Bevaka familjen!

Ni vet väl att ni kan bevaka hela familjen via bloggarna? Vi är ju trots allt fyra syskon tillverkade av en och samma far - och alla vi fyra bloggar naturligtvis! Den sista i raden - Jonathan, valde att starta en blogg om sitt filmande nyligen. Mellanbarnet har en välbesökt och risrosad, dramatisk blogg om kärlek och hat. Och minstingen Johanna bloggar om sitt liv på Internatskolan i Båstad Här har jag samlat länkarna till resterande familjen Volle / Wikström / Lönnroth:

Syster stjärna's blogg: - I Love to Hate
Lillsyster Johanna hittar ni Här
Jonathans blogg - Volles Grotta

Mellandagsrea

Idag fick jag göra något jag inte gjort på länge. Jag fick ta 1500 kronor som jag fått i julklappspengar och shoppa - bara till mig själv. Först in på Åhléns City, där det var stormvarning på parfymavdelningen, herregud, folk är ju som komplett galna. Alla parfymboxar och presentlådor reades ut för 100 - 200 kronor, folk gick med meterhöga staplar av parfymer.. detta var vad jag lyckades få tag på:

Naomi Campbell- At night, med tillhörande duschcréme: 99 kr
Puma - Flowing, med tillhörande duschcréme: 99 kr
Mexx xx - Nice , Med tillhörande duschcreme och hudkräm: 98 kr
Paris Hilton - Can Can, med tillhörande duschcréme och hudkräm: 201 kr (denna har jag hållt ögonen på länge. Jag fick tag i den sista lådan!)

Därefter shopping i gallerian. En tunika / luvtröja / klänning från KOOLA ANNA, nedsatt från 1099 till 281 kronor (den grå på bilden). Stuprörsjeans från BIK BOK: 199 kr (underbar tvätt!) en grå T-shirt med säkerhetsnålstryck från JC gick på 99 riksdaler. Och så en underbar ballong / skolflickskjol från KOOLA ANNA, 221 kronor (originalpris 799). Jag är så oerhört nöjd, detta var kläder helt i min smak och stil. Speciellt luvisen är en stor favorit och det fanns bara ett ex kvar, naturligtvis i min storlek.

Det är underbart att kunna köpa kläder i strl M igen, och byxor i strl 40 - 42 (breda höftjävlar! haha, men jag trivs!). Det är underbart att komma hem med "dyra" reakläder som sitter som gjutna. Det är underbart att få pengar att bara shoppa till sig själv för. Det är underbart! Jag vet att jag är banal som babblar om sådana oerhört futtiga nöjen som kläder och parfymer. Men ni förstår inte; Jag får så sällan köpa kläder och sådana här saker till mig själv. Under graviditeten var jag ett enormt tält i strl XXL och strl 44 kändes som small för mig. Jag kände mig glåmig, trist, tantig och ful. Jag börjar komma tillbaka till mig själv igen, mentalt också. Med fina kläder och nya parfymer kan jag känna mig som Loo igen. Stuprören sitter som gjutna på kroppen, fan vilket ass man får i riktiga stuprör! Vad jag orerar.. men jag känner mig så upplyft.

Det här året har verkligen passerat med många förändringar. Jag fick barn, jag separerade, jag utvecklades, jag lade ett gammalt liv bakom mig. Jag grät och var uppriven, gladde mig åt min nya livskamrat som jag själv skapat, jag förirrade mig i mig själv och försökte hänga med. Jag blev uppriven till familjehem, till en ensam stuga där tankarna susade runt, runt. Jag upplevde mig själv på ett helt nytt sätt. Jag började kliva ur äggskalet. Jag började ta för mig. Jag började säga ifrån. Jag började finna mina gränser. Jag "fann" mitt inre, verkliga Jag och accepterade att det kan finnas ett "stillastående läge" som främst präglas av den ständiga förändringen. Jag ställde mig upp som bambi på egna ben. Skakigt tog jag mina första, egna steg i mitt nya liv. Jag var skräckslagen men gick ändå. Processen är inte över än. Och äntligen vet jag vad det här året skulle vara bra för, med all sin smärta: Detta var förändringarnas år.

