Kan vi åka hem nu?

"Inte än

snart

nu

nästa

sekund"

Jag och stella ser på varandra igenom det öronbedövande housedånet som jag åstadkommit hemma hos henne. Vi skålar och beger oss med huvor ner mot nattbussen. Åker till Stureplan. Där står vi i regnet klockan två på natten och tittar på när vanliga människor festar och lever om. Det klarar vi inte av något vidare så vi sätter oss på tunnelbaneperrongen istället. En timme senare är vi hemma hos stella igen. Jag sätter på lite Stan Getz och rostar en smörgås som det är oerhört svårt att få ner. Sedan lyssnar jag på Merry Christmas Mr.Lawrence och minns personen som fick mig att lyssna på den. Men det var länge sen. Han är faktiskt skrämmande lik den människa jag i min tur skulle vilja spela den för. Faktum är att de är identiska till mörker; de skulle aldrig ana.

Stella by starlight ljuder ut medan jag knattrar och äter på en evighetssmörgås. Jag och Stella har avhandlat så mycket saker den här helgen; vi är nästan tillbaka på ruta ett igen, som vi var den där sommaren. 2002. Då allt egentligen började...på allvar. Jag var en annan Loo på den tiden, fast samtidigt inte. Jag antar att man bara blir tröttare med åren, utöver det känner jag ingen större skillnad. Trötthet. En känsla av att snart vilja sluta vara på väg hela jävla tiden.

Jag vill lägga mig ner, slappna av. Sitta i en hammock och se ut över havet och lyssna på Stan Getz medan min älskade rullar isbitarna runt i sitt tjockbottnade whiskyglas och smackar med tungan. Svepa filten tätare intill oss och sakta gunga hammocken med ena benet uppfluget under mig och det andra mot marken. Sluta ögonen och låta Mr.Getz och Astrud Gilberto leverera sanningar utöver min hustomt. "Only trust your heart" och ett inre lugn. Inte behöva slåss mer, inte behöva yrvaket ta mig från plats till plats runtom i en smogfylld stad, inte längre behöva känna obehaget från främlingars blickar. Inte känna oron, den rivande saknaden, törsten efter trygghet. Jag vill forma mitt eget liv utifrån helt andra förutsättningar. Stockholm är den vidrigaste plats jag vet. Jag har älskat min stad men jag gör det inte längre; den stöter bort mig och jag stöter bort den.

Herr Sakamoto säger sanningen. Det gör han rent solklart. Fan, jag kom att tänka på det, #. Du hade helt rätt hela tiden, men jag hade inte nått till samma punkt på den tiden så jag såg inte riktigt vad det var för sanningar som musiken levererade.

Jag fattar grejen nu, #. Nu återstår bara att se om ¤ också tänker fatta grejen, eller om jag måste åka hem ensam. Åka hem, åka härifrån alltså.För jag ska hem nu.Så jag tänkte ringa honom och fråga om han ska med eller inte, för jag tror han vill hem snart han med. Jag vet hur det samtalet kommer att låta, men han kommer åtminstone att fatta vad jag snackar om. Naturligtvis följer han inte med mig. Ingen vettig människa ger upp en hel social förväntan, en sådan konstruktion av plikter, för ett sådant obeprövat kort som mig. Jag är inte den sortens kvinna alls. So they tell me.

Jag tvivlar inte på att känseln är verklig; det är symtomen jag oroar mig över. Ingen vettig människa rycker upp sig ur jorden som en planta på kommando för att någon litet yrväder till flicksnärta bestämt sig för det. Fast i min värld vore det solklart; jag kan leva på den varma blicken i många veckor. Vi behöver inte ens ha en hundralapp till cigg, för jag behöver inte röka. Inte äta. Inte ha något lyxigt handfat eller någon fancy jävla aircondition. Jag behöver bara sanningen, värmen, tryggheten och medvetenheten om att jag är på väg hem och att jag inte är på väg dit ensam.

Jag är en larvig, hopplös romantiker som aldrig kommer få som jag vill, men det är inte förbjudet att drömma, och det skadar aldrig att fråga, även om jag vet vad svaret blir. Jag har åtminstone frågat och då har jag gett allt jag kunde och det var huvudsaken. Man ångrar inte det man gjorde, utan det man inte gjorde.

