Visar inlägg med etikett O. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett O. Visa alla inlägg

måndag, februari 15

Smärtor, social inkompetens och läkaren has done it again!

08:00 - Vaknar av smärtvågen igen. Vi snackar 13 på skala 1-10. Får sprutor, jag nästan lyfter i sängen. Det har ju varit så bra i flera dagar! Medicinerna, som tar tid på sig allesammans. I med dom. Till slut börjar jag känna mig lindrad, jag dricker kaffe, ProViva jordgubb (för de har bara ProViva här av nypon och blåbärssoppa etc och de smakar för jävligt!) och apelsinjuice med isbitar i. Märklig frukost kanske men det är vad jag vill ha. Ingen fast föda än, det kommer pappa med till lunch. Han kommer varje dag med lunch till mig, igår fick jag Thaimat, Vi åt tillsammans, delade på en enorm portion. Gott. Äter inte maten på avdelningen, den smakar för jävligt, det är liksom nån slags mikromat som kommer utifrån. De drar av plasten och värmer, jag har spytt upp den maten så många gånger att den blivit totalt vidrig bara att känna doften av. Allt luktar och smakar likadant. Jag äter frukt, soppor, dricker kaffe och juice, men maten får de behålla för sig själva.

Jag har bra kontakt med sköterskorna. Alla tycker att O är skitsnygg. Det är han ju också. O tror att de bara säger det för att vara snälla men det tror inte jag. De påpekar det, en efter en. Vi skrattar när de bäddar sängen. Jag är bra på att få dem att skratta när jag vill. Jag tror inte de tycker att jag är en besvärlig patient. Jag försöker att alltid vara trevlig. Även om man har ont behöver man inte behandla sina medmänniskor som skit. Jag har alltid undrat över det där, människor utan hyfs. Människor som inte vet vad artighet är. Människor som inte kan bete sig i sociala sammanhang. Det är människor utan fostran i min värld och jag förstår dem inte. Man kommer så mycket längre här i världen om man bara bjuder på ett leende lite då och då. Lär känna dem omkring sig, småpratar, försöker visa respekt. Och det handlar inte bara om att komma någonstans, det handlar om fucking common sense. Respekt, som sagt. Det förtjänar alla tills motsatsen bevisas. Naturligtvis finns det människor som inte förtjänar min respekt. Som pedofiler, människor som slår barn och djur. Etcetera. Men sådana möter man ju inte på ofta. Eller snarare, man vet ju inte allt om alla man möter och därför säger jag "tills motsatsen bevisas".

En annan sak jag funderat över är alla de här människorna som klagar över den "nya" informationsteknologin. De säger saker som "ja nu för tiden så ska ju alla skriva ut allt i sin status på facebook, helt menlösa saker liksom, som att de har diskat och nu ska dricka juice med tjejkompisarna, asså, vem f*n vill läsa det? Inte jag i alla fall! De här nya jävla företeelserna twitter och facebook och jag vet inte allt, det är så mycket menlös information som skickas kors och tvärs och jag tycker inte om det, det var bättre förr!"

Alltså, till dem vill jag ju bara säga: Stäng av din dator då! Läs inte skiten! Uppenbarligen finns det ju människor som roas av det här, uppenbarligen finns det folk, en hel del, som finner det en rolig sysselsättning att uppdatera sin facebook-status var femte minut, men det finns folk som golfar hela jävla helgerna under sommarhalvåret också och jag begriper mig inte på dem heller, men inte fan ser du mig hänga vid närmaste golfbana bara för att reta mig på det! Du behöver inte delta i den här "nya informationsteknologin" om du inte vill, eller hur? Du behöver inte ha facebook, avregga dig från sidan då om du inte gillar det! Så jävla enkelt är det, eller hur?

Men nej, det kommer du inte att göra. Du kommer att fortsätta gå in på twitter, facebook, myspace och allt vad det heter för att läsa och gotta dig i att folk "skriver ut sina liv på internet" så att du kan beklaga dig på närmaste kärringfika. Låt folk skriva vad fan de vill, det är väl ändå deras huvudvärk, inte din? Det här är det nya, lev med det eller strunta i det. Men herregud, orka störa sig på saker du så lätt kan stänga av.

Åh, nu kom den där läkaren in igen. Det komiska är att de tar upp det här med Alex i första hand, frågar om honom och var han är när jag är sjuk, frågar om min nya kille, och om mitt ex (!) och saker de inte har med att göra. Jag begriper mig inte på dem, jag har faktiskt människor som sköter allt som har med alex att göra och alex är fullt trygg i sin jourfamilj som jag haft sedan länge. Jag har en socialsekreterare som företräder alexander som sköter och delegerar till jourfamiljen, och så, som ni vet, en egen socialsekreterare som håller i övriga trådar gällande mig. Vilket jag tycker är mycket välfungerande. Varför läkarna HÄR kommer och ifrågasätter det i första hand istället för att fråga om mina smärtor är för mig ologiskt. Nu ska de dessutom komma in med en kurator i eftermiddag och diskutera någonting, jag frågade om vad det var men fick inget konkret ur dem. Jag poängterade dock att situationen med Alexander inte är något som de behöver lösa, och att det går bra att ringa till Alex socialsekreterare T om de har några frågor. Det är dessutom ironiskt att de frågar om det här först nu. Att de tar upp att jag har en ny pojkvän tycker jag är ett jävla övertramp. Och sedan frågar de om mitt ex! Inte fan frågar jag om deras förhållanden. Varför är det intressant? Mina jävla relationer har inte de med att göra. Vi får väl se vad de säger på kuratorsmötet som vi ska ha. Jag förstår inte grejen. Jag tänker inte sitta som i ett polisförhör och redogöra för mina relationer. Den där läkaren verkar ju ha problem med mig eller något. Det är andra gången han ställer sådana frågor inför ett helt läkarlag. Jag uppdaterar er.

Och du, det var fan inte bättre förr.

söndag, februari 14

Smärtrapport från KS

Torsdag morgon, 06:01
Vaknar av otroliga smärtor i rygg, axel, bröstkorg, bäcken. Hela kroppen i uppror. Har aldrig känt så tidigare, smärtan får mig att gå av på mitten. Trycker i mig tabletter. Ingenting fungerar. Lyckas ändå somna om någon timme på soffan. Samma sak upprepas igen när jag vaknar och hela dagen efter det. Smärtan bara tilltar och jag undrar om jag ska dö nu. Sitter vid datorn och försöker fokusera, ta min medicin. Kräks upp all vätska jag fått i mig plus medicinerna. O tittar förbryllat på mig, orolig. Jag skakar av smärtan och efterverkningarna av kräkandet. Har en tid hos dagvården klockan 14. Beställer taxi som vanligt, sitter och försöker fokusera i taxin. Funderar på om jag inte skulle ha ringt ambulans istället. Smärtan är skärande, blixtrande, huggande, det går som blixtar rakt igenom kroppen, jag känner hur den jobbar upp sig och BAM!

14:00
Får ett rum på dagvården med säng med en gång. Kan knappt gå de sista metrarna dit, bäckenet plågar mig så fruktansvärt. Får beskriva smärtan om och om igen för en massa människor, jag vet inte ens om de förstår mig. Födslovärkar är piece of cake i jämförelse med det här, då kanske ni fattar vilken nivå det här är på. Och då menar jag inte värkar lindrade av epidural. Ligger och får oerhörda skakningar och kan knappt andas av tryckvågen som går igenom kroppen. Jag fattar inte vad som händer, läkarna tror att det handlar om cancerfanskapet. Att den gör ont för att den är aktiv i kroppen. Växer. Jag blir gråtfärdig, det känns som om allt bara ska drabba mig. Hejda den då, gör nånting, nästan skriker jag. Gör nånting!
Jag får morfintabletter. Puckat eftersom de tar 45 minuter innan de verkar. Varför får jag inte sprutor undrar jag. Somnar till ändå, blir inlagd på avdelningen. Först har de ingen plats men sedan blir mitt gamla rum ledigt som av ett mirakel. Går över till avdelningen, får en av mina favoritsköterskor, hon är så jävla bra. Alla är förvisso bra där, men henne gillar jag extra mycket. Hon ger mig morfinsprutor och vi får pumpa i mig bra mycket mediciner innan det äntligen släpper. Blandning, mix, läkare i telefon säger "Ge henne tills värken släpper". Fyra sprutor får de ge mig, plus lyrica, alvedon, neurontin, gud vet vad mer. Till slut känns det bra igen.

Under helgen:

Samma visa om och om igen. Blir medicinerad deluxe. Känner mig hopplös och nedslagen inuti. Undrar varför den bestämt sig för att pina mig, cancern alltså. Varför gör den så ont? Ska det vara så här? Är detta ett tecken på att skiten bara växer? Har den sådan framfart nu att den tar över helt? Är rädd och orolig, försöker morska upp mig, säga till mig själv att de kommer lösa det här. Mina värden för låga för cellgifter också trots att det gått så lång tid nu och jag tagit sprutor skitlänge. Är rädd att tappa modet. Eller har jag redan det? Ser mig själv i spegeln, blek och medtagen. Jag ser för jävlig ut. Jag känner inte igen mig själv, hur fan kan någon tycka att jag ens ser ut som en människa? Febern stiger igen. Saknar mitt barn så oerhört mycket, tittar på hans foto och gråter. Det här är inte rättvist. Måste morska upp mig! Var stark nu Loo, för helvete. Du klarar allt. Eller gör jag det? Jag kanske inte klarar det här. Modet kanske inte spelar någon som helst jävla roll. Mod biter inte på cancer. Den aggressiva fan vill ta död på mig och när den plågar mig med smärtor av inte denna värld är det lätt att förlora hoppet. Man ligger ju bara där och skriker efter morfin, morfin som jag egentligen inte vill ha men som jag måste ha, för ingenting annat biter ju. Jag orkar snart inte sitta här och morska upp mig med idiotiska jävla ursäkter som jag intalar mig själv hela tiden. Jag börjar få slut på motivering. Motiverad, my ass.

Pratar med O i telefon då och då men samtalen skär sig, förstår inte varför. Blir alltid så rädd att han ska tröttna eller ha tröttnat när han låter sådär. Egentligen handlar det säkert inte ens om mig, men min jävla hjärna tolkar ju allt negativt så. Och det är inte så sabla märkligt heller. Jag skulle verkligen förstå om han hellre vill ha en flickvän som INTE är halvt om halvt döende med smärtor, tre milimeter hår på skallen och med blåmärken över hela kroppen. Jag förstår inte hur han kan vilja vara med mig, jag gör inte det, men å andra sidan har jag ju tappat modet här, det finns ingenting att förstå längre. Det är som om jag inte orkar hålla fast längre. Jag försöker verkligen, men det är så svårt.

