Still got the blues

Årstiden, ja. Inatt kunde jag inte sova. Månen var full och lederna värkte. Jag vankade av och an i rummet och kände krypningarna. S vaknade då och då och kramade om mig. Senare under natten drömmer jag en bisarr dröm; Jag kraschar med ett flygplan tillsammans med ett gäng ungdomar på någon slags hemsökt ö, variant "The beach" möter "lost". Jag är tillsammans med någon slags helyllekille som först inte vill kännas vid mig. Det är en suggestiv stämning i drömmen, den är obehaglig. Jag går omkring som någon form av enda människa som tänker. Det är upp till mig att lista ut hur vi ska ta oss därifrån, för de andra blir liksom hjärntvättade och anpassar sig bara. De bygger hus och börjar lyda under någon slags stor ledare, en stor man som man aldrig ser till. Mot slutet av drömmen blir det helt vrickat; den här mannen har funnit ett sätt att resa mellan dimensionerna, så han kan resa "in" i mina vänner och få dem till att göra helt sjuka saker. När han besätter dem är jag den enda som ser det, men sedermera vaknar min pojkvän och han inser också hur det är ställt. Han reser iväg med en bananbåt för att ta reda på hur det hela är uppbyggt. När han återvänder är han dunderstark, han har också fått förmågan att resa mellan dimensionerna (á la matrix), och tillsammans ska vi på Det Stora Mötet där vi ska slåss mot den här sjuka snubben, trollkarlen eller vad det är. Naturligtvis vaknar jag innan jag hinner få reda på om vi klarar oss eller inte. Det finns en obehaglig känsla i maggropen efter den där drömmen. Jag kan bara tyda delar, men så är det när man är mitt i nånting.

Idag lyssnar jag på Gary Moore, Muddy Waters, John Lee Hooker
och Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad world (alternate version)

"All around me are familiar faces
Worn out places
Worn out faces
Bright and early for the daily races
Going no where
Going no where
Their tears are filling up their glasses
No expression
No expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow
No tomorrow
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Children waiting for the day they feel good
Happy birthday
Happy birthday
Made to feel the way that every child should
Sit and listen
Sit and listen
Went to school and I was very nervous
No one knew me
No one knew me
Hello teacher tell me what's my lesson
Look right through me
Look right through me
And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles it's a very very
Mad world
Mad world
Enlarging your world
Mad world"

Tävling - Gissa vad det är?

Som hälsning från Herr L.M, så har vi kollektivt en förfrågan; kan någon gissa vad FAN det här är? Det som är ovanpå myntet, alltså, inte myntet. Vi undrar själva, och vinnaren i tävlingen "gissa pluggen", vinner ömhetsbetygelser i denna blogg samt L.M:s "oändliga tacksamhet". Så - VAD FAN är det här för plugg? Kan du svaret? Kommentera i bloggen :)

Möt mig på vägen

Jag drömmer att jag och mamma blir vräkta, precis som vi blev så många gånger på den gamla tiden då hon inte betalat räkningarna. Det var en major upptrappningsscen där jag försökte rädda alla mina saker, precis som förr. Vi lämnade alltid hälften av våra saker i lägenheten och mycket har jag förlorat genom åren då jag blev runtflyttad i en sisådär 14 lägenheter på sex år, av en tablettmissbrukande mor som levde sitt liv med att fly, fly undan allt. Allt förutom den subjektiva verkligheten.

För, ni förstår; ni som tror att man tar droger enbart för att "fly verkligheten", ni är illa ute i medvetandets korridorer. Det handlar om så mycket mer än det, det handlar om så mycket mindre. Droger är subjektiva, så som verkligheten; men i grund och botten handlar det mer om en själv och ens relation till andra än vad det handlar om den så kallade "verkligheten" som samhället inte tycker om att man "flyr", vad det nu innebär. För de flesta vardagsdroger är inte reality-altering, alltså, verklighetsförvrängande. Amfetamin tar dig nära, nära allting, du ser saker för vad de är och mer än så. Heroin plockar upp ett skal från ditt inre och placerar på din utsida. Så som du gjorde när du var liten och allt var läskigt och du gömde dig under täcket, för...om jag blundar så ser de mig inte.