Snart är det nyårsafton. Den skall jag & Alex fira med nära släkt. Mer än det säger vi inte om det.

Julafton 2008 i bilder

Alex Morbror Jonathan (min bror, dvs) & Johannas kille Alex i soffan.

Alex med Morbror Jonathan. Jag vet inte vad de gör, men..

Syster Stjärna apar sig.

Pappa är hustomtig.

Syster Johanna & Jag.

Såhär såg det ut hos mig. Julstämning!

Alex julklapp från Moster Johanna: en JÄTTEpingu!

Alex är poppis hos sina mostrar. Här hos moster stjärna.

Här har alex öppnat sina julisar.. Mojängen till vänster är från mig. Pianot var en storfavorit och kom från en av alex fastrar. Brio-bilen är också från mig.

Jul"enen" och klapparna.

Med Morbror Jonis!

Alex med sin farmors julklapp: en radio / cd-spelare!

Julstämning.

Det var omöjligt att få en bild på alla julisarna. Hade behövt vidvinkelobjektiv..

Alex med några av sina julklappar.. Mitt älskade, lite bortskämda barn :) Mycket klappar i musiktema som jag bad om. Han fick bland annat ett minipiano (av mig), den omtalade synthen i mitten av faster, en utvecklingsleksak man bankar på, träpussel, mjukisdjur, en bil.. pingu. listan kan göras lång.

Själv fick jag en sodastreamer som jag ville ha. Parfym, (Cheap & Chic från Moschino + Sensi från Armani). Duschcréme, pengar, hudkräm, kläder till alex..jag minns inte ens allt jag fick, det var så mycket! underbara gåvor hur som helst, jag är överlycklig! Och jag hade en underbar julafton. Alex var hos sin familj, där han skall vara. Jag, pappa och pappas tjej, Lillasyster J med sin kille, syster stjärna och morbror. Och så alex och jag. Det var alldeles lagom och så mysigt. Det glöggades friskt, det åts i stora lass av buffén jag lagat till, och alla mådde bra och fick fina presenter. Sedan sov lillasyster och hennes kille över här, och jag fick sovmorgon. Johanna och hennes kille (som också heter Alexander) gick på promenad med alex medan jag fick långsnusa. Love it! Sedan såg vi på kalle anka-julfilmer på Youtube till alex stora förrjusning, och därefter "Tomten är far till alla barnen" medan vi åt kladdkaka och skrattade åt filmen. På det hela taget en fantastisk jul. Jag kunde inte be om mer! Eller jo, kanske en liten detalj till. Det fanns en person jag saknade som jag hade velat fira jul med. Men han var upptagen på annat håll. Kanske ses vi i mellandagarna istället ;-) Om han får tid över, det vill säga.

Imorgon blir det mellandagsrea med familjen. Tack alla för alla fina presenter jag fått, ni är fantastiska! Kärlek & God jul önskar Loo & Alex.

Julkort (vi kunde inte välja vilket vi skulle ha)

"Din lilla rackare.."

Det är rätt kul att vara tomte!

Posörerna.

"Den är min! Min säger jag!"

Kärlek. Eller är mamma bara ute efter godisstången? (obs! den har plasten på sig. Jag ger alltså inte godis till en ettåring om ni trodde det. Det är bara "for show".

Rekvisita upphittad i tomtenissens verkstad: JUICE!

"Jag är nyfiken mamma..."

Några JulBilder från Casa De Loo. Det här blir vårt julkort i år. God Jul! Ta hand om er. Det gör iallafall vi..

Dan före dopparedan

Dan före dan.