Inlagd på obestämd tid. Läkarna vet ingenting. Jag får blod och trombocyter, mediciner mediciner mediciner. Vet inte när jag ska få cellgifter. Vet ingenting. Vet inte varför jag har så ont. Vet inte varför jag knappt kan andas. Vet ingenting. Har ingen information att ge er. Vet inte när jag kommer hem. Jag är i limbo. Jag bara ligger här och får mediciner. That´s about it. Har inte pratat med läkare än. De säger inget, ingen säger något. Jag får inga svar.

Så är det.

fredag, februari 5

Den 29-åriga pensionären

Jag kom "hem" i Onsdags, ja, till min O då, hem orkar jag inte just nu. Tack gode för att jag kan vara här medan han är på jobbet, jag pysslar lite och ser TV och surfar och gör allt möjligt annat, fast mycket, mycket långsamt. Faktum är att jag är fortfarande svag och ynklig och har svårt att ens duscha utan att bli helt matt. Jag klarar inte mycket på egen hand. Kroppen tar mycket stryk just nu, det känns. Över inläggningen, sju dagar, så droppade jag sex kilo i vikt så jag behöver inte bekymra mig över mina extrakilon jag lagt på mig genom att vara stillasittande i månader. Precis allt är jobbigt, att diska tar timmar eftersom jag måste ta pauser hela tiden, att duscha tar lång tid då jag är yr och inte känner mig hundra. Jag är som en gammal tant, kroppen har helt och hållet börjat leva efter pensionärslagarna. The laws of physics has been replaced.

Jag vaknar på morgonen av att jag mår illa och vill kräkas. O slänger sig på mig som han alltid gör strax innan han går till jobbet, han kysser mig hejdå med en värmande mjukhet, hans varma läppar lämnar kärlek efter sig på min kind. "Hejdå älskling!", muskelminnet av hans kropp mot min ligger kvar länge i dubbelsängen, jag sträcker ut mig i min fulla etthundrasjuttiocentimeterslängd och känner på kroppen. Hur känns jag idag? Ingen kroppsdel protesterar för omväxlings skull, tidigt tassar jag upp fast jag inte behöver, fast jag skulle kunna ligga kvar i sängen och dröna men jag kan inte somna om. Jag sitter länge och funderar istället. På så mycket, tankarna har ingen styrenhet, de bara flyger kors och tvärs, som missiler. Jag har inget fäste.



"You don't have to give up to let go", så sjunger hon, den fantastiska sångerskan i låten jag just länkat till er. Mjuk, försiktig musik på repeat i O's lägenhet. Jag sjunker in i mina egna funderingar. Då och då känner jag paniken komma smygande och det hjälper att jag faktiskt är här hos O och inte hemma. Hemma. Där är det liksom - Mina.Fyra.Väggar. Det går bara inte. Aldrig tidigare har jag varit klaustrofobisk men jag blir det nu. Jag läser igenom månader gamla mejl, det är nog dags att rensa tänker man, när inboxen ligger i över 3000 olästa, nästan allt är ändå skräp. Jag passar på att rensa ut riktigt gamla saker från svunna tider, varför sparar jag på allt sånt? Jag är så sentimental, som ett klassiskt lejon i sin zodiak. Men jag behöver inte de här orden för att minnas, och vissa saker är det bara dags att klippa av.

Jag och O har småtjafsat lite de två senaste dagarna och vi diskuterade det igår. Naturligtvis får jag för mig att jag ska "ge honom space" eftersom jag utgår från att det är det han behöver, men det är inte så O löser problem i motsats till många andra grabbar jag mött. De flesta grabbar drar som avlöningen inför en eventuell diskussion eller konflikt och hänvisar alltid till sin space. Jag utgick ifrån, på ren automatik, att han tänkte likadant. Det gör han förstås inte. Han undrar varför jag vill fly från problemet och varför jag tror att det hela ska lösa sig genom att vi är isär. Vilket han har fullkomligt rätt i. Ingenting löser sig genom att jag backar undan. Jag behöver honom, och det skrämmer mig också. Jag blandade in en annan person i min cancer, han förtjänar inte det här, han förtjänar en normal tjej som han slipper se spy, rasa i vikt och som han slipper ge sprutor. Jag har till och med erbjudit honom en enkel väg ut. Jag har sagt att han får gå om han vill och att jag skulle förstå om han inte orkade med detta. Han gav mig en mycket svart blick och undrade vad i helvete jag pratade om. Någonting sådant vill han inte höra. "Vi ska klara det här" säger han, med betoning på Vi, och jag tänker att även om jag inte har någon Gud och allt det där så måste det vara någon däruppe som gillar mig och som skickade hit honom. Det är lätt att bli filosofisk när man har cancer och inte vet hur fan man ska tackla tankarna på döden. Min strategi är att helt undvika dem för närvarande. Jag vill inte, och ska inte dö. Det här är en kamp som gått i arv, mormor slogs i 20 år. Kunde hon så kan jag.

Jag har inte tagit hem alex från jourfamiljen än heller, dels eftersom jag inte klarar av att ta hand om honom själv om dagarna, jag är alldeles för svag för det, jag orkar ingenting. Samtidigt vill jag inte att han ska behöva se mig så här, och jag vill att han ska känna att han har en glad och engagerad mamma, inte en splittrad, orolig sak som knappt kan sova. Jag vet knappt var jag har mig själv just nu, det här beskedet, även hur stark jag är och hur inriktad jag är på att klara det - igen - så är jag svagare och mer medtagen, både fysiskt och psykiskt. Jag har inte samma go och jävlaranamma som första gången, inte än, det krävs en del laddning från min sida för att nå dit. Sist nådde jag snabbt en sådan kulmen i sorgen att jag vände det till ren ilska nästan omedelbart, det var tankar som "Hur understår sig denna jävla cancer, att komma och hota min son på det här sättet? Nej nu...!" och "Fy fan, ditt vidriga lilla jävla as till cancerhelvete, jag ska spöa skiten ur dig, jag ska ge dig en sådan omgång, sådana roundkicks och flips att du ligger flämtande nere efter första ronden" och så blev det ju också. Nästan. Nu kom en hopplöshet över mig på den där britsen på läkarens kontor, det var bara "Nej, nej, nej, men hallå! Jag då? Livet? Var tar mitt liv vägen? Varför ska jag behöva ta detta, en gång till? Och vad fan har jag gjort för att förtjäna det här, för så här ont kan ingen nånsin ha gjort någon!" - visst är det första alternativet så mycket bättre, visst fan är det ilska jag borde känna istället, visst borde jag vässa mitt spjut och gå till skrikande Xena- The Warrior Princess-attack (fast med snyggare outfit, om ni minns), men det krävs mer av mig nu, förstår ni? Det är inte så enkelt alltid. Det är så lätt att vara efterklok och sidoklok och veta vad man själv eller någon annan borde känna eller göra och självklart har jag ju också ett enormt stöd från både främlingar, O, vänner och familj men det fungerar inte så. När det handlar om känslor kan man bara inte föra in logiska parametrar i en mackapär som spottar ut den rätta reaktionen åt en. Jag måste ta det här bit för bit, på mitt sätt. Mitt bästa sätt att hantera mitt känsloliv har alltid varit att skriva, så det är det jag gör också. Skriver, men orden vill inte alltid ut.

Morgonkaffet står i sin kopp och snart kommer far min över på visit här i krokarna med en lunchsallad och mina extranycklar som O ska ha. Stor sak - pojkvännen får extranycklarna till min lägenhet. Nu har jag förvisso hans, för att jag bott här nu några dagar och det är ju nice om jag kan låsa lägenheten när jag åker. Men nu får han mina! Och det, mina damer och herrar, det har aldrig skett tidigare.
Litet steg för människan.
Stort steg för Loo.

tisdag, januari 26

Det som inte fick hända

Kära läsare, alla mina trogna därute. Jag känner mig färdig att kvävas.
Igår åkte jag, pappa, alex och socialsekreterare V till KS för mitt avslutande möte, som det hette. Jag skulle få svar på min PET-CT, alltså den röntgen jag gjorde med den radioaktiva isotopen som skulle avslöja om jag hade något kvar i kroppen av cancern jag spenderat sju månader med att få bort. Som många av er vet så har jag alltså haft något som heter anaplastiskt B-cellslymfom i benmärgen. Lymfomet i sig är inte ovanligt, men just min diagnos är en ovanlig form av lymfom och man har lite skämtsamt kallat det för "Cancer with a twist" på hematologen där jag behandlats. Vi fick först vänta lite extra i väntrummet medan alex röjde runt som en liten tossling och jag och V småpratade i största allmänhet. I efterhand är jag innerligt tacksam för att hon var med, jag vet inte hur jag hade hållit ihop därinne om hon inte hade varit där och stöttat och genast börjat rodda runt med saker som måste ordnas. Som jag tidigare sagt har jag det största förtroende för henne och hon har ju följt mig en bra bit på vägen mot att bli en fullgod samhällsmedborgare efter min tid som drogaktiv.

Läkaren kallade in oss och hon droppade bomben på oss utan krusiduller. Alex började bli otroligt trött så pappa fick ta ut honom i korridoren. Jag och V fick vackert ta emot beskedet medan paniken bara växte i min mage och upp i hjärtat. Cancern är inte borta. Cancern har "kommit tillbaka" och spridit sig till skelettet. Inte hela skelettet, men på utvalda ställen vad jag förstår. Inga metastaser men likväl så finns den där och den är aggressiv som fan, den sprider sig med en hastighet som skulle få en racerförare att bli grön av avund. Jag fick egentligen inte mycket information, V försökte också ställa frågor för att komma tillrätta med hur fan det här kommer att se ut men de kan inte svara. Jag förstår som så här mycket att det här är mycket allvarligt. Cancer i skelettet, det är liksom elitnivå av cancer. Om vi var i allsvenskan tidigare så är vi i italienska ligan nu, eller som pappa sa - NHL, även om det inte är samma sport. Skitsamma, poängen är att jag nästan knäckte ihop där på britsen där jag satt. Jag försökte kämpa emot gråten men det gick inte, jag började bara att gråta precis som förra gången och det var plötsligt som om jag befann mig i en jättestor bubbla där ordet cancer bara virvlade runt mig. Cancer, Cancer With A Twist. Och som många andra som får den här sortens besked kunde jag bara tänka "Vad har jag gjort? Vad för ont kan jag ha gjort för att förtjäna det här?" och "Det är så förbannat orättvist. Jag vil bara tillbaka till livet medan livet bara drar mig närmare och närmare döden".

Jag fick som så här mycket information att jag ska läggas in på onsdag (imorgon) klockan 13:00 på KS Hematologen, avdelning B15 som jag lärt känna så väl nu. Jag vet egentligen inte mer än att jag ska behandlas med ytterligare en cellgiftsbehandling, en tyngre version, ännu en cocktail, och - här kommer det, jag ska genomgå någonting som kallas för stamcellstransplantation. Jag har läst lite om det nu på morgonen och jag är införstådd med att det är en behandling som kan medföra en del risker, precis på samma sätt som att man helt enkelt inte vet om den här cellgiftsbehandlingen kommer att vara effektiv överhuvudtaget. Nu är jag dessutom i sämre kondition än när jag började. Jag är livrädd, i ordets rätta bemärkelse. Jag är så förbannat rädd att jag inte vet vare sig ut eller in. Jag har läst på nätet hela morgonen och ju mer jag läser ju värre blir det. Men jag vill veta vad jag har att förhålla mig till, vad jag slåss emot, vem min fiende är. Fy fan, varför? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Och på den frågan finns inte mycket till svar.

