Bubberiet på bra humör

Ja jag vet, jag är en tradig morsa, men kolla vilken glad unge jag har!

Tur

Fan, jag är fast i insomnia, det var ett tag sen. Men jag har slutat ta mitt Theralene på regelbunden basis för att jag blir så förbannat trött på morgnarna av skiten, och det är då mitt hjärta är som mest vaken.

Jag var nyss inne och tittade på honom, det där underbara lilla byltet med sovande barn invirad i sitt rosa och vita täcke. Han ligger med armarna utsträckt över huvudet, ansiktet är avslappnat och vilande, och hans bröstkorg häver sig med jämna andetag, lyfter filten en aning för att sänkas igen. När man som mor står och ser sitt sovande, trygga barn svagt belyst av den lilla ljusslingan jag alltid har tänd i fönstret, så fylls man - och jag menar till brädden - av en ömhet så gigantiskt stor att det saknar motstycke. Det är som att bli påfylld av en vattenkran med ren, hjärtskärande varm kärlek och det fyller en så mycket att det svämmar över uppåt huvudet, och så står man där, glansögd och betagen. Där ligger han. Mitt hjärta. En del av mig. Den där lilla varelsen är jag placerad här för att beskydda med mitt liv, och jag skulle göra det utan att tveka.

Jag vidrör den varma, mjuka, silkeshuden vid pannan och smeker hans hårfäste. Lilla, underbara, fina, vackra Alexander. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig och det finns inget maraton, ingen strid, ingen kamp och ingen kraft som skulle hindra mig från att fullfölja. Det här med föräldrakärlek, det är så jävla enormt. Det är helt vrickat vad stort det är.
Sen jag fick barn har mycket i mig förändrats. Framför allt så är jag än mer empatisk än tidigare. Jag har alltid haft lätt för att plocka upp och förstå andra människors känslor, men nu tillkom en insikt om känslor som jag aldrig känt tidigare. Jag känner en oerhörd smärta i kroppen när jag tänker på alla dessa kvinnor i världen som förlorar sina barn, i krig, i svält, i sjukdomar och katastrofer. Jag gråter när jag ser ett avsnitt av House där ett spädbarn dör, och läkarna tvingas meddela föräldrarna. Det griper mig så hårt att det är som en rekyl kastar mig bakåt i bröstkorgen. Jag kan inte ens föreställa mig, inte ens vara i närheten av den smärta det måste vara. Men här ligger han. Mitt hjärta. Min själ, mitt liv för dig, mitt älskade bubberi. Här ligger han och snusar och jag är så jävla lyckligt lottad som varje dag kan mata honom, som kan erbjuda honom värme, kärlek, trygghet och föda. Som inte behöver fostra mitt barn i ett krigsdrabbat område där barn var dag blir kidnappade till barnsoldater. Han behöver inte växa upp i ruiner där bomber viner. Han behöver inte be om ursäkt för sin existens, eller lära sig att alltid skydda den. Han har alla möjligheter i världen.

Och mitt i allt, så är jag tacksam för det. Var tacksam för det, du med. För därute, i den där vidriga, kalla, oförstående världen, där sker saker med barn som jag inte ens kan nämna utan att brista i gråt. Därute blir mödrar och fäder bestulna på sina barn, där blir barn föräldralösa och ensamma i världen, därute växer de upp - enbart för att dö. Det är så fruktansvärt gripande och obehagligt och det går inte ens att föreställa sig den smärtan det innebär. Så, när du nattar ditt barn ikväll, titta lite extra, om du inte redan gör det, titta noga på den där sovande, vackra, trygga varelsen, och var tacksam, för att du har ditt barn i säkerhet. I trygghet. Hos dig.
Det är inte alla förunnat.
Men du - just Du, hade tur.

Bild: Mitt sovande barn på BB. En dag gammal.

Bildkavalkad

Jo, allt det här är jag. 2000 - 2008 i blandade former.
Vad man har sett ut egentligen.

Getting away with murder

Det är lätt att känna sig adrenalinstinn när man lyssnar på Papa Roach "getting away with murder". Det är också lätt att lacka när:

1. Man fått klartecken för sin medicin men måste vänta på en byråkratisk process som innebär att ett gäng människor måste schemalägga ett möte där alla blir informerade om samma sak som de skulle bli informerade om de läste ett PM. Eller ringde varandra. Innan man kan få den. och det tar veckor.

