Födelsedagen

...som jag älskar dig.

..att det går fan inte att älska någon, så mycket..

..och när du ser på mig, med den där blicken var dag, så tänker jag..

Och som jag förbluffades och älskade varje sekund av din utveckling..

..en stark vilja som påminde om dina envisa föräldrar..

Och ingenting kunde stoppa den personlighet som växte fram..

Och du växte och växte, jag hann knappt med..

..och även du lärde mig några tricks.

..och jag började lära dig allt jag kan!

Du och jag blev oskiljaktiga..

..och vi började lära känna varandra, du, den märkligaste varelse jag någonsin träffat. Sprungen ur mig.

..och jag fick ta hem dig, min älskade

Och han föddes. Det vackraste jag sett

I min mage, där var begynnelsens stjärna


Här började alltet.. (Läs nedifrån och upp så blir allt i rätt ordning)

Idag, klockan 04:07 på morgonen den 19:e Januari för exakt ett år sedan, föddes den levande varelse jag älskat mest av allt någonsin i hela mitt liv, jämsides med min nu bortgångna mormor. Aaron Benjamin Alexander Lönnroth, vi har klarat vårt första år tillsammans du och jag och jag kommer aldrig att kunna i ord beskriva hur starkt och intensivt och stort jag känner för dig. Du är mitt allt, ljuset som brinner starkt i veken ovan smältande vax en kylig höstnatt, solen som värmer min hud en vacker sommardag och regnet på min panna när jag behöver svalkan som mest.

Här är en bildkavalkad av året som gått. (nedifrån och upp är den kronologiska ordningen).

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MITT ÄLSKADE STJÄRNBARN! Mamma älskar dig! Mer än livet självt...

Känslostormar

Nu tar vi och lämnar McDonaldsdiskussionen och softar ner lite tycker jag. Jag har fått lika många positiva som upprörda kommentarer, och folk tycker att jag är snabb på att döma.. Tja, jag generaliserar, det gör jag, men det måste till lite generaliseringar och lite dramatiska superlativ för att väcka lite tankar. Jag fick ett superförbannat mess från ett ex som hade tagit åt sig lite VÄL för mycket eftersom han uppenbarligen räknar sig till en av dem som föder upp sina ungar på McD, vilket är ett märkligt fack att sätta sig i. Men han brukar bli upprörd över mina bloggar och han tycker att jag förtjänar hans missriktade vrede eftersom jag skriver på nätet och därför har han rätt att angripa mig och vara elak. Han brukar säga att han retar sig på mig för att jag "Tycker för tyckandets skull" och att jag "Bara är ute efter att provocera". Han menar att det jag kallar för etik, moral och tanke är falsk förklädnad, egentligen bryr jag mig inte, jag tycker bara tvärtom "för att få uppmärksamhet". Det är synd att vi är så olika, han och jag, och det är synd att han aldrig har förstått att det inte är så. Jag är dramatisk i mina ordval ibland, och jag kan verka angripande och arg men i själva verket så är det uttryck för mitt ganska dramatiska känsloliv. Jag har tonat ned mig rätt mycket genom åren, och jag har alltid fått höra att jag ska lugna ner mig, inte "bry mig så mycket" och att jag borde typ sköta mig själv och skita i andra. Det funkar inte så. Jag ÄR en känslomässig person, inom mig är det oftast stormvarning kring massor av olika saker och jag rår faktiskt inte för det.

Jag älskar att skriva. Det ger mig syre och energi och om jag inte hade mitt skrivande så skulle jag vara som ett blankt papper. Det är så det känns. Mitt skrivande är det enda som definierar mig, det enda som bekräftar mig och det jag alltid återkommer till när känslolivet stormar eller när tankarna uppnår status overload. Jag har så mycket tankar i mitt huvud, allt ifrån lösryckta abstrakta känslouttryck till rena monologer. Jag kan inte "stänga av" mitt huvud, tankarna upphör aldrig. Det är ett konstant tankekaos i mitt huvud och så har det alltid varit. Jag är oförmögen att separera och skilja vad som är viktigt på egen hand, och därför blev skrivandet väldigt tidigt i mitt liv ett sätt att hantera mina tankar, liksom arkivera dem, få dem på pränt, definiera vad jag känner. Innan jag sätter mig vid datorn har jag aldrig några färdiga meningar, jag känner bara hur ordkaoset svämmar över och jag måste få ut det. När händerna rör tangenterna sker allt av sig själv, tankarna flödar, separeras, jag finner ett sätt att strukturera och känsloladdningarna avlöser varandra.

Ofta är det så att jag sitter och funderar på något, eller är ute och går med Alex när tankarna börjar att liksom gå i paralleller, något upprör mig, jag blir ledsen över något, eller får ett spontant lyckorus. Sådan är jag och jag vet inte varför det är så. När jag sedan skriver så blir det ibland dramatiskt, människor känner att jag facksätter dem eller ser ner på dem, för orden är starka och jag orerar ibland ut allt kaos på en gång, för att slippa dem i skallen. Jag HAR extremt mycket känslor och jag är en känslosam person. Det syns dock inte lika mycket utåt eftersom jag tidigt fick lära mig att trycka ner sådana saker. Det var inte korrekt att visa så mycket känslor och människor tog mig inte på allvar utan avfärdade mig som en vilde. Jag studerade de andra människornas beteende och registrerade vad människor uppskattade hos andra. Jag lyssnade och betraktade, såg egenskaper hos andra som jag märkte genererade uppskattning och nyfikenhet, och "stal" från andra. Jag noterade att sakligt uppförande genererade respekt och jag lärde mig att det är HUR du uttrycker det verbalt som räknas. Vill man vara med i matchen så finns det ingenting som heter att vara "sig själv", iallafall inte om man är jag.

Jag föddes i stort sett utan impulskontroll. Jag gav efter för allt som poppade upp och förbannade mig själv för att jag inte kunde styra det. Något som påverkade mig mycket var jämförelserna. Andra människor tycktes inte ha samma problem. De var lugna av sig själva, de hade inte hjärtat utanpå kroppen. Jag upplevde dem som kalla och avståndstagande och det var så främmande från vad jag själv var, som så gärna ville lära känna människor och bli en del av deras liv. Jag fick ofta höra att jag var "speciell", "annorlunda", "konstig", "udda", "inte som alla andra" etcetera in i all evighet. De menade säkert ingenting illa med det men för mig blev det ett skällsord. Jag försökte verkligen att kontrollera mina impulser, min glädje, min sorg, men de tillfällen där kaoset ändå tog över var det kört. Jag gick igång på max och startade monologer i klassrummet om utanförskap och ensamhet, som en slav under min egen kropp som tycktes göra allt som hjärnan sa åt den, men mina jämnåriga avfärdade mig som "för mycket" och "överdriven" och jag visste fan inte var jag skulle göra av mig själv. Jag ville vända mig själv ut och in och vad jag helst av allt kände var att jag ville bli som alla andra. Jag ville vara en av dem som kunde dölja sina känslor, som kunde hantera dem. Mina relationer till människor blev komplicerade och växlande. Jag förstod alla andra så oerhört väl, jag förstod varför de kände som de kände det och jag kunde spåra ett problem, jag visste genast varför de agerade som de gjorde men de förstod inte mig. Men där hittade jag äntligen mitt fack, min väg in i människornas värld. Jag kunde lösa deras problem, deras våndor. Jag hjälpte dem genom att förstå dem. Samtidigt odlade jag min underhållande sida, för jag har en förmåga att få människor att skratta om jag vill det. Den hjälpsamma clownen, det är jag det. Jag kan separera dina tankar åt dig, jag kan följa vägen till ditt inre. Jag kan se din smärta och klä den i ord åt dig. Jag kan få dig att skratta när du bäst behöver det och jag kan finna vägar ut ur din rädsla. Just därför att jag har ett sådant kaos inom mig själv. Men jag kommer aldrig riktigt att få tillträde till er värld, jag är en outsider som människor märkligt nog har svårt att förstå och även DET förstår jag, för jag ÄR för mycket ibland och det vet jag om.

