Att förklara det oförklarliga för ett barn
Ja, ni får ursäkta, men jag fick ett väldigt, väldigt obehagligt meddelande i mitt kommentarsfält. Och då jag inte önskar göra någon big deal av det hela eller på något sätt ösa mer vatten på kvarnen i det fallet så har jag valt att inte publicera detta meddelande, trots att det innehåller hot. Jag håller mig ifrån den typen av diskussioner, eftersom de inte leder någonstans och jag vill verkligen inte reta upp människor. Jag har barn och visst är jag stark och står för min sak, men det finns en gräns och där går den. Jag tänker inte besvara det.
För övrigt går det trögt just nu. Jag kämpar med min våning och sitter hela tiden i beroendeställning till andra för att få hjälp och det suger. Jag måste hela tiden förlita mig på min pappa för att han är den med körkortet och skåpbilen, och jag måste packa, städa, packa, städa och samtidigt ta hand om alex och ge honom 100% attention och kärlek, hinna laga mat åt oss för alla de mål alex ska ha, och dessutom klara av att somna med en värkande rygg och vakna med en rygg som känns som den håller på att gå av. Någonting hände när jag födde barn, så mitt ryggslut hugger inåt som knivar när jag vaknar, hela morgnarna är jag stel och går tårögd upp och försöker mjuka upp, stretcha och dra ut den så mycket jag kan, därefter missbrukar jag Zon-salva på hela ryggområdet som jag med otrolig stil och finess får kleta på själv. Jag har ringt till vårdcentralen, men där säger en sur kärring att jag får ta mig till en sjukgymnast, de vill inte ens boka en läkartid åt mig. Jag avskyr sura kärringar som jobbar inom vården, jag gör verkligen det. Speciellt när de talar till mig som om jag vore någon hypokondriker som ringer för ett pappersrelaterat skärsår eller inbillad cancer i stortån.
Jag har försökt få råd lite här och var och jag får olika bud. Somliga säger sjukgymnast, somliga säger naprapat, andra säger att naprapater är flummare och har ingen ordentlig medicinsk utbildning. Vissa säger att jag ska gå till en kotknackare och några andra har sagt "ryggläkare / ryggspecialist" och jag vet inte ens hur man får tag i en sån när vårdcentralen inte ens tar mig på allvar. Jag har haft det så här i snart sju månader och det blir inte bättre. När jag dessutom flyttar möbler och bär på ett barn hela dagarna blir det naturligtvis värre och då ser jag det mer som att jag har mig själv att skylla och kletar istället på lite mer zon-salva. Någon sa att jag borde kontakta läkare för att få kombinera med tex citodon för värken, men jag vill inte ha piller, om de inte är antiinflammatoriska då, och det nu är en inflammation jag har men det kan jag ju inte veta förrän någon vitrock eller ovanstående valfri tagit en titt på min backside. Funderade på en massör men då fick jag rådet att absolut inte gå till en massör utan korrekt diagnos ställd av läkare eftersom det massören gör kan "göra det värre". Jag har googlat ryggproblem och läst på netdoctor och allt vad det är men det gör mig inte klokare. Vad jag förstår så är ryggproblem en riktigt klassisk folkhälsogrej och över hälften av alla i det här landet har någon slags problem. Kan vara en av anledningarna till att det finns så jävla många att välja på att söka hjälp till.
Sen är det väldigt lätt att ge mig råd som "men bär inte på alex" eller "lyft inte tungt". Det finns ingen valmöjlighet i det här fallet. Jag måste lyfta alex många gånger om dagen, jag är ensamstående och ingen kan göra det åt mig. Upp och ned i stolar, upp från golvet, upp och ned i sängen, ner från saker, upp i vagnen, ner i vagnen..
Alex pappa har ju gått och skaffat en 2-årig amstaffhane istället (!) och ägnar den flera timmar om dagen i tid så jag gissar att han inte är intresserad av att umgås med A överhuvudtaget och det finns inget jag kan göra. Han har inte kontaktat familjerätten och han har inte ens stängt av bredbandet i sin gamla lägenhet så jag kan inte koppla in mitt. Beroendeställning. Det suger, det gör verkligen det, för Alex skull. Vissa dagar går jag omkring och anklagar mig själv i timmar för att jag valde fel far åt alex. Jag undrar hur alex kommer att känna det när han växer upp - Kommer han att anklaga mig för att inte ha försökt tillräckligt? Kommer han bli arg på mig och se mig som en otillräcklig förälder? Kommer han att må dåligt av att inte ha en far och kommer det att påverka hans vuxenliv? Kommer han att bli ledsen på mig för att jag inte höll tyst och lät A's pappa domdera som han ville så att A åtminstone fått vara med sin far "på nåder" och till priset av att jag förtryckte mig själv och mina egna känslor? Hur ska jag förklara för alex när han sedan frågar, om varför hans pappa bara sket i honom? Vad ska jag säga om han undrar varför jag själv är så förbannad och ledsen på honom och vad har jag för svar att komma med som kan mätta ett vetgirigt barns frågor om sina egna rötter? Hur ska jag hantera att balansera det faktum att jag blivit tvungen att "låsa ute" flera komponenter i hans släkt på båda sidor, för att kunna skydda honom? "Du får inte träffa din far, för han vill inte. Du får inte träffa din farmor, för JAG vill inte. Du kan inte umgås med din mormor, för jag måste skydda dig från den påverkan hon kan ha på dig".
