer sådana frågor inför ett helt läkarlag. Jag uppdaterar er.

Och du, det var fan inte bättre förr.

Diagnoser, kontakter och samtal - genomgång

Jag tänkte egentligen Vlogga idag men jag känner mig så förbaskat risig så det är inte klokt. Vi lägger det på is ett tag. Jag har däremot lite nyheter.
Idag hade jag möte med min socialsekreterare, min beroendeläkare och min behandlingsassistent. Vid mötet fastställdes det jag väntat på så länge nu; Dels att mina medicinhämtningar nu glesas ut till tre gånger i veckan, plus att jag slipper kånka mig till St:Görans BAS (Beroende Akuten Stockholm) varje helg. Detta innebär alltså att jag från och med nu hämtar min suboxone tre gånger i veckan och får med mig helgmedicinen på fredagar. Jag står fortfarande kvar på två U-tox i veckan (drogtester via urinprov) vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Jag har varit helt drogfri ett bra tag nu och inte testat positivt eller rört några droger på mycket länge. Detta planerar jag att hålla - livet ut, med världens bästa motivation som stöd: Alexander.

Det är ju underförstått att ett återfall skulle leda till att jag blev av med Alexander, i alla fall för en period beroende på hur illa jag skulle ha återfallit. Detta får absolut inte ske. Min skyldighet är att vara en god mor åt mitt barn och ge honom bästa tänkbara uppväxtförhållanden. Min son skall aldrig behöva vara orolig för att jag tar återfall eller faller tillbaka i missbruket och mitt barn skall aldrig behöva placeras någonstans för att jag inte klarar av att ta hand om honom. Enligt socialtjänst och läkare har jag gjort en "strålande insats" eftersom det hade varit så mycket enklare för mig att bara sätta mig ner och skita i allt. Att skita i allt är att förlora. Jag är en vinnare. Detta intalar jag mig varje dag. Varje ny drogfri dag är en vinst. Varje drogfri timme är en seger. Jag skall segra.

Nästa "goda" nyhet är att min luddiga ADHD-diagnos, trots dess påtagliga luddighet ändå ÄR en diagnos. Vid mötet igår där vi gick igenom diagnosen fastställdes att den fortfarande ÄR luddig då man inte kan finna tillförlitliga källor för hur mitt uppträdande i barndomen var. Trots denna luddighet finner man ändå en svårighet för mig att organisera, planera och bibehålla struktur i vardagen. Arbetsminnet är inte märkbart påverkat men man ser motstridigheter. Först var medicinering inte aktuellt men vid dagens möte hade min läkare funderat och kommit fram till att det ändå kan vara aktuellt att prova ritalina eller concerta då målet är att jag skall klara mig själv så småningom. Insatser från kommun, socialtjänst och handikappenhet är ju väldigt stora, vilket förbluffar min läkare. Jag har bostödet på måndagar och fredagar, assistent från barn och familj på tisdagar, jag är lärare på onsdagar, träffar min psykoterapeut på torsdagar, behandlingsassistenten tre gånger i veckan och utöver det har Alexander en socialsekreterare. Jag har två - en på vuxengruppen som är fantastisk (ja, jag vet att det låter smörigt men hon är faktiskt sanslöst bra!) och en på ekonomi. Jag har utöver de kontakterna även en handikappsekreterare som beviljar bostödet. Vi är nu uppe i åtta olika kontakter som bistår mig, ger mig stöd och hjälp och som finns till för olika behov och då har jag inte räknat in mina två läkare (en för beroendevård, en för epilepsin - alltså på neuro) och BVC, vilket alltså är elva olika kontaktpersoner som finns för mina behov. Tro mig, det blir snurrigt för alla andra också. Har jag misat någon nu? Säkert. Även jag blir förvirrad ibland men jag har vant mig nu.