Men hur som helst; i drömmen gick jag omkring och försökte få hjälp med att flytta ifrån min mor. Jag gick med en gammal kompis, en blond tjej som hjälpte mig runt på Konsum. Jag höll en schimpans i handen som jag hittat någonstans, samtidigt som jag pratade med M i telefon. Jag förklarade att jag lyckats skaffa mig en lägenhet och han hummade bara, på det där sättet han hummar när han är besviken på mig. Drömmen slutar med att jag vaknar, ensam i S säng. Jag kliver upp och ringer honom. Han är på jobbet. Jag sätter mig vid datorn och rensar huvudet med Rob Zombies gamla "Superbeast". Tittar på filmen jag gjort av mormor och mig. Blir tårögd. FAN VAD JAG SAKNAR DIG MORMOR. Jag vet varken ut eller in i den här världen. Jag vet inte vilka vägar jag ska välja. Jag vet inte vem jag borde ringa. Jag vet inte längre! Ärligt! Det är helvete att sluta knarka, det är helvete att veta vad jag borde upprätthålla. Det är helvete att hitta sig själv. Det är helvete att lämna sig själv på vägen.

S får mig att skratta tills jag kiknar. Han står där, va. Med sina skrattgropar och sina streetwearbyxor, och säger "nej, Loo, du ska inte ner i hålet. Sparka och skrik hur mycket du vill, men jag håller i". Jag begriper inte hur det gick till, det här. Han, såsom många andra, blev tvungen att gå bakom min rygg och lära känna mig. Han gör minen med ögonbrynen och lägger en arm för mig att sova på. I mörkret är man inte lika rädd.

Jag är arg idag. Jag är arg, för jag drömmer om M, om mamma, om flutna tider som gör ont i mig att drömma om. FAR ÅT HELVETE, medvetandet, du får mig inte dit du vill.
M hör inte av sig. Jag vågar inte ringa heller. Jag tror att saker vittrar sönder.
Men om två timmar är S hemma. Och han läker inga sår, han är inte min far som hindrar mig, han är inte min emotionella spärrvakt. Men han är fucking close.

Mormoner - Och...Hormoner?

En kul sak som kommer att få er att garva ihjäl er; Igår, när jag och S kom från Waxholm och mammans spektakulära femtioårskalas, så möter vi på en trevlig karl i skjorta och slips. Han ställer oss frågan; "Tror ni att döden är en punkt eller ett komma?" - Jag svarar natrurligtvis "Inget av dom, döden är en dörr". Han lyser upp och börjar berätta om Jesu Kristi Kyrka. Journalistslyna som jag ändå är någonstans djupt in i mig (ehm..) så börjar jag ställa frågor, och ger honom en chans att förklara sig. Det slutar med att jag och S ger dem våra telefonnummer, och idag ringde de och bjöd oss på mormonkalas (!) imorgon. En spektakulär picknick á la mormoner, med andra ord. Lugn nu people; jag har inga intentioner att bli mormon, eller kristen, jag är där i rent undersökande syfte, för att se hur mycket säljteknik de kommer att använda och vad det är folk pysslar med på de där kristna jävla tillställningarna egentligen.

Tillsvidare bakar jag havrekakor och hånglar upp Mr.S.
Stay tuned för mormonuppdatering, people.

Sometimes pleasure is the key

Så..jag och S tog oss via bussar, tunnelbanor och, hör och häpna - färjor, ut till S mor och hennes 50årskalas igår. Vi anlände naturligtvis först av alla. Gästerna anlände med gigantiska presenter och jag och S satt och hängde med S småsystrar. De är dödssköna, de där systrarna. Jag hörde hur låten spelades om och om igen i mitt huvud och stående där, på färjan mot evigheten, skänkte jag förstås M en tanke. Jag har inte hört av honom sedan vi tekniskt sett grälade lite förra veckan då jag kommit hem. Det är inte bara S som kommit emellan, det är så mycket mer. Men jag kan ingenting göra.

M har statuerat att jag inte får plats i hans vardag, han har statuerat att jag är en outsider i hans telefonbok. Han är den mest intelligenta man jag någonsin sett men känslolivet är tydligen inte på lika höga gradtal. Jag låtsas som om det inte bekommer mig att min bästa vän och närmaste man, mannen med ett eget liv som jag av naturliga skäl inte får plats i, mannen med en egen tillvaro som jag inte kan presenteras i, helt och hållet lämnar mig i radiotystnad. Jag har dels mig själv att skylla som svikit honom, men vem FAN har inte HAN svikit? Vem FAN har inte spenderat tusentals timmar med att leva i den värld som han byggt upp? Jag vet att jag är ett fuckup som skjuter bort alla mina vänner, jag vet att jag är ett jävla cp som inte kan kombinera mitt hjärtas människor i en och samma bubbla men faktum är; Jag är en sidotrigger för M. Jag är slingan i Depeche Mode's "Barrell of a gun".

