Bitterfittan går loss

Vi har haft vinterkräksjukan. Det är inte lika kul som ordet antyder vill jag lova.

Jag tänker bespara er bildliga beskrivningar kring min toalettstols utseende efter dessa intensiva dagar men tillägga att jag har ett bra förråd av WC-anka och grovrengöringsmedel (tack pappa!) som hjälper mig åtgärda den saken. Min tvätthög, ungefär två meter i diameter, har så att säga invaderat mitt badrumsgolv med sin fantastiska odör. Det kallas barnkräks, mina damer och herrar, och riktiga fans därute kan få gratisprover på flaska mot porto och paketeringsavgift. Jag är schysst idag, så jag kan skicka med en gratis autograf och ett fotavtryck också (Eventuellt i barnkräks, finns ju en del att jobba med så att säga) då min son som bekant inte kan skriva än. Men han och jag har bägge stirrat djupt ned i porslinskvinnans ack så djupa hål den här veckan och verkligen gått till botten med problemet. Faktum är att man helt saknar botten, tycks det, när det gäller just kräksjuka, vilket innebär att man slutligen också spyr galla. Härliga tider. Verkligen. I'm so lucky.
Ungens revben sticker snart ut ur kroppen på honom, ja ni vet, BVC har ju inte ansett hans vikt vara tillfredsställande tidigare heller och som surrogatmor till Staten så mår man ju lite småkasst när man hör sådana saker, man förbannar sig själv i en privat helveteseld var dag och önskar att man närde en riktigt fet och ful unge vid sin barm istället så pappa Staten bara kunde hålla käft om hur man skall sköta sina barn någon jävla gång men icke sa nicke, min unge har dragit på sig kräksjuka och för detta skall jag sona evighetsbrottet. Har jag tur slipper jag piskstraff men jag blir garanterat skickad till en kurator. Som ni vet så löser ju kuratorer alla problem, ja, det verkar iallafall vara som att världen bestämt sig att det är så eftersom det alltid sedan begynnelsen och första skoltiden varit dit man blivit skickad så fort någonting inte gått enligt beräkningarna. Men jag känner dem vid det här laget; Kuratorerna. Dessa misslyckade psykologer med Marimekko-outfit, märkliga bandanâs och intressanta brokadtryck i härliga textilier på väggarna. Vi snackar batik. Mycket gröna färger med inslag av blått. Harmoni, natur och rökelse i en enda andlig steril blandning, med de pissgula väggarna och de förstående blickarna, kantade av samvetslöst blå mascara. Oh, jag känner typen. KURATORN, alla vet vem hon är. Och det är hos henne jag kommer att hamna, vid ett bord med små snäckor, stenar och annat plock hon fiskat upp på västkusten där hon gått sina nattliga promenader vid stranden och tänkt på livet, själen och psyket i en enda klibbig harmoni. Kom jag ifrån ämnet? Jag är ledsen, jag är bitter idag. Tyvärr kan jag inte redogöra för varför jag egentligen är bitter eftersom det
skulle tippa mig istället för att hjälpa mig. Men fuck it.

Förresten, vad är det för fel på att stava dagar och månader med stor bokstav? Får man inte göra det i bloggar och i fria skrifter utan att man ska få anonyma messerschmidts med kass självkänsla som kommenterar? Fan vad sur jag blir över sånt. Vad ska jag säga liksom? Åh, du store ANONYMA person, jag skall avvika på min bana mot copyvärlden och istället ta jobb som städare. Nu när du påpekat att jag inte kan bli en bra copy då jag stavar månad och dag med stor bokstav har jag insett mina begränsningar. Nu får du ursäkta, golvmoppen kallar. Kan inte du skriva min blogg åt mig, förresten? Du verkar så begåvad. Du vet säkert allt!

DUUH! Dickwad!

Sådär, nu fick jag ha mitt fjortisutbrott för idag. Komiskt nog kommer mina ordval och mitt hyttande öka läsandet med 200% för dagen. Intressant det där.

Sjukhusvistelse

Natten till Söndag började Alexander att hosta något fruktansvärt. Han hostade och hostade tills han kräktes. Han spydde ner hela sängen och hans luftrör började pipa konstigt. Det blev bara värre och värre. På Söndag morgon beger jag mig först till S:t Görans drogakut för att hämta min medicin. Jag hade med mig Alex och en av sköterskorna lyssnade på honom. "Åk in NU" var hennes uppmaning. Vi drog i ilfart med pappa till KS Närakut för barn. Väl inne ställde jag mig, tog en nummerlapp. Alex sov i vagnen eftersom han inte sovit på hela natten och knappt jag heller, men han var vid det här laget likblek och andades med en enorm hastighet. Vi fick komma in direkt, andningsbesvär prioriteras tack och lov. De gav honom adrenalin att andas in och situationen förvärrades dramatiskt. Vi förflyttades till huvuddelen av akuten där Alex fick akutvärd i form av inhalationer, mediciner, oändligt antal prover och läkare. Mitt huvud snurrade av alla diagnoser och mediciner. Jag satt i ett rum med honom och han pep och tjöt i luftrören och han hade så fruktansvärt ont och jag kände mig så utlämnad. Efter åtta timmars behandling förflyttades vi till eget rum. Vi var officiellt inlagda.