Efter beskedet igår kände jag att jag inte kommer att klara av att vara bra mamma åt alex just nu och att jag behövde få komma iväg hemifrån till O - min Oskar - nu har ni ett namn på honom - för han tänker tydligen inte försvinna ur mitt liv - , som jag ringde till omedelbart. Vilken man jag har, som genast deklarerar att "Loo, jag älskar dig och vi ska klara det här". Observera det där lilla "Vi" och inte "Du". Vilken människa som helst hade kunnat säga att nej vet du vad, jag klarar inte av det här, det kommer bli för tungt, men inte han. Han finns här hos mig, han finns här och han släpper mig inte, jag måste förstå det nu och sluta tvivla. V ordnade tillbaka jourfamiljen som nyligen avvecklats och jag bad om att de skulle komma och hämta honom så fort som möjligt samma kväll. Jag vill inte att han ska se mig så här knäckt och gråta som jag gör. Hem och packa alexanders väska och min egen, ringde till Lilla Mi, jag hann knappt få fram mer än några ord i telefonen, hon reagerade direkt. Hon hörde knappt vad jag sa för jag grät hejdlöst och försökte få fram ordet. Skelettet. Cancer. Det är klippt. "Loo, jag kommer till dig. NU, okej? Jag tar bilen, jag är där så snart jag kan." vi la på, jag gick som i ett töcken och packade alex väska och lagade mat, lägenheten som en stor röra men jag klarade nätt och jämnt att hålla mig samman. Jourfamiljen kom och sedan satt jag och Lilla Mi och pratade lite innan hon körde mig till Oskar. Jag visste inte vad jag skulle packa ned och jag hittade inte alex mockasiner heller, jag fick skicka med pengar. Det var bara för mycket.

Vi åkte till min O, min stora starka Oskar, gud så tacksam jag är att jag har honom, denna otroliga människa, och jag la mig i soffan hos honom och kände hans värme, det lugnade mig betydligt och smärtan i magen minskade avsevärt bara jag fick hans hand i min och känna hans kropp intill min egen. Att en människa kan ha en sådan lugnande effekt på mig. Den kärleken vi har är så annorlunda jämfört med den kärlek jag upplevt tidigare. Jag har aldrig släppt någon så nära inpå och tillåtit någon att se så mycket, få veta så mycket av sanningar och lögner. Jag har aldrig låtit någon vara vid min dator av rädsla att de ska börja rota igenom bilder och texter men honom har jag tillåtit, som om jag släppt efter. Han tror att allt det här bara är jibberish, men jag ska visa honom. Han kommer att förstå, för han är min stjärna. Lilla Mi stannade en stund och åt lösgodis och pratade. Sedan gick vi och lade oss i hans stora dubbelsäng och jag fick de där starka armarna runtom mig och hans vackra bruna ögon strålade sin värme mot mig och vi pratade, vi har nått en sådan där Ny Nivå i vårt förhållande han och jag, nu har vi båda öppnat en dörr inuti, det finns ingenting att förlora. Han höll om mig och vi småpratade, älskade och kom ännu mer nära. Vi somnade till slut, och det sista jag minns att jag tänkte var "Men herregud, jag kan ju inte dö nu, jag har så mycket kvar att göra, jag vill ju gifta mig och göra ett barn till och leva till ålderdom med Oskar, det här går ju bara inte".

Jag vaknade här imorse av att han kysste mig hejdå innan han skulle till jobbet. Jag drack mitt metadon och somnade om några timmar för att vakna kvart i nio. Klev upp och satte på mig hans tröja, jag kan bo i hans doft hela dagen fast han inte är här, den doften är jag så beroende av. Nu sitter jag här hos honom medan han är på jobbet och tänker, tänker och tänker så att det knakar. Ja är återigen maktlös och hjälplös, utlämnad åt läkarna, utlämnad åt det här skrämmande, så rädd. Jag vill inte dö av det här, jag vill inte dö alls. Jag vill inte lämna allt det här, jag har ju så mycket att leva för. Jag har ju två pojkar i mitt liv som behöver mig! Jag har vänner, kärlek, livsplaner, ett helt liv!
Jag har nu städat i hans lägenhet och gjort fint tills han kommer hem. Någonting ska jag ju vara bra för medan han jobbar. Sen tänker jag så mycket bättre när jag städar eller arbetar med monotona saker.

Livet börjar ju äntligen ta sig. Så snälla, ta mig inte ifrån det. Snälla, låt inte detta vara sista året jag skriver bloggen.
Jag håller er uppdaterade.
Med sorg i hjärtat avslutar jag för att försöka tänka på annat.

torsdag, januari 21

Du är inte så jävla kaxig nu va, Loo?

Fuck, jag avskyr att hamna i sådana där jävla meningsutbyten som vi har ibland, jag och O, om allt och ingenting. Är det normalt i ett förhållande eller? För jag har typ insett att jag inte vet ett skvatt om relationer för jag har ändå bara knarkat bort dom allihop och inte fattat ett skvatt om varför snubbar inte pallat med det påfjuttade yrvädret som var borta flera dagar i sträck, dök upp och var mysig några timmar, sov 14 timmar, vaknade och försvann igen. Man är nog inte direkt girlfriend-material då, nej.

Och alla jävla tankar jag får i huvudet om det ena och det andra.. inte bra. Inte bra. Det är så jävla jobbigt att helt plötsligt bry sig om vad den andra tycker om en. Och jävligt jobbigt att inte bara ta saker för givna och slappna av, utan vara som en spänd fiolsträng hela tiden.

Fan.. allt det där med att man typ stannar i utvecklingen när man börjar knarka. Det trodde inte jag var applicerbart på mig.
Det var fel tänkt.
Gör om,
gör rätt.

The Big Love?

Jag kommer med goda nyheter mina kära vänner. Metadonteamet har beviljat mig att få ta hand om min egen medicin. Från och med fredag ska jag hämta den två gånger i veckan. Detta innebär naturligtvis frihet (i en liten ask som de säger, men snarare skulle jag säga frihet i en liten flaska!) att sova var jag vill (vilket då innebär att jag kan sova hos O, eftersom det inte är så många andra ställen jag vill sova på utanför hemmet. Jag meddelade O detta via sms och skrev därefter att vi, jag och alex that is, kunde komma och sova hos honom i helgen nu, om han nu ville träffa oss there is. Svaret jag fick var "aaa. Det spelar ingen roll var vi är bara vi ses". Det är så jävla fint att han har den inställningen. Mitt förra förhållande, med H, var inte alls på det viset. Där var vi liksom på varsitt hörn av världen och jag fick aldrig sådana fina ord. Det var som en helt annan verklighet. Faktum är att jag bara haft ett förhållande där någon sagt eller skrivit fina saker till mig på det sättet och där den andre personen uttryckt sig kring vår relation och det var evigheter sedan.

Apropå ex och förhållanden så bara måste jag skriva om det här. Ni vet, hur man kan liksom idealisera en person man varit tillsammans med? Man minns bara det där fina fastän det i själva verket varit allt annat än fint hela tiden. Man minns personen som om man satt och betraktade en slags idolbild och alla bråk, allt negativt, är som bortspolat när det kommer till minnesbilderna. Man har en bild av den här personen i huvudet, alla de vackra detaljerna bara finns där och det var svårt att komma över personen tack vare huvudet som ständigt spelade mig spratt genom att komma med alla dessa vackra stunder med den lika vackra människan. Förstår ni? En sådan har jag haft. Jag har haft den här människan som någon slags "fan, precis sådär ska det vara, så vill jag ha det, varför tog det slut?" i huvudet i fem års tid och fastän jag kommit över honom, även om det tog mig över ett år att göra det på den tiden och det var ett rent helvete, så har han ändå funnits där som The Big Love liksom, det där enorma man inte kan definiera. Fram tills nu, då jag insett - att det vi hade i stort sett bara var baserat på drogerna vi intog, och fram tills nu, då jag sett bilder på honom så som han faktiskt ser ut. Idag.

Åh herregud, är det möjligt för en människa att bli mer olik sig själv, eller snarare den person jag älskade då? Är det möjligt för en människa att förlora så mycket av sin ungdom, sitt jävlaranamma och sina tunga vibbar på så kort tid som fem år? För, ni förstår, den personen jag hade ett förhållande med och bodde med i två års tid, han var tamejfan något av det snyggaste jag sett på två ben. Då. Trodde jag, förblindad av både det ena och det andra. Och naturligtvis är inte utseendet allt, klart att det inte är. Men glansen, glittret i ögonen, det där speciella som tänder till längst inne i pupillen och som liksom signalerar "ready.. steady.. GO!" till omvärlden och som jag alltid fallit handlöst för hos män, det finns inte där längre. Då var han en halfling, en lysande stjärna som jag skulle valt att uttrycka det, han var en vältränad, lång, tatuerad mer eller mindre spärrlös människa. Han kunde hitta på vad som helst och säga vad som helst. Tjejer kom fram till honom på krogar och klubbar och stötte på honom fastän han höll mig i handen, så tung utstrålning hade han då. (Förvisso skall här sägas att han alltid fick frispel när jag stod på dansgolvet eftersom det då och då kom fram en eller annan karl som ville stöta på mig, till slut sket jag i att dansa när vi gick ut tack vare det faktum att han slog på folk som kom i min närhet). Hans blågrågröna ögon glimmade, han var alltid med på allt och han bar ett stort mörker inom sig som kom fram lite då och då men mig var han alltid underbar mot. Andra människor kunde göra honom helt vansinnig men jag var den enda som kunde lugna ner honom, den enda som kunde tala honom tillrätta eller trygga honom. Han lyssnade och pratade mycket med mig, han fanns där som en sköld mot min smärta på den tiden och gud ska veta att jag behövde det. Så har jag mints honom, så har min hjärna diktat ihop det. Men så var det egentligen inte. Inte alls. Vi intog enorma mängder droger tillsammans han och jag, och med tiden knarkade vi väl sönder vårt förhållande. Jag antar att det var det som hände eftersom han en dag bara kom hem mitt i tomtebolyckan och gjorde klart att han hade legat med någon annan. Fullständig katastrof, jag flyttade nästa dag och därefter bar det iväg för mig i 200 km/h. Och efter oss har jag alltid sökt efter samma känsla som den vi hade eftersom han varit, i princip den enda som gett mig det där mentala och han har också varit den enda hittills som "tagit hand om" mig och som jag tillåtit mig vara svag och liten med. Jag berättade allt för honom, vi var bästa kompisar i grunden. Det var det hela, och på detta har jag byggt luftslott utan dess like.