Så..

Jag längtar hem.

Jag vill hem nu.

Kan vi åka hem?

Det är dags nu.

Ingen återvändo. För jag är klar här nu. Jag trodde jag skulle klara ett år till men det gör jag inte.

Jag ska åka dit jag aldrig varit förr och stanna där.

Jag ska hem.

The ol' gothic era

Playliståterblick - favoriterna från rockens era.

1. Moonspell - Second skin (Från skivan Sin - pecado)
2. Type O Negative - Love you to death (solklar än idag, riktig jävla deppklassiker. Från plattan October Rust.)
3. Theatre of tragedy - Siren (från plattan Aégis)
4. My dying bride - For my fallen angel (från skivan Like Gods of the sun)
5. Paradise Lost - Disappear (Från One second)
6. Rob Zombie - Return of the phantom stranger (Duett med Marilyn Manson, från 'Hellbillie Deluxe')
7. Samael - Moonskin (Från 'Passage')
8. Tristania - Angellore (från plattan Widow's Weeds)
9. Moonspell - Eurotica ('Sin' igen)
10. Samael - Rain (Passage)
11. Nick Holmes Feat. Liv Kristine - 3AM (singelsläpp till samlingsskiva)
12. Nine Inch Nails - Closer (Downward spiral)
13. The Sisters Of Mercy - Temple of Love - 92' Version featuring Ofra Haza (A slight case of overbombing)
14. All about eve - Road to your soul (Scarlett and other stories)
15. Faith No More - Midlife crisis (Angel Dust)
16. Faith No More - Stripsearch (singel)
17. Marilyn Manson - User friendly (Mechanical Animals)


Jag har bara en massa värdelöst musikvetande att delge er nu för tiden, det är för jävligt. Mina listor håller hjärnan vid liv.Det började med att "Love you to death" började spelas i mitt huvud, sedan "Eurotica". De där gamla låtarna ger mig än idag rysningar. Den lilla deppade goten jag var; allt detta själsliga mörker. Jag satt där och lyssnade på olyckliga melodier och tyckte förstås vansinnigt synd om mig själv, fast nu när allt kommer omkring så tror jag att det var ganska synd om mig också. Ironi. Naturligtvis har jag samtliga skivor jag listar ovan och naturligtvis är de sönderlyssnade å det grövsta. Man ska testa all musik innan den förkastas. Det bör var anständig veta.

Jag känner hur det kryper i kroppen. Onsdagen snurrar på förhand; ovissheten och det märkliga.

Ett hafsverk av tankar

Musik: Delerium - Innocente [Mr sam's the space between us mix]
Bild: Lillebror & Jag - 19 maj @ Karlaplan

Det fortsätter i samma takt; möter man på en gammal jävel som frågar hur fan det är så står man där som en nytänd lampa och stirrar tillbaka:
"Eh..bra, typ, asså..." och så låter man som en bandspelare. På fucking repeat. Artighetsfrasernas drottning.
"jaha, men din mormor dog nyss, hur känns det? jag menar... KÄNNS det?"
"Det känns". Obekväm min, vill skruva på mig, vill inte prata om det, vill inte säga det jag tänker, för jag tänker ju egentligen;
"HUR FAN TROR DU DET KÄNNS att förlora den vackraste och mest överlägsna människan, den enda jag berättat allt för och litat på fullt ut? jag har ingen att lita på nu och det gör inte saken bättre att människorna jag älskar är opålitliga svin!"

Men jag håller käft, för vafan, det ska inte folk behöva lyssna på.Alla säger också att jag kan ringa dom när som helst och prata, att dom finns där om det skulle "vara något". Jag förstår vad dom menar men det är ju aldrig något. Alltså, det är inget för jag ger inte av mig själv på det viset. Trams.