Som vuxen har jag lärt mig många sätt att trycka ned och täcka över mina känslostormar och tankeexplosioner och många som inte känner mig uppfattar mig som ytlig, vilket förmodligen är ett resultat av min strävan efter balans. Några har tydligen också fått för sig att jag är så här medvetet, att mina texter är medvetna provokationer för att få tjafsa lite men så är det inte. Det låter så falskt, som om jag skapat en person som bara är ute efter uppmärksamhet. Det här är det enda sättet för mig att få ut mina känslor på, och samtidigt kan jag förhålla mig relativt lugn i vardagslivet. Fortfarande får jag "toppar" och "dalar" som kan växla från minut till minut och jag motarbetar det allt vad jag kan, för vuxna människor tycker liksom inte att man är riktigt klok om man är så MYCKET hela tiden. Några har kallat det här för bipolaritet, några kallar det för ADHD. Förr i världen kallades man för excentrisk och lite "galen". Jag har tekniskt sett inga spärrar för vad jag kan säga, jag måste PÅMINNA mig själv om det hela tiden. Jag måste trycka ned, hålla in och distansera mig, men jag klarar det inte hela tiden. Ibland får jag så mycket energiflöde och så mycket känslor att jag avslöjar mig.

Varför skriver jag det här? Jo, jag skriver det här för att förklara, att jag menar alltid vad jag säger men man ska inte haka sig för hårt fast vid mina ordval utan istället försöka se the big picture kring vad det är jag försöker säga. Man kan inte fastna vid ett ord i en av mina texter och ta åt sig så mycket i onödan. Försök istället att sammanfatta vad det är jag säger. Jag ser inte ned på människor, men jag ogillar starkt vissa typer av människor och det är ingenting man behöver ifrågasätta för så är det för alla. Oavsett om man är den typen som bara inte gillar ouppfostrade ungar, människor med skägg, paragrafryttare eller knarkare så är det en DEL av ens personlighet men aldrig hela. Det är faktiskt OK att tycka att viss mat inte smakar bra på samma sätt som det är OK att tycka att färgen grön är dödsläcker. Och jag är väl medveten om att jag kommer att få kommentarer när jag skriver negativa saker om andra människors barn, men jag står fast vid vad jag känner, och det är okej för man måste inte gilla alla. Man måste inte gilla mig. Och man måste inte fortsätta läsa om man som exet tillexempel, nästan letar efter saker att reta sig på så att han får ge sig på mig och sedan hänvisa till någon osynlig lag om att jag skriver på internet och därför får skylla mig själv. Han och jag tycker inte lika om särskilt mycket kan jag säga.

Jag vet också att jag ibland blir helt galen av vissa kommentarer och jag har fått förslaget att jag bör bli bättre på att "ta" den sortens kommentarer. Men så här; jag har valt att ha kommentarsfunktion eftersom jag ändå vill ge läsare möjlighet att kommentera mina texter, reflektera, risa eller rosa. Men på samma sätt som att jag har en skyldighet att förklara vad jag menar har jag också en rättighet att försvara när det kommer surgubbar och surgummor och skriver saker, enbart för att trycka ner mig. Jag "borde" försöka tona ner mina känslor överhuvudtaget men hittills är det "bara" hit jag har nått och jag kan ingenting göra mer än att göra det jag alltid har gjort. Ibland måste även jag få en chans att bli förbannad och orera, för annars är den här bloggen helt jävla useless. Jag skriver inte om min vardag och saker som händer mig för att jag tror att det är så jävla intressant för er att läsa utan för att jag behöver få uttrycka för mig själv vad det är som sker i mitt liv. Det här är en ventil för mina känslostormar och era bloggar är era ventiler. Argumentet "men skriv inte på internet då" har jag hört förut men på andra sidan gräsmattan finns ju också "men läs inte om du nu inte tycker om det". Det finns två sidor av myntet, och det här var min sida. Samtidigt kan jag ibland bli lite bitter över det faktum att de mest populära bloggarna innehåller väldigt lite känsla. Det är modebloggar, slätstrukenhet, vardagliga betraktelser om dagens göromål, städ och disk och shopping och jobb men oerhört lite KÄNSLOR. Ju mer slätstruken du är, ju enklare du formulerar dig och ju mindre egentligt innehåll, ju mer poppis är du. Det är lite komiskt egentligen. De som skriver starka saker, använder starka formuleringar, upprör eller har mer drama blir generellt inte lika frekvent lästa. Är det fult att bli upprörd? Är det fult att känna saker? Skulle ni bli mer tillfreds med inlägg som enstavigt behandlar min vardag med Alex? Inlägg utan egentlig reflektion, inlägg utan egentlig huvudmening med så lite känslouttryck som möjligt bortsett från en och annan notering om hur mycket kuk jag fick i Lördags? (För övrigt har jag ju som bekant inget sexliv så inte ens det kan jag ge er).

Sex är den enda planhalvan jag känner till där känsloladdning och intensitet belönas och den enda planhalvan där jag kan ge utlopp för alla mina impulser. Jag skriver dock aldrig om mitt sexliv eller om saker som berör det, eftersom det är det enda jag verkligen vill behålla för mig själv. De flesta av er vet allt om mitt liv. Ni känner till mina kontakter med socialtjänsten, mitt förflutna, min uppväxt och mitt liv så som det är för mig. Jag skriver öppet och ärligt och försöker inte skylla ifrån mig, jag försöker inte täcka över de dumma saker jag gjort och jag ser ingen anledning att sitta och skämmas för det, istället ser jag till att mitt förflutna åtminstone är till någon nytta genom att skriva om det, berätta och kanske nå ut till någon i samma situation, eller någon som också varit där. Samtidigt som jag också vill avlägsna många fördomar som finns om knarkare och missbruk. Men min sexuella sida är inte offentlig. Jag har bara sex med mina partners, (jag är väldigt monogam och har en partner åt gången, dock är jag fri och singel nu och ska så förbli ett bra tag till) förr var jag helt klart mer promiskuös, vilket jag inte ser något fel i. Jag tror på en fri sexualitet och allting som sker mellan två eller fler individer i samförstånd och samtycke, är fint. (Och det är lika fint om man så att säga, genomför underhåll på egen hand). Men det var bara en parentes. Nu kom jag av mig. Åter till ämnet.

Jag hoppas att ni förstår lite mer. Om ni ändå inte gör det så kan jag inget mer göra. Jag har varit så utförlig jag bara kan. Det måste finnas en mening med bloggandet också, inte BARA vardagsbetraktelser från mitt vardagsrum. Ibland blir det hårda ord och känsloladdningar, och jag ska inte behöva förklara ALLT jag gör eller varför. Ibland känner jag bara så, thats it. Det betyder inte att jag hatar någon, för hat är ett lite väl starkt ord även för mig och hat är en ingrediens i känslolivet jag saknar.
Stark aversion - Ja.
Hat - Nej.

Svar på folkstormen

Ohoj vilken storm det blir av människor som ska kommentera bara för att jag skriver om McDonald's. Jag vet att ni försvarar det till näbbar och klor, så det är komiskt egentligen, att när jag skriver med superlativ kring feta barn och det där tragiska stället som använder sig av vidriga marknasföringsknep för att LURA er, då blir ni skitförbannade. NI verkar inte bry er ett skvatt om vad som händer i världen men McDonald's, då jävlar vaknar ni! Kan ni vara så vänliga och ta det för vad det är, ett superlativ, när jag skriver feta och fula barn? Visst, alla barn är söta, i teorin, och ungar rår inte för att de blir bortskämda snorungar som beter sig illa.