Under hela natten bevakades Alex på infektionsavdelningen (avd Q80, rum 01) på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han fick koksaltlösning, adrenalin och syrgas titt som tätt och jag satt med hjärtat i halsen. Under natten blev han bättre men inte fick vi mer sömn för det - adrenalin gör ett barn piggt. Vi somnade 04:30 bara för att vakna två timmar senare. Under dagen kom det flera specialistläkare som kunde sammanfatta det som skett: Alex hade fått en astma-attack. Det är för tidigt för att man skall kunna ställa diagnos, man brukar säga att det krävs tre sådana här tillfällen för att kunna ställa diagnosen förkylningsastma. Det finns astma och bronkit i släkten så chansen att han har det är stor men man ska inte ropa hej än. Då han syresattes och fick hjälp i tid så hann han aldrig få syrebrist eller så vilket innebär att han inte kommer att få några bestående men av detta. Men jag var livrädd.

Anfallet orsakades av en riktigt nasty infektion, ett virus som infekterat Alex, man vet inte riktigt vilket. Det här händer ungefärt 20% av alla barn någon gång under deras första år. Man var förvånad över att det inte hänt tidigare eller förr. Vi kom hem helt förstörda igår och sjönk in i en djup sömn. Jag drog på mig en infektion samtidigt så nu är också JAG sjuk. Men det är ingen fara med mig.
Alex kräks fortfarande, förmodligen en svit av medicineringen han fått under dygnet som gått. Jag hoppas han får behålla mat snart för det här är påfrestande för oss båda. Vi mår efter omständigheterna mycket bättre men alex behöver just nu 100 procentig tillsyn och jag kan därför inte närvara vid datorn så mycket. Han har spytt ned hela sängen 3 gånger nu och tvättmaskinen går på högvarv.

Faran är alltså över, men nu fick jag känna på hur det känns när ens barn är i fara. Det är en fullständigt hjärteslitande upplevelse att se läkarna ta prov efter prov, att man måste hålla fast ett barn som knappt kan andas medan de stoppar slangar ned i halsen och näsan på honom. Det är förvirrande och det krävs nerver av stål för att klara av att se de oroliga sköterskorna och läkarna titta på varandra medan de begrundar hans syresättning. Det gör ont i hela kroppen när jag inte vet HUR jag skall kunna hjälpa mitt lilla barn, när jag står maktlös för en kraft så enorm att den tvingar all livskraft ur min älskade son. Det var ingen fara. Det var "bara" ett astma-anfall. Och han är ett barn, och barn återhämtar sig fort och glömmer. Men JAG har inte återhämtat mig än. JAG är fortfarande lyhörd för minsta pip. Händer det igen är det 112 och ambulans som gäller. Jag höll ihop och gjorde det jag skulle göra, jag var stark och ensam tog jag hand om situationen. Därinne på barnsjukhuset kändes det ensamt att tackla allt som ensam förälder. Men, upplevelsen stärker mig.

Jag ville ni skulle veta det. Jag har varit uppe och torkat spyor halva natten. Jag ska försöka få lite sömn nu. Tack till min familj, som fanns där i telefonen när jag behövde det. Och till faster C. (också familj, förstås)

Nyårskrönika 2008

Jag på Nyårsafton i min casual Luvtröja.

Jag funderade på om jag skulle ta och skriva en nyårskrönika. Men jag visste inte vad den skulle innehålla. Jag visste inte hur jag skulle lägga upp det. Jag vill inte hålla på och gräva runt allt för mycket i året som gått, för det skulle inte kännas rätt. Att redogöra för mitt år i detalj skulle innebära att jag skulle bli tvungen att nämna en person som inte vill bli nämnd och jag är vare sig elak eller särskilt hämndlysten trots allt. Jag vill inte ha bråk och jag har lovat att inte skriva så länge allt är lugnt och då håller jag min del av avtalet.

Så, istället för att rota i gammalt groll kring det kaos som jag lagt bakom mig nu, så tänkte jag skriva en förhoppningskrönika. En liten utläggning om vad jag vill ha ut av år 2009, så här andra dagen in på året. Det känns inte riktigt som nytt år än, mitt liv går i cykler som överlappar varandra och jag ligger så att säga i skiftbyte. On Hold.

Men något jag skulle önska av 2009, är ändå kärlek. Jag önskar mig en ny person i våra liv. En person som kan komma mig och Alexander nära, en person jag kan luta mig mot och som kan luta sig mot mig. Av någon anledning är det belagt med en viss skam, det osar så att säga svaghet om en människa som erkänner att hon inte vill leva ensam. Skriver man att man skulle vilja träffa någon som kan dela livet med en så är man lite svag. Det är OK att vilja det, det vill ju alla innerst inne - det är ju kärleken livet går ut på, även om många krigsherrar, makthavare och annat idiotpack som förtrycker varandra till höger och vänster trots alla personliga förluster ännu inte greppat det. För inte tillverkar man bomber av kärlek? Men skitsamma, det var bara ett sidospår. Det är ändå rätt självklart i min värld. Kärleken är det magiska elixir som håller själen levande. Det är kärleken till våra barn, våra partners och våra vänner och nära som ger livskraft och hopp inuti.

