I den bästa av världar

Jag fick svar på varför läkaren ställde så många tokiga frågor. Efter någon timme kom han och kuratorn in i rummet. Jag anade oråd. Fett med oråd. Jag tänker bara skriva det här rakt ut nu, det finns ingen anledning att knussla om detta. Jag har inte varit stark nog att skriva det tidigare.

De talade om för mig att jag inte kan botas. Min sjukdom är inte botningsbar. Det finns ingenting man kan göra förutom att "hejda" den genom att ge mig cellgiftsinjektioner en gång i veckan. Jag har ungefär ett år kvar, more or less. Till sommaren kommer jag förmodligen att bli väldigt sjuk och jag har inte mycket till chans att överleva det här. Alls.
Nu gäller det att försöka göra en mormor. Att försöka överkomma detta trots all den här skiten, och att hitta en styrka inom mig som gör att jag lyfter som en fågel fenix och gör mig av med cancern. Jag kan inte ens säga hur ledsen jag är. Hur knäckt jag är. Hur jävla ont det gör. Hur rädd jag är för att dö, lämna alla bakom mig, för det är jag. Jag kan inte ens sätta ord på hur panikslagen jag är, och det säger väl allt.
Jag vill inte lämna alex bakom mig. Jag vill inte försvinna! Jag vill inte!

Det är en mörk tid nu. Jag ringde till Liselott och grät. Jag ringde till LillaMi och grät. Många får inte reda på detta förrän nu, jag beklagar så innerligt att ni blir tvungna att få reda på det så här men jag klarar inte av att ringa och berätta för jag gråter bara, hejdlöst. Jag klarar det verkligen inte. Jag har inte styrka nog att tala om för så många att jag är döende.
Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med det här. Jag vet inte hur lång tid jag har att räkna med.
Jag klarar inte ens av att skriva det här utan att blöta ned tangentbordet.



Jag önskar att jag kunde skriva "I will survive" men jag har inte den styrkan just nu.

Varning: Bruten kvinna

Jag har faktiskt lovat er en massa bilder, men min digitalkamera är på vift, därför är det så tomt i bloggen på visuella effekter. Jag vet inte var jag lagt den, eller var fan den hamnat. Den måste vara här någonstans, men jag gitter ingenting just nu. Jag är så less på min tillvaro. Jag är skitless på att mitt liv dikteras av sjukhuset, att åka taxi fram och tillbaka i en jävla oändlighet. Jag orkar inte. läkarna ger mig absolut ingenting just nu, varje gång jag blir inskriven måste jag sitta med en jävla AT-läkare som förhör mig i en timme om hur jag hamnade där och hur jag fick min diagnos. Varför får JAG alla dom varje gång för? Varför ska JAG vara snäll och medgörlig hela tiden? Varför säger de ingenting om hur behandlingen går? De ger mig INGENTING att hålla fast vid! Jag får bara tystnad och snorkiga blickar! Jag kan inte ens be om en alvedon utan att de måste titta i datorn efter läkarordinationer, jag är ju the addict liksom. Och just nu får jag inte ett skit från läkarna. Jag får bara en massa vaga svar. INGEN har kommit och pratat med mig om vad som händer efter behandlingen. INGEN har kommit och pratat med mig om vad som händer om cancern inte är borta efter de här två sista behandlingarna. Varför förväntas jag bara sitta och tacka och ta emot som en livegen?

När jag fick ont i mjälten och fick världens mjälthugg viftade de bara bort det. Men jag har aldrig haft ont i mjälten eller sådana hugg i sidan att jag tappar andan förut! JAG behöver bli lugnad och förklarad för varför min kropp gör uppror och jag behöver få veta vad som KAN hända, kan den brista helt plötsligt? Vad kan jag vänta mig? Jag är så TRÖTT på att, när jag känner att jag är sänkt bortom allt förnuft, så ber dom mig att SKÄRPA MIG! Men jag MÅR SKIT NU, JÄVLA SJUKHUSHELVETE! Jag ger er hela mitt liv, ni påstår med nån slags jävla sarkasm i rösten att jag ska "försöka leva ett så normalt liv som möjligt" men ärligt talat! Jag sitter här! Dag ut och dag in och den enda gång jag kommer ut är när jag åker taxi till ER! Jag sitter här med min son, som knappt får komma ut och leka, och mår helvete, ensam - för min syster har knappt varit här de senaste veckorna - medan ni bara skiter i att ge mig svar. Jag är fed up! Jag har inget liv! JAG ORKAR INTE MER. Och sen, när jag kommer hem, då är det alla de här människorna som ska vara till för mig, och det känns som om JAG är mer till för dem!

Bostödet ska promt ses hela tiden, oroa er inte, jag har ingen jävla knarkarkvart här borta, jag LOVAR, jag kan streama min lägenhet live via webcam om ni vill, den är tom, tom som i jävla graven. Och jag orkar inte, jag ligger hemma och spyr och jag orkar inte, bara för att jag är hemma, måste jag ta emot alla vänner och bekanta som måste komma hit och avlasta sig på mig? För det är vad jag är! En avdumpningsplats för ERA problem! Ni kommer hit och KLAGAR över att ni inte fått supa skallen av er på flera veckor eller köpt nåt till er själva på en månad, VÄLKOMMEN TILL MIN VÄRLD, jag får inte ens gå i affärer för sjukhuset men det SKITER JAG I. För jag måste få komma ut ibland jag också. Jag håller på att sönderfalla mentalt av att bara sitta här, dag ut och dag in, skallig, jag har inte ens fått en peruk än för jag har aldrig tid - ensam, jag kommer sluta mina dagar som Bridget Jones största skräck, uppäten av schäfrar som nån annan jävla vrickad kärring, jag ser hur alla åker på semestrar, träffar nya människor, förälskar sig, och de GNÄLLER om sina JÄVLA I-LANDSPROBLEM medan jag bara sitter här, kväll ut och kväll in, och önskar att jag hade någon att prata med. Vem som helst. Som faktiskt var beredd att lyssna på MIG för en gångs skull. Som inte JAG behövde vara till för.

Undrar ni aldrig varför jag aldrig klagar när vi ses? Undrar ni aldrig varför jag aldrig har något att berätta längre? Jag bara sitter förstummad medan ni klagar, för Loo, henne kan man gnälla hos, hon har ju inget liv, hon har cancer. Ni ska vara så jävla tacksamma att era enda jävla sociala kontakter inte har vita rockar. Ni ska vara glada, för ni har hår. Och ögonfransar och ögonbryn. Fattar ni hur jävla ledsen jag blir när ni sitter där, friska, krya, med partners och LIV, där ni får träffa människor, gå ut, jobba, knyta sociala kontakter, ni får kramas, ni har nån att komma hem till, och här sitter jag, och tycker synd om mig själv kväll efter kväll, ensam i den här jävla lägenheten, med mitt barn. Den enda jävla ventil jag har är min jävla patetiska blogg, som jag velat lägga ner så många gånger, för ärligt talat, det finns inget liv att rapportera om längre. Jag har INGENTING att vara glad åt. Jag ser inte ljuset i tunneln, jag gör inte det. Jag ser bara en massa snorkiga läkare som tycker att det är fullt normalt att mjälten känns som en disktrasa. Ni har inte ens the fucking decency till att lugna mig på ett korrekt sätt, jag får höra att jag är SJÅPIG! NI VET INTE HUR DET KÄNNS! NI har ingen aning! Och det är ju fan ingen som vill höra på mitt jävla cancergnäll, eller hur? Det är ingen som orkar höra på en bitter, ledsen, nedbruten människa som känner sig så ensam och övergiven att det fan inte finns någon jävla resonansbotten kvar. Men nu säger jag det tamejfan! Jag känner mig ensam och övergiven, jag har ingenting att vara glad för, jag kanske dör om ett halvår, vad fan vet jag - och det enda jag har att se fram emot är att få åka taxi till idioter som viftar bort alla mina problem. Tack! TACK SOM FAN! Tack livet för att jag är så psykiskt nedbruten att jag inte ens kan glädjas och leka längre. Tack för att jag ska behöva sitta här och ha ångest, dag ut och dag in. För det har jag. Ångest. Som fan. Och jag vet inte hur den ska försvinna. Jag är livrädd för att dö. Jag är helt panikslagen. Om ett år kanske cancern har fått mig, kanske imorgon, poängen är att jag inte vet! Jag är inte rädd för döden som sådan, jag är rädd för att lämna mitt barn här. Jag vill inte lämna honom, Jag vill inte.

Och så fick jag reda på häromdagen, att det kan ta tio år efter en sån här behandling innan jag blir fertil igen. Om jag nu nånsin blir det, chansen är väl fifty fifty. Jag slutade ha mens i Augusti, eller om det var Juli redan, jag minns inte ens. Och visst, jag ska vara tacksam, för jag har fått ett barn i alla fall, och det är det inte alla som får, det finns människor som längtar efter barn hela sina liv och inte får ett enda, jag vet det. Men poängen är, att tio år eller inte alls, om jag ens överlever - då är jag 40 år och alldeles för gammal för att skaffa barn. Så det blir inga fler. Jag hade gärna velat ha alternativet. Förstår ni? Jag har förståelse och det yttersta medlidande med er som inte ens fått ett enda barn, men förstå att det är mycket för mig att smälta också. Jag är inte en fertil kvinna. Jag kan inte skapa fler små knoddar att älska, även om jag verkligen aldrig sett mig själv Jag närde en dröm om att träffa en människa att leva livet ut med, ni vet, jag vill så gärna träffa den stora kärleken och gifta mig och allt det där! Jag är en 100%igt monogam människa och jag tror faktiskt på själsfränder och allt sånt, även om jag inte träffat min än. Och nu kan jag inte ens ge den människan ett barn. Nu har jag den finaste ungen i världen, och jag är tacksam, tro inget annat. Jag tycker bara det känns som mina val i livet krymper. Speciellt inte som jag vet om jag överlever. För jag vet inte. Ingen vet. Men nu förstår jag på riktigt, meningen med att jag skulle behålla alex. Det var kanske min sista chans, fast jag inte visste det då. Och det var som om en instinkt sa åt mig att behålla honom. Jag är inte troende, men sådant kan få en att fundera. Ja, silly, ingenting skulle få mig att tro på Bibelns bild av Gud, för maken till självrättfärdig pösmunk och nitisk (han erkänner till och med att han är en s.k "nitälskande" Gud i ett kapitel, det är helt bisarrt vad såna där svampar och vattenpipor kan göra för kreativiteten hos sagoberättande ökenfolk) jävla.. nitiskhet, nej, det kan jag slippa. Min bild av "Gud" är mer som en kraft, inte ett kön, inte nån gubbe med skägg, det är något så starkt och stort att vi människor inte ens kan wrap our heads around it, förstår ni? Det finns ingenting fördömande i den kraften, inga åsikter om ditt eller datt. Det finns bara.. KRAFT.