Och så fick jag se bilder på honom, så som han är nu. Jag fick se bilder av en människa jag inte kände igen, en avmagrad version av sig själv som bär pullover och glanslös blick. En verklig bild av den människa jag idealiserat i mitt huvud, the real fucking deal. Och visst, människor förändras. Men var är jävlaranammat? Jag ser bara resignation, Svensson-känslan kryper på deluxe och jag inser att vi hade aldrig fortsatt vara tillsammans idag om vi kommit så här långt. Plötsligt inser jag att, herregud vilken tur att vi inte skaffade barn och hela den baletten för det hade ju gått käpprätt åt helvete. Jag inser att vår drogtillvaro skapat en bild av en person jag trodde att jag var med, och som jag ville vara med, och hade honom till att leva upp till något han inte var. Naturligtvis var vi bästa vänner, det kan inte förnekas, och han var ändå min galning, mitt vansinne förpackat i mansform, men han var inte det jag alltid sagt att han var. Det är något jag efterfabricerat in order att kunna tycka synd om mig själv för spilld mjölk. Det enda jag kunde tänka när jag såg den här människan var "Men herregud.. var jag tillsammans med honom? Var det den här vanliga människan utan dunder och brak jag egentligen somnade och vaknade med? Vad fan sysslade jag med?" - Det är inte det att jag inte står för att jag blev kär i, och sedermera började älska honom, det är bara det att jag finner det så absurt och otroligt. Hade jag mött honom idag hade jag inte ens noterat hans existens. Och vi var andra människor då, bägge två. Vi var unga och dumma och vansinniga och livet var som en enda stor jävla fest, det fanns ingenting att förlora för vi satsade ingenting.

Idag söker jag efter samma saker i grunden som jag gjorde då, det ska inte förnekas. Och den kombinationen i en människa som jag sökt efter hela mitt liv och funnit glimtar av i andra, den finns det skrämmande mycket av i O. Här kan man lätt få för sig att jag återigen är förblindad och att jag som en förälskad kvinna bör, idealiserar honom utan att se mörka eller negativa sidor och att jag ånyo trillat ner i hålet som är förnekelse men det stämmer inte. Ju äldre jag blivit, ju mer konkret har jag ändå målat upp vad jag vill ha och inte ha i ett förhållande och under de här två åren ensam har jag mött ett antal män som jag mycket väl kunnat inleda relation med om jag nu velat. Det har dock inte känts lockande och the Spark, gnistan och pirret i magen har bara inte infunnit sig. Ett undantag har jag på den listan under den här tiden, men han och jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande, det skulle aldrig gå även om vi är sjukt lika, fantastiska vänner och väldigt förtjusta i varandra. The Spark finns där på alla fronter, vi är väldigt lika som personer, har samma musiksmak och tänker väldigt lika, men våra liv är inte förenliga och det skulle sluta i ren katastrof. Det finns ingenting hållbart där. Och han är det enda undantaget jag haft under de här två åren. Jag valde redan tidigt att hålla mig på vänskapskant med honom och inte komplicera vare sig mig själv eller oss genom att make a move som jag vet hade fått gensvar. Då är det bättre att behålla människan som en vän utan att röra till det. Jag har alltid varit bra på det. Och någonstans i mig så fanns vetskapen om att det inte var rätt person, rätt tillfälle, som om jag väntade på någonting annat. Någonting större. Och det gjorde jag jävligt rätt i, för något större klev in igenom min dörr and hooked me instantly. Han gav mig inte bara pirr i magen utan fucking Bulldozers mellan hjärtat och knäna som försvagade mig så att jag inte ens kunde sätta upp ett känsloförsvar. Allt detta vet ni.

Är det så här en relation ska vara då? Är det så här det ska kännas? Ja, absolut. Det är stormigt och vi hamnar hela tiden i diskussion, men the point is, han pratar med mig. Otroligt mycket, precis det jag behöver. Jag klarar inte av när män inte kommunicerar. När jag ser den här människan komma in igenom dörren med sitt glitter i ögonen, som havet under en öppen sol en varm sommardag glittrar det därinne, så sugs hela magen ihop och jag undrar varje gång vad han ska med mig till. Sedan lägger han sina muskulösa armar om mig med tärningarna på, och mina små fingrar leker med spelkorten som sticker upp i hans nacke medan våra läppar möts. Och det är där jag kortsluter, faller, brister och splittras i tusen bitar för att sammanföras igen, tusen och en gånger, oförmögen att tänka eller tala, för där finns bara något som varje dag kommer närmare och närmare något jag saknat i så många år. The Comfort Zone.

Oavsett hur och om det här slutar så kan jag åtminstone säga att jag kom det så här jävla nära under en kort tid av mitt liv. Och den här gången var det inte fröken speed, miss ecstasy eller madame heroin som ledde mig dit.
Det var en livs levande varelse av kött och blod.

Bild: Från 2004 - alltså sex år sedan. Trasig, invaggad och mer trasig. I motsats till den bild jag hade av mig själv som så jävla lycklig.

tisdag, januari 19

You don't have to give up to let go

Dagen har varit produktiv och givande. Åkte på förmiddagen till metadonteamet i Fridhemsplan där jag är placerad från och med nu. Jag och min (fantastiska) socialsekreterare rände i vanlig ordning gatlopp upp och ned innan vi fann rätt adress. Jag är bra på det jag gör och hon är mycket lyckad som socialsekreterare, helt klart, men man ska nog inte sätta någon av oss som typ, kartläsare. Kom fram och hade möte med behandlarna och fick motivera och förklara, berätta om mina planer framöver och redogöra för mina kontakter etcetera och jag tror att det gick bra. Mitt mål är att få ta hem medicinerna en gång i veckan och kunna styra över dem själv vilket jag är övertygad om att jag klarar av, jag har varit i programmet såpass länge och jag har varit drogfri, duktig nunna med dok och huckle. Nu vill jag börja ha frihet igen och kunna åka till O och sova utan att behöva vara hemma för distriktssköterskan klockan typ sju på morgonen. Nu vill jag ha livet tillbaka! Jag vill börja jobba, plugga, sätta alex på dagis och äventyra igen. Reboot life har bara börjat och jag börjar känna trycket.

Rände runt kungsholmen som en vettvilling (okej, det var inte riktigt så det var. Jag var inne i EN butik. EN! Men den var mycket välsorterad, okej?) efter barnkalassaker och åkte därefter till Jakobsberg där jag införskaffade tårta och hela konkarongen, sedan hem och kasta i mig och barnet lite mat, lyssna på min sweet voice of understanding (O) i telefonen och ta emot gäster. Alex har fått otroligt mycket leksaker och annat, bland annat har han fått ännu en synth (vi kan starta synthband han och jag!), en stor traktor med släp, rit-och-målarsaker, en badrock och gud vet allt han fått, jag bara drunknar i alla presenter. Underbart. Gästerna åt tårta och vi sjöng för alex (som inte begrep vad fan vi sysslade med, men som uppmärksamt och förvånat lyssnade på vårt skrål) och jag hann småprata lite med gästerna innan de åkte hem eller avlöste varandra. Lite då och då hade jag O i telefonen, vilken oändlig saknad det är mellan oss när vi är isär, det är fan helt sjukt. Eller - jag kan inte tala för honom förstås, det vore fel, men - jag saknar honom och känner en vrickad tomhet i kroppen när jag inte hör hans röst eller har honom här. Han är annorlunda på så många sätt. Anyway, nu ska jag inte låta ännu ett inlägg driva iväg till att handla om O bara för att jag är kär och yadayada men ni hajar ju själva att det är svårt att inte glida in på ämnet när man är ihop med världens mest fantastiska karl. Jag fattar inte vad han ska med mig till riktigt, men ja.. Back to subject!

På det stora hela har jag ränt runt idag och träffat mycket trevligt folk och det har varit riktigt, riktigt trevligt men åh så uttröttande! Jag hade glömt hur det var att bli helt trött i hövvet av en ansträngande dag och nu vill jag verkligen ha mer av det. Framför allt så skriker mina muskler efter mer ansträngning så jag ska ge dem vad de tål framöver. Imorgon ska jag få radioaktiva isotoper insprutade i mig för en så kallad PET-CT. Detta är alltså, vad jag har förstått, en avancerad form av skiktröntgen med typ allting på. Nu skall också min CVK plockas ut, och ja.. på Fredag får jag besked av metadonteamet, jag ska dit på möte, om jag ska få ha min medicin hemma snart. Hoppas på det av hela mitt hjärta, men ska försöka att inte få upp hoppet så att jag blir besviken om det nu inte blir så. Det är jävligt svårt.

Tack alla ni nya läsare som kommit till och kommenterat att ni vill fortsätta läsa! Det känns grymt att det fortfarande tillkommer nya och att det jag skriver faktiskt läses av allt fler varje dag. Det är fett, jag ska försöka ge er lite mer grejer i framtiden så att ni får valuta för läsandet.

söndag, januari 17

En Söndagshistoria

Jag vaknar tidigt, somnar om, vaknar sent. Tomt i sängen först, och sen kommer han och väcker mig, kysser mig, ler mot mig med hela ögonen så de glittrar och glimmar och får av mig underkläderna. I en handvändning har han tagit sig under täcket och förvandlats till en enhet med mig och jag försöker gripa om honom med mina muskler, få honom att stanna därinne. Efteråt kysser han mig igen och ler med ögonen så att de gnistrar innan han äntrar badrummet. Jag tar mig upp för frukost, magen molar, jag har haft den här ångesten i dagar nu men jag förtrycker den, han vill inte höra om den och gudarna ska veta att ingen annan vill det heller. Jag har ändå ingenting att säga, det spelar fan ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll, jag förvandlas sekundvis till iskyla inuti och jag orkar inte ens motarbeta det. Fucked up, det är vad det är.

Senare; Vi kommunicerar utan att kommunicera. Jag känner att jag egentligen behöver ta mig ut härifrån och ställa mig någonstans och bara skrika och sparka på någonting som kan gå sönder men jag motarbetar det. Han retas med mig och jag håller emot impulserna, det här är hans sätt att undersöka mig säger han, men det spelar ingen roll vad jag säger för han kommer inte att lyssna på det ändå, inte just nu. Vi har speciella ögonblick han och jag, de kommer och går, minutvis är vi så synkade och så djupt förenade, och så växlar vi om till att gå i opposition mot varandra, han utmanar mig, ifrågasätter mig och jag flippar nästan ur tidvis för att jag inte förstår honom. Man kanske kan tycka att det blir tröttsamt och så är det ibland också men jag klarar inte av vanliga relationer, helvete, jag klarar ju knappt av relationerna till min egen släkt och familj även om det inte bara är mitt fel. FFL har rätt i en enda sak och det är deras jävla logotyp: Fucked For Life. Jag är defekt på många sätt för jag ifrågasätter jag med, men jag gör det mer direkt och jag är ute efter hans ord. Han är försiktig med vad han säger. Det är vist av honom. Jag minns viktiga ord och konversationer som en svamp. Selektivt minne.