Hur som helst, gårdagen. S och hans mor hamnade i gräl angående S systers rökning. Innan detta hade vi hunnit konversera både buffén och gästerna. S mor fick grodor av oss och vi stod liksom och hängde och drack fördrinkar och agerade "barn". Det var annorlunda faktiskt.

"Baby did a bad, bad thing..." sjunger Chris Isaak och jag sitter nära S balkong med min egen dator inkopplad. S är rastlös och tystlåten. Vi diskuterar olika PC-spel och som gammal LAN:are så måste jag promota StarCraft - Brood War så här i mitten av allt. Jag dundrar på DJ Tomcraft med Overdose och påminner mig själv om min födelsedag nästa Söndag. Mitt innersta vill verkligen inte bli 26 år, mentalt är jag ju för helvete en jävla femtonåring. Men jag låtsas att jag fyller 22 istället, slipper därmed ta ansvar för mitt vrickade liv och sväljer ett frimärke. Jag blir lite gråtfärdig av att se Vangelis-mappen i mitt winampLibrary, för det påminner mig faktiskt ännu en gång om förflutna tider.

Jag måste gå nu; jag återkommer.

The way you make me feel

Ja, mina vänner. Det är Lördag och vad har vi lärt oss av verkligheten?
"Stars
ain't what they used to be
they are average people like you and me.."
Karl Bartos säger det så rent och klart i "15 minutes of fame" men visste ni att det var verklighet? I John B:s version av American Girls lever man farligt. Hur som helst; Det som gäller nu är ändå Jamie Cullum. "All at sea" dikterar sanningen;
"I'm all at sea
where no-one can bother me
forgot my roots
just me and the thoughts
sitting far away..."

Idag ska jag och S på hans mors 50-årskalas. Oh the glory, jag älskar släkthappenings. Jag minns alldeles för väl de gamla goda dagarna med mitt ex; hur hans aspackade far jagade in mig i en husvagn eftersom jag vägrade dansa kring en midsommarstång. Jag minns blickarna från hans mor och syster, ni vet, den där sortens blick som bara kvinnor kan ge varandra, helt omärkbart utan att den närvarande pojkvännen ser det, och hur utanför man genast känner sig. De ler mot en och de frågar om man vill ha påtår men bakom de där fina minerna så ser man; du är inte den kvinnan de hade tänkt sig åt sin son. Du är den misstänkte, den felande länken på bag-in-box-spillda utomhuskalas. Just det utanförskapet med min föredettas familj, känslan av att aldrig riktigt höra till, känslan av att inte veta vad fan de snackar om när de bollar barn-arbete-skola-jobb på ytliga manér fastän de är familj och ju borde känna varandra, mamman som ständigt ojar sig om det hon gör är tillräckligt, den nya mannen i familjen som skiter i allting och läser sportbilagan med Travet på högsta volym, skärmad från resten av familjen som en slags karantänhund. NEJ, säger jag. Men mina farhågor är inte verklighet; S familj, hör och häpna, jag älskar dom.

Jag tycker om hans far, hans mor och hans syskon och jag lovar att jag kommer älska resten också. Jag har fan aldrig varit i en relation tidigare där jag inte bara är kär i föremålet, utan även föremålets familj. Det är för att jag inte känner mig som en jävla utomjording där. Det är för att de välkomnar mig och pratar på DET DÄR sättet och precis hela hans bakgrund kan jag liksom rita upp i mitt inre. Mitt ex var det förstås andra bullar med men nu ska inte jag sitta och jämföra. Jag har alltså varit singel i ett år och åtta månader innan jag mötte S. Det verkar vara slut med det. Jag har väl låtit det krypa fram i den här bloggen, lite långsamt, ni vet, man tar inte ut bullarna ur ugnen innan de är klara. Men jag kanske måste erkänna i klartext nu då: Jag har ett slags förhållande. Och jag tror att jag gillar det.

Full rapport om femtioårskalaset väntas senare, mina små kex.

