Du är inte så jävla kaxig nu va, Loo?

Fuck, jag avskyr att hamna i sådana där jävla meningsutbyten som vi har ibland, jag och O, om allt och ingenting. Är det normalt i ett förhållande eller? För jag har typ insett att jag inte vet ett skvatt om relationer för jag har ändå bara knarkat bort dom allihop och inte fattat ett skvatt om varför snubbar inte pallat med det påfjuttade yrvädret som var borta flera dagar i sträck, dök upp och var mysig några timmar, sov 14 timmar, vaknade och försvann igen. Man är nog inte direkt girlfriend-material då, nej.

Och alla jävla tankar jag får i huvudet om det ena och det andra.. inte bra. Inte bra. Det är så jävla jobbigt att helt plötsligt bry sig om vad den andra tycker om en. Och jävligt jobbigt att inte bara ta saker för givna och slappna av, utan vara som en spänd fiolsträng hela tiden.

Fan.. allt det där med att man typ stannar i utvecklingen när man börjar knarka. Det trodde inte jag var applicerbart på mig.
Det var fel tänkt.
Gör om,
gör rätt.

En Söndagshistoria

Jag vaknar tidigt, somnar om, vaknar sent. Tomt i sängen först, och sen kommer han och väcker mig, kysser mig, ler mot mig med hela ögonen så de glittrar och glimmar och får av mig underkläderna. I en handvändning har han tagit sig under täcket och förvandlats till en enhet med mig och jag försöker gripa om honom med mina muskler, få honom att stanna därinne. Efteråt kysser han mig igen och ler med ögonen så att de gnistrar innan han äntrar badrummet. Jag tar mig upp för frukost, magen molar, jag har haft den här ångesten i dagar nu men jag förtrycker den, han vill inte höra om den och gudarna ska veta att ingen annan vill det heller. Jag har ändå ingenting att säga, det spelar fan ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll, jag förvandlas sekundvis till iskyla inuti och jag orkar inte ens motarbeta det. Fucked up, det är vad det är.

Senare; Vi kommunicerar utan att kommunicera. Jag känner att jag egentligen behöver ta mig ut härifrån och ställa mig någonstans och bara skrika och sparka på någonting som kan gå sönder men jag motarbetar det. Han retas med mig och jag håller emot impulserna, det här är hans sätt att undersöka mig säger han, men det spelar ingen roll vad jag säger för han kommer inte att lyssna på det ändå, inte just nu. Vi har speciella ögonblick han och jag, de kommer och går, minutvis är vi så synkade och så djupt förenade, och så växlar vi om till att gå i opposition mot varandra, han utmanar mig, ifrågasätter mig och jag flippar nästan ur tidvis för att jag inte förstår honom. Man kanske kan tycka att det blir tröttsamt och så är det ibland också men jag klarar inte av vanliga relationer, helvete, jag klarar ju knappt av relationerna till min egen släkt och familj även om det inte bara är mitt fel. FFL har rätt i en enda sak och det är deras jävla logotyp: Fucked For Life. Jag är defekt på många sätt för jag ifrågasätter jag med, men jag gör det mer direkt och jag är ute efter hans ord. Han är försiktig med vad han säger. Det är vist av honom. Jag minns viktiga ord och konversationer som en svamp. Selektivt minne.

Senare igen; Han kommer in i rummet, ögonen så nyfikna. "Vad gör du?" - Det är ett av lägena han har som jag tycker om honom som allra mest i, hans nyfikenhet, innan den övergår i frustration för att han inte förstår; Bara ren och skär nyfikenhet, hans bruna ögon glittrar av bus. Han kastar ned mig på sängen, jag hinner inte plocka upp leksakerna klart. Mirakulöst får vi av varandra kläderna, hans breda, platta bröstkorg trycks mot min och jag svindlar bort all ångest igen. Det här har aldrig hänt mig förr med opåverkade män, inte i förhållande överhuvudtaget - en karl som vill ha en, upp till över 10 gånger om dagen om det är möjligt rent praktiskt, det måste ju vara någon slags lögn tycker man, men så är det inte. Han ger och ger och Då, Då finns bara Här och Nu, en känsla jag fått alltför svårt att behålla de senaste åren. Jag vill gripa med naglarna igenom hans hud men hejdar mig; den är alldeles för jävla mjuk och vacker för att det ska vara försvarbart. Vi somnar till en stund tillsammans, tätt slingrade som ormar.

Ytterligare lite senare är glittret borta. Han vaknar upp, trött och lite desorienterad, jag har redan varit uppe och duschat. Jag märker att han isolerar sitt sinne så jag gör detsamma och leker lite med alexander. Jag ser på honom när han inte väntar sig det, det är ytterligare ett läge jag uppskattar honom som allra mest i; hans avslappnade jag, eller hans fokuserat avslappnade jag snarare. Men när han gör så försvinner han å andra sidan alltid längre bort från mig, och egentligen så är det i sin ordning, det handlar bara om min oro. Att jag alltid måste veta vad och hur en människa tänker, annars är jag i fara. Med O vet jag aldrig. Det leder till så otroligt mycket maktkamp och gnistor som slår och far mellan oss och 99% av det är bara ren provokation. Det är två viljor det här, två mycket starka viljor, som båda är vana vid att bestämma, och nu ska de förenas. Sedan vet han ju precis hur han ska göra när jag stissar ur, på samma sätt som han vet hur han ska göra överhuvudtaget för att få sin vilja igenom. Den blicken han använder har nog många flickor gråtit över i sina dagar.

På kvällen åker han hem, jag följer honom en bit. Vi är tysta, kylan flödar omkring oss, värmen ångar ut från våra munnar. Jag hör snön skorra under våra fötter, vagnen är svår att köra. Inuti vibrerar jag av någonting jag inte kan sätta fingret på. Han går mot pendeln. Jag motarbetar impulsen att se efter honom när han går, att vända mig om och bara se. Se. Se. Jag går till Coop och handlar lite snabbt, pratar med mamma i telefon utan att egentligen lyssna på vad hon säger, kommer hem och han ringer. Plötsligt är han inte samma O längre, utan oppositions-O. Jag känner att han driver mig bara till att förklara saker jag inte ska behöva förklara, jag småpratar ju bara. Jag slänger på luren och efteråt känner jag mig bara tom. Musiken dundrar ut ur högtalarna och jag är inte närvarande. Jag är här utan att vara här. Pet shop boys går igång med sin "heart" och jag är sjukt hungrig helt plötsligt. Och någonting är inte rätt. Hålet öppnar sig, slukar mig och jag är isdrottningen som står utanför mig själv och ser ner på allt jag gör och säger.

Lite kaffe på det här skulle ju inte skada.

Och nej, han är ytterligare en besatthet som jag inte kan släppa, inte så att han är en besatthet på så sätt att jag stalkar honom och tapetserar väggarna med idolbilder på honom liksom, men mer av en känsla inuti jag inte kan sätta fingret på, eller överge. Han är en sådan jag bara inte klarar av att släppa taget om hur mycket jag än försöker och det har sina anledningar, det sitter i hans blick och det sitter i hans höfter och det sitter som en tagg i hjärtat på mig att jag inte kan överge det här. Det här är inte destruktivt, inte alls, men jag blir likadan varenda gång någon tar över och får mig att bli känslosam. Jag tappar mig själv! Jag lägger undan mig själv på en jävla hylla! och så får det fan inte bli eller vara!

Kunde jag så hade jag avslutat det här innan det var för sent. Helt ärligt, ja, ur djupet av mitt ärliga hjärta - ja. För även om jag vill ha någon att leva med och inte spendera det här sabla skitlivet ensam, så kan inte en person och beroendet personen medför vara nyttig för mig i längden. I längden, om man inte lever lyckliga i alla sina dagar - så kommer någon att må riktigt jävla dåligt. Kanske båda. Ni kan ju sitta och jiddra om att leva i nuet och att njuta av stunden när man har alla jävla odds emot sig och ett känsloliv i fullständigt jävla kaos. Kom tillbaka när ni åtminstone kan hantera era egna jävla vardagliga känslor såsom glädje, besvikelser eller irritation. Äh, fuck this jävla självömkan. Nu tar jag den där koppen kaffe och skärper till mig. Ordentligt.

Och så kan man ju alltid lyssna på lite insiktsfulla snyftlåtar, ta en lugnande tablett och hålla käften.

