Det är dags att börja luckra upp dammet, Ladies and gentlemen. Mr. Star vet vad jag menar, för jag såg det i hans ögon. Men nu ska vi inte börja prata om det, utan någonting helt annat.
När man spenderar två-tre dagar på morföräldrarnas bäddsoffa eftersom man har halsfluss deluxe och lever på piller och antibiotikum som skulle kunna bota en eller två mindre travhästar så funderar man en jävla massa. Detta eftersom det är så fruktansvärt dåligt på TV. Ni som sett min filmkavalkad tillsammans med den numera i förhållande bortlidne J.P (som för övrigt är en vandrande skymf mot oss som fortfarande hänger kvar i den gamla andan, maken till toffel har ingen skådat, och så får han inte ens nånting) - så har jag tidigare framhållit att det knarkas så jävla mycket i Sverige eftersom det är så fruktansvärt dåligt på TV. Nu vet inte jag något om detta stämmer längre eftersom jag lagt av med den där skiten, åtminstone tillfälligt. Min arma 25-åriga kropp pallar helt enkelt inte stå på fucking jävla Brat Bar med champagneflaskor upp och nedvända över min överkropp och kolalinor stora som min underarm försvinnande under en perfekt rullad dollarsedel (eftersom jag inte bara är pedant, utan även stilfixerad) längre.
Men till saken; Dag-TV suger tjackad getkuk. Reklamen på Dag-TV suger om möjligt, ett ganska stort antal getkukar. (No goats were harmed during the making of this Blogg) Eftersom jag tillhör den allra mest köpstarka gruppen i Sverige, kvinna med utseendefixering mellan 25 och 35 - så är det alltså till MIG den här jävla reklamen är riktad. Jag kanske med en gång ska börja att tala om för alla er reklam-makare därute som presumtivt roar er med min blogg, att jag är öppen för rekrytering, för ni gör ju för helvete ett USELT jävla JOBB. Inte en enda reklam som är riktad till mig är utan ungjävlar i blöjor, en röst mjuk som silke som talar om för mig hur Intressaaaant och LEEN och Mjuuuuuk jag ska bli i slutändan, eller med en idiotisk jävla jingel som bara blir till allmänt åtlöje för tonåringar på tunnelbanor. Ska jag ta ett exempel? Okej, den här jävla chokladasken. Den kan de ta och köra upp i röven på första bästa gubbstrutt i styrelsen, för allvarligt; "I'm so happy, I'm so glad that I found you..i'd like to thank you, and thank you means Merci.." GET A GRIP för helskotta! Om du varit dum mot mig, om du behandlat mig som ett jävla as och trampat mig sönder och samman, tror du att du som man kommer att komma undan med en jävla CHOKLADASK? Jag skiter i om det står "Tack" på den på 226 jävla språk! För att fortsätta; "Fructis schampo..med aktivt fruktkoncentrat!" Hör här ditt efterblivna jävla medelklassmiffo; på 60-talet så gick det att tala om svåra tekniska saker med kvinnor och vi hade nickat, tackat och tagit emot eftersom vi inte fattade bättre, men nu för tiden så har de flesta av oss åtminstone passerat nians kemi och inte fan fick vi höra om något som kallades "aktivt fruktkoncentrat"! Ta och ge mig den kemiska formeln på detta speciella koncentrat, annars har jag några åt dig, och de kommer att innehålla en hel del NaCl och H2SO4.
I en reklam för någon jävla VICHY (helt sjukt vad de kan få ordet "vatten" att låta coolt och specialtillverkat på ett annat språk..) så talar de om så kallade "mimiklinjer". Jaha, hette det inte skrattrynkor förr? Mimiklinjer? Vem fan av er i PR-teamet kom på DET? Tror du att man som kvinna skall må lite bättre av att det inte är skrattrynkor de har i fejan, det är MIMIKLINJER! Det låter ju för helvete som de varit på Clownskola!
I övrigt så gör de en jävla massa PR för den här idiotiska jävla filmen "Kim Novak badade aldrig i genesarets sjö". Vem i hela helvete är denna Kim Novak och vad fan är det för en jävla titel? Du, det finns en jävla massa sjöar jag aldrig badat i men inte fan gör de en film om mig för det. Jag blir så satans förbannad när jag ser på TV med mormor att jag kastar temuggen i golvet och börjar vråla. Det är som bekant bara hos mormor jag kan bli så arg, för borta i Sundbyberg, där ackumuleras det en hel del negativ energi.
"A good samaritan is nothing but a really good target" - det är sanningen i en liten ask. Jag åker tunnelbana med djävulen / ängeln Mr.Star efter att vi ätit lunch på en ytterst fashionabel pizzeria och jag lekt fan själv med pizzan som dessutom innehöll riktiga musslor. I en ständigt pågående förströddhet så lyckas vi (alltid) att ta över ett helt rum. Människor iakktar oss, men här ska ni få höra skillnaden, ladies and gentlemen; Tillsammans med Mr.Star är jag stark. Tillsammans med honom är jag ett levande långfinger åt precis allt som passerar. Med honom behövs inga jävla hörlurar för att blockera några faktum, inga skydd och inga sköldar, för tillsammans är vi en kompletterande enhet. Det är skrämmande, som han själv säger. Det är helt jävla ordlöst alltsammans. Jag skulle inte med mänskliga ord kunna förklara vad som försiggått mellan oss den här eftermiddagen men det är hans orsak att jag står upp trots min oerhörda feber. Jag är fullproppad med alvedon och antibiotika (men inga opiater, de behöver jag inte om jag ska hålla Mr.S i handen) och vi gör inte sådär jävla mycket mer än lunchar, garvar och hånglar och ...
"I don't know what to say
oh not another word.."
Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Julita, Katrineholm igen. Jag var där, och det var en salig blandning av alla lägenheter jag bott i under mina år. Jag skulle tillbaka dit och göra upp med allt. Jag åkte fram och tillbaka och träffade på alla möjliga män som jag träffat på vägen. De ville alla nästla sig innanför min hud, men jag höll mig ovanför ytan. Det faktum att jag bara träffat fullständigt opålitliga män, ända sedan min far (fast inte min morfar, han är den enda mannen i mitt liv som är helt jävla förutsägbar och helt jävla pålitlig), Herr P var det sannerligen inte eftersom han var ett alkoholiserat överklassdrägg och herr Jonas var det då rakt inte eftersom han inte ens kunde säga sanningen to my face, att han dragit över någon skev förortsslyna i förbifarten var tydligen inte viktig för vår kommunikation.
Hur som helst; jag drömde att jag kom in i en av lägenheterna, som jag för övrigt inte varit i än, men jag ska dit en dag, det vet jag. Jag drömmer om alla mina hem, att de är en och samma, och ibland är de förflutna hem och ibland är de framtida. Det fanns bara ett enda inrett rum, och det var mitt. Det var rosatonat med skygga, halvgenomskinliga, disiga gardiner runtom och en gräsligt rosa heltäckningsmatta. Inte cerise, utan mer laxrosa. Faktum är att hela min jävla dröm var laxrosa. Mitt rum innehöll alla mina gamla planscher, en Gibson Les Paul som pappa lackat, (säkerligen en femtiosexa, jag är nästan säker), och en massa möbler som jag förlorade i det stora nazislaget i Broddbo 1998. Där återfanns också mina vänner. Utanför huset stod någon och väntade på mig i en Ford Mustang - 68, en sådan bil som jag gett mig fan på att jag ska ha en jävla dag, och därinne satt mina vänner, omgivna av mer eller mindre döda kattungar. Över hela golvet. Jag hade ju flytt undan det där hemmet och det hade stått bevarat, med djur och allt, som lyckats förröka sig till höger och vänster därinne, och dött och sölat ner. Det var en jävligt tung dröm. Jag vaknade med ett ryck efter att jag klivit in i bilen och åkt därifrån, för evigt. Efter att ha räddat livet på de få kattungar som funnits kvar och lämnat dom och mina så kallade vänner i deras vård. Det behövs ingen Freud för att räkna ut vad det är mitt mentala liv håller på med just nu. Do your math, suckers.
Men Mr. Star är ingen opålitlig människa. Trots att han vill framhålla sin insecurity så kan man ställa ett urverk efter honom. Det faktum att jag mer än nog vet att det bara behövs tid, energi, tålamod och kärlek för att få saker att fogas till ett (igen), och det ska vara tur för dig, ditt jävla vilddjur, att jag har ganska mycket av de varorna. Händer och tunga och armar och kompensativ benställning, och ett jävla...fan, nu måste jag sluta. Jag tänker inte skriva "Jävla karl! Du förvrider huvudet på mig!" för det vet du redan. Jag tänker inte skriva "Vad fan ställer du till med?" för det vet jag redan. Det är kanske dags att du också vet, vilken satans makt vi är.
För ni har ingen som helst jävla aning, jag går upp och ner i min blogg som en levande jojo men i verkligheten händer det både mer och mindre. I verkligheten finns det så mycket mer som ni inte får av mig och skall så förbli, i evighet amen, tills Boken kommer. När Boken kommer så kommer vissa sociala konstruktioner att falla som korthus tillsammans med människorna som skapade dom. När Boken kommer så kommer allt detta att ställas till sin spets, förklaras och genomgås till döden. När Boken kommer så kommer också ni att förstå vad social ingenjörskonst egentligen är.
När jag flyr denna stad, detta vindpinade näste, när det är dags att säga hej till verkligheten, ni vet, den ni försökt köra ner i halsen på mig från jag var en liten knodd, densamma verklighet som ni påstått att JAG flytt från medan ni varit upptagna med att tro att nyktert tillstånd är detsamma som solidaritet. NI vet, den där verkligheten som är så jävlig att den kliar i varje por, den som river och sliter i ert bröst, den som kommer farande som ett fett slag i ansiktet klockan halv jävla sju när ni vaknar i era jävla verklighetsförankrade sängar för att äta er Verklighetsbundna (TM) frukostflingor med nio verklighetsbundna fiberprocent. Den jävla verkligheten som ni påstår att ni knullar för att få verkliga barn, den jävla nersupna verkligheten som ni vaknar ur till förmån för verklighetsbunden ångest, det ni kallar bakfylleångest eftersom ni under påverkan av alkohol sagt och gjort saker som ni, era fega jävla as, är för fega för att göra nyktra men ni tänker det. Ni tänker det under varje sekund som jobbklockan tickar förbi era sinnen, tickar förbi era meningslösa liv. Ni tänker att ni skulle vilja ha så mycket mer än det här, skulle vilja ha större hus, flera ungar, bättre jobb, fetare kontrakt och fetare barskåp, för ingenting är ju verklighet utan lite LAGLIG verklighetsflykt. Den verkligheten som ni smörjer bort, krämar in, försöker konservera, lägga in, sylta och safta in, den verkligheten som ni aldrig förstått bara är en ren subjektiv konstruktion. Den, den kan ni ta och behålla, för den har jag lekt fan med och den har lekt fan med mig. Allt som återstår av dyngan är nu aska.
Och det är nu allt börjar..för våren är nära.
Så då kanske vi ses därute, i verkligheten.
And now the bells are ringin'
la la la la la la
Let the show begin.
Inlägg
Besökare sedan 2007 - 12 - 10 :
