Visar inlägg med etikett jämställdhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jämställdhet. Visa alla inlägg

lördag, februari 7

Wow, wow, wow!


WOW! 8 kommentarer på mindre än ett dygn, glada och låånga kommentarer hur jag ska tapetsera och måla, jag blir skitglad! Tack för att ni delar med er av era kunskaper och tack framför allt för att ni skriver så fina kommentarer. Jag hade en seg-eftermiddag då jag legat och halvsovit på dagen med barnvakt till Alex (att få sova länge är guld värt!) och så loggar jag in och läser det där.. glädje!

Apropå Fade's peppande kommentar kring sovandet i kommentarsfältet på föregående inlägg: Ja, fatta grejen, de har varit på mig sen Alex föddes och påpekat att jag inte ska ha bebisen i min säng. Ursäkterna har varit varierande. När han var nyfödd hette det att jag kunde "rulla över och kväva honom". Jag påpekade att jag alltid ligger blick stilla i samma ställning när jag sover med A och att det är omöjligt att hamna ovanpå mitt eget barn i sömnen. Jag försökte förklara att man liksom har en instinkt i sig som hindrar en, att det är omöjligt. Till svar fick jag skeptiska blickar och snörpande munnar. När A var sex månader fick jag höra att man måste "lära barnen från början att sova i sin egen säng". Tanken är ju god, men jag hade faktiskt haft A i sin säng på nätterna till en början, och lagt honom hos mig vid morgonvällingen. Det tyckte vi båda om och jag fann att det inte fanns en känsla som gick upp mot att få ligga intill mitt vackra barn och snusa med honom på morgonen. Sakta började han sova hos mig mer och mer. Detta mottogs med negativ respons från BVC's sida. Man menade att barnen "inte sover lika bra som när de sover själva", "De lär sig att somna om på egen hand om man låter dem sova i egen säng". Detta gav mig dåligt samvete. Sov Alex dåligt på grund av min själviskhet? Kunde han sova bättre om jag inte envisades med att ha honom intill mig?

Jag försökte att lägga honom i sin egen säng men han vaknade många gånger om nätterna och skrek efter mig. Jag nattade honom som så att jag satte mig i sängen med honom (jag får inte plats i spjälsängen hur mycket jag än försöker, i vilket fall fann jag inget bekvämt sätt att sätta mig på. Ja, jag har försökt) och vaggade honom i min famn med vällingen tills han somnade. När jag lade ner honom i spjälsängen igen vaknade han efter bara några minuter och skrek efter tröst. Jag tröttnade på hela upplägget, svagsint som jag tydligen är, och tyckte synd om honom. Jag försökte tänka mig in i vad JAG hade velat. Ville jag sova ensam som liten? Jag minns att jag var så rädd om natten att mormor fick sova hos mig tills jag var elva eller tolv. Hon sov hos mig tills jag hade somnat, sedan sov jag själv men kröp upp till morfar tidigt på morgonen. Jag slutade själv med det och byggde mig en självständighet när jag var runt tolv, då fortfarande med ett dussin nallar och kuddar runtom mig. Jag byggde "kuddfort", som en mur runt mig av kuddar som skyddade mig om det skulle börja brinna (vilket var min största skräck av oklar anledning, jag har aldrig varit med om en brand) och att bygga denna mur runt mig gav mig trygghet. Men, tänkte jag sedan, jag var ett otryggt barn, det finns en viss skillnad. Alex har andra förutsättningar. Är jag en dålig mamma som inte ser att A egentligen behöver få lära sig sova själv och detta på sikt kommer att medföra en trygghet som jag alltid saknade? Men mina behov då? Även om de kommer i andra hand, är vi ändå inte tryggast och mår bäst tillsammans?

Efter varje BVC-besök så snurrade tankarna. Jag kände det som att de ifrågasatte allting och skulle ha en översikt över precis allting vi gjorde, och klockslag på det. Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att få barn. Att jag som mamma bara i andra eller tredje hand har bestämmelserätt i det aktiebolag som A tydligen är. Jag trodde att jag hade rätt att säga ifrån. Jag trodde inte att mina goda intentioner skulle ifrågasättas. Jag trodde att man skulle ifrågasätta min hållning gentemot pedagogik och utveckling, och därför såg jag till att vara förberedd och påläst och framförallt väl insatt i det jag kunde vänta mig. Trots Huddinge's raka order om att jag inte skulle "Läsa så mycket på egen hand" tog jag ännu en gång på mig studiehatten och läste på. Jag ville veta vad som skulle komma. Jag ville vara förberedd på de olika utvecklingsfaserna, och det var och är jag också. Jag trodde att man skulle fråga mig vad jag visste om barns utveckling och vad jag hade att vänta mig, men inga sådana frågor kom. Istället blev jag bombarderad med "råd" angående A:s skötsel som helt ärligt mest kändes som en order. Gör si, gör så. Gör det här, så här gör alla, så här ska det vara! Tramp, tramp, tramp, raka led! Tramp, tramp, tramp - avdelning ett FRAMÅÅÅT MARSCH!