Jag personligen uppskattar inte otrevliga, ohyfsade barn man inte kan ha i möblerade rum men det hör inte dit. Att fostra barn till att bli bra människor som inte skriker och gapar sig till allting och som människor faktiskt tycker illa om, för det gör de, men det får man inte säga för då jävlar, innebär inte att man plågar barnen, förnekar dem leksaker eller spänning, kärlek eller vänlighet. Fostran är inte samma sak som att behandla barn illa. Du gör ditt barn en fet otjänst genom att vara ungens polare som ger efter för alla nycker och som inte säger nej när du vet att det leder till något negativt. Du kan skämma bort med kärlek, kärlek i överflöd. Men kärlek är också att skapa en person som kan ta sig fram i livet och en unge som vid 15 års ålder fortfarande vägrar äta annat än cheeseburgare och pannkakor och som skriker som en gris varje gång hon inte får nåt, det är liksom inte gulligt längre. Men som sagt, ni gör som ni vill. DET är en ful unge i min värld, ett barn som skämts bort beyond ALLT och som lever på en ständig sockerkick, en sån där unge som ska ha ha ha ha ha och aldrig blir nöjd. Och tro mig, de flesta håller med.

Till dig som skrev "Du får McMail i lådan, det får man bara om man är med i deras barnklubb, hur förklarar du det".. eh, ja? Kan du läsa? Jag radade upp de "förmåner" man kunde ta del av om man gick med i deras klubb. Därpå ironiserade jag över att jag får skräppost som en del av förmånerna. Jag skrev aldrig att jag fick mail från dem. Om du lärde dig att läsa så skulle du kanske inte behöva falla så platt när du försöker trycka ner folk, men det är klart. Du jobbar på stället, enligt egen utsago. Det förklarar liksom saken. Och till försvaret hörde också att någons släkting blev matförgiftad på Hard Rock. Jaha, vadå, tycker du att det är ett argument? Jag har hört talas om hundratals människor som blivit matförgiftade på tusentals restauranger, macan inkluderat! Klart att det kan hända! Jag försökte inte marknadsföra hard rock istället. Jag tog bara Hard Rock som ett exempel ifall ni skulle få för er att fråga vart ni skulle gå och äta dessa hamburgare. Gå vart fan ni vill, gå på macan sex dar i veckan om ni känner er trygga med det, gå på Max, låt bli att gå på Max. Någon uppmanade mig att gå till max och äta "riktiga hamburgare". Jag äter tyvärr inte hamburgare ute, men jag gör väldigt goda hemma, med soyaburgare istället för kött. Jag tycker att det är slabbigt med hamburgare ute och de smakar ingenting. Sen äter jag inte kött heller så det är förstås en av mina anledningar.

Jag HAR dock varit köttätare tidigare i livet. Däremot äter jag falafel och annan liknande utländsk snabbmat ibland, sidådär en gång varannan månad eller nåt. Jag äter inte bara salladsblad om det var nån som fick för sig att jag försökte göra mig själv till fröken präktig, men det är inte min kost som är under lupp här. Som sagt, jag bryr mig inte, men JAG tycker att det är ett jävla skabbhak och det är pinsamt att småbarnsföräldrar försvarar något som bara gör skada. Jag försöker inte ta ifrån er er älskade mat. Jag säger bara att ni kanske inte ska föda upp era ungar på det, för jag tycker att det är att vara en lat och ignorant förälder. Ni som äter på macan en gång i kvartalet skiter jag i. LÄR er att ta åt er på rätt sätt och för rätt saker. Varför är det så hemskt? Varför retar jag er så fruktansvärt mycket så fort jag skriver om ett amerikanskt storföretag som LURAR er?

Min kontenta av allt det här kan delas upp i tre, få se om ni hajar den här gången:

1. Barn som blir matade med processad, söndermald, sockerspäckad mat till vardags blir dumma och feta. Det finns rätt mycket forskning på det, googla lite om du känner dig osäker på det uttalandet. Eller fråga en dietist.

2. McDonald's säljer sin mat och sina restaurangbesök genom att marknadsföra McDonalds som en del av en livsstil. De använder sig av reklam och PR som barn reagerar på och stimuleras av, så att deras föräldrar skall ta dem till restaurangerna för att de ska äta deras skitmat. Detta är alltså rent lurendrejeri. Man marknadsför detta som en barnrestaurang trots att värdena i maten överstiger normalt kolhydrats/fettintag med riktigt många enheter. Tänk efter själv: De försöker marknadsföra macan som en LIVSSTIL och ni går på det! En barnrestaurang ska väl ha mat som är anpassade för barnens kroppar, deras näringsbehov och annat, men macan kommer undan genom att komplettera den mest köpta menyn med nån liten sjavig sallad och en fruktbit.

3. Jag försöker bara få er att ifrågasätta. Inte MIG utan vad ni ger era barn. Och vad företag marknadsför er att tro att ni ger dem. Konsumentupplysning någon?

Och det är alltså MIG ni är förbannade på?
Det känns som aningen missriktad aggression, men visst. Bli arga på mig för att jag kritiserar något. Det är ju så mycket lättare att trycka ner mig för att stilla samvetet.
Right?

Barnmat?

Idag fick jag hem något riktigt vidrigt. Adresserat till mig men paketerat till Alexander.
Det är en tom, ihopvikt Happy-meal låda. Om jag fyller i talongen på den och tar med skiten till McDonalds så fyller Ronald McDonald själv - 2000-talets stora barnförebild före alla andra - den med ett Happy Meal till mitt barn. Jag får ett gratis Happy Meal till Alex varje gång han fyller år. Jag får dessutom något som heter McMail - Macans egen härliga skräppost direkt till mailen närhelst andan faller på. Tydligen skall jag och mitt barn också få något som heter "förmånliga erbjudanden".

Jag har redan orerat om vad jag tycker om McDonald's och deras fiffiga sätt att sälja ren jävla skit till våra barn och kalla det för kostcirkelanpassat. Jag har redan sagt vad jag tycker om äckliga snorungar som gör det till en konstart att få en leksak varje gång de ska äta och precis lika äckliga föräldrar som ger sina ungar McDonald's flera gånger i veckan från det att de börjar gå. Inte för att maten är fantastisk utan för att ni är LATA. Ja, faktiskt. Det är precis vad ni är. Jag skiter i det, det är era ungar ni förstör, inte min. Det är ni som är förlorarna som tror på allvar att barn går miste om något i sin mentala utveckling om de inte får ha kalas på Macan som alla de andra fula, feta barnen. Det är ert problem att era kids inte äter vanlig mat utan enbart ska ha sockerpumpat, raffinerat, friterat, processat crap för att bli nöjda. Det är nånting fel med världen i stort, det är väl rätt uppenbart, när jag hamnar i GRÄL med andra föräldrar över att jag skriver så här. Varför? Jo, för att de har dåligt samvete över just det här och de vill inte höra det. De VET vad som är i den där skitmaten. De VET att de gör sina barn en fet otjänst genom att lära dem att äta snabbmat flera gånger i veckan istället för att tillaga riktig mat. De VET att ungarna bara blir fetare och att det är lättare att sticka till dem en cheeseburgare och en plastleksak och kalla det för "speciellt tillfälle" eller "festligt" eller vad det nu är, som om det skulle ligga något festligt i att mata sitt mentalt understimulerade barn med ister och flera deciliter rent socker ackompanjerat av en plastleksak de kommer att titta på i ungefär fem minuter varpå den adderas till högarna av tidigare macanbesök på sina ostädade lekrumsgolv. Jag har hört följande förklaringar / ursäkter:
"Ja, men vadå, vi går inte dit så ofta och då är det vid ett speciellt TILLFÄLLE, ja, men det är fest liksom" (Jaså? Det är alltså på speciella tillfällen vi ska köpa varsitt femtispännsmeal med processad mat på en PLASTBRICKA och äta den i en steril restaurang med lysrör och absolute dance-skiva på repeat, i plastmuggar, med plastbestick, där vi får äta mat som legat upp till en timme på the hot plate, ihopmosad, ihopsvängd utan kärlek, där allting innehåller samma sak, vilket vi doppar i sockerspäckad ketchup i små plastbägare? DET är minsann ett riktigt FESTLIGT tillfälle det! SHIT vad ni slår på STORT!)