Ett knepigt kapitel

Jag kommer nog ut med en massa ord alldeles snart. Så fort jag får lite tid att tänka över vad fan jag ska skriva. Det är helg, vilket innebär att O är här, och vad gör vi? Vi äter, sover, hm.. gör.. lite annat, gör ännu mer annat, gosar, äter, ser filmer, surfar och lever någon slags kompakt samboliv såhär helgmässigt. När vardagen kommer igen så försvinner O hem till sig, och saknaden inträder. Snart måste det här med min medicin ändras, för jag måste kunna åka till O också, annars kommer det här bli ett sabla distansförhållande deluxe. Men jag har iallafall förändrats i mitt tänkande kring det här förhållandet på många sätt. Inte negativt, snarare tvärtom. Jag har liksom slappnat av lite och börjat visa mer av mig själv på ett mer icke-hålla upp muren-sätt. O blir lite bekymrad över det här och undrar om något är fel. Det är det ju inte. Det är förbannat rätt bara. Mer vet jag ju inte. Jag vet inte hur, eller ens om, jag ska säga något, för jag vet som sagt inte hur.

Det är svårt att förutse framtiden, generellt sett. Det enda man kan göra är att typ, tro på sin egen förmåga och tro på att det man känner stämmer för den andre. Kärlek är ett knepigt kapitel. Det känns som om jag lär mig allt på nytt. Kanske gör jag det också.

Idag var pappan och systern här med julklappar, vi fick en massa fina saker. Sedan försvann de, jag lagade mat, gnabbades lite med O, pussades lite med densamma O, ni förstår, rapporteringen är inte variationsrik. Ni har i princip ingenting här att hämta just nu, jag är fortfarande hopplös. Det kanske lossnar lite här imorgon, när saker sjunker in, eller så tar det längre tid. Ni får leva med det. Jag är fortfarande panikslagen innerst inne, men jag försöker ju så hårt att visa sådant som sitter långt inne. Jag anstränger mig verkligen för att inte bli eller vara en känslolös bitch liksom. Så vill ju ingen vara. Vi får se hur det går, jag jobbar ju i alla fall på det. Det är det enda som räknas.

Ta-taa så länge!

Mammas Pojkar

Okej, jag har varit off ett tag. Cellgifter, ni vet hur det är. Man sitter skallig av skinande hud som en annan kinesisk jävla nakenråtta med en slag under nyckelbenet och spyr. Det är vekligen ingenting att hålla låda om. Jag har mått för jävligt sen jag kom hem i torsdags. Men nog om det nu, jag har en grej jag bara måste få blåsa ut ånga över. Det bara kliar i fingrarna! Anyway, så. Jag ser ju inte på TV annat än på webben, och jag har det här TV4 Anytime som låter en se i princip alla TV4's program när man vill. Grym streaming. I alla fall, så jag fick syn på det här programmet, mammas pojkar. (Länk HÄR!) Det går ut på följande; Man har samlat ihop 32 tjejer, 3 snubbar och deras respektive mödrar i ett hus. Tanken är att de här killarna ska lyckas träffa den stora Kärleken bland dessa tjejer och det är väldigt klassiskt med dejter och utröstning och ni vet, hela Bachelor-stuket, minus rosorna. Man har medvetet castat in väldigt skilda personligheter för att det ska bli lite drama, det hajar man direkt. Twisten med programmet är att alla tre av de här männen är "mammas pojkar" och de ska låta sina mödrar vara med och bestämma vilken av tjejerna de väljer att dejta. Hela upplägget är förbluffande, creepy och helt ärligt så är vare sig grabbarna eller deras mödrar något att ha. Jag kan faktiskt inte fatta att de här 32 tjejerna är intresserade av dem, det måste vara någon form av masspsykos.

En av grabbarna är hyfsat normal, men hans mamma är en riktig ragata, vi snackar Cruella De Ville här. Hon statuerade i sin presentationsfilm att hon inte uppskattar tjejer som är "för färgade". (Kolla hennes presentationsfilm HÄR och bedöm själva) Hon går omkring och ser ut som direkt tagen ur den där såpan Glamour, och kisar sådär kallt beräknande-kärring-aktigt med sina välmålade kattögon. Mamma nummer två går omkring och frågar tjejerna om de är oskulder (hon är syrian, och det är tydligen fortfarande inne med hedersmord och dylikt i den där kulturen, om man får tro henne alltså) och vill ha en tjej som inte röker, dricker, har roligt överhuvudtaget, som är "naturlig" (det var stora krav på utseende från alla mammors sida och ordet 'naturlig' dyker upp oerhört frekvent) och som lagar mat, städar och slavar åt hennes son. Hon är riktigt weird, för hon går på i 180 om hur snygg hennes son är precis hela tiden och smeker honom lystet över bringan. Det är något som är riktigt fel där. Att stå och smeka sin son så fort man kommer åt, på ett sätt som en kvinna smeker en man hon är tänd på, och på förhand gotta sig åt ett blodigt lakan på bröllopsnatten åt den "åh så vackra" sonen.. Herregud, jag får obehagsrysningar av inte denna värld! Mamma nummer tre är en präktig bullmamma till en helsvensk jävla mes till snubbe som inte verkar klara av att säga nej till sin mamma överhuvudtaget. Han är 30 år gammal men har hittills bara visat intresse för 18-åringarna i programmet. Faktum är att en av tjejerna redan fått upp ögonen för det här. Hon sa något om att "Om det är så att jag ska konkurrera med en artonåring (hon är 31) så kan man ju fråga sig om han verkligen är rätt man för mig". Bra tänkt, tjejen. Jag säger ingenting om åldersskillnader, men när en 30-åring enbart intresserar sig för tjejer mer än tio år yngre än honom själv trots att det finns tjejer i alla åldrar på plats.. Hm. Alla tre mammorna är rena mardrömmar till svärmödrar, så varför vill de här tjejerna dejta dem?

Det fick mig att fundera en del. Dels på min egen framtida roll som svärmor åt Alexanders framtida partner - jag skriver partner, eftersom jag anser att Alexanders emotionella och sexuella läggning inte nödvändigtvis behöver bli heterosexuell, (eftersom det inte är ett eget val) det gör mig detsamma så länge han är lycklig, och jag skulle välkomna hans framtida partner vem hon eller han nu är - med öppna armar så länge han inte släpar hem en nazist eller någon som slår honom. Jag vill verkligen bli accepterad och omtyckt av Alex partner. Jag vill att de ska kunna känna att de kan komma till mig när de vill, och prata öppet med mig om vad de har på hjärtat. Jag har haft några stycken svärmödrar och i två av fallen har det varit ren katastrof. Ingen av dem tyckte om mig alls, trots mina ansträgningar. I ett av fallen handlade det om mitt efternamn - jag var inte fin nog åt hennes son, och i ett av fallen handlade det om mig som person - jag hade för många egna "åsikter" och jag strävade inte efter att skaffa barnbarn till henne på momangen (jag var faktiskt bara 22). I bägge fallen älskade jag deras söner och gjorde mycket för att bli omtyckt. Jag är väluppfostrad, artig och visar alltid respekt i andra människors hem. Jag pratar inte om olämpliga saker, politik eller pengar vid middagsbordet eller något annat bord heller för den delen. Jag har fått en bra fostran av mina morföräldrar där jag vet hur man för sig och beter sig och jag sätter en ära i att vara en artig tjej som håller upp dörrar och hjälper äldre personer att betala bussbiljetter i knepiga automater. Många av mina vänners föräldrar känner mig och jag har aldrig haft problem med att umgås med dem. Jag säger inte att jag inte kan bli illa omtyckt ändå, jag säger bara att man åtminstone inte kan skylla ifrån sig på något olämpligt beteende från min sida. Jag har alltid velat lära känna mina pojkvänners familjer, följt med på släktträffar och familjemiddagar, för jag tycker att det hör till och då jag själv har en så liten släkt har jag förstås alltid närt en dröm att få komma in i min partners familj och bli accepterad, men det verkar som förgjort. Jag har en jävla otur med svärmödrar.