Dagen då människor stressar sönder sig på gatorna som myror. Irriterade tanter står i grupp och skvallrar och gnäller av sig på Konsum och står i vägen, stannar var tredje meter utan att ens titta sig om, för att hälsa på någon. När man sedan nästan kör in i dem för att de utan förvarning bara stannat mitt i gången så vänder de sig om och käftar "kör inte på mig! Stanna lite nu!" (eh, var det jag som stannade mitt i gången? Har du en aning om hur många jag måste väja för som kommer i 180 pinn, stressade som as, och ska förbi?) Folk stressar med den perfekta julklappen. Andra människor är bittra och vill lägga sin ångest på en. Personer man bjuder in till julfest ångrar sig fast de lovat att komma. Folk håller sig undan och måste trugas för att de ska komma och hälsa på en på julafton. Så fort man nämner julen så hör man "Åh julen, det är bara ett jävla kommersiellt jippo och det köps å köps å köps å inget är bra och visste du att självmordsantalen ökar vid juletid?". En av mina närmaste släktingar sover ute och ringer och är bitter i telefonen. Folk är arga på varandra.

Jag hade så mycket julstämning för några dagar sedan och sen känner jag hur det bara rinner av mig. Men jag bekämpar det hårt. Jag har köpt en ursöt tomtekostym till Alexander och en fin tröja till mig själv. Ikväll blir det julfilm - Bridget Jones Dagbok, den innehåller massor av julstämning, har ett lyckligt slut där pojken får flickan till slut, och en av filmvärldens sexigaste filmkyssar med überheta Colin Firth (Han är så jävla het som butter människorättsadvokat!). Jag har köpt vinglögg, ska ta mig en kopp medan min Janson puttrar i ugnen, och betrakta mina inslagna julklappar, här ensam. Förhoppningsvis får jag iallafall pappa och syskonen över imorgon.

Så, God Jul på er därute. Till alla er ensamma vänner som sitter utan julmat och vänner på julafton, utan familj och kärlek; Ta er till Jakobsberg. Ni är välkomna. Och till er som inte kan ta er hit hoppas jag ändå att ni tar vara på den kärlek ni har. Kärleken är förgänglig. Ett år har du den, men nästa jul kanske den är försvunnen. Så lev här och nu, möt julen på era egna villkor. Det värsta du fruktar kommer ändå inte att hända, och gör det ändå det blir det ändå aldrig som du tänkt dig. Det kanske inte finns någon snö därute att göra lyktor av. Det kanske inte finns någon tomte. Men du har ett hjärta. Öppna det och sprid budskapet som julen ändå, trots allt, skall handla om:
Kärlekens.

Även om jag inte har någon att vara kär i, så lystrar jag till det och pussar mitt barn lite extra.

En bra mamma?

Hela min jävla dag blev infekterad av gårdagens / nattens jävla idiotbehandling av mig. Hela jävla dagen har jag gått runt och låtit det här fräta på mig och det är så jävla dumt! Varför tar jag åt mig? Varför lyssnar jag på vad _en_ irrationell person säger? Det är _PRECIS_ det jag inte ska göra! Varför? För att jag inte förtjänar det. Jag har gjort fel på många punkter i mitt liv. Jag har gjort saker som ligger på Mitt samvete. Jag är ingen perfekt jävla människa. Men jag är en förbaskat bra mamma och jag har RÄTT att skriva i MIN blogg att jag är ledsen. Märk väl att jag inte sagt ett skvatt mer, än det som beslutades! På vilket jävla sätt har inte jag rätt till att skriva om det? Hitta du en lag som säger att jag inte får det och det ska bli de mest välbetalda böter jag någonsin fått i hela mitt liv. Jag står för min besvikelse. Jag håller inte tyst för att sätta någon annan i bättre dager, speciellt inte eftersom den personen gör ALLT för att krossa mig. JAG ska ha moral, men inte du? Fuck you. Berätta vad du vill, säg vad du vill om mig. In the end så STÅR jag för ALLT jag säger och gör, allt jag sagt och gjort, det går inte att göra ogjort men jag står åtminstone för det och försöker fan inte manipulera mig fram i livet, eller få folk att tro att jag är något jag inte är. Vilket man verkligen inte kan säga om vissa andra. Jag är en bra jävla mamma åt alexander, jag gör det allra yttersta för det här barnet och det kan ingen ta ifrån mig. Varför det då, undrar du?