Min mormor lärde mig några mycket viktiga saker när jag växte upp. Hon sa "Stå aldrig oförberedd med tomma händer inför en väntad situation, och vad gäller de oväntade situationerna så kommer du ändå aldrig att förutse dem, och de kommer ändå aldrig att utvecklas som man tänkt sig, så förbereder du dig inför det du kan förutse så kommer du också att vara förberedd inför det du inte kan förutse". Jag har alltid tagit fasta på det. Jag är en jävel på att läsa mig till, fråga och lyssna mig till information när jag verkligen är intresserad och jag tror verkligen på kunskap som huvudsakligt bidragande förutsättning för en nyanserad världsbild. Jag vill kunna känna mig säker och trygg och jag kommer aldrig oförberedd. Men jag var oförberedd på att Staten skulle lägga sig i min fostran av A på just det här planet. Jag är medveten om att vi har grundlagar som gör att vi får fostra våra barn till nazister om vi vill och ingen lag skyddar dessvärre barnen från att utsättas för hån, ret och ignorans från oförstående föräldrar som förmodligen fostrats på samma sätt. Men jag hade inte väntat mig att få skäll från BVC gällande om jag sover med A eller inte. Jag fick skäll för att jag gav honom gröt som frukostmål, för gröt var inte lika lämpligt som grönsakspuré, fast mycket jag läst pekar åt precis motsatt håll. Hade jag lyssnat på dem hade A inte fått smaka på mycket alls förutom just grönsakspuré. Jag kanske gör en Big Deal av det här men det är trots allt en källa till frustration och då behöver jag ventilera det. Det är inte the end of the world, jag yttrar bara vad jag tänker.

Jag vill att BVC ska vara till för mig, inte tvärtom. Jag vill ha beröm och uppskattning för det jag gör rätt, inte ignorans och nonchalans. Man pekar alltid på var möte det jag kan göra bättre och det jag gör fel men inte ett ord sägs om de råd jag faktiskt har tagit och uträttat bra. Inte ett ord sägs om att A de facto ligger före i utvecklingen, att han är ett av de gladaste och tryggaste barn de har sett och inte ett ord sägs heller om att han är en liten babbelkvarn som till och med har papper på sin överlägsna språkutveckling. Inte ett ord sägs om att jag som ensamstående mamma faktiskt gör ett förbannat jävla bra jobb, helt ensam, utan barnvakt, utan att få en enda jävla timme i veckan för mig själv, utan att jag någonsin får komma ifrån och komma ut en kväll. Jag var ute senast i somras, två kvällar på hela sommaren. Sedan dess har jag inte haft barnledigt en enda dag. Om man ser till det och det faktum att A inte ens har en pappa som stöttar honom, och om man envisas med att se till min bakgrund och de förutsättningar jag statistiskt sett har, så gör A och jag ett förbluffande jävla bra jobb. Men det får jag inte höra från dem (däremot får jag höra detta från min läkare, socialsekreterare, bostöd med flera). Jag kräver inte någon slags ändlöst jävla smicker, jag vill bara höra "Det här gör du bra, Loo. Vill du ha tips och råd om hur du kan underlätta det här eller det här för er båda?". Jag vill att man ska SE vilket jävla monsterjobb jag faktiskt gör. Inte för att jag är nån slags martyr som sitter här och gnäller över att jag inte fått en dag barnledigt sen i somras för det är min förbannade jävla plikt att ta hand om A, och det är också något jag frivilligt förtjänar varje dag, därför att jag älskar min son över alla berg och under alla hav och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag skrev på ett osynligt kontrakt när jag blev gravid, där det stod att jag går med på att mitt liv förändras för evigt och att det aldrig kan bli som förr igen. Det stod där att jag går med på att ge mitt liv till denna varelse och att jag måste jobba stenhårt varje dag med att utveckla och vårda vår relation, som en deg som ständigt måste knådas, därför att jag är hans mamma och han är helt hjälplös i världen, och helt ensam utan mig. Det är inte ett martyrskap, det är en jävla VINST!