Senare igen; Han kommer in i rummet, ögonen så nyfikna. "Vad gör du?" - Det är ett av lägena han har som jag tycker om honom som allra mest i, hans nyfikenhet, innan den övergår i frustration för att han inte förstår; Bara ren och skär nyfikenhet, hans bruna ögon glittrar av bus. Han kastar ned mig på sängen, jag hinner inte plocka upp leksakerna klart. Mirakulöst får vi av varandra kläderna, hans breda, platta bröstkorg trycks mot min och jag svindlar bort all ångest igen. Det här har aldrig hänt mig förr med opåverkade män, inte i förhållande överhuvudtaget - en karl som vill ha en, upp till över 10 gånger om dagen om det är möjligt rent praktiskt, det måste ju vara någon slags lögn tycker man, men så är det inte. Han ger och ger och Då, Då finns bara Här och Nu, en känsla jag fått alltför svårt att behålla de senaste åren. Jag vill gripa med naglarna igenom hans hud men hejdar mig; den är alldeles för jävla mjuk och vacker för att det ska vara försvarbart. Vi somnar till en stund tillsammans, tätt slingrade som ormar.

Ytterligare lite senare är glittret borta. Han vaknar upp, trött och lite desorienterad, jag har redan varit uppe och duschat. Jag märker att han isolerar sitt sinne så jag gör detsamma och leker lite med alexander. Jag ser på honom när han inte väntar sig det, det är ytterligare ett läge jag uppskattar honom som allra mest i; hans avslappnade jag, eller hans fokuserat avslappnade jag snarare. Men när han gör så försvinner han å andra sidan alltid längre bort från mig, och egentligen så är det i sin ordning, det handlar bara om min oro. Att jag alltid måste veta vad och hur en människa tänker, annars är jag i fara. Med O vet jag aldrig. Det leder till så otroligt mycket maktkamp och gnistor som slår och far mellan oss och 99% av det är bara ren provokation. Det är två viljor det här, två mycket starka viljor, som båda är vana vid att bestämma, och nu ska de förenas. Sedan vet han ju precis hur han ska göra när jag stissar ur, på samma sätt som han vet hur han ska göra överhuvudtaget för att få sin vilja igenom. Den blicken han använder har nog många flickor gråtit över i sina dagar.

På kvällen åker han hem, jag följer honom en bit. Vi är tysta, kylan flödar omkring oss, värmen ångar ut från våra munnar. Jag hör snön skorra under våra fötter, vagnen är svår att köra. Inuti vibrerar jag av någonting jag inte kan sätta fingret på. Han går mot pendeln. Jag motarbetar impulsen att se efter honom när han går, att vända mig om och bara se. Se. Se. Jag går till Coop och handlar lite snabbt, pratar med mamma i telefon utan att egentligen lyssna på vad hon säger, kommer hem och han ringer. Plötsligt är han inte samma O längre, utan oppositions-O. Jag känner att han driver mig bara till att förklara saker jag inte ska behöva förklara, jag småpratar ju bara. Jag slänger på luren och efteråt känner jag mig bara tom. Musiken dundrar ut ur högtalarna och jag är inte närvarande. Jag är här utan att vara här. Pet shop boys går igång med sin "heart" och jag är sjukt hungrig helt plötsligt. Och någonting är inte rätt. Hålet öppnar sig, slukar mig och jag är isdrottningen som står utanför mig själv och ser ner på allt jag gör och säger.

Lite kaffe på det här skulle ju inte skada.

Och nej, han är ytterligare en besatthet som jag inte kan släppa, inte så att han är en besatthet på så sätt att jag stalkar honom och tapetserar väggarna med idolbilder på honom liksom, men mer av en känsla inuti jag inte kan sätta fingret på, eller överge. Han är en sådan jag bara inte klarar av att släppa taget om hur mycket jag än försöker och det har sina anledningar, det sitter i hans blick och det sitter i hans höfter och det sitter som en tagg i hjärtat på mig att jag inte kan överge det här. Det här är inte destruktivt, inte alls, men jag blir likadan varenda gång någon tar över och får mig att bli känslosam. Jag tappar mig själv! Jag lägger undan mig själv på en jävla hylla! och så får det fan inte bli eller vara!

Kunde jag så hade jag avslutat det här innan det var för sent. Helt ärligt, ja, ur djupet av mitt ärliga hjärta - ja. För även om jag vill ha någon att leva med och inte spendera det här sabla skitlivet ensam, så kan inte en person och beroendet personen medför vara nyttig för mig i längden. I längden, om man inte lever lyckliga i alla sina dagar - så kommer någon att må riktigt jävla dåligt. Kanske båda. Ni kan ju sitta och jiddra om att leva i nuet och att njuta av stunden när man har alla jävla odds emot sig och ett känsloliv i fullständigt jävla kaos. Kom tillbaka när ni åtminstone kan hantera era egna jävla vardagliga känslor såsom glädje, besvikelser eller irritation. Äh, fuck this jävla självömkan. Nu tar jag den där koppen kaffe och skärper till mig. Ordentligt.

Och så kan man ju alltid lyssna på lite insiktsfulla snyftlåtar, ta en lugnande tablett och hålla käften.

lördag, januari 9

Ett knepigt kapitel

Jag kommer nog ut med en massa ord alldeles snart. Så fort jag får lite tid att tänka över vad fan jag ska skriva. Det är helg, vilket innebär att O är här, och vad gör vi? Vi äter, sover, hm.. gör.. lite annat, gör ännu mer annat, gosar, äter, ser filmer, surfar och lever någon slags kompakt samboliv såhär helgmässigt. När vardagen kommer igen så försvinner O hem till sig, och saknaden inträder. Snart måste det här med min medicin ändras, för jag måste kunna åka till O också, annars kommer det här bli ett sabla distansförhållande deluxe. Men jag har iallafall förändrats i mitt tänkande kring det här förhållandet på många sätt. Inte negativt, snarare tvärtom. Jag har liksom slappnat av lite och börjat visa mer av mig själv på ett mer icke-hålla upp muren-sätt. O blir lite bekymrad över det här och undrar om något är fel. Det är det ju inte. Det är förbannat rätt bara. Mer vet jag ju inte. Jag vet inte hur, eller ens om, jag ska säga något, för jag vet som sagt inte hur.

Det är svårt att förutse framtiden, generellt sett. Det enda man kan göra är att typ, tro på sin egen förmåga och tro på att det man känner stämmer för den andre. Kärlek är ett knepigt kapitel. Det känns som om jag lär mig allt på nytt. Kanske gör jag det också.

Idag var pappan och systern här med julklappar, vi fick en massa fina saker. Sedan försvann de, jag lagade mat, gnabbades lite med O, pussades lite med densamma O, ni förstår, rapporteringen är inte variationsrik. Ni har i princip ingenting här att hämta just nu, jag är fortfarande hopplös. Det kanske lossnar lite här imorgon, när saker sjunker in, eller så tar det längre tid. Ni får leva med det. Jag är fortfarande panikslagen innerst inne, men jag försöker ju så hårt att visa sådant som sitter långt inne. Jag anstränger mig verkligen för att inte bli eller vara en känslolös bitch liksom. Så vill ju ingen vara. Vi får se hur det går, jag jobbar ju i alla fall på det. Det är det enda som räknas.

Ta-taa så länge!

torsdag, januari 7

Vlog med Gästartist!



Till er, och bara till er, mina kära bloggläsare!

tisdag, januari 5

Söndra och Härska

"Please don't say I love you,
Those words touch me much too deeply
And they make my core tremble
Don't think you realize the effect you have over me
Please don't look at me like that
It just makes me want to make you near me always
Please don't kiss me so sweet
It makes me crave a thousand kisses to follow
And please don't touch me like that
Makes every other embrace seem pale and shallow
And please don't come so close
It just makes me want to make you near me always

Don't try to understand me
Your hands already know too much anyway
It just makes me want to make you near me always
And when you look in my eyes
Please know my heart is in your hands
It's nothing that I understand, but when in your arms
You have complete power over me
So be gentle if you please, 'cause
Your hands are in my hair, but my heart is in your teeth
And it makes me want to make you near me always"

Jewel -
Near you always

Men herregud! Kom in i mitt liv och rör till det, bara!
Gör det bara! Här har jag suttit som en annan höna på täppan i typ 2 år och ba' liksom, nämen HÄR, här trivs jag bra, nu är det jag och ingen annan! Jag och alex mot världen och så lär det förbli. Lugnet sänkte sig över Jakobsberg, jag får ett bud om att jag i princip är döende, jag kämpar med näbbar och klor för att överleva och glömmer allt vad känslor heter, ingenting har rim eller reson och jag sluter mig i bubblan jag känner till alltför väl. Och när cellgifterna börjat ta och kroppen börjat fatta att den inte ska dö, utan leva liksom, då dyker han upp. Som om jag bara knäppte med fingrarna så stod han där, och vad fan gör man? Säger man nej när precis den människan man önskade sig dyker upp och tar tag i en? Säger man nej när hjärtat börjar slå dubbelslag och trippelslag och allt vad fan det nu är och kroppen tar över och hjärnan slutar bestämma? Kan man säga nej i ett sådant läge? Kan man ens försöka krypa under bordet? Svar Nej.

Och sen sitter jag där, med ett flin på läpparna som inte kan torkas bort och med ett studsande, skuttande inre som fullständigt skiter i all cancer i världen och ser på människan som sitter i min soffa, med den där huden, med den där doften, med den där blicken, och jag biter mig i underläppen utan att tänka på det och tänker "men det var väl självaste fan, har jag åkt dit Så mycket?" Precis som om han vore en drog av den absolut dyraste, mest exklusiva sort som jag ändå bara testat några gånger och som om jag förvånad nyss upptäckt att jag får abstinens när den inte porlar igenom mitt blod. "My very own personal brand of heroin" säger Edward om Bellas blod i Twilight och jag är beredd att hålla med honom, men det är inte Bella jag pratar om utan naturligtvis är det O.

Jag har bett om det här och väntat på det här och när det väl dyker upp blir jag självfallet vettskrämd. Eftersom det var ett tag sedan jag hade något som ens liknar en sund relation så har jag liksom förlorat bojorna som förtöjer mig vid RelationsLogiken, som är en helt annan typ av logik än den vi tillämpar på, låt säga, svarta hål eller matematik. Här gäller det att gå bakvägen! Tolka signaler, blickar och rörelser! Hålla ögonen öppna för bakhåll och eventuella rymningar! Och jag blir osäker, orolig som ett barn, flackar med blicken, säger helt fel saker, drabbas av fullständig brist på självkontroll, glöm den där självsäkra Loo som kläcker ur sig fräckheter ni aldrig hört maken till, här kommer en jävla förälskad, blek kopia som inte ens kan blogga ordentligt om skiten. Ord har jag tappat på vägen och allt jag vill göra är att springa runt i mitt vardagsrum och sjunga.

