Det här blir den absolut sista anteckningen jag någonsin kommer att skriva om dig, ¤. Och det handlar förstås om respekt. Inte från min sida, eftersom du tappat den sista gnuttan jag hade kvar för dig. Och jag ska berätta varför.
Allt började den där jävla oktoberdagen. Egentligen började det långt innan det, ungefär när du började läsa mina texter på nätet och kände nån slags kosmisk samhörighet med mig som du sedan bestämde dig för att utveckla. Du jagade och ljög för mig. Flera månader efter att du och jag inlett en relation som är allt annat än sund, normal eller lyder innanför normala principer, och du ständigt statuerat att du talat sanning och menar allvar, så sover jag över hos dig. När jag vaknar på morgonen berättar du, mitt i min tallrik havrefras, att du är gift och att din fru snart ska komma hem. Jag blir helt knäckt och du kör alla dom där jävla fraserna som gifta män alltid kört med och jag sluter mig ett tag. Men relationen fortgår på ett skumt vänster och du ringer mig varje dag och pratar. I takt med att din relation med din fru går upp och ner går också relationen med mig upp och ner och du utnyttjar medvetet det faktum att jag inte klarar av att hålla mig ifrån dig då du poängterat att vi är så bra vänner och att jag är, som du säger "En av de viktigaste personerna i mitt liv, den största glädjen och den största sorgen". Kaotiska månader och ett kaotiskt liv senare, närmare bestämt ett år senare, bestämmer du för att lägga alla kort på bordet för din fru, säga upp kontakten med mig och därefter åker du utomlands för att få prästerligt syndernas förlåtelse (!) när du mycket väl vet (?) att den där smörjelsen och den där kollekten ändå inte räknas om du inte ens kunnat ge dina så kallade närstående en förklaring. Jag fick tre minuter i telefon med dig och en robotröst jag inte kände igen. Eftersom jag förmodligen är den utmålade "boven" som "jagat" dig i din version av historien och eftersom jag tagit så jävla mycket redan så accepterade jag läget och bad inte om mer.
Det som gör mig så fruktansvärt jävla provocerad och ledsen, är att jag litade på dig trots alla varningssignaler. Jag betraktade dig faktiskt ändå som en av mina närmaste vänner och saker jag berättat för dig har suttit jävligt långt inne. Jag beklagar bara att du inte värderar sådana saker på samma sätt som jag och mest av allt beklagar jag att du var ännu en av dom där människorna som häver ur dig saker du inte menar fem minuter senare. Om man vill säga något som man vet med sig är vacklande i sin grund, är det så jävla svårt att bara INTE säga det? Måste man kläcka ur sig bindande saker som fäster en annan person vid en, om man vet med sig att man är en stolle som inte kan stå för dom? Hur svårt är det, människor? Och då menar jag er alla!
Det finns bara fyra saker jag tror på och det är INTE svårt att vara ärlig mot sig själv och andra och faktiskt försöka hålla fast vid dom: Cause and effect - Love and respect. Det är de fyra tingen min värld är byggd på och jag har aldrig bundit fast en annan människa vid mig, hotat den till att känna nånting eller försökt genom manipulation att hålla den kvar. För i min värld har du och alla andra en egen vilja, en egen instinkt som ni alla måste följa. Om du tycker om mig så gör du det oavsett om jag hotar dig till trohet eller vad det är och ljuger gör du säkerligen ändå för mig, oavsett hur mycket jag "snokar" i ditt privatliv. Man KAN INTE hindra andra från att sätta bo i ens hjärta och man vare sig kan eller ska försöka hindra dem från att göra saker. Det ska komma från dig, från djupet av dig så vet du nog rätt väl vad du vill ha och inte här i livet, antingen finns känslan där eller så finns den inte, men kontentan är att ingen kan styra en annans känsloliv. Committment som det så fint heter, är en frivillig handling och inte något man kan tvinga fram. På samma sätt är alla relationer uppbyggda, oavsett titel. Det handlar om att bygga förtroende på något man har gemensamt och hålla sig sann mot sina egna och andras känslor. Känslor är ingenting man jonglerar med hur som helst och om man nu inte vet vad man känner, eller om man behöver mer tid för att ta reda på det, då klargör man det och besparar sig själv och den andre en massa vånda.
