onsdag, juli 30

Öh?

Jag promenerar, från topp till tå klädd i min väldigt osympatiska förkylning. Min kropp tycks inte bry sig ett dugg om att termometern visar 36 grader på balkongen, det är tydligen inte nog, för själv mäter jag 39,7 och det är nästan lite smålustigt att jag går runt som jag gör, obekväm, rosslig, hostig.. ja, jävligt sjuk helt enkelt. Jag handlar väldigt oinspirerad micromat, och de flesta som känner mig vet, att om jag köper sånt där halvfabrikatsskit, då är jag verkligen sjuk. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ett skit. Hörlurarna och barnvagnen och jag rinner bort i hettan men vid frysdiskarna är det underbart, aaah, ner med huvudet i dom och svalkar mig. Kommer att tänka på den där gången då jag och H gick runt på Ica nära, och han körde ner sitt huvud i en av de där boxarna och vägrade ta upp det igen.

För övrigt hade jag en konstig helg. Jag var ute, bara en sån sak. H passade alex och jag gick ut. med vänner. Och hade KUL. Jag hade så jävla kul! Det är det som är grejen - jag har liksom BARA varit mamma sen alex föddes. Men jag längtar efter att vara något mer. En vän. En snygg brud på krogen som ber dig fara åt helvete. Eller vad som helst.
Jag är helt jävla genomdum i huvudet. Jag vet inte vad mer jag ska skriva just nu. Allt bara urartar.

Dagens: Bara läsa böcker inomhus och äta micromat.

lördag, juli 26

A girl's night out

Jag tog min biobiljett och gick ned till biografen, cashade in min biljett och köpte världens största läsk. Sen såg jag sex & the city. Själv. Inga barn, ingen kompis. Bara jag och min bio. Och min gigantiska läsk.
Just som jag satt utanför biografen för att vänta på att det skulle börja, närmade sig en kufisk karl mig.
"Ursäkta, är jag jagad av en geting?" sa han, lite plumpt. Han kändes märkligt felplacerad, i en pepitarutig ullkavaj. Mitt i högsommaren.
"Näe, jag gillar inte heller AIK:are" flinade jag och sippade vidare på min läsk.
han slog sig ned och berättade att han hade spelat in en dubbelskiva, vilken han visade mig. På den ena sidan spelade han harmonisk meditationsmusik. Oklart vilket instrument som var inblandat, jag vågade inte fråga, för han uttalade det så bestämt, som att det var så självklart. På den andra sidan talade han i nittio minuter om "andliga saker" sa han. Sen visade han mig en cd som han påstod var en av hans favoritskivor. Framsidan var prydd av en snubbe i sextiotalsfrilla och sidenkostym, han såg ut att vara plockad från nåt gammalt dansband från helvetet. Han påstod att det var den finaste skivan han hade i sin samling, och den bästa. "Vad är det för musik då?" sa jag. "Det är sån musik som de brukar spela på hotell och i hissar och sånt" berättade han vidare. "Jaha, SÅN musik" sa jag. Som om jag fattade vad han pratade om. Det gjorde jag inte. Det var inte en loungeskiva han höll framför mig. Det var en hotellskiva. Märkligt.
Han frågade om jag ville följa med honom till stan men jag avböjde.
"Väntar du på biosällskap?"
"Nej, idag är det bara jag. Jag och min läsk."
"Jag förstår"
"Nej, jag tror inte du gör det. Det är jag nu, på egen hand. Ja, jag har min son då men du förstår, det är jag som har det yttersta ansvaret för allt som sker omkring mig och i mig och jag har plötsligt börjat fatta det. Och ärligt talat, jag vet inte ens vad du heter så jag vet inte varför jag berättar det. Jag antar att jag bara behövde säga det"

Ja. Jag antar att jag behövde säga det.
Han höll mig sällskap. Han med sin öl och sin loungeskiva. Just när jag skulle gå önskade jag honom lycka till, han detsamma. Så var det med det. jag gick in i en nästan tom biosalong (precis som på film!) och satte upp benen framför mig och drack läsk.
Good times. Bra film också förresten.

tisdag, juli 22

Loo snackar skit - Om hårdrockare!

