Grattis pappa

Grattis pappa på din 50-årsdag. Jag beklagar att jag inte kunde komma idag. Jag har legat under en filt och stirrat in i en vägg precis hela dagen och inte varit förmögen till kommunikation. Jag är ledsen att jag inte hade en godtagbar ursäkt, som du brukade ha när du inte kom på mina födelsedagar när jag var liten, eller under precis hela min tonårsuppväxt, som att jag var på jobbet eller att bilen gått sönder eller att det var kö på lilla essingen eller att jag faktiskt var tvungen att åka hem till person a och lösa ett problem på grund av person b vilket person c, det vill säga du, fick dessvärre bli lidande "men jag lovar att gottgöra det" vilket du aldrig gjorde så nu kanske det är din tur att förstå att löften är inget man håller, alla ord är tomma, meningslösa och innehållslösa och jag brås mer på dig än vi först trodde för nu har jag också lärt mig att lova något jag inte håller. TACK pappa. Och grattis på din jävla femtioårsdag. Jag och liselott har ätit linser och ris idag, för det är det enda vi har i skafferiet. Som tur var fick jag ett halvt paket cigaretter av Veronica igår, annars hade jag inte haft råd att röka heller. Och som tur är så hjälpte underbara ¤ mig med ett lån till min skolräkning, annars hade jag blivit relegerad nu också. Så man kanske kan säga att jag har lite större problem än det faktum att jag inte kan köpa en present åt dig, och det var lite over my head idag. Så kära pappa, jag hoppas du hade en FANTASTISK födelsedag. I övrigt kan man faktiskt säga att jag faktiskt inte skulle kunna tagit mig dit heller, eftersom jag inte har råd med ett sabls busskort. Vilket innebär att jag kommer att planka till Jakobsberg imorgon för att ta mig till skolan; och alla andra dagar också för den delen fram tills år 2045 då jag studerat klart och skaffat mig ett hederligt arbete.

Fuck, alla vet att jag i stort sett bara haft morallösa eller svarta arbeten under de senaste åren och det har nu betalat sig i och med 12000 kronor i skulder. Jag har satt mig här själv, på alldeles egen hand, och jag ska ta mig ur det på alldeles egen hand (för gudarna ska veta att jag tänker inte be dig om hjälp) men då ber jag så hemskt mycket om ursäkt över att jag inte orkar vara någon tjusig, uppvisad dotter som du på din femtioårsdag kan visa upp under förevändningen att du faktiskt är en bra far (vilket du inte är, faktum är att du inte är min far i mer än en biologisk mening, det är lugnt, morfar tog med mig till cosmonova, du kan slappna av nu). Jag tänker inte skriva något fint brev till farmor och farbror birger, för farmor behandlade mig som en dryg, arrogant kärring när jag var liten. Hon klippte av mig mitt hår och kallade mig för nedsättande saker och jag minns inte att hon var särskilt kärleksfull. Hon kunde inte ens berätta att hon skulle gifta sig, hon bara stack och flyttade till Dalarna. Så nu, när hon har cancer och tycker att hon så här på ålderns höst vill ha sitt barnbarn tillbaka, vet du vad jag gör med den efterklokheten? Jag pekar finger åt den. Och jag tänker inte säga hej till faster britta som är pedant och som satte på sin unge en kostym när han fyllde fem och sen fick ungen knappt röra sig. Och dina kusiner..jag visste inte ens om att du hade kusiner, vad fan ska jag säga till dom? "Hej kusiner, jodå, allt är bra. Jag är en föredetta knarkare och morallös horunge som blivit dotter på gamla dar. Kul att träffa er med!"
Jag tror inte det.

Om ni ursäktar mig, men jag ska försöka droga ner mig till sömns nu.

Bild: Igår var jag en seriefigur.

Inför söndagen

01:50

Vad kostar du, min vän? Jag menar; vad kostar din vänskap?