Jag pratar med mr ellusive titt som tätt. Av någon anledning så sätter jag en trygghetsstämpel i honom och det är verkligen helt fel av mig för det finns ingenting mer osäkert än just vår relation. Som vi inte har, för vi har ju ingen jävla relation. Jag sitter i soffan och har honom på högtalartelefonen klockan halv fem en eftermiddag;

"Är allt bra mellan oss?"
"Ja, men jag var lack på dig igår och därför svarade jag inte när du ringde"
"Jag vill verkligen be om ursäkt"
"Jag förstår. Det är lugnt" - säger jag fast det fan inte är lugnt.
Jag vil skrika åt honom att vafan, jag behöver dig, jag gör verkligen det, jag känner mig så liten och maktlös och nu, allt det här med döden, det gör mig ju sjuk in i märgen, kan folk verkligen bara dö på det där sättet? Jag fick inte förbereda mig och jag har ingen att lägga huvudet i knät hos. Fatta vilket ego jag är, här går mormor och dör och jag klagar över att jag inte har någon att vara liten inför. Ingen som smeker håret åt sidan och ger mig en blick som betyder att det spelar ingen roll vad som händer för jag är här med dig, du ska inte behöva känna dig så orolig, jag fixar biffen. Jag har en sån relation med mr ellusive i tanken; i hemlighet tänker jag att jag lägger huvudet i hans knä; fuck; det är som droger; man har inte den ena så man ersätter med den andra.

Han hatar verkligen när jag skriver om honom.

Han ringer på morgonen, jag har suttit vaken med morfar hela natten, som fått kärlkramp och panik och ringt hem mig dit klockan elva. Morfar somnar slutligen efter två kärlkrampstabletter klockan fem, halvsex på morgonen. Vid nio går jag upp och smsar till mr ellusive medan jag röker in köket. Han ringer, jag beklagar mig. Han är förkyld eller nåt, och har inte mycket energi i kroppen han heller. Vi är ynkliga i varsin lur.
"Ska inte du jobba?"
"Nä" säger jag.

Hur det kom sig att han är den första jag ringer, alltid oavsett vad som hänt, som när mormor just fallit ihop i hallen och ambulanssjukvårdarna står där och försöker återuppliva henne med en jävla defibrillator som pratar svenska, då är det honom jag ringer. Jag gråter och skakar och får inte fram nånting men han fattar, han fattar direkt.Det står läkare och sjukvårdare och sköterskor och ser på mig medan jag skakar av gråt och vägrar gå ut i hallen där mormor ligger i en död hög som de försöker pumpa elektricitet in i för att få en reaktion på en mätare. Jag får ur mig att jag måste ha en cigarett. Jag röker medan han pratar i luren och lugnar mig. Det finns inga andra alternativ för mig; det är han som måste göra det. Och så är det mellan oss. Det finns en grym självklar känsla där.


Jag vill ha mormor tillbaka. Vill ha hennes varma lilla knotiga hand mot min kind; vill ha hennes svordomar och hennes små ideér. Vill ha henne vid köksbordet när jag kommer hem, vill brygga kaffe åt henne precis som förr och dricka det med henne och doppa digestivekex och billiga mariekex med henne och ha hemlisar och när mamma kommer in och frågar "vad pratar ni om?" så ska vi tystna och i kör säga "skit i det du". Precis så ska det vara i all evighet om jag får bestämma men det får jag inte och det är så HORANS jävla ORÄTTVIST. Dödsänglarna tog henne för hennes kropp hade gjort sitt och jag vet, jag är vuxen nu, hon gav mig alla verktyg att klara mig själv. Det var dags nu. Men jag kan inte i all min enfald ändå låta bli att tänka; Men jag då?
Jag rände ut en liten sväng och mötte på R i dörren. Han var som alltid; allt är som alltid. Imorgon dansmanifest på sergel och inatt är jag bara på viloläge.