Alla mina kontakter fyller olika funktioner. Barnassistenten är ett stöd för mig i min relation till min mor och en rådgivare i olika frågor som rör Alexanders välmående. BVC tillhandahåller självfallet vacciner, väg och mät och kostråd med mera. Min psykoterapeut är en underfundig person som lyssnar på och hjälper mig sortera mina tankar. Just nu bygger vi en livskarta. Det är meningen att jag ska diskutera mitt missbruk och min uppväxt, sådana saker som format mig. Min socialsekreterare på ekonomi sköter just ekonomiska frågor, inget krångligt med det. Den andra socialsekreteraren är som ett BaseCamp för allting annat, vi diskuterar saker som rör mitt liv och utvecklingen av det. Arbete, struktur och sociala kontakter, frågor som rör oss tillsammans. Hon är också den som ordnat min psykoterapeut. Alexanders socialsekreterare representerar honom och är hans "röst" om jag tillexempel skulle få ett återfall eller om Alex på något sätt skulle behöva en representant då han ju är för liten för att kunna fatta egna beslut. Hon är också den som delegerat ut assistenten från Barn och Familj, också kallad för "barntanten".

Min beroendeläkare skriver ut mina mediciner. Just nu har jag Suboxone för mitt opiatmissbruk, samt atarax, lergigan och Theralene vid behov. Atarax och lergigan är lugnande mediciner som inte är beroendeframkallande eller narkotiska, (atarax är en antihistamin som även förskrivs till allergiker vid tex hösnuva) Theralene används både som rogivande och sömngivande men det är ytterst sällan jag behöver ta någon av de tre sistnämnda. Suboxonen tar jag dock varje dag; 16 Mg. Det är två smälttabletter man lägger under tungan som smakar helvetiskt illa. Jag blir inte påverkad av Suboxonen utan fungerar alltså helt normalt på dem. Om man däremot INTE har ett opiatberoende så blir man riktigt påfjuttad av de här medicinerna. De säljs på svarta marknaden för rätt grova pengar. Det är ett narkotiskt och beroendeframkallande preparat som enbart skall användas om man får det förskrivet av läkare för missbruk och man skall vara ytterst försiktig med det då det bland annat påverkar blodtrycket.

Min neurolog, som roligt nog är bekant med min beroendeläkare, är en av de bästa neurologerna i Sverige och henne träffar jag inte särskilt ofta, men hon reglerar min epilepsimedicin som är en kramphämmande medicin som innehåller karbamazepin. Förvirrande? Yes, det är en medicinsk djungel. Medicinen heter Tegretol Retard (200 mg) och "retard" i namnet (komiskt för övrigt) indikerar på att det är en depåtablett. Det finns också vanliga tegretol som alltså inte är depå. Jag äter 500mg totalt om dagen. Notera att jag inte utelämnar några namn på någon av mina kontakter då jag värnar om även deras integritet.