Alla har ett pris; just name yours. Jag vill bara veta; för nyfikenhetens skull. Är du svårköpt? jaså? Vad behöver jag säga till dig för att du ska sänka ditt pris? Tror du att du är prislös, att du inte går att köpa? Säger du det? Så du har aldrig blivit köpt? Din lojalitet, dina tjänster, din vänskap, din tystnad, din resignation, din kärlek - den har alltså aldrig haft ett pris och den har aldrig blivit köpt?

Jag skall träffa en massa familj imorgon. Familj som inte sett mig som en del av dom på flera år. Plötsligt ska jag fira med en släkt jag knappt vet namnet på. Plötsligt är allt som vanligt, till skillnad från det faktum att det sitter också en 25-årig dotter i hörnet och ler och låtsas som om hon alltid suttit där, som om hon alltid varit inbjuden.

Vet ni, att jag tycker att det är ganska sorgligt att jag helt plötsligt deltar i släkttillställningar i en släkt jag aldrig ändå tillhört. Jag kommer dit för att mina syskon är där och det ska ni veta att utan dom hade jag inte satt min fot hos er. För ni har aldrig egentligen bjudit in mig i er värld. Jag vet knappt vad ni heter och nu skall jag alltså, som förstående och vuxen, försöka sätta mig in i sammanhang som andra barn får hela livet på sig att lära sig. Det gör ont.

"Did i disappoint you?
Did i let you down?
Did i stand ashore and watch you as you drowned?
Can you forgive me?
I never knew
-the pain you carried deep inside of you"

Assemblage 23 - Disappoint.Och min mor är en villfarelse och min far är bara en skugga. Jag är inte arg på er. Inte någon av er. Jag är ledsen för att ni aldrig sett, försökt se, eller än ser, hur ont det faktiskt gör och hur det hugger till i hjärtat när ni passerar förbi mig, i er stress, er stress att hinna med livet. Ni hade för bråttom med att leva för att någonsin egentligen förstå att det var just livet som passerade medan ni stressade för att hinna med det. Det är okej. Jag förlåter er. Jag är inte arg.Så varför måste tillvaron se exakt likadan ut som den gjorde då, med samma känslokyla och samma förvirring?

Jag ska bygga en egen värld, förstår ni.
Trygg, stor och följsam
en värld för de som vilset jagat sin trygghet
lögner, vrål och ensamhet
och göra det jag lärt mig;
tvärtom det
alla gjorde
mot mig.

Bild: Jag och lott tog oss ut på bus en stund. Nu är vi i trygghet igen.

Restlessness

Kortfattat:
Var på Ali's igår.
hängde med folk, hade dansnack.
kom hem, glåmig på morgonkvisten
har spenderat hela dagen i cirklar
Har försökt skriva men det går inte
Liselott och jag färgade till underhåret, så nu är jag crossoverblondin. (se bild)
Jag kan inte bestämma mig för någonting
jag är rastlös
det kliar i hela ryggraden
imorgon fyller pappa 50 år och jag ska dit och träffa släkt som jag inte sett sen dackefejden. Läskigt som fan. Sjukast är att pappa är 50 år.
Och allt jag vill är att få den här oron ur kroppen. Jag driver min omgivning till vansinne. Det är den här längtan efter det där jag inte vet vad det är som gör sig påmind.
Hm.
Och jag vill verkligen, verkligen dansa snart. Men det är så mycket man vill som man inte får, det har man lärt sig i småskolan. Som ni ser är min inspiration nere på botten och ingenting blir sagt eller gjort. Jag skulle egentligen vilja säga en massa saker, men det gitter sig liksom inte. Det blir en stor gröt av alltihopa. Jag har en klump i magen som inte försvinner. Jag tror inte jag är så alert och uppåt idag som jag hade velat vara. Jag vet faktiskt inte vad det är för fel egentligen. Jag hittade en cowboyhatt med någon slags fasanfjädrar på, utanför taxifiket inatt. Den tog jag med mig hem så nu ligger den här. Jag pratade med lillebror om hur vi skulle uppföra oss på pappas födelsedagsfika imorgon. "ska vi vara upproriska eller ska vi vara presentabla?" sa jag. Lillebror föreslog presentabla.
Jag lyssnar på Dire Straits - So far away och..fan vad less jag är. Jag skulle verkligen, verkligen vilja gå ut och dansa och träffa alla mina vänner och roa mig kungligt och verkligen komma loss riktigt rejält, jag vill ha podier och hela skiten. Men stockholm i januari suger tjackad getkuk på klubbfronten och alla verkar bortblåsta. De har blivit murklor hela bunten. Nä, nu blir det Hot chocolate med Sexy thing istället. Så här får det inte gå till..lyssna på dire straits och låta som nån gammal gothare..fy fan. Uppryckning, din gamla bimbo.