Jag mötte en tjej som var ett år yngre än mig, genom min chef. Hon jobbar på hans kompanjons restaurang. Hon går på heroin. Hennes nuvarande pojkvän satte hennes första sil för ett halvår sen och gjorde henne torsk. Hon satt i mitt kök och fipplade med en tändare; vi hittade varandra direkt. Hon har egenskaper likt mina egna. Hur hon hamnade där är egentligen inte intressant.
"Hur känns det egentligen? Och varför fastnade du just på H?" undrade jag efter att vi pratat en bra stund.
"Du vet, alla känslor..som man har? Som liksom bara växer och växer och blir större och man vill bara ut ur sig själv för att man KÄNNER så mycket, för att man är så jävla mottaglig, för att folk ser i en hur lätt de kan få en...var som helst?" sa hon, kristallklart.
"Ja" sa jag i en andning.
"Jag vet exakt"
"Alla dom. Dom är...borta. Det är känslodöden. Men på ett skönt sätt. Du tar inte ens itu med skiten, du bara puttar iväg det. Poff så försvinner det bara."
"Shit" sa jag.
"Vadå?" sa hon och hällde upp mer coca-cola i glaset.
"Det låter verkligen som något jag förstår att du sysslar med. Men är det värt det?"
Hon tänkte efter en stund.
"Alltså, jag skulle aldrig sätta första silen på någon. Som min kille..jag menar, jag undrar..vafan, hur kunde han liksom? Hur kunde han sätta den där jävla silen på mig liksom? Han visste ju vilken skit han satte mig i...fan" sa hon."Det kan man fråga sig. Så du har en hatkärlek till både honom och heroinet, med andra ord?""Där sa du något helt sant..men jag älskar min kille, alltså, han är underbar. Det är vi, liksom. Trots allt. Han fullbordar saker hos mig, han...han är..."
"Jag förstår precis hur du menar" sa jag. Och jag visste det också. Jag visste. Och jag vet ju.

Hon kommer in på kontoret och sätter sig ner i en av sofforna; jag sitter och pular på en påstådd offert. Egentligen har jag pulat på den där offerten i trekvart utan att veta vad fan jag sysslar med. Det är skitsamma faktiskt. Jag väntar på att något i systemet ska paja så jag kan laga det. Databasen är nästan tom. Risken är knappast överhängande. Hon tar en cigarett med mig ute på företagets balkong och får gratis kaffe och gratis mackor från kylen; det är något jävla företag som kommer med dom i en flashig kyl fullproppad med en massa dricka och mackor och shit varje jävla dag. Det vi tar debiteras på företaget och alla får ta, men nästan ingen gör det. Pepsi Max tar slut snabbast, för det dricker jag hela tiden. Hon tar en sån och jag trugar på henne en macka som hon arbetar hårt på att få i sig.
"Du är rätt nere du med, det syns" säger hon.
"Jovars" säger jag och vet att hon inte kommer försöka utveckla det.
"Fyfan, bara att trycka ner det och andas in typ"
"Vi tar en cigg till"
Hennes kille ringer henne men hon skiter i att svara.
"Jag pallar fan inte" säger hon.
"Vi behöver en jävla semester" säger jag och skyggar för solljuset.
"Det är bara att starta motorn och åka" säger hon.
Och hon har ju helt jävla rätt. Faktiskt.


Apoptygma Berzerk - Nearer

"You are reaching your goals
But I'm still trapped inside of mine
Before the break of day
You will be gone and far away

In solitude
With no place to run or hide
I hear my own mind cry
And I fall just to see you rise
And I will go down on my knees
And pray the best that I can
I want you to be near...

And I will go down on my knees
And try to make you understand
My deepest fear
With pain in my heart
I will travel on my own
To that place inside
Where I can be alone

In solitude
With no place to run or hide
Again I hear this voice cry out
And I fall just to see you rise
And I will go down on my knees
and try to make you understand
my deepest fear.."

Something...wide

Veckorna går, och anledningen till att det är så tyst i den här bloggen at the moment är två; ett, jag har inte lyckats få min dator hem än, och två; min mormor har som sagt gått bort. Hon var allt; hon var min bästa vän, min ledsagare i mörkret. Min mamma, min pappa, mitt ljus.

Begravningen sker i sundbybergs kapell nu på onsdag den 24/5 klockan 10:30 och därefter kommer jag och mina närmaste att sänka ner kistfanskapet och supa oss fulla, antar jag. Hennes dödsannons var inne i DN den 13/5 och jag har en del att berätta kring det här. Min mormor hade visst fler barn. Närmare bestämt sex stycken. Detta har hon lyckats hålla hemligt i 42 års äktenskap med morfar. De är alla kallade på bouppteckning, och vare sig jag eller mamma har träffat dessa. Förstår ni att jag inte överdriver eller hittar på; det här är en real-life tvålopera.

Jag återkommer om detta när det börjat..ja, jag vet inte vad jag ska säga.
Men snart blir jag regelbunden här på nätet igen. Så ni får snart alla detaljer.