Och det här med att dö, om jag bara inte vore människa och utrustad med ett så klent känslomässigt hjärta, jag kan inte stå ut med tanken att lämna alex. Förstår ni? Det är inte ett alternativ, men det är inte heller min sak att bestämma.
Och det snör ihop mitt hjärta att inte veta. Jag är arg, ledsen, jag har så ont i hjärtat. Ni har ingen aning. Det gör ont i mig. Jätteont. Jag blir så arg på den här sjukdomen, fatta det då, jag har inte ens en legitim ursäkt, jag har inget legitimt att vara arg för. Jag har bara den här jävla ensamheten att stötta mig på. Det är en avgrund av ovisshet. Det är en sådan jävla.. hemsk känsla att inte veta. Och när det känns som om jag är mer till för andra i min omvärld än de är till för mig, när man bara viftar bort mig så här. Jag ska liksom alltid bita ihop och vara tyst, jag ska liksom alltid ge andra en chans, jag ska hålla allt inne och låta folk bete sig hur de vill, men vet ni vad? Jag då? Förlåt, men nu är det för mycket!

Det är för mycket.

En tanke, en utveckling

Befinner mig på sjukhuset, kära gamla avdelning 15. Jag håller på med en bildserie åt er för att visa hur det ser ut och vad jag möts av när jag kommer hit. För att ge er lite bilder av situationen, så att säga. Det fiffigaste med allt är att avdelningen är indelad i olika "moduler". Det står alldeles tydligt "MODUL 2" precis ovanför min saldörr. Jag tillhör alltså Modul 2. Precis som det ska vara.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja med mina tankar idag, jag har så mycket som vill ut, men jag drabbas av skrivkramp, eller snarare, en hämning, jag hämmas av något, något håller tillbaka. Jag sitter och surfar runt rent planlöst bland bloggar och läser trams som folk skriver och jag tror att det är just det som håller tillbaka. Ibland kan jag läsa runt lite och känna att "herregud, var och varannan människa bloggar ju nu för tiden, och inte fan bloggar de om ett skit heller". De mest lästa bloggarna är de med minst innehåll och flest bilder, helst på yppiga tonårstjejer som tar close-ups på sina sk "outfits". Ironiskt att kalla dem för de mest lästa bloggarna då, eftersom det i regel inte är mycket till text eller innehåll att prata om. Då och då blir det bloggkrig sinsemellan de unga tjejerna som kastar en del skit på varandra och ingen vet vem som började först. Det är tonårsrelaterad självhävdelse och en vilja att skapa ett avtryck, att markera sin plats, att hitta sin roll i världsalltet.

Jag började skriva dagbok på nätet på olika communities 1998. Det är 11 år sedan, långt innan begreppet blogg existerade. Min Lunardagbok var bevakad av många, och jag flyttade långsamt ut mina texter till andra skrivrelaterade sajter vartefter de poppade upp. Jag skrev på en av Sourze-förlagorna elakpistol och vann både erfarenhet, vänner och ovänner på det. Jag har hängt kvar och öppet delat med mig av mitt liv på gott och ont i alla dessa år och har inga planer på att sluta heller. Jag har heller inga planer på att koppla reklam till min sida, eller att försöka tjäna pengar på min blogg, trots att många påpekar att jag säkert skulle kunna göra det. Det skulle medföra en press och en förväntan som jag inte vill ha där. Bloggen är en ventil och inget tvång. Det går inte att köpa mina inlägg. Det går inte att köpa mina tankar. Om jag skriver om något som jag talar varmt om så kan man vara hundraprocent säker på att mina åsikter verkligen är mina egna. Det är ingen som köpt mig eller mutat mig till att skriva så.

Jag vet att mina texter och inlägg förändrats det senaste året och att mycket i mig lugnat ner sig. Förr hade jag ett bitskt förhållningssätt och ville ofta provocera. Inte för provocerandets skull utan för att få folk att reagera, tänka efter. Jag ville lägga fram min verklighet för dem och på något sätt markera att "här har ni er jävla verklighet som ni talar så varmt om att man ska stanna i, oavsett hur man mår av den, men alla har inte samma verklighet, era skygglappsförsedda as". Nu finns det en annan vilja i mig, och mycket av den viljan går åt till boken. Jag vet om att jag inte levererar på samma sätt som tidigare, men allt mitt godis går åt till boken nu. Jag har gett mig fan på att den ska in och att jag inte har tid att lalla längre. Min drivkraft är inte längre att provocera, nu är den att bevisa att det går att överleva och ändå ha en ljus syn på livet, och jag vill fortfarande visa ett annat liv, hur man kan hamna så fel i livet men ändå klara av att ta sig upp. Det finns många anledningar men nu är de alla mer positiva än dramatiska och provokativa. Och i min värld är det något gott.

Det har uppstått ett lugn i mig den senaste tiden, en inre trygghet jag inte haft förut. Jag har varit ensam länge nu, ensam med mina tankar, ensam i min värld som mor och som människa. Inte har jag haft någon att gömma mig bakom eller hålla i handen. Jag försöker inte leka martyr här, jag söker ingen sympati från någon och jag behöver ingen klapp på axeln för det jag åstadkommit. Jag begär bara din eftertanke. Mitt liv har passerat det absurda för länge sedan. kaka på kaka, precis som om jag ska lära mig allt om smärtans alla vrår. Och det gör jag, tro mig, det gör jag.

Jag vill i allafall meddela att jag från och med nu aktiverar tillbaka den anonyma kommentarsfunktionen och öppnar alla dörrar. Från och med nu får alla kommentera och du behöver inte längre vara registrerad eller ha en mejladress.

Nu ska jag vila lite på saken.

"We can't stop here! We´re in Bat Country!"*

Usch.
Ibland, ni vet, så är allt nästan som vanligt. Man går ju inte omkring med orden "jag har cancer!" i skallen hela tiden. Ibland glömmer man. Man pratar, skrattar, håller om sitt barn, man leker. Man glömmer bort att man är trött en stund. Man sitter i konstanta möten som gäller sjukdomen och hur jag ska få all hjälp mot infektionsrisker och stödfamiljer och gud vet allt, men man glömmer att det man sitter och pratar om, det händer i ens egna kropp och man kan egentligen bara hoppas. Försöka låtsas som att man vet att man överlever det bara för att viljan är inställd på det. Men så slår det en: Jag vet inte om jag lever eller dör. Och det är en förbannat jävla skrämmande tanke. För man vet inte. Ingen vet. Det finns ingenting att gå efter. Ingenting. Prognoserna är så ungefärliga (mao, inte alls) att till och med SMHI är mer pålitliga. Ibland slår det mig alltså och då blir jag skiträdd. Jag blir gråtfärdig och kastar mig och kramar alex direkt om han finns nära. Jag känner hur vetskapen blir för tung att bära, för mycket smärta tränger upp. Jag är inte redo för smärtan än. Just nu hanterar jag den med vetenskap. Information. Lära sig. Know my fucking enemy. Innerst inne är man inte lika stursk. Jag erkänner för alla att jag inte är lika stark som jag ser ut, att jag inte är en stålkvinna. Jag erkänner för dem att jag gråter när de inte ser på.

För det gör jag. Jag gråter. När alex somnat och jag stängt dörren. När ingen är här. Då tänder jag en cigarett som jag vet att jag borde sluta med, men snälla, ge mig lite tid att smälta det här så ska jag fimpa, jag lovar, och jag står där och tårarna får falla. Fritt. Och det gör de. De faller. De bonar mitt golv. Jag gnider in det med en toffla och tänker "Jag bonar mitt golv med tårar om natten, och tapetserar väggarna med osäkra skratt om dagen" och låter det bara falla, utan reflexion, för det finns ingenting att reflektera över. Ingenting. Det finns inget att fundera djupare på, för det finns inga svar. Jag har cancer, kommer det då. Cancer, för fan. Vad ska jag göra? Du kan ingenting göra. Hur kan jag vara så maktlös? Det finns inga svar. Varför måste jag drabbas? Det finns inget sådant svar. Kommer jag klara mig? Kanske. Tänk om alex blir ensam? Jag låter det aldrig hända. Tänk om någon annan måste ta min mammaroll? Det får inte ske. Jag är rädd, vem blir min tröst? Det finns ingen som kan trösta mig, det enda jag kan göra är att bearbeta, bearbeta, bearbeta och hoppas. Hoppas. Varför i hela helvete måste andras jävla liv vara fucking orättvisa räksmörgåsar i 99 år medan mitt är något oändligt jävla lidande precis hela jävla tiden? VARFÖR DET? Det finns ingenting att säga. Some live, some die. Måste jag skaffa mig en religion nu? Vad ska det tjäna till att andra människor monopoliserar sin uppfattning av Gud och ger dig ett färdigsytt paket att tro på som du ändå kommer ifrågasätta, Loo?

Och så hela tiden, fast inga svar finns. Varför? Varför? Varför JAG? Det är naturligt, säger de. Att känna så här. Tiden efter beskedet är indelat i fyra stadier, allt finns på papper. Psykologiserat, färdigt. Paketerat i en jävla folder. "Efter cancerbeskedet". Där får man lära sig att allt man känner är normalt och att det kommer att gå över och att stadierna är olika. Där står allt, för det här har folk upplevt, pratat om, vänt ut och in på. Jag känner ingenting unikt och många före och efter mig har känt och kommer att känna så här. Det finns ingenting unikt med det här alls, jag är bara en av många, många, många som drabbas varje år av kräftan och forskarna jobbar och det finns bot. Frågan är bara; är jag en av dem som kommer att botas? Och allt jag kan göra, är att tro. Tro och hoppas och ge mig fan på att inte dö av det här, för jag har fan i mig gått igenom en jävla eld till liv. Och just som jag fick lugn och ro.. just som jag trodde att nu, nu kommer strukturen, drogfriheten, vardagen, livet, ett riktigt jobb.. nu kommer allt det jag alltid velat ha för nu har jag ordnat upp allt, tagit hjälp, accepterat, mognat, gått vidare, förstått och lärt min läxa. Då kommer det här. Som om jag aldrig ska tillåtas ett liv utan kaos. Och vet ni hur det känns? Det känns förbannat jävla orättvist. Oavsett det faktum att rättvisa är slumpmässig i sådana här fall och inget hade kunnat göras, jag var dömd på förhand, oavsett, det spelar ingen roll, det är ORÄTTVIST. Det är fan inte FAIR! Det ÄR inte det!

Jag föddes in i den här sjukdomen och levde med den tätt inpå mig i över 20 års tid. Jag bar mormor i mina armar när hon gick till andra sidan då kräftan tog henne. Jag har burit mamma på mina axlar i hela mitt liv. Jag har burit min egen smärta, mitt eget utanförskap, min egen ovilja och min alienation som en ryggsäck sedan jag först pushades in i samhället. Jag har fått slåss för precis varenda liten jävla grej jag äger. Jag har aldrig fått ett jävla skit gratis. Jag äger ingenting dyrt eller fint men det lilla jag äger är jag stolt över för det har JAG ordnat, det har JAG släpat hem, kommunalt eftersom bil är en lyx jag inte har råd med eller kan köra på grund av sjukdom, från någon rea eller en loppis till en tiondel av priset. Jag har inte ens min egen lägenhet till 100% än eftersom jag måste uppfylla en massa krav för att få bo i den. Varje dag. Jag lämnar drogtester för att bevisa att jag är en fungerande människa och det gör jag än. Jag har tagit droger i mitt liv och levt som en jävla nattmal men det har aldrig varit frivilligt. Jag har bara inte haft några andra alternativ utifrån mina förutsättningar. Jag har inte förstått och jag har aldrig blivit förklarad för hur man gör på annat sätt. Allt det här har jag gjort, klarat mig igenom, svalt och tagit och accepterat och anpassat mig efter och när samhället började styra mina minsta steg så TOG jag det som en stor flicka och GNÄLLDE inte. Och min jävla belöning, är att få en cancerform som spridit sig till mitt allra innersta skelett och som kunnat döda mig inom loppet av några månader om jag gått obehandlad.