Jo, för jag SER mitt barn. Jag talar med honom, jag lever mitt liv med honom. Jag ger honom kärlek i överflöd. Jag pussar och kramar honom tusentals gånger varje dag. Jag lyssnar på honom när han gör språkliga framsteg. Jag hjälper honom förstå saker som finns runtom honom. Jag tröstar honom, vyssjar och vaggar honom när han gråter. Jag köper honom kläder, jag klär honom när det är kallt och köper svalare när det är varmt. Jag försöker lystra till hans signaler och behov. Jag säger till honom varje dag, fast han inte förstår än, hur mycket jag älskar honom. Jag finns alltid där när han ramlar och slår sig på någon av sina små upptåg och jag "hämnas" på bordskanten han slagit sig så illa på genom att hoppa och slå på den tills Alex brister ut i gapskratt, med orden "Dumma bordet! Fy på bordet som är så elak mot alexander! Här ska du få bordet!". Jag badar tillsammans med honom i badkaret och vi leker att vi är krabbor i ett blått medelhav. Jag är stora Mamma-krabban som fångar upp lillkrabban när lillkrabban plumsar iväg. Jag schamponerar hans lilla huvud och smörjer in honom med babyolja. Jag plaskar i vattnet och agerar mini-hopptorn. Jag lindar in honom i en varm, nytvättad morgonrock med öron på och sedan sitter vi i fåtöljen och äter efter-badet-glass. Vi tittar på Hitta Nemo och skrattar åt den glömska fisken. Jag försöker lära mig vad han tycker om och vi provar olika matsorter och frukter varje dag. Jag hoppar i vattenpölar med honom i famnen och han skriker av skratt. Vi är ute och går minst två timmar varje dag. Jag försöker sammanföra honom med så bra människor som möjligt, människor som älskar honom. Jag sätter alltid honom före mig och han är den som ska ha mat och omvårdnad allra först. Jag pratar "baba"-språket och blir mammamonstret som kittlas. Jag nattar honom varje kväll med orden "Mammas älskade finaste bubbis ska sova gott nu och drömma att du dansar, dansar med fiskarna i havet, med fåglarna på himmelen, med djuren i skogen, med hundarna, med katterna. Dröm att du dansar med kärleken, mamma älskar dig, imorgon ska vi dansa hela dagen, du och jag". Därför, är jag en bra mamma. Därför att jag finns här. För att jag tar mitt ansvar. För att jag vill VÄL. Och det är skit jävla samma vad jag har gjort i det förflutna. Det finns här och nu. Här och NU. Och jag tar vara på det utan att ständigt skapa konflikter eller göra andra illa.

Vi lever vårt liv nu. Inga hållhakar. Du kan inte försöka knäcka mig längre, det är lönlöst. Jag har tagit mig ur ditt garn. Du ber mig att inte skriva om dig men om du inte vill att jag ska göra det är ekvationen enkel: Sluta försök komma åt mig. Sluta manipulera och försök inte göra mig illa mer, så slipper du se text om dig i bloggen. Lämnar du mig ifred och gör det du ska göra istället för att helt ologiskt försöka göra den person illa som tar hand om ditt barn, så håller jag mitt ord. Den person som levt med dig och aldrig försökt annat än att hjälpa dig ska fan inte behöva ta sånt här. Jag kräver ingenting av dig och jag vill ingenting ha heller. Du har bestämt hur du vill ha det. Gå vidare med det och släpp din hämndlystenhet. Jag har försökt säga det så många gånger. Det finns ingenting att hämnas för. Det enda jag gjort är att jag är ditt ex och att jag fött ditt barn. Jag är inte ansvarig för ditt liv.