Saken är den att jag faktiskt inte tänker ta att man behandlar mig efter saker som skett i det förflutna istället för att se till de resultat jag faktiskt visar i nuläget. Man väljer på BVC att grunda våra besök på vad som står i mina journaler om mitt långvariga missbruk och mitt kaotiska liv så som jag levt det, istället för att se till det som faktiskt är i nuläget. Man väljer att helt bortse från att jag har 11 kontakter som jag träffar regelbundet, man väljer att bortse från min hundraprocentiga drogfrihet (bevisat genom tester två ggr/vecka), man väljer att helt ignorera intrycket av A såsom han uppträder, det glada, trygga, lyckliga, lekfulla och nyfikna barn som dessutom pladdrar på i 180 och sjunger för alla som vill höra, man väljer att ignorera att papper och handlingar och utredningar från tre enheter på socialen (vuxen, barn och barn & familj) ALLA textar klart och tydligt vilken fin relation jag och A har och att INGEN som helst oro föreligger för oss, man väljer att helt skita i dessa säkerligen tusentals dokument i journaler, understödda av personer ett samtal bort där det står klart och tydligt hur grundligt utredda vi är och vilka fantastiska jävla resultat vi nått, och när man då ringer socialen TVÅ gånger och anmäler ORO för att jag inte svarar i telefon när man försöker ringa två gånger, då undrar jag om det är jag som är känslig eller om det faktiskt kan vara så att vi särbehandlas, bara en liiten aning?

Och en sak ska jag fan säga er, att jag tänker gå på Öppna förskolan med A, för att han ska få kolla in andra barn och ha kul. Självklart! För hans skull. Men jag tänker fan inte gå dit för att "alla andra mammor gör det". Det var tamejfan den sämsta jävla motivering jag någonsin hört. Ni som lever i relationer med barn där ni faktiskt vet var papporna till barnet befinner sig (i motsats till mig som inte ens har kontakt med barnets far), kan ni tala om var De går någonstans? Biljardhallen? Strippklubben? Plattan? Eller sitter de hemma och ser på Oprah medan ni med fladdrande kjolar struttar iväg till Öppna Förskolan där ni bjuder på hembakta mandelkubbar och pratar om sybehör och trädgårdsarbete? Det låter inte så verklighetsnära va? Nej, jag trodde inte det heller. Jag funderar bara på var de håller hus, för enligt BVC är de i alla fall inte på öppna förskolan.

En liten notering dock: Min föräldragrupp (dvs, mammagrupp, det fanns EN pappa med där, men han kom bara en gång, sedan uteblev han), bestod faktiskt av enbart gifta mammor med page och små cardigans, som pratade om sina radhus, bakning och varför deras män jobbade över så mycket. Jag tyckte det var extremt obehagligt och gick bara tre gånger. Jag bestämde mig för att se på det hela som en tillfällighet och inte något representativt för mammagrupper. Jag hoppas innerligt att öppna förskolan erbjuder större variation på de vuxna deltagarna.

Bild: Alex vinkar till publiken, nybadad och glad! (älskar det här fotot för det här är ett typexempel på hur glad och öppen han är, mitt hjärta!). (Klickar man blir den större, originalupplösning på denna!)

lördag, januari 10

Fy fan

YYYL JAG ÄR SÅ JÄVLA YNKLIG OCH SVAG!

Jag åkte efter den obligatoriska resan till helgmottagningen för medicin, in till stan eftersom jag kände mig så mycket piggare och friskare efter veckans kräkvurm. Det var en dålig idé. Efter den obligatoriska Lördagssushin med Lott och under en latte med ramlösa-fika på "Cozy" vid Medis, kände jag hur min yrsel tilltog, illamåendet bröt fram och jag kände mig så svag och liten. Alex var inte heller hundra, han gnydde och ville bara in i min famn så vi bestämde oss för att åka hem. Ännu en helvetesfärd.

Om man har epilepsi så vet man vilken oerhörd skräck det är att vara trött och yrslig eftersom oron över ett anfall kommer som ett brev på posten. Man blir orolig över minsta steg man tar och går bara och inväntar de där "tankarna" som för mig är det som sätter igång allting. Jag gick igenom helvetestunneln, ni vet, den i centralen där det råder vänstertrafik, den enda stora genomfartsleden jag känner till där allt är tvärtom, förbindelsen mellan pendel och t-bana, under spottkoppen som den så charmant heter. Och nu kommer dagens bittra outrage. Det var en händelse som orsakade det tankeförlopp jag nu kommer att beskriva, vi kommer till den lite längre ned, men först en liten tankekedja.