"Ja men vadå, det ÄR faktiskt ganska bra mat nu för tiden, det finns ju näringsinnehåll och allting och man MÅSTE ju inte äta pommesen, eller dricka läsken. Och en liten hamburgare, vad gör det för skada? Du överreagerar" (Jag skulle inte behöva överreagera om jag visste att det inte var en big deal, att det var ett ställe som alla andra där man bara gick in och käkade en hamburgare. Det är vad BARNFAMILJERNA GÖR DET TILL som skrämmer skiten ur mig. Och vadå det finns ju näringsinnehållskartor? LÄSER DU DEM? Jag TROR INTE DET för om du gjorde det så skulle du inte gå dit! Vad fan lär du ungen? TÄNKER du alls?)

Och kom för fan inte med den där jävla "men det finns faktiskt sallad och juice på macan också så det så! Man kan VÄLJA BORT det och det nu för tiden! Vad sa du om det då? VA?"
Men lilla vännen. Inte fan går du på macan för att ge din unge SALLAD OCH JUICE?! Då är du ju dummare än vad jag trodde att du var och då är du verkligen riktigt jävla korkad. Försök inte ens med de där idiotiska ursäkterna. Alla kommer med det där. Det är också en samvetsrenare som allt annat. Javisst, det finns en side salad för 15 kronor och man kan välja juice och frukt nuförtiden också. Frukten tror jag ingår, men jag har aldrig i mitt liv sett eller hört talas om en unge som själv väljer, och äter sallad på macan istället för vad-det-nu-är. Det är ändå burgarna man kommer dit för, right? Så om du verkligen går till McDonalds, för att helt ärligt beställa sallad, juice och FRUKT för de priserna, då är du ju bara pinsam. Eller så kanske du behöver en uppdatering på restaurangutbudet.

Och säger ni nu "Men vadå, ska mitt barn aldrig få äta hamburgare?" JO för fan! men en RIKTIG hamburgare! Gör en riktig "grej" på en av era speciella tillfällen nästa gång och gå till hard rock café. Där har ni amerikanska hamburgare, feta milkshakes, riktiga pommes och urläckra lokaler. Där har ni skön miljö, riktiga råvaror i riktig mat men det är ändå hamburgare och pommes. Så mycket godare, så mycket bättre. Eller vilken annan schysst restaurang som helst. Undervisa era kids lite mer i att det finns mer i världen än bara cheeseburgare. Ni kommer bli förvånade över vad ungarna äter om de får smaka. Ursäkten "barn äter inte det eller det" funkar bara på extrema exempel.

Och resultatet av att jag fick hem den här jävla Happy-Meal-lådan är alltså att jag måste skriva av mig, vilket jag ju gjorde. Och lådan? Den är i soporna. Där den HÖR HEMMA.

Bild: Alex, lite piggare!

Fixa till lite.

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Men jag har bestämt mig för att det nya året medför en Blogg-makeover. Först tänkte jag "Kanske vitt. Det är ju så seriöst. Jag kanske måste bli seriös?" och sen tänkte jag "Fan heller, alla kör med vitt. Fuck vitt!" Jag behöver en annan färgskala. Något mer. Så nu knåpar jag. Förslag på headers, färger och.. ja, allt, inför 2009, är välkommet.

Och jag vill inte ställa några krav på er, eller så, men det vore ju peaches om ideérna är BRA också.

Fy fan

YYYL JAG ÄR SÅ JÄVLA YNKLIG OCH SVAG!

Jag åkte efter den obligatoriska resan till helgmottagningen för medicin, in till stan eftersom jag kände mig så mycket piggare och friskare efter veckans kräkvurm. Det var en dålig idé. Efter den obligatoriska Lördagssushin med Lott och under en latte med ramlösa-fika på "Cozy" vid Medis, kände jag hur min yrsel tilltog, illamåendet bröt fram och jag kände mig så svag och liten. Alex var inte heller hundra, han gnydde och ville bara in i min famn så vi bestämde oss för att åka hem. Ännu en helvetesfärd.

Om man har epilepsi så vet man vilken oerhörd skräck det är att vara trött och yrslig eftersom oron över ett anfall kommer som ett brev på posten. Man blir orolig över minsta steg man tar och går bara och inväntar de där "tankarna" som för mig är det som sätter igång allting. Jag gick igenom helvetestunneln, ni vet, den i centralen där det råder vänstertrafik, den enda stora genomfartsleden jag känner till där allt är tvärtom, förbindelsen mellan pendel och t-bana, under spottkoppen som den så charmant heter. Och nu kommer dagens bittra outrage. Det var en händelse som orsakade det tankeförlopp jag nu kommer att beskriva, vi kommer till den lite längre ned, men först en liten tankekedja.

Och för att folk skall slippa få fel ideér om mina åsikter (åh vad jag är PK nu, men fuck it) så ska jag först förklara: Jag är 100% emot rasism och främlingsfientlighet. Jag anser att det finns EN ras och det är människan. Jag ser inga som helst kopplingar mellan geografiska födelseplatser och beteende hos folkgrupper. Däremot så finns det sociala grupperingar i samhället jag ogillar, eftersom de är obehagliga och skrämmande, främmande och ologiska. Och man får tolka det för vad det är. I det här fallet är det GÄNGEN med förortsgrabbar. Och då större delen har annan etnisk tillhörighet än svensk så blir de i folkmun kallade för "invandrargäng" vilket är aningen missvisande, men det är det namnet de går under. Det finns en jävla massa svennar jag inte gillar heller så det är inte specifikt på grund av att de är invandrare för det skiter jag fullständigt i. Jag är ingen forskare i ämnet så jag kan ju knappast redogöra i detalj för de sociala, socioekonomiska and allthat shit-faktorer som spelar in för att forma dessa grupper, jag kan bara tala om vad jag UPPLEVER och ser. egentligen gillar jag inte att använda mig av begreppet invandrare eftersom de här killarna är i 90% av fallen födda i Sverige och de är naturligtvis precis lika mycket svenska medborgare som jag.

Här är dealen: Tonåringar, och speciellt hårda, tuffa förortsteens, är i regel oavsett ursprung riktigt jävla jobbiga, högljudda, hormonella, oförutsägbara och allt det där. Men överlag så skrämmer de mig inte eftersom jag också varit teen en gång i tiden. Det är mer liv och gap än vad det är verklig verkstad. Men det finns små små klickar av gäng som faktiskt ÄR direkt farliga och de är bara ute efter bråk. Jag vet, för de har gett sig på mig ett numeröst antal gånger under uppväxten. Jag och en väninna blev jagade av 20 pers från ett skoldisco i åttan för att vi dansat på deras fritidsgård. Jag vet vad de här killarna har innanför sina jackor och jag tycker det är bedrövligt att förortsmiljöerna gör människor så hårda, så kalla, kriminella och framför allt socialt missanpassade och det här är egentligen ingenting man någonsin får snacka om. Så fort man tar upp de här grejerna så sätter nervösa politiker igång att snacka om att det handlar om att man måste respektera varandras kulturer. Vi ska respektera en kultur som uppstått i betongdjungeln, ett resultat av fattigdom och segregation och allt vad det nu är (det kan säkerligen diskuteras i evighet men det här är bara en sammanfattning, ni får tänka till själva) och man FÅR INTE prata om att de här ungdomsgängen faktiskt skrämmer skiten ur folk. Man får inte prata om att de här grabbarna har en fucked up syn på hur saker och ting är. Man får INTE prata om att de här grabbarna driver runt på stan utan något att göra enbart för att leta efter bråk eller chansen att trakassera folk.