Jag hoppas att det här är det sista jag ska behöva skriva till eller om dig. Om du slutar trakassera mig och hacka på mig över mina känslor, om du står för ett enkelt beslut och beter dig så är det också det sista du ska behöva läsa. Förslagsvis så slutar du läsa överhuvudtaget. Det finns ingenting mer att skriva om dig. Vårt kapitel är slut. Lämna oss nu. Jag är inte något bollplank för din frustration. Jag förtjänar inte att höra att jag är "dum i huvudet" och "en jävla idiot som inte fattar", etcetera. (Vilket i sig är rätt lama argument, men ändå). Jag har inte gjort dig något och om du önskar din son att få ha ett bra liv, ett liv med kärlek och trygghet, då slutar du också. För objektet du valt ut som plank för din frustration, vrede och sorg är den person som tar hand om din avkomma.

God Jul.

Lämna oss ifred

Jag fattar inte varför du gör som du gör mot mig, eller varför du dyker upp och skriver att jag är puckad, att jag är ett jävla pulver som ska ha ett bra liv och att du aldrig mer kommer att träffa ditt barn, bara för att jag skriver på nätet att jag är skitledsen för att du inte vill träffa honom, och att jag i vanlig ordning inte fattar vad Alex gjort för att förtjäna det. Men så är det tydligen. Du ska stänga av mitt internet - jag har betalat tills januari och redan pratat med dem om att flytta det. Och att du sitter och skriver elaka saker i mitt kommentarsfält - för att jag skriver att jag ÄR LEDSEN över att du inte vill träffa alex? Och sen loggar du ut, så att jag ska sitta här och må skit, det är precis det du vill.

Henke, lämna oss ifred som du sa att du skulle göra. Ingen mår bra av att du producerar en massa negativ energi och riktar den mot mig. Jag tar hand om vårt barn. Jag gör allt för honom. Jag har gjort mina snedsteg och jag sitter inte här och tror att jag är så jävla ball. Det är tungt att vara ensam mamma, men jag fixar det. Att du riktar ilska mot ditt barns mor kommer väl för fan inte att leda till något positivt.

Ta itu med din smärta istället för att dyka upp som gubben i lådan och gapa åt mig om vad jag får och inte får skriva. Och dina kommentarer tänker jag inte publicera. Du kommer ångra dem.

Kan jag få fira jul ifred nu?

Julfest

Ikväll hade jag julfest här hemma. Det var superlyckat med goda vänner, även om typ hälften inte dök upp, och jag och alex fick väldigt fina julklappar. Doftljus, fina kläder, varav matchande hemtryckta T-shirts till mig och alex med texten BPM på, som ligger mig varmt om hjärtat. Silverschampo, lemurmjukisdjur och en rosa kossa.. dessutom hade alla ansträngt sig och gjort helt fantastisk mat. Tack till alla som kom och förgyllde kvällen för mig och alex. Alex kände sig nog väldigt omtyckt, han satt hos många och fick uppskattning och omtanke, presenter och mat. Dessutom så diskade mina gäster upp ALL disk, städade och fixade lägenheten när de gick så att jag skulle slippa städa.. fy fan vad goa ni är, jag älskar er!

Bilder från festen finns här (även för er som inte har Facebook. Extern länk! Tror jag..)
http://www.facebook.com/album.php?aid=73940&l=d2b3e&id=653223244

Bild: Jag, David och Krister.

Besked

Okej, så idag fick jag besked om att Alexanders far inte har några planer för, eller intressen av, att träffa sitt barn. Anledningarna och ursäkterna tycks vara många. Ärligt talat så orkar jag inte ens försöka längre, så jag låter honom få det som han vill. Jag har ju vunnit högsta vinsten som får leva med den här underbara ungen och han drar en frivillig nitlott. Men den stora förloraren här är förstås Alexander.