Min behandlingsassistent är ansvarig för att ge mig mediciner och övervaka mina U-toxprover, dvs mina urinprov. De går till som så att man går in på toaletten själv, men där finns en spegel bakom toalettstolen och speglar i taket som påminner om trafikspeglar så att man kan se att personen inte "fuskar". På andra sidan spegeln står behandlingsassistenten och bevakar en medan man kissar i en mugg. Det finns oändligt många metoder kring hur man fuskar på ett urinprov, man kan söka på Flashbacks forum om man vill fördjupa sig i ämnet. Vissa människor gör helt sjuka grejer för att kunna knarka samtidigt som de går på tester. De för upp slangar i urinröret och pumpar in ren urin från någon annan. Detta ska göra fruktansvärt ont. Det finns grejer man kan beställa från nätet också som ska kunna neutralisera urin på olika sätt men det är allmänt mer opålitliga metoder vad jag förstått. Många bär små "påsar" med urin införda i muffen och fifflar på så sätt. Jag har aldrig fuskat på ett urinprov och jag skulle aldrig heller ta en sådan risk bara för att få ha lite kul en kväll. Det är inte värt det. Men många är så bundna till sitt missbruk att det helt enkelt tar över och de gör vad som helst för att kunna ta droger utan att någon vet om det. Man brukar säga att det finns inga mer utstuderade och genialiska lögnare än aktiva missbrukare och det gäller många, men inte alla. Som synd är så finns det rötägg precis som i alla andra samhällsgrupper som förstör för oss andra och ger missbrukare ett jävligt risigt rykte. Men drogen har en förmåga att ta över en person och styra den, göra personen omedveten om vem det är som ror skutan och ju djupare in du kommer, ju lägre sjunker du. Det börjar alltid som en kul grej och för vissa kan det fortsätta vara en kul grej, somliga KAN hålla sig till att dra en lina nån gång då och då. Jag säger inte att det är hälsosamt men somliga bibehåller en tämligen bra hälsa och lägger så småningom ner på grund av ändrade livsförhållanden. Vissa av oss fastnar därför att det fyller ett hål vi alltid haft inom oss. Det ger oss en tröst, en känsla av odödlighet, en styrka vi inte hade från början. Men som jag tidigare sagt så bryter drogen ner dig inifrån samtidigt som den ger dig denna falska känsla av säkerhet och kontroll.

Har jag missat någon? Handikappsekreteraren delegerar bostödet. Resten är självskrivna. Detta är min vardag. Man kan ur en synvinkel säga att jag är väldigt hårt bevakad men ur en annan synvinkel kan man också säga att jag har oerhört mycket stöd och jag väljer att se det ur den senare vinkeln. Jag känner mig faktiskt inte bevakad på något sätt. Jag känner mig bara stöttad. Jag har fått hjälp av samhället och jag har tagit emot den. Det är något jag skulle rekommendera. Grejen är att det FINNS stöd och hjälp för människor med olika sociala problem men du måste vilja ha den själv och du måste vara beredd att kämpa. Ingen kommer att göra något ÅT dig. Mitt bostöd hjälper mig att utföra initiativen jag tar men ingen gör någonting för min räkning. Jag har oerhört många inblandade i mitt liv och inga steg jag tar görs utan konsultation med någon av mina stödpersoner. Målet är dock att jag skall kunna sköta allting själv så småningom. Att jag ska bli helt självständig och hantera vardagen på egen hand. Det ser jag fram emot, men jag har inte bråttom.

Jag är inte redo att flyga själv riktigt än.

Alex första läkarbesök

Jahopp, då var det kört.

Ilfart med ett gråtande barn till barnakuten - bekräftat: Öroninflammation. Mitt lilla gryn har fått en fet penicillinkur och en massa Bricanyl som måste hämtas ut. Stackars, stackars min fina. Han har feber, ont, vill inte äta, jag torkar snor och slem och dreggel mellan hostattackerna och får inte vistas utomhus. Det här gör ju det inte lättare för mig att ta mig till beroendemottagningen på morgnarna då jag måste skaffa barnvakt för att komma iväg.. trixigt. Jag har också drabbats, magsmärtorna tilltar, jag har kräkts, och jag har snuva och feber.

Nu har jag E och hennes dotter här på sleepover och det var typ fem minuter sedan som mitt hjärta äntligen somnade ordentligt. Stackaren har hostattacker som han vaknar i, han kan knappt andas och sen kräks han. Ett mammahjärta går itu av att se ett blekt, medtaget barn som bara vill äta välling. Barnläkaren var fan det mest osociala, tystlåtna och skumma jag mött på. Jag informerade om att det var alex första förkylning.. och jag vet lite om barnsjukdomar och vad jag har att vänta mig.. och det är en öroninflammation liksom. Helvete. Alla vi fyra syskon var ju öronbarn, två av oss har rör i örat.. eller är det tre? Jag minns fan inte. Hur som helst så blir man ju orolig. Ja, läkaren lyssnade på lungor och tittade i örat och sen började han knappa på sin dator och babbla om medicin på apoteket. Undersökningen tog 1 minut och efter 2 minuter ville han att vi skulle gå. Han satt lite hispigt och knappade på tangenterna och tittade över min axel hela tiden, som om det vore någon där.

