Ja just det.
Jag kan ju berätta att jag ska jocka på en fest också, på Café Bojan den 25e Oktober. Så erbjudandena, och eventsen, rullar in. Men sorry, det är invites only på festen.
Och så har jag grejat in syrran som gogodansare också, så nu är halva släkten samlad, på väg upp mot toppen av stans klubbelit. Igen!
ÅÅh vilken dag!
Jag kom just hem från första dagen på nya jobbet. Jag har inte velat skriva någonting tidigare om det, för.. jag vet inte. Det var sånt rabalder i bloggen, och varje gång jag skrivit om något jag velat jobba med, eller diskuterat min egen karriär så har det varit någon anonym mr. smartpants som kommenterat saker som "Du kommer aldrig komma in på den utbildningen" eller "Du är ju knappast behörig till det" eller något annat överjävligt nedsättande. Som jag egentligen bör skita i att ens ta notis om, för vad fan spelar en anonym persons dryga kommentar för roll egentligen? Någon som inte känner mig, som inte vet ett skvatt om min kapacitet eller kunskap kan egentligen inte uttala sig. Visst kan man få en överblick över den person jag är via min blogg, men det finns mer av mig än så och allt det där. Men jag är också en människa, även om jag är stark och fixar med en hel del. Jag orkar inte få skit från någon anonym paragrafryttare som envisas med att kommentera negativt. Och jag fick som kommentar här nyligen att om jag inte kan ta kritik så bör jag inte lägga ut mina åsikter via internet som jag gör. Jag är alltså en vandrande måltavla helt ofrivilligt, på internet ska allt vara tillåtet och om jag berättar något om mig själv får jag räkna med att gamarna kommer för att festa.
Men näe.
Jag tvingar ingen att läsa här. Således tvingar jag ingen att kommentera heller. Och debatt är alltid trevligt men jag skulle vilja undanbe mig negativa kommentarer när jag skriver om det här nya, för jag är faktiskt stolt, glad och säker. Jag gjorde ett bra jobb idag och jag kommer fortsätta göra det, några få timmar i veckan bara till att börja med. Man behöver inte angripa mig över minsta grej jag känner tillförsikt över, så du anonyma som skrev om vad jag klarar och inte klarar i några tidigare inlägg kan väl ta och hålla snattran och blunda nu, för nu kommer ett glatt inlägg om min dag:
Jag är numera datalärare för en liten grupp fantastiska människor på ett dagcenter för långtidssjuka och arbetslösa, som har centret som sin huvudsysselsättning. Där finns förutom min kurs också sycirkel, en verkstad, ett kök där man serverar lunch varje dag, ett café och en musikgrupp (oklart om den är på G eller om den redan finns, dock). Jag håller i en datagrupp två timmar i veckan än så länge. Det handlar om att hantera datorer på basnivå. Många av de jag undervisar har aldrig suttit vid en dator tidigare. Idag hade jag första lektionen och lyckades få mina elever att tycka att "data" var kul! Och jag bara körde på, pratade och stojade och styrde och på något magiskt vis så flög tiden iväg.
Notering: Jag vet vad det är för skillnad på "data" och en "dator" så bespara mig vitsiga kommentarer. Jag ville bara berätta om min dag på mitt nya "jobb". Jag gillar det. Mycket. Och jag tror att jag har en fallenhet för det här.
Tidigare idag var jag hos tandläkaren. Det borrades och fixades och fylldes. Jag håller som bekant på att laga alla frätskador på tänderna som jag har fått efter 9 års knarkande. Det gör ont. Jag har 7 tänder kvar att laga. Skönt. Bara lite kvar nu. Men något som INTE är skönt är att hon måste kommit åt något i kinden med sprutan eller så, för jag har en bula i den tidigare bedövade kinden, med ett blåmärke som bara sprider sig där. Det ser verkligen ut som att jag har fått en fet jävla smäll på käften! Och det gör satans ont! Så nu ska jag ynka mig i säng med en alvedon och en kopp te med honung.
Förutom tandläkaren - fantastisk dag.
Ser redan fram emot nästa onsdag, då jag har min klass igen.