Jag vet att det här är inte ett dugg PK att säga, och jag vill understryka att jag inte gör skillnad på folk och folk så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt. Jag skiter i var du är född, om du är schysst mot mig och visar att du är en människa precis som alla andra så accepterar jag dig. Har du ett annat modersmål än jag ser jag det som en bonus. Ändå känner jag väldigt lite "invandrare". Det är inte självvalt, snarare något som bara blivit. Det handlar så mycket om kultur. För det första så är jag helt ärligt, lite rädd för muslimer. Jag känner till kulturen såsom den yttrar sig på många platser, inte alla. Jag läser mycket om kultur och levnadssätt i muslimska länder för att det fascinerar och skrämmer mig och jag försöker så desperat förstå hur religion kan åstadkomma så mycket förtryck, så mycket skada, så mycket krig, hat och segregering mellan könen. Ännu en parentes här är att jag inte uppskattar någon form av organiserad religion eftersom jag anser att religion som fenomen handlar om förtryck, oavsett om det är Jesus, Mohammed eller Shiva som används som förebild. Jag försöker på ett intellektuellt plan att verkligen skilja mellan kultur och människa och ju mer jag läser, ju mer rädd blir jag. Ju mer insatt jag blir genom att läsa böcker som Allahs Döttrar (adlibris) , Bokhandlaren i Kabul (länken är en utmärkt recension) och Såld (Zana Muhsen, länken är också en recension), jag skulle kunna räkna upp många, många fler - jag sammanställer gärna en litterär boklista om kvinnor i muslimska länder eller muslimska familjer för den intresserade. Jag köper allt jag får tag i och har samlat på mig en del genom åren med anledning av min fascination. Men ju mer insatt jag blir, som sagt, ju mindre öppen blir jag. Jag skulle vilja inflika ett "förlåt" till någon här, jag vet inte varför jag känner så men det gör jag. Jag är inte en elak, konservativ, främlingsfientlig människa och jag TROR verkligen på att kulturer berikar varandra och hela det köret. Jag TROR på ett blandat samhälle med alla möjliga tokstollar i det, men jag är skiträdd för islam, religion i stort och allt vad det för med sig. Och det som förbluffar mig ytterligare är att jag SKÄMS för det.

Jag har en enorm medkänsla med människor som flyr från krigsdrabbade länder. Jag tycker att det är så förbaskat självklart att fredliga länder skall hjälpa till att rädda de här människorna, som flyr från länder med fascism, tortyr, våldsamheter och rena förtryck. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den skräcken man måste känna när man vet att ens egna barn kan dö bara genom att gå utanför dörren. Jag begriper mig inte på människors grymhet. Men jag begriper mig fan inte på islam heller. För de här männen jag läser om, de här kvinnornas situation främst i länder där rent sjuka versioner av Islam förekommer, såsom Talibanstyre tillexempel, det är inte riktigt klokt. En kvinna är inget värd, kärlek verkar inte förekomma, en kvinna är som fenomen en farlig naturkraft som måste stävjas för att inte "plocka fram" saker ur männen och en kvinna är, bara genom att hon är kvinna, en vara som köps och säljs vid ung ålder till fullkomligt bestialiska äldre män som i många fall ser henne som en "oren" och "äcklig" vara om hon inte har blygdläppar och klitoris bortskurna så att han kan spräcka henne på bröllopsnatten. De här männen lär sig tidigt att plåga och förtrycka kvinnor som en självklar ingrediens i deras vardag. Jag skulle kunna räkna upp så mycket som jag tycker är så jävla skrämmande men jag tror säkert ni har egna tankar att fylla i med. Det går bara inte att räkna upp. Och allt det här på grund av någon heltossig, hallucinerande snubbe vid namn Mohammed som fick en bekväm "uppenbarelse" från gud varenda gång han stötte på ett problem i sitt familjeliv. Mohammeds fru, Aisha, var 6 år när han "valde ut" henne. Det är fullständigt normalt att se en sexårig flicka som en passande framtida fru och hon var inte ens tonåring när han "fullbordade" sitt äktenskap med henne. Det är bara FEL i min värld! FEL! FEL! FEL!

För så ser MIN kultur ut. MIN kultur måste också få räknas, i MITT land, och min kultur går ut på öppenhet, gemenskap och frihet. Religionsfrihet, yttrande, press and all that jazz. Det är så vi vill ha det! Jag VILL leva i harmoni med alla världens brokiga folk och deras härliga mat och nya musik och intressanta högtider, jag vill höra andra språk och lyssna till många människors röster. Men jag VILL INTE att Islam ska bli en del av den kulturen och detta får man inte säga, för då är man rasist. Jag är så jävla glad att kyrkan är skiljd från staten i det här landet och att man faktiskt betraktar religion med kritiskt sinnelag. Vad jag däremot inte får ihop, det är, att när förtrycket utövas utanför landsgränserna, då är det en tragedi och ett förtryck men när det kommer innanför våra murar och integreras här, då kallas det kultur och då ska vi baskemej acceptera det och FÖRSTÅ det!

Men hur fan ska jag kunna fatta förtryck? I mitt land får kvinnor rösta. I mitt land får vi ha sex, njuta, älska vilka vi vill och bära vilka kläder vi vill. I teorin. I mitt land finns det förstås också en massa losers som har förlegad kvinnosyn och vi är inte 100% jämställda men vi har nått EXTREMT långt om man jämför med mycket annat. I teorin. Vi har våld, våldtäktsmän och pedofiler och hela den bagen men vi har också ett rättsystem som ska straffa dem. I teorin. Inte ett helt perfekt som sagt, men det finns där, det förbättras och jämställdhet och frihet är ett MÅL. Det finns tusentals krafter som hotar alla dessa saker och jag vill FRAMÅT i utvecklingen, inte bakåt. Oavsett hur man väljer att se det så hör inte förtryck hemma i vårt land. Det BÖR vara ett mål för alla som bor här. Men jag får inte snacka om det? Jag får inte tycka att det är fel? Jag får inte tycka att vi kan leva i harmoni utan att försöka dra in förtryck i skiten också? För jag vill inte stoppa invandringen. Jag vill inte kasta ut någon ur landet. Det är bara fel, fel, fel. Jag vill ha till en annan drastisk metod för att verkligen diskutera den här skiten och vi ska ha RÄTT till det för vi bor ju här!

Nu kanske jag ska komma till händelsen som gjorde att jag började orera om Islam. Det är inte så att jag säger att islam var särskilt inblandad i det som hände idag. Eller, jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag var på väg hem och gick i den där tunneln. Nådde pressbyrån och gick svettig in för att köpa en Ramlösa. På väg fram till kassan stötte jag på dem. De var åtta stycken, mycket större än jag trots sina ringa åldrar, och de var hotfulla. Som fan. De ställde sig medvetet i vägen för mig, de här hotfulla grabbarna. Synade mig, svettig med barnvagnen. De viskade åt varandra, flinade, flyttade sig inte. Jag ville bara förbi. Sekunderna gick. Jag kände mig jävligt hotad och jag vet att de står där för att man ska säga något så att de får chansen att mucka bråk och skrika svennehora efter mig. Jag har stött på dem förr. Och jag fattar inte. Det finns så många idioter i samhället och det här är bara några av dem men jag känner mig så svag och liten för jag vill bara förbi. Mitt barn är sjukt och jag har inte gjort ett skvatt för att förtjäna det där. Jag harklar mig, de tittar på mig med hatiska blickar. Ska svennehoran säga nåt? Jag ser ner i golvet. Det är det enda sättet. Sekunden därpå flyttar sig en av killarna nån decimeter, nog för att jag ska kunna tränga mig förbi. När jag gjort det springer jag därifrån. De skrattar hotfullt och kastar glåpord efter mig. Jag hinner tänka att det är såna här idioter som gör folk till rasister och som gör det surt för den större massan med invandrarbakgrund som INTE gör såna här grejer.