"Jaha, vadå är det receptfritt?"
"Nej nej. Finns i dator"
"Vadå i dator?"
"Du hämta medicin. Apotek. Två recept."
"Ah, men jag har ingen möjlighet att hämta ut medicin idag, kan jag få med mig?"
Han ger mig en påse.
"Hur gör jag med det här?"
"Står baksida"
"Jaha, vad är det för fel på mitt barn då?"
"Jag tror ooron"
"Jaha.. öronen? vadå är det öroninflammation då?"
Han nickar.
"Men hur länge ska han äta det här då?"
"Sex dagar"
"Vad kommer han få för biverkningar?"
"Står på foorpackning, burk och litet papper. Doo lesa."
"Jag ska läsa på förpackningen? okej..Kommer han att ha ont av det här, är trumhinnan spräckt?"
"Rött i ooron och svullen. Kanske ont. Du ge alvedon, annars inte."
"Ja, jo det kan jag lista ut men kommer han att kunna sova bättre med medicinen?"
"Apotek, dom jobbar, kan foorklara foor dig. Nu vi klara, du apotek imorgon ok?"
"Ja, du får ursäkta att jag ställer så mycket frågor men du tittade liksom bara i öronen och lyssnade på bröstkorgen och började skriva i datorn och ge mig recept. Jag vill gärna veta vad vi har att göra med. Jag är ny på sånt"
"Inte vara orolig. Medicin blir frisk. Nu du kan gå"

Ja, nu är jag ju så mycket lugnare, speciellt som jag vet att medicinen kommer att bli frisk..
Dumbass.

Bipolaritet och vårdsparande + jacka

Idag fick Alex en ny jacka som ska värma honom i vinter. Han är ursöt i den!
Och så läkarbesök. Nu är karusellen igång igen. Nu kommer man att utreda och gå igenom den tidigare utredningen. Detta eftersom min läkare misstänker att jag kan vara Bipolär. Många blir feldiagnostiserade eftersom Bipolaritet och ADHD har liknande symtom. Nu har jag fått ett gäng frågeformulär här som skall fyllas i. Sedan väntar en ny utredning och samtal med den läkare som gjorde ADHD- utredningen. Mig spelar det egentligen ingen roll vad jag har, bara jag får en bra diagnos och slipper ha det så här, med mina depressioner. Jag vill bara kunna leva normalt.

För övrigt har jag enbart sprungit runt som en skållad råtta. Och det var ett helvete att ta sig upp fem trappor med barnvagn, unge och kassar. De har stängt av hissen igen. Nu tre dagar i sträck, för att vända på den och renovera den. Jag tror inte de som jobbar med det här fattar prylen - de har stängt av hissarna nu och hållt på så att jag i princip skulle vara hemmabunden om jag inte hade bostöd och vänner som kommer hit och hjälper mig. Helt ärligt tycker jag att de hade kunnat hitta en alternativ lösning. Nu har de stängt av hissen tio dagar av trettio. För det får jag 420 kronors hyressänkning. 420 kronor som plåster på såren för att jag får boka om möten, skaffa barnvakter vid konstiga tidpunkter, för att det är helt omöjligt för mig att komma ned med både barn och vagn själv.

Det komiska är att de på min beroendemottagning inte tror mig. "Är hissen trasig IGEN?" säger min behandlare när jag förklarar att jag måste krångla lite med hjälp och så för att komma dit. Om han hade lyssnat lite de senaste tjugo gånger jag förklarat så hade han vetat att de BYGGER OM hissen, inte att den är trasig. De bygger om ALLA hissar och alla trappuppgångar i mitt område. Det har jag sagt. men det är klart, varför lyssna när man kan skita i det?