När det gäller Alexanders pappas familj är det annorlunda, men jag och alex pappa är ju inte tillsammans längre, så det blir som en halv-svärfamilj. Bägge alex fastrar har jag god kontakt med, och Alex farmor tycker också, vad det verkar, bra om mig. Det finns verkligen inget ont blod mellan mig och H's familj. Vi är ju faktiskt intimt ihopkopplade nu för resten av våra liv i och med att jag kapat lite av deras gener och gjort en människa av dem. Men i övrigt har jag alltså haft en jävla otur. Ni skulle förmodligen dåna om ni fick höra några av historierna - som den gången då min första pojkväns mamma kom klockan 10 en söndagmorgon med mopp och skurhink, hem till min då 26-åriga pojkväns lägenhet för att "städa". Hon skrek och orerade om att vi minsann inte kunde "ligga och sova på det här viset" och gav order om att jag skulle ut. Helt utan anledning. Eller jo, hennes son hade slutat plugga och ägnat sig åt att lata sig fullständigt under ett bra tag medan jag jobbade och slet hem pengar till hushållet, Hon skyllde förstås allt på mig. Det var mitt fel att hennes son saknade ambitioner och sket i sin ingenjörsutbildning. Han sa inte emot henne, han bara satt där som en kuvad hund och lydde sin mamma. Senare försökte hon betala mig pengar för att inte träffa hennes son mer. När jag berättade det för honom var det som han inte hörde, han vägrade förstå eller inse hur hans mamma styrde och ställde med hans liv. Det var helt sjukt.

Och när jag ser det där programmet, hur mödrarna står där och dikterar helt omöjliga krav på sin sons framtida flickvän, och hur sönerna nickar och ler och lyssnar, då kommer en del elaka tankar. De lever verkligen igenom sina egna söner och det finns fan ingenting naturligt i det. Ser de inte själva hur de agerar? Det är ju så att man skäms! Och då tänker jag att fy fan, sådär ska jag aldrig bli. Jag lovar dig alexander, att du kommer aldrig någonsin behöva känna dig styrd av mig. Jag kommer aldrig att lägga mig i ditt val av partner och jag kommer göra en hel del för att hon eller han ska tycka om mig, för jag förstår faktiskt att det funkar åt båda håll. Din partner ska aldrig behöva oroa sig inför jobbiga familjemiddagar med tryckt stämning, jag kommer aldrig att skämma ut dig medvetet eller få dig att känna dig som om du måste bevisa något inför mig. Jag skulle aldrig någonsin fråga ut någon av er om ert sexliv, jag är inte intresserad av att veta om din flickvän eller pojkvän är oskuld och jag tänker då verkligen inte sitta och upprätthålla någon patriarkatisk jävla idiotregel och tro att din tjej är någon slags madonnafigur som sparar sig till äktenskapet. Jag tänker aldrig någonsin komma hem till dig och städa en söndag klockan tio och slita upp er ur sängen, faktum är att du får städa din egen lägenhet, den tänker jag inte lägga mig i överhuvudtaget så länge du inte ber mig om inredningstips. Jag tänker aldrig utsätta dig eller den du valt att vara tillsammans med, för några obehagliga överraskningar överhuvudtaget. Jag tänker inte ha några förväntningar på dig eller din partner som ni inte kan leva upp till och jag tänker då sannerligen inte statuera hur hon eller han ska se ut för att passa mig, som de här vrickade mammorna i "mammas pojkar" (hur fan man nu kan statuera hur ens sons flickvän ska se ut för att 'passa' till en själv och till sonen är tamejfan helt jävla vansinnigt). Jag lovar dig alex, att jag kommer att ta emot din framtida partner med öppna armar och ett öppet sinne, och glädjas åt att du hittat kärleken istället för att kritisera en massa saker som faktiskt saknar relevans.

Ni som inte sett "Mammas pojkar", jag föreslår att ni kollar på ett program eller två för det är fan i det helt jävla sjukt. Många av er kommer nog att bli lika förbannade som jag över hur de här mödrarna, och sönerna, fått det här med mor-son-relation helt om bakfoten. Jag skulle verkligen inte dejta någon av de här grabbarna. Jag har lärt mig en sak om män för egen del under min resa genom livet; Aldrig mer en "mammas pojke" som lyssnar på sin mamma när han väljer partner. Nära relation till sin mamma - visst, men om din svärmor kommer hem till er en söndagmorgon för att "städa", och han inte kastar ut henne med hänvisning till ert privatliv, då är det dags att dumpa honom. För du kan aldrig konkurrera med henne, du kommer alltid att förlora, och det är nog bäst om du lämnar dem åt varandra. Den typen av män jämför dig i hemlighet med sin mamma. Och jag vet vad Freud skulle sagt om det.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

How to save a life

Fuck.
Jag hamnar bara i en massa jävla missförstånd hela jävla tiden. Det är vidrigt att separera. Hela processen äter en inifrån. Jag vill bara skrika och sparka ner någonting omkring mig. Jag har en konstant hook på det där fantastiska albumet med The Fray - How to save a life . Ni kan ju tänka er själva när den elektroniska hooken övergår i mästerlig gitarr/pianomelankoli. Men crescendot i "Little house" ger mig rysningar och titellåten får mig att gå, gå, gå flera kilometer med barnvagnen. Arga ben pressar sina muskler och argt huvud rensas. Det är som ett system inuti. Bearbeta - känna stinget - pressa undan. Bearbeta - känna smärtan - pressa undan. Så en paus för lite coldplay meets nickleback-inspirerad melankoli. Och så ringer jag H:

"Vill du ses idag?"
"Inte idag, Loo. Inte idag."

Lägger på luren och tittar ut från balkongen. Håglös, vill ingenstans. Har inte ens duschat idag och jag vet inte om jag orkar. Alex sover sött middag. Vi bråkade häromdagen igen, jag blev så jävla ledsen, jag kände mig så jävla bortvald - det är det man känner när man separerar. Hela jävla tiden. Man känner sig bortvald och inte längre förvald. Mitt i allt med Alex och hans framsteg. Som jag upplever själv. Det är jag som sitter på golvet med honom och leker. Det är jag som badar honom, som tröstar när han vaknat ensam och gråter. Det är jag som ser att han fäster blicken och griper efter föremål bättre och bättre. Min unge.
Ibland kommer H över och ibland går vi ner i centrum som en familj. Han tar upp Alex och bär honom och lägger armen om mig och just då, just då, here comes the fuckin' Kodak Moment! För just där är vi en familj. Ta en bild, passa på. Just då känns det nästan tryggt för några sekunder. Just då känns det som om livet är på väg framåt. Sen säger han det "Inbilla dig ingenting, Loo. Det skulle aldrig gå". Jag har inte sagt någonting men jag önskar att han inte körde ner i halsen på mig att jag är den övergivna och lämnade och bortvalda i det här sammanhanget, jag önskar att han bara kunde hålla käften om hans presumtiva ragg och jag önskar att det vore lika jobbigt för HONOM att separera som det är för mig, för då skulle jag inte vara konstant skräckslagen att han skulle dyka upp med nån liten 19-årig fitta från internet och säga "Hej, det här är min nya tjej".

Och som jag satt på sängen och skrek och grät igår. Jag bankade livet ur kuddarna och betedde mig som om hjärtat slets ur kroppen på mig och i guess att det var det som hände också. Jag fick bara ett utbrott. Jag ville bara göra någonting åt allt. Det sitter inte på rätt plats här hemma. Jag är ju för i helvete inte ens hemma.
Bara när jag gläntar på dörren till sovrummet och går fram till spjälsängen där min son vilar, med avslappnat ansikte och fladdrande ögonlock.

Och det kunde varit
det kunde blivit
det kunde ha hänt
Men allt jag har kvar
är en bitter eftersmak
och en dörr på glänt
som aldrig kommer stängas
som aldrig kommer läka igen
det är som om vi gick
längre och längre bort
vände oss om ibland och vinkade igen
för att verkligen
långsamt
säga hejdå
till varann.

Den kasserade kattkärringen talar ut

Eftersom mitt ex gör sitt bästa för att få mig att känna mig som en gammal hasbeen till kärring som "gjort sitt" nu när han dejtar ärtiga under-twenties har jag hamnat i en mindre livskris. Allt jag består av, är uttjänt materia. Mina förr så peachy, well trained animal legs är celluliternas hemvist. Min röv är bredare än pappas herrgårdsvagn (om han supposedly skulle äga någon) och jag kommer inte undan hjärnspökena, som viskar "Tant.. Taaaaant" så fort jag ser mig i spegeln.

Det är dags att göra något.
Jag ska skaffa blonda syntetdreads och lägga in i hela håret. Lite reclaim-brud fast östermalm-ärtigt liksom. Och det är ju en jävla tur att separationen tagit bort all min aptit, för smal blir jag tamejfan. Som en jävla vandrande pinne när det här racet är slut.
Fuck, jag avskyr att vara så här sorglig.