Porcelain

Tåg som susar ner mot Östgötaskogarna och jag har ett bestående intryck av staden med mig som jag vet att jag kommer att bli av med. En blick in i vindrutan och jag känner röksuget och nervositeten men jag lugnas av en hand. Och vi når fram dit vi skall i tid och med exakta definitioner och möts av L. L är en man som sett sidor av livet som de flesta inte ens vill höra talas om och det syns i ögonen på de som är av samma sort och principer som en själv att det inte är lönt att ljuga eller ens försöka försköna denna så kallade verklighet; vilket jag inte hade tänkt från början. Det är ungefär här som den där gamla låten börjar spelas i mitt huvud, Baker Street:

"This city desert makes you feel so cold.
It's got so many people but it's got no soul
And it's taking you so long
To find out you were wrong
When you thought it had everything"

Och solen ligger över mig om morgnarna. Jag sitter och pratar med S och L om precis allting. Jag skjuter 22-kalibrigt gevär och visar mig inte vara helt tokig på det. Vi åker båt och liksom inandas det där simpla lugnet som de talar om, de visa, när de hänvisar till hur Livet Skall Levas. Allt det jag vet att jag måste berätta om min resa, det finns härinne i huvudet men just nu ville jag mest meddela att jag är up and running igen. Min egen dator står hemma hos S nu och allting fungerar som det skall, så jag kommer alltså tillbaka till Blogglivet igen.
Jag har varit på detoX och på semester och det första jag tänker när jag kommer hem är både bra och dåliga saker.

Och L; dina skivor kommer snart på posten.
Mer imorgon.
Godnatt på er.

DeToX

Den här sagan skrev jag om S igår kväll när jag flummig på mina sömntabletter låg och var kreativ:

"S virkade en grytlapp i slöjden, den var vit och grön. Det var en Hammarby-grytlapp. Redan då fanns det undermedvetna Hammarbytendenser inuti S, men han levde i förnekelse i många år och utvecklades sedermera till en mycket fashionabel presentbög. Men så en dag så mötte han Loo. Sen stack hon. Sedan träffade han en som var misstänkt lik Loo, och det resterande är HISTORIA. Nu är s äntligen Hammarbyare igen. SLUT!"

Jag har varit hemma i ett par dagar och idkat gräl med min idiot till chef. Det hela funkar helt enkelt inte. Nytt arbete måste ros iland. Träffade LL med karl och påhälsning. Karln var inte i något vidare skick så jag och LL fick bland annat prata ner honom från taket. Ikväll är jag och S fattiga och lyssnar på Vibrasphere, Ministry och LTJ Bukems inner sessions (Journey Inwards är en av de mest fantastiska beats i mannaminnet!) samt Younger Brother - Flock of Bleeps. Samtidigt dunkar jag ner musik åt S far, för nu är det sista dagen innan jag åker till landet och vilar upp mig. Och jag är så rackarns sugen på choklad att det inte kan vara normalt.

den 29:e är det Love boat, third wave igen. Jag var med förra året. Jag älskade det. Det var en av de grymmaste technohappeningsen jag varit på i hela mitt liv och jag vill verkligen åka i år igen. Men vi får se om jag är hemma då. Jag fick en NY HIF-tändare av S, min gamla var slut. Nu sitter jag med en alldeles full. HIF rules, serieledare och allting, men när äckliga jävla gnagarpacket ligger 2 poäng under börjar man ladda inför nästa derby...

Jag har fått fet support från alla håll. Tack som fan! Ni vet vilka ni är.
Stella skrev i S gästbok att jag är en "White trash-hora". Jag älskar verkligen när människor, helt oprovocerat, skriver fjortismeddelanden i andra människors gästböcker ämnade för att sätta åt mig. Det kan verkligen inte kvitta mer; jag sitter hemma hos S och röker på hans balkong medan solen går ner över HammarbyLand. Blekte håret platina once again och rakade av S håret gjorde jag också, och så fick jag en tjejtidning (!) av S med tillhörande kajalpennor. Tomorrow i am gorgeous.

Och låten som passar mitt humör är:
Younger Brother - Weird on a monday night (!) & gamla klassikern Little Computer People med fantastiska Anthony Rother.

För er som längtar efter musiktips; Nick Warren är fantastisk. Tanka bara Global Underground 28 - Mixed by warren och känn rysningarna. Annan fantastisk sommarmusik så här års är naturligtvis Vibrasphere, precis allt de gör är sådär progressivt skönt och det passar på vilken skön sociallyfest som helst. Son Kite är alltid underbara och vill ni back to basics så rekommenderar jag samtliga Global Underground-plattor. Shpongle's gamla klassiker "Norhing lasts..." och så Shpongleklonerna Younger Brother. Happy dancing, folks, nu sticker jag på avgiftning!

Cause i'm fucked up

S har virus i datorn och det tar mig två dygn, men sedan är det besegrat. Faktumet kvarstår; jag är den bästa hemmatekniker du kan ha och jag gör mitt jobb så smidigt det bara går att göra det. "Once you go Loo, you never go back.." som jag brukar säga och medan jag rensar rotkatalogen med urdragen ethernetkabel lyssnar jag naturligtvis på Paul Van Dyk - Words (digweed remix) och njuter av varje klick. Jag missar lunchen med älskade M och jag vet att han inte blir glad men det är något med min så kallade rehabilitering som gör mig trött, så trött. Det river och rasar under huden och Marie Serneholt är ju för jävla sexig. Jag ska återgälda dig, M. Jag...vi låter det vara osagt.