Genast. SESÅ!

Just do it

Soundtrack: Darude - Rush

Det är något visst med den där låten. Den liksom förkroppsligar, på det simpla trance-viset, den dansgolvsmässiga glädje som jag i regel kämpar för att kapsla in. Naturligtvis är det den jag lyssnar på i flera dagar medan jag åker tunnelbana. Notering; folk har börjat titta konstigt mer än vanligt på tuben igen. Det tycks hända i perioder. Eller så kommer mina nojor i stötar, det skulle kunna vara vilket som.

¤ har hela helgen borta och jag ska ut och äta med min mor om allt går rätt. Jag har spenderat halva min uppväxt på restauranger; mamma var mest intresserad av mig när jag de facto var old enough att visas upp. Så det var det jag användes till varannan helg; jag visades upp på diverse restauranger. Trots att min mor egentligen, tekniskt sett, inte haft någon ekonomi att tala om under dessa år har hon aldrig tummat på restaurangprinciperna, en gång i veckan ska det ske och så är det bara, annars jävlar. Det jag fått till skänks genom detta är som följer; God restaurangmedvetenhet, bra koll på mat, och så är jag van vid detta ständiga "Är detta din dotter? Guud vad stolt du måste vara!" från entusiastiska restaurangägare som av någon anledning alltid känner min mor. Oftast från den tiden då hon var groupie och festade med Roxy Music, misstänker jag.

Nu svamlar jag igen. Jag har sovit i stort sett hela dagen igen. Lika bra att passa på nu när det är sista dagarna innan skolan börjar; sedan får jag inte sova lika mycket.
Ska tvätta klockan 18. Det ska jag vara glad för.

Gib mir mein DESTILLAT

Soundtrack: Leather Strip - Evil Speaks
("Don't give the prick the satisfaction")¨

"Dangerous lies about my life
Crawling up behind my back
Pitiful eyes looking down on me
Carefully they rip my flag

Take me to the room
Where the weak are strong
This is the place
Where I might belong

Lock me up in chains
So I can't break free
Cover up my eyes
So I can not see

Walking through the broken glass
You know that your feet will bleed
Holding all your secrets back
You know that evil speaks"

Bråka för helvete inte med mig idag.
Jag åker till CSN:s huvudkontor och det visar sig att
1) Jag kan inte ansöka om nedsatta lån trots att jag inte kan betala, eftersom det är "sista ansökning i oktober", med andra ord kommer de att fortsätta skicka och skicka tills kronofogden tar allt jag har, eftersom de har idiotiskt sjuka principer som inte håller för fem öre.
2) Jag kan inte ansöka om nytt studiemedel för nästa period förrän det här är fixat
3) De vill ha "bättre intyg" från skolan hur jag skött mig under mina studier PLUS nya intyg från Jakobsberg och detta kommer att ta upp till fyra veckor att behandla och jag kan ju inte börja skolan förrän min terminsavgift är betald men jag kan inte fortsätta plugga om jag inte får pengar och jag kan inte få pengar förrän jag gett dom en massa bisarra papper som de ändå, tekniskt sett redan borde ha, och..ursäkta mig världen, men du kan fara åt helvete just nu. Jag är beroende av sömntabletter, jag har en störd familj, jag har räkningar jag inte kan betala som går till kronofogden, jag har tekniskt sett snart ingenstans att bo, ingen inkomst, ingen skola att gå till och inte mycket till socialt liv att tala om. Jag vill inte klaga för jag har det trots allt bättre än alla andra, men det här är INTE KUL.

