Social Ingenjörskonst - Modul II: vinter

tisdag, november 25

Livet i bilder - Just nu

Cléo.. snart 15 år gammal är hon, min älskade. Snart blir det katthimlen för min vackra siames. Mer om det i ett annat inlägg.

På kusinträffen fick alex en hel lekstation för sig själv. Lilla Kusinen skrämde han bort!

Jag håller mig inne i stearinljusens sken om kvällarna.

Är inte det här bara ett klassiskt "du borde inte äga en penna"-klotter? (jag var bara tvungen att ta en bild, det är så komiskt)

Alex leker Blair Witch Project

Ute är det..vitt

lördag, november 22

Let it snow! Let it snow! Let it snow!

Första snön har fallit, vi ska ut i den idag och då blir det bilder. Men strax efter uppstigning (Alex väckte mig 08:55 och då hade jag haft ont i ryggen i en timme säkert, så då steg vi upp. Vi somnade liksom vid 21 bägge två), fick jag besöka toaletten i all hast, för illamåendet bara.. jag vet inte. STEG upp. Hoppas det är temporärt och inte vinterkräksjukan eller nåt sånt, snälla låt det bara vara en krånglig mage. Det räcker med att alex har öroninflammation.

En viss Mr.Mcl skulle ju ha vägarna förbi idag också. Då kan man ju inte ligga och spy! Herregud vad nervöst. Få karlbesök och allt. Nu ska vi till Rosenlunds beroendemottagning och hämta medicin och sen ska vi träffa LottLott och luncha. Hoppas min spy-attack var en one-time-only. Jag mår ju faktiskt rätt bra nu. Förutom reumatismen i vänster fot som alltid återkommer var år med snön. Men den smittar ju inte.

Tillsvidare får ni bilder på en misstänkt brand vid Fridhemsplan. Jag råkade vara inom det avspärrade området och sprang runt med kameran medan rökdykare stormade platsen.

Och just nu, just idag, vill jag för gamla tiders skull, för gamla minnens skull, och för någons skull, en person jag förlorat för länge sen, som jag vet läser det här, bara lyssna på
ATC - Around The World (La la la)

Åh! Jag vill att det ska bli eftermiddag nu!

Om mig & Den här bloggen

21 Februari 2010: Min Dödsdom.
De kan inte bota mig, Jag har ungefär ett år kvar att leva. Ett år. Ett jävla år.

Nytt 25 Januari 2010: Det var inte över. Idag fick jag bomben: Cancern har spridit sig till skelettet. Någon rehabilitering är inte att tala om. Här börjar kampen - igen. Hur mycket ska jag behöva tåla? Hur kommer det att gå? Nu väntar mer cellgifter och en stamcellstransplantation. Jag är livrädd.

Nytt 14 December 2009: Idag avslutade jag min allra sista cellgiftsbehandling på KS avd B15 i Stockholm. Nu börjar den långa vägen tillbaka från cancern, och den långa vägen tillbaka till Livet!

Nytt: I Juli 2009 diagnostiserades jag med Anaplastiskt B-cells lymfom i benmärgen, vilket är en form av blodcancer, enkelt uttryckt. Nu handlar bloggen mycket om mina behandlingar, hur jag mår och vem jag blir utifrån detta, efter allt jag redan gått igenom i mitt liv. Man kan fråga sig hur mycket en människa ska behöva gå igenom, men det är egentligen inte rätt fråga. Jag söker inte efter svaret längre, för det finns inget svar, så här är det nu. Jag kommer att klara det här, för jag har klarat allting annat. Du är välkommen att läsa mig, den jag är och allt jag består av, det finns här. Bara Loo, inget mer.

Bloggen var i begynnelsen, 2005 alltså, en trasig kvinnas dagbok. Denna trasiga kvinna försökte plocka ihop bitarna av det trasiga liv hon levde, i stockholms undre värld, med droger, dansgolv, en döende mormor och ett kaotiskt liv där jag levde inneboende hos mina vänner. Jag hade ingenting jag kunde kalla mitt eget och jag visste inte hur jag skulle skaffa det heller. Jag är född 1980, och sedan jag föddes har jag levt i ett konstant kaos.

Men sedan utvecklades bloggen till att handla om att överleva. Om kärlek, om att vilja ut ur ett mönster man fastnat i. Om en schizofren mamma och ett hopplöst kärleksliv. Om kärleken till Drogen och hur jag valde att göra mig av med den. För vändningen kom. 2007 blev jag gravid med min son Alexander, jag anmälde mig själv till myndigheterna och bad om hjälp. Det här är en livestory (ja! LIVEStory!) om en ung kvinna som inte föddes med några bra förutsättningar att skapa ett bra liv, men som tagit sig upp från samhällets absoluta botten och som idag lever ett 100% drogfritt liv, ensamstående med sin son Alexander (Bubberiet) som föddes i Januari 2008. Det handlar om min substitutionsbehandling, min ADHD, mediciner, jakten på kärleken och att reparera sig efter ett destruktivt förhållande. Det handlar om att se det lilla och att ha stora drömmar. Det handlar om en liten flicka som tidigt lärde sig att vara stark för andras skull, och min kamp för ett värdigt liv bortom droger och män som gör henne illa.

Det handlar om att förändra sitt liv och att göra det som ingen trodde att man skulle klara. Jag reflekterar och berättar historier från mitt förflutna. Jag gläds åt min sons utveckling och funderar kring medier och samhällsutveckling. Jag är politiskt opolitisk och ger er precis allt jag har, ocensurerat och öppet. Det här är mitt liv och det finns mycket att berätta. Ibland diskuterar jag även föräldraskap, kläder & mode, feminism, inredning & design, media i synnerhet och journalistik i allmänhet. Jag skriver på en bok som egentligen aldrig kommer att bli klar, och den handlar om mitt liv och allt skit jag gått igenom. Vi får se om den når er läsare så småningom.

Börja från början, om du orkar, mitt i kaoset 2005 eller starta här. Jag kan lova er skratt, tårar, förfäran, ont i hjärtat, upprymdhet och starka känslor, för det finns mycket sånt i den här bloggen, som blivit mitt livsprojekt. Det här är kartan över mitt liv. Det här är Jag. Och jag känner att jag måste berätta, för någonstans därute finns det människor som har det som jag hade det, människor som tappat allt hopp och som inte tror de kan komma upp igen. Jag vill visa att det går. Jag vill ge er hopp. Och till er andra vill jag visa en annan sida av livet, bortom tryggheten där ni andra finns. Det här är också ett liv. Och för mig har det precis börjat. Igen.