Jag glömmer ju av ibland, att vissa saker pratar man om, och andra inte.(Jag har med andra ord, ingen skam i kroppen) Vid mötet idag satt min läkare, en blivande läkare, min behandlare, min socialassistent och mitt bostöd. Strax innan hade jag förklarat att jag behövde medicin mot min mage. Det är som så att suboxone gör dig förstoppad. Deluxe. Och det är som så att jag har väldigt svårt att prata om kiss och bajs och så. Det är min fostran, så är det bara. Så jag säger lite hastigt att hon måste skriva ut nånting mot det där ONÄMNBARA magproblemet, och förklarar för alla att jag helst inte pratar om det. Hon meddelar att hon fått en rapport kring det och att hon ska skriva ut medicin för det lilla problemet jag har. Strax därpå frågar hon:
"Har du fått din mens tillbaka efter graviditeten?"
"Javisst, för länge sen"
"Då hoppas jag att du skyddar dig och sådär, så att du inte blir gravid igen? Jag menar, det är ju bra om du har koll på det här och så.."
Och jag deklarerar torrt:
"Ja, bara så ni vet, jag har inget sexliv. Jag har inte sex. Jag får inget, så är det. Så ni behöver inte oroa er för det. Men jag har bokad tid för insättande av en P-stav senare den här månaden. Fast jag tror inte den kommer till så mycket nytta.. men skitsamma. Not to worry, som sagt, jag får inget..."
Hela rummet brister ut i skratt, Min läkare säger:
"Loo. Du har problem att prata om dina magbesvär, och du vågar inte ens uttala ordet förstoppning. Men ditt sexliv går det tydligen alldeles utmärkt att sprida och prata vitt och brett om hur som helst?" (fortsatt skratt)
"Vadå sexliv? Jag HAR ju inget, sa jag ju!"
Tydligen så var det alltså inte enligt regeln att vara så framåt med sitt icke-existerande sexliv.. note to self: Magproblem OK. Sexliv (även icke-existerande): Not OK.
Oh, mötet gick bra. Jag gillar min läkare. Hon är liksom barsk, rakt på sak, saklig och kunnig och jag gillar det. Inget tjafs, inga omskrivningar - ren fakta och så är det liksom. Hon påminde mig litegrann om själva kontroversialiteten kring subutex och suboxone och det faktum att det fortfarande är väldigt hårt reglerat och styrt av socialstyrelsen. Det förstår jag. Vi är cirka 1500 personer i 62 program som får den här medicinen i Sverige. Den har fått motta mycket hård kritik från flera samhällsgrupperingar eftersom man anser att det handlar om att ersätta "en drog mot en drog". Många människor som säger de sakerna vet, helt ärligt, inte vad de pratar om. Oavsett vad du "byter ut" ditt missbruk mot när du slutar knarka, så måste du alltid finna något, vad det än är, som "fyller hålet". Det är inte lätt att bara lägga ner allt och sluta må dåligt enbart genom fri vilja. Självfallet fungerar psykoterapi i viss utsträckning, på vissa individer och på olika sätt, men ett beroende, och hela livet kring beroendet som utvecklas genom det, kan inte upphöra tvärt enbart genom psykoterapi. Det är väldigt få patienter som skulle svara på en sådan behandling, om ens någon.
Många människor säger att "Ja, men har man börjat så ska man fan kunna sluta också, man har själv satt sig i skiten" etcetera. Det tycker jag är ett inhumant, generaliserande och okunnigt uttalande, och dessutom så låter det så drygt och snorkigt så jag blir sugen på att lappa till personen i fråga. Är det så man ska tänka om människor som behöver hjälp? Ska man, i ett demokratiskt och socialistiskt samhälle bara skita i människor och låta dem vara när de "satt sig i skiten"? Är det så vårt samhälle BÖR se ut? Sköt dig själv och skit i andra?