Och för första gången i mitt liv så ska jag TAMEJFAN I HELVETE be att få protestera och säga att nej FAN, det är INTE RÄTTVIST! Varför, varför kunde inte cancern drabba någon som behandlat andra människor illa hela sitt liv med flit? Kunde den inte drabba någon sjuk jävla diktator eller en jävla pedofil eller någon som förstört andra människors liv så att den personen fick lite perspektiv på saker och ting? Vad är meningen med att ge en person som levt för andra människor och bara hjälpt andra hela sitt liv, en sjukdom där hon är hjälplös? Så jävla kul är det inte att ha folk som städar åt en! Jag vill städa min egen jävla toalett! Jag vill diska min egen jävla disk! Jag KRÄVER ju inte ens nånting i livet förutom tak över huvudet och att få vara mamma och det är det här jag får? Någon slags jävla påminnelse om hur jävla ömtåliga vi är och hur tacksam jag ska vara för att jag lever? Tack, jag VET! Om det sitter någon uppe på livsironiavdelningen som har ett horn i sidan åt mig kan han väl sätta upp en post-it på kylen med superlim eller nåt annat irriterande istället för att ge mig den värsta sjukdomen som finns förutom HIV! JAG blir LACK! Och ledsen! Och vad FAN! Och INGENTING kan jag, du, mina anhöriga, min far, mina syskon eller NÅN göra ett SKIT åt, med, för att lindra eller NÅGONTING för att påverka för de enda som kan göra mirakel är läkarna och i deras händer får jag precis lika bra vård som alla andra och det är det enda vi kan vara säkra på.

Men vi kan inte utgå ifrån att jag kommer att överleva det här, så jag måste "vidta åtgärder" som det heter. När chocken har lagt sig. Då måste jag ta tag i det. Det där jobbiga. Att ordna för en eventuell framtid för ett barn jag satt till världen fastän allting i mig skriker NEJ NEJ NEJ det får inte ske det får inte HÄNDA vad sysslar du med du ska ju leva fattar du inte det? Men jag vet inte det. Och det vet ingen just nu.

Just nu befinner vi oss in Bat Country. Här kan vi inte stanna, det visste Hunter* och det vet vi. Det här är Nevadaöknen, många miles kvar till bebyggelse. Det här är gasen i botten på vår skinande amerikanare som när som helst kan packa ihop av värmen och trycket, det vet vi inte, och åka så fort vi kan mot ett mål vi aldrig tidigare besökt. Och om och när vi väl kommer fram, så vet vi, att ingenting kommer att vara detsamma som resan dit. Och ingenting kommer aldrig någonsin att påminna om resan dit eller vara som när vi slutligen anlände, för nya lagar gäller här, och ingen kan rädda oss, förutom vi själva, från oss själva, och det är det som är twisten med den här resan. Vi har inget val. Vi kan inte välja. Vi kan bara se till att resan fortskrider genom att pressa gasen i botten. Precis allting annat - är Fear and Loathing. Var eller när, har ingen betydelse. Rädsla och avsky är tidlöst. Det är smärta också.




*Hunter S. Thompson, författare till bland annat "Fear and Loathing in Las vegas", författare och journalist, mannen som denna blogg är inspirerad av, eller främst hans verk. Titeln på det här blogginlägget syftar till en replik ur filmen "Fear and loathing..." som bygger på boken jag tidigare nämnde. "MrsGonzo" är en ordlek som handlar om mitt synsätt, att vara gift med en Gonzoistisk livsstil och att "Live it and write it" som Hunter myntade som en form av journalism på 1970-talet. Han har många efterföljare. Hans tankesätt inspirerar mig och har alltid drivit mig framåt.

Att göra slut

Jag har fattat ett enormt jobbigt beslut.
Det här har varit på G väldigt länge och jag har bara letat efter styrkan att göra det. Jag vet inte hur jag ska genomföra det heller, helt ärligt är jag så vilsen i det här och det gör fruktansvärt ont att göra det. Men jag måste. För min och Alex skull. För den här personens närvaro kan kosta mig Alexander. Och det får inte ske. Någonsin.

Jag ska "göra slut" med min mamma. Hon måste ut ur mitt liv. Permanent. För hon försöker ta sig in igen. Nu finns det ingenting mer jag kan göra för henne. Hon höll på att kosta mig allt jag hade i somras. Nu måste det ske. Ingen återvändo.

Jag kommer aldrig kunna förklara för henne varför jag gör så här, för hon lever inte i samma verklighet som vi. Jag kommer aldrig att kunna förklara för en paranoid schizofren heroinist att hennes liv påverkar mig negativt. Att lögner, missbruk, kanyler, sprutor och pundarsnack inte fungerar i vårt liv. Att det inte hör hemma i en ettårings vardag. Jag kan inte förklara för henne så att hon förstår att hon inte får komma hit något mer, aldrig mer, och ta över i mitt hem som hon gjorde innan jag åkte in på familjehem. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna få henne att förstå att hennes leverne kan kosta mig mitt liv.
För ni förstår, schizofreni i kombination med beroendesjukdomen gör en människa till någonting helt annat än det vi "vanliga" människor är. Inga logiska argument håller. Jag ska försöka förklara här så gott det går.

Om jag säger till min mamma att "Mamma, du kan inte vara här, för samhället accepterar inte att man tar heroin framför barn och använder sprutor, det måste du förstå. Och du kan inte bo hos mig eller spendera tid hos mig eftersom du är missbrukare och ditt liv går ut på att skaffa heroin så att du inte blir abstinent, vilket inte är min tillvaro. Jag har barn nu. Du kan se till att jag blir av med alexander" så säger hon "Men lilla gumman. Jag har LICENS på opiater (Vad fan nu det är. Detta existerar bara i hennes eget huvud) och jag har en sten som trycker i min hjärna och det ger mig smärtor (detta existerar också bara i hennes fantasi) och microchips inopererat av SÄPO under min hud (hon tror verkligen att det är så) Jag blir sjuk om jag inte får min medicin, det vet ju du. (Annars blir hon abstinent och detta kallar hon för "dödssjuk". Håller med om att hon är sjuk och ett monster som abstinent men vi har inte samma uppfattning om sjukdomen).Dessutom är jag resistent mot opiater (lustigt att hon säger det. Om hon vore resistent skulle de ju inte fungera?) och förresten så är jag inte som pundarna som tar för att bli flummiga (lögn)."

Hon har miljontals ursäkter till att leva sitt liv dels som en levande död som prostituerar sig för pengar till droger, hon har miljontals förklaringar och hemska historier om varför det är så som det är och hon har miljontals ursäkter till varför hon "måste ha" sin medicin. Hon har inga som helst skrupler när det gäller plats, tidpunkt eller sällskap om hon måste "ta sin medicin" so to speak. Hon kan ta framför barn och gamla om det är så. Hon letar ofta upp trappuppgångar och hissar och sätter sig där och silar. Detta är verkligheten för en hemlös och psykiskt sjuk tung heroinist idag. Vart skulle hon sätta sig? Var skulle hon bo? Samhället är inte format för henne och hennes likar. Och det ska vi nog vara glada för, för om alla vore heroinister vore det verkligen inte ett vackert samhälle.

Det ÄR synd om min mamma. Hela mitt liv har jag också blivit utsatt för tryck utifrån. ALLA har kommit till mig. "Varför gör du inte något åt din mamma?" som om det var JAG som hade fött henne! Jag har försökt allt i tio års tid men ingenting hjälper. Hon är inte kopplad till någon psykiatri, hon vägrar. Psyk kan inget göra. Noa kan inget göra. Inget drogteam kan hjälpa till. Jag har snackat så mycket med alla jävla team som finns att jag kan förnamnet på dem alla men ingen kan göra något åt en människa som är för sjuk för att leva normalt och fatta egna beslut men för frisk för att anses psykotisk och farlig. Tvångsvård hjälper inte. De måste vilja själva. Och man kan heller inte tvinga en person så länge den inte är en "fara för sig själv eller andra". Just den meningen är väldigt luddig vad den egentligen innebär. Att stoppa i sig åtta-nio kabbar heroin om dagen tycker jag lyder under begreppet 'Fara för sig själv' men det hela handlar om att hon inte vill ha hjälp. Hon har INGEN sjukdomsinsikt, alltså, hon förstår inte att hon är sjuk. Hon tror att rösterna i huvudet och microchipsen och allt det om att hon är sista arvtagerskan till ryska imperiet är på riktigt. Lika sant som att jag sitter här. Hon är ÖVERTYGAD om att hon har en sten som sitter i någon absurd del av hjärnan och det här är väldigt vanliga paranoior hos schizofrena. Det finns ju som ni vet olika sorters schizofreni. Alla schizofrena har alltså inte flera personligheter, som är den vanligaste missuppfattningen. Schizofreni är ett samlingsnamn för en sjukdom som kan ta sig många uttryck.

Det som är allra mest komplicerat i hennes fall är att hon är flerdiagnosperson. Hon har dels ett allvarligt, mycket mycket allvarligt må jag understryka, missbruk. Ovanpå det har hon den förbaskade schizofrenin, som är en i många fall obotlig sjukdom. Det finns inga supermedel för den här sortens tillstånd, det är en komplicerad medicinsk process och det måste testas individuellt. Man kan lindra tillståndet men inte bota det helt. Mamma är såpass långt gången i sin sjukdom att det helt styr hennes liv tillsammans med drogen. Drogen har förvisso styrt och ställt med henne sedan hon var tonåring. Drogen har ett fast grepp och hon är på många sätt en klassisk heroinist.
Men hon får inte vara ens i utkanten av mitt liv längre. Jag känner hur jag måste göra det här nu. Jag har samlat styrkan att hålla mig drogfri, jag håller på och ska sluta röka, jag har slutat helt med droger sedan ett bra tag nu och jag är på väg att skaffa mig ett independent liv. Det är dags att säga hejdå till en person som gjort mig väldigt illa, men som också fött mig. Vilket gör det här så svårt. Så svårt.
Det finns en mamma därinne som älskar mig. Men den kärleken, den använder hon på fel sätt. För oavsett om hon är sjuk eller inte, så innebär hennes knarkande en risk för mitt barn. Och hon vill inte se det. Hon har inga normala vänner kvar. Ingenstans att bo. Ingen familj. Och nu har hon inte mig heller. Men jag måste intala mig att det här är det bästa. Jag kan inte rädda henne. Jag kan inte hjälpa henne.
Jag kan inte.
Så det här kommer göra ont.
Jävligt ont.
Jag stålsätter mig för nådaskottet.

Bild: Jag & Mamma. 2006 är bilden tagen. Just på denna bild är hon väldigt svullen i ansiktet och väger dubbelt så mycket som hon gör idag. Idag är hon utmärglad och härjad, samt har färgat håret svart igen. Blicken är dock densamma när hon är flummig. Det här är en av de bilderna jag har på henne när hon är just flummig, vilket är en syn jag mår väldigt dåligt av. Var så vänliga och kommentera inte min mammas blick. Jag VET hur hon ser ut.
Jag har min mors tillåtelse att publicera bilder på henne i min blogg. Hon har tidigare sagt "Jag bryr mig inte om vem som ser mig i din blogg. Vi är familj" så jag går efter det. Om hon däremot skulle ta kontakt och vilja ha bilderna bortplockade skulle jag naturligtvis göra detta. Jag går däremot på vad hon sagt om bilder tidigare. Hon är alltså inte tillfrågad i detta speciella fall men överlag. Hon vet heller inte vad jag skriver i min blogg.