En relation är en frivillig handling i min värld, inte något jävla "ansvar" man "skaffat på sig och nu måste vårda" och man sitter inte från ena veckan till andra och talar om för någon hur den är den viktigaste personen i ens värld varpå man fem dagar senare ringer upp med robotröst och martyrskapstonfall och deklarerar slutet på all kontakt med densamme, utan att ens rimligt klargöra vad fan det var som hände där egentligen, under det där året. Själv kanske man kan gå vidare med avlatsbrevet i handen och "det jag inte minns har inte hänt"-koma, men har man deklarerat för någon annan den graden av viktighet i sitt liv så är man skyldig åtminstone den människan, en förklaring, så att den kan gå vidare med så minimerade skadeeffekter som möjligt. Om man inte ens tycker sig kunna "ge" det till sin så kallade nära vän, så är det fan inte en vän man haft och då kan man ju fråga sig vad allt det där jävla smörjsnacket ska vara bra för. Sex kan man få ändå om det är det saken handlar om och utan att ens behöva minnas någons namn under själva akten så vad var dealen? Kan du tala om det för mig?
Man brukar säga att det bara är fega män som slår sina kvinnor. På samma sätt är det också en feg och mot sig själv osann individ som inte hanterar sitt eget misslyckande som ser det som en lösning att åka till en främmande stad för att inför någon slags människa som sökt patent på att ha kontakt med Gud be om förlåtelse. För det är fan inte förlåtelse, det är att köpa sig fri. Det är att ta den enkla vägen ut att använda Gud som något slags reningsverk för de emotionella orätter man begått mot en annan. Inte fan kommer din Gud förlåta dig om inte jag har gjort det. Inte fan köper du dig gott samvete om nätterna om du vet att den där mannen i svart kåpa fick ditt känsloliv på ett silverfat samtidigt som en av de som allra mest förtjänade det bara fick en minut och världshistoriens mest korta mail där du dessutom antyder att det är jag som varit den styrande och bärande kraften i det här tramset genom att skriva att du "varit rädd för" mig. (!)
Rädd? Jaha, jag förstår. Jag har stått vid din sängkant med ett vapen i handen och hotat dig till att ringa mig, samtala med mig, luncha med mig och till och med lyckats hota dig till att som nära vän och stöd attendera begravningar och andra familjekriser. Du har skakat hand med mina närmaste vänner och min mor och deklarerat i en slags överenskommen tysthet inför mina nära att du faktiskt är en fin människa som bara vill mig allt det bästa och du är minsann ingen vacklande pelare i vänskapens konserthall. Jag har alltså på något märkligt vänster fått det så kallade övertaget i vår relation och sedan har jag helt enkelt, på ett undermedvetet plan, använt detta emot dig för att mitt ego krävt din, om än påtvingade, vänskap? (Och du har förstås bara suttit och tagit allt det här, maktlös och skräckslagen, medan jag rumsterat om och styrt och ställt då, förmodar jag?) Exakt hur ska det här ha gått till? Hur fan bär man sig åt för att tvinga till sig vänskap? Tror du på det själv eller? Jag hyste höga tankar om din slutledningsförmåga, intelligens och vältalighet en gång i tiden och jag måste med sorg i bröstet erkänna att de tankarna är skarpa kontraster mot det svammel du nu vävt ihop för att skydda dig själv.
Vad jag vill och behöver säga är, att jag beklagar att jag misstog dig för någon som kände till ordboksdefinitionen på begreppet ärlighet och jag beklagar att ditt liv inte blev som du tänkt dig, men jag tänker FAN inte sitta och anklaga mig själv och må skit för något jag inte gjort. Jag tänker inte ta på mig något jävla ansvar och jag vägrar försonas med din lösning på det här så kallade problemet. Vad jag tänker göra är, att tappa den där sista gnuttan respekt jag faktiskt fortfarande hyste för dig. För du kommer liksom aldrig att vakna upp ur den där koman. Kan du göra det mot dina närmaste så kan du förmodligen göra det mot vem som helst och du har säkerligen en egen inre dialog som rättfärdigar var enskild handling på ett sätt som inte min vildaste fantasi kan frambringa. Det enda jag kan säga är grattis, jag hoppas att det funkar för dig Du är inte den sanna och öppna varelse jag misstog dig för. Du är ingenting av det jag trodde dig vara och du är inte ens hälften av den människa jag misstod dig för. Och det är det jag sörjer, och inte själva förlusten av dig.