När jag började ta droger var jag en nyfiken, deprimerad tonåring som inte visste vilken fot jag skulle stå på i världen. Mitt liv var ett kaos. Min själ och mitt hjärta var ett kaos. Jag sökte mig till de som hade det som jag. Som visste hur det kändes att leva i en icke-kärnfamilj, som visste hur ont det gjorde varje dag. Som hade ett hum om att livet inte bara är ett rakt streck, utan en bergodalbana med toppar och dalar. Jag sökte mig till dem, och fann en trygghet. Jag fann en gemenskap jag aldrig funnit någon annanstans. Det fanns en chans för mig där att bli accepterad för den jag var och människorna i den gruppen behandlade mig väl. Jag var en av dom. Jag var älskad och respekterad och vi höll varandra om ryggen i fighter, lyfte upp varandra i svårigheter och fanns där för varandra. Precis som i vilken tight grupp som helst så fanns det något att samlas kring. Och det var drogerna. Och de första åren var det "bara" kul. Det var ecstasy som tog en till oanade höjder, det var LSD och det var amfetamin. Människor säger "men det är inte riktiga känslor, det var ju drogerna som gjorde det" - so? Utan ecstasy hade jag aldrig fått uppleva de där sakerna. Missförstå mig rätt; Jag propagerar inte NÅGONSTANS att någon ska börja med droger. Det är ett heltidsjobb och du kommer att få ett helvete. Vad jag vill säga är, att de erfarenheterna gjorde mig rik. Stark. Och nyanserad i min världsbild. Jag fick ta mig in, igenom och ut, själv. Och jag gjorde det.
Anyway... relax-time.
Min unge har två färger på ögonen. De är bruna in mot mitten och ytterst är de blå. Jag lyckas inte få någon bra bild på det, men så är det.
Förmodligen kommer han att se ut så.
Det är hur coolt som helst! Min unge har TVÅ färger på ögonen. Och det är så jävla snyggt!
Hur som helst, jag har haft Ella här hela helgen och vi har kollat på B-skräckisar, ätit en massa (så nu måste jag öka träningspassen den här veckan för att bli av med det, annars är min kost anpassad efter hur jag rör mig) så var dock inte fallet den här helgen. Det var förvisso rätt schysst mat. Jag gjorde vegobuffé lite spontant i fredags. I Lördags åt vi Quornfärssås med farfalle, färsk parmesan och en sallad på rucola (jag älskar rucola), inlagd vitlök, tomater och annat. Till det fixade ella en ostbuffé, inlagda oliver och jag vet inte allt. Sen skulle vi promt trycka i oss choklad till skräckfilmen också. Idag åt vi kräftor. Ja, jag vet, vi var lite försenade med kräftpremiären i år..
Det var the domestics. Imorgon har jag medicinuppföljningsmöte med soc och läkare. Lite smånervigt. Jag vet inte om jag ska ta upp att jag blev spontant utskälld av min beroendeassistent när jag kom sent till en medicinering, eller om jag ska låta det vara. Låt vara att jag gick gråtande därifrån, men jag vill inte skapa mer rabalder än det är. Alltså, när det gäller möten med vård och landsting och socialen, så måste man balansera. Man ska säga till när det inte känns bra, så som i mitt fall, att jag får flera olika sköterskor fastän man uttryckligen sagt att jag inte ska ha det. Man SKA inte sitta och bita ihop och hålla tyst för då kommer det aldrig upp till ytan. Om du inte trivs med din vård så måste du säga det, och se till att få stöd i det du säger. Det stödet kan du få genom din socialsekreterare, tillexempel, eller ett bostöd.
Det är en djungel därute av olika personer från kommun och landsting, och det brukar förekomma ett visst bollande av ansvarsfördelningar mellan just dessa. Ta exemplet med min förra socialsekreterare, hon som bekvämt nog hade initialerna S.S - hon satte igång ett internt bråk då jag var gravid och på besök på Huddinge Familjesociala. Helt plötsligt satt där kommun och landsting och försökte bolla över ansvar på varandra, och det uppstod prestigegräl. Inför ögonen på mig. En väldans kakafoni av kärringgnabb uppstod med repliker som "men det tror jag närmare bestämt att landsting ska ha koll på.." eller "Nu har du fel, det står statuerat att kommun skall ha det här och det här..." När det pågått i fem minuter och jag förbluffat suttit där med min pappa och bara väntat på ett slut, räckte jag upp handen och sa "Ja, men om jag tar lunch medan ni bråkar om det där så är ni kanske färdiga när jag kommer tillbaka?" - Ingen sa någonting. Alla skruvade obekvämt på sig. Och det här är inga ovanliga grejer.
Med mina nuvarande assistenter och socialsekreterare är det inte så. Jag har haft tur den här gången.
Förresten så är jag inte alls snygg som brunett så till helgen ska jag go blonde igen. Brunett är sååå tråkigt! Blä!
Samtal med Alexander:
Alex: "Geeh!"