VNV says it

Jag håller på att redigera en videoblogg. Tillsvidare vill jag att ni ska veta, att det som vanligt är VNV Nation som kan uttrycka med ord, exakt vad jag känt under den senaste veckan, med sin fantastiska "Holding on":

I thought the future held
a perfect place for us
That together we would learn to be
the best that we could be
In my naivety I ran
I fell and lost my way
Somehow I always end up falling over me

And one day
I woke to find
The future had no place
for me
I was unwanted in a world
that with my hands I helped build
Where once was honesty and pride
I now stand broken and alone
Just a shadow
of what I was meant to be

They say that "Time will heal"
"The truth shall set us free"
Well that depends
on what it is
that you choose to believe
In this prison made of lies
We see what it is we want to see
And find comfort in this
broken hall of dreams

Does anybody feel
the way I do?
Is there anybody out there?
Are you hearing me?

I believe in you
Will you believe in me?
Or am I alone
in this hall of dreams?

I believe in you
You believe in me
But I have no trust
in anything
Somehow I'm always
always falling over me

Down the rabbithole again

Jag vet inte vad, men jag drabbades just av världens jävla ångesttryck.
Jag låg och nattade alex, som aldrig tycktes vilja somna, och kände det stråla upp från magen och in i hjärtat. Och jag tänkte som så att "Jaha, here it comes.. again". Jag är så van vid det här laget, att ångesten och smärtan bor i mig och att den förr eller senare tar över oavsett vad jag gör.
Och jag gör allt som står i boken för att undvika den. Jag är inte den sortens depressiva person som gillar att gå omkring och må dåligt. Oavsett vad så har jag gjort det till en konstart att inte låta det synas på mig, oavsett hur ont det gör inombords. För det är ingen som vill umgås med någon som klagar hela tiden. Det är ingen som orkar med någon som går omkring med mungiporna nere vid knäna, och besides, vad spelar det för roll om jag uttrycker smärtan eller ej - den minskar inte för det. Jag försöker alltid hålla uppe ljuset, skenet och leendet. Jag försöker alltid prestera mitt allra yttersta och ibland blir det bara pannkaka. Jag känner mig så jävla handikappad i mina ångestperioder bara. Och jag vet inte hur jag ska förklara det för folk, för jag känner mig helt ärligt, bara ivägen, när jag yttrar det för min läkare och mina behandlare. Jag VET att de tittar på mig och tänker "ååh, typiskt, hon bara gnäller hela tiden och ska HA grejer och bara gapar efter medicin, om hon bara skärpte till sig lite och fattade läget. Om hon bara gick upp och gjorde det hon skulle, det var väl ett jävla tjat, hon har ju FÅTT medicin nu, gnällspik". Och jag orkar inte med den blicken och tankarna går, att kanske är det ändå så, att jag bara borde "rycka upp" mig. Men jag har försökt så länge. Och det går ju. I perioder, mina bra perioder. Då solen lyser. Då funkar allt. Men sen kommer ångestperioderna. Fy fan. Hur ska jag någonsin kunna klara av ett heltidsarbete på de här grunderna? Jag har ju för fan knarkat i skolan för att klara av att gå dit, jag har varit påtänd på JOBBET för att orka vara där. Utan drogerna hade jag inte klarat av ett skit. Jag vet att det också handlar om inlärning, beteendeförändring, vafan det heter. Men hur lär man bort smärta?

Ända sedan jag var väldigt liten har den här ångestdemonen kommit på besök med sina jämna mellanrum, år efter år, period efter period. Den bara slår till och sedan går jag där, med världens tyngd i hjärtat och undrar varför i helvete jag bara inte kan få vara som alla andra och må bra och kunna göra normala jävla grejer. Jag blir förbannad på mig själv för att jag aldrig klarat av att umgås en längre period i det sociala livet utan att periodvis bortfalla som ett löv från sin kvist, ned på marken, där jag liksom ligger och vissnar tills klorofyllet comes back on. Jag kan inte påstå att jag sitter här och är stolt över att jag är en depressiv jävla artist med skrivkramp vars ständiga öde är att gå ned i periodvisa avgrunder av ångest där jag producerar enorma mängder texter, för att sedan kliva upp i ljuset och vara totalspeedad och helt översocial en period. Som ett hetsigt jävla monster, och sen är det kört igen varpå lampan slocknar och bröstkorgen tycks vilja sprängas. Vad fan är det för jävla fel på mig? jag har ju fått min medicin, jag trodde att det skulle upphöra nu. De där perioderna. Varför i hela jävla skithelvete kan inte jag bara få vara normal? Jag begär inte ens att få må bra! Jag begär bara att få ha det OK! jag begär ingen lycka, ingen ständigt lysande sol och ingen perfekt vardag, jag vill bara ha ett drägligt liv! Jag begär inte att gå omkring och skratta och le som en clown och att hela världen är nån satans lekplats. Jag begär bara att inte sprängas inifrån och det skulle vara fint om jag klarade av att vakna på morgonen som normala människor.

Nu vaknar jag och alex 06:40, leker i två timmar och somnar om bägge två, efter frukost. Jag är alltid vaken och bevakar alltid alex när han är vaken, han lämnas aldrig obevakad eller osysselsatt. Honom tar jag hand om på bästa sätt, det är när det handlar om mig själv som det brakar ur ibland. Är jag manodepressiv? Vad är det för fel? Varför kan jag bara inte få vara normal? Det är inte som att jag går omkring och tänker på svarta saker eller målar hela världen i dystra färger, jag har ju så mycket planer och så mycket tillförsikt och så mycket hopp! Jag vill inte dö, jag vill inte göra mig själv illa och jag är inte rädd för människor. Jag har bara ont och den smärtan är så uttröttande att jag kan sova hela dygn i sträck om jag fick och kunde. Jag har "bara" hela bröstkorgen hårt åtstramad av ångestrep som stryper mig så att jag kippar efter luft hela dagarna. Jag sitter och tar andetag efter andetag men ändå känns det som att jag inte får luft. Min läkare tycks inte bry sig nämnvärt om det här. Min beroendebehandlare säger "jaja, men alla har vi våra små egenheter och du ska se att om du bara tänker positivt så går det över".

VAFAN tror han? Att jag sitter och föreställer mig krig och vedermödor och FRAMKALLAR det? Varför tar de mig inte på allvar? Det är ju något fel med mig!

Jag var försenad till Beroendemottagningen idag eftersom trötthetsmonstret var över mig. Jag förstår självklart att det inte är okej att hålla på och vara försenad, men de verkar inte förstå att jag inte gör det med flit. Jag försöker verkligen. Det finns inte en centimeter av mig som gillar att jag förefaller opålitlig och nonchalant när jag dyker upp en halvtimme sen med en märklig ursäkt för andra gången på en vecka. Jag gruvar mig något fruktansvärt då jag springer dit med barnvagnen i högsta hugg, hela registret av självhat och elaka tankar hinner rulla innan jag når dörren och när jag väl kommer in får jag vänta 20 minuter innan en personal kommer ut, ser på mig med en irriterad min, går tillbaka in igen, hämtar en annan personal. Sedan står de innanför glasdörrarna rakt framför mig och diskuterar sin irritation över mig. Jag sitter där och hör alltsammans och de verkar inte bry sig om att jag sitter där. Jag förstår att det är en straffsituation jag sitter i och att jag har mig själv att skylla och återigen ger jag mig själv en mental smocka för att jag är försenad. Varför är jag det? Varför orkade jag inte ur sängen imorse? Varför är jag så jävla trött? Varför sjunker jag ner i depressionen igen? Varför säger inte läkaren något om det? Jag har förvarnat dem. Men de tycker att den medicin jag har är tillräckligt, jag antar att det är så. jag vågar helt ärligt inte fråga om antidepressiv medicin för jag vet vad jag kommer få höra. Floskler om att jag bör gå långa promenader i skogen, röra mer på mig och sysselsätta mig. Jag gör allt det där. Jag sysselsätter mig varje vaken minut för att slippa ha ångest och jag promenerar benen av mig. De lyssnar inte. Jag orkar inte ta upp det.

När personalen avslutat sitt jidder om min försening med irriterade röster och med förstulna blickar åt mitt håll kommer en av dem ut. Nu kommer det, tänker jag. Mycket riktigt får jag en utskällning och en ny tid, jag ska återkomma en halvtimme senare. Jag försöker säga att jag inte kan då, eftersom jag har skaffat barnvakt då jag måste till jobbet och hon ska anlända hos mig då. Personalmänniskan vänder ryggen till och går. Jag sitter kvar och stirrar. Jag är inte populär hos mig själv heller, tro mig, tänker jag och går ut. Jag anländer tillbaka, stressad, fyrtio minuter senare. Samma sak utspelar sig, nu är de REJÄLT uppretade för att jag inte kom en halvtimme, utan fyrtio minuter senare. Jag försöker då förklara att jag fyrtio minuter tidigare försökt förklara för en stängd dörr och en rygg hur det låg till och att jag sprungit hela vägen för att hinna. Jag får en föreläsning om hur oansvarig jag är. Jag säger att jag förstår. Jag säger att jag verkligen försöker. Jag tystnar mitt i, vet att det är lönlöst. Jag skyller ingenting på dem, vafan kunde jag bara inte varit i tid för? Jag slokar och får min medicin. Personalen går, surt och uppretat, och slänger igen dörren efter sig. Jag känner mig gråtfärdig. Det är inte första gången det här händer. Det är mitt eget fel, jag är en dålig jävla skitmänniska som kommer för sent. I huvudet: "Dumma jävla Loo. Dumma jävla skitunge!"

Jag minns hur jag var liten och satt och såg ut igenom bilfönster, fönstret i mitt rum, alla sorts fönster, och såg på medan världen därute pågick utan mig. Jag satt där och tänkte att "En dag, ska jag vara en del av allt det här. En dag ska jag vara med i surret, i farten, i livet som går framåt". Jag minns att jag såg mig själv som en passiv åskådare till allt skit som hände mig, det hände mig men ändå inte mig, det var som om en del av mig satt utanför och bara såg på. Det kunde alltid bortförklaras, skrattas åt, sopas under mattan. Det var väl inte så farligt. Det här klarar ju du, tjejen, du är ju så stark. Med det där bedjande uttrycket i ansiktet. "Snälla säg att jag slipper lägga ner energi på dig. Jag har ett liv att sköta." Och jag nickade och sa att visst, det här fixar jag. Inga problem. Förstulet leende tillbaka. Så bra, då är vår tid ute. Trevligt att råkas, varsågod nästa. Rullbandet fortsatte. Utan mig. De kände sig nöjda, som om de uträttat något. Mina uttalanden var lagda till handlingarna. Min namnunderskrift styrkte allt jag sagt. Ingen skulle lasta dem för något. Och jag åkte hem och satte mig vid mitt fönster igen.

Och ibland är det som om en tidskapsel temporärt omslutit mig och fört mig tillbaka till det där fönstret. Jag ser vädringsfönstret från vilken min mormor såg sin värld, varje dag, under sitt sista år. Jag minns henne så. Ständigt blickande ut, vakande. På avstånd betraktade hon sin värld bakom en glasvägg, precis som jag. Vi hade våra egna glasväggar hon och jag, av våra egna anledningar.