Känslor

Nästan andlöst sträcker jag ut handen efter cigarettpaketet. Som om jag höll andan för något, som om det krävs av mig att hålla andan innan jag ska röka, som en ceremoniell handling. Det är alldeles för tyst runtomkring mig och jag kan inte sova. Jag kan inte sova eftersom jag ligger och tänker på saker, det går runt i cirklar nästan hela tiden därinne i huvudet. Jag känner mig bara ensam. Innan mormor dog var saker mer klara, nu är tankarna grumliga; som skitigt vatten.
Jag pratar lite för mig själv och ser mig omkring; jag har städat rent överallt, jag bakade häromdagen och det står fyra påsar kanelbullar på bänken. Ingen äter dom. Det var inte riktigt meningen heller, jag bakade bara för att ha något att fördriva min tid hemma med något, jag kan inte bara sitta rakt upp och ned, det gör mig bara tokig. Jag blir ledsen på mig själv varje gång för att jag är så oduglig som bara sitter där, så jag bakar och städar för att slippa. Mig själv alltså.

Jag röker upp cigaretten och försöker slappna av, men varje muskel går emot mig.
Jag försöker fly till en människa i tanken, tänker att han åtminstone känner mig. Men det gör han kanske inte ändå. Han behandlar mig inte som om han gör det. Egentligen gör det ont att veta att han finns. Det gör ont att veta och det gör ont att det är som det är. Jag är ensam, så jag kanske bara flyr till den tanken just därför och inte för att jag egentligen vill, tänker jag. Fast så är det inte.

Känslor. De ger mig bara ont.

Heart

Egentligen så är jag sprängfärdig av vansinne. Det märks bara inte. Jag åker till arbetet och hem igen; till det hem som skall bli mitt alldeles snart. I bröstet skriker det när jag läser ord; ord om och om igen men det spelar ingen roll. Vi är vad vi är, vi människor.

Frågelåda: Apropå att bli "accepterad" av subgrupper, som herr anonym säger; Du; det handlar inte om att bli accepterad av några jävla grupper. Det handlar om att bli accepterad alls.

Torsdagen den 27 april dog min mormor. Hon ramlade ihop i hallen. Hjärtat stannade. Hon bara försvann. Så är det alltså; det finaste jag någonsin haft, den enda jag berättat precis allting för, den finaste människa jag någonsin träffat, är död. Begravningen blir den 24 maj klockan 10.30. Jag kan inte ens beskriva hur jag mår. Jag mår inte ens. Jag är avdomnad. Numb. Det finns ingen mening, det finns fan ingenting. Ingenting i min värld får jag behålla. Och ni är alla det ni är.

Jag uppdaterar det här för att jag känner att jag måste, inte för att jag vill.
Aina Doris Lönnroth - ¤ 320130 +060427
Jag älskar dig mer än livet självt, mormor.

"en postmodern korsbefruktning"

Lillebror har kommit på definitionen av mig. Dels är jag enligt utsago en "postmodern korsbefruktning", och mitt hår är inte en frisyr, det är ett "konstnärligt uttryck" vilket vi insåg när jag med plattång i högsta hugg stod och vevade i badrummet. Vi gick ner och handlade pizza och tydligen (!) så flirtade kassören med mig, detta allt enligt lillebror. Jag såg ingenting för jag stod och begrundade om den nya Ahlgrens bilar-glassen var god eller ej. Idag är det förfirande av käraste Nina som fyller 26 imorgon, eller, inatt klockan tolv. Imorgon är det också allas vår älskade Richard Lind's dödsdag. Ett år sedan han rycktes ifrån oss och jag kan bara säga Hatten av för dig, tripKid, vi älskar dig än.

Igår hade vi ju en hel del trams för oss, nina ritade av mig iförd klänning och med någon slags bananbåtsfrisyr och jag blev utmålad till allmänt löje av samtliga precis hela tiden. Vi lyssnade på den där sjuka fan, Klaus Nomi eller vad fan han heter, vilket vrickat as han är. Jag satt och fick obegripliga qx-meddelanden och försökte hela tiden väcka J4 som envisades med att ta upp hela soffan och grymta. Lillebror undrar by the way, till er kvinnliga läsare, vad egentligen "den lilla svarta" är för något och om detta verkligen är ett rent förståeligt begrepp som bör vara allmänt känt kvinnor emellan. Jag vet verkligen inte, men jag planerar att öppna en frågelåda. Typ "fråga Loo". Idén är så här: Ni skriver frågor till mig om precis vad som helst, och jag kommer svara, som den sociala ingenjören jag trots allt är. Det kan handla om precis vad som helst, typ "Hur kommer det sig att det inte längre är lika socialt accepterat att bära hatt" eller varför inte rent tvärvetenskapliga eller filosofiska, svårknäckta nötter. Alla frågor besvaras naturligtvis och begrundas noggrannt. Om jag nu skulle gräva min egen sociala grop här nu, och mot alla odds ändå inte får några frågor att besvara, så kan vi låtsas att den här bloggen aldrig har hänt.