Han är förvisso alltid stressad. Nedskärningarna på vårdsidan visar sig tydligt här. På grund av dessa nedskärningar så plockade de bort receptionisten på min beroendemottagning. Det finns ingen som kan svara i telefon. Ingen som kan ta emot och skriva räkningar, ingenting. Ringer man dit kan man sitta och ringa tills man kräks, ingen svarar. Och det är ju inte de anställdas fel. Jag fattar bara inte hur man kan tycka som kommunalpolitiker att det är rimligt att sparka en person som sköter hela maskineriet med tider, telefoner och patientkontakt. Som det är nu finns det bara ett sätt att nå dem och det är att gå dit. Det är inte rimligt. Folk ringer ju, de behöver ju hjälp. Men det finns ingen samordnare / receptionist där, för nu ska det sparas in! Jajamensan! Åh vad bra!

Ni som kom på den där lilla besparingsidén, kan ni tala om för mig hur ni resonerade? För jag tycker det var ett märkligt val.


Bilder: Alex med nya jackan, och så alex med sin pappa.

Down the rabbithole again

Jag vet inte vad, men jag drabbades just av världens jävla ångesttryck.
Jag låg och nattade alex, som aldrig tycktes vilja somna, och kände det stråla upp från magen och in i hjärtat. Och jag tänkte som så att "Jaha, here it comes.. again". Jag är så van vid det här laget, att ångesten och smärtan bor i mig och att den förr eller senare tar över oavsett vad jag gör.
Och jag gör allt som står i boken för att undvika den. Jag är inte den sortens depressiva person som gillar att gå omkring och må dåligt. Oavsett vad så har jag gjort det till en konstart att inte låta det synas på mig, oavsett hur ont det gör inombords. För det är ingen som vill umgås med någon som klagar hela tiden. Det är ingen som orkar med någon som går omkring med mungiporna nere vid knäna, och besides, vad spelar det för roll om jag uttrycker smärtan eller ej - den minskar inte för det. Jag försöker alltid hålla uppe ljuset, skenet och leendet. Jag försöker alltid prestera mitt allra yttersta och ibland blir det bara pannkaka. Jag känner mig så jävla handikappad i mina ångestperioder bara. Och jag vet inte hur jag ska förklara det för folk, för jag känner mig helt ärligt, bara ivägen, när jag yttrar det för min läkare och mina behandlare. Jag VET att de tittar på mig och tänker "ååh, typiskt, hon bara gnäller hela tiden och ska HA grejer och bara gapar efter medicin, om hon bara skärpte till sig lite och fattade läget. Om hon bara gick upp och gjorde det hon skulle, det var väl ett jävla tjat, hon har ju FÅTT medicin nu, gnällspik". Och jag orkar inte med den blicken och tankarna går, att kanske är det ändå så, att jag bara borde "rycka upp" mig. Men jag har försökt så länge. Och det går ju. I perioder, mina bra perioder. Då solen lyser. Då funkar allt. Men sen kommer ångestperioderna. Fy fan. Hur ska jag någonsin kunna klara av ett heltidsarbete på de här grunderna? Jag har ju för fan knarkat i skolan för att klara av att gå dit, jag har varit påtänd på JOBBET för att orka vara där. Utan drogerna hade jag inte klarat av ett skit. Jag vet att det också handlar om inlärning, beteendeförändring, vafan det heter. Men hur lär man bort smärta?