Igår drog jag fram djuret ur S. Han är som ett höghus som jag bygger på, han ökar i hastighet och han ökar i styrka för var dag som går. Det är en intressant utveckling;

"Here's a little something to keep in mind
Tell your little secrets
And I'll tell you mine
Boy you really got me
Got me good
That I'll be a bad girl
Like i should"

Och det finns någonting i världen just nu. Att vi spöade Öster med 2-0 igår var ju ingen överraskning egentligen, med tanke på att de ligger farligt nära superettan, det fanns en självklarhet i den matchen och jag hörde Söderstadions omedelbara målglädje ända fram till S lägenhet. Det absolut roligaste är att jag fått S intresserad av både fotboll och fotbollsvåld och det är klart, mitt ex frälste ju mig så jag måste väl föra något vidare. Han har till och med börjat säga "vi" om Hammarby och det är ju så att säga en utveckling. Det finns något i den där ilskan, det där hatet, den där aggressionen. För det är det allting handlar om. Jag har alltid dragits till män som har Mörkret i sig och jag har alltid dragit fram deras allra mest aggressiva och naturliga sidor när det kommer till vissa delar av relationen. Först blir de rädda för sig själva, oroliga att de inte ska hantera det, oroliga att de inte ska veta hur de stoppar. Turligen nog så vet ju jag hur man håller i, hur man hanterar och hur man styr. Men en riktig man går inte att styra. Han lyder under sina egna aggressiva lagar och respekterar mina.

För jag är en fri själ och du kan inte äga mig. Försöker du utöva ägande på mig så håller jag upp handen och slår dig in i väggen. Om du inte kan respektera mina gränser så kommer jag att stänga av dig fullständigt från mitt liv och sedan hör du aldrig ifrån mig igen. Kan du inte respektera mina vänner, min krets och sättet jag lever mitt liv på så kommer du tyvärr inte vara länge innanför mina murar. Om du försöker tala om för mig att gå åt vänster så går jag åt höger. Av ren princip. Men om du visar mig Djuret och tvingar mig att hålla tyst, och därmed vinner matchen, så är jag din fogliga lilla flicka...tills jag får chansen att rymma. Jag är förjävlig, men jag är smart också, och så kommer jag med mina jävla ögon och så smälter du. Jag VET hur det här går till, jag kan den här leken. Du måste ligga ett steg före mig hela tiden, annars bryter jag mig loss. Jag vet inte varför jag gör det. Eller, jo, jag vet varför. Jag vet varför jag älskar män med våldstendenser. Jag vet varför jag vill förvandla dig till min lilla Bad Boy. Jag vet varför jag älskar att bli forcerad, tvingad, upptryckt mot en jävla vägg. Jag vet varför jag alltid behöver motstånd, motstånd och mer motstånd. Jag vet varför jag är den vandrande cynikern som du måste lära dig att tämja. För att jag är fucked up, that's why.

Bild: S. Moosberg - 06

Musslan

Min chef kom hem igår efter två månader i utlandet. Naturligtvis hade han med sig D&G-tröja, Lacostepiket, parfymer och doftljus samt en limpa cigaretter till mig. Jag tryckte ner allt i en väska, samlade ihop lite av maten som jag fick pengar till att köpa, köpte en tvåliterscola och åkte till S. Därefter satt jag mycket på S balkong och avhandlade diverse saker, erkände andra saker och avhandlade the thing about boundries. Jag vet inte, så fort jag ska prata allvar med folk så blir jag som en okokt mussla. Det går inte att öppna mig.

S har virus i sin dator så jag måste ordna det. Och jag fick en förfrågan från S far igår att han behöver lite good ol' fashion dunka dunka. Du har kommit till rätt person. Jag kan hook you up med bra, renodlad techno.

Lite huvudvärk från igår. Var hos A i helgen, blev aspackad och däckade på hennes golv.
Lite trött.
Mer senare.

19:07

Morfar åkte in på akuten i Söndags. Det var ju inte riktigt det jag hade planerat, men..så var det iallafall. Vi vann fett mot öster (2-0) och jag hörde glädjevrålen från söderstadion ända hit.
Den stora frågan är bara: VARFÖR är jag så jävla trött?