Mamma Loo: "Säger du det? Vad intressant."
Alex: (bankar näven i bordet med bestämd min) "Nnngeh!"
Mamma Loo: "Det menar du inte? Berätta mer?"
Alex: "Mmmmammaaa.. nngeeh! Yiooooiiieeeh! Gieeeh.. gao!"
Mamma Loo: "Det var värst. Otroligt!"
Alex: "Ngieh.. gnaoo..gniiiiieeeeh.. appeeeh!" (ser bestämd ut)
Mamma Loo: "Ojdå!"
Alex: "Aooouwwwiiiiieeeee gneeh, egaoo, ga-ga- bah-bah. Bah-bah! Bah-bah! Yiaaaoook! Geeh-Geeh!"
Mamma Loo: "Jag har aldrig hört något liknande. Du har verkligen revolutionerande ideér."
Alex: "Baaah-baah, Ngieeh!"
Han har verkligen en poäng, inte sant?
Okej, okej.
Jag överreagerade lite på debatten och jag var på kant med allt när jag skrev det där. Jag hade dock beslutat mig för att lägga ner och det var inte enbart på grund av tjafsandet som jag tänkte göra det. Det handlade om allt det jag skrev innan. Jag har väl hamnat i lite av en skrivsvacka och tänkte att "vafan, det spelar ändå ingen roll..man kan lika gärna läsa vem fan som helst. Loo är inte Loo längre.. och vem fan orkar läsa mitt skit? Jag gnäller ju bara. Det finns inget intressant kvar.."
Jag hade tydligen fel. Väldigt fel. Enligt er.
För det har ramlat in. Det har VÄLLT in.
Jag har fått 128 (!!) mail från lika många personer, som ber mig att stanna, som skriver om hur min kamp förändrat deras liv och hur min styrka lyft dem till högre höjder när de haft det svårt. De skriver om att jag öppnat ögon, att jag tröstat och funnits där som en outsider när de inte hade någon. Jag skulle kunna citera ur dem alla, men det är omöjligt, alla breven är så fina. Då skulle jag behöva citera alla här, och bara raden med namn.. Det är allt ifrån mail från folk som skriver kort "Loo! Ge inte upp! Jag är beroende av dig, min röst måste väl räknas???" (Från signaturen "Ninni") till långa brev om missbruksträsk och ensamhet.
Nicklas Karlsson skriver
"Jag trodde jag var den enda som satt där och kämpade med att upprätthålla det "vanliga" livet, fasaden inför alla andra.. din röst gjorde en skillnad.. jag har skrattat. jag har gråtit..jag har suttit och hållt tummarna för dig när du födde barn..jag har svorit / svort och hoppat i golvet när du blivit illa behandlad loo. snälla, ta inte din röst ifrån mig"
Andra mail är peppande, några nästan arga. Människor erbjuder till och med att betala in pengar på ett eventuellt paypal-konto (!) bara jag fortsätter (jag säger det igen; den här bloggen kommer ALLTID att vara gratis, ALLTID att vara reklamfri..) och så har vi kommentarsfältet, där zaphod, faster c, lovi, alla, uppmanar mig att stanna.
Jag hade inte väntat mig en sådan folkstorm. I kommentarsfältet bara ramlar det in. Vackra ord, peppande ord, stöttande ord. Jag hade ingen aning om att folk kände så här. Verkligen inte. Jag hade ingen aning om att ni var så många.
ETT mail, ETT, av 128 mail, säger motsatsen. Någon Jlingus77x skriver "Fan va skönt att man slipper ditt jävla gnäll. stick å kom för fan inte tillbaks". Jag vet inte om Jlingus77x är ironisk eller inte, men det skiter jag i. 127 andra bönar och ber att jag ska stanna.
Tack. Tack. Tack. För alla mail, alla kommentarer, allt. Folket har talat. Jag stannar. (Gud vilken dramatik, men mina ögon är rörda till tårar, så lite pompöst är det allt) - era mail är hjärtevärmande. Wow. Helt otroligt.
128.
Plus kommentarsfältets 12.
Plus MSN-meddelanden.
Herregud, vad många ni är.
Tack!
Och herregud, vad chockad jag är.
Bloggen kommer att läggas ner.