H kom över och packade ihop porslin:

"Vad är det MED dig egentligen" frågade han.
"Vad det är MED MIG? vad är det med DIG?"
"Jag försöker faktiskt vara trevlig"
"Det märks inte. Du kan ju inte låta bli att pika mig och berätta om dina nya internetragg. Jag vill inte höra"
"Det var ju du som kallade HENNE för slampa"
"So? Jag har väl rätt att tycka att det är drygt att det sitter en liten brutta och fjäskar för mitt ex när vi fortfarande bor ihop, och har mage att fjäska för MIG och köra söta-tjejen-stilen med mig precis som om hon är soo innocent och sen hinner du bo borta i typ en vecka och hoppla! Ni har en biodejt? Falska jävla våp!"
"Om du tänker vara otrevlig mot henne så kommer du få en FET utskällning av mig kan jag säga!"
"Jag tänker inte vara otrevlig mot henne. Jag ska inte säga ett ord"
"Du får ju dejta hur mycket folk du vill, jag bryr mig inte, så varför bryr du dig?"
"Finkänslighet? Vi separerade nyss? kan du chilla lite med dicken, måste den in i första bästa blöta hål du ser bara för att du flyttat några kaffemuggar från en lägenhet till en annan?"
"Men du brydde dig inte, sa du ju"
"Jag bryr mig inte om vad du gör. Jag vill bara inte få dina jävla dejter kastade i ansiktet på mig som om jag vore någon gammal kasserad vara som bara sitter här och planerar pensionen. Jag vill inte höra hur jävla populär du är. Jag vill inte höra hur jävla kåt du är och hur kul du har det. Jag mår fortfarande skit. respektera det"
"Jag förstår mig inte på dig"
"Jag vet. Men du bryr dig ju inte. För dig är det här så jävla lätt. Du flyttar bara ut och vips! så har du ett nytt liv och det vi byggde upp är puts väck. Du sitter inte hemma och gråter. Du tycker det är piece of cake att hänga med mig. Du har helt och hållet bara glidit ur situationen på en räkmacka. Jag fattar inte hur du kan vara så jävla känslokall"
"Jag har ingen empati"
"Grattis"

Han har ingen empati och jag är en hormonell, gnatig kärring med söndertrasat känsloliv vars enda ljus i tillvaron är de leenden jag får av min son. Bitter är jag också. Och less. Och samtidigt som jag aldrig känt mig så ensam stänger jag ut alla vänner som försökt ringa och isolerar mig i lyan. Idag skapade jag en fondvägg i vardagsrummet med hjälp av ett symmetriskt rosa duschdraperi, knåpade ihop en lampa med hjälp av en ljusslinga och en vas och sedan spenderade jag en timme med att prata med mina blommor om det svenska rättsväsendets inställning till sexualvåld. De förhåller sig passiva. Sedan försökte jag hinta till ST om att vi kanske borde ta och dricka öl ihop nångång. Det gick inget vidare, för han har någon form av livskris han också och vet inte vare sig A eller B, vilket är förståeligt men jävligt frustrerande. Det är ingen bra timing att mina vänner får livskriser samtidigt som jag själv. Det är nu jag typ behöver stabilitet och optimism och hurtiga utrop i stil med "Bajen bärs och rakade brudar! Skit i det där nu och köp dig något snyggt!" men istället får jag "Jag vet ingenting just nu. Allting suger och det finns ingen mening". Som om jag inte redan visste det? Tell me something new!

Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre framöver och jag är inte deppig på det gotiska skära-mig-i-armarna-och-lyssna-på Type O Negative-sättet. Mer på det där lamslagna, ickeproduktiva viset. Håglös, sömnlöshets och näringsbristsrelaterade skuggor under ögonen, visset hår som skulle behöva en rejäl inpackning, blekning och extensions. Kom dock i mina gamla jeans för några dagar sedan, inte kunnat ha dem på ett år, så jag vet att min vikt går åt rätt håll.

Jag skulle verkligen behöva åka bort ett par dagar. Ta lillbubbis med mig på något SPA, eller en kryssning eller nåt. Göra lerinpackningar, få massage, dricka mojitos och käka buffé och ha meningsfulla konversationer med meningsfulla människor. Få lite, nej MYCKET, intellektuell stimulans. Få känna att jag är en intelligent varelse, få bli matad med ord och politiska floskler, vad fan som helst. Jag skulle behöva skaffa mig en eldig älskare som knullar mig helt jävla fördärvad, till den där gränsen när man bara går omkring och är sådär lyckligt, fnissigt nyknullad och rusig av närhet, kroppskontakt och händer på min kropp. Somliga anser förmodligen att det där är alldeles för skamlöst för att skriva här och det är inte så en ansvarsfull mamma löser sina problem och hur kan du understå dig till att skriva såna där saker? Ja GUD bevars att jag som kvinna år 2008 känner behov av närhet, bekräftelse och fysisk stimuli och dessutom påtalar det.

Sitta här och vara spädbarnsmorsa och outa att jag har BEHOV? Vad ska min son säga när han blir stor över hur jag skriver? Jo, jag hoppas han säger "Fan vad bra morsan, att du står för den du är och det du gör och att du inte låter någon gammal dammig schablonbild av den heliga, kyska modern styra ditt liv och FAN vad skönt att du kan erkänna att du också är svag, bitter, ensam och i behov av närhet och FAN vad skönt att du inte känner att du måste be om ursäkt för att du visar dina svagheter. Fan vad SKÖNT att du kan visa att du också är människa".

Jag är människa och just nu är jag obalanserad, ledsen, upprörd, övergiven, ensam, trött, less och har ett jävligt dåligt temperament och tillhörande risig attityd. Jag känner mig ostimulerad, oälskad, sunkig,omodern och inkomplett. Jag har massor av behov och saknar en massa saker men jag vet inte hur jag ska tillfredsställa behoven eller skaffa mig det jag saknar. Jag är skit-trött på att känna mig som en använd och kasserad vara, som om jag upphörde att vara en massa saker när jag födde mitt älskade barn och det är inte barnets fel, det är inte så att jag känner att BARNET i sig reducerar mig, för han gör det motsatta, han får mig att växa och bygga styrka - det är ju JAG, det är min relation till barnets far, hur jag känner att han bara ser mig som barnets mor och inte Loo längre. Visst är H inte längre min partner och den jag delar allt med och det är ett gemensamt beslut och på den vägen allt bra. Jag känner mig krävande som förväntar mig lite respekt i övergången. Jag förväntar mig att inte få höra om alla småbrudar som minsann tycker att han är så het och eftertraktad och som han ska dejta för det känns som om han bara studsar runt i livet och kasserar sina gamla känslor och respekten han presumtivt hade för mig, i en handvändning. "Jaha, vi bor inte ihop längre och du är enbart mor till mitt barn nu, på en sekund vände jag på hela steken och nu ska jag ut och så min säd bland de kvinnor jag ännu inte befruktat, kul va?" och så sitter jag här med lillkiddo och känner mig som en jävla engångsrakhyvel som gjort mitt. "Japp, det var allt gott folk - fortplantningsapparaten har nått sitt önskade resultat! produkten är klar, det goda slutresultatet ser ni här framför er - hon har fött oss en frisk och vacker son, hennes jobb är slutfört, tack för besöket - välkommen åter! Nu skall hon enbart fullborda moderskapet genom det artonåriga fostringsprojekt hon ålagt sig! Varsågod damen, gå bort till den streckade linjen där och ställ dig tillsammans med de andra mödrarna så vi kan gå vidare med en rosenfrisk och fräsch, ännu obefruktad hona - vi har sått vårt frö och vårt arbete är slutfört med Modern. Låt oss nu förverkliga oss själva genom de honor vi ännu inte betäckt! Kölappar finns till höger där, slå er ned medan ni väntar - just nu är det många före dig, men vi arbetar hårt på att behandla dig.. så snart vi kan!"