FAR ÅT HELVETE, VÄRLDEN! Jävla kukhelvetesfittas jävla hora!
Jag ska skriva ett brev till CSN, Ringa Runö, ringa alla helvetes jävla horor i hela jävla kukhelvetesfittvärlden och skrika på dom, vilket inte kommer att hjälpa ett skit, jag ska skriva deras sabla brev, ringa till neuro, ringa till mormor, ringa till läkare, ringa till skolan och säga "förlåt men jag kommer inte på måndag eftersom jag nu kan se mig själv som oficiellt relegerad" och ringa hit och ringa dit och URSÄKTA MIG VÄRLDEN MEN DU ÄR FÖR MYCKET. JAG ÄR HEMSKT LEDSEN MEN I DET HÄR SKICKET ÄR DET INTE SÅ JÄVLA KONSTIGT ATT VISSA AV OSS BLIR KNARKARE. Jag skiter i er, jag skiter i vad fan ni håller på med. Jag tar en lina, så enkelt är det.

Så enkelt är det.
Bild: Ni ser ju själva.

Gib mir mein destillat
gib mir mein alltagstod
gib mir mein destillat
zur ewigkeilt.

22:23

Allt blev bra till slut, precis som i sagorna. ¤ räddade mig ur relegeringsknipan så nu kommer jag att kunna gå till skolan på måndag (tack. tack. tack. tack), sen tog karln med mig till flipperhallen så jag fick dunka ut lite aggressioner. Vilket inte gick så bra för både jag och ¤ sög på flipper idag. Vilket inte spelar nån roll för det är så jävla utvecklande och inspirerande att vara med den här varelsen så det är skitsamma om vi tekniskt sett inte får så mycket kreativt gjort när vi väl ses, ibland måste man bara få ses och ge varandra lite positive energy också, vilket är det minsta man kan säga eftersom jag blir som en ackumulator, jag är så fullpumpad efteråt att jag studsar runt stan och får saker gjorda. Dock inte så mycket idag, jag åkte till mormor och la mig på kökssoffan likt en psykiatripatient och pratade av mig, och mormor ciggade, hällde upp mer kaffe, lyssnade och skrattade.

Till och med fröken hysterisk (mamma) höll sig lugn och lyssnade vid ett flertal tillfällen på några av mina meningar, tror hon tog personligt rekord i att inte avbryta mig mitt i en mening, det var duktigt av henne. Hon borde få någon slags socialt diplom i mor-dotterutveckling. Inte för att hon är min riktiga mamma, men det är ju fint att hon nu börjat plocka upp på några av alla kalla fakta som för mig varit rätt solklara sedan begynnelsen. Det är så fint att folk utvecklas. Missförstå mig rätt; jag är stolt över er när ni gör det. Ibland kan ni däremot uppleva en frustrerad slags otålighet från min sida vilket ni feltolkar åt helvete och förstorar upp till klart mer massiva saker än det faktiskt är. Otålighet mitt i all stolthet eftersom ja - ni utvecklas men nej - ni gör det inte alltid så snabbt som jag kanske hade kunnat önska.

Det här skriver inte jag i någon form av överlägsen "åh för jag är så perfekt och långt före er"-anda, kanske jag ska förtydliga innan ni misstolkar även detta. Folk har en tendens till att misstolka mig. Folk har en tendens till att tillskriva mig felaktiga, orubbliga roller i sociala sammanhang som de sedan klänger sig fast vid som om det i sig vore en omöjlighet för mig att förändras. Vilket också är tämligen bisarrt eftersom jag är en av de som genomgått de flesta mest uppenbara och synliga förändringar. Jag har pendlat mellan alla stadier, i mitt något felriktade och omogna sökande efter någon form av perfektion som egentligen aldrig existerat. Någonstans där insåg jag att perfektion förstås var som de där äldre alltid poängterat, det vill säga subjektivt. Olika viktlägen, utseendelägen och emotionella krislägen, om man skall vara tydligare i frågan. Det är förstås inte dealen med en ny hårfärg som utvecklar en och det är inte heller fem kilo minus på vågen som gör dig till en visare eller lyckligare människa, precis som alla de där klyschorna alltid sagt till dig. Somliga klyschor är helt enkelt för uppenbart sanna för att man skall kunna ta till sig dem med en gång. Allt slutar alltid med att någon säger "vad var det jag sa?" och så står man där.