VARFÖR ska jag behöva råka ut för det här? Av mina egna landsmän! För det är ju det ni är, ni som angrep mig och fick mig att känna mig så jävla rädd på pressbyrån idag. Ni är mina LANDSMÄN. Ni ska skydda mig, inte hota mig. Jag är svagare än ni. Jag har inte gjort er ett skit. Jag går med en barnvagn och jag har blonderat hår. Ger det er nån jävla rätt att få mig rädd? Ska jag behöva vara RÄDD i mitt eget land? Ett land FRITT från förtryck? VARFÖR I HELA HELVETE DÅ?!
En av mina närmaste vänner blev våldtagen av sin farbror under hela sin uppväxt. Han var svensk och härstammade från vikingarna (go figure). Honom och hans likar är jag rädd för. Min bästa vän våldtog mig när jag var sexton. Han är svensk. Honom är jag också rädd för. En annan väninna har fått stryk hundratals gånger av sin kille för att han ska "tukta" henne, honom och hans likar är jag rädd för. I stort sett alla kvinnor jag känner har någon gång i sitt liv blivit våldtagna, tafsade på, misshandlade eller psykiskt torterade. De männen är jag rädd för. Ett invandrargäng våldtog en fjortonårig flicka i Rissne för några år sen, stenkastet från min väninnas hus. DOM är jag rädd för. Jag är rädd för män som är muslimer, högerkristna, våldtäktsmän, hustrumisshandlare, och snart är jag rädd för min egen bror. Det manliga jävla förtrycket har tamejfan inga gränser och ingen hudfärg heller att placera den i. Det blir bara värre. Från alla sidor. I mitt EGET FRIA LAND.

Hur fan väntar ni "normalt" funtade män er att jag ska lita på er? Jag vet hur många av er som köper sex bakom ryggen på era fruar. Ni är så jävla många. Jag vet vad ni gör när ni tror att ingen ser. Finns det någon normal man kvar därute? Är det märkligt det här, tycker du? Ta en titt på den vardag jag lever i och tänk om. Jag vågar snart inte gå ut, för det manliga våldet och förtrycket existerar. Överallt.
Och there isn't shit i can do about it. För ni vinner ändå. Ni är för många.
Och allt det här har ni fostrat mig att skämmas över att jag säger, så att jag inte ska ta för mycket plats. Det är ju ingen som lyssnar på en skamsen galenpanna.
Fy fan säger jag.
Fy fan.

Bitterfittan går loss

Vi har haft vinterkräksjukan. Det är inte lika kul som ordet antyder vill jag lova.

Jag tänker bespara er bildliga beskrivningar kring min toalettstols utseende efter dessa intensiva dagar men tillägga att jag har ett bra förråd av WC-anka och grovrengöringsmedel (tack pappa!) som hjälper mig åtgärda den saken. Min tvätthög, ungefär två meter i diameter, har så att säga invaderat mitt badrumsgolv med sin fantastiska odör. Det kallas barnkräks, mina damer och herrar, och riktiga fans därute kan få gratisprover på flaska mot porto och paketeringsavgift. Jag är schysst idag, så jag kan skicka med en gratis autograf och ett fotavtryck också (Eventuellt i barnkräks, finns ju en del att jobba med så att säga) då min son som bekant inte kan skriva än. Men han och jag har bägge stirrat djupt ned i porslinskvinnans ack så djupa hål den här veckan och verkligen gått till botten med problemet. Faktum är att man helt saknar botten, tycks det, när det gäller just kräksjuka, vilket innebär att man slutligen också spyr galla. Härliga tider. Verkligen. I'm so lucky.
Ungens revben sticker snart ut ur kroppen på honom, ja ni vet, BVC har ju inte ansett hans vikt vara tillfredsställande tidigare heller och som surrogatmor till Staten så mår man ju lite småkasst när man hör sådana saker, man förbannar sig själv i en privat helveteseld var dag och önskar att man närde en riktigt fet och ful unge vid sin barm istället så pappa Staten bara kunde hålla käft om hur man skall sköta sina barn någon jävla gång men icke sa nicke, min unge har dragit på sig kräksjuka och för detta skall jag sona evighetsbrottet. Har jag tur slipper jag piskstraff men jag blir garanterat skickad till en kurator. Som ni vet så löser ju kuratorer alla problem, ja, det verkar iallafall vara som att världen bestämt sig att det är så eftersom det alltid sedan begynnelsen och första skoltiden varit dit man blivit skickad så fort någonting inte gått enligt beräkningarna. Men jag känner dem vid det här laget; Kuratorerna. Dessa misslyckade psykologer med Marimekko-outfit, märkliga bandanâs och intressanta brokadtryck i härliga textilier på väggarna. Vi snackar batik. Mycket gröna färger med inslag av blått. Harmoni, natur och rökelse i en enda andlig steril blandning, med de pissgula väggarna och de förstående blickarna, kantade av samvetslöst blå mascara. Oh, jag känner typen. KURATORN, alla vet vem hon är. Och det är hos henne jag kommer att hamna, vid ett bord med små snäckor, stenar och annat plock hon fiskat upp på västkusten där hon gått sina nattliga promenader vid stranden och tänkt på livet, själen och psyket i en enda klibbig harmoni. Kom jag ifrån ämnet? Jag är ledsen, jag är bitter idag. Tyvärr kan jag inte redogöra för varför jag egentligen är bitter eftersom det
skulle tippa mig istället för att hjälpa mig. Men fuck it.

Förresten, vad är det för fel på att stava dagar och månader med stor bokstav? Får man inte göra det i bloggar och i fria skrifter utan att man ska få anonyma messerschmidts med kass självkänsla som kommenterar? Fan vad sur jag blir över sånt. Vad ska jag säga liksom? Åh, du store ANONYMA person, jag skall avvika på min bana mot copyvärlden och istället ta jobb som städare. Nu när du påpekat att jag inte kan bli en bra copy då jag stavar månad och dag med stor bokstav har jag insett mina begränsningar. Nu får du ursäkta, golvmoppen kallar. Kan inte du skriva min blogg åt mig, förresten? Du verkar så begåvad. Du vet säkert allt!

DUUH! Dickwad!

Sådär, nu fick jag ha mitt fjortisutbrott för idag. Komiskt nog kommer mina ordval och mitt hyttande öka läsandet med 200% för dagen. Intressant det där.

Sjukhusvistelse

Natten till Söndag började Alexander att hosta något fruktansvärt. Han hostade och hostade tills han kräktes. Han spydde ner hela sängen och hans luftrör började pipa konstigt. Det blev bara värre och värre. På Söndag morgon beger jag mig först till S:t Görans drogakut för att hämta min medicin. Jag hade med mig Alex och en av sköterskorna lyssnade på honom. "Åk in NU" var hennes uppmaning. Vi drog i ilfart med pappa till KS Närakut för barn. Väl inne ställde jag mig, tog en nummerlapp. Alex sov i vagnen eftersom han inte sovit på hela natten och knappt jag heller, men han var vid det här laget likblek och andades med en enorm hastighet. Vi fick komma in direkt, andningsbesvär prioriteras tack och lov. De gav honom adrenalin att andas in och situationen förvärrades dramatiskt. Vi förflyttades till huvuddelen av akuten där Alex fick akutvärd i form av inhalationer, mediciner, oändligt antal prover och läkare. Mitt huvud snurrade av alla diagnoser och mediciner. Jag satt i ett rum med honom och han pep och tjöt i luftrören och han hade så fruktansvärt ont och jag kände mig så utlämnad. Efter åtta timmars behandling förflyttades vi till eget rum. Vi var officiellt inlagda.