Ända sedan jag var väldigt liten har den här ångestdemonen kommit på besök med sina jämna mellanrum, år efter år, period efter period. Den bara slår till och sedan går jag där, med världens tyngd i hjärtat och undrar varför i helvete jag bara inte kan få vara som alla andra och må bra och kunna göra normala jävla grejer. Jag blir förbannad på mig själv för att jag aldrig klarat av att umgås en längre period i det sociala livet utan att periodvis bortfalla som ett löv från sin kvist, ned på marken, där jag liksom ligger och vissnar tills klorofyllet comes back on. Jag kan inte påstå att jag sitter här och är stolt över att jag är en depressiv jävla artist med skrivkramp vars ständiga öde är att gå ned i periodvisa avgrunder av ångest där jag producerar enorma mängder texter, för att sedan kliva upp i ljuset och vara totalspeedad och helt översocial en period. Som ett hetsigt jävla monster, och sen är det kört igen varpå lampan slocknar och bröstkorgen tycks vilja sprängas. Vad fan är det för jävla fel på mig? jag har ju fått min medicin, jag trodde att det skulle upphöra nu. De där perioderna. Varför i hela jävla skithelvete kan inte jag bara få vara normal? Jag begär inte ens att få må bra! Jag begär bara att få ha det OK! jag begär ingen lycka, ingen ständigt lysande sol och ingen perfekt vardag, jag vill bara ha ett drägligt liv! Jag begär inte att gå omkring och skratta och le som en clown och att hela världen är nån satans lekplats. Jag begär bara att inte sprängas inifrån och det skulle vara fint om jag klarade av att vakna på morgonen som normala människor.

Nu vaknar jag och alex 06:40, leker i två timmar och somnar om bägge två, efter frukost. Jag är alltid vaken och bevakar alltid alex när han är vaken, han lämnas aldrig obevakad eller osysselsatt. Honom tar jag hand om på bästa sätt, det är när det handlar om mig själv som det brakar ur ibland. Är jag manodepressiv? Vad är det för fel? Varför kan jag bara inte få vara normal? Det är inte som att jag går omkring och tänker på svarta saker eller målar hela världen i dystra färger, jag har ju så mycket planer och så mycket tillförsikt och så mycket hopp! Jag vill inte dö, jag vill inte göra mig själv illa och jag är inte rädd för människor. Jag har bara ont och den smärtan är så uttröttande att jag kan sova hela dygn i sträck om jag fick och kunde. Jag har "bara" hela bröstkorgen hårt åtstramad av ångestrep som stryper mig så att jag kippar efter luft hela dagarna. Jag sitter och tar andetag efter andetag men ändå känns det som att jag inte får luft. Min läkare tycks inte bry sig nämnvärt om det här. Min beroendebehandlare säger "jaja, men alla har vi våra små egenheter och du ska se att om du bara tänker positivt så går det över".

VAFAN tror han? Att jag sitter och föreställer mig krig och vedermödor och FRAMKALLAR det? Varför tar de mig inte på allvar? Det är ju något fel med mig!

Jag var försenad till Beroendemottagningen idag eftersom trötthetsmonstret var över mig. Jag förstår självklart att det inte är okej att hålla på och vara försenad, men de verkar inte förstå att jag inte gör det med flit. Jag försöker verkligen. Det finns inte en centimeter av mig som gillar att jag förefaller opålitlig och nonchalant när jag dyker upp en halvtimme sen med en märklig ursäkt för andra gången på en vecka. Jag gruvar mig något fruktansvärt då jag springer dit med barnvagnen i högsta hugg, hela registret av självhat och elaka tankar hinner rulla innan jag når dörren och när jag väl kommer in får jag vänta 20 minuter innan en personal kommer ut, ser på mig med en irriterad min, går tillbaka in igen, hämtar en annan personal. Sedan står de innanför glasdörrarna rakt framför mig och diskuterar sin irritation över mig. Jag sitter där och hör alltsammans och de verkar inte bry sig om att jag sitter där. Jag förstår att det är en straffsituation jag sitter i och att jag har mig själv att skylla och återigen ger jag mig själv en mental smocka för att jag är försenad. Varför är jag det? Varför orkade jag inte ur sängen imorse? Varför är jag så jävla trött? Varför sjunker jag ner i depressionen igen? Varför säger inte läkaren något om det? Jag har förvarnat dem. Men de tycker att den medicin jag har är tillräckligt, jag antar att det är så. jag vågar helt ärligt inte fråga om antidepressiv medicin för jag vet vad jag kommer få höra. Floskler om att jag bör gå långa promenader i skogen, röra mer på mig och sysselsätta mig. Jag gör allt det där. Jag sysselsätter mig varje vaken minut för att slippa ha ångest och jag promenerar benen av mig. De lyssnar inte. Jag orkar inte ta upp det.