Därför önskar jag också att jag och Liselott, min älskade bästa vän, och jag får fortsätta vara nära varandra nu och för all evighet. Vi har haft våra avbrott och det har enbart handlat om mitt idiotiska agerande. Jag har varit tanklös och respektlös mot henne i mitt beroende. Jag har gjort henne illa, sårat henne. Aldrig med flit och mening men det har jag trots allt gjort och det står jag för. Men hon öppnade sina armar för mig igen, långsamt, trots att jag sopade till hennes liv till en enda stor röra där ett tag för några år sedan, och det krävs bara riktig kärlek för att en människa skall våga chansa på en annan igen som hon gjorde och för det är jag henne evigt tacksam. Hon var sårad, och jag hade lämnat henne utan stöd, ensam att sopa ihop MINA spillror, vid en tidpunkt då mycket hände i hennes liv. Hon välkomnade mig in igen i värmen, och nu lämnar jag henne aldrig mer. Jag är hennes vän så länge hon vill ha mig och den här gången ska jag kämpa för det. Vi är själar som mötts under många inkarnationer, kanske man skulle kunna säga om man tror på humflum. Det gör jag egentligen inte men det är en fin liknelse som beskriver hur vår vänskap är. När hon inte mår bra så känner jag det. Jag vet när hon lider och jag vet när jag bör oroa mig. Jag älskar henne så oerhört mycket, för hon räddade mitt liv en gång. När jag var som mest nergången, det här var 2005, då hade jag blivit bedragen och lämnad av mitt livs största kärlek. Jag gick ner mig totalt, tappade 10 kilo på någon månad. Jag tog fruktansvärda mängder droger - det var allting på, om man säger så. Jag festade och knarkade och var påtänd dygnet runt och låg på golvet i vesslas vardagsrum dit jag fått flytta, och jag låg där fullpumpad med tabletter och skulle trycka i mig hela burken. Hon och jag var inte ens så nära vänner då. Hon hade fått höra av en gemensam vän hur det var ställt med mig och hon och jag hade inte setts på något år eller så. Men hon ringde upp och sa det ingen annan sa: "Vill du ha sällskap?" och det ville jag.

Jag vet ännu inte idag vad det var som gav henne det där infallet att fråga om mig, som hon bara var ytligt bekant med. Faktum var att hon och jag avskytt varandra. Jag tyckte hon var stuck-up och hon tyckte att jag var en kaxig pratkvarn utan reson. Men någonting fick henne att tänka att hon måste träffa mig, hjälpa mig. Hon tog mig hem till sig och lät mig bo där. Hon hjälpte mig ur det värsta drogbruket och hjälpte mig söka till folkhögskola. Jag var krossad, men under hennes vingar så blev jag friskare och friskare. Hon fick inte ut ett skit av att hjälpa mig som hon gjorde. Ingenting. Jag blev full och påtänd och kom hem som ett vrak och hon tog hand om mig, höll mitt huvud och strök håret från mitt ansikte när jag spydde. Hon bäddade i nya lakan när jag svettats och kräkts på dem. Hon gav mig föda, delade med sig av hela sin garderob, sitt liv till mig. Hon hyste in mig i sin minimala etta på söder och stöttade mig när ingen annan gjorde det, när ingen ville se åt mig för att jag var ett sådant jävla vrak. Jag var a carcrasch waiting to happen i 225 hm/h och hon saktade ner mig. Hon gav mig den livsgnista jag behövde bara genom att vara sig själv och finnas där utan att någonsin förebrå mig för det jag sysslade med. Så jag önskar henne och hennes man, som jag var med och gifte bort henne till i hjärtat av söder i somras, att få vara friska och lyckliga och att de får det de vill ha och behöver. Och jag hoppas att vår vänskap kan växa sig starkare än wolfram.

Alex faster C. Hon har en egen blogg också: galencirkus.blogspot.com

Sedan har jag ju fått nya människor i mitt liv. Trots allt så har ju Alex en bunt fina fastrar som älskar honom och för det är jag evigt tacksam. Jag blev inbjuden till fasterns bästa vän på nyår och där var människor som alla kände Alexanders far och till och med suttit barnvakt åt honom! Jag blev helt förbluffad över den öppenhet och gemenskap som finns hos de här människorna och hur välkomna och omtyckta jag och Alex var trots att vi inte träffats förut. Jag var som en i gänget direkt och jag tyckte mycket om alla på festen - en brokig skara personligheter, varma människor som ville mig och Alex väl. Jag hoppas att vi får träffa de här människorna fler gånger och att vi kan vara riktigt nära Alex fastrar i framtiden. Alex behöver en familj omkring sig, det gör alla barn. Och jag tycker mycket om dem. Alex har flera kusiner i varierande storlekar och en massa människor som älskar honom och vill honom det bästa. Så det önskar jag mig år 2009 och framåt, att vi får komma närmare vår "nya" familj och att Alex får många fina förebilder omkring sig.

Några nyårsdeltagare, här vid kaffet!

Alex & Eddie leker på nyårsafton.

Fler nyårsfirare.

Få se nu.. vad vill jag mer? Jag vill få ordning på studier och arbete. Jag ska plugga till copywriter på SU, är det tänkt, men hur jag ska ta mig dit är inte helt klart än. Men jag kommer att fixa det. Reklam, marknadsföring och media, språk, ord och text och bild tillsammans - det är min kopp te och jag vet att jag kan bli en bra copy. Jag vet, enligt lagen om svenskheten så får man inte sitta här och bjäbba på om att man tror sig vara duktig på något. En elak kommentar i början av året statuerade att jag aldrig kommer att komma in på Berghs, som var den skolan jag ville in på från början. In kommer jag nog, jag är inte korkad om man säger så och jag har en hel del kunskap i skallen trots mina vilda ungdomsår. Men jag har inte råd att gå där. Det är det som ligger i vägen. Men på SU finns det ju också, och det kostar ingenting, så det är det jag satsar på. Jag har alltid läst mycket, jag har alltid fått max på alla prov när det gäller språk, svenska och samhälle och media intresserar mig oerhört. Jag har ett genuint intresse när det handlar om att leka med språket, tillföra det något och framför allt att spåra meningen bakom det människor säger i dagligt tal. Det är en av mina starka sidor som jag vet att jag har mycket att tacka för. Jag vet, att om jag inte varit så öppen med mig själv och mitt liv, mina tankar, känslor och ideér, öppnat upp och visat den jag är, och om jag inte varit så bra på att uttrycka mig verbalt och allt det där, och om jag inte kommunicerat med socialtjänsten som jag gjort så hade det kanske sett annorlunda ut för mig och Alex idag. Men jag har varit öppen och ärlig. De läser ju till och med min blogg!