2. När alex far försvinner ett dygn och skiter i att svara i telefon för att han är på dejt och sen arrogant svarar "vadå, får inte jag ha ett jävla privatliv?" när jag påpekar att han åtminstone kan skicka ett sms eller höra av sig, for all he knows så kanske det hänt något med alex. Men när jag säger det så får jag höra att jag är en jävla extramorsa som måste ha kontroll över allt hela tiden, vilket leder till att jag sitter här och har ångest över att jag faktiskt måste hålla reda på vissa personer och att jag inte kan ha en normal relation till dem eftersom de inte kan vara schyssta mot mig eller tvärtom och det SUGER!

3. Det är en återvändsgränd att sitta i samtal med soc och påpeka att jag tycker att alex pappa behöver stöd i sitt föräldraskap och sedan veta om att detsamma samtal, vars enda syfte är att jag så väldigt gärna vill att alex och hans pappa har en djup och bra relation till varandra från start, mynnar ut i att alex pappa känner sig bevakad och påhoppad. Jag kan inte göra rätt. Jag vill så hemskt jävla gärna att alex ska få träffa sin pappa, få den där relationen till honom som jag aldrig fick till min som liten. Jag vill att alex ska ha ALLT det bästa, jag vill att han ska titta på sina föräldrar som vuxen och tänka "dom har alltid älskat mig. Dom har alltid funnits där för mig och dom har aldrig lämnat mig i sticket"- NO MATTER WHAT! Men det ena mynnar ut i en återvändsgränd där jag VET att jag kommer att få hundhuvudet. Jag håller upp en värld här med barn, lägenhet, sociala kontakter, läkare, provtagning och väntan på en medicinering som aldrig verkar börja. Jag ORKAR inte hur mycket som helst! Men hjälp mig då! Kom och dela det ansvar du samtyckte och längtade efter att tillverka! Inte för MIN skull, för HANS! Få in det i ditt huvud att jag GÖR ALLTING, ALLTING, PRECIS ALLT DET HÄR FÖR ALEX SKULL OCH INTE MIN! Jag har ingen egen agenda i att försöka få en människa att förstå, att det finns ett blivande hål i alex hjärta, och det är BARA DU som kan fylla det hålet! jag kan inte vara både mamma och pappa och den här situationen är OMÄNSKLIG men ändå är det detta som miljontals ensamma mammor får battla med varje dag, varje minut, att försöka få barnets pappa att finnas där och ta ansvar. Även fast de måste bita ihop, även fast de skulle vilja skjuta huvudet av farsan emellanåt när han sviker, glömmer och prioriterar annat, så sitter de där och försvarar honom inför barnen, för de vill så gärna att han ska skärpa sig, och det gör så ont i hjärtat att se sitt barn gråta.

4. Jag är arg, frustrerad, ledsen, ensam och tyngd av ansvar jag inte ens borde ta på mig. Och det är inte min son som är problemet, för tro mig, det här lilla stjärnögat gör min dag, vore det inte för honom skulle jag ha sagt upp mig från livet för länge sen. Det är alla andra.

5. Och här kommer det. Jag saknar tvåsamhet. RIKTIG tvåsamhet. Unity. Enad front. Jag saknar att ha någon som backar upp mig på möten och i konflikter. Jag saknar att ha någon som bollplank, jag saknar att ha någon att falla i gråt hos, jag saknar att ha någon nära mig som vet allt om mig, som tar mig för det jag är och den jag är och som håller mig i handen. Ändå. Jag saknar att gå på stan och känna mig säker, trygg och stolt. Jag saknar att dela livsansvaret. Jag saknar att ha någon att laga mat till. Jag saknar någons märkliga vanor. Någons skitiga kläder i min tvättkorg.

6. Och ovanpå allt så är jag hungrig men har ingenting hemma.

Jag är så less, jag vill bara gråta. Jag klarar knappt av att gå utanför dörren. Jag kunde inte ens komma på min systers födelsedag för att jag mådde så dåligt. Fy fan! Jag är som ett åskmoln, jag klarar inte av att se min spegelbild. Men mest av allt är jag arg. För att jag borde haft ett hum om hur saker skulle utveckla sig. Och jag fattar inte det. För jag är där jag är nu och nu är det bara att ta sig upp. Utan stöd. Och morsan ringer och ska på rättegång och morfar sitter på alzheimershem och jag och alex äter och sover och lär oss att banka, och någonstans därute, så pågår det övriga livet. Helt utan mig.