Den M jag trodde mig känna var en stark känslovarelse med breda livsinsikter och stort hjärta. En kanske lite väl handlingsimpulsiv man som styrs av sina känslolivsrelaterade infall och som kanske inte gjorde rätt men som åtminstone ville göra det. En människa som innerst inne känner en ganska stor panik inför saker och ting i livet och som aldrig hittat sin rot, som aldrig fått inre lugn, som alltid jagat vidare till nästa delmål, som alltid hållt och värderat överenskomna kontrakt och som faktiskt tog mer ansvar för saker på ett inre plan än han ville erkänna. En i grund och botten ganska liten människa som i nittio procent av fallen alltid har, och alltid kommer, känna sig alienerad och icke tillhörig gentemot de övriga i rummet, som bara några hastiga ögonblick i sitt liv känt verklig samhörighet och som förvisso använder ekonomisk makt och social status som ett slags insektsmedel mot andras nedlåtande blickar och frågor men som tog stolthet i att det må vara en känslomässig sköld, men han har byggt den på egen hand.
Den människan finns inte kvar mer. Jag vet inte vem det var du spelade eller vad du fick ut av det men det spelar ingen roll längre. Jag vill inte höra fler förklaringar. Jag har en egen integritet och det ska vara fan i det, jag har gjort mycket i mitt liv jag inte är stolt över. Jag har sålt min kropp för droger och snabba pengar, jag har snortat kola i de finaste salonger och skjutit heroin i de mest nergångna, stinkande knarkarkvartar som skulle fått trainspotting att framstå som rena promenaden i parken. Jag har ljugit, jag har lurats, stulit och krossat hjärtan. Jag har bedragit mig själv och andra och stått en centimeter intill döden själv med en kniv mot min strupe och bara väntat på snittet som ska ta mig den sista centimetern så jag fått slippa skiten. Jag har krossat skenben på andra och näsben på mig själv, jag har förlorat mig i olycklig kärlek och exihibitionismens lockande förtrollning. Jag har knullat, gråtit, ljugit och bedövat mig själv i en salig röra utan egentlig riktning och allt det där, för att jag varit enfaldig nog att inte erkänna rädslan i mitt bröst, rädslan att vara ensam, rädslan att inte duga, höra till, alltså, av exakt samma anledning som alla andra. Det finns ingenting spännande eller unikt med sättet jag hanterat något så i teorin patetiskt litet som just rädsla och jag är inte stolt över min framfart, vare sig det jag gjort mot andra eller den skada jag faktiskt tillfogade mig själv. Men nånstans där så insåg jag ändå, att de där knäckta benen och spruckna illusionerna och krossade förtroenden och brustna hjärtan jag lyckats med, inte var helt meningslösa. Det tog ett tag för det här inre barnet att acceptera läget och erkänna sig maktlös. Och när det väl hände, hade jag alltså sett livets botten, krälat runt i den utan gasmask, och överlevt. Det var den behållningen som också fick mig att inse min egen styrka, och utan att jag märkt det, så hade jag faktiskt hittat mig själv, min natur, mina rädslor, och accepterat det för vad det var. Utan krusiduller.
Det gjorde mig inte perfekt, faktum är att jag inte är i närheten av det jag har potential att bli och den största sanningen jag nånsin nått är det faktum att det inte existerar någon sanning. Den djupaste slutledningen jag gjort är insikten om hur lite jag vet, förstår, någonsin kommer att veta och förstå. Jag har inga svar. Jag har bara frågor och för varje liten fråga jag når svaret på så uppstår där fem nya. Men min mening är inte svaren jag når på provet. Det är ansträngningarna jag gör på vägen dit. Om du inte vill förstå hur jag ser det samtidigt som du söker din egen mening, och om du inte vill vara den du kämpar så hårt för att vara i någon annans ögon, om du inte anser dig behöva mig i ditt liv, så kan jag bara rycka på axlarna, resignera och låta dig gå. Jag kommer att sörja dig, jag kommer att gå sönder en smula och en liten bit av mig kommer att ömma, på obestämd tid, när jag hör ditt namn. Jag kommer att komma att tänka på dig då jag passerar vissa platser och jag kommer att se tillbaka på stunder vi haft och le för mig själv för att i nästa sekund känna det där stinget i hjärtat. Det är okej. Jag har accepterat det och jag gör mig inte till martyr för det. Jag förstår att det är din yttersta vilja och det är ingenting jag kan bestrida i någon domstol i världen. Man kan inte tvinga någon annan att behandla en på ett visst sätt, man äger inte en annan människa och man kan aldrig hota fram vänskap, det vet du också, och det är just den där lilla detaljen i din söta lilla story som gör att jag skriver det här evighetslånga brevet.