Jag har ingen energi att ge er längre.
jag är så jävla less på systemet, på världen, på att som alltid inte bli förstådd, på att ge spel för gallerierna. Jag är less på mig själv, less på att försöka göra en skillnad.
jag gör ingen skillnad.
Tack för att ni var med.
Gud vad ni blir sura och tvära så fort jag skriver ett inlägg då jag lackar ur på nånting och avviker från det normativa, där man tydligen som bloggare är skyldig att lovebomba allt som inte har med kändisar, utelistor och kläder att göra. Ni som sitter och petar och rotar i allt jag skriver som nån slags självutnämnda jävla gullegullpoliser och liksom "aja baja Loo, du får inte sitta och bli arg på de stackars blivande förskolelärarna, de har det inte så lätt och vadå, alla ska väl få en chans och guuuu va du är taskig och FÖRRESTEN så är du minsann inte perfekt själv för jag såg ett syftningsfel / avsaknad av bindestreck där i din blogg så DET SÅ och i och med det så har du ingen tyngd bakom din kritik för man måste liksom vara Horace fucking Engdahl för att få kritisera en blivande lärare och bli förbannad på att denne inte kan språket och i ett rättvist samhälle ska ju alla få en chans och förresten så VET vi att du skriver alla dina inlägg i WORD först innan du lägger ut dom och vadå det räknas inte och blablablablabla"
Alltså, för det första, jag använder aldrig word. Jag skriver så här. Jag använder inga rättstavningsprogram, ingen som helst jävla hjälp såsom word eller vadfandetheter i den här bloggen och det är dels för att a) spara tid och b) jag behöver inte. Fråga vem som helst som känner mig. Men det hör inte hit. Det som hör hit är, att jag känner mig mer och mer fast i den alldagliga "kolla på min unge och idag stekte jag pannkakor lallalla"-fällan för varje jävla vecka som går i den här bloggen och jag håller fan med er som kommenterat att det är sämre "sting" i mig nu för tiden och att det inte är lika Lönnroth-bitskt och straight on target som det var förr.
Jag vet. Det beror dels på lathet och för att jag kom till en punkt nånstans där jag inte pallade värja mig mot alla de här jävla jamspellarna som kom som små brev på posten varje gång jag skrev något kritiskt. Och hela min grundidé med den här bloggen, som för några år sen var tänkt att vara en resa i min tankevärld, full on, 200 km/h av kritik, uppretat humör och bitskheter men som senare bara utvecklades till någon slags emotionell härdsmälteblogg (2005), vidare till en jävla avtändningsblogg (2006) och sedermera en "nu jävlar ska jag vända på livet men det går sådär"-blogg (2007) till en "Titta, jag är som alla andra, jag har barn och liv och egen lägenhet och mitt liv kretsar inte längre kring män och klubbar kul va får jag vara med i er jävla fucking klubb nu?"-blogg (2008). Ni som gnäller på mig NU, ni skulle fan vart med på the good ol' days, runt 2001 - 2003 nångång, då jag skrev inlägg om att knulla på kola i en kvart på söder och att en timme senare sitta välkammad i mormors kök, bli kallad gullunge och bli bjuden på kanelbullar. På den tiden då jag var förbannad på precis allting och då jag inte var rädd för ett jävla skit och då läsarkommentarer inte rörde mig i ryggen eftersom jag körde mitt race - och mitt race only. Jag påstår inte att det är en bättre tillvaro, det där med söder och kanelbullar. Bara annorlunda. Och det var då det.
Hela grundtanken med "mrsgonzo" var att jag skulle uppleva, och skriva om det, så som jag upplevde det. Utan fina omskrivningar. Naket, självutlämnande och skitigt. Och det skulle vara samhällskritiskt och bitskt och mitt eget jävla race och det skulle hålla en viss standard. Det gör det inte längre. Nu är det här "bara" en blogg i mängden. Det finns ingenting, förutom mina nakna beskrivningar av möte med vården, socialen och sånt skit, som gör att den sticker ut eller gör den annorlunda längre. Jag har blivit bekväm. Och det är när jag får värsta kritiken för att jag ställer lite krav på framtida lärare till våra barn som jag inser det. Den här bloggen är inte vad jag ville att den skulle vara. Den fyller inget syfte längre. Man kan lika gärna läsa blondinbellas eller typ Maggan Perssons blogg om tulpanodling, det är liksom lika hjärndött. Jag inser det. Jag vet det.