Och för att folk skall slippa få fel ideér om mina åsikter (åh vad jag är PK nu, men fuck it) så ska jag först förklara: Jag är 100% emot rasism och främlingsfientlighet. Jag anser att det finns EN ras och det är människan. Jag ser inga som helst kopplingar mellan geografiska födelseplatser och beteende hos folkgrupper. Däremot så finns det sociala grupperingar i samhället jag ogillar, eftersom de är obehagliga och skrämmande, främmande och ologiska. Och man får tolka det för vad det är. I det här fallet är det GÄNGEN med förortsgrabbar. Och då större delen har annan etnisk tillhörighet än svensk så blir de i folkmun kallade för "invandrargäng" vilket är aningen missvisande, men det är det namnet de går under. Det finns en jävla massa svennar jag inte gillar heller så det är inte specifikt på grund av att de är invandrare för det skiter jag fullständigt i. Jag är ingen forskare i ämnet så jag kan ju knappast redogöra i detalj för de sociala, socioekonomiska and allthat shit-faktorer som spelar in för att forma dessa grupper, jag kan bara tala om vad jag UPPLEVER och ser. egentligen gillar jag inte att använda mig av begreppet invandrare eftersom de här killarna är i 90% av fallen födda i Sverige och de är naturligtvis precis lika mycket svenska medborgare som jag.

Här är dealen: Tonåringar, och speciellt hårda, tuffa förortsteens, är i regel oavsett ursprung riktigt jävla jobbiga, högljudda, hormonella, oförutsägbara och allt det där. Men överlag så skrämmer de mig inte eftersom jag också varit teen en gång i tiden. Det är mer liv och gap än vad det är verklig verkstad. Men det finns små små klickar av gäng som faktiskt ÄR direkt farliga och de är bara ute efter bråk. Jag vet, för de har gett sig på mig ett numeröst antal gånger under uppväxten. Jag och en väninna blev jagade av 20 pers från ett skoldisco i åttan för att vi dansat på deras fritidsgård. Jag vet vad de här killarna har innanför sina jackor och jag tycker det är bedrövligt att förortsmiljöerna gör människor så hårda, så kalla, kriminella och framför allt socialt missanpassade och det här är egentligen ingenting man någonsin får snacka om. Så fort man tar upp de här grejerna så sätter nervösa politiker igång att snacka om att det handlar om att man måste respektera varandras kulturer. Vi ska respektera en kultur som uppstått i betongdjungeln, ett resultat av fattigdom och segregation och allt vad det nu är (det kan säkerligen diskuteras i evighet men det här är bara en sammanfattning, ni får tänka till själva) och man FÅR INTE prata om att de här ungdomsgängen faktiskt skrämmer skiten ur folk. Man får inte prata om att de här grabbarna har en fucked up syn på hur saker och ting är. Man får INTE prata om att de här grabbarna driver runt på stan utan något att göra enbart för att leta efter bråk eller chansen att trakassera folk.

Jag vet att det här är inte ett dugg PK att säga, och jag vill understryka att jag inte gör skillnad på folk och folk så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt. Jag skiter i var du är född, om du är schysst mot mig och visar att du är en människa precis som alla andra så accepterar jag dig. Har du ett annat modersmål än jag ser jag det som en bonus. Ändå känner jag väldigt lite "invandrare". Det är inte självvalt, snarare något som bara blivit. Det handlar så mycket om kultur. För det första så är jag helt ärligt, lite rädd för muslimer. Jag känner till kulturen såsom den yttrar sig på många platser, inte alla. Jag läser mycket om kultur och levnadssätt i muslimska länder för att det fascinerar och skrämmer mig och jag försöker så desperat förstå hur religion kan åstadkomma så mycket förtryck, så mycket skada, så mycket krig, hat och segregering mellan könen. Ännu en parentes här är att jag inte uppskattar någon form av organiserad religion eftersom jag anser att religion som fenomen handlar om förtryck, oavsett om det är Jesus, Mohammed eller Shiva som används som förebild. Jag försöker på ett intellektuellt plan att verkligen skilja mellan kultur och människa och ju mer jag läser, ju mer rädd blir jag. Ju mer insatt jag blir genom att läsa böcker som Allahs Döttrar (adlibris) , Bokhandlaren i Kabul (länken är en utmärkt recension) och Såld (Zana Muhsen, länken är också en recension), jag skulle kunna räkna upp många, många fler - jag sammanställer gärna en litterär boklista om kvinnor i muslimska länder eller muslimska familjer för den intresserade. Jag köper allt jag får tag i och har samlat på mig en del genom åren med anledning av min fascination. Men ju mer insatt jag blir, som sagt, ju mindre öppen blir jag. Jag skulle vilja inflika ett "förlåt" till någon här, jag vet inte varför jag känner så men det gör jag. Jag är inte en elak, konservativ, främlingsfientlig människa och jag TROR verkligen på att kulturer berikar varandra och hela det köret. Jag TROR på ett blandat samhälle med alla möjliga tokstollar i det, men jag är skiträdd för islam, religion i stort och allt vad det för med sig. Och det som förbluffar mig ytterligare är att jag SKÄMS för det.