Jag hamnar där, ofrivilligt.
Jag kan bara göra en enda sak.
Vänta ut skiten. Oavsett hur lång tid det tar.

Backlash

Jag har haft väldigt mycket ångest den här helgen. Medicininsättningen går inte helt felfritt och obehindrat och detta resulterar i panikångestsymtom och luftfattigt tryck över bröstkorgen. Drar ständigt efter andan som om jag inte får luft. Igår blev det dessutom för mycket, overload totalt. Mamma ringde, båda mina besökare här hemma var stressade, uppträdde märkligt och sa ingenting så jag kände mig ansvarig för att hålla igång allting. Slutade med att jag i princip kastade ut folk för att få vara ensam.

Jag har varit i princip odödlig fram tills nu, mitt liv har bollats med fram och tillbaka och folk har undrat hur jag orkar. Jag med. Men så har det bara varit, en självklar sak. Nu har jag kastats tillbaka och börjat leva i en konstant backlash. Allt jag förträngt, all sabbad självkänsla, alla kemikalier, all frustration, vrede, sorg och abstinens jag gått och förträngt djupt inom mig har nu bubblat upp till min inre yta och kokar igenom bröstkorgen som en ständig, brännande het påminnelse om vilken katastrof jag skapat. Det bryter sig långsamt igenom bröstbenet och ilar nedför magen som ett uppslitet sår. Andningssvårigheter, luftfattighet, känslan av att kroppen och hjärnan är två separata sektioner av en enhet som kör varsitt race - det gör ont. Jag förväntade mig aldrig att den här resan skulle bli enkel, men jag trodde jag hade gjort upp med pinan genom att bara "bryta mig igenom" den när den kom farande. Istället rusade jag igenom den som en sprinterlöpare bort från ett oväder och trodde förstås att den korta skur jag fått över mig när jag började löpa, var allt. Nu har ovädret hunnit ikapp elitidrottskvinnan Loo i grenen "flykt", och jag saknar idag kondition att fly ännu en gång.

Samtidigt sitter jag här med ett barn, de stänger av hissarna så jag blir beroende av att ha barnvakt varje dag när jag går till beroendemottagningen eftersom jag inte kan ta mig ner med alex och vagn fem trappor ensam, och då måste jag ju ha folk här, som inte heller mår bra och som har sina issues att ta itu med, och sen är det H som inte mår bra alls, och jag försöker att hålla en god stämning mellan alla, och vill helst bara att de slår på hissfanskapet så jag kan isolera mig och inte behöver hjälp med en så enkel sak som att gå till beroendemottagningen. Jag är känslig för andras stämningslägen och när andra mår dåligt ovanpå detta, trots att det är mina vänner, så behöver jag, och vill jag, backa. Men jag kan inte backa av och fräsa åt någon som jag är beroende av för hjälp.. fattar ni? Moment 22. Imorgon är det lika illa igen och då har jag TVÅ tider att passa. Beroendecentrum OCH tandläkaren. Men just nu har jag för mycket panikångest så då måste jag boka om den - IGEN, och för att undvika att behöva dra hit barnvakter. Så imorgon bitti tar jag alex på ryggen i en ryggsäck eller nåt och bär ner honom och vagnen fem trappor, går till beroendemottagningen, får min medicin, pantar burkar till babysemp och tar mig hem igen, sen får folk säga vad de vill.

Och så måste jag alltså mer aktivt börja bearbeta skiten som bubblar upp, utöver det grubblande jag spenderar merparten av tiden med. Jag kanske måste skriva om det. Från början. En så här var det, typ. Det får bli så. Jag måste börja i rätt ände. Från början.
Jag börjar imorgon. Då kommer den. "Så här var det" - Del 1.

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

Vad fan säger man?

Det blir två poster idag, eftersom ämnena är så vitt skilda ifrån varandra.
Sedan jag fick barn har något skett i min kropp. Jag har alltid tidigare haft svårt för krig och död, men efter graviditet och förlossning har något annat, något ytterligare, förutom mitt barn, lossat från mitt innanmäte.
Jag pratar om smärtan. Den där kallhamrade, påtagliga, innanmätessmärta man känner när man läser om krig, massakrer och folkmord. Den plågade känslan från mitten av halsgropen när man ser bilder från krigsdrabbade länder. Den är outhärdlig. Och jag har så innerligt svårt att hantera det.
Nyligen läste jag en gammal artikel som behandlar folkmorden i Srebrenica. Det är förvånande, för jag gick ju faktiskt i skolan under den här tiden då det skedde, men jag minns inte att det togs upp i skolan. Jag minns inte ens att vi diskuterade det som skedde. Jag minns inte att det var öppet för diskussion och jag var inte ens, då, medveten om att det hände. Det är flera år senare, som jag blivit engagerad i politik och världshändelser som jag läst väldigt mycket om det, och det är fruktansvärt plågsamt, för jag har en sådan förjävligt utvecklad förmåga att leva mig in i berättelser som dessa.
Jag ser det där öststatliga, karga landskapet, jag känner krutdoften och jag ser massgravarna som grävs upp och ned av stora bulldozers. Jag ser hur man efter man faller till marken, dofterna av bränt kött och synerna, synerna av de torterade männen som fastnaglade mot träd förvandlas till bisarra krigsleksaker. Av människor. Precis som jag.

Samma sak sker när jag läser om andra världskriget, vilken jag blivit mycket mer matad med information om. Jag tror att ett helt år i högstadiet vigdes åt att se bilder och läsa om andra världskriget. Mormor har ju också berättat om det, vår släkt hjälpte judar över gränsen så vi var hett byte under krigsåren, uppe vid norska gränsen. Mormor har berättat rafflande historier om hur hon och hennes mamma gömde sig i en sådan där kökssoffa med lock, medan deras grannar satt ovanpå den. Militärer hade stormat bygden på jakt efter mormors bröder, det var ett jävla liv. Jag minns att jag redan som liten levde mig in i de där historierna som mormor berättade, och den känslan tycks bara ha växt sig starkare idag. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag läser om folkmord, krig, massmord och religiösa eller politiska konflikter. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan göra så mot varandra. Jag förstår inte hur man klarar av det. Jag förstår inte hur man kan utbilda människor till att tortera, våldta och mörda. Och det grämer mig så oerhört, hur ska jag kunna lära Alexander att hantera något som jag själv inte hanterar? Vad säger jag till min son när han en dag kommer med frågan "Mamma, varför dödar folk varandra?" Vad säger jag till min son när han vill köpa Call of Duty 4 till sin PS3:a, och jag ryggar tillbaka eftersom det är ett krigsstrategispel som går ut på att organisera en trupp soldater inom ämnet folkmord? Vad fan ska jag säga? "Älskling, jag vill inte att du köper det, ja, jag vet, om du köper det så är du coolast i klassen och jag om någon älskar dataspel, men det där spelet understödjer allt jag någonsin mått dåligt av och jag vägrar"?

Jag vet inte. Man vill ju skydda sina barn från allt ont. Men när styrkan inom en viker för en sådan enorm svaghet - vad säger man? Vad gör man?
Fy fan för världen, och hur den är uppbyggd, ser ut och fungerar.
Ibland undrar jag hur vi alla förblir såpass sane som vi är, så som den ser ut omkring oss.

Småbarnsföräldrar VS frågelåda: Droger

Jävlar, vad folk blir upprörda på skribenten till Den Här artikeln, med anledning av följande rad:

"För egen del bekräftas jag i mina livsval och tackar min lyckliga stjärna att jag förblivit barnlös. Barnfamiljen verkar vara direkt farlig för den intellektuella utvecklingen, förståndet och sömnen."
Ojojoj, småbarnsföräldrar och surgummor och surkukar över hela landet rasar, för huuur kan han skriva sådär? Fan, det bästa sättet att sätta igång ett ramaskri these days är verkligen att kritisera småbarnsfamiljerna. Snacka skit om vem du vill men småbarnsfamiljer är fredad zon, passa dig noga för att kritisera dem, de kan inte göra något fel, de är ju så tappra med sin kletiga barnmat och sina jävla lull-ord och sitt nojsande med bekväma overaller och medhavd matsäck.

Men fan, Stefan Ingvarsson, jag håller med dig! Jag har själv småbarn så jag kommer de där småbarnsföräldrarna inpå knuten mest hela tiden och det är så spot on det du skriver, särskilt det du skrev om den intellektuella utvecklingen. Den tycks ha stannat av.
För medsystrar som tidigare varit politiskt eller socialt aktiva, och bröder som tidigare skrivit de mest rafflande reportage och som varit så engagerade, så jävla brilliant, som brytt sig om grejer och som verkligen gjort en skillnad, går ner i varv och slutar plötsligt med allt de tidigare sysslat med. De släpper allt och förvandlas, helt och hållet, till Föräldrar. Och då jag är en själv så måste jag påpeka att förälder, det är jag alltid hundra procent och först av allt i världen kommer mitt barn - som sig bör, men att sedan fortsätta med att "Ja, först av allt kommer barnen och sen kommer det inget mer..längre" är bara.. ja, vad ska jag säga? Patetiskt? Tamt? Lamt?

Jag var själv orolig för att jag skulle förvandlas till en MAMMA när jag fött Alex. Jag var orolig för att jag inte skulle ha intresse för samhällsutvecklingen längre. Så blev det inte. Jag är precis lika förbannad som förr, men med vidgade spröt. Och med extra fyllning.

Frågelåda: Droger
Jag har fått frågan om varför jag vill gå subutexprogrammet. Jag kan förklara litegrann kring mitt beroende och hur det fungerat, utan mediciner;
Jag har alltid haft en märklig känsla i kroppen. Det känns som att jag hela tiden måste "mata" kroppen med något, som att den har ett behov som aldrig uppfylls. Oavsett hur mycket jag ger den, vill den alltid ha mer. Det är ett sug som går från munnen och in mot maggropen, som strilar ut i fingrarna och vibrerar i mitt mellangärde. Jag har missbrukat allt som går att missbruka under min livstid om det så varit mat, sex, droger, kärlek, andra människor, allt, allt, allt. Och oavsett hur jag matat och matat kroppen så har den alltid haft det där suget, som måste tillfredsställas till varje pris. Och till slut blir suget så jävla överdådigt och gigantiskt att jag matat det, oavsett om det krävts en olaglig handling, för det är så desperat man blir. Det är så det känns. Den konstanta stressen, den konstanta rädslan för att det man gör ska upptäckas eller fördömas och framför allt, vetskapen om att det man gör bara drar ner psyket än mer i skiten och att man liksom bara skjuter problemen framför sig bara växer och till slut sitter man där, nerrvvrak, med abs i hela kroppen och skakar och röker cigaretter och anklagar sig själv.

Jag har alltid varit den där festtjejen som festat för att det varit det enda vettiga jag tyckte mig vilja ta mig för som gav mig något. Att träffa människor, prata, dansa, uppleva saker och utforska sig själv. För man ska inte glömma att knarkande har flera dimensioner. Det handlar inte om att sitta och "köra ner sig" och "komma bort från verkligheten". Alla som säger att knarkande handlar om det har inte knarkat. För att ta droger handlar i allra högsta grad om verkligheten. Utan droger lever jag i ett mellanläge, ett distance land där ingenting är nåbart, allting känns så långt borta. Men med droger i kroppen är sinnena skärpta, de är som satellitspröt som bara tar in allting och matar in information i ultrahög hastighet. Multitasking och multicomputing och full fart, så funkar det. Äntligen ÄR man i den där verkligheten som alla talar om! Äntligen analyserar man, man känner viljan och man förstår så oändligt mycket, hur saker hänger ihop. Samtidigt som man är så kär i det som drogen ger en, nämligen styrkan att klara av allt omkring en, så bryter drogen ner ens psyke inifrån, som en liten skalbagge som sitter och äter och äter samtidigt som man är upptagen med annat.