Over and out

Ursäkta mig men!

Nina ska ha mig till att sitta i negertältet. Där ska jag enligt uppgift bedriva någon form av ganjarökning, oklart med vem. Märk väl nu att jag inte själv använder epitetet neger som beskrivning på en person, mig är det faktiskt skitsamma, men jag måste ju för fan få beklaga mig, och mitt i ALLTIHOPA så skriver nåt jävla "par 76" helt SJUKA meddelanden till mig på qx, läs för fan själva, nerifrån och upp och inte uppifrån och ner då, jag pastar meddelandehistoriken:

"Vi har språk problem... jag inte heller !!!! just nu i allafall menar och aldrig utan min fru!!!! Principer först och känsla från människor är grejer som orsakar SEX ;)

06.03 2006-04-22 skrev Heroine:nej, jag är inte intresserad av sex, men tack ändå.

05.58 2006-04-22 skrev par-76:veta vad finns i din huvve... huradana person du är o veta om vi har nåt gemensam???? hun sover men menar vi tre!!?? om du e intresserad så sex är sista vad jag tänker just nu!!!!!!!!

05.53 2006-04-22 skrev Heroine:vad är det du vill egentligen?

05.52 2006-04-22 skrev par-76:min huvve verkar vara en bumerang!!!!

din utseende???? inget men jap e finne o språk e inte min bästa sidor... fulla oxå?? Javisst!!!!! Finne förstor!!!! Vill inte vara otrevligt eller nåt men har levad livet nån gång här i jorden och vill uppleva????? eller nej????? samma saker som hade där i FINLAND!!!!!!! du?????

05.31 2006-04-22 skrev Heroine:förlåt mig, men vad är det du försöker säga egentligen? lite problem med språkbruket eller är du full? och vad har det här med mitt utseeende att göra?

05.29 2006-04-22 skrev par-76:jag har lärd mej att alla kemikaler ändrar din själva dej!!!! På nåt sätt... tänk rökare, speedare, horsepower, och allt annat!!!! DIN BETEENDE FRAMFÖR ALLT!!!!!

05.21 2006-04-22 skrev Heroine:chemical utseende? va? nä nu får ni förklara.

05.17 2006-04-22 skrev par-76:bara chemical utseende??? dolc, tram, trad, hjälper inte... sub???? drogrika dagar hälsar vi!!!!!!"

Vad är det för FEL på folk?
Jo, alltså, jag är alltså förpassad till att mata både elefanter och att hänga i negertält. Mina vänner har tokdissat min förmåga att bestämma på egen hand.

Som vanligt så är det inte tjejen som pratar som skrivit brevet.

Spinning cycles

"my body will go where music goes
where i can lose control
never gonna give it up
i never wanna stop
never gonna give it up.."

Hemma hos bror efter att ha varit den turkosa och vita Gudinnan ute på stan. Röster i mitt öra och så lite aggression, men sedan enbart värme. Sedan en röst som säger saker jag vägrar citera och sen har vi visst fått presenter från M i Chile. Idag stod jag där och rökte när det kom fram en karl;
"Jag och mina vänner ska på efterfest och...oh shit var har du köpt det där smycket?"
"Thailand" sa jag.
"Det är dödsläckert"
"Tack"
"Kan inte du följa med mig och mina vänner på efterfest?"
"Jag känner inte dig och jag har mina egna vänner här som jag vägrar lämna"
"Dom får inte följa med"
"Då är det kört för dig min vän"
"Men.,..men..min vän tycker ju om dig!"
"Det gör han säkert men jag måste gå nu"
"Men..du är ju så blond och vit och turkos"
"Lustigt att du säger det"
"Vadå?"
Och då kom ett sms som jag leende svarade på.