Det här handlar inte om att skuldbelägga någon, och jag tänker inte gå närmare in på alex far som sådant. Men jag bör tillåtas skriva om det som händer i våra liv och många undrar hur det är med Alex pappa. Nu vet ni. Han har gjort sitt val, i nuläget alltså. Jag vet inte hur framtiden blir. Det vet ingen. Det absolut mest lustiga är att han insinuerat att det här är mitt fel eftersom vi inte kan hålla sams. Vi hade visst kunnat hålla sams, om han hade kunnat hålla sams med mig istället för att starta gräl hela tiden. Men han gör sitt val nu och jag antar att det även handlar om andra saker, vilka jag inte tänker ta upp eftersom jag inte orkar få utskällningar från min behandlare, en socialsekreterare eller annan berörd person å H's vägnar. Men saker som sker i mitt liv är min rättighet att få skriva. Jag tänker inte ljuga och säga att jag gillar läget. Jag har inga sådana val. Jag kan inte "ta semester" från Alex när det behagar mig. Jag skulle förvisso inte vilja heller. Som min socialsekreterare säger rent inofficiellt så suger könsfördelningen i samhället när det kommer till krav på de manliga föräldrarna. Pappor kommer och går och sätter svängdörrar överallt i sina liv. Det hände mig, det händer Alex, det händer fan över hälften av befolkningen. Papporna är arbetsnarkomaner eller alldeles för uppe i annat, de är fostrade till någon slags känslomässigt handikappade musslor som inte kan tala ut om problemen utan att bli beskylld för att ha homosexuella tendenser (!) och tycks i många fall inte heller hysa intresse för att utveckla sina känslomässiga sidor. Kvinnorna bär bördan med barn, familj och hem. Och när papporna sedan mognar på sig och "tar ansvaret" så gör de ändå bara skada genom att göra lite som de vill med saker och rasera det som kvinnorna byggt upp. En rollfigur i Unni Drougge's bok "Lutherska badet", får panik inför ett stundande faderskap och uppför sig som en regelrätt idiot. Efter ett tag får hans tålmodiga fru ur honom anledningen: "Pappor bara förstör". Så såg han det, det var så han blivit fostrad, det var det han hade sett omkring sig under uppväxten. Kvinnor bygger upp och pappor bara förstör. Så är det för väldigt många i det här samhället och jag undrar när den oroande trenden ska vända. När ska kvinnorna våga släppa ifrån sig femtio procent av föräldraskapet, när ska de få belägg att våga, och när ska männen ta det? Ingen vet. En sak vet jag: Det skedde inte idag heller.

Min busuggla har magsjuka och har gjort ner sig i blöjan flera gånger idag. han gråter när jag torkar honom, han är så röd i rumpan att det gör ont så vi duschar efter varje dump, så att säga. Stackars liten.

Bild: Nöjd med ny, svindyr kofta (secondhandfynd) och Lancôme's Berry-läppstift.

Igenkänd

Jag blev igenkänd "på gatan" idag. Av.. ska vi säga - ett "fan"? Vi kan säga så, för det låter ju så bra. Mitt fan, hon var en tjej i 20-årsåldern. Söt liten tjej. Ett helt posse med tjejpolare hade hon också stående fem meter bort. Hon närmade sig mig på pendeltåget. Jag var på väg hem med Alex, hade ätit sushi och bytt julklappar med Liselott. Vad jag fick kan vi återkomma till. Tjejen kommer fram till mig och synar mig; upp och ner. Jag vet vad hon tänker innan hon säger det. Jag vet inte vad hon väntade sig för reaktion, dock. Ville hon kaxa sig inför sina vänner? Spela lite tuff ett tag? Känna sig överlägsen? Få känna den där strålkastaren i ansiktet, som om hon för en gångs skull i sitt liv begick en moralisk handling, för folkhemmet, för verkligheten som Hon lever i? Ville hon markera något? Make a statement? Inte vet jag.