Fy fan.

Bubberiet Bankar!

Ja, okej, jag är hopplös. Två på rad, men det har hänt grejer här hemma. Som synes:

Bubberiet kryper

Bubberiet kryper!
Eller.. hasar iallafall..
se det här!

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

Hjälp! Vad gör man med sina bröst?

Alltså, jag skulle typ gå igenom lite kläder och så inför imorgon då jag har barnledigt och ska ut och ha det nice med Krister och Freakie. Och så gick jag förbi spegeln. Och stannade där. Och så fick jag syn på mina tuttar. GOD THEY'RE HUGE! Dom är ju typ som the attack of the... ja, nåt jävligt stort! När fick jag dom här? Vadå, jag bara fick unge, och så fick jag dom här? Vill jag verkligen ha dom här tuttarna? Vad ska jag med dom till? Men herregud, jag kommer ju suga på biljard.. alltså, ni som förstorar brösten: Ni måste ju vara tokiga, vill ni ha såna här? Klotrunda balubas under hakan? Ska det vara sexigt då eller? Vadå, måste jag ha urringat och visa upp skiten nu också? Men herregud, jag är inte snygg i typ spetsBH! Jag har alltid haft sportBH:ar och coola rejvtoppar. Hur fan ska jag kunna anpassa mig?

Så jag visar väl upp skiten, men jag mår inte bättre för det.
JAG VILL INTE ha dom här!!
Nu blir det hårdträning. Så här kan jag inte ha det. Jag ser ju helt skev ut. Shit. Jag vågar knappt gå ut.

Hjälp! Tänk om folk får se dom imorgon. Ska jag bara visa upp dom som en proud mama eller ska jag försöka täcka? Är det linda eller puffa upp som gäller? HJÄLP! VAD GÖR MAN MED SINA BRÖST? Jag har aldrig fattat. De dög inte till amning. De har aldrig dugit till nåt. Förutom att lite folk har klämt på dom i sexuella sammanhang. Men det är ungefär det. Vad gör man med dom? Har ni några tips? Vad gör ni med era? Skicka in alla råd ni har, jag är desperat här! JAG HAR BRÖST och dom är HUGE!! HJÄLP mig då!

(Bild: jag försöker se glad ut med bröst och allt. Hur går det? syns det att jag är i chock?)

Wow, subutex och höst.

JA! JA! JA!

Möte med min beroendeläkare igår. För det första så är hon kompis med min neurolog, och min neurolog är typ den bästa i stan. Bara en sån sak. Nervösa minutrar passerade då jag förklarade hur mitt beroende sett ut, de senaste 9 åren. 9 år! 9 år av mitt jävla liv har jag spenderat på att förstöra min kropp och spela allan. Vilket jävla liv alltså. Näe, hur som helst: Jag får suboxone. (subutex / metadon) - det finns änglar! Vilken grej!

Och ni får ursäkta tystnaden. Jag har liksom inte vetat vad jag ska skriva. Jag spelar world of warcraft på kvällarna och känner mig riktigt jävla oinspirerad. Ingenting händer i mitt liv. Varken plus eller minus, av eller på. På Lördag är jag barnledig och ska följaktligen försöka hitta på något spännande. Jag sitter här på kvällarna och blir raggad på av 14-åriga blood-elf-mages som skickar slängkyssar åt mig när jag springer förbi. Sen tar jag itu med abuseärenden på HZ. Sen sitter jag och känner att fan, jag måste städa, och så städar jag lite. Ni fattar. Jag pratar mer med växter och alex än med människor. Fan, man blir ju lite ingrodd.

Sen verkar det som att hösten är på väg också. Fan vad nice, äntligen kan man klä sig snygg. Man ser ut som en idiot i "39-grader i skuggan"-kläder.
PS: Andy Moor och orkidea, det är grejer det.

?

Min syster har varit här och gosat med min onge:
Beviset finns här
Sen kom alex faster C över, med alex kusin vilding.
Sen gick alla.
Jaha, vad nu då?