Jag har en enorm medkänsla med människor som flyr från krigsdrabbade länder. Jag tycker att det är så förbaskat självklart att fredliga länder skall hjälpa till att rädda de här människorna, som flyr från länder med fascism, tortyr, våldsamheter och rena förtryck. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den skräcken man måste känna när man vet att ens egna barn kan dö bara genom att gå utanför dörren. Jag begriper mig inte på människors grymhet. Men jag begriper mig fan inte på islam heller. För de här männen jag läser om, de här kvinnornas situation främst i länder där rent sjuka versioner av Islam förekommer, såsom Talibanstyre tillexempel, det är inte riktigt klokt. En kvinna är inget värd, kärlek verkar inte förekomma, en kvinna är som fenomen en farlig naturkraft som måste stävjas för att inte "plocka fram" saker ur männen och en kvinna är, bara genom att hon är kvinna, en vara som köps och säljs vid ung ålder till fullkomligt bestialiska äldre män som i många fall ser henne som en "oren" och "äcklig" vara om hon inte har blygdläppar och klitoris bortskurna så att han kan spräcka henne på bröllopsnatten. De här männen lär sig tidigt att plåga och förtrycka kvinnor som en självklar ingrediens i deras vardag. Jag skulle kunna räkna upp så mycket som jag tycker är så jävla skrämmande men jag tror säkert ni har egna tankar att fylla i med. Det går bara inte att räkna upp. Och allt det här på grund av någon heltossig, hallucinerande snubbe vid namn Mohammed som fick en bekväm "uppenbarelse" från gud varenda gång han stötte på ett problem i sitt familjeliv. Mohammeds fru, Aisha, var 6 år när han "valde ut" henne. Det är fullständigt normalt att se en sexårig flicka som en passande framtida fru och hon var inte ens tonåring när han "fullbordade" sitt äktenskap med henne. Det är bara FEL i min värld! FEL! FEL! FEL!

För så ser MIN kultur ut. MIN kultur måste också få räknas, i MITT land, och min kultur går ut på öppenhet, gemenskap och frihet. Religionsfrihet, yttrande, press and all that jazz. Det är så vi vill ha det! Jag VILL leva i harmoni med alla världens brokiga folk och deras härliga mat och nya musik och intressanta högtider, jag vill höra andra språk och lyssna till många människors röster. Men jag VILL INTE att Islam ska bli en del av den kulturen och detta får man inte säga, för då är man rasist. Jag är så jävla glad att kyrkan är skiljd från staten i det här landet och att man faktiskt betraktar religion med kritiskt sinnelag. Vad jag däremot inte får ihop, det är, att när förtrycket utövas utanför landsgränserna, då är det en tragedi och ett förtryck men när det kommer innanför våra murar och integreras här, då kallas det kultur och då ska vi baskemej acceptera det och FÖRSTÅ det!

Men hur fan ska jag kunna fatta förtryck? I mitt land får kvinnor rösta. I mitt land får vi ha sex, njuta, älska vilka vi vill och bära vilka kläder vi vill. I teorin. I mitt land finns det förstås också en massa losers som har förlegad kvinnosyn och vi är inte 100% jämställda men vi har nått EXTREMT långt om man jämför med mycket annat. I teorin. Vi har våld, våldtäktsmän och pedofiler och hela den bagen men vi har också ett rättsystem som ska straffa dem. I teorin. Inte ett helt perfekt som sagt, men det finns där, det förbättras och jämställdhet och frihet är ett MÅL. Det finns tusentals krafter som hotar alla dessa saker och jag vill FRAMÅT i utvecklingen, inte bakåt. Oavsett hur man väljer att se det så hör inte förtryck hemma i vårt land. Det BÖR vara ett mål för alla som bor här. Men jag får inte snacka om det? Jag får inte tycka att det är fel? Jag får inte tycka att vi kan leva i harmoni utan att försöka dra in förtryck i skiten också? För jag vill inte stoppa invandringen. Jag vill inte kasta ut någon ur landet. Det är bara fel, fel, fel. Jag vill ha till en annan drastisk metod för att verkligen diskutera den här skiten och vi ska ha RÄTT till det för vi bor ju här!

