Mmm.
Våren, den där våren, är i antågande igen. Och det märks, och det känns. Dagdrömmeriet och det väna, lite tankspridda tittandet ut från min balkong vid rökpauserna är ett säkert tecken. Våren är trots allt den positiva tillbakagång från all mörker, kyla och grådaskighet som vi fått stå ut med sedan oktober. Våren är alltid välkommen, för när den väl visar sin knoppande personlighet i buskar, träd och rabatter, smyger sig upp mellan sprucken gatsten och dränker mitt kök i strålande morgonsol har det alltid varit kallt, fuktigt, slaskigt och grått i vad som alltid känns som en evighet. Jag sätter Alex i vagnen och bullar upp bakom honom så att han skall få lite lättare att se allting vi passerar, världen från första parkett. Hans privatchaufför, Mamma Loo, dressar sig i nya ljusblå stuprörsjeans och mockakängor, sätter hårspännen i luggen och Diana Krall i Ipoden. Promenerar genom förorten till romantisk jazz med vispande trumkomp och lättsamt baskomp. Uppsluppet, förväntansfullt.
Så jag pratar om livet och att nå sina mål med Liselott. Hon är så fruktansvärt bra för mina tankar. Hon får mig att ifrågasätta och sträva, hennes kreativitet och arbetslust kvittrar igenom luren. Kollegor som begränsar möjligheter till positiv utveckling på hennes arbetsplats; så tråkigt att människor känner sig hotade av uppfinningsrikedom och skaparvilja. På universitetet säger de att hon är en Stor Analytiker. Vi fnissar åt det hela. Jag funderar lite löst på möjligheten att skriva C-uppsats om mina misslyckade relationer. Vilken jävla härva, konstaterar vi. Ingen idé att gräva ner sig. Det är bara så besvärligt att skotta sig ut.
Alexander tittar på huskatten Cléo och skrattar. Han skrattar åt mycket. Det bubblar i honom, nyfikenheten och upptäckarglädjen. Det smittar av sig. Han är så fin och han är min ständige följeslagare i allt. Jag behöver aldrig mer prata med mig själv eller hålla dialog med brödrosten. Jag har någon som lyssnar. Med spänd förväntan. Han skrattar och spottar nappar flera meter. Man borde göra det till en sport. Han är det finaste jag vet. En stor personlighet och ett starkt temperament. Tidigare i utvecklingen än genomsnittet förstås. Jag blir så stolt att jag pöser över. Jag kan inte sluta pussa och krama honom. Han håller huvudet uppe alldeles själv sedan länge och greppar, håller och undersöker saker. Några små leksaker har också blivit intressanta och alldeles särskilt intressant är fjärilen, vars vingar prasslar när man fingrar på dem. Vi leker lekar hela dagarna. Jag går runt och berättar om allt vi ser. Titta lampan! Var är mammas vattenflaska? Nu ringer det på telefonen! Hallå-å i lu-uren?
Och så har det hänt andra intressanta saker. Plötsligt finner jag mig själv promenerande, pratande, diskuterande, uppsluppet filosoferande, med H. Vi har roligt tillsammans och han börjar må bättre. Äntligen fick han sin medicin som han väntat på så länge och den verkar hjälpa. Jag kommer på mig själv med att känna ett oerhört starkt band med honom, vi har ju ett litet underverk tillsammans. Grundligt har vi pratat oss igenom även jobbiga sanningar och händelser utan att för den skull börja gapa på varandra. Jag blir glad av att se honom och vill berätta saker för honom igen. Lite reserverad är jag allt, men det släpper. Det är bra att vi kan bo på varsitt håll så här. Det är det vi måste ha - separata domäner. Jag är helt mäktigt glad över hur bra vi har det ihop just nu. Det är som om den där distansen och det egna utrymme vi får liksom stärker oss. Det känns som om vi faktiskt kan leva sida vid sida med vår son under de här förutsättningarna. Bara vi har varsin lägenhet och det egna utrymmet så kanske det kan fortsätta så här.
Jag har verkligen saknat och längtat efter den här relationen med H. Vi har rett ut så oerhört mycket groll och missförstånd och det leder till att jag ser på honom med nya ögon. Jag vet att jag berättat mycket om H's humör och hur jobbigt det är att leva med honom när han inte mår bra, men som jag sagt tidigare så finns det en del av H som inte monstret har tillgång till och den delen av hans personlighet, det var den delen av honom som motiverade mig att behålla det barn vi tillverkat tillsammans. Det har alltid varit viktigt för mig att jag och H har en bra relation till varandra. Jag vill att Alex ska känna att hans föräldrar är eniga och jämbördiga och ett team som jobbar för honom. Han ska kunna känna sig trygg och avslappnad och att det är en naturlig sak att pappa inte bor med oss, men samtidigt känna av det så litet som möjligt. Därför är det också jävligt viktigt att vi bor nära varandra.