Och så kommer en kväll då han helt utan förvarning ser till att vi åker upp ett par snäpp igen, han ökar insatsen med sina ord och där sitter jag och svär inombords. Skriker hjärtat. Helvete! Helvete!Fattar du inte att nu kommer han att slita dig i stycken helt? Säger tvivlet och av någon anledning har kärlek plötsligt blivit livsfarligt. Han är livsfarlig, för han tar sig liksom innanför min hud alldeles för fort, alldeles för intensivt och jag njuter ju alldeles för mycket så då måste det ju vara farligt, right? Och ni vet, det är som om jag har två gubbar på varsin sida av huvudet som dividerar med varandra, ifrågasätter allt runtomkring och som verkligen inte vill enas om saken. Men innerst inne vet jag ju precis vad jag känner, det här handlar inte om att vela om sina känslor, det här handlar bara om att vela kring att ta steget eller ej, ett steg jag redan har tagit, men jag är ju mästarinnan på självbedrägeri så jag kan ju låtsas att jag har kontroll över den här situationen ett litet tag till, fast jag inte har kontroll för fem jävla öre.

För jag vet exakt hur jag känner. Ner till minsta jävla beståndsdel så vet jag hur jag känner för honom. Det är inte det som är problemet. Jag behöver tydligen bara anpassa mig till det och sluta vara så förbannat orolig för att någon ska slita ut hjärtat ur kroppen på mig bara för att han kommer mig nära. När som helst släpper jag, för jag orkar inte hålla emot längre. Vafan, jag har överlevt fucking cancer. Slit ut hjärtat på mig då, hoppa på det, söndra det, gör vad du vill, jag orkar inte ens gå omkring och vara orolig när jag borde bara få le och slappna av. Så gör vad du vill med det, om du nu vill det, så får det bli.
Bara jag får ligga där och se dig i ögonen, känna dina armar och din doft nära mig.
En liten stund till.

Bild: O, en lite redigerad version.

söndag, januari 3

I en liten ask

Andas in, rök igenom mina lungor
jag säger att jag inte vill men jag vill det ändå
mina revben mot dina, mitt höftben skaver ditt
Ögon, den värmen jag kommer lära mig att älska
Det är just det jag vet och försöker säga
Fortsätter vi så här, så har du mig i en liten ask
Ingenting skrämmer mig mer
Ingenting lockar mig mer
Brunt mot brunt och vitt mot brunt och ingenting spelar mer roll
Än det här
Här och Nu,
och så bitterljuvt det är, hur finurliga vi är
Vi spelar Spelet, utan att spela det
Ett radarpar med faiblesse för det tunga
Oh som vi hade vikt världen på mitten
Om vi mötts för flera år sedan, Du och Jag
Men vi är vi och det här är den enda möjligheten
Det skrämmer mig bara så att du är så nära, så jävla fort
Du fyller mig med ord jag inte kan uttrycka i ord.

Jag kan inte läsa dig helt bakom den där masken
Men jag ser mer än du vill att jag ska se
Skrämmande lika tankar utan att använda samma synonymer
Samma förbannade oro, samma förbannade tvivel
Men jag vill göra med dig vad du gör med mig
Jag vill kollra dig, svinga ditt sinne upp i luften
Jag vill få dig lika stark som jag är svag
Jag vill dra smärtan ur dina porer när det svarta kommer
Jag vill dra svärtan ur dina ögon när det svarta kommer
Jag vill vara den plattform du sträcker ut dig på när ondskan kommer
Jag vill ge allt ont som är ute efter dina tankar en omgång
Med min aggression, som du aldrig sett
Som jag hoppas du aldrig ska behöva se
För det du känner, det är jag
Och inuti, när du försöker locka fram mig ur mig själv
Jag ser nog vad du gör,
Jag vet så väl vad du gör
så tro mig, jag vill ta steget
och tro mig, jag vill säga allt så kristallklart
och tro mig, jag vill ge dig all min spontanitet
Allt det som är jag vill jag att du ska se
Men inte än,
Inte riktigt än.

Och du hör mig, du vet så väl
Jag bär hjärtat utanpå kroppen som det djur jag är
Jag vet att du vet mer än jag vill att du ska veta
Åh, min Gud som du ställer till det för mig!
Jag vill inte höra ditt namn
Jag vill inte se ditt ansikte
Jag vill inte släppa milimeter för milimeter
Men som du gör mig, som du ser mig, som du ser på mig
Har ingen annan sett på mig förr
Och du vet, du vet, du vet
Det skrämmer mig, det lockar mig, det drar all vett och sans ur mig
Är det det här som är att dras in i någon
Jag slits in i dig sparkande och skrikande
"För helvete det kommer att gå illa!"
"Han kommer göra så ont!"
"Sätt upp skölden innan det är för sent!"
Men min kropp vet ingenting annat än att krypa intill dig
och känna din värme bara denna sekund
Jag kämpar mot tiden
Och ber innerligt till en Gud jag saknar
att det här ögonblicket skall vara för evigt
Och kommer tiden
stå stilla,
åtminstone för mig?

fredag, januari 1

Nyår På Nytt Sätt

Nyår. Så mycket förväntningar folk har på denna dag, som alltid verkar krascha för varenda medelsvensson som existerar på den här sidan Europa. Av någon anledning ska alla alltid köpa kläder för flera tusen, mer sprit än de kan bära, det fixas med accessoarer och prylar i timmar och dagar innan denna Stora Fest, då tolvslaget hägrar framför dem som Den Stora Händelsen då de kommer att kyssa världens vackraste, stå på ett tak och se ut över världen med den Dyraste Skumpan i handen med den glittriga klänningen och Smokingen pråligt ackompanjerade av allt annat vackert, storslaget och underbart (TM) som händer runtomkring dem.

I själva verket blir det helt annorlunda. Dagen efter hör man hur det egentligen har gått. Det har varit en katastrof, någon har fått en nyårsraket i skallen, tre stycken har hamnat i slagsmål, två sitter fortfarande i fyllecell, en annan har blivit dumpad tre minuter innan tolvslaget, en har spenderat natten gråtande på en toalett och alla har desperat jagat en nyårskyss utan resultat eller med resultatet att de slätat över någon som de egentligen inte velat ha, bara för att få någon. Den dyra skumpan och all den där svindyra spriten har resulterat i en nerspydd nyårsklänning och en minneslucka utan dess like, och sedan har alla tagit sig hem på nattbussar som timme efter timme åkt igenom bushen med fyllsjuka stackare, däckat innanför dörren i en hög av spyor och lovat sig själv att nästa år, då, då ska det minsann bli annorlunda.

Själv gick jag på middag med O under armen (fantastisk bordsherre det där!) hemma hos några av mina vänner, jag drack några glas vin, vi åt god mat, båda bar jeans, vi såg fyrverkerier, kysstes lite och åkte hem. Vi har festat tillräckligt i våra dagar för att orka gå igenom Medelsvenssons festsätt. Å andra sidan har vi aldrig gått igenom just det där ovan, vi har haft en annan teknik. Men det är en annan historia.

tisdag, december 29

Reboot Life

In på sjukhuset, ut från sjukhuset, in på sjukhuset, hjärnan går på högvarv, tankarna studsar, rädslan kommer och går, jag är så sjuhelvetes jävla rädd för allting i verkligheten där ni andra lever, för det fungerar inte som här hos mig, men jag behärskar den, det gör jag. Jag behärskar den här verkligheten bättre än de flesta, den har blivit en liten hobby för mig, jag andas in samma syre som ni men det pågår något annat i min kropp.

Och idag vaknade jag till ljuva toner "Dina värden är normaliserade. Du har nu ett immunförsvar och får komma hem". Jag har ett immunförsvar och kroppen spritter, jag har oändligt med energi precis som för sex månader sedan och jag åker bil med lilla Mi och vi åker till gallerior och ser på kläder och jag ser hur folk ser på mig och undrar. Vad är det för fel på henne då? Men det har de gjort hela mitt liv, hår eller inte, cancer eller ej spelar ingen roll, de har alltid ställt sig frågan vad fan det är för fel på mig och jag har aldrig kunnat svara. Little miss Alien handlar kläder på rean och pratar med lilla Mi om allt möjligt mellan telefonsamtalen och något bara äter, äter och äter på mig. Det upphör ibland. Jag blir alltid så lugn när jag pratar med O, saker slutar normalt att knapra på mina tankar och jag uppehålls av precis det jag vill fokusera på. Men ibland måste jag låta huvudet upptas av en massa andra saker och jag blir disträ på ett tveksamt sätt.

Men så kommer jag hem igen och då kommer det emot mig som ett jävla attackflyg med missilsiktet inställt rakt in i hjärnan, magen och hjärtat, och jag flyger omkring och hittar på ursäkter till varför det händer eftersom jag inte kan förklara det och som vanligt blir jag osammanhängande, förvirrad och odräglig när det händer, det är en sådan där jävla grej jag har och det är förmodligen också den största anledningen till att ingen orkar med mig i längden. Men det är inte det jag försöker prata om eller förklara, det är det här:

"Give me release
Witness me
I am outside
Give me peace

Heaven holds a sense of wonder
And I wanted to believe
That I'd get caught up
When the rage in me subsides

In this white wave
I am sinking
In this silence
In this white wave
In this silence
I believe

(In this white wave
I am Free)
"

Och vad är det jag försöker förklara nu då? Vad är det som händer med mig? Jag vet inte. Jag kan bara uttrycka det genom musik och lösryckta (klösryckta) ord, jag kan inte ens tala normalt. Det här handlar inte om kärlek eller pengar eller något sånt, det här handlar om Mig. Det handlar om att jag står på randen av den person jag brukade vara med ena foten på den person jag tvingats att vara och jag kan inte hålla det här inne riktigt, som de säger så mycket bättre "I can't contain myself". Jag har inte ens reflekterat över vad eller vem jag egentligen är på så länge eftersom det varit så förbannat oväsentligt när jag för inåt helvete kämpat med alla celler jag har för att leva. Jag har vandrat runt i något slags kompakt mörker i så många månader (år) att det är den enda norm, den enda trygghet jag känt till - om ens någon, och nu är det som om livet ska reboota här, här och Nu, mitt framför ögonen på mig sker denna omvälvande reboot och jag är skiträdd för allt jag inte känner till precis som alla andra och nu, nu är det helt enkelt too much. Jag borde så mycket, jag har så mycket kapacitet, jag har mer än många, men jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag vet inte ens hur jag kommer att se ut efter det här, hur många nya ärr jag kommer att bära utanpå och innanför kroppen och det känns precis som när man var liten och skulle börja första klass och man hade aldrig varit i en skola förut och man visste inte om de andra barnen skulle tycka om vad de såg, om man skulle klara av det som väntade, och för min del blev det ju naturligtvis inte så. Jag gick igenom nio års jävla psykisk misshandel efter den där första dagen och hade jag vetat om det innan - så hade jag ändå gått dit den där första dagen, för jag hade velat bevisa för mig själv att jag skulle klara av det. Fröken Stark, som aldrig gråter. Fröken Stark, som räddar alla utom sig själv. Fröken Stark, som i verkligheten är så svag att hon inte ens släcker alla lampor när hon ska sova.