Alltså; det är som du märker, inte ett martyrtal, inte en vädjan, en bekräftelsesökande missil eller ett sista försök att få dig att "inse" hur jävla bra jag är så att du kan "come to your senses" och "bli vän" med mig igen. Jag gör inte sånt, som tidigare förklarat. Nä, hela den här jävla grejen handlar om det faktum att du inte bara gått och byggt upp den här relationen med mig, med hänvisning till att "du aldrig skulle fortsatt träffa mig om du visste sanningen, och jag ville bara vinna tid för att lära känna dig", som du sa en gång, och sen kommer du dessutom och insinuerar att jag skulle ha ingett någon form av "rädsla" som gjort att du måst spela upp hela den här jävla teatern för allt och alla, och som alltså satt dig där du sitter nu. Här kommer du och även BIKTAR dig för att få syndernas förlåtelse (vad fan det nu är) och du kan fortfarande inte hålla dig till sanningen? What's the fuckin' point?
Får jag fråga en sak? Vad kostade din förlåtelse, i runda tal? Tror du att jag kan återuppta horeriet nån månad och knulla ihop lite cash jag med, så att jag också får tröstens oblat och förlåtelsens bittra vin? Kommer det att förändra mitt liv radikalt? Kommer jag äntligen att se ljuset och finna mening, själ och ande och sedan helgonlikt skrida fram resten av min livsresa med from blick och trygg vetskap om en plats i himlen vid mitt frånfälle? Om svaret är ja, sätter jag igång direkt, för det verkar ju vara en chans som är synd att gå förlorad, särskilt om jag uppnår både himlahotell, inre frid och guds allomfattande kärlek på köpet. Då är ju lite hotellrumshoreri en lätt match och det dåliga samvetet kommer ju vara lätt att flöddra bort en kortare tid om jag bara med säkerhet vet att jag ändå vinner hela livsspelet i slutändan! Du får gärna svara mig gällande den här lilla detaljen, jag frågar trots allt någon som med erfarenhet vet och du har ju tillråga på detta tio års försprång i livet så det måste trots allt ligga nånting i det där med att erfarenheten vinner? Ursäkta om jag låter lite bitter, vi hittills av Gud oförlåtna syndare har ju en tendens att vandra i mörker. Jag frågar dig som min föredetta närmaste vän och som någon jag faktiskt litar på, för det var så jag såg dig. Är det så enkelt? Har du svaret på frågan? Kan även du styra MIN livsmening och mitt samvete så som du antyder att jag jonglerat med ditt en gång i tiden? Vore inte den arbetsfördelningen ganska rättvis så här i efterhand? Lika för lika, öga för öga och tand för tand som det står i Bibeln?
Jag, precis som alla andra ordinära vuxna har en eller flera gånger tidigare stött på människor som både svikit en och som man svikit. Det är svårt att gå igenom en hel livstid utan att trampa på någon tå. Och jag är fullt medveten om att jag i vissa fall valt enkla och orättvisa utvägar som förmodligen skadat andra mer än jag tror. Men jag lärde mig nånting av det där. Till slut kom jag också, till viss del, till insikt men det innebar inte att jag förvandlades till en profet för det. För somlig utveckling måste var och en själv gå igenom och somliga slutsatser måste man av egna erfarenheter dra. Det är ingenting man kan pränta ner i skrift och skicka ut som flygblad. I slutändan har du bara en enda människa i världen du verkligen kan lita på kommer göra allt i sin makt för att hålla dig vid liv och i slutänden finns det bara en enda människa du verkligen kan lita på, och det är dig själv.