Och just som du trodde att du var on top of the world, en odödlig som kör i 220 måndag till söndag och som aldrig stannar för att reflektera för det behövs inte, så hugger drogen dig i ryggen genom att bryta ner din kropp. Ditt psyke blir som en öken utan drogen, för psyket vet inte annat än att hantera saker MED drogen i sig. Du ligger där och sönderfaller i ditt eget personliga mikrokosmos och blir mer och mer världsfrånvänd, inåtvänd, ditt humör går i bergochdalbana, du skriker inuti men ingen hör. Och det värsta är att du inte ens ser det hända, för drogen har gett dig skygglappar och nojor, så det är alla andras fel, men inte ditt. Det är allt annat utom drogen det är fel på. Så är det ju. När folk försöker hjälpa dig att sluta så ser du inte, du hör inte, för det var ju drogen som räddade dig ur dig själv, det är ju tack vare drogen du fått alla vänner, fått den här nya synen på livet, fått den där orken, vafan, kom inte och försök ta det enda jag någonsin behövt, ifrån mig nu när jag äntligen känner mig som en dräglig människa. Så är det. Det är därför man brukar säga att man kan inte hjälpa en missbrukare sluta knarka förrän hon vill det själv. För man måste ha kommit till en viss platå, man måste ha brakat samman och insett vad det är som hänt. För är man kvar i skygglappsfasen och skyddsfasen, där man försvarar sin drog med näbbar och klor, så är man inte redo att börja sluta. Det är precis som att försöka övertala någon att sluta umgås med sin bästa vän. Vafan, min bästis ljuger inte för mig, men DU där! Du ser misstänkt ut, ska du komma och tjafsa? Och så tar man upp fighten.

Men tyvärr, precis som att drogen var din nya bästis så är den också din nya, och väldigt starka, fiende. För det börjar långsamt gå upp för dig hur livet är utan drogen. Och det är ungefär då du börjar inse att du kanske inte vill dansa tango med drogen längre, eftersom den är en backstabber. Men då är det för sent. För du är - en Beroende.

Och tack vare detta, så har jag suget. Jag har en kropp som vill bli MATAD med allt möjligt och det tar aldrig riktigt slut. Jag måste få bort suget, annars löper jag återfallsrisk efter risk, så länge jag har något annat att fokusera på så går det, men det är så inåt helvete svårt. Och jag behöver hjälp för att bryta en vana som jag har odlat i nästan nio år. Jag är väldigt långt på väg, men jag har så mycket kvar. Självklart ska jag klara det. Det sista jag vill ha, är ett nytt jävla abuse-förhållande med Drogen igen. Jag vill bara ha det lugnt och fint med min son och mitt liv så att det kan börja, så att jag kan börja jobba mot mina mål, för jag har väldigt, hög ambition. Det har jag aldrig saknat. Jag har bara saknat kapacitet att förverkliga den.

I'm getting there.

Panik

Jag fick en riktig panikångestattack i natt.

Tack och lov så sov Alex just då, så han märkte inte när jag började vingla, hur rummet bara slöt sig runt mig som en kokong, hur väggarna angrep mig en efter en och hur all luft slets ur mig, hur jag tappade all syretillförsel. Det svartnade och jag kastade mig ner på golvet, osäker på om jag skulle få ett EP-anfall eller inte, men det var inte EP. Det var ångest. Det var som om ett becksvart, sörjigt mörker i form av en knotig, fast hand slet ut hjärtat ur kroppen på mig. Jag låg på golvet och försökte andas medan smärtan skrek som ett barn i min mage. En sådan fruktansvärt kompakt ensamhet. Ett hål rakt igenom mellangärdet. Salta tårar strilade ohejdat ned för mina kinder, droppade ned på mitt parkettgolv. Jag låg och tänkte "jag måste verkligen dammsuga här" och försökte att inte gripas av total panik. Det gick inte. Paniken bara steg. Som om de senaste månadernas förtryckta känsloliv och alla mina återhållna tårar liksom sprängdes ut ur mig. Den där känslan av att känna sig så fruktansvärt jävla värdelös. Känslan av att inte längre ha någon att prata med som lyssnar. Känslan av att jag kommer att fastna här, i det här läget, med all min nyförlösta smärta i en hög på golvet. Tänk om jag dör nu, tänkte jag, helt irrationellt, för det var ju inget fysiskt fel på mig. Förutom att jag inte ätit på flera dagar. Det har bara inte gått. Den lilla mat jag haft råd till har fastnat i strupen. Den lilla mat jag fått ned har kroppen stött upp igen. Jag gör det inte med flit. Det är min kropp som kapitulerar inför ensamheten och smärtan. Jag är lämnad ensam nu. Det är bara jag som kämpar med mig själv. Jag och mitt lilla sovande, vackra barn.

Det här är inte ett inlägg som handlar om att jag är någon slags martyr som vill att man ska tycka synd om mig. Det sista jag vill är att man ska tycka synd om mig. Jag försöker bara förklara hur jag mår. Som vanligt är det min blogg som får bli ventilen för det jag känner, min stumma psykolog, min korrespondens med mig själv. Det är bara det att jag känner att jag kämpat så länge för ingenting. Det är som om jag stöttat, hjälpt och funnits där och försökt att göra det bästa jag kan för att han ska växa och må bra, även om jag inte lyckats eller gjort det på fel sätt så är det det jag har gjort, låtit allt annat komma i tredje hand. Accepterat, förstått, grälat, försökt att vara stark och hålla honom uppe, hålla oss uppe. Och allt det för ingenting. Allt det, för att den andre parten ska segla iväg på någon räkmacka med sitt nya liv medan jag ligger här och inser, allt mer, hur mycket jag försummat mig själv och mina egna känslor, för nu är det jag som behöver stöd och en varm famn, men då finns det ingen där.

Visst kan jag ringa till någon av mina vänner och prata ut, men det tjänar ingenting till. Att jag klagar och gnäller på hur jävla dåligt jag mår leder inte till något positivt. Det är som en stor sörja av allting.

Jag har lagt ihop ett och ett nu och dragit nya slutsatser som jag inte är så glad över att inse.

Det är inte min livsvilja det är fel på. Det är livskraften som har temporär torka.

Mycket att förklara

Det här blir långt, för nu finns det mycket att förklara och berätta:

H berättade idag i ett samtal på MSN att han känner att jag målat ut honom som ett monster i mitt näst senaste blogginlägg här. H flyttade till en vän på samma ort för några dagar sedan i väntan på sin nya lägenhet. Bägge var eniga om att det är det bästa för oss att vi inte bor tillsammans och att det inte kunde vänta en månad - vi nöter och tär på varandra som det är nu, med våra egna issues på separat håll såväl som de gemensamma. Vad H menade var, att människor kan uppfatta honom som ett totalt monster utifrån det jag skrev, och han känner att det inte ger en nyanserad bild av honom. Följaktligen anser han också att det egentligen är en alldeles för privat angelägenhet för att skrivas ned i en blogg. Jag tänkte bemöta det med lite av mina egna tankar kring varför jag skrev om det här, och varför det är viktigt att prata om såna här saker, behandla dem och inte sopa saker under mattan. Och samtidigt nyansera bilden av vår separation.

För det första så tycker jag att det framgår tydligt i min text att jag betraktar H från ett större perspektiv. Jag poängterar flertalet gånger att H är en omtänksam och underbar person som är omtyckt av många. Jag beskriver den dubbelnatur som H har, som är en följd av uppväxt, familjeförhållanden, samhällets bristande insatser och felbehandling av honom. Utan att gå in på detaljer så finns det naturligtvis många tragiska incidenter som ligger till grund för de depressioner och den smärta som H utstått dagligen under i stort sett hela hans liv. Att han aldrig fått en korrekt diagnos och att samhället slussat runt honom mellan individer som inte "klarat av" eller förstått vad som varit fel, och att hans familjesituation varit direkt ohållbar redan från födseln är viktiga faktorer som helt och hållet bär ansvaret för att han idag lider så mycket som han faktiskt gör. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag faktiskt förstår varför han gör som han gör och varför det här händer. Samtidigt som jag förstår och är medveten om kedjan, orsak och verkan och hela den bagen, så går det faktiskt inte att lindra smärtan bara genom bildning i ämnet. Oavsett var det kommer ifrån så gör det mig illa. Oavsett vems fel det är att han agerar som han gör så går det ju ändå ut över mig, det är ju jag som fått höra alla de hårda orden och de höga skriken och det är jag som gråtit och förlåtit honom, gång på gång utan att det blivit någon förändring. Jag försöker inte antyda att H inte VILL förändra sitt beteende, jag poängterar bara att det faktiskt har skett och jag klarar inte av att vara ensam i det mer. Jag orkade inte gråta mig till sömns en enda gång till för att jag är så uppfylld av hopplöshet, villrådighet och smärta. Det är verkligen plågsamt att leva med en dubbelnatur, för det är ju inte den där onda sidan jag skaffade barn med, det är ju den där goa människan som mellan humörattackerna skämtar, skrattar, skojar och busar med en och som man i alla väder håller ihop mot världen med.

Alexander då?

Jag har aldrig försökt insinuera att H inte skulle älska sitt barn, för det vet jag att han gör. Jag vet också med säkerhet att H aldrig skulle göra Alexander illa eller skada honom på något sätt. Om jag hade minsta misstanke åt det hållet skulle jag inte tvekat en sekund, jag skulle tagit med mig Alex så långt bort från H som möjligt bara gick. Det är extremt viktigt för mig, och det har jag framhållit under hela min graviditet, att Alex får en nära relation till sin far. Det är något vi diskuterat i många långa nätter, och det har varit en viktig fråga för oss båda, dels eftersom jag tycker att det är viktigt jämställdhetsmässigt att barn får lika god kontakt med båda sina föräldrar och dels eftersom vi båda växt upp med delvis frånvarande fäder som grävt ned sig i arbete och burit ekonomiskt ansvar till priset av en relation som de säkerligen velat ha, men inte fått. Mina moraliska ställningstaganden gentemot de klassiska könsroller i familjesammanhang som vi alla så väl känner till är ganska starka. Jag har aldrig diggat bilden av fadern som den försörjande, ekonomiskt ansvariga leksnubben som kommer hem trött efter jobbet lagom till att käka och kolla på sporten, vars första djupare initiativ till engagemang är de lite tuffare "buslekarna" som innefattar bollsporter, brottning, jakt och nöjesparksbesök och som glider genom barnets liv som den inneslutna, lite känslomässigt svalare kontrasten till modern, som fått i stort sett hela ansvaret för barnets språkliga och känslomässiga utveckling på nån slags automatik - ja, ni fattar. Lång mening också, skitsamma.