Nu kanske jag ska komma till händelsen som gjorde att jag började orera om Islam. Det är inte så att jag säger att islam var särskilt inblandad i det som hände idag. Eller, jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag var på väg hem och gick i den där tunneln. Nådde pressbyrån och gick svettig in för att köpa en Ramlösa. På väg fram till kassan stötte jag på dem. De var åtta stycken, mycket större än jag trots sina ringa åldrar, och de var hotfulla. Som fan. De ställde sig medvetet i vägen för mig, de här hotfulla grabbarna. Synade mig, svettig med barnvagnen. De viskade åt varandra, flinade, flyttade sig inte. Jag ville bara förbi. Sekunderna gick. Jag kände mig jävligt hotad och jag vet att de står där för att man ska säga något så att de får chansen att mucka bråk och skrika svennehora efter mig. Jag har stött på dem förr. Och jag fattar inte. Det finns så många idioter i samhället och det här är bara några av dem men jag känner mig så svag och liten för jag vill bara förbi. Mitt barn är sjukt och jag har inte gjort ett skvatt för att förtjäna det där. Jag harklar mig, de tittar på mig med hatiska blickar. Ska svennehoran säga nåt? Jag ser ner i golvet. Det är det enda sättet. Sekunden därpå flyttar sig en av killarna nån decimeter, nog för att jag ska kunna tränga mig förbi. När jag gjort det springer jag därifrån. De skrattar hotfullt och kastar glåpord efter mig. Jag hinner tänka att det är såna här idioter som gör folk till rasister och som gör det surt för den större massan med invandrarbakgrund som INTE gör såna här grejer.

VARFÖR ska jag behöva råka ut för det här? Av mina egna landsmän! För det är ju det ni är, ni som angrep mig och fick mig att känna mig så jävla rädd på pressbyrån idag. Ni är mina LANDSMÄN. Ni ska skydda mig, inte hota mig. Jag är svagare än ni. Jag har inte gjort er ett skit. Jag går med en barnvagn och jag har blonderat hår. Ger det er nån jävla rätt att få mig rädd? Ska jag behöva vara RÄDD i mitt eget land? Ett land FRITT från förtryck? VARFÖR I HELA HELVETE DÅ?!
En av mina närmaste vänner blev våldtagen av sin farbror under hela sin uppväxt. Han var svensk och härstammade från vikingarna (go figure). Honom och hans likar är jag rädd för. Min bästa vän våldtog mig när jag var sexton. Han är svensk. Honom är jag också rädd för. En annan väninna har fått stryk hundratals gånger av sin kille för att han ska "tukta" henne, honom och hans likar är jag rädd för. I stort sett alla kvinnor jag känner har någon gång i sitt liv blivit våldtagna, tafsade på, misshandlade eller psykiskt torterade. De männen är jag rädd för. Ett invandrargäng våldtog en fjortonårig flicka i Rissne för några år sen, stenkastet från min väninnas hus. DOM är jag rädd för. Jag är rädd för män som är muslimer, högerkristna, våldtäktsmän, hustrumisshandlare, och snart är jag rädd för min egen bror. Det manliga jävla förtrycket har tamejfan inga gränser och ingen hudfärg heller att placera den i. Det blir bara värre. Från alla sidor. I mitt EGET FRIA LAND.

Hur fan väntar ni "normalt" funtade män er att jag ska lita på er? Jag vet hur många av er som köper sex bakom ryggen på era fruar. Ni är så jävla många. Jag vet vad ni gör när ni tror att ingen ser. Finns det någon normal man kvar därute? Är det märkligt det här, tycker du? Ta en titt på den vardag jag lever i och tänk om. Jag vågar snart inte gå ut, för det manliga våldet och förtrycket existerar. Överallt.
Och there isn't shit i can do about it. För ni vinner ändå. Ni är för många.
Och allt det här har ni fostrat mig att skämmas över att jag säger, så att jag inte ska ta för mycket plats. Det är ju ingen som lyssnar på en skamsen galenpanna.
Fy fan säger jag.
Fy fan.

torsdag, oktober 30

Politik på landsorten

Idag har jag svårt att sätta ord på hur mina tankebanor går.
Jag går omkring med någon form av märkligt missmod. Funderingar kring framtid och utveckling, arbete och pengar. Funderingar kring hur jag skall kunna höja min levnadsstandard så småningom, kliva ut ur mammaledigheten helt och fullt och bli den yrkespersonlighet jag vill vara, och är. De hastiga glimtar jag ser av arbetslivet, eller snarare, det där livet jag påstår mig sitta utanför och betrakta, ter sig skrämmande och förvirrande. Kontakt med andra människor stimulerar mig mycket i nuläget, har alltid gjort, men kontakten och den levande dialogen som sådan gör mig orolig och bekymrad. Inte trodde jag att livet hade ändrats sedan sist, jag blir väl mest bekymrad över att den faktiskt har gått på i samma hastighet och i samma inrutade vanor utan större förändring.