Jag är förälskad i en tanke.
Låt mig åtminstone få ha tanken, alldeles för mig själv. Den gör inte ont.
Förälskad i tanken och det jag vet. Förstå att jag vet.

Jag längtar in i de snurrande spiralerna nu, så jag måste gå men..
Ni är älskade. Speciellt Du.

Övrigt; protokoll från Shoppingdagen (courtesy stella)

"protokoll, onsdag.

”åh är det såhär mycket färger som gäller i år?” -jonas, kapp ahls herravdelning.

sedan tjusas jonas av de färgglada sockorna.

”har du inte varit här sen senast?” -sofia, i sin lägenhet, till jonas.

”fitta.” -okänd liten spännis i vanlig samtalston, då han passerade john på mcdonalds.

”jag skiter väl i vad han heter i efternamn, bara han inte är muslim.” -loo, balkongen, om borgarbrackor, äkta män, och härkomst."

Så,nu vet ni vad vi har för slags konversationer på vår fritid!

Efternot: Fick ett oerhört erkännande av en av de äldre idag:

"Hej, Loo. Jag hörde vad du gjorde. Starkt. Verkligen"
"Va?"
"Du satt två veckor men du höll tyst. Det uppskattas. Långt mer än du tror. Alla har hört. Det är fett starkt av en brud, det ska du veta. Du har vårt stöd. Välkommen"

Fan vad fint.

Tillbakablick en regnig dag

Jag och sofia (stella) diskuterar hur det var när vi var gothare, och hur insikten om ljuset och behovet av ljusenergi påverkat oss genom åren, hur vi genomförde vår transition.

Minns hur jag satt på nätterna och dyrkade My Dying Bride, Type O negative, Joy Division, Samael, Nine inch nails och så även senare Rob Zombie, en dos Manson och allt vad det var. Vi skrattar gott åt hur vi satt på nätterna och verkligen KÄNDE IGEN OSS i ångesttexterna i My dying bride, Tristania, Theatre of tragedy (vidhåller här förvisso att Aégis är en av de skönaste plattorna som gjorts men förstår mig fortfarande inte på Liv Kristine's karaktär riktigt. Hennes soloalbum lämnade mycket att önska och det verkade som om TOT-fansen i allmänhet höll med mig eftersom första soloplattan i princip floppade). Ändå var det lång tid sedan jag var med i gothbandet In The Mist och använde stråkjluden på min Yamaha och färgade håret black number one (stilpoäng!).

Kan förvisso fortfarande falla ner i den där "ååh det var väl ändå tider"-känslan när jag och Dan diskuterar hur vi i knähöga stövlar, korta kjolar (med nitbälte!) och tajta urringade linnen samt boafjädrar äntrade både grottan och anchor och dåvarande cage bar med maxade självförtroenden. Nota bene att vi söp typ fyra dagar i veckan på den här tiden och inte använde några som helst uppiggande medel. Det här var väl mellan 1997 och 2000, och sedermera skaffade jag och Linkan aka alkotomten också gratisjobb på träsket som flinka Rock och IndustriDJ:s. Nätterna var kollossalt långa och det hände att vi spenderade flera dagar i sträck nere i den där grottan slash biljardhallen, där vi övade upp vårt bollsinne och våra elektroniska färdigheter. Den eran fick sig ett slut när jag 2000 flyttar till Väddö för att bo på internat och det var i den vevan som intresset för techno och trance återigen väcktes efter att ha legat och slumrat i en vrå efter nittiofem-nittiosextiden då jag gjorde mina dockland'sbesök.

Det är rätt roligt vilken liten tant jag är som kan sitta med mina minnen och mysa, lite som med en värmande temugg en kall och regnig dag. Som idag, alltså.

Idag känns det som att jag verkligen kan sätta på Paradise Lost's "Dissappear" från den personliga favoritplattan One Second. Eller varför inte Moonskin med Samael, från den lysande "Passage". Avslutar gärna med en dos av Moonspell, från den alltid lika softa "Sin (pecado)"-plattan, det finns många riktigt sexiga spår på den och den är fortfarande en värdig favorit i min skivsamling.

Bild: Jag - 2000