H's nya lägenhet ligger i ett skitmysigt hus på andra sidan centrum, har jag tur får jag lägenhet i samma krokar. Jag står ju i kö till en helt egen, det här är ju bara andrahand och man kan ju lugnt säga att läget är lite väl komplicerat med inblandade f.d gode män som inte hyser någon tillit till mig och som inte riktigt diggar att jag bor kvar i en lägenhet som påståtts ha "fixats till Henke och ingen annan". Jag trodde att han hade fixat den till OSS, då jag var gravid och vi behövde något gemensamt rätt fort när han fick tag på den, men jag orkar inte tjafsa om sånt där. Om man nu har så svårt att lita på att jag som ensamstående mamma till liten kotte, kan "klara av" ansvaret med att bo här utan att jag.. ja, river halva huset eller vad det nu är folk tror att jag är kapabel till så får det vara. Jag tänker inte truga. Allt jag begär är att jag åtminstone har tak över huvudet innan han får mig utslängd. Jag har så jävla svårt för den där misstänksamheten och den respektlöshet jag bemöter från den där individen. Han tittar på mig precis som om jag är en skurk av något slag. Han säger emot mig när jag uttrycker enkla åsikter - inte för att han har rätt, utan av ren princip, tycks det. Jag visar honom respekt och är alltid artig och väl bemötande men i gengäld får jag strama blickar, fördomar och mothugg utan anledning. Dessutom så ringer han och "luskar" med folk, och antyder saker. Han har mage att ringa och försöka pumpa min bostödjare på information trots att hon har tystnadsplikt. Jag har aldrig på något sätt varit otrevlig, ljugit eller betett mig otacksamt. Men jag vet var skon klämmer. Jag är en självständig individ av kvinnligt kön som inte är rädd att säga ifrån om jag blir behandlad orätt, jag är relativt allmänbildad och vet i regel hur saker går till och jag är inte alls mottaglig för auktoritärt, manligt härskarbeteende. Det är verkligen det värsta jag vet.
Ni märker att det blev en del i bloggen idag. Jag var jävligt duktig förra veckan och ordnade med allt från underhållsbidrag till att skriva upp oss på ny föräldragrupp. Den förra började mitt i vår separation och jag var verkligen inte alls sugen, speciellt med allt kaos kring H och diverse dramatiska missförstånd gällande en tredje inblandad part som aldrig skulle blivit inblandad från första början. Om ni ursäktar, men brudar har en förmåga att fucka upp saker och ting. När jag skriver brudar, så menar jag i regel obalanserade, smått instabila individer av kvinnligt kön, inte sällan med en ryggsäck av dåligt självförtroende och med något ständigt aktiverat filter påkopplade mellan hjärta och hjärna som möjliggör att de kan tolka saker lite som de vill beroende på hur hormonella eller dramasugna de är. Det är som om hela livet är som någon jävla intrigbaserad spelplan där de kan skutta runt med sina borderlinetendenser och sina issues med sig själva och bara vägra lyssna på andra, och sedan vänder de och vrider på allting så att folk skall tycka synd om dem, eftersom de är riktiga jävla martyrer som a-aldrig gjort nånting dumt. Självfallet är hela världen mer eller mindre "ute efter" dem, eller så är de förstås självutnämnda helgon på ett jordklot med i stort sett Bara dåliga, tarvliga människor.