Och det handlar också om den person jag var för tre år sedan innan allt det här började på allvar. Den tillvaro jag levde i, hur jag oändligen åkte fram och tillbaka i bil mellan oändliga trafikljus och drog i mig, lina på lina, piller efter piller, spruta efter spruta, glas efter glas och jag hade inget stopp, det fanns inget stopp för jag ville inte leva, jag vågade egentligen inte leva, det var så fruktansvärt jävla skrämmande att vara därute i verkligheten bland all kyla och betong och all jävla misär runt mig, med människor som inte heller visste vad de sysslade med men de gjorde det tamejfan bra, alla vi var experter, proffs på det enda vi kände till och det var olagligt, förkastligt och dödsfarligt men det brydde vi oss inte om, och vårt enda alternativ till misären därinne var misären därute som alla andra levde i. Och om man då måste välja, välja mellan en misär som åtminstone gav en några timmars peace in mind och kontroll, några dagars underhållning, en gemenskap som ingen, ingen odrogad människa sett maken till och en säkerhet utan like, med det där jävla niotillfem och låg lön och middagklockansex och teve varje kväll och bråk med partnern och melodifestivalen och afterwork, stressiga jular och besvikna föräldrar, med en känsla av att vara Absolut Död inombords, då vet jag vad jag valde. Då. Men så är det inte nu. Den världen är stängd för mig. Jag måste, som filmen säger "Choose Life", och det är förbannat svårt ibland, när jag ser den framför mig och jag inte vet hur jag ska agera i den. Speciellt inte som om hela världen har stämplat mig, gjort mig till den jag var, satt fast mig i ett fack jag inte längre platsar i, som om jag aldrig ska få lämna mitt förflutna helt. Som om det alltid ska straffa och jaga mig för vad jag valde där för över tio år sedan.

Och jag blir därigenom, tack vare detta, osäker på precis allt, så full av tvivel, så otroligt barnsligt, jag vet, men jag rår inte för det och förnuftet börjar att kriga mot tvivlets röst, och det pågår så mycket dialoger i mitt huvud att allt jag får ut är svammel, och jag vet inte, jag vet ingenting längre. Och dialogerna i huvudet pågår, kriget mot mig själv bara trappas upp. Det låter så här, ungefär:

Förnuftet: Nu är ju allting bra! Saker börjar ju ljusna här!
Tvivlet: Kvalificerat skitsnack och självbedrägeri.
Förnuftet: Jag har bevisen här. Titta här, jag mår faktiskt bättre än på länge.
Tvivlet: Jaha, det tror du bara. Självbedragerska.
Förnuftet: Jag har faktiskt kärlek i mitt liv.
Tvivlet: Ha, Ha, Ha! Skämtar du? Och hur länge tror du det varar?
Förnuftet: Vadå?
Tvivlet: Innan han inser. Vilket han kommer att göra. För helvete människa, vad tror du?
Förnuftet: Men han säger ju faktiskt. Jag har faktiskt massor av grymma bevis. Kolla Här! Och Här! Sluta nu, jag behöver inte ens ifrågasätta det här!
Tvivlet: Vem som helst kan väl bli förälskad, men alla kan inte bli älskade, och du föregår ju knappast med gott exempel som du beter dig.
Förnuftet: Men jag är en bra människa. Jag har massor att ge en annan.
Tvivlet: Okej, bra. Förklara då för mig hur du ska få det här att fungera.
Förnuftet: Jag behöver inte förklara ett skit för dig.
Tvivlet: Nej, för du har ju ingenting att komma med, inga argument, ingenting.
Förnuftet: Jag måste bara komma ut ur den här låsningen och våga släppa efter till hundra procent, och det måste få ta tid. Det måste det. Allt annat vore omänskligt. Ingen människa kan väl för fan ge efter så här tidigt?
Tvivlet: Jaha, så det innebär att krypa ihop och inte våga någonting alls då, menar du?
Förnuftet: Far åt helvete.

Nu ska det alltså reboota, det här livet, med mig I det, vem hade kunnat tro det? Scared shitless, med odrogade glasögon och med några cancerceller vunna, och några förlorade, och så allt på en gång. Som vanligt här, alltså.
Ja, ni förstår kanske. Jag är konfys. Och jag behövde egentligen bara skriva av mig det här innan jag skulle explodera. Jag vet inte ens var jag vill komma. Jag vet bara att jag måste skärpa mig lite med oron.

Och det är svårt, när man är van vid att leva i ett mörker och nu står i ett jävla strålkastarljus.

måndag, december 28

Min Kvinnliga Gud och O

Det här är den sämsta jäkla timing jag någonsin varit med om när det gäller att bli sjuk. Jag vrider och vänder mig i sjukhussängen, dit jag återigen förpassats, självklart hann jag inte ens fira jul, febern började stiga på självaste natten mot julafton och det kändes som om det satt någon ovanför mig och pekade på mig med en trollstav och bestämde, att henne, hon där, ska vi fan ge en omgång till! In på sjukhuset, kontroller, kontroller, dagar gick, träffade O mellan varven, hann vakna några dagar i absolut nöjdhet, och sen kom det i alla fall. Bakterier i blodet, benen har drabbats av någon slags infektion så det gör ont att bara gå ett steg, jag känner mig som världens absolut yngsta pensionär med alla mina krämpor och allt som hindrar mig från att vara den jag är och nu, nu är jag sjuhelvetes jävla trött på det här, for real. Ska jag aldrig få börja gå tillbaka? När blir jag mig själv igen? Kommer det att dröja år innan jag ser mig i spegeln och känner igen mig själv?

Det är så mycket jag vill göra med mitt liv, vilket är naturligt, för jag är ändå bara 29 år gammal. Jag vill bli copywriter någon jävla gång, och då förstår ni, då måste man påbörja en utbildning på ett år och sen ska man ut och ha praktik och knyta kontakter i ett år till. Jag måste börja nu innan jag går med käpp liksom. Jag vill ominreda hemma och kasta ut så jävla mycket prylar jag inte behöver. Jag vill fixa till alex rum så att det blir som det ska vara, köpa en ny säng och installera den i vardagsrummet så att alex får eget rum och jag med. Jag vet precis hur jag ska göra för att avdela rummet från sängen, rigga draperier i taket för att avdela och ge space, jag har gjort det i huvudet tusentals gånger. Jag måste köpa ett tiotal nya hyllor, cleana, och rigga ovanför och runt sängen och ovanför soffan som jag måste köpa nytt överdrag till som jag också redan sett ut.

Jag har tusentals saker att göra och uppleva med O, även om vi har all tid i världen så har jag ju ändå viljan, det bara kryper i kroppen. Stackars O som träffar mig i den tiden av livet jag mår som allra sämst, är mig själv som allra minst och ser ut som Darth Vader under masken, men ändå så glider han runt där med varm blick och lyfter upp mitt sinne. Det är måhända rättvist för min del och precis den typ av människa jag alltid har behövt, men människan måste ju för bövelen få något tillbaka också. Just det faktum att jag inte förstår mig på honom helt och hållet och att han ibland är lite av en främling för mig gör mig sådär vansinnigt frustrerande förtjust, som ibland växlar till irritation, tillbaka till förtjusning igen och sedan ligger jag plötsligt i sängen och begriper inte hur han tog sig till. Han är väldigt lik mig som jag var innan jag blev sjuk, jag har alltid älskat det där spelet när det görs på rätt sätt och när det inte sårar, och vad kan jag egentligen säga? Jag vill bara tillfriskna nog att kunna ge tillbaka på våra egna premisser. Notera att jag säger "våra". Det är inte "jag" och "dom" längre. Det är "vår". Naturligtvis är det "vi" annars med, men på ett annat sätt. Alexander är inte en del av ett "oss" på samma sätt som O, då alex inte kan finnas till på samma sätt som en vuxen människa i mitt liv.

Jag pratade nyss med läkarna som lovat mig att om utvecklingen går så bra som den gjort senaste dygnet så kommer jag ut runt nyår, och ska inte behöva fira den här. Jag knyter mina händer så hårt att knogarna vitnar och tar till min tillfälliga Gud, som måste vara riktigt sur på mig vid det här laget eftersom jag bara kontaktar honom när jag verkligen behöver något, måhända är vår relation aningen ensidig, men cut me some slack, han var ju i alla fall inblandad i "prövningen" som är min förbannade cancer, så jag tycker inte att det är mer än rätt att han bjuder till lite. Kasta på mig cancer och sen låta mig fira nyår på sjukan, det tycker jag är en dålig deal. Om han nu finns, insåg jag nu, så tror jag nog att det är en Hon, förresten. Jag menar, ni vet ju att jag inte är direkt troende, men det kan inte ha varit en annan man som skickat O, en annan man skulle ha skickat någon som inte utgjorde någon konkurrens, och det gör O. Han konkurrerar faktiskt ut det mesta. En kvinna däremot, hon hade fått syn på O där han promenerade med lätt nerböjt huvud och händerna i fickorna på sin blå dunjacka, allvarsamt noterat hans sinne, hans tankar och hans fysiska jag och tänkt att "Hot damn, den där karln måste jag ge bort till någon, för jag är ju trots allt en Gud, jag kan ju inte ta honom själv, jordslig kärlek går ju inte alls, jag menar, titta bara på Josef, Maria och Jesus! Gud hade en fantastisk, het natt med Maria, och sen drog han bara, kunde ju inte ens ta hand om sitt eget barn liksom, för han har ju så jäkla mycket på jobbet hela tiden, riktig arbetsnarkoman den där Gud. Umgängesrätt enbart på Söndagar, men då måste han ändå runt och lyssna på alla stackare som behöver honom. Nej, jag ska lära mig av det och ge bort O till den här Loo istället". Jag är övertygad om att det var så hon tänkte, min lilla privata Gud / Gudinna / whatever.

Sjukhuset kallar på mig, och livet är allt annat än intressant här på KS. Men det här blir nog sista vändan hit nu, det här sista berodde alltså på att mina värden aldrig riktigt steg efter min sista cellgiftsbehandling. Och som ni vet så är jag färdig med dem nu. Intet mer.
Snart så, snart börjar livet igen. På riktigt, menar jag. Och nu ska det bli dubbelt så roligt att leva.

Bild: Kvinnlig Gud enligt de gamla grekerna. Källa: HÄR

torsdag, december 24

Dubbelslag

Minns ni känslan av att vara paniskt livrädd samtidigt som magen pirrar och vibrerar? Det känns som om marken ska öppna sig under dig när som helst, du är på farlig mark, varje steg är så underbart, bitterljuvt läskigt att hjärtat slår dubbla dubbelslag, och oavsett om du utsätter dig för detta av fri vilja eller om det smög sig på dig som ett vilt djur ur den djupaste urskog så njuter du av varje sekund samtidigt som skräcken sätter in varannan minut i takt med dubbelslagen. Du går omkring med ett leende som inte går att torka bort, föda har helt plötsligt blivit något du glömmer av att stoppa i dig och varje låt, varje melodi du hör - påminner om Honom eller Henne. Kroppen lever sitt eget liv, den har ett beröringsminne som ständigt påminner dig om natten innan, då ni slingrade er samman och njutningen besökt dig i timmar, för att stanna tills ni skildes åt.