Och visst är det lite skrämmande att reflektera över, att om du inte ens kan hålla en ärlig inre dialog med dig själv utan att ta till martyrskap, undanflykter och hamstråliknande, egocentrerade lösningar, hur fan låter alla andras inre dialoger då? Om du inte kan lita till din egen förmåga att rakryggat stå för dina handlingar utan att tillägga "men jag var ju ett offer för omständigheter, eller människor, eller tillfälligheter, jag hade ingen makt" då har du gått vilse i determinismen och alltså lagt över det personliga ansvar man som människa har för sitt liv och sina medmänniskor, på en dålig ursäkt. Det är alltså hela kontentan och också ditt hela livsinnehåll. En fuckin' excuse.
För, existens eller ej, Gud är inte din egen yttersta domare. Inte din mamma heller. Bara du kan själv ansvara för det du gör och det spelar ingen roll vilka vackra sagor du diktar ihop för att kunna somna tryggt om natten och för att trösta din rädsla för döden. Det är inte döden som är problemet. Det är här och nu som är problemet. Du vet med all säkerhet att du kommer att dö en dag men om du inte är beredd att acceptera att det är du som är Gud när det kommer till dina egna handlingar, och om du inte är beredd att lära dig någonting av dina misstag, så slösar du alltså bort en livstid av erfarenheter. Och varför? För att du är rädd, feg och för att du tror att förlåtelse är något man kan köpa, för att du tror att det mänskliga mysteriet kretsar kring förutbestämda öden. Och jag är som sagt inte din domare. Gör what ever floats your fuckin' boat men blanda inte in mig i ditt ansvarslösa tramseri.
Isolera dig och bli munk och spendera resten av ditt liv med att sitta och se tillbaka på ditt 'misslyckade' liv om det gör saken lättare för dig, du är inte skyldig mig någonting. Det handlar inte om mig och det vet du. Jag krävde aldrig nånting men jag tyckte mig vara förtjänt av ärlighet. Jag har förlåtit dig varje gång du ljugit för mig trots att du verkligen fått mitt känsloliv att åka berg-och-dalbana och trots att du gjort mig illa, eftersom jag i min enfald antog att du lärde dig av dina misstag och de facto hade någon form av ärlig orsak och det kanske du hade också, och jag kanske är överdrivet hård nu, men du förstår; jag har bara det här att gå på som grund för mina uttalanden. Du gav mig inte mer. Du har själv sett till att jag inte tror mer om dig än så. Du har själv format den bild av dig som står att läsa här och du har själv format det här ödet till vad det blev. DU och inte någon gud. DU och inte jag. DU och inte din mamma.
Det här blir det sista jag skriver som handlar om dig och jag vet hur du alltid oroat dig för mina bloggar, min öppenhet och min ärlighet inför främmande människor. Du har påtalat flera gånger hur du måste "säga upp kontakten" med mig om jag "slår igenom" eftersom du är skygg och anonym och inte uppskattar att människor tvättar sina byk offentligt och eftersom du ogillar hela min mening med att skriva. Det är okej, jag har kanske känt mig nedslagen av det du sagt men jag har gjort det ändå, om än alltid för att skydda dig, alltid med skyddade platser, namn och med undanhållna viktiga detaljer som hade kunnat avslöja dig. Jag skriver det här eftersom jag funnit MIN mening med all skit jag lyckats klättra mig igenom och det är att nå fram till andra, trösta, få människor att brista ut i skratt eller igenkännande nickningar. Mina enfalder blir någon annans tröst, mina misstag blir någon annans insikt och kanske lyckas jag få någon, kanske för bara nån sekund, att känna sig lite starkare. Eller så blir det humor av alltihop, det spelar ingen roll. Kan mina resonemang fördriva en eller annan trist minut i någon annans vardag har det liksom inte varit helt åt helvete.
Jag har inte mer att säga egentligen, ¤. Även det här är väl någon form av lärdom hos mig och det kanske jag skall vara tacksam för. Även om det just för närvarande mest känns som att jag för tusende gången lärde mig exakt samma läxa med människor; att de är egocentrerade, själviska, rädda små råttor som gör allt för att rädda sitt eget anseende, även om det krävs att de tar mening ur sina egna ord och gör andra illa på kuppen. Jag har ännu en gång lärt mig att du inte kan lita på en enda, levande jävla själ förutom dig själv och jag har ännu en gång lärt mig exakt hur långt människor kan gå för att skapa en bild av sig själva inför andra - enbart i syfte att "vinna" dem, för att i nästa sekund bara lämna skiten och gå. Det är väl här jag bittert skall ställa de där sista frågorna som alla andra bittra, svikna vänner ställer i sådana här situationer:
"Är du nöjd nu? Känns det bättre nu när Fader lagt sin hand på din panna och sagt att du, det är lugnt, du har varit ett fegt piece of shit men asså, pappa Himmelsk förlåter dig, du är renad, det man minns har inte hänt, se nu till att ha händerna på täcket framöver och hava inget begär till din nästas hustru bara så ska du se att du skrider genom de Stora Portarna en dag. It's that easy."