Under hela natten bevakades Alex på infektionsavdelningen (avd Q80, rum 01) på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han fick koksaltlösning, adrenalin och syrgas titt som tätt och jag satt med hjärtat i halsen. Under natten blev han bättre men inte fick vi mer sömn för det - adrenalin gör ett barn piggt. Vi somnade 04:30 bara för att vakna två timmar senare. Under dagen kom det flera specialistläkare som kunde sammanfatta det som skett: Alex hade fått en astma-attack. Det är för tidigt för att man skall kunna ställa diagnos, man brukar säga att det krävs tre sådana här tillfällen för att kunna ställa diagnosen förkylningsastma. Det finns astma och bronkit i släkten så chansen att han har det är stor men man ska inte ropa hej än. Då han syresattes och fick hjälp i tid så hann han aldrig få syrebrist eller så vilket innebär att han inte kommer att få några bestående men av detta. Men jag var livrädd.

Anfallet orsakades av en riktigt nasty infektion, ett virus som infekterat Alex, man vet inte riktigt vilket. Det här händer ungefärt 20% av alla barn någon gång under deras första år. Man var förvånad över att det inte hänt tidigare eller förr. Vi kom hem helt förstörda igår och sjönk in i en djup sömn. Jag drog på mig en infektion samtidigt så nu är också JAG sjuk. Men det är ingen fara med mig.
Alex kräks fortfarande, förmodligen en svit av medicineringen han fått under dygnet som gått. Jag hoppas han får behålla mat snart för det här är påfrestande för oss båda. Vi mår efter omständigheterna mycket bättre men alex behöver just nu 100 procentig tillsyn och jag kan därför inte närvara vid datorn så mycket. Han har spytt ned hela sängen 3 gånger nu och tvättmaskinen går på högvarv.

Faran är alltså över, men nu fick jag känna på hur det känns när ens barn är i fara. Det är en fullständigt hjärteslitande upplevelse att se läkarna ta prov efter prov, att man måste hålla fast ett barn som knappt kan andas medan de stoppar slangar ned i halsen och näsan på honom. Det är förvirrande och det krävs nerver av stål för att klara av att se de oroliga sköterskorna och läkarna titta på varandra medan de begrundar hans syresättning. Det gör ont i hela kroppen när jag inte vet HUR jag skall kunna hjälpa mitt lilla barn, när jag står maktlös för en kraft så enorm att den tvingar all livskraft ur min älskade son. Det var ingen fara. Det var "bara" ett astma-anfall. Och han är ett barn, och barn återhämtar sig fort och glömmer. Men JAG har inte återhämtat mig än. JAG är fortfarande lyhörd för minsta pip. Händer det igen är det 112 och ambulans som gäller. Jag höll ihop och gjorde det jag skulle göra, jag var stark och ensam tog jag hand om situationen. Därinne på barnsjukhuset kändes det ensamt att tackla allt som ensam förälder. Men, upplevelsen stärker mig.

Jag ville ni skulle veta det. Jag har varit uppe och torkat spyor halva natten. Jag ska försöka få lite sömn nu. Tack till min familj, som fanns där i telefonen när jag behövde det. Och till faster C. (också familj, förstås)

Nyårskrönika 2008

Jag på Nyårsafton i min casual Luvtröja.

Jag funderade på om jag skulle ta och skriva en nyårskrönika. Men jag visste inte vad den skulle innehålla. Jag visste inte hur jag skulle lägga upp det. Jag vill inte hålla på och gräva runt allt för mycket i året som gått, för det skulle inte kännas rätt. Att redogöra för mitt år i detalj skulle innebära att jag skulle bli tvungen att nämna en person som inte vill bli nämnd och jag är vare sig elak eller särskilt hämndlysten trots allt. Jag vill inte ha bråk och jag har lovat att inte skriva så länge allt är lugnt och då håller jag min del av avtalet.

Så, istället för att rota i gammalt groll kring det kaos som jag lagt bakom mig nu, så tänkte jag skriva en förhoppningskrönika. En liten utläggning om vad jag vill ha ut av år 2009, så här andra dagen in på året. Det känns inte riktigt som nytt år än, mitt liv går i cykler som överlappar varandra och jag ligger så att säga i skiftbyte. On Hold.

Men något jag skulle önska av 2009, är ändå kärlek. Jag önskar mig en ny person i våra liv. En person som kan komma mig och Alexander nära, en person jag kan luta mig mot och som kan luta sig mot mig. Av någon anledning är det belagt med en viss skam, det osar så att säga svaghet om en människa som erkänner att hon inte vill leva ensam. Skriver man att man skulle vilja träffa någon som kan dela livet med en så är man lite svag. Det är OK att vilja det, det vill ju alla innerst inne - det är ju kärleken livet går ut på, även om många krigsherrar, makthavare och annat idiotpack som förtrycker varandra till höger och vänster trots alla personliga förluster ännu inte greppat det. För inte tillverkar man bomber av kärlek? Men skitsamma, det var bara ett sidospår. Det är ändå rätt självklart i min värld. Kärleken är det magiska elixir som håller själen levande. Det är kärleken till våra barn, våra partners och våra vänner och nära som ger livskraft och hopp inuti.

Därför önskar jag också att jag och Liselott, min älskade bästa vän, och jag får fortsätta vara nära varandra nu och för all evighet. Vi har haft våra avbrott och det har enbart handlat om mitt idiotiska agerande. Jag har varit tanklös och respektlös mot henne i mitt beroende. Jag har gjort henne illa, sårat henne. Aldrig med flit och mening men det har jag trots allt gjort och det står jag för. Men hon öppnade sina armar för mig igen, långsamt, trots att jag sopade till hennes liv till en enda stor röra där ett tag för några år sedan, och det krävs bara riktig kärlek för att en människa skall våga chansa på en annan igen som hon gjorde och för det är jag henne evigt tacksam. Hon var sårad, och jag hade lämnat henne utan stöd, ensam att sopa ihop MINA spillror, vid en tidpunkt då mycket hände i hennes liv. Hon välkomnade mig in igen i värmen, och nu lämnar jag henne aldrig mer. Jag är hennes vän så länge hon vill ha mig och den här gången ska jag kämpa för det. Vi är själar som mötts under många inkarnationer, kanske man skulle kunna säga om man tror på humflum. Det gör jag egentligen inte men det är en fin liknelse som beskriver hur vår vänskap är. När hon inte mår bra så känner jag det. Jag vet när hon lider och jag vet när jag bör oroa mig. Jag älskar henne så oerhört mycket, för hon räddade mitt liv en gång. När jag var som mest nergången, det här var 2005, då hade jag blivit bedragen och lämnad av mitt livs största kärlek. Jag gick ner mig totalt, tappade 10 kilo på någon månad. Jag tog fruktansvärda mängder droger - det var allting på, om man säger så. Jag festade och knarkade och var påtänd dygnet runt och låg på golvet i vesslas vardagsrum dit jag fått flytta, och jag låg där fullpumpad med tabletter och skulle trycka i mig hela burken. Hon och jag var inte ens så nära vänner då. Hon hade fått höra av en gemensam vän hur det var ställt med mig och hon och jag hade inte setts på något år eller så. Men hon ringde upp och sa det ingen annan sa: "Vill du ha sällskap?" och det ville jag.