Av många människor, ofta den sortens människor som själva mår dåligt och som bestämt sig för att placera en mur framför sig där de sitter och gömmer sig för utvecklingen, får jag ofta höra hur mitt engagemang i världsliga saker liksom retar dem, eller att de tycker att jag engagerar mig för mycket för mitt eget bästa. Jag får också ofta höra att det inte är "lönt" att tänka som jag gör eller att jag engagerar mig i saker och ting och "tycker tvärtom bara för sakens skull". När det kommer från människor som jag ändå inte idkar närmare umgänge med känns det oftast som det kvittar, även fast jag ställer mig väldigt frågande till deras attityd. Jag blir alltså angripen för att jag hyser ett engagemang i världsfrågor, eller, om man så vill uttrycka det, i politiska frågor. Det är inte riktigt ok att man bryr sig om någonting annat än sin lägenhet, sin bil och sina egna jävla granngräl. Det som inte är lokalt och som rör det egna, isolerade livet på orten blir alltså avnormaliserat att engagera sig i, och en individ som säger sig värna om miljön eller intressera sig för fredsarbete eller politiskt engagemang inom feministkulturen bör söka bekräftelse annanstans än i det egna boet. Fortfarande kvarstår också ett sorts förakt för läsande inom den grå medelklassmassan, fortfarande framställs man som en idiot om man söker fakta, fortfarande är det lågstatus att syssla med politik och ännu är det inte lönt att diskutera feministiska frågor med "vanligt hederligt folk". Ofta är det ju också så att människor i sin rädsla för det nya, stämplar en företeelse som någon form av förtäckt ondska, eller som någon form av hot mot deras person utan att någonsin ta reda på mer fakta kring ämnet. Och om du försöker förklara och upplysa så står de där och slår händerna för öronen och skriker LA LA LA LA LA, ty upplysning är av ondo.

Innebörden i det jag just skrev hade likväl kunnat skrivits för hundra år sedan. Men så är det faktiskt. Människor är förbaskat rädda för upplysning, förändring, utveckling och debatt. Människor är ofta konflikträdda, med all rätt. Man har lärt sig att hålla sig på sin kant och värna om det lilla man har. Man har lärt sig att inte hysa tillit till något, om ens staten, och man har lärt sig att sköta sig själv och skita i andra. Just det där sistnämnda är en väldigt klassisk, om än generaliserande, bild av ett typiskt radhusområde och mentaliteten där. Där går de och sköter sitt, håller sig på sin kant, och i små grupperingar i vart och ett av husen bedrivs en annan form av lokalpolitik, även om de inte vet om det. Flockmentaliteten och rädslan för det nya orsakar tumult när en ny familj flyttar in. Misstänksamhet och oro - tänk om allt inte kommer bli som förr? Den där konservativismen som råder på somliga bygder och orter jag besökt, är i min värld skrämmande.

För jag kommer från Stora Stockholm där man kan leva relativt anonym. Här har folk sett allt som finns att se, här kan du gå omkring anonym på gatorna och flanera bäst du vill utan att alla vet om det. Jag har bott i mindre lanthålor flera gånger i mitt liv, under längre perioder, och det mest underliga jag stött på, är bland annat, avskyn för oss, vi så kallade "NollÅttor". Det första som händer när man kommer till en pub i en landsortshåla, och det slår fan aldrig fel, är att man får ett tal av en dryg urinvånare som högljutt deklarerar vilka jävla as vi stockholmare är. Jag har inte hunnit skaka hand med människan men där står han och förkunnar för hela lokalen hur mycket han hatar storstadsbor för att de är så otrevliga och tror att de äger världen. Jag har inte ens fått en chans att visa att jag inte är sådan, och det spelar ingen roll. Han har bestämt sig. Rädslan, återigen. Man skapar alltid ett "vi och dom", det är enkla psykologiska mekanismer alltsammans. Men somliga har det mer än andra. Och det är de där "andra" jag söker efter, med ljus och lykta. För nu börjar jag söka djupare stimuli, nu börjar det politiska intresset och det världsliga att ta alltmer plats i mitt sinne och jag är faktiskt rätt trött på att bara ha en skara få individer att diskutera sakernas tillstånd med. För, det är okej för mig att alla har olika åsikter, tankar och tycken, om det däremot strider mot FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna slokar jag med öronen och blir fylld av raseri, ångest och vilja att förändra.

Så, jag tänker engagera mig politiskt igen, djupare in, jag behöver samtal med människor som söker förändring, som inte har den där åsikten att "vadå, vafan bryr du dig för, du kan inte förändra något i allafall". Skitsnack! Om alla de människor som hjälpte oss att avskaffa dödsstraffet, införa kvinnlig rösträtt och organisera arbetarna till bättre arbetsförmåner lyssnat på sånt lamt, missunnsamt trams hade vi i princip fortfarande jagat runt i grottmiljöer och slagit varandra i hövvet med påkar.
Rättvisan börjar här. Med dig. Och med mig. Ni vet, om du vill förändra världen, så börja med dig själv, och allt det där.
Jag tycker det låter som musik för mina öron.

söndag, augusti 31

Käftsmällar och velourpappor

Jag har förresten noterat en bloggstorm gentemot ännu en provocerande, osammanhängande, bitter artikel skriven av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar, där de väldigt luddigt och utan egentlig röd tråd beskriver den moderna mannen som en barnskakande, hämmad velourtoffel och hur avsaknaden av den råa hamiltonmannen vars ömma slag på munnen riktade mot sin kvinna lett till någon form av sexualkris hos både kvinnan och mannen i samhället.