Här kommer första delen i min videobloggserie "Loo snackar skit om". Jag har en hel del grejer på papperet som jag kommer att snacka skit om i framtiden, så håll utkik!

Del ett, som följer:

måndag, juli 21

Livet i bilder - Just nu


Just nu är det så här mitt liv ser ut. I bilder:



Mamma Loo poserar.


Här hemma hos oss, här inreder vi med rosa.


Vy över Jakan C.


Sofftrötta Bubberiet.




"Titta mamma! Jag har en svindyr designerhaklapp!"


torsdag, juli 17

Let's just get this clear

Fuck, jag måste bara få ett utbrott.
Jag har haft det i svalget, i maggropen, hela jävla dagen. Äcklet.

Jag vill gapa av mig till alla brudar och snubbar som håller en av de här jävla grabbarna om ryggen som helt öppet sitter och kallar brudar för horor i öppna chatter på communitys och som frågar vad de väger för han vill veta om de är påsättbara i hans värld eller inte, och alla brudar bara skrattar, blir generade, försvarar när jag vill gå in och pulverisera honom och liksom "men han är liksom trevlig i verkligheten, han bara skojar, låt honom vara Loo" SO? Han får vara självaste fuckin' Dalai Lama i verkligheten for all i care, är det okej att han sitter och gör ner er offentligt på webben för det? Ni är precis som lärarna som jag hade när jag var liten som sa att jag inte skulle bry mig om när Robin slog mig och kallade mig förnedrande saker för "pojkar gör så när de gillar någon och lilla robin förstår ju inte, det är bara att ignorera så kanske han kommer på nåt bättre sätt att uttrycka sin kärlek på". Helvete, om folk verkligen hade tagit det till sig, hur skulle alla misshandelscase se ut? Småbarnsmamman Anna vill anmäla sin sambo för våldtäkt och misshandel, polisen skrattar och säger "men lilla Anna, så gör han ju bara för att han tycker OM dig och alla vet ju att grabbar har så svårt att uttrycka känslor". Alltså, jag blir så jävla förbannad för här sitter den här jävla wannabestureplanssnubben och gör ner tjejer i chatten och alla bara garvar åt det och liksom "men i verkligheten är han ju sååå trevlig och han bara skämtar lite" - det kan inte slå er att den här snubben inte vågar ta ut sina skeva jävla ideér IRL eftersom han är ett fegt jävla arsel? Om jag är nice mot er och bjussar på kakor IRL, är det lugnt för mig att gå med i nazistiska nätverk då, på webben där jag kan vara in the comfort of my home? hur skeva är ni egentligen? JAG SKITER I hur trevlig och inställsam det här äckliga jävla krypet är online, jag är precis lika jävla varvad både online och IRL och får jag syn på det där krypet nånstans så lovar jag er att jag kommer att ge honom en rak höger på öppen gata och referera till att jag faktiskt är trevlig egentligen, jag har bara lite svårt att uttrycka mina känslor. Kommer nån och säger nåt ska de få sina egna jävla ord nerkörda i halsen, jag är så TRÖTT på det här!

Jag är så trött på att killar får bete sig som jävla mongon och komma undan med det. Grabbar, är det KUL att bli så idiotförklarade? Att det ränner runt några jävla stolpskott därute som sabbar för er allihopa? Är det kul att få höra att snubbar inte klarar av att uttrycka sina feelings på rätt sätt? Är det kul att det sitter en massa bröder och kallar tjejer för horor för att de visar att de har en sexualitet? Är det kul? Vad fan!