Hennes välformade, läppglansmålade mun öppnade sig och hon drog åt den blingiga väskan hårt intill sig.

"Alltså, du heter Loo, va?"
"Javisst"
"Mmm asså, jag vill bara säga att jag tycker att du är fan helt sjuk i huvet. Jag läser din blogg, va. Fan, du tror att du är nåt, men det är du inte, asså, du fattar fan ingenting"
(Tror jag det? Tänker jag. Vad är du då, självutnämnde domare av andras liv? Jag kanske är störd, må så vara, men jag hoppar inte på främmande människor på pendeltåg och attackerar dem för att höja mitt ego..)
"Tack för din djupa och intressanta reflektion av min personlighet. Jag är helt jävla förstummad, du är ett socialt, språkligt och framför allt psykologiskt analytiskt geni. Var det något mer du ville säga, eller kan jag återgå till att prata med mitt barn?" sa jag. (Ja, jag sa faktiskt så)
Hon stirrade på mig, med halvöppen mun. Jag noterade att hennes tuggummi var rosa, därinne i det lilla svalget låg den, den illa tilltygade godisbiten.
"Asså, jag SA ju att hon var sjuk i huvet!" ropar hon åt sina tratt-örade väninnor en bit bort, för att rädda situationen.
"Jag är sjuk i huvudet? Varför det? För att jag besvarar ditt intressanta angrepp med ord du inte klarar av? Kan du vara så vänlig och utföra dina små interventions på andra människors psykiska välmåga någon annanstans. Jag är trött och vill hem och har inte ork, lust eller tid för det här" sa jag och vände ryggen mot henne. Jag kände bara hur hjärtat liksom drog en djup, tung suck. Jag kände mig bara tom, trött, och framför allt - jag ville bara hem. Tjejen vände på klacken och sällade sig till sin supportgrupp. De fnissade och pekade. En äldre dam intill mig gav mig en uppmuntrande blick och skickade en barsk mot flickorna.
"Vad ville den där flickan egentligen? Känner du henne?" undrade damen.
"Nej, men många tror att de känner mig. Tydligen. Jag blogg.. eh, skriver dagbok på nätet. Hon måste ha blivit arg över något"
"Unga flickor kan vara så oförskämda. Sånt liv över en dagbok" fnös kvinnan och log.

Lite senare här hemma, så började en gammal bekant prata med mig på webben. han och jag har inte talats vid på ett tag. Historien upprepar sig, för han tar upp samma ämne. Spooky enough.
Han skriver att en del tjejer han "varit med"-" vet vem jag är", och att många av dem, eller, jag fick intrycket av, samtliga reflekterar över mig med förakt. De surfar in på mina profiler på nätet och sitter och gör sig så jävla malliga och säger nedlåtande saker.
Och jag kan inte säga att jag brister i gråt, men det är klart att det gör mig ledsen. Inte att de är nedlåtande eller något av det där. Uppenbarligen så finns det ju någon form av fascination de har för mig som gör att de fortsätter att läsa, trots att de tycker att jag är "sjuk i huvet" och "fel". Men jag vet så här mycket om människor; De behöver alltid någon att använda som exempel. Eller snarare, som motexempel till sina egna ideal. Som motvikt till deras egna liv. Vad de däremot tycks ha fått om bakfoten är, att jag inte propagerar mina ideal för någon. Jag skriver bara om hur mitt liv är, och har varit.

Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för den jag är. Jag spenderade mina skolår med att försöka med det, för att få folk lugna, men det fungerade inte det heller. Man störde sig på mig även om jag klamrade mig fast vid väggarna iförd säckväv, utan ett ord. Jag lärde mig att leva med det, och det tog många år innan jag lärde mig det allra viktigaste; att skaka av det.
Jag har aldrig försökt att tala om för någon annan hur den personen skall leva. Vad jag däremot uppmuntrar, är öppenhet. Om du är den sortens människa som känner att du behöver en syndabock eller en häxa till ditt bål för att kunna vinna i ditt eget krig mot livet, så får du göra det. Förr eller senare kommer det att slå tillbaka på dig, och även du kommer att mogna. Även du kommer att se att det finns bättre sätt. Att peka ut och se ned på någon är klassiskt, det har gjorts i århundraden och om du känner att du behöver mig som just den personen, som du kan sitta och förakta för att bekräfta dig själv, dina val eller dina handlingar i livet, so be it. Förr eller senare så ser du att det beteendet inte kommer att fungera i längden. Jovisst, om du vill kliva över lik som en känslokall robot utan säkra sociala relationer, självklart. Då kommer du nå toppen. Se bara till att göra dig av med allting som heter känslor.

Vad jag menar är; Jag skriver på nätet och berättar om alla de saker som hänt i mitt liv av en anledning; Jag vill inte vara ett offer. Jag vägrar vara ett offer för omständigheter som normalt sett skulle ha definierat mig och facksatt mig. Jag skulle kunnat kliva ur askan som någon som satt och tyckte synd om mig själv för allt jävla skit jag gått igenom sen jag var barn. Jag skulle kunna sitta här och gråta och pipa och gnälla och inte göra ett jävla fuckin' något alls av mitt liv och skylla på att jag blivit gruppvåldtagen, våldtagen av min bästa kompis, slagen, misshandlad, förföljd, fått mitt hem taget ifrån mig ett numeröst antal gånger, skylla på att min mor är sjuk, är hemlös och har ett missbruk. Jag skulle kunna sitta här och pipa över att jag självmedicinerade mig ner i ett nioårigt konstant drogrus för att jag inte pallade att se mig själv i ögonen på morgonen. Och jag skulle kunna skylla på allt det, ta ett jävla återfall, bli av med mitt barn och hamna på gatan där jag tekniskt sett hör hemma, med de andra offren. Utsparkad ur samhället skulle jag sedan sitta där och berätta min tragiska jävla livshistoria för alla som ville höra medan jag tänkte tillbaka på det liv jag kunde ha fått, allt medan tidens tand gjorde mig bitter, elak och full av förakt för människor omkring mig som har det allt jag aldrig fick.

Eller så skulle jag göra det jag gjort. Jag reste mig. Kanske inte som någon jävla fågel fenix men hallå. Det här är ingen film. Jag reste mig och jag har drömmar och ett liv bakom mig som jag kanske ångrar delar av men som jag aldrig, aldrig, aldrig tänker be om ursäkt för, eller skämmas för - det jag ber om ursäkt för är det kaos jag utsatte mina anhöriga för när jag mådde som sämst. Det enda jag ber om ursäkt för är att jag kan ha vållat människor mycket oro, sorg och hopplöshet inför mig, för de trodde alla att jag var körd. Slut. Finito. DET - ber jag om ursäkt för, tusen gånger om. Men aldrig, aldrig tänker jag be om ursäkt för det liv jag fick när jag föddes. Det var inte enbart mina val som styrde mig dit jag slutligen hamnade. Det sociala arvet och yadayada hade stor impact på mig och man blir vad man äter och man tar efter sina föräldrar. Jag hade dock inga föräldrar att se upp till. Det var lite mer komplicerat än så. Men det var MITT val att resa mig och gå ifrån skiten. Och det är MITT val att aldrig mer se mig själv som ett offer.

Och hur som helst; Jag fick läppglans av liselott. Juicy Tubes x 4. Underbar liten förpackning, underbara liselott. Jag älskar den där jävla läppglansen. Så banalt det låter. Det är det också. Läppglans ÄR banalt. Men det gör mig glad.
Det är en bättre fokuspunkt, känner jag. Det som gör mig glad. Än det som gör mig ledsen.