Jag vet ännu inte idag vad det var som gav henne det där infallet att fråga om mig, som hon bara var ytligt bekant med. Faktum var att hon och jag avskytt varandra. Jag tyckte hon var stuck-up och hon tyckte att jag var en kaxig pratkvarn utan reson. Men någonting fick henne att tänka att hon måste träffa mig, hjälpa mig. Hon tog mig hem till sig och lät mig bo där. Hon hjälpte mig ur det värsta drogbruket och hjälpte mig söka till folkhögskola. Jag var krossad, men under hennes vingar så blev jag friskare och friskare. Hon fick inte ut ett skit av att hjälpa mig som hon gjorde. Ingenting. Jag blev full och påtänd och kom hem som ett vrak och hon tog hand om mig, höll mitt huvud och strök håret från mitt ansikte när jag spydde. Hon bäddade i nya lakan när jag svettats och kräkts på dem. Hon gav mig föda, delade med sig av hela sin garderob, sitt liv till mig. Hon hyste in mig i sin minimala etta på söder och stöttade mig när ingen annan gjorde det, när ingen ville se åt mig för att jag var ett sådant jävla vrak. Jag var a carcrasch waiting to happen i 225 hm/h och hon saktade ner mig. Hon gav mig den livsgnista jag behövde bara genom att vara sig själv och finnas där utan att någonsin förebrå mig för det jag sysslade med. Så jag önskar henne och hennes man, som jag var med och gifte bort henne till i hjärtat av söder i somras, att få vara friska och lyckliga och att de får det de vill ha och behöver. Och jag hoppas att vår vänskap kan växa sig starkare än wolfram.

Alex faster C. Hon har en egen blogg också: galencirkus.blogspot.com

Sedan har jag ju fått nya människor i mitt liv. Trots allt så har ju Alex en bunt fina fastrar som älskar honom och för det är jag evigt tacksam. Jag blev inbjuden till fasterns bästa vän på nyår och där var människor som alla kände Alexanders far och till och med suttit barnvakt åt honom! Jag blev helt förbluffad över den öppenhet och gemenskap som finns hos de här människorna och hur välkomna och omtyckta jag och Alex var trots att vi inte träffats förut. Jag var som en i gänget direkt och jag tyckte mycket om alla på festen - en brokig skara personligheter, varma människor som ville mig och Alex väl. Jag hoppas att vi får träffa de här människorna fler gånger och att vi kan vara riktigt nära Alex fastrar i framtiden. Alex behöver en familj omkring sig, det gör alla barn. Och jag tycker mycket om dem. Alex har flera kusiner i varierande storlekar och en massa människor som älskar honom och vill honom det bästa. Så det önskar jag mig år 2009 och framåt, att vi får komma närmare vår "nya" familj och att Alex får många fina förebilder omkring sig.

Några nyårsdeltagare, här vid kaffet!

Alex & Eddie leker på nyårsafton.

Fler nyårsfirare.

Få se nu.. vad vill jag mer? Jag vill få ordning på studier och arbete. Jag ska plugga till copywriter på SU, är det tänkt, men hur jag ska ta mig dit är inte helt klart än. Men jag kommer att fixa det. Reklam, marknadsföring och media, språk, ord och text och bild tillsammans - det är min kopp te och jag vet att jag kan bli en bra copy. Jag vet, enligt lagen om svenskheten så får man inte sitta här och bjäbba på om att man tror sig vara duktig på något. En elak kommentar i början av året statuerade att jag aldrig kommer att komma in på Berghs, som var den skolan jag ville in på från början. In kommer jag nog, jag är inte korkad om man säger så och jag har en hel del kunskap i skallen trots mina vilda ungdomsår. Men jag har inte råd att gå där. Det är det som ligger i vägen. Men på SU finns det ju också, och det kostar ingenting, så det är det jag satsar på. Jag har alltid läst mycket, jag har alltid fått max på alla prov när det gäller språk, svenska och samhälle och media intresserar mig oerhört. Jag har ett genuint intresse när det handlar om att leka med språket, tillföra det något och framför allt att spåra meningen bakom det människor säger i dagligt tal. Det är en av mina starka sidor som jag vet att jag har mycket att tacka för. Jag vet, att om jag inte varit så öppen med mig själv och mitt liv, mina tankar, känslor och ideér, öppnat upp och visat den jag är, och om jag inte varit så bra på att uttrycka mig verbalt och allt det där, och om jag inte kommunicerat med socialtjänsten som jag gjort så hade det kanske sett annorlunda ut för mig och Alex idag. Men jag har varit öppen och ärlig. De läser ju till och med min blogg!

Många nya läsare har tillkommit i år, och ett tag var jag nära att lägga ner. Men den här bloggen är min puls. Jag har så många därute som läser och stöttar mig, ni har följt mig i mina med och motgångar och sett mig gå gravid, älska, skratta, gråta, föda barn. Ni har sett mig sluta ta droger och starta ett nytt liv - DetNyaLivet. Ni har läst om mediciner, socialtjänsten, terapeuter, bostöd, assistenter, läkare, medicinpersonal, sköterskor och en kamp mot en sjukdom som kunnat ta mitt liv. Ni har läst om humörsvängningar, om min separation, mitt liv som ensam mamma, kämpande för allt jag har för att jag och Alex ska få ett gott liv. Ni har varit med ett tag, flera av er har läst mig sedan Lunartiden och det var ju för bövelen runt 1999. Tio år har jag funnits på webben med mitt eviga pladder om hur det är att vara Jag. Jag har utvecklats något enormt och funnit min egna stil. Och ja - i år ska det bli av, jag vet att ni undrar, jag får ofta mail om den. Boken. Och jag lovar, i år SKA den in till förlag. Håll tummarna för att jag blir publicerad. TACK till alla er som läser och som fortsätter läsa! Jag lovar att underhålla er under hela 2009. Samma plats, samma adress. För glöm inte, det här är Social Ingenjörskonst - den enda blogg Du behöver.

Jag önskar också att den person jag nu finner, vem det än är, blir en person som stannar hos mig och Alex. Jag har blivit övergiven och lämnad nog nu. Jag kommer att ta tid på mig innan jag öppnar mig helt igen - jag är som en mussla, tar man sig tid att öppna mig, med rätt redskap, så finner man pärlan därinne (eller är det ostron? Äh, fuck it, ni fattar ju vad jag menar). Men den personen kommer ju att få en uppgift utöver relationen med mig och det är den viktigaste; Personen blir ju en förebild för mitt barn.

Så min nyårskrönika handlade nästan uteslutande om kärlek. Kärlek var det jag vann under året som gått. Jag hade tröttnat på att vara så ensam. Jag hade tröttnat på att alla jag älskade bara drog och försvann och att jag aldrig fick behålla något kvar. Jag fick någon att älska som inte bara sticker, för han är min son och det är min uppgift att ta hand om honom nu. Jag kommer att älska honom över alla berg och djupt ned i alla hav, min kärlek till honom sträcker sig över gröna slätter och vita molnlandskap. Det låter så egoistiskt att skaffa barn för att man vill ha någon att ge sin kärlek, men jag kan inte se någon anledning som är bättre. Jag skaffade inte Alex för att förverkliga mig själv, eller rymma ifrån något. Jag skaffade honom för att jag hade så mycket kärlek att ge honom, och jag behövde honom för att ge mitt liv en mening. En HUVUDmening, så att säga. Någonting att kämpa för. Någonting som får mitt hjärta att sjunga. HAN får mitt hjärta att sjunga.

Efter allt jag gått igenom i mitt liv, som inte varit lätt, efter att aldrig ha känt sig tillrätta och att alltid leva med en känsla av att jag inte hittat hem än, så vet jag nu, att hem, är inte en plats. Det är en känsla.
Och den känslan kallas kärlek.

Gott Nytt år och för all del.. God fortsättning till alla läsare, fellow blogfriends, familj, vänner och bekanta. Vi önskar er allt gott. Stay tuned så kommer snart en krönika i Bilder.

Nyårsafton 2008

Av naturliga skäl vill jag inte redogöra för min nyårsafton (Jag håller gärna de inblandade i skymyndan för att minska risker för bråk) men jag vill tacka alla som var där och de som bjöd in mig och Alex, och samtidigt också tacka för karaoken, för maten, för fyrverkerier och främst för trevligt och roligt sällskap ända in på småtimmarna. Tack från oss!

Och till alla er andra: Gott nytt år! Kan vi slippa den här lyckönskningstiden nu? Hör jag meningen "God fortsättning" en gång till så spyr jag..