Jag vet inte vad det är jag försöker säga..jag vet att det finns många i min närvaro som jag anser har en rätt felaktig bild av mig och det är kanske inte helt orätt. Jag har haft epitet efter epitet men alla tycks de ha mynnat ut i en och samma kontenta; Jag är den där vilsna tjejen som kastat mig in i grej efter grej, "utan att tänka efter" vilket är helt fel, jag har kalibrerat de flesta av mina våghalsiga spontanryck jävligt noga. Jag har kunnat lista ut hur det skulle gå. Skillnaden är bara att i didn't give a fuck. Klart att jag fattade att ett sexdagarsvaketrace skulle sluta i att jag ramlade in i ett glasbord och hamnade på sjukhus, men jag sket i det på den tiden för jag hade låtit andra människor ta så mycket kontroll över hur jag skulle känna, jag hade gett dom mitt allt och när de sedan vände sig om för att gå, med precis allt mitt förtroende i händerna så hade jag ingenting kvar och då händer det sådana saker som att man ligger i en ambulans i delirium med någon form av gasmask över fejset och tror att man är i en rymdkapsel. Så här i efterhand ångrar jag inte något av det jag gjort under mitt liv som irrbloss, det är bara det att nu när tryggheten infunnit sig igen, en trygghet som ingen kan ta ifrån mig för den här gången har jag byggt den själv, nu när den infunnit sig - då känns det som om det inte finns så många omkring mig som lyckats skaffa sig sin egen. Folk är vilsna och ensamma. Inte mycket äger jag men den har jag alltid kvar, nu när jag lyckats förskansa mig den.

Efter alla jävla virriga år till höger och vänster så hittade jag till slut det där jag letade efter som jag misstog för perfektion och det var alltså inte perfektion jag sökte efter; det var inre trygghet. Jag vet att somliga av er lyckats skaffa er klart mer fysiska saker under den här tiden då jag vimsade runt och levde loppan (om man ska uttrycka sig i milda termer) så som universitetspoäng och egna lägenheter men det är lugnt; jag har mig själv här. Jag och mina minnen klarar oss rätt bra ändå trots stress och allting, herregud, det ordnar sig. Det ordnar sig fan alltid.

Det är såna saker jag pratar om med mormor och det är sådana saker som ¤ får mig att tänka på. Han får mig att vilja skriva, för han inspirerar mig i samtal om saker om både förflutet och framtid och det är faktiskt fantastiskt med en människa som ger en inspiration. Det är någonting annat med ¤ också. Många andra, som jag träffat och upplevt som bra och inspirerande, har jag haft kluvna relationer till för att jag samtidigt som jag tyckt mycket om dom också gått omkring med en malande skräck att jag ska förlora dom. Det har jag inte med ¤. Det är som.. det är inte som något annat. Det räcker så. Mer än så får ni inte. Jag är inte hemlig för att göra er medvetet nyfikna. Jag är inte hemlig alls egentligen. Jag väljer bara att i vissa lägen behålla detaljer för mig själv. Och även om jag förstås väljer att outa mig själv som något slags offentligt biktcentrum så betyder inte det att jag måste outa alla andra. De får välja själva, i egna bloggar om så är.

Kom hem till en lugn liselott som kramar mig när jag kommer innanför dörren och så har vi en hastigt, nästan gråtmild moment där vi ber om ursäkt till varandra för att vi varit så besvärliga den senaste tiden, sådär fina moments som det bara kan bli med riktigt nära vänner så man drabbas av den där överväldigande känslan i hjärtat, den där glädjekänslan över att fan vad lyckligt lottad man är som har en så jävla fin kompis. Så jag sket i att åka till GK med grabbarna. Istället satte jag mig här med lott och läste horoskop högt. Vilket var skitkul för vi tror inte ens på horoskop (även om vissa's var jävligt träffande..haha). Nu är det en 80's film med Molly Ringwald på fyran och jag och lott skall äta våra fattigmanshavrekakor och dricka coca-colan som jag lyckats skrapa ihop till. Vi har inte mycket här borta. Vi har ihopskrapad coca-cola, vi har några havrekakor jag lyckats baka av skafferivaror och så har vi varandra och TV och kuddar. Det räcker skitfint för idag. Och vem behöver egentligen föda,

..när man har hjärtat fullt till brädden av fina känslor?