Jag är så trött på att gamla polare uppenbarar sig på MSN och talar om för mig att de minsann inte är feminister, de är FÖR jämställdhet och feminism var säkert bra på 1800-talet menar dom, men inte nu längre och förresten så handlar feminism bara om att snubbar ska få det sämre och det vill ju ingen. Och vi är faktiskt väldigt jämställda i Sverige. Men det är okej att man som snubbe kallar sin tjej för "D-kupan" in public, för vadå, det är väl inte mansgrisigt att avhumanisera sin livspartner och enkom referera till hennes byststorlek när man pratar om henne? Hon är inte ens en fitta liksom, inte ens det fick hon vara, hon är en jävla BH-storlek liksom, that's it. JAG ÄR SÅ TRÖTT på att min tjejpolare går på fotbollskväll på krogen med grabbarna och får, utan att hon beställt det, ett jävla specialglas som de bara serverar till tjejer och sen fattar inte krogpersonalen varför min tjejkompis vill ha ett sånt glas som alla andra har, för hon vill inte bli utpekad för sitt kön, inte om hon inte valt det själv och krogpersonalen och alla runtom himlar med ögonen och tycker hon är döjobbig men vafaan, allt vi bad om var bara samma som alla andra. Inte mer, inte mindre. Vi bad inte om att få ett jävla slag i ansiktet av en klasskompis som ersättning för nån jävla ömhetsbetygelse. Vi bad inte om att bli refererade till efter BH-storlek, för vi är födda med namn som funkat alldeles ypperligt sen vi föddes, vi bad inte om något jävla specialglas på krogen som ges oss enbart för att vi har fittor och inte kuk och förväntas vilja dricka vår starköl ur ett jävla fjollglas på fot och inte FAN bad jag om att få bli kallad hora i en öppen chatt av nån som är "TREVLIG EGENTLIGEN". Jag bad inte om nåt av det här, fattar ni det era jävla våp? Tydligen inte! För det var vad jag fick!

Let's just get this clear: Jag tänker inte ta det. Jag tänker inte svälja och stå som något jävla våp på alla fyra och bli rövknullad av er. Jag har skrivit det här förut; den här horan sväljer inte, hon spottar, och om ni vill rövknulla mig så att kuken kommer ut ur käften på mig får ni fan ta en hel del skit på köpet. Jag tackar inte och tar emot. Jag får utbrott, jag blir obekväm, jag blir arg, jag skriker, jag sparkar och jag gör motstånd. Hos mig är ett Nej fortfarande nej och det kommer alltid vara nej och om du inte har fattat det första, andra eller tredje gången så kommer jag att sparka in det i skallen på dig. Det är inget att bli rädd för, för jag slåss för dina rättigheter också. Jag slåss gärna för männens rättigheter att slippa passa in i en jävla mall. Jag slåss för att pappor ska få lov att vara pappor, på sina egna villkor och för att även de ska få kunna trösta, vyssja och plåstra om på samma planhalva som kvinnorna gjort i hundratals år. Jag slåss för att homosexuella, korta, långa, kvinnor, män, invandrare, rödhåriga och sjukskrivna, kvinnor, IT-tekniker och kulturarbetare - kort sagt; alla, ska få precis samma jävla behandling som alla andra och jag är beredd att dö för min sak. Jag är beredd att bli ett jävla lik på slagfältet för att du, din mamma, din pappa och din syster ska ha det bra. Så hur ska du ha det - är du med mig eller emot mig? Bestäm dig fort, för nu har jag stått och väntat vid den här hållplatsen tillräckligt länge.

Jag är så LESS. Märks det?

Mayday over!

Faran är över! Datorn mår bra!

mayday! mayday!

Okej, det skulle väl ske förr eller senare..min burk har packat samman. Förmodligen ett win32virus. Den uppför sig som om den har alzheimer. Jag kan inte klicka, inte flytta fönster, inte surfa, den öppnar inte mappar...stackars LSD har fått röda hund. (för er nya läsare; min dator heter LSD. Loos SuperDator. Haha)
Jag klarar inte den här sjukan utan assistans, så nu är bästa Patrik på väg över för att hjälpa mig.

Fram tills dess att LSD är frisk kan jag inte logga in på msn, inte spela wow och inte nåt annat heller för den delen. H's dator är här, så jag kan skicka maydaymeddelanden, men det är också allt.

Vi ses när jag och LSD tagit oss ur pestens tid.