Många nya läsare har tillkommit i år, och ett tag var jag nära att lägga ner. Men den här bloggen är min puls. Jag har så många därute som läser och stöttar mig, ni har följt mig i mina med och motgångar och sett mig gå gravid, älska, skratta, gråta, föda barn. Ni har sett mig sluta ta droger och starta ett nytt liv - DetNyaLivet. Ni har läst om mediciner, socialtjänsten, terapeuter, bostöd, assistenter, läkare, medicinpersonal, sköterskor och en kamp mot en sjukdom som kunnat ta mitt liv. Ni har läst om humörsvängningar, om min separation, mitt liv som ensam mamma, kämpande för allt jag har för att jag och Alex ska få ett gott liv. Ni har varit med ett tag, flera av er har läst mig sedan Lunartiden och det var ju för bövelen runt 1999. Tio år har jag funnits på webben med mitt eviga pladder om hur det är att vara Jag. Jag har utvecklats något enormt och funnit min egna stil. Och ja - i år ska det bli av, jag vet att ni undrar, jag får ofta mail om den. Boken. Och jag lovar, i år SKA den in till förlag. Håll tummarna för att jag blir publicerad. TACK till alla er som läser och som fortsätter läsa! Jag lovar att underhålla er under hela 2009. Samma plats, samma adress. För glöm inte, det här är Social Ingenjörskonst - den enda blogg Du behöver.

Jag önskar också att den person jag nu finner, vem det än är, blir en person som stannar hos mig och Alex. Jag har blivit övergiven och lämnad nog nu. Jag kommer att ta tid på mig innan jag öppnar mig helt igen - jag är som en mussla, tar man sig tid att öppna mig, med rätt redskap, så finner man pärlan därinne (eller är det ostron? Äh, fuck it, ni fattar ju vad jag menar). Men den personen kommer ju att få en uppgift utöver relationen med mig och det är den viktigaste; Personen blir ju en förebild för mitt barn.

Så min nyårskrönika handlade nästan uteslutande om kärlek. Kärlek var det jag vann under året som gått. Jag hade tröttnat på att vara så ensam. Jag hade tröttnat på att alla jag älskade bara drog och försvann och att jag aldrig fick behålla något kvar. Jag fick någon att älska som inte bara sticker, för han är min son och det är min uppgift att ta hand om honom nu. Jag kommer att älska honom över alla berg och djupt ned i alla hav, min kärlek till honom sträcker sig över gröna slätter och vita molnlandskap. Det låter så egoistiskt att skaffa barn för att man vill ha någon att ge sin kärlek, men jag kan inte se någon anledning som är bättre. Jag skaffade inte Alex för att förverkliga mig själv, eller rymma ifrån något. Jag skaffade honom för att jag hade så mycket kärlek att ge honom, och jag behövde honom för att ge mitt liv en mening. En HUVUDmening, så att säga. Någonting att kämpa för. Någonting som får mitt hjärta att sjunga. HAN får mitt hjärta att sjunga.

Efter allt jag gått igenom i mitt liv, som inte varit lätt, efter att aldrig ha känt sig tillrätta och att alltid leva med en känsla av att jag inte hittat hem än, så vet jag nu, att hem, är inte en plats. Det är en känsla.
Och den känslan kallas kärlek.

Gott Nytt år och för all del.. God fortsättning till alla läsare, fellow blogfriends, familj, vänner och bekanta. Vi önskar er allt gott. Stay tuned så kommer snart en krönika i Bilder.

Nyårsafton 2008

Av naturliga skäl vill jag inte redogöra för min nyårsafton (Jag håller gärna de inblandade i skymyndan för att minska risker för bråk) men jag vill tacka alla som var där och de som bjöd in mig och Alex, och samtidigt också tacka för karaoken, för maten, för fyrverkerier och främst för trevligt och roligt sällskap ända in på småtimmarna. Tack från oss!

Och till alla er andra: Gott nytt år! Kan vi slippa den här lyckönskningstiden nu? Hör jag meningen "God fortsättning" en gång till så spyr jag..

Nyårsraketer, tänk så kul!

Ikväll, på väg mot huset efter lite sista-minuten handlande då hissen varit avstängd hela dagen (någon idiot har alltså saboterat den igen) och jag fick sista-minuten-barnvakt för att handla var jag på alltså i tunneln nedanför mitt hus när jag skräckslagen stannade till. Hela tunneln var rökfylld och det smattrade och sköts därinne, för fulla muggar. Jag är rädd för raketer och allt som smäller men det här var verkligen något i hästväg. Jag vägrade gå in i det där rökfyllda, vilt skjutande infernot. Några ungar stod i andra änden av tunneln och kastade in raketer och smällare i den, vilket ledde till en tjock, vit rök, noll syn och raketer som flög åt all världens håll. Med anledning av röken så kunde inte heller någon se igenom den, vare sig jag eller ungjävlarna på andra sidan som helt oberört fortsatte att kasta in smällare i den cirka 100 meter långa tunneln. Jag stannade, lätt skakig, och stirrade. Jag kan inte gå över tunneln, det är en huvudled ovanför utan övergångsställe. Jag kan inte gå runt den för huvudleden är i vägen. Jag kan gå runt och tillbaka, men då måste jag igenom en angränsande tunnel som ungarna också ockuperat. Jag svalde hårt och grep om kassarna, villråd och faktiskt skräckslagen. Risken att få en av de där raketfanskapen i skallen var överhängande. Röken bara tilltog i tunneln och så fort den skingrats en aning så kastade ungarna in en ny laddning.