Om religion bara vore en logisk ekvation, och om det vore sådär jävla lätt, så skulle jag ha förnunnat mig för länge sedan. I min värld har det dock aldrig varit ett godtagbart faktum att man ska kunna krossa andra människors själar & hjärtan i parti och minut och bete sig som ett självupphöjt as när det passar sig, och sen bara behöva be om ursäkt till en främling som patenterat Gudssynen (istället för den som faktiskt behövde få höra ursäkten då..) för att allt ska bli peachy igen. Om vi omvandlade den där meningen till en matematisk formel skulle det vara uppenbart att det inte gick jämnt ut. Men visst, jag är tacksam för alla tips jag får kring hur jag ska tackla resten av mitt liv som obefläckad jungfru och som sagt, om jag bara inte vore så sabla självständig och tänkte lite för logiskt så hade väl jag suttit och mässat livets ord på gator och torg för länge sen. Jag vet inte om det hade hindrat dig från att bete dig som en komplett idiot däremot. Kanske, kanske inte. Kanske hade du känt ett starkare ansvar om jag bara hade varit lite finare, lite renare, lite frommare? Kanske hade du berättat allt från början och gudförbjude, kanske hade även du visat din sårbarhet och chansat på att jag skulle diggat dig ändå. Eller så hade du varit exakt samma människa och lett mig i någon form av imaginärt fördärv (som om jag inte kunde gå själv då..). Jag vet inte.
Så, om det finns någon annan därute som gått och förirrat sig ner i någon form av wow-reflex gällande mig och som har planer på att inte hålla sig till sanningen, oavsett anledning eller OCD-störning, eller om du känner dig träffad i det avseendet att du kanske varit lite för generös med personmåleriet eller vita lögner på sistone så vill jag passa på att slå två eller fler flugor i en och samma smäll. GE FAN I DET. Du har liksom inget att vinna på saken. Du är ju som synes inte först på banan, du har säkerligen inte mycket originalitet på lögnerna och du kommer säkert inte ens lägga ner möda på skiten. Det kommer vara som ännu en idiot som jag stöter på som försvinner i ett dammoln med en ekande, uppretad blogg i fartdammet och jag försöker som sagt i karriärsyfte att inte vara så långrandig och tjatig. Tänker du bete dig som en idiot föreslår jag att du åtminstone gör nånting originellt, så att jag har nåt att skriva om i efterhand. Då kan det till och med vara lite mening i skiten.
Nu skall jag återgå till att vara sjuk, hostig, snörvlig och menlös här borta på Söder.
Ni vet var jag finns. Och Du - Just Du:
- Gör ingenting som jag inte skulle gjort.
Okej, så ST och jag vecklar efter mycket om och men in oss i en diskussion som mest går ut på att han fått någon form av "panik" kring vår relation. Det blir bara värre. I sin iver att förklara sig och hur han ser på saken förirrar vi oss i helt skilda riktningar och till slut fattar jag vare sig det ena eller det andra. Men i korta drag så är det så att han kommit på att jag "eventuellt" har gått och kärat ner mig i honom (delvis sant, men så enkelt är det inte) och inför detta måste han försvara sin presumtiva frihet. Vad är dealen med den här mansrelaterade paniken? Hur ofta ska jag behöva förklara, att det inte FUNGERAR på det sättet? Att relationer är nånting man ingår i samförstånd och inte på egen tass? Att vi kvinnor kanske är ute efter lite mer än att bara sätta klorna i alla jävla män vi ser? Och ursäkta att jag säger det här, men brudar, vad fan håller ni på och gör med grabbarna, och vad för krav ställer ni på dom egentligen, för i det skicket dom är i rent socialt och känslomässigt när de kommer till vår sida av verkligheten, det är ju för inåt skogen inte normalt.
Inlägg
Besökare sedan 2007 - 12 - 10 :