Btw, jag träffade Sara igår, fy fan, vi har snackat på nätet i evigheters evighet, men inte lyckats ses förrän igår, det var helt lyckat. vi käkade blåbärspaj som jag lagat, för hon fyllde år. och drack rödvin som hon hade med sig. BÄSTA PÅ LÄNGE!

tisdag, juli 15

If You

Förresten, så är det BARA den här låten jag lyssnar på just nu. BARA. En gammal goding. LYSSNA! Efter att ni sett videon med Alex, förstås.
Fet låt.

V-Blog med alex.. igen!

Men alex, säg något kul då!

söndag, juli 13

Vad fan säger man?

Det blir två poster idag, eftersom ämnena är så vitt skilda ifrån varandra.
Sedan jag fick barn har något skett i min kropp. Jag har alltid tidigare haft svårt för krig och död, men efter graviditet och förlossning har något annat, något ytterligare, förutom mitt barn, lossat från mitt innanmäte.
Jag pratar om smärtan. Den där kallhamrade, påtagliga, innanmätessmärta man känner när man läser om krig, massakrer och folkmord. Den plågade känslan från mitten av halsgropen när man ser bilder från krigsdrabbade länder. Den är outhärdlig. Och jag har så innerligt svårt att hantera det.
Nyligen läste jag en gammal artikel som behandlar folkmorden i Srebrenica. Det är förvånande, för jag gick ju faktiskt i skolan under den här tiden då det skedde, men jag minns inte att det togs upp i skolan. Jag minns inte ens att vi diskuterade det som skedde. Jag minns inte att det var öppet för diskussion och jag var inte ens, då, medveten om att det hände. Det är flera år senare, som jag blivit engagerad i politik och världshändelser som jag läst väldigt mycket om det, och det är fruktansvärt plågsamt, för jag har en sådan förjävligt utvecklad förmåga att leva mig in i berättelser som dessa.
Jag ser det där öststatliga, karga landskapet, jag känner krutdoften och jag ser massgravarna som grävs upp och ned av stora bulldozers. Jag ser hur man efter man faller till marken, dofterna av bränt kött och synerna, synerna av de torterade männen som fastnaglade mot träd förvandlas till bisarra krigsleksaker. Av människor. Precis som jag.

Samma sak sker när jag läser om andra världskriget, vilken jag blivit mycket mer matad med information om. Jag tror att ett helt år i högstadiet vigdes åt att se bilder och läsa om andra världskriget. Mormor har ju också berättat om det, vår släkt hjälpte judar över gränsen så vi var hett byte under krigsåren, uppe vid norska gränsen. Mormor har berättat rafflande historier om hur hon och hennes mamma gömde sig i en sådan där kökssoffa med lock, medan deras grannar satt ovanpå den. Militärer hade stormat bygden på jakt efter mormors bröder, det var ett jävla liv. Jag minns att jag redan som liten levde mig in i de där historierna som mormor berättade, och den känslan tycks bara ha växt sig starkare idag. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag läser om folkmord, krig, massmord och religiösa eller politiska konflikter. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan göra så mot varandra. Jag förstår inte hur man klarar av det. Jag förstår inte hur man kan utbilda människor till att tortera, våldta och mörda. Och det grämer mig så oerhört, hur ska jag kunna lära Alexander att hantera något som jag själv inte hanterar? Vad säger jag till min son när han en dag kommer med frågan "Mamma, varför dödar folk varandra?" Vad säger jag till min son när han vill köpa Call of Duty 4 till sin PS3:a, och jag ryggar tillbaka eftersom det är ett krigsstrategispel som går ut på att organisera en trupp soldater inom ämnet folkmord? Vad fan ska jag säga? "Älskling, jag vill inte att du köper det, ja, jag vet, om du köper det så är du coolast i klassen och jag om någon älskar dataspel, men det där spelet understödjer allt jag någonsin mått dåligt av och jag vägrar"?

Jag vet inte. Man vill ju skydda sina barn från allt ont. Men när styrkan inom en viker för en sådan enorm svaghet - vad säger man? Vad gör man?
Fy fan för världen, och hur den är uppbyggd, ser ut och fungerar.
Ibland undrar jag hur vi alla förblir såpass sane som vi är, så som den ser ut omkring oss.