Det låter som dåliga ursäkter från en vuxen som inte hanterar sanningen. Och jag VILL ge alex bra svar. Jag vill bara inte att svaren ska göra honom illa. Jag vill inte att han ligger vaken på nätterna och tänker "Pappa, farmor och mormor älskar inte mig. Jag är inte värd deras kärlek" när det egentligen är tvärtom. Men så tänker inte barn, de anklagar sig själva. Och redan nu innan alex ens börjat sätta samman ordentliga meningar och börjat på dagis så sitter jag med dessa eviga frågor som äter upp mig om kvällarna. Det är mitt fel, för det är jag som gjort de här värdelösa jävla valen, och det går inte att göra dem ogjorda. Jag visste vad jag gav mig in i. Jag trodde bara att det skulle bli annorlunda. Det gör de flesta kvinnor. Vi är så jävla dumma i huvudet som ens för en sekund litar på andra och sätter oss i en sådan beroendeställning som vi gör till folk. Men alternativet är att bli en bitter kärring som inte släpper någon inpå livet och det vill väl ingen.
Så hela våra liv är som ett enda stort risktagande, för när som helst kan de vi älskar släppa bomben på oss och då står vi där. Dumma, bedragna, bortgjorda och naiva. Ensamma med barnen vi tillverkade av kärlek, och vi gör vår plikt och älskar dem och ger dem månen för att kompensera våra dåliga val, kompensera för pappas frånvaro, kompensera det faktum att barnets andra förälder valt ett nytt liv där barnet han skapat inte längre ingår. Jag läste en artikel som handlade om lattepapporna, de som tar ut föräldraledighet, mjukismännen som fikar med sina barn i grupp och som bär sina barn i sele med stolthet. Det var någon jävla grottkvinna som tyckte att de här papporna var så osexiga och att den här utvecklingen minsann inte borgar för någon action i sovrummet för alla "krävande, heta kvinnor som vill ha en riktig man i sängen", typ. Jag bara gapade. Jag har inte sett dessa lattepappor men en sak är säker, om inte de bakåtsträvande grottkvinnorna själva fattar att kärlek, omvårdnad och ansvar är förbaskat sexigt och att förmåga att ta hand om ett barn inte har ett skit med sex att göra, så står jag - och flera tusen av mina likar, i kö bara för att få se en av dessa kärleksfulla pappor. Hell, jag skulle betala för att få se en. Kan ni inte ställa ut en på någon konsthall? För allt jag ser är fan en massa frånvarande fäder, både gifta och skilda.
För även om de i teorin "finns där" så är de fullt upptagna med precis allt annat än att älska sina barn. De älskar dem på avstånd, säger de. Mat på bordet och allt det där. Närhetsrädsla och jag vet inte allt vad de skyller på. Men för helvete, det är dags att ta och sluta bortförklara kärleken till våra barn. Och sen har vi sådana pappor som inte finns alls. Säger sen, sen när jag är klar med det och det. Skyller ifrån sig. Inte tid, måste gå i terapi först. Intellektuera sitt känsloliv. Medan barnet sitter där och undrar exakt hur mycket "terapi" man måste gå igenom som vuxen för att klara av en timme på golvet med några legobitar. Eller en kram. Och när förklaringen uteblir är det vi som stannade kvar som måste förklara. Förklara något vi inte ens kan förklara. För hur ska jag kunna förklara något jag inte förstår själv? Jag skulle gå sönder i molekyler om jag inte fick vara med alex. Pussa honom, krama honom, mata honom, älska honom, se honom utvecklas. Höra honom skratta när jag kittlar honom. Jag skulle längta mig sjuk. Jag skulle skrika och gråta. Jag skulle dö för mitt eget barn. Precis när som helst. Inga klausuler, inga frågor. Rakt av. Så hur förklarar jag något jag inte ens kan relatera till?
Precis. Det går inte.
Bild: Alex, han håller fast om mina ben och kastar huvudet bakåt och skrattar. Han gör det ofta.