Uppenbarligen, och jag skriver uppenbarligen, eftersom det är svårt att förstå vad pudelns kärna är då det inte framgår om de är ironiska, intrighäxor till masochister eller bara fulla, så menar de att männen inte får vara män längre eftersom de "tvingas" till evigt runtbärande av barn och hemskötsel. Det är helt makabert intressant och de har nog fått precis som de ville, för läsarstormen har inte låtit vänta på sig. Många bra kommentarer och en enorm debattglädje i det där kommentarsfältet måste jag säga. Jag blir faktiskt inte arg på de här kvinnorna. Jag blir ledsen för deras skull. Jag tycker det är sorgligt att de känner att det måste bli styrda och illa behandlade av svin för att känna sig som "kvinnor". Det är också lite sorgligt att de inte kan skilja på sin egen bitterhet och desperation gentemot man och kvinnaidealen och det verkliga samhällsproblem som finns mellan de två könen. Problemet för alla kvinnor, menar Zandén och Gyllenhammar, är alltså att vi inte har några machosnubbar utan kontakt med sitt känsloliv som skiter i oss och våra gemensamma barn så att vi har något att kåta upp oss på mellan blöjbytena, vid de tillfällen då de förstås inte är ute och uppvaktar andra bittra kvinnor såsom skribenterna i fråga då förstås. Det är intressant att de säger det. Har de varit utanför hemmets fyra väggar något de senaste 20 åren? jag är ledsen, jag kommer trampa alla er machosnubbar på tårna nu, men herregud, det kryllar ju för inåt helvete av er och jag undrar var alla känslomässigt sunda veloursnubbar utan manlig osäkerhet sitter och trycker någonstans. Jag skulle gärna vilja ha en. Hörni alla mjuka, intelligenta, sunda snubbar som gillar barn och som kan stava till ansvar, som ställer upp på feministiska ideal och som tror på verklig jämställdhet:
Känn ingen ångest över att Z och G ger er nobben, jag har en telefonbok till bredden fylld av kvinnor (och män! och transor! etcetera!) som skulle vilja dejta er. Hör av er för fan. Jag har inte träffat någon av er på evigheter. Var gömmer ni er?

Kanske har Z och G ändå någon poäng i det de skriver: "(...) utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer." Där har de förmodligen helt rätt, de här fantastiska snubbarna har nog bättre för sig, och mer vett än så än att känna behovet av att nätverka med grottkvinnor som bitterbombar över det faktum att inte alla män vill ligga med dem eftersom de ju är "män". Problemet ligger inte i att den moderne mannen börjat lära sig vad känslor och relationer egentligen innebär. Problemet är att det finns alldeles för många sådana här mödrar som just skribenterna i fråga, som fostrar blivande hamiltonwannabes på någon livslång jävla egotripp som vi ska behöva ta ännu mer skit från. Fy fan, it just goes on and on. Så fort som jag tror att vi tagit ett steg framåt och närmat oss en bit på vägen mot befriade könsroller där folk får vara precis hur fan de vill, så kommer det såna här jävla morsor och dillar om hur tragiskt det är med män som byter blöjor, för såna är ju inte riktiga män och de vill man ju inte knulla skiten ur. Skitbra verkligen, det är så här ni tänker fostra era söner? "Nej lille Algot, för helvete, krama inte flickorna på dagis, så gör inte en riktig man! Ge lisa en smäll istället, det är minsann riktig kärlek det! Så ska en kvinna tas! det är det hon vill! Jag förväntar mig att du har sodomerat minst 5 kvinnliga gruppkamrater i dockrummet när dagen är slut, annars blir det inget lördagsgodis!"

Näe, Zandén och Gyllenhammar. Jag tror ni skulle behöva en kram av en riktig människa och en terapeut som bearbetar de tragiska relationer ni måste ha haft till era fäder, innan ni kväljs av sorg och bitterhet över att ni inte uppmärksammas tillräckligt med käftsmällar, för jag tycker inte vi behöver fler känslolösa grottmän around here. Och det fanns tydligen fler känslolösa grottkvinnor i etablissementet än jag kunde föreställa mig.

Notering: Senare fann jag också ett svar på alla bloggkommentarerna som går att hitta Här. En av mina favvobloggare Johnny skriver ett utmärkt svar på det HÄR. Läs båda.