Det är lyteskomik alltihopa. Jag är den skäggiga damen och cirkusdirektören har lämnat mig ensam med mimare och döva akrobater. De virila männen fortsätter avverka unga snärtor, rundsmörja dem med lovord om den ljusa framtid de går till mötes i tvåsamhetens tecken. Föga vet de där de sitter med rosor på kind och solsken i blick, glänsande hår och välgympade ghetto-booties inträngda i ett par stuprörsFornarina, föga vet dessa vaxade, rakade, klippta, mejkade, volymiserade, lyfta, upptuttade, fylliga, unga framtidshopp om det de sakta förvandlas till. Don't get me wrong, jag diggar det motsatta könet. Jag har inte några större invändningar mot mitt eget heller. Det är inte KÖNEN som ljuger, lämnar, bedrar och dumpar. Det är de vårdslösa, bortskämda snorvalpar som äger dem som är problemet.

Jag måste sluta nu, innan jag förvandlas till Cruella Devil, eller vad fan hon heter. Eller en kattkärring. Det vore något det. Loo - kattkärringen. Den kasserade kattkärringen.
Skärpning för fan.

Hur kunde du?

Samtal med H.
"Bara så du vet så har jag inte älskat dig alls på över ett halvår".
Det förklarar ju en hel del.
Hur kan man ljuga dagligen om något sådant för att sedan slå ner på en som en bomb med något sånt? Déja vú-känslor.

Henke:
Så jag har kämpat, stöttat, försvarat och slagits för någon som ändå ljugit för mig och inte känt ett jävla skvatt, i ett halvårs tid?
Vafan då för?
Varför har vi inte gjort slag i saken och separerat ordentligt då, om det nu var så att du ändå inte velat kämpa för att vår relation ska bli bra? Varför flyttade vi ens ihop igen? Varför har du propsat på att vi ska kämpa för att bli sams och dela på allting, varför har du övertygat mig gång på gång om att det kommer att ordna sig i slutändan och att det kommer att lösa sig? Vad tjänar du på att ljuga om det? Vad tjänar du på att övertyga mig för att sedan komma och slå mig till marken med en sådan nonchalans?

Jag känner mig så fruktansvärt lurad, sviken, förd bakom ljuset. Och korkad.
Jag sitter här och försvarar dig i min blogg fast du uppfört dig som du gjort. Jag sitter här och förklarar vilken underbar människa du är under skalet. Jag sitter här och gör mig till för att bibehålla en schysst relation till dig som mitt barns far. Och du ger mig ett jävla knytnävsslag i ansiktet genom att hånfullt tala om för mig att du ändå inte brytt dig ett skvatt på ett halvår. Du har suttit där och anklagat mig för att inte bry mig, gång på gång på gång har du gett mig dåligt samvete för att jag inte "visat" dig tillräckligt mycket kärlek och närhet och fan hans moster och du har förebrått mig för att jag inte litat på dig, fått svartsjukeanfall bara jag pratat med någon av motsatt kön och bedyrat hur du alltid kommer att finnas där för mig med dina äkta känslor.

Vilket veritabelt jävla skitsnack du rundsmörjt din omgivning med.
Hur fan ska jag kunna lita på människor, och hur förväntas jag kunna göra detsamma, när jag bara omger mig med lögnaktiga, känslokalla backstabbers? Och hur kunde jag göra den bedömningen att det var dig av alla jag ville skaffa barn med? hur kunde du lura mig så fruktansvärt?

Jag mår inte bra alls. Jag ska gå och krama min febriga son nu och låtsas att det här inte har hänt.

En tung separation

Jag tänker berätta lite om vad som sker i mitt liv just nu.
Henke och jag ska separera. Med i stort sett omedelbar verkan. Att vi levt som sambor utan att ha ett kärleksliv väldigt länge är ingen hemlighet för de flesta runtomkring oss. Det har varit ett helvete de senaste veckorna, att tacklas med allting som har med oss att göra, och att frigöra mig från den smärtan som vår relation har orsakat mig, kommer att ta tid.
H har ett fruktansvärt humör. Hans temperament går ut över mig och Alex. Så har det varit under större delen av min graviditet och under hela vårt förhållande, men jag har tigt om det och försökt bearbeta det tillsammans med honom. Jag har trott in i det sista att saker ska förändras. Jag har hoppats på att hans humör, hans psykiska hälsa ska förbättras och att han ska upphöra med att behandla mig så illa som han har gjort. Jag har hoppats på att jag ska slippa utstå vredesutbrott i timtal, ibland i dagar, där han angriper mig och knäcker mig ned till minsta beståndsdel för att sedan vakna upp, som i någon trance, och ha ångest, bli ångerfull och ledsen i flera dagar, som i en ond cirkel. Att jag gång på gång tröstat, stöttat, tagit hand om och funnits där för någon som gjort mig så illa kanske är märkligt, men det handlar om att vara så nära inpå någon som inte mår bra, som blivit skadad av samhället i tidig ålder och som sedan bara fått vara, utan att bearbeta skiten han fått gå igenom. Det handlar om att man har ett då blivande barn tillsammans att försöka bygga upp ett liv kring, och att man hoppas att när det barnet kommer, så ska allting magiskt ordna sig.

Så blev det inte, och jag får möta den verkligheten nu. Jag och H kan inte leva tillsammans. H kan knappt leva med sig själv i det här läget. Jag har gått och blivit en mussla. För var månad som gått med ständiga bråk och ständig mental terror, så har mitt känsloliv knycklats ihop till en hård bit stanniol som levt för en enda sak: Mitt barn. Och det är så det är nu, situationen är ohållbar - vi måste separera med omedelbar verkan för att inte Alex ska behöva bli delaktig. För att han ska slippa vara rädd och orolig, för att hans mamma ska kunna slappna av och förhålla sig till världen som en stark person och inte som en mentalt nedbruten, känslokall kvinna som inte orkar bemöta honom med ett leende för att hon varit i ännu ett gräl med hans far.

Det är rätt ironiskt att jag, som är så stark och en så fri och självständig kvinna, ska ha lyckats hamna i ett förhållande som varit så oerhört låst. Jag har upphört att göra vissa saker för att inte hamna i bråk med H. Jag har upphört att prata med vissa människor och låtit bli att göra en hel del saker, allt för att slippa bråk. Bråk som ändå kommer förr eller senare. Till slut ringde jag psykakuten, jag ringde H's adoptivpappa, som kom hit och gjorde ner mig, vägrade tro på mig när jag berättade vilket monster H kan förvandlas till. fast H satt och erkände allt och jag satt och grät och berättade hur psykiskt nedbruten jag blivit och att det inte var lätt för mig att berätta det här, hur jag hållt tyst om det till alla så länge, så tittade han på mig och menade att HAN kände H bättre än jag och att han minsann aldrig sett H så under de sex år de bodde tillsammans. Och det kommer från en snut som sett en hel del våldsamma män och vet om hur sådant fungerar. Han trodde mig inte. Han ville bara att jag skulle sluta provocera H och att det var underförstått mitt eget fel allting eftersom jag "provocerat till bråk" och att jag "överreagerade". Att få det kastat i ansiktet av någon man hoppats få hjälp från, när man sitter knäckt och söndergråten och ber på sina bara knän om hjälp från, är vidrigt. Jag trodde inte mina öron. Han tror att jag ljuger för att kunna sno åt mig lägenheten själv! Javisst, för det är ett så eftertraktat andrahandsboende jag bor i här i ghettot! Han tyckte ju att jag var den som skulle flytta. Med barn och allt. För det är ju jag som är boven i dramat. Det är ju MITT fel att H har psykiska problem som han väljer att ta ut på sina partners och kvinnor i hans närhet och inte på adoptivpappesnutar.

Det är svårt för människor att förstå att samme snälle, schyssta grabb de känner som sin adoptivson, vän och bror förvandlas till ett monster när han är ensam med en och terroriserar en psykiskt i flera timmar, ibland dagar. Det är svårt för människor att se att samme snälle, missförstådde grabb som de känt så länge, kan behandla en annan människa så illa för att han själv mår så dåligt och inte kan kontrollera sitt humör. Samme grabb som själv blivit illa behandlad, fått ta skit för den han är hela livet och som vardagligt är en underbart omtänksam människa med många kvaliteter som uppskattas av lika många. Men det är sanningen och det är ingenting jag diktar ihop för att få ut något av. Det är fadern till mitt barn vi pratar om - jag vill att han ska må bra, att han ska få en fantastisk relation till sitt barn, jag vill att han ska bearbeta all skit han gått igenom, få medicin för sin ADHD och få stöd från omgivningen men jag vill också att JAG ska må bra, att folk ska förstå att det här inte är lätt att skriva, och jag vill att man förstår att oavsett hur lite vi varit ett par det senaste halvåret, så är det här en jobbig tid för mig. H flyttar ut inom en månad till en lägenhet som ordnats åt honom i den akutsituation som uppstått. Fram tills dess försöker jag att leva normalt, träffa vänner och återta mitt sociala liv men jag känner att hela jag sviktar. Mitt självförtroende är i botten. Mitt känsloliv är helt söndertrasat. Mitt förtroende för människor är knappast på topp. Och det gör ont att ha ovissheten ruvande över mig; ovissheten kring H och hans barn och hur han ska klara livet ensam, hur det ska bli med vår framtida relation när så mycket är förstört - och då menar inte jag kärleksmässigt, för där har det redan pajat så mycket som möjligt bara går - jag menar relationen till honom som mitt barns far.