Jag och H har varit eniga om att det inte är de rollerna vi vill ha i Alexanders liv. Ingen av oss uppskattar traditionella könsroller - bli nu inte uppjagade och lägg fokus på det är ni snälla, jag tycker att folk skall vara precis som de vill och det handlar inte om någon militant jakt på människor som beter sig på ett särskilt sätt utan mer en kamp för de människor som INTE beter sig på just det sättet. Jag tror på frihet och individualism, åsiktsfrihet och hela den grejen och både jag och H har varit eniga om att könsroller faktiskt lägger krokben även för mannen, och inte bara för kvinnan. Kvinnan som uppfattas som den vårdande, som ska plåstra om, pussa och trösta och sy ihop kläder och vara "överbeskyddande" och inte uppskatta "farliga lekar" och representera någon form av tillbakahållande av upptäckarglädje och därmed ju är liiite tråkigare än buspappan, som liksom håller i tarzan och he-man-lekarna och sparkar boll och som tycker att mamma är liite fånig som håller på och tjatar om att de ska ta med sig en extra tröja när det blir kallt. Jag och H vill inte ha det där. Vi har diskuterat många gånger hur vår relation kan komma att bli om och när vi separerar, och har hittills varit väldigt eniga om det faktum att vi ska dela på ansvaret, att vi alltid skall fatta beslut gemensamt och att vi ska hålla ihop kring alla issues gällande Alexanders fostran. H har känt rent spontant att han vill ge Alex mycket fysisk kärlek genom pussar och gos och i min värld kan du aldrig skämma bort ett barn med "för mycket" kärlek.

En relation som inte fungerar.

Men nu är vi oeniga och obalanserade. H mår väldigt dåligt och håller sig just nu borta från oss, gissningsvis för att skona oss från det beteende som följer på depressionen han har. Det leder till att jag inte får assistans och närvaro av den som är så viktig för Alex. Jag blir purken på H för att han inte kommer upp och träffar Alex som han gjort varje dag innan vi separerat och samtidigt förstår jag ju absolut varför han håller sig undan då han är medveten om att han sårat mig och han försöker att inte utsätta oss för sitt humör. Han ändrar sig ständigt kring hur han skall se på mig, ibland är han taggig mot mig och så kommer små anklagelser haglande. Små försök till provokation som jag försöker att inte besvara. En distanserad iskyla uppstår och jag blir arg och ledsen, anklagar honom för att vara oansvarig och nonchalant gentemot mig och Alex och han stolpar iväg sur och tvär. Så är alltså läget. Senare kontaktar han mig och är anklagande och menar att jag inte underlättar för honom, att jag inte ger honom "en chans", att jag är respektlös inför hans depression och oförstående mot hans tillstånd i stort. Jag är en okänslig kärring rent kort. Jag är jävig i situationen, kanske är jag det, kanske inte, jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll vad jag är för jag känner mig precis lika nonchalant behandlad som han.

Om "monstret"

Jag tycker att han försöker sopa allt under mattan, han har aldrig velat prata om sina vredesutbrott eller de hemska, nedlåtande och elaka saker han sagt till mig. Hur han stått och hånfullt och bergfast talat om för mig att han förstår varför mina andra pojkvänner lämnat mig, bedragit mig eller slagit mig och att jag har mig själv att skylla för hans beteende. Att jag enbart ska hålla käften för jag är bara en pipig kärring som ber om medlidande. Att han ångrat att han träffat mig och skaffade barn med mig. Att jag är ett rent misslyckande från början till slut, född av en knarkare till morsa och hur jag kommer bli precis som hon. Att ingen ändå kommer att lyssna på mig för att jag tagit droger och ingen litar ju på en knarkare ändå, ingen kommer tro mig när jag berättar hur han är. Hur han tagit varje utväg i beräkning och hur han alltid har en spärr för alla utgångar. Nogräknad. Detaljerat planlagt. Mitt förflutna visar vilken hora jag är, hur jag inte förtjänar annat än hans förakt som jag beter mig, uppför mig. Jag kommer sluta precis som min morsa, man ser ju att jag är på väg att bli galen redan nu. Får man höra sådant här, i timmar, och bli behandlad som ett avskräde, ett äckligt kloakdjur, ibland i dagar innan han dämpar sig, bryter ihop, gråter och ber om ursäkt och lovar att söka hjälp, ber att jag inte ska lämna honom, då blir man till slut mer eller mindre galen. Man gör ALLT för att inte påverka honom så att han blir på dåligt humör, men vissa dagar är man själv så nere att det är svårt att vara till lags och vara trevlig, så i ett okänsligt ögonblick så fräser man till och stöter bort honom i en diskussion, man visar humör och en groda hoppar ur munnen och då blixtrar det till i ögonen på honom igen. Åh nej. Inte nu igen. Hur länge ska det pågå den här gången? Kommer han att nöja sig med några timmar innan han demonstrativt går och lägger sig och lämnar mig ensam i vardagsrummet med barnet (eller magen), gråtande, som den ensammaste människan i hela världen, framför datorn, och någon frågar hur det är och vad gör man vaken? Och man svarar att äh, det är lugnt, lite deppig bara. Förmodligen mest trött, du vet, mycket möten och så blablabla bortförklaring.

Men nu är det alltså över, för jag klarar inte sitta tyst och sluten mer och hoppas att han ska må bättre så att det upphör av sig själv. Jag vill så gärna stanna och vara ett stöd för den människan som gång på gång gråtit och bett om ursäkt och stöd, men jag klarar inte av att leva med hans bror Monstret. Monstret är en systematisk, nogräknad, iskall och metodisk individ som står i kraftig kontrast till den riktiga Henke. Det är som två helt skilda personer, och de som mött Henke och tillochmed LEVT med honom i flera år har inte alla sett honom. För han blir inte monstret tillsammans med auktoritetspersoner, män i stort, eller vänner av manligt kön. Flera människor än jag har sett monstret, men jag är inte den första som inte blir trodd. Och det ÄR svårt att tro. Och det här handlar inte om att utmåla honom som en ond människa för att, så att säga, försöka framställa honom i dålig dager. Jag försöker inte bli mer ovän med honom eller svartmåla honom inför främlingar. Jag försöker berätta om en sida hos den person jag har barn med, som inte är en frisk sida, som han behöver få akut hjälp för, någon måste hjälpa honom att finna ursprunget till Monstret och lösa problemen så att Monstret flyttar ut, för Monstret förtär den riktiga Henke. Han sabbar för Henkes relationer och han FÅR inte komma emellan Henkes relation till sitt barn! Nånting måste göras och jag vet inte hur jag ska stötta eller finnas där för den hjälpen när jag själv trots allt är sårad och lider av situationen som uppstått.

Den här obalansen leder till osäkerhet och velighet, och hela den här soppan påverkar naturligtvis lilla Alex. Små barn är väldigt känsliga för skiftningar och nyanser i stämningslägen och humör. Avvikande beteendemönster, om än så små, uppfattas genast. Naturligtvis utan kapacitet att kunna analysera dem och dra slutsatser, så resultatet blir oro, spänningar, nervositet och förvirring. Skitjobbigt att veta att situationen man själv är delvis ansvarig för, stressar det lilla barn som man har såna monsterinstinkter att skydda och överösa med kärlek och det är så jävla plågsamt att man inte bara kan lösa problemet och häva stressen. Så man försöker göra det bästa av läget istället - jag spenderar dagarna med att säkra mig och korven i en bubbla. Vi dansar, skrattar, sjunger, jollrar, plockar och promenerar och pysslar och äter. Jag försöker vara den bästa mamman nu, jag och mitt lilla ljus till unge och samtidigt så sitter jag här och undrar vad FAN jag ska ta mig till med den här situationen, för nu har jag gjort allt i min makt för att försöka lösa det. Jag har hjälpt honom att få remiss till en psykiater och jag har sagt att jag stöttar och finns om han behöver prata. Jag försöker samtidigt att inte låta mina sår inuti gå ut över min förmåga att hjälpa men jag är inte rätt man för jobbet, för jag klarar inte av att stötta någon som sårat MIG eftersom jag inte får stöd tillbaka. Jag är ingen supermänniska! Det här är en återvändsgrändssituation och jag blir inte klok på det.

Den stora frågan, och nuvarande stillestånd

Vad skulle ni ha gjort då? Vad skulle jag ha gjort? Har inte jag rätten att få läka genom att skriva om det jag går igenom, min enda ångestdämpande medicin? Jag har inte rätt att baktala honom eller någon annan eller förvränga sanningen, men jag måste kunna spegla det subjektivt. För det är ju det den här bloggen är för mig. Den är mitt prozac. När jag skriver och får reaktioner på mina känslor och det som sker i livet från utomstående känner jag att mina ord rättfärdigas. Jag får chansen att förklara saker ingående och ventilera ut det känsloliv jag stängt in utan att bli avbruten. Det handlar om bekräftelse. Det jag känner är normalt, andra förstår mina reaktioner. Andra har också känt så. Jag satte ord på en känsla åt någon annan.

Nu har H sagt att han vill säga upp kontakten med mig och att han minsann kommer och umgås med sin son när det passar honom, att jag är en jävla idiot eftersom jag nekade honom att ta med sig Alex imorgon när han åker till sin syster som han inte träffat på två år. Jag motiverade det så här - för det första; Alexander är inte ett utställningsobjekt eller en accessoar som man bara kan kräva tillgång till när det passar en. Han har inte kommit och gosat med honom ensam eller deltagit i vardagsbestyr på flera dagar, eller ägnat honom uppmärksamhet, men när det kommer till att "visa upp" honom och vara "stolt pappa" inför släkten så fanns tydligen ork. Det klingar illa.
För det andra så är det min son också. H behövde få träffa sin syster själv då de inte mötts på länge, vilket är helt förståeligt och naturligt. Att jag inte ska följa med är alltså logiskt. Men jag är bara inte med på att någon ska sitta och pilla med MIN son och vilja umgås med, och träffa honom, men JAG är inte med? Man får tycka att jag är en överbeskyddande mamma eller töntig hur mycket man vill, jag är lite trött på att jag ständigt får erbjudanden från familj och vänner att de "gärna kommer och hämtar" honom när jag påtalar att jag är trött. Jag behöver få ha mitt barn nära mig. Ibland har jag hjälp i hemmet av både min syster, någon av mina få vänner eller en familjemedlem, som vaktar honom i rummet bredvid så att jag får sova några timmar, i trygg vetskap om att han finns nära mig men ändå inte behöver min omedelbara tillsyn, och att jag när som helst kan titta till honom om jag skulle bli orolig. (Det är guld värt att jag har några nära som ställer upp på det viset, i mitt hem, och jag kommer att återgälda de tjänsterna en dag - med ränta!) Jag har mött på en del himlande ögon och en del "men hallå, du kan ju inte hålla på och skydda honom från ALLT och NÅNGÅNG måste du ju kunna lämna bort honom och du är ju lite VÄL överkänslig". Ja, so? Är det ditt barn? ÄR jag verkligen så överkänslig för att jag inte vill lämna bort mitt barn hur som helst och för att jag njuter av att vara nära min unge? Varför skall folk alltid hålla på och kritisera hur man sköter sitt barn enbart för att man gör något på ett sätt som inte passar eller gynnar dem?