Då kom en kvinna i min ålder med sina fyra barn. Hon nickade åt mig.
"Kom, vi går tillsammans. Jag tar mig igenom först och hejdar dem, kan du gå efter med mina barn?" Hon skulle alltså in i det där infernot med risk att få en raket i skallen, för att kunna ta sina barn säkert igenom. Jag nickade åt henne och viftade till mig barnen:
"Kom ungar. Okej, håll fast vid mig! Vi går längs väggen. Håll er BAKOM mig vad som än händer, jag skyddar er". Jag är i själva verket scared shitless för det kändes som om vi skulle in i en jävla krigszon och mamman med barnen är hjälten som springer före och desarmerar bomben. Barnen nickade till mig och klamrade sig fast vid mina ben. Vi gick in i rökridån och jag bad ungarna andas igenom sina halsdukar och mössor. Fyra par barnhänder höll mig i benen och i jackan där vi tog oss fram, steg för steg igenom rök och smällare. När vi nådde utgången ser jag kvinnan stå några meter bort. Hon står och skäller ut några tio till trettonåringar efter noter, alla skyller på varandra på bruten svenska. "Det var inte jag, det var min kompis leen! Jävla kärring do ska skita i va vi gör!" De små ettriga jävla skitungarna står och kaxar mot kvinnan, som själv är skräckslagen för sina ungars skull. Hennes fyra barn som alla är mellan fem och nio år står storögt och stirrar på sin modiga mamma, med händerna hårt knutna om min jacka. Jag kliver fram ett par steg, för att visa mitt stöd till kvinnan, kopplar på mina aggressiva signaler och stirrar stint på skitungarna som skyller på varandra. Kvinnan ler mot mig.

"Tack för hjälpen" säger hon och sträcker ut sin arm mot barnen som lösgör sig från mig och går till sin mamma. "Tack själv" säger jag med en blick på den lilla vidriga pyromanen, som med en typisk tonårsförortsupprorsblick stirrar på mig. Jag går hem. Även utanför min gård smäller det som inåt helvete.

Helt ärligt, ni som inte tar ansvar för era barn och som låter era 13-åringar och 11-åringar använda fyrverkerier fast de är under 18, ni föräldrar som inte fattar att hålla reda på era kids; Jag hoppas att ni får en jävla raket i huvudet. Att typ över 200 av era barn får det varje år verkar ju inte bekomma er eller lära er ett skit, så jag hoppas att det är ni som står i den där tunneln nästa gång, och jag hoppas att ni får ett par skott här eller där så att ni tar och skärper er och tar ansvar någon jävla gång. Varje år är det så här. Varje år så sitter jag och typ hur många tusen som helst inomhus för att ni och era ungar härjar med era jävla tungmetallsstinkande skit som ni envisas med att tända eld på. Hade jag trott på helvetet så hade jag hoppats att ni brann i det.

Stupröret rakt ned i..

Jag fick just det absolut finaste smset jag fått på väldigt länge:

SMS 29 / 12 / 2008 Avsändare: XXX (The Dark Horse)
"Hej! Kom just hem från en skogsrunda med pappa och hunden. Vi var ute cirka 1,5 timme så vi ligger en stund på soffan nu. Fett skönt! Måste bara säga det, jag blir så glad när vi pratar du gör mig glad och får mig att skratta och det känns helt fantastiskt! Ringer när jag vaknat ur soffvilan igen! Puss&Kram!"

Det värmer ett litet flickhjärta så här i vintermörkrets frostiga kyla..
Jag tänkte vara frikostig så jag bjuder på bilder på nya jeansen. 25 kilo lättare än höggravid. Det var ett år sedan jag födde Alex nu. Ja, om lite drygt två veckor. De här jeansen är i ett ganska stumt material, skulle tro att de bara innehåller någon liten procent lycra, så det är inte några stretchjeans. De kommer från BikBok, och de passar mig som handen i handsken. Att kunna köpa jeans igen.. i ett icke-stretchigt material utan extra plats för mage och lår.. Så banalt, så underbart. Jag har fortfarande en liten bit (ca 7 kilo) kvar till min målvikt, men i am getting there. Jag har ju äntligen ett normalt förhållande till mat! Jag äter för att kroppen behöver bränsle, i normala portioner, lite åt gången, och mår verkligen grymt bra. Det jag har gjort för att gå ned är enkelt: Jag har undvikit osunda mängder kolhydrater, ersatt dem med bra fetter, promenerat en timme om dagen (minst) och låtit bli alla former av godis, chips och dragit ned på läsken. Nu har jag en sodastreamer och dricker således enbart kolsyrat vatten. Ibland mjölk, lightläsk om jag är sugen, eller smaksatt sodavatten. Maten äter jag i mindre portioner och hellre flera mål om dagen än ett eller två stora. Sedan koncentrerar jag mig på lunchen och inte middagen.