Ni vet precis vad jag pratar om nu, eller hur? Den känslan, den situationen befinner jag mig i just nu. Jag har gått och kärat ner mig. Herregud, jag glömde ju hur det var, som om det tar över varje mikroorganism i min kropp och leker brustablett med mig precis hela tiden, jag är panikslagen i kombination med de ljuvaste känslor, jag reagerar på dofter och försöker intensivt att förstå mig på honom, denna nya person som kommit in och - ja okej, ni gissar rätt; vält omkull mig totalt. Grejen är, att den här gången är det annorlunda. För det första var det ju över 2 år sedan jag var inblandad i något som kunde likna en kärleksaffär och jag har noga aktat mig. Men jag har ju faktiskt inte heller mött någon som fått hjärtat att dunka, inte på det Här sättet, inte så här, och heller inte har det gått så fort någon annan gång.

Han heter O. En helt ny initial, en helt annan typ av människa. Det är något så vackert sårbart över honom samtidigt som han har en sådan fruktansvärd koll på läget, har en busig ansvarskänsla som han förmodligen skulle neka att han hade, och ibland vet jag inte var jag har honom alls. Jag kan inte ens gissa, och han älskar det, att han kan säga precis vad fan som helst till människor och de vet inte om han driver med dem eller talar sanning. Mitt Bad Boy-komplex går igen litegrann här också, men det är som sagt different. Det är ingen våldsam vansinnesmänniska utan koll, som man kanske skulle kunna tro att jag faller för generellt. Han består av Etthundraåttionio centimeter ren jävla energi, och jag skulle förmodligen kunna döda för de där överarmarna, och innanför pannbenet ett komplext system av stora och små tankar. Och så det allra märkligaste: Han är Min. Schwopp sa det och sen satt jag där och begrep inte vad som hänt, eller vad han hade gjort, och det ska väl vara typiskt och fan i det men jag måste erkänna att jag älskar det. Efter att jag först föreslagit för honom att jag skulle rymma till Nordpolen och jag vet inte allt vad jag fick för mig i min osäkerhet. Han övertalade mig att stanna, eftersom han faktiskt tycker om mig tillbaka, vilket jag i början inte trodde ett ord på.Jag är ju lite sån, jag begriper inte hur folk kan tycka att jag är så jävla intressant. Han kommer säkerligen småflina åt att jag ägnat ett helt jävla inlägg åt honom, men jag måste ju förklara så att ni förstår.

Den här människan har upptagit mina senaste veckor på precis alla sätt och det är kanske inte på grund av honom jag inte skrivit, men ni begriper inte; jag har varit absorberad av så mycket. Min sista cellgiftsbehandling, min friskförklaring, jul och fan och hans moster och så kommer HAN, BAM! Och ställer allt på sin spets. Och den här, förstår ni, han är en rackarns initiativtagare och han UTMANAR mig hela tiden, det är enormt viktigt för mig, och det är nog tur det för ni vet ju hur jag sniglar och sejfar med känslor i all evighet. Det hade han inte tid med, tror jag, så han rörde om i grytan ordentligt, utmanade mig, fick mig förbannad, upprörd och fundersam; Vad sysslar han med? Han retar mig, han driver med mig, han gör mig förbannad, han gör mig frustrerad, han rör vid mig. Ja, ni märker ju själv.

Det har gått så enormt fort och jag begriper inte vad han ser i mig eller vad han ska med mig till, men jag njuter så länge det varar. Så länge han vill ha mig och ser på mig som han gör nu, med de djupt bruna ögonen som blänker mot mig så som de gör nu, så kör jag på. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd att bli sårad och knäckt och blablabla, men seriöst, för helvete, ska jag sitta här och bygga murar kring mig resten av mitt liv bara för att jag blivit sårad tidigare? ALLA har blivit sårade av människor de älskat, jag är inte unik. Visst fan kan han såra mig, knäcka mig på mitten och göra mig illa, men jag tar risken. Jag har varit med om det tidigare och tagit mig upp från det också. Den här gången är annorlunda. Framför allt så är Han annorlunda, och jag behöver det här, jag behöver någon att utöva min dåliga karaktär på.
Och jag lever som sagt i en värld som när som helst kan rasa under mig, men å andra sidan; Jag har ju haft fucking cancer. Det är nog dags att chansa lite och släppa in någon. Speciellt när denna Någon får hjärtat att slå dubbelslag och som ger mig det där suget i magen.

Jag låg imorse med hans enormt muskulösa armar virade runt mig och betraktade hans bruna ögon, hans gyllenbruna (kontrastrika till min bleka, som salt och peppar, underbart) hy och hans fantastiska kropp som får mig att vilja slänga mig över honom och göra onämnbara, snuskiga ting bara han går förbi. Jag blir otroligt blyg med honom, har en läskigt låg självkänsla och tänker hela tiden att han bara driver/leker med mig. Jag är inte riktigt den där pladdriga Loo som alltid står i centrum och som studsar längs väggarna, men det kommer nog, jag kan bli lite sådan här när jag blir tagen med storm och det säger BAM! Som det gjort här. Det är på det där planet, att när jag träffar honom efter att vi varit ifrån varandra en dag, och han kysser mig med armarna runt mig på det där viset som bara Han gör, då får jag tamejfan blodtrycksfall av suget i maggropen. Ni måste missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att det är en stor risk att bara skriva det här, eftersom jag nu gör det officiellt i min blogg och blablabla, men livet är fullt av risker och jag måste få sätta ord på det här, hur jävla swiped off my fucking feet jag är av att få spendera en hel natt i samma säng med den här människan, som ägnar mig all den uppmärksamhet jag behöver och mer därtill. Och då har det ändå precis börjat! Jag har aldrig blivit så här kär, så här fort, men jag kan inte kämpa emot och hålla på och larva mig, jag vill ju inte heller! Jag vill bara spendera dagar, veckor och månader i sängen med honom och rysa under hans fingertoppar, lära känna hans punkter, undersöka var milimeter av hans hud och finna ut hur jag kan få honom att tappa andan. Jag vill bara ha, ha och ha som ett hungrigt djur, som efter dagar av hunger äntligen fäller ett byte, och jag kan verkligen inte få nog av den här människan. Jag vill skämma bort honom med kärlek och beröra honom oändligen. Det var så oändligt länge sedan jag kände så här, det här var känslan jag sökt så länge utan att finna, och nu kan allt bara rasa ihop som sagt, men minnet av ändlösa vaknätter under grafitgrått täcke kommer att lindra även det mest brustna hjärta.

Antagligen skrämmer jag bort honom med det här blogginlägget och han undrar hur jag är funtad som skriver så mycket trams, och jämför mig med en läskig groupie, men jag kan inte hålla tyst längre. Jag vill bara skrika , dansa och studsa.

Än så länge vet jag inte så mycket, förutom att det var han som tog initiativet, och berättade för mig att han ville vara mer än vänner, men att han också skulle respektera om jag inte kände likadant. Jag fick en chock, eftersom jag inte ens hade vågat tänka tanken att den killen någonsin skulle intressera sig för mig, men jag tänkte att jag nöjde mig med att bara vara vänner också, för det är ju heller inte fel, och jag riktar alltid in mig på vänskap med människor. Vi lärde känna varandra via nätet och jag bjöd över honom på min julfest. Han kom. Själv! Och när jag såg honom för första gången tänkte jag att Fan, fan, fan, jag känner ju attraktion, det kommer att komplicera vår vänskap. Tydligen fanns det mer att hämta, för en kort tid senare bytte vi status på Facebook till "har ett förhållande med" varandra. Jag vill inte leka jojo eller ligga med tonvis med män, jag vill inte "testa på" olika grabbar för att se om jag passar med dem, jag vill ju bara ha en människa i mig, på mig, runt mig och med mig, som kan stimulera, ge, ta och samexistera med mig. Det ska väl inte vara så svårt?

Om det här nu går helt åt helvete och han inser vilken otroligt störd jävel jag egentligen är, so be it. Jag skiter tamejfan i allt nu och kör på, det får bära eller brista. Om han nu gör slut med mig om en vecka kan jag lyssna på jävla Céline Dion i några veckor och vara bitter, men då har jag iallafall haft några underbara veckor, minnen till min minnesbank och ännu en erfarenhet rikare.

Han tror inte riktigt på att jag verkligen kärat ner mig i honom "av mig själv", utan att det är mitt behov av trygghet och närhet efter allt som skett som gör att jag på något sätt behöver honom Just Nu. Det stämmer inte. Jag hade inte hamnat här om inte mina känslor var äkta. Jag har begått misstaget att "testa på" relationer med människor jag egentligen inte känt så mycket med tidigare, bara för att testa om det ändå inte kunnat utvecklas till det stora, det vansinniga som kallas kärlek. Det har ju aldrig gått bra och jag har lärt mig från det. Nu mera går jag bara in till 100% och erkänner det i bloggen, om det inte är på riktigt. Vore han någon jag plockade in i livet för att få mig lite hoochie-coochie och nån slags bekräftelse skulle jag aldrig nämna honom i ett jävla dinosaurieinlägg i min blogg. Livet är för kort för att jag ska hålla på med saker som inte är På Riktigt. Jag kan ju inte säga att jag varit helt utan erbjudanden i ett och ett halvt år, jag har bara inte mött någon som det klickat till med och som jag verkligen velat ha, så som det känts med the infamous ¤, Mr.#, och J, och det är också den känslan jag letat efter men inte funnit. Precis när jag slutat leta efter den, så dyker den upp så här. Det är fucking close. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket känslor det här kan innebära i framtiden, om vi kommer varandra nära och det inte går åt skogen. Jag tänker försöka jobba (om han som sagt, inte rymmer till Nordpolen efter att han läst det här) för att det ska bli en framtid här, för kroppen och hjärtat säger ja. Som i Depeche Mode's "I am You". Läs bara den klockrena texten, det är precis så här det är just nu:

"
You have bound my heart with subtle chains
So much pleasure that it feels like pain
So entwined now that we can't shake free
I am you and you are me

No escaping from the mess we're in
So much pleasure that it must be sin
I must live with this reality
I am yours eternally

There's no turning back
We're in this trap
No denying the facts
No, no, no
No excuses to give
I'm the one you're with
We've no alternative
No, no, no

Dark obsession in the name of love
This addiction that we're both part of
Leads us deeper into mystery
Keeps us craving endlessly

Strange compulsions that I can't control
Pure possession of my heart and soul
I must live with this reality"

Er Loo har gått och börjat njuta av livet igen.