Loo signing out.

För...

Det är så underbart när du är här.
Det är så underbart att prata med dig, andas under dig, hitta din blick. Jag kan inte nog tjata ut det. Jag kan inte nog tjata hur bra jag mår av din närvaro. Gud vad jag tjatar om det. Gud vad jag är trött nu. Jag måste lägga mig och..imorgon väntar csn-helvetet och grälet med familjen. Men det ordnar sig.

..allt ordnar sig. Även för dig, ¤.
För oss. heter det.

Somnia

Jag sover hela dagen, sen orkar jag inte mer, så jag sover lite till. Grälar med min mor; hon missförstår mig hela tiden. Orkar inte. Liselott kommer hem; när hon träder in här kommer lugnet så jag hamnar i sovkoman. Drömmer konstiga saker. är helt mentalt slut. Imorgon ska jag ner på CSN Hornsgatan och gräla med dessa sabla CSN:are. dessutom måste jag ringa till skolan och kolla hur jag ska göra nu när jag eventuellt är relegerad.

Trött på att tramsa med papper, problem och diverse idioter. Vill ha förändring; funderar på att färga håret brunt, och sen slinga det ordentligt. Alternativt klippa av det. Liselott tog med sig ordentligt med kläder hem från Amsterdam, jag är grymt snygg i en 60-talsinspirerad Nikeklänning, tänker ha den..ja, när jag nu planerar att gå ut.
Är fortfarande så trött. Går och lägger mig igen.

Ödet lägger krokben

Kära Bloggläsare. Just nu upptas mina tankar av alldeles för mycket känslorelaterat svammel. Med hänsyn till ¤ och mig själv så kommer bloggen mer eller mindre att vara rätt insiktslös och säkerligen lite förvirrande idag. Säkerligen flertalet tillfällen framöver också. Ni får mer vettigheter när saker blåst över. Rent allmänt mår jag faktiskt bra. Nyårsafton försvann under mina fötter och jag har jullov till den 9:e Januari. Huvudvärken kommer och går; har ingen neurotid än. Working on it. Over and out.

Bild: Jag & ¤



Det är typiskt, ¤. Men det gör ingenting.
det är för sent att klicka ’Undo’

jag vill ha dig hos mig
dina armar runt mina andetag
utan stress
eller alla dessa människor
som ska ha saker av oss

jag vill inte ut och skåla mina glas
inte röra mig på flytande dansgolv
jag vill andas under dig

jag vill dimma ljusen
berätta saker för mig,
berätta om hur det var när du var en liten sak
vi kan väl glömma bort besvären,
huvudvärken och de andra
vi kommer tillbaka till samma punkt igen

men det är ju du
och mycket kan man anklaga mig för
men aldrig att vara feg
och dina ord i din dagbok rakt in i mig som spjut

jag vet vad du tänker
jag vet vad du vill ha

(och jag kan ge det till dig det är just det som är problemet)

Kom hem till mig
andas hos mig
tiden jag hade här har runnit ut,
men snart.

snart.

Låten, fina. Låten: Craig Armstrong - Let’s go out tonight
Musiken, den är din

"Where the lights all shine,
Like I knew they would,
Be mine all mine,
Baby I'll be good.

Pray for me,
Praying for the light,
Baby baby,
Let's go out tonight.

I know a place,
Where everything's alright,
Alright,
Let's go out tonight."

Kort rapport

Hej verkligheten! Nu är det du och jag för ett par månader framöver.
Vaken, nykter, yr och lite förvirrad. Men still..
vi ses och hörs senare, bloggen. Jag ska ha en DVD-morgon under täcket.

You almost had me fooled

Äh.