Sedan jag skrev det där om smset så har fler ramlat in. Vad jag känner mig uppskattad som människa! Vilken underbar vän jag har. Jag behöver sånt här. Lite uppskattning för den jag är, och vips! Jag är en helt ny människa.
Nu blir det nattfilm på TV och Ben & Jerry's. För fet lyxglass, det unnar jag mig ibland. Man promenerar lite extra bara så är det ur världen!
Och sen blir man ju smalare och snyggare bara man mår så här jävla bra..

Bifogas: Bilder på stuprörsjeansen, som de sitter nu på mina rundade, breda. wide-ass-hips. Men Vadå, är det något fel på det, eller?

The Dark Horse & Grannpatriarken

Jag tror att jag blir galen på mina grannar. Det bor en stor familj ovan mig. Och en annan stor familj bredvid mig. Barnens rum är placerade precis näst intill Alex och mitt sovrum, när det gäller bägge lägenheterna. Idag, vid 22-tiden, väcktes Alex av att familj 1 precis bredvid, bestämde sig för att ha någon form av kreativ ommöblering under ständiga skrik och stoj från de sex ungarna, som är mellan två till fjorton år. Denna ojämna basgång med tillhörande förtjusta och ibland också skräckblandat förtjusta utrop är på hanterbar nivå ett tag, fram tills dess att familj 2 stämmer in med sitt oväsen, som om de också hör familjen snett nedanför dem och måste överrösta. Eller kanske delta, som om grannskapet har avtal med varandra att stämma upp i någon form av familjesymfoni mellan 22 och 23. Alla klämmer i med allt de har och visar att de lever. Nog märks det alltid.

Familjen ovanför mig hade alltså samtidigt den goda smaken att ha ett rejält och säkerligen luftrensande familjegräl, med en bullrande patriark som toppnot. Patriarken pratar (eller, mullrar snarare) i en rekorderlig hastighet och med tonväxlingar som avslöjar att han talar ett främmande språk. Hans kvinna piper jämrande på en tonart strax under och brister då och då ut i illvrål som följs av dunsar. De två eskalerar i skrikanden; Det låter som om han håller fast hennes händer och slår på dem med hammare, och kort därpå följer en kakafoni av barnskrik, förmodligen uppmanar de den bullrande patriarken att upphöra med att leka ping-pong med kvinnan, som jag antar måste vara modern. Dessa två omringar alltså Alex sovrum. Väggen näst intill sängen går nästan sönder av ommöbleringen som the Suburbian White Trash Partridge Family pysslar med, och taket ramlar nästintill in ovanför honom. Vet ni vad detta leder till? Att han vaknar, naturligtvis. Flera gånger per kväll. På grund av en fet jävla mansgris som slår sin fru och sina barn blå och gula, och en familj med DAMP som behöver ett sista energiutlopp innan sänggåendet. Så när familjerna ligger på det högsta tonläget stämmer också Alex in med ett illvrål. Skräckslagen och panikfylld vaknar han och undrar vad fan det är som står på. Jag rusar in, får natta om honom medan jag lyssnar på mina vrickade jävla grannar och funderar på om jag ska ringa störningsjouren. Det gör jag dock aldrig, de har en tendens att tystna just som de kommer hit. Så jag orkar inte utan sitter istället och ber till en Gud jag inte har, att jag ska få den där lägenheten jag köar för. Snart. Mycket snart. Jag kommer aldrig undan grannliv om jag skall bo i lägenhet, det inser jag naturligtvis. Men det här är extraordinärt. Jag skulle vilja ge dem en läxa, men jag är en väldigt dålig våldsverkare för mina fantasier stannar alltid vid just fantasinivå. Vilket nog gör mig till en typisk svenne. Jag håller käften, sköter mitt och hoppas att de ska lägga ner snart. Men i hemlighet så fantiserar jag om att rusa uppför trapporna, ta den där äckliga karln och hans dåliga kvinnosyn, hans vidriga värderingar och hans äckliga jävla buller och kasta honom från balkongen. Precis som alla andra gör jag inte ett skvatt åt mina tankar. Men jag skäms inte över dem. Fy fan alltså, fy fan.

På det hela taget så har jag drivits av ett allt större missnöje kring män, som allt mer utvecklas till avsky, den senaste tiden. Jag har gått igenom registret av män jag träffar; de jag träffar dagligen, de jag träffar sporadiskt, de jag legat med och de jag haft förhållanden med. Om de inte är fega, veliga uslingar så är de självupptagna kräk - Emotionally retarded, egoistical pricks who fucks with your head. Några guldkorn har jag förstås råkat på, men de har också visat sig på ett eller annat sätt vara vrickade i slutändan. Jag påstår inte att jag är så jävla bra jag heller, och det står då rakt inte inte rätt till med kvinnorna runtom mig. De lyser av självhat, självförnekelse, olevda liv, kassa självförtroenden och med ett hopp om att prinsen skall komma och rädda dem i slutänden, vilka stora feminister de än är. Männen köper sex och skäms bara för det om de blir påkomna. Det är fullt naturligt att åka till Polen eller Malmskillnad och köpa en kropp för en timme eller två och de tycks vara drivna av sin sexualitet. 99 % av alla män jag pratar med på internet inleder sina första kontakter med mig med en förfrågan som gäller min sexualitet på ett eller annat sätt. Är jag singel? Hur länge sedan var det jag hade sex? Saknar jag inte att knulla? Behöver jag ändå inte en kuk ibland? Hur står det egentligen till med min fitta? Är den saftig, våt och trång? Gillar jag analsex? Gillar jag att bli tagen bakifrån, på sidan, skeden, missionären? Gillar jag att suga kuk? När det kommer till samtal om sex äger somliga män en förvånansvärd variationsrikedom när det gäller språk och uttryck. En procent, en futtig liten jävla procent, frågar om andra saker, och då är det inte alls lika rika och spännande utläggningar. Allt som oftast frågar man mig hur "läget" är, vad jag gjort idag, hur jag mår eller kommenterar min sons utseende. Inget fel på det, men jag känner att jag vittrar bort i min törst efter ett riktigt samtal. Ett verkligt samtal med någon som faktiskt SER mig, vill höra på mig, vill veta hur jag tänker. Man får sätta vilken könslabel man vill på det - de flesta skulle klassa det som "typiskt kvinnligt" att vilja bli Sedd. Det må vara hänt, jag skiter faktiskt i vilket. Det är som om människorna omkring mig är tomma, uppspacklade, vältränade, solariebrända skal med tom blick och ständig ståkuk som bara väntar på ett ansikte att sätta kaskaden på. Jag vill inte vara det där jävla ansiktet. Jag vill inte bara vara någons jävla knull, en jävla siffra i raden. Jag vill vara något mer. En själ. Jag vet inte, jag tänker bara högt här. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha, för jag har aldrig stött på det. Bara inte det där.