Jag har många viktiga beslut att fatta just nu. Jag hoppas att familj, vänner och nära har förståelse för varför jag skriver det här och berättar som det är. Jag behöver få ventilera det här, jag behöver få prata om det som hänt och inte sopa känslorna under mattan. Jag behöver få vara ledsen och tala ut, för återhållna känslor och instängd sorg gör inget gott för mig och min son. Min son förtjänar det bästa av det bästa, en glad mamma som har kapacitet att ge honom så mycket kärlek att han nästan storknar. Varje dag ska vara en orgie i upptäckarglädje, pussar, mammavärme och trygghet. Hans barndom skall finnas i hans minne som vuxen som ett vackert dis där han kände sig fullkomligt trygg, älskad och uppskattad - hela tiden. Aldrig ska han behöva ta hand om sin mamma för att hon gråter. Han ska inte behöva tvingas på ett för tidigt vuxenliv för att ta ansvar för något som hans mamma och pappa ska ta hand om. Alexander är hela min värld, han är den främsta anledningen till att jag andas och lever och han är ljuset i den tunneln jag färdats i, i 27 år innan han kom, den tunnel jag kallat för liv.

Så det är så här det får bli. Vi separerar, och en ny epok i mitt liv randas. Förhoppningsvis kommer H att må så pass mycket bättre att han känner att han vill och kan umgås med sin son. Ofta. Förhoppningsvis kommer H att få råd, stöd och hjälp för sina problem och medicin så att han hanterar sig själv och det svarta som finns inuti honom. För Alex skull och för hans egen.
För egen del kan jag bara säga, att det kommer att dröja innan jag går in i något som kallas relation igen. Det kommer att dröja innan jag tar steget att älska någon och det är helt i sin ordning. Nu är det jag och Alexander. Mitt kiddo. Den lilla familjen.
För allt som räknas och den som alltid har nummer ett i mitt hjärta är ju han.
Min Aaron Benjamin Alexander.
Min älskade son. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket man kan älska en annan människa förrän han äntrade arenan. Aldrig kunde jag föreställa mig hur kärlek kan gå så djupt in i en att man är beredd att ge hela sin själ för en annans liv. Att man är beredd att gå igenom eld och vatten om och om igen för den där lilla varelsen som ligger i ens knä och betraktar en medan den jollrar och griper om ens finger med sin lilla varma hand.
Det kunde jag aldrig ha föreställt mig. Det var över förväntan. Så, för hans skull, så fixar vi det här också. Klart vi gör. Klart jag gör. Jag landar alltid på fötterna. Har gjort och kommer alltid att göra.

Men det är över nu. Och en ny vardag är på väg att formas. I livet. Här och nu. Här börjar det. Här fortsätter det. Nu passerar vi "gå".
Och jag lämnar det brustna hjärtat bakom mig och går vidare.

Mitt varmaste tack till Ella och Maria, som ställer upp så helhjärtat och osjälviskt för mig. Ni är guld värda.

bespara mig!

Idag är jag en bitterfitta igen. Tänkte klaga av mig lite med en lista. En lista på saker man som nybliven (och förmodligen icke-nybliven) mor inte vill höra från folk. Fan vad folk ska lägga sig i hela tiden. Det är mammor, bekanta, främlingar och annat pack och allvarligt talat, inte ränner jag till er och berättar för er hur ni ska konfigurera era datorer, eller att ni inte borde installera ditt eller datt eftersom det förkortar livet på er dator. Frågar man så får man hjälp, men jag prackar inte på folk min språkfascism eller mina feministiska åsikter så följaktligen bör inte ni heller pracka på mig ert trams.

Saker jag är less på att höra, och som ni kan bespara mig:

1) "Du ska hålla honom så här eller så här för att han ska somna, det gjorde alla mina barn.."

- Hör här, dickwad. Det är mitt barn och jag har en 24-timmar-om-dygnet-relation till honom på samma sätt som du hade det till dina ungar. Han och jag somnar alldeles fine tillsammans om du bara inte kommer här och pillar och kräver och joxar. Det faktum att jag blir stressad i din närvaro och kanske smittar av mig på ungen gör inte saken bättre. Låt mig få bedöma om jag gör fel. Hittills har vi det jävligt harmoniskt tillsammans. Tills du klev in genom dörren.

2) "Ammar du? Inte? Varför det?"

- Det kanske är personligt för mig, har den tanken slagit dig? Frågar jag dig om du får orgasm med din sambo om kvällarna? VÅGA inte försöka ge mig dåligt samvete för att jag inte kan amma min unge - det finns forskning som stöder att barn blir precis lika välväxta och lyckliga på flaska som på bröst. Ingen av dina så kallade åsikter, som kring sexualitet och färgen på min barnvagn har hittills haft någon som helst verklighetsförankring. Kom tillbaka när du kan debattera på vuxennivå. Och GE FAN i att pika mig angående amningen. Seriöst. Du får en jävla snyting nästa gång du försöker guilt-trippa mig.

3) "Han ska sova på mage/sida/uppochner i en slänggunga istället, det gjorde mina barn. han mår bättre av det, lägg honom på mage, så skriker han inte.."

- Se punkt ett. Och läs på om plötslig spädbarnsdöd och hur man bäst förhindrar det. Det är information jag valt att ta till mig. Inte mitt problem om du ignorerat det, ditt moderskap - dina barn; Mitt moderskap - Mitt barn. Förstår du?

4) "Du ska inte läsa så mycket om saker och ting, det är inte bra för dig.."

- Nä, förlåt, läsa är ju fult. Jag glömde det. Du har problem med att ta till dig information från flera källor och därför ska alla andra också ge fan i det. Får jag gissa, vetenskapen är en bluff och en konspiration och egentligen härstammar vi alla från UFON? Right. Thought so. ursäkta min drypande, dryga kommentar, men allvarligt, alla de här åsikterna kommer från någon som tror att Aftonbladet är en riktig nyhetstidning. Det är inte direkt högsta möjliga instans du sitter och orerar ifrån. Vad sägs om att du läser lite MER, så vi kan ha något ordentligt att tala om? Inte? Nä, trodde inte det heller.

5) "Ja, det där låter ju lite som kolik. Vänta bara tills han får det..du kommer inte sova på ett år.."

- Men, din missunsamma jävla kärringfitta vad du ska gnälla! Här sitter en frisk moder med sitt friska barn i famnen, jag hade INTE en mardrömsförlossning, jag behöver inga värktabletter, jag är i stort sett läkt sedan det hände och jag har redan droppat 15 kilo av det jag lagt på mig sen jag blev gravid, och det sticker i ögonen på dig va? Du kan inte låta bli att predika om hur det blir när han får kolik? Alla barn får inte kolik, vad fan är ditt problem? Alla barn skriker däremot, och tro fan att han skriker så mycket negativ jävla energi som du sprutar ur dig! Kan du inte bara hålla käft och glädjas och säga 'Vad fint att ni har det bra'? Är det så jävla svårt att glädjas åt någon annan?

6) "Jaha, du har amningsproblem? Men du håller honom säkert inte på rätt sätt, du kan väl visa mig hur du gör så kan jag rätta dig.."

- Bad jag dig om hjälp? Nej. Jag sätter mig inte i gråt-och-förnedringsposition inför dig så att du kan sitta där och mysa av självgodhet, tack. Det finns sjuksköterskor och amningsmottagningar för sånt.

7) "jaha, du har gått ner si och så mycket.. jaja, men det är de sista fem kilona som är värst, de har jag fortfarande inte fått bort och jag födde mitt barn för 20 år sen.."