När personalen avslutat sitt jidder om min försening med irriterade röster och med förstulna blickar åt mitt håll kommer en av dem ut. Nu kommer det, tänker jag. Mycket riktigt får jag en utskällning och en ny tid, jag ska återkomma en halvtimme senare. Jag försöker säga att jag inte kan då, eftersom jag har skaffat barnvakt då jag måste till jobbet och hon ska anlända hos mig då. Personalmänniskan vänder ryggen till och går. Jag sitter kvar och stirrar. Jag är inte populär hos mig själv heller, tro mig, tänker jag och går ut. Jag anländer tillbaka, stressad, fyrtio minuter senare. Samma sak utspelar sig, nu är de REJÄLT uppretade för att jag inte kom en halvtimme, utan fyrtio minuter senare. Jag försöker då förklara att jag fyrtio minuter tidigare försökt förklara för en stängd dörr och en rygg hur det låg till och att jag sprungit hela vägen för att hinna. Jag får en föreläsning om hur oansvarig jag är. Jag säger att jag förstår. Jag säger att jag verkligen försöker. Jag tystnar mitt i, vet att det är lönlöst. Jag skyller ingenting på dem, vafan kunde jag bara inte varit i tid för? Jag slokar och får min medicin. Personalen går, surt och uppretat, och slänger igen dörren efter sig. Jag känner mig gråtfärdig. Det är inte första gången det här händer. Det är mitt eget fel, jag är en dålig jävla skitmänniska som kommer för sent. I huvudet: "Dumma jävla Loo. Dumma jävla skitunge!"

Jag minns hur jag var liten och satt och såg ut igenom bilfönster, fönstret i mitt rum, alla sorts fönster, och såg på medan världen därute pågick utan mig. Jag satt där och tänkte att "En dag, ska jag vara en del av allt det här. En dag ska jag vara med i surret, i farten, i livet som går framåt". Jag minns att jag såg mig själv som en passiv åskådare till allt skit som hände mig, det hände mig men ändå inte mig, det var som om en del av mig satt utanför och bara såg på. Det kunde alltid bortförklaras, skrattas åt, sopas under mattan. Det var väl inte så farligt. Det här klarar ju du, tjejen, du är ju så stark. Med det där bedjande uttrycket i ansiktet. "Snälla säg att jag slipper lägga ner energi på dig. Jag har ett liv att sköta." Och jag nickade och sa att visst, det här fixar jag. Inga problem. Förstulet leende tillbaka. Så bra, då är vår tid ute. Trevligt att råkas, varsågod nästa. Rullbandet fortsatte. Utan mig. De kände sig nöjda, som om de uträttat något. Mina uttalanden var lagda till handlingarna. Min namnunderskrift styrkte allt jag sagt. Ingen skulle lasta dem för något. Och jag åkte hem och satte mig vid mitt fönster igen.

Och ibland är det som om en tidskapsel temporärt omslutit mig och fört mig tillbaka till det där fönstret. Jag ser vädringsfönstret från vilken min mormor såg sin värld, varje dag, under sitt sista år. Jag minns henne så. Ständigt blickande ut, vakande. På avstånd betraktade hon sin värld bakom en glasvägg, precis som jag. Vi hade våra egna glasväggar hon och jag, av våra egna anledningar.

Jag hamnar där, ofrivilligt.
Jag kan bara göra en enda sak.
Vänta ut skiten. Oavsett hur lång tid det tar.