I stort sett alla män jag haft har lämnat mig för en kvinna som är allt annat än jag. En beskedlig kvinna som tyckt om att arbeta med barn, som inte intresserat sig nämnvärt för musik eller sociala spel. En kvinna som åtminstone till anblicken verkat vara rätt korkad och nöjd med tillvaron i det Svenssonliv hon försöker skapa åt sig. Inget fel med det, men det är inte jag. Jag har undrat länge varför det är så. Att man lämnar mig för något som är min motsats. Jag är social och äventyrlig och behöver ombyte i tillvaron. Jag är aktiv och uppsluppen och engagerar mig mycket i saker. Jag har intressen och en oerhörd passion för musik och den kultur som finns omkring den. Kvinnorna de lämnar mig för är ointresserade av musik, på sin höjd lyssnar de på radio. De är hemmamänniskor som gärna ser en film på TV hellre än träffar vänner och sammankallar till någon form av event. De bär inte så mycket smink och ser rätt alldagliga ut, girl nextdoor, jeans and T-shirt-tjejer med ordinära uppväxter (lyckliga dom!) och med någon form av sammantaget lugn inför den utstakade framtid de alltid sett fram emot: Barn, villa, volvo, vovve, sjuksköterske / lärarjobb, semestrar till barnvänliga ställen, rödvinsfylla med väninnorna var tredje månad and so on. Jag förkastar inte livsstilen - jag plockar det jag vill ifrån den. Jag konstaterar bara att jag inte är så beskedlig. Så retirerad. Det är som om de inte vill vidare, vill nå upp, nå toppen, komma någonstans. Som om de alltid varit där de velat vara. Det är avundsvärt på ett sätt för det måste kännas fint att ha det så. Så avkopplande. Samtidigt så vet jag att jag är alldeles för mycket, hela jag är för mycket för att kunna leva så. Jag har barn och hela den grejen. Men jag vill fortfarande mer. Jag är fortfarande äventyrlig, passionerad, musikgalen, energisk, engagerad. Jag blir helt röd av vansinne i politiska frågor och jag engagerar mig så mycket jag kan. Jag har temperament, jag är högmodig och enfaldig och tvär, jag kan tända till och bli dramatisk över somliga saker men jag håller mig till logiken. Mina genuina intressen och min energi leder till det oönskade; Jag skrämmer bort männen till den andra sidan. Kvinnor ska vi inte ens tala om, de har varit rädda för mig sedan jag kunde gå. Vissa saker hos människor kan man inte riktigt sätta fingret på heller - jag vet egentligen inga ord att beskriva de egentliga grundskillnaderna mellan mig och de här andra kvinnorna med, men jag vet att vi är totala motsatser. Jag har ofta fått höra att jag är "för komplicerad". Jag tycker inte det. Jag tycker att jag är enkel som fan. Man krånglar till så mycket som egentligen är enkelt.

Men som det är just nu så träffar jag fan knappt en enda individ med kuk som inte beter sig som en idiot. (Mina få vänner skall inte ta åt sig här) Somliga av mina vänninnors och bekantas karlar är märkliga - några av dem är klassiska mansgrisar på någon sabla powetrip och jag undrar hur fan de orkar vara tillsammans med såna jävla assholes. Jag begär inte någon form av omvändelse av den så kallade "manlighet" som alla så dyrt försvarar, det vore bara trevligt med lite miljöombyte. Min närmaste at the moment, kanske den enda som får höra mina tankar och som faktiskt vill höra dem, är dock en oerhört sund och ovanlig kontrast till majoriteten. Även han har en klassisk bakgrund med frånvarande far - men som det ser ut nu så har väl två tredjedelar av det svenska Folkhemmet en frånvarande far ute på äventyr för att spilla sin säd här eller där. Ja, jag är bitter. Nej, jag litar inte på män. Men istället för att bli upprörd och kalla mig för manshatare, varför inte överbevisa mig? Jag VILL ju bli överbevisad igen. Jag vill tro på att det finns sunda, logiska, kärleksfulla människor med både hjärna och kuk som inte blir hotade av min närvaro och som inte är rädd för en utmaning. Jag vill tro att det finns en framtida partner åt mig därute som inte är rädd för att träffa en kvinna med barn, intressen, politiska åsikter och en hjärna. Om det nu är en man eller en kvinna spelar ingen roll men de gånger jag försökt ha relationer med kvinnor utöver vänskapen har det slutat dramatiskt.