Jag har tillexempel sagt nej när H's mor berättat att hon "bestämt" att hon skulle "låna" Alex en hel dag i sommar för att åka in till stan med barnvagnen och "låtsas att hon är morsa" och gå på Skansen med honom. Jag har också sagt nej när hon och andra upprepade gånger tjatat om att få komma och hämta alex och ta honom med sig (utan mig) för att "visa upp" för diverse släkt och vänner. Om det är någon som skall "visa upp" mitt barn, vara stolt över honom och bestämma vem han ska träffa, så är det jag och H, inte någon annan. Jag är djupt tacksam för att han har mor och farföräldrar som älskar honom och jag vill stimulera deras engagemang i honom, men man ska inte glömma bort vem som är mamman och vad som faktiskt passar sig. Och min sons liv är inte försedd med vare sig inträdesavgift eller svängdörr och är således inte vare sig turistattraktion eller någon man besöker eller "tar med sig" när det "passar" för att folk så gärna vill ditt eller datt. Andra människors viljor står och växer i skogen om jag får vara ärlig. Bjuder man över mig och alex till sig så kommer jag gärna och hälsar på när en lucka uppstår och en mammaledig kvinna har en hel del luckor. Vill man leka med och gosa med min unge har man mitt fulla stöd. Vill man gå ut en sväng med barnvagnen i området är jag inte helt omöjlig. Men om man inte är mamma Loo eller pappa Henke så går det tyvärr inte att få komma och hämta honom och ha honom ensam, för han är för liten. Vad jag skulle komma fram till är att, när jag sa att H får hälsa på hos systern utan alex, så anklagar han mig för att "använda barnet som ett vapen". Det är ju det sista jag gör! Det ÄR inte för mycket begärt att man tar hänsyn till mig som person om man ska dela ansvaret för en gemensam son.

Idag var jag och H uppskriven på föräldrakurs och H vill inte ha med mig att göra i nuläget, så jag måste ringa till BVC och klura ut hur jag ska göra nu. Jag vill inte gå dit ensam bland alla mammor och pappor och sitta där ensam med mitt barn och känna mig dum. Jag ska försöka få plats i en grupp för ensamstående mammor, om det finns någon sådan. För det är ju en sån jag är nu. En ensamstående, oviss mamma med lite trasiga kanter som inte vet ett skvatt om framtiden eller hur den kommer att se ut. Men trots allt en ensamstående, oviss, kantnaggad mamma till världens underbaraste, finaste, gladaste unge. En riktig skatt. Vilken tur ändå, att jag har den där fantastiska ungen. När han skrattar så exploderar fyrverkerier i mitt hjärta och all oro är som bortblåst. Det här grejar vi! Det vet jag ju.
Frågan är bara hur det kommer att gå till.
Fan vad långt det blev, men jag har mycket tankar som snurrar i huvudet och enda sättet för mig att bringa ordning i ett kaos är att sortera dem och klä dem i ord.
Förstår ni vad jag försöker säga?

En tung separation

Jag tänker berätta lite om vad som sker i mitt liv just nu.
Henke och jag ska separera. Med i stort sett omedelbar verkan. Att vi levt som sambor utan att ha ett kärleksliv väldigt länge är ingen hemlighet för de flesta runtomkring oss. Det har varit ett helvete de senaste veckorna, att tacklas med allting som har med oss att göra, och att frigöra mig från den smärtan som vår relation har orsakat mig, kommer att ta tid.
H har ett fruktansvärt humör. Hans temperament går ut över mig och Alex. Så har det varit under större delen av min graviditet och under hela vårt förhållande, men jag har tigt om det och försökt bearbeta det tillsammans med honom. Jag har trott in i det sista att saker ska förändras. Jag har hoppats på att hans humör, hans psykiska hälsa ska förbättras och att han ska upphöra med att behandla mig så illa som han har gjort. Jag har hoppats på att jag ska slippa utstå vredesutbrott i timtal, ibland i dagar, där han angriper mig och knäcker mig ned till minsta beståndsdel för att sedan vakna upp, som i någon trance, och ha ångest, bli ångerfull och ledsen i flera dagar, som i en ond cirkel. Att jag gång på gång tröstat, stöttat, tagit hand om och funnits där för någon som gjort mig så illa kanske är märkligt, men det handlar om att vara så nära inpå någon som inte mår bra, som blivit skadad av samhället i tidig ålder och som sedan bara fått vara, utan att bearbeta skiten han fått gå igenom. Det handlar om att man har ett då blivande barn tillsammans att försöka bygga upp ett liv kring, och att man hoppas att när det barnet kommer, så ska allting magiskt ordna sig.

Så blev det inte, och jag får möta den verkligheten nu. Jag och H kan inte leva tillsammans. H kan knappt leva med sig själv i det här läget. Jag har gått och blivit en mussla. För var månad som gått med ständiga bråk och ständig mental terror, så har mitt känsloliv knycklats ihop till en hård bit stanniol som levt för en enda sak: Mitt barn. Och det är så det är nu, situationen är ohållbar - vi måste separera med omedelbar verkan för att inte Alex ska behöva bli delaktig. För att han ska slippa vara rädd och orolig, för att hans mamma ska kunna slappna av och förhålla sig till världen som en stark person och inte som en mentalt nedbruten, känslokall kvinna som inte orkar bemöta honom med ett leende för att hon varit i ännu ett gräl med hans far.

Det är rätt ironiskt att jag, som är så stark och en så fri och självständig kvinna, ska ha lyckats hamna i ett förhållande som varit så oerhört låst. Jag har upphört att göra vissa saker för att inte hamna i bråk med H. Jag har upphört att prata med vissa människor och låtit bli att göra en hel del saker, allt för att slippa bråk. Bråk som ändå kommer förr eller senare. Till slut ringde jag psykakuten, jag ringde H's adoptivpappa, som kom hit och gjorde ner mig, vägrade tro på mig när jag berättade vilket monster H kan förvandlas till. fast H satt och erkände allt och jag satt och grät och berättade hur psykiskt nedbruten jag blivit och att det inte var lätt för mig att berätta det här, hur jag hållt tyst om det till alla så länge, så tittade han på mig och menade att HAN kände H bättre än jag och att han minsann aldrig sett H så under de sex år de bodde tillsammans. Och det kommer från en snut som sett en hel del våldsamma män och vet om hur sådant fungerar. Han trodde mig inte. Han ville bara att jag skulle sluta provocera H och att det var underförstått mitt eget fel allting eftersom jag "provocerat till bråk" och att jag "överreagerade". Att få det kastat i ansiktet av någon man hoppats få hjälp från, när man sitter knäckt och söndergråten och ber på sina bara knän om hjälp från, är vidrigt. Jag trodde inte mina öron. Han tror att jag ljuger för att kunna sno åt mig lägenheten själv! Javisst, för det är ett så eftertraktat andrahandsboende jag bor i här i ghettot! Han tyckte ju att jag var den som skulle flytta. Med barn och allt. För det är ju jag som är boven i dramat. Det är ju MITT fel att H har psykiska problem som han väljer att ta ut på sina partners och kvinnor i hans närhet och inte på adoptivpappesnutar.

Det är svårt för människor att förstå att samme snälle, schyssta grabb de känner som sin adoptivson, vän och bror förvandlas till ett monster när han är ensam med en och terroriserar en psykiskt i flera timmar, ibland dagar. Det är svårt för människor att se att samme snälle, missförstådde grabb som de känt så länge, kan behandla en annan människa så illa för att han själv mår så dåligt och inte kan kontrollera sitt humör. Samme grabb som själv blivit illa behandlad, fått ta skit för den han är hela livet och som vardagligt är en underbart omtänksam människa med många kvaliteter som uppskattas av lika många. Men det är sanningen och det är ingenting jag diktar ihop för att få ut något av. Det är fadern till mitt barn vi pratar om - jag vill att han ska må bra, att han ska få en fantastisk relation till sitt barn, jag vill att han ska bearbeta all skit han gått igenom, få medicin för sin ADHD och få stöd från omgivningen men jag vill också att JAG ska må bra, att folk ska förstå att det här inte är lätt att skriva, och jag vill att man förstår att oavsett hur lite vi varit ett par det senaste halvåret, så är det här en jobbig tid för mig. H flyttar ut inom en månad till en lägenhet som ordnats åt honom i den akutsituation som uppstått. Fram tills dess försöker jag att leva normalt, träffa vänner och återta mitt sociala liv men jag känner att hela jag sviktar. Mitt självförtroende är i botten. Mitt känsloliv är helt söndertrasat. Mitt förtroende för människor är knappast på topp. Och det gör ont att ha ovissheten ruvande över mig; ovissheten kring H och hans barn och hur han ska klara livet ensam, hur det ska bli med vår framtida relation när så mycket är förstört - och då menar inte jag kärleksmässigt, för där har det redan pajat så mycket som möjligt bara går - jag menar relationen till honom som mitt barns far.

Jag har många viktiga beslut att fatta just nu. Jag hoppas att familj, vänner och nära har förståelse för varför jag skriver det här och berättar som det är. Jag behöver få ventilera det här, jag behöver få prata om det som hänt och inte sopa känslorna under mattan. Jag behöver få vara ledsen och tala ut, för återhållna känslor och instängd sorg gör inget gott för mig och min son. Min son förtjänar det bästa av det bästa, en glad mamma som har kapacitet att ge honom så mycket kärlek att han nästan storknar. Varje dag ska vara en orgie i upptäckarglädje, pussar, mammavärme och trygghet. Hans barndom skall finnas i hans minne som vuxen som ett vackert dis där han kände sig fullkomligt trygg, älskad och uppskattad - hela tiden. Aldrig ska han behöva ta hand om sin mamma för att hon gråter. Han ska inte behöva tvingas på ett för tidigt vuxenliv för att ta ansvar för något som hans mamma och pappa ska ta hand om. Alexander är hela min värld, han är den främsta anledningen till att jag andas och lever och han är ljuset i den tunneln jag färdats i, i 27 år innan han kom, den tunnel jag kallat för liv.

Så det är så här det får bli. Vi separerar, och en ny epok i mitt liv randas. Förhoppningsvis kommer H att må så pass mycket bättre att han känner att han vill och kan umgås med sin son. Ofta. Förhoppningsvis kommer H att få råd, stöd och hjälp för sina problem och medicin så att han hanterar sig själv och det svarta som finns inuti honom. För Alex skull och för hans egen.
För egen del kan jag bara säga, att det kommer att dröja innan jag går in i något som kallas relation igen. Det kommer att dröja innan jag tar steget att älska någon och det är helt i sin ordning. Nu är det jag och Alexander. Mitt kiddo. Den lilla familjen.
För allt som räknas och den som alltid har nummer ett i mitt hjärta är ju han.
Min Aaron Benjamin Alexander.
Min älskade son. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket man kan älska en annan människa förrän han äntrade arenan. Aldrig kunde jag föreställa mig hur kärlek kan gå så djupt in i en att man är beredd att ge hela sin själ för en annans liv. Att man är beredd att gå igenom eld och vatten om och om igen för den där lilla varelsen som ligger i ens knä och betraktar en medan den jollrar och griper om ens finger med sin lilla varma hand.
Det kunde jag aldrig ha föreställt mig. Det var över förväntan. Så, för hans skull, så fixar vi det här också. Klart vi gör. Klart jag gör. Jag landar alltid på fötterna. Har gjort och kommer alltid att göra.

Men det är över nu. Och en ny vardag är på väg att formas. I livet. Här och nu. Här börjar det. Här fortsätter det. Nu passerar vi "gå".
Och jag lämnar det brustna hjärtat bakom mig och går vidare.

Mitt varmaste tack till Ella och Maria, som ställer upp så helhjärtat och osjälviskt för mig. Ni är guld värda.