- MEN HERREGUD människa! Din jävla ¤%#%¤#&%¤!! Du slutar verkligen aldrig, eller hur? Du är som en neverending jävla story med negativ energi, som en fuckin' jävla vulkan är du! Ingenting kan någonsin vara helt och hållet, hundraprocentigt bra, eller hur? Det måste liksom vara en fet kärringtwist på allting, 100% av kungariket är liksom inte möjligt? Det kan aldrig slå dig att anledningen till att du fortfarande sitter på graviditetskilon, är det faktum att du verkar ha SUTTIT ner och fikat och pratat skit och helvetesgoja i 20 år för att du är så jävla missunsam! Om du ställt dig upp och minded your own business i fem minuter per dag hade du varit jävligt mycket smalare och lyckligare! (Och här vill jag förtydliga att jag inte menar att smal = lycklig, för det var inte den associationen jag var ute efter) Du kanske ska testa det?

8) "Jaha, du ska ju veta det, att hela liivet förändras ju när man får barn, nu är det minsann ansvar som gäller och nu är det slut på det roliga! (med en förnumstig min)"

- Slut på det roliga? jag beklagar att du ser på dina barn som någon form av bördor. Jag beklagar att du uppenbarligen inte fick göra ett medvetet val och att du satt sönderarbetad, sönderammad och förtvivlad i ett hörn större delen av deras uppväxt och önskade att du vore död. Det är nämligen så det låter på dig att det var. Du får det att verka som om man aldrig mer kommer att uppleva lycka eller glädje och att ansvaret är det tunga mörkrets ok att bära för alla kvinnor som valt att gå förlossningsvägen vid en eller flera tillfällen i livet. Men jag ser det inte så. Jag ser varje dag som en lycka och en möjlighet för mig och mitt barn. jag vaknar upp med den fluffigaste jävla molntuss runt mitt hjärta och tittar efter mitt barn där han ligger och snusar i sin säng och tackar varje gud jag aldrig haft, i samtliga religioner för säkerhets skull, för att han finns i mitt liv. Jag ser inte alexander som en "börda" eller ett "hinder", jag ser honom som en möjlighet. Han är mitt kött och blod och mitt ansvar att försvara och skydda, men det är ett sabla PRIVILEGIUM och inte någon jävla börda och om du tycker så om dina egna ungar kanske det är du som behöver en barnavårdsutredning och stöd i hemmet, för det låter inget vidare.

Varje dag är som att gå i skolan för oss bägge. Han utvecklas en liten bit för varje timme som går och jag får vara med och dela det, bevittna det och hjälpa honom fram. DET ÄR INGEN ÅNGEST för mig att ta hand om, och vägleda en annan varelse - och det borde det inte vara för er heller. Jag är precis lika mycket Loo, om inte mer, nu som mamma, och jag känner mig inte det minsta reducerad, inte det minsta utklassad och inte det minsta ångestladdad. Varför ska alla ha det till att det är så jävla ångest att ha barn? Ansvar ska vara förenat med stolthet, glädje och styrka - ingenting annat, och ni får mig liksom inte att må dåligt över mitt val, oavsett vad för skit ni häver ur er. Det bevisar bara hur tragisk inställning ni tycks ha till livet. det är sorgligt. Lägg ner och gläds åt att det finns en lycklig mor i er närvaro. Helvete, jag kanske till och med får fason på, och lyckas producera en lycklig, trygg människa som tror på sig själv och som kan gå ut i livet som vuxen och göra gott för andra människor? hemska tanke va?

9) (När alexander sover eller ligger nöjd i min famn / i sängen etcetera) "Jaha, men när ska JAG få hålla då? jag är faktiskt mormor/farmor/gammelfarmor/kompis/whatever/älskar barn/etc,etc/ så jag MÅSTE faktiskt få hålla för det är MIN också!"

- Oj, oj, oj.. nu hade jag velat ha en adrenalinmätare kopplad till hjärtat för om så vore så hade du sett när den sprängdes och gick i taket. En sak ska du ha jävligt klart för dig; Det här barnet är inte någons jävla egendom. Han är inte en leksak, pryl eller något jävla aktiebolag. Om han ligger här hos mig och mår bra, så ska han få göra det. Och en annan sak ska du ha klart för dig redan nu - det är MITT och Henkes barn, ingen annans. Att du är släkt, kompis, granne.. alltså, du får gärna vara Jesus for all i care, det förändrar inte faktum: Jag och henke har gjort honom tillsammans. Han är vår. Ingenting sker med mitt barn utan att han eller jag eller båda gett sin tillåtelse. Det är INTE självklart att du ska få "låna", "leka" eller göra ett jävla jack shit med honom överhuvudtaget. Om du får hålla honom en kort stund så är det ett fuckin' privilegium, inte en RÄTTIGHET! Bäst att du får in det i din skalle, för jag är inte att leka med när man väcker lodjurshonan i mig och det är bara en enda sak som gäller här och det är respekt. Kan du inte visa oss det så visar jag dig dörren. Det här handlar om moderskap och kärlek och faderskap och det är grejer som vi inte rubbar oss en milimeter kring. Vi beter oss så här för att vi är föräldrar, inte för att jävlas med dig. Om det hela är ett problem för dig kan vi bara beklaga.

10) "När han blir större och jag kan låna honom och ta med honom dit och dit och göra det och det med honom.."

- Kan vi ta det lite lugnt med planeringen kring allt du vill göra med min unge när han är "gammal nog"? Han är tre veckor gammal, just nu är 'gammal nog' ungefär 35 i min värld. Jag måste få vara mamma ifred ett tag innan vi kan prata om när du får "ha" honom. Se punkt nio.


.. och som slutparentes. Det är verkligen mer än Ok att prata om andra saker än just min unge när vi ses. Jag har inte enbart välling i hövvet, jag vill fortfarande höra det senaste skvallret, fortfarande höra om the cure's spelning, fortfarande vill jag veta hur fet Robert Smith blivit och jag är fortfarande intresserad av det senaste du snokat rätt på inom gränssnittsutveckling. Bara så du vet. Jag är mamma, men jag är fortfarande Loo, en människa. Jag är mer än jag var tidigare. Try me, du kommer inte bli besviken.

Ni andra

Det är precis så här det känns just nu:

"Darling don't you understand, I feel so ill at ease
The room is full of silence and it's getting hard to breathe
Take this guilded cage of pain and set me free
Take this overcoat of shame, it never did belong to me

It never did belong to me...

I need to go outside, I need to leave the smoke
'Cause I can't go on living in this same sick joke
It seems our lives have taken on a different kind of twist
Now that you have given me the perfect gift

You have given me the gift...

And we have fallen from our shelves
To face the truth about ourselves
And we have tumbled from our trees
Tumbled from our trees...

And I can almost...
I can almost hear the rain falling
Don't you know it feels so good
It feels so good...
So let's go out into the rain again
Just like we said we always would"

Annie Lennox dikterar sanningen i The Gift.

För, jag går omkring här med en klump i magen, en ständig rädsla att bli påkommen med händerna i kakburken, fastän jag inte går nära den.
Och jag går omkring här och tappar mark och flyter isär och gråter och ingenstans ser jag hur jag skall sluta begå alla dessa fel. I mina ögon är det inga fel. För jag tar hand om mig. Jag gör ingenting som kan skada ett endaste levande liv. Och i hjärtat finns en vetskap om vilken satans jävla bra mamma jag kommer att bli men så ekar alla ord jag får höra från socialtjänst och barnmorskor och sånt pack som bestämt sig för att inte tycka samma sak:

"Du har inte fyllt i det här pappret, du är oansvarig, du vill inte mata ditt barn, du blir en dålig mor"
"Du är inte vuxen nog att fatta beslut, du visar inte oss, du visar inte SAMHÄLLET att du är duglig"
"Du kommer att misslyckas med all den där sorgen inuti dig"
"Det går inte att nå fram till dig, du är hopplös"
"Normala kvinnor har det inte som du, de arbetar till sista veckan av sin graviditet. Du har seglat fram på en räkmacka och ändå är du inte nöjd"
"Normala kvinnor, normala kvinnor.. NORMALA KVINNOR.."
"Om du är så här deprimerad kan du inte ta hand om ett barn, hur skulle du kunna det?"
"Någon borde satt dig på ett hem för länge sen.."
"Du kan inte både vara sjukskriven och ta hand om ett barn och av oss får du inga pengar"
"Du kommer att bli en usel förälder..."
"I samhällets ögon.."