Så vad göra? Jo, det kanske är att bara lägga ner. Eller redesign the whole thing. Start fresh. Jag vet inte. Det jag vet, är att jag tycker att jag har rätt i att ställa krav på en framtida lärare och dess språkkunskaper, när jag själv VET vad språket innehåller. Vad det handlar om. Vad det går ut på. och det handlar inte om korrekta ordval. Det handlar inte om punkter och streck utan något mycket mer. Det handlar om hur vi processar händelser, föremål, människor och situationer i huvudet. Förmågan att sätta ord på saker och förklara dem är hela nyckeln. Kan du inte det, är du begränsad i det vardagliga livet. Och alla BARN skall ges MÖJLIGHET att finna den nyckeln, av kompetent, insiktsfull, klok och språkligt passionerad personal som förstår att ord är mer än bara bokstäver i en viss ordning. Och det är DET jag försöker få fram. Och genom att kritisera de som inte förstått det, försöker inte jag höja mig själv in any way. Jag försöker kräva en standard på undervisningen som våra barn är lovade - och som de förtjänar. Och jag ska inte behöva vara Horace Engdahl för att ha rätt till att göra det. Att angripa det faktum att jag missat ett streck i en ordföljd är knappast att ha förstått vad jag vill med inlägget. jag sitter inte här och säger "ååh ba, jag är så jävla bra ba, asså, ni ska ha skit allihop för jag är bäst!" - om du tolkar mitt inlägg så, så läs igen.
Hur som helst, jag inser att det behövs en rätt stor förändring här. Samtidigt har jag ett bloggprojekt på gång som varit i bygg-groparna bra länge nu, tillsammans med en vän och kollega, som kommer att vara något helt annat än det här. Förmodligen kommer det projektet att få mer publicitet, och det har ett klart och definierat syfte som vidrör de kriterier jag varit och nosat på tidigare när jag pratade om hela "gonzo"-projektet. Men skitsamma.
Hela grejen är; Jag är lite less på social ingenjörskonst just nu. Jag vill inte bara döda den. Det vore inte rättvist, det är tre års jobb down the drain och det är trots allt tre år av mitt liv, som läses varje dag av människor som av olika anledningar, bara trillar in här. Men jag tror att många av mina regelbundna läsare undrat ett bra tag vafan jag sysslar med. Och det måste bli ändring. Jag måste finna riktning. Definition. Konkretisera. Kanske stänga den, men låta det gamla vara kvar. Eller så blåser jag hela skiten med en knapptryckning bara. Raderar mig själv och mina texter helt från webben. Jag vet inte. Om ni vill göra något, så kan ju ni gnällspikar sluta pipa så fort jag får upp ångan och blir uppretad. Försök läs det jag vill få fram istället. Tänk lite. Det är nyttigt, och jag lovar -
det gör inte ont.
Okej, nu är jag uppretad.
Jag har idag pratat med två olika personer på nätet av diverse anledningar och helt omedvetet, som båda har läs och skrivsvårigheter och som båda ska bli förskolelärare.
(insert bad language here)
ERA JÄVLA IDIOTER! Vad FAN tänker ni med? Jag har enorma svårigheter med vissa delar i matematik, jag diggar förvisso procentuträkning och multiplikationstabellen, men jag KLARAR inte bråk och division, tycker ni att jag ska ta och satsa på att bli mattelärare? Amen vadå, det är väl bara att hoppa över division, femmorna behöver ändå inte lära sig det...jag är ju grym på procent! Vadå, det kommer säkert gå bra ändå, man kan skumma lite, man fattar säkert när man är där..
FEL! FEL! FEL!
Hur FAN tänker ni? Tänker ni att ungarna ändå inte fattar nåt i den åldern så det finns ingen anledning för dig att kunna behärska ditt språk fullt ut? Har ni kass självinsikt? Ni KOMMER INTE att bli bra lärare. Jag är ledsen, men det är kört, fattar ni inte era begränsningar? Att ÄLSKA barn är ingen jävla ursäkt, era jävla airheads! Ni ska alltså stå där och vara förebilder för mitt barn, och knappt kunna stava till era egna jävla namn?