Hur som helst. Min Dark Horse in the running erbjuder mig en hel del stimulans, mental sådan. Verkliga samtal och verklig förståelse. Man vet dock aldrig var sådana här saker slutar; jag förhåller mig lugn. Jag behöver inte en karl för att må bra, behöver ingen relation som upptar hela min värld - jag är klar med det. Men lite kärlek och lite gammal hederlig psykisk och fysisk stimulans, och ett litet äventyr, ett sunt sådant - behöver jag då sannerligen. Precis som Fade står jag mig också frågande till om jag någonsin vill bli sambo igen. Föga troligt. Jag hoppas att min mörka häst visar sig vara lika bra som han framstår. Men vem vet, han tittar kanske också fram som världens jävla idiot till slut? Jag har ju en förmåga att dra till mig riktiga.. ja.. fel män, helt enkelt. Jag intalar mig att det är så. Säger jag att alla män är idioter så blir det som en självuppfyllande profetia och ger inte mig själv utrymme till att träffa någon som inte är en idiot. Men det är skönt att vara på vänskapligt stadium ändå, som med the Dark Horse. Vad hände med Mr.Mcl då? Vi är vänner, det räcker så fint med det. Under lupp tycks han dock inte vara lika sprakande detaljrik och stimulerande som vid första anblick.

Det var allt för idag. Det blev ju också en jävla tankekedja det här. Äh, skitsamma. Egentligen har ju ingenting hänt.

Vlog - Ett smittsamt skratt?

Ni måste hålla med om, att när min son skrattar sådär - jag tror att gamla damer skulle referera till det som "hjärtligt" - så blir man fan varm i hela kroppen. Det är så oerhört genuint och äkta. Att man kan få sitt barn att skratta sådär..



För övrigt är idag (igår..eh) en stor dag i Alexanders liv. Han tog FEM steg mot mig, på stadiga ben. Stannade, tittade på mig, skrattade och satte sig ned igen. Men FEM steg. Min sons första fem steg. Herregud. Snart tar han väl studenten också..

Bevaka familjen!

Ni vet väl att ni kan bevaka hela familjen via bloggarna? Vi är ju trots allt fyra syskon tillverkade av en och samma far - och alla vi fyra bloggar naturligtvis! Den sista i raden - Jonathan, valde att starta en blogg om sitt filmande nyligen. Mellanbarnet har en välbesökt och risrosad, dramatisk blogg om kärlek och hat. Och minstingen Johanna bloggar om sitt liv på Internatskolan i Båstad Här har jag samlat länkarna till resterande familjen Volle / Wikström / Lönnroth:

Syster stjärna's blogg: - I Love to Hate
Lillsyster Johanna hittar ni Här
Jonathans blogg - Volles Grotta

Mellandagsrea

Idag fick jag göra något jag inte gjort på länge. Jag fick ta 1500 kronor som jag fått i julklappspengar och shoppa - bara till mig själv. Först in på Åhléns City, där det var stormvarning på parfymavdelningen, herregud, folk är ju som komplett galna. Alla parfymboxar och presentlådor reades ut för 100 - 200 kronor, folk gick med meterhöga staplar av parfymer.. detta var vad jag lyckades få tag på:

Naomi Campbell- At night, med tillhörande duschcréme: 99 kr
Puma - Flowing, med tillhörande duschcréme: 99 kr
Mexx xx - Nice , Med tillhörande duschcreme och hudkräm: 98 kr
Paris Hilton - Can Can, med tillhörande duschcréme och hudkräm: 201 kr (denna har jag hållt ögonen på länge. Jag fick tag i den sista lådan!)

Därefter shopping i gallerian. En tunika / luvtröja / klänning från KOOLA ANNA, nedsatt från 1099 till 281 kronor (den grå på bilden). Stuprörsjeans från BIK BOK: 199 kr (underbar tvätt!) en grå T-shirt med säkerhetsnålstryck från JC gick på 99 riksdaler. Och så en underbar ballong / skolflickskjol från KOOLA ANNA, 221 kronor (originalpris 799). Jag är så oerhört nöjd, detta var kläder helt i min smak och stil. Speciellt luvisen är en stor favorit och det fanns bara ett ex kvar, naturligtvis i min storlek.

Det är underbart att kunna köpa kläder i strl M igen, och byxor i strl 40 - 42 (breda höftjävlar! haha, men jag trivs!). Det är underbart att komma hem med "dyra" reakläder som sitter som gjutna. Det är underbart att få pengar att bara shoppa till sig själv för. Det är underbart! Jag vet att jag är banal som babblar om sådana oerhört futtiga nöjen som kläder och parfymer. Men ni förstår inte; Jag får så sällan köpa kläder och sådana här saker till mig själv. Under graviditeten var jag ett enormt tält i strl XXL och strl 44 kändes som small för mig. Jag kände mig glåmig, trist, tantig och ful. Jag börjar komma tillbaka till mig själv igen, mentalt också. Med fina kläder och nya parfymer kan jag känna mig som Loo igen. Stuprören sitter som gjutna på kroppen, fan vilket ass man får i riktiga stuprör! Vad jag orerar.. men jag känner mig så upplyft.

Det här året har verkligen passerat med många förändringar. Jag fick barn, jag separerade, jag utvecklades, jag lade ett gammalt liv bakom mig. Jag grät och var uppriven, gladde mig åt min nya livskamrat som jag själv skapat, jag förirrade mig i mig själv och försökte hänga med. Jag blev uppriven till familjehem, till en ensam stuga där tankarna susade runt, runt