När tar det slut?
Och nej, mamma, jag kan inte hjälpa dig, ta ansvar för dig, vara här för dig, gud vad ont det gör, men jag kan inte. Förlåt mig, förlåt mig så djupt in ifrån min själ, jag ber dig att förlåta mig, jag önskar jag kunde ta hand om dig och vagga in dig i en kokong av mjuk bomull så du fick ro från dina demoner men mamma, jag kan inte.

Och H, jag önskar jag kunde vara mer förstående, mer av allt, men jag orkar inte, jag kan inte, jag är den som behöver ha någon här och jag ber om ursäkt, jag gör verkligen det men det går inte. Du måste kunna se min sorg också. Ingenting är rätt längre. Jag kan inte ha det så här, jag vill inte leva utan att kommunicera. Det går inte. Jag måste få kommunikation, inte hårda ord eller tystnad. Jag måste få ha dig vid köksbordet mittemot och inte i sängen i andra rummet. Jag vet att det är svårt. Jag vet. Tro mig JAG VET. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre. Jag har gråtit sönder det här nu. Förlåt. Det går inte att jag gråter sönder det här mer. Vi måste ha en annan lösning.

Jag tänker försöka med det sista lilla jag har nu, jag sätter in reserven, på att allt det här ska fungera.
Ni andra måste också hjälpa till nu.

"Saw you looking so sad
Like everything is gone
So you left them all
Just leave them all behind
Just realize the water is way over our heads
I don't worry much, cause I'm halfway dead

So why are you crying?
Why are you crying?

Can you tell me why, can you tell me how?
Can you tell me why aren't you happy now?
Whatever it is, it's really over now
Can you tell me why, can you tell me now?

We took them by surprise
By leaving this place
Some thoughts we left behind
Some good and some sad

You should know
I hold you in my arms...

You should know
That I hold you in my arms..."

Apoptygma Berzerk - LNDP3

The love is wicked

Sådär. Första posten som kan ge någon lite substans, på evigheter. Nu är datorn och sakerna på plats i mitt hem, mitt vackra, ljusa hem med de crémefärgade gardinerna och den matchande soffan, den crémefärgade katten och de många oändliga flackande ljusen som håller mig varm om magen. Det här är i sig en resa - att min frånvaro genererar en massa fräcka, nedlåtande kommentarer till min person i bloggkommentarsfälten orkar jag liksom inte bli förbannad över. Jag skulle kunna sitta här och försvara mig och tala om för alla vilken bra jävla människa jag är egentligen, jag skulle kunna idka självhävdelse och bli fly förbannad men jag orkar faktiskt inte. Man får döma och peka hur man vill, poängen är att det inte går fram. Man når mig inte, i min crémefärgade bubbla med min katt, min dator och min växande lilla Alexander i magen finns det liksom ingen plats för aggressioner.

Så, jag klev på Fluoxetin för en vecka sedan. Den känns av tack vare att den bråkar med Tegretolen jag äter för epilepsin, karbamazepinhalterna kan bli helt åt helvete, remiss till att kolla upp detta kommer till KS i dagarna. Svimmade inne på videoaffären häromdagen. Pinsamt men allt är väl, jag måste bara bibehålla lågt tempo. Jag fick också gå igenom ett helvete när någon härlig jävel behagade att anmäla mig till socialen och påstod att jag hade ett pågående missbruk. En ytterst osympatisk socialsekreterare mejade ner mig med alla möjliga påståenden kring hur de skulle ta mitt barn. Vad gjorde jag? Klev på frivilliga drogtester för att visa den jävla världen, och den nu handfallna socialtjänsten, att jag inte rör så mycket som en Treo. Jag går tre gånger i veckan till olika människor och redovisar mitt liv, jag har skaffat mig bostöd, tabletter, prover och hela baletten - själv. För ingen hjälper en, ni ska inte tro att bara för att man är en gammal addict så får man en massa hjälp och allt är gratis. Ni måste vara friska för att få vara sjuka. Ni måste skrika, bråka, sparkas och ta till jurister om så är, för att bevisa vilka ni är i de sammanhangen och grejen är, att med en mindre skara ihärdiga närstående och med stöd från det enda sunda jag lärt mig att lita på - mitt eget förnuft, så ska det här gå. Det SKA fan gå bra, för det har jag bestämt. Sen att det sitter en massa jävla blådårar bakom anonymitetens skyddande skimmer och pekar finger åt mig och talar om för mig att jag inte borde blivit gravid nu, att jag BORDE TÄNKT EFTER, att jag borde hit och dit - jag har bara ett enda svar; det är ju skönt att de som är fria från skuld kastar den första stenen den här gången. Eller hur var det nu?

Så, till det kaos som sker här innanför väggarna; Ja, jag och H har separerat. Detta eftersom vi inte kan leva tillsammans som det är nu. Jag är superkänslig och känner mig skör som en glasvas och gråter för minsta lilla. Jag känner mig övergiven, jag känner mig ensam, jag känner mig uppmärksamhetssökande och krävande. Jag behöver de där varma armarna runt mig dygnet om som inte han riktigt kan erbjuda mig just nu. Jag behöver en jävla massa saker, för jag har det här lilla livet i magen och jag är under förändring. Däremot inte till det svagare. Så jag boar in mig här ensam, med min katt och mina inredningsprinciper och mina få, mycket få, numera extremt få, nära vänner som kommer och får upp mig på morgonen, som kör mig till sjukhus, som köper mat när det tryter, som får mig att skratta tills jag gråter. Det där lilla, det ger mig gnista som aldrig förr och jag morskar upp mig och höjer huvudet från sorgen och ser upp i skyn och tänker "Nu du. Nu är det du och jag mot världen, lilla Alex". Att folk ens antyder att jag skulle lämna mitt barn för att jag "tröttnat" på det, eller att folk näsvist påpekar att "det var väl ingen bra idé att skaffa barn när det där förhållandet ändå inte höll" - att ni inte skäms. Att ni inte sätter er i skamvrån med en fet jävla strut och med texten "IDIOT" på och verkligen begrundar skiten ni häver ur er. Fy fan, vad jag ser ner på människor som attackerar de svaga. Består ni verkligen av samma atomer som vi andra? Jag tänker inte ens besvara den där idiotin. Jag har bara EN sak att säga; Jag tycker så jävla synd om er som måste projicera så mycket trams på andra, och som säkerligen kommer undan jävligt ofta med att ni trycker ned de svagare byggda till förmån för ert eget ego. Men SÅ jävla svag är jag fan inte. Ett råd; Vänd er om och gå. Nu. Innan jag blir starkare. Det kan ske när som helst nu.

För övrigt så bor H två hus bort ifrån mig och vi ses varje dag. Vi passar i det här läget bättre som nära vänner än som ett par, och i min värld så är det viktigare att vi har en fungerande relation sinsemellan än att vi är den idealiska, påtvingade kärnfamiljen. H är mer än de flesta män, inställd på att bli 100%ig pappa och han följer med mig på precis varenda jävla möte jag har med MVC och dittan och dattan. Det enda som skiljer oss från en "ordinär" familj är att vi inte har en kärleksrelation med varandra. Varför det är på det här viset är ganska ointressant att harva sig igenom, men jag väljer att inte redovisa mina och H's relationsissues här, dels för Alex skull och dels för att det faktiskt inte är intressant VARFÖR vi separerat. Nu valde vi det bästa för oss och barnet. Leave it at that.

Pappa är för övrigt ett jävligt bra stöd just nu. Han har blivit värsta blivande morfar och följer med än hit, än dit, blev rörd av ultraljudsbilderna och fick förstås en alldeles egen med sig hem. Mamma är hemlös och har dessvärre gått upp i rök. 8 dagar sedan var det jag sist talade med henne, sedan dog hennes telefon och ingen vet var hon är. Det är svårt att kombinera allt det jag har omkring mig med rädslan och sorgen för min mor, men jag har valt att inte släppa in henne i mitt hem eller mitt liv, så jag måste se på när hon försvinner ur det. Det gör ont. Det är en oro av inte denna värld jag känner när mamma. Jag väntar bara på att polisen ringer och berättar att de hittat henne död någonstans. Jag ser framför mig hur hon går runt och tigger på gatorna och räds för allting däromkring. Jag ser framför mig hur hon blir utsatt och slagen av omänskliga individer. Jag drömmer om henne på nätterna, hennes ögon, isblå som hos en Siberian Husky, förföljer mig när molnen öppnar sig för att visa klarblåa skyar därunder. Det gör ont. Det gör förbaskat ont.

Hur som helst; Jag är tillbaka nu.