Ja, jag beklagar att ni har läs och skrivsvårigheter och dyslexi. Nej, jag vet att det är medfött och inte går att träna bort, det är just det som är min poäng här. Ja, jag vet att Einstein och kungen också var / är dyslektiker. Men i Einsteins fall så sysslade han med det han de facto var bra på, och fokuserade inte på att lära ut språk och hur livet går till, till småttingar, och i kungens fall.. nä, sorry, det bevisar inget, kungen är en tråkmåns och även han verkar inse sina begränsningar på det planet. Undrar förresten om dyslexi innebär en svårighet att också läsa av hastighetsmätare förresten, för det hade ju kunnat förklara en del i hans fall...
nevermind.
Vad jag försöker säga är; Inse era egna jävla begränsningar. Vad är det som får er att vilja bli lärare när ni har sådana uppenbara svårigheter med språket? Vad är det, exakt, ni ska lära ut? Er fantastiska förmåga att rita elefanter? Gymnastiklärare är en grej, såvida du inte ska in på näringslära och shit, men lågstadie och förskolelärare? Ni är medvetna om att ni ska ha hand om en hel klass med småttingar som kommer dit för att lära sig viktiga grunder inför skolstarten? Ni är medvetna om att språket är det absolut viktigaste verktyget som en människa någonsin kommer att få, och ni är säkerligen medvetna om hur barn lär sig och hela det kitet. Med det facit i hand - hur fan kan ni se er själva i ögonen och upprepa mantrat "jag duger, jag klarar det här" varje jävla morgon? Vadå ni duger? NI DUGER INTE! For fucks sake! Bli raketforskare, bli bubbelgumstillverkare, bli datanörd, bli cowboy eller strippa eller knarklangare eller vad FAN som helst men hur i hela jävla helvetes kuk tror ni att ni ska fixa med jobbet som LÄRARE? Ni kan ju inte sätta ihop enkla meningar! Bara för att man fått kläm på "mor ror" och "far är rar" betyder inte det att man är nån jävla lärare! Ni behöver ju själva extrahjälp för att uttrycka er! Ska ni ha med er en personlig assistent på lektionerna som rättar era rättningar? Hur blir det när barnen frågar hur någonting stavas eller vad ett ord betyder? Ska ni sitta där och gå ner i mental härdsmälta och konsultera SAOL varje gång?
Hela världen ligger öppen för er, och framtiden är så jävla ljus så ni måste ha solglasögon gällande flera av era egenskaper som ni hade kunnat utveckla och satsa på ISTÄLLET. Men neejdå, ni ska välja det allra svåraste, det som kommer orsaka mest problem för er, det som kommer ödelägga ert självförtroende i lärarrummet när ni sitter i konferens med ett dussin andra lärare och lämnar in en enkel timrapport, och alla i rummet kommer att observera era stavfel, era syftningsfel, era uppenbara svårigheter med att hantera språket. Det här handlar inte om diskriminering och rättvisa, fattar ni inte det? Det här handlar inte om att ni ska övervinna några personliga issues genom att införa fler språkhandikappade i den akademiska världen. Det här är inte nån jävla jämställdhet, jämställdhet och rättvisa handlar om rätt person på rätt plats och att alla med samma förutsättningar får en chans. Vad tror ni att ni ska vinna? Eller tror ni på allvar att ni kommer att göra en raketkarriär inom skolvärlden med de kassa jävla meriterna?
Det här handlar inte om er som personer, fattar ni inte det? Det här är inte ett personangrepp. Jag försöker tala om för er att ni är åt helvete fel, men ni kommer troligtvis aldrig att läsa det här och även om ni gjorde det så skulle ni avfärda mig som en bitter kärring som inte fattade hur fina människor ni faktiskt är och ni har minsann aldrig gjort mig nånting. För ni är känslostyrda popcorn som inte fattar ren fakta. Ni har säkert underbara personligheter allihopa och jag betvivlar inte en sekund att ni älskar barn, men ni kan inte ta till er djupet i det ni läser om ni inte förstår orden. Ni kommer aldrig att kunna utveckla ett intuitivt språkligt tänkande. Jag är ledsen, men så är det. Ni skulle säkert bli fantastiska som precis allting annat, men just den grejen som ni skulle undvika, som ni aldrig behärskat. Det ska ni göra karriär på!
FAN VAD TRÖTT JAG BLIR!!
Bild: Nattåkning med ella.
Inlägg
Alla kommentarer
Besökare sedan 2007 - 12 - 10 :