Angående tramsandet i mina kommentarsfält på senare tid:
Min poäng med det här är, att av någon sjuk jävla anledning så lyckas jag alltid stöta mig med den här sortens kvinnor. Mitt kommentarsfält invaderas periodiskt av dom. Sist jag loggade in fick jag en redig salva från en sårad kvinna med alldeles för mycket fritid, som hade den goda smaken och vänligheten att upplysa mig om vilken dålig människa jag är. Vi kolliderade för över ett och ett halvt år sedan kring en rad missförstånd gällande en karl, och naturligtvis, ingen konflikt är ju dramatisk nog så en tredje brudpart var tvungen att lägga sig i med diverse skitsnack, hela historien rann ut i sanden då jag tog avstånd från personen ifråga och det var ungefär det. Allas liv gick vidare, inget slagsmål, ingen direkt kommunikation heller egentligen, mest en del munhuggande på nätet som inte ledde någonstans alls. Men tydligen så är det där jävla tramset fortfarande en källa till ångest för de här individerna och det är uppenbart att jag skall sota för en liten skitsnackskonflikt resten av mitt liv och då är det förstås viktigt att man skriver giftiga, nedsättande kommentarer i mitt kommentarsfält med jämna mellanrum så att man en gång för alla kan bevisa hur schysst och bra man SJÄLV är. Självklart! Touché liksom! Självklart, fröken. Det är mycket storsint av dig att du sätter mig på plats så här ett decennium senare, och mycket intressant att du har energi att störa dig så fruktansvärt mycket på någon du tjafsade med för nästan två år sedan, angående ett kroghångel? Vad världen behöver är lite mer borderline-kryddade intriger, eller hur? Naturligtvis måste detta ske i min blogg också, så alla verkligen blir varse om vilken vidrig, självupptagen, lömsk kvinna jag är. Skönt att jag kunde tjänstgöra som måltavla, så att du kunde pysa ut lite frustration. Till er tjänst! Men det tycks vara som så att en del av frustrationen och ilskan är en aning felriktad. Kanske skall du arbeta lite mer på den här tillitsbiten till din karl, istället för att bedriva häxjakt på nån jävla bimbo han fyllehånglade med vid ett tillfälle när ni separerat, för nästan två år sedan? Händelsen är av ringa relevans för mig, men det var inte så att jag förgrep mig på, eller tvingade mig på karlfanskapet. Initiativet till det hela togs inte av mig men jag tänker inte påbjuda att jag gjorde någon form av motstånd heller. Det var verkligen allt som hände, situationen blev tämligen spänd, märklig och obekväm och jag backade av från personen ifråga för att slippa intriger och dumsnack och kort därpå sopade jag på hans kompis med anledning av hans vidriga uppträdande.
Om man nu vill "ge igen" eller "bevisa" något i det här sammanhanget så torde det bästa alternativet vara att du ägnar tid åt att leva livet fullt ut, skratta, ha roligt, njuta av din tillvaro och skaka av dig allt sånt där. Du kan bevisa för mig att jag är en förlorare genom att själv vinna. Men att sitta och haka upp sig, bli arg, ledsen och giftig och fortsätta ackumulera en massa negativ energi på någon som du inte ens sett eller träffat sedan dess, som inte har en del i ditt liv överhuvudtaget och som du aldrig heller varit mer än ytligt bekant med under en kort period (var det en eller två månader?).. det tycker jag låter rätt surt, jobbigt och trist. Det kan väl inte ge dig så mycket mer än huvudvärk? Så seriöst. Släpp det där nu och sluta tramsa i min blogg. Vi känner inte ens varandra. Vi bor inte nära varandra. Du behöver inte ha med mig att göra överhuvudtaget. Och det är väl lite det som är poängen, för vad ska du ha det för? jag är ju en d å l i g m ä n n i s k a. Bad karma liksom. Ignorera mig och lägg energin på något som gynnar dig istället.
Nu slipper vi det här. Jag ska klä mig för en underbar promenad i solen med mitt vackra barn och sen ska jag se vad H har för sig. Helgerna är så händelselösa! Jag skulle ge en hel del för en flaska rödvin och lite sällskap av någon vän i eftermiddag. Om man råkar vara polare med undertecknad och om man råkar ha en flarra cabernet eller masi modello rosso, alt något annat rött, alkoholhaltigt skräp, tveka inte att höra av er. Jag är beredd att stå i livslång tacksamhetsskuld i gengäld. Tyvärr kan jag inte skänka er min förstfödda, men jag kan tänka mig ett utlån inom ordnade former.
Bilder: Jag & min vårfrilla x 2 (+ gratis vårleende!) samt mitt kiddo, där han sitter i sin vagn och spanar på mig när jag bloggar.
Här är fondväggen i vardagsrummet som jag tjatat om. Har tyvärr ingen före-bild eftersom vi fick detta gjort åt oss. Men tänk er att det här rummet hade övermålade tapeter, vilka syntes igenom. I en kall babyblå färg...NASTY.
Här ser ni övriga väggar och balkongdörr och shit, kvällstid dessutom. Jag älskar de här färgerna. Inreda kommer bli en sådan fröjd. Tapeterna är dessutom helt 60-tals retro. and i love it:
Här är lampan i närbild, jag tycker den är värd 30 kronor helt klart. Gardinerna ni ser i bakgrunden är två kappor som sitter på samma stång. De kostade 25 kronor / kappa, totalt alltså 50 kronor, second hand. Love them gardiner. Helt underbara är de.
Närbild på gardinerna.
Inlägg
Besökare sedan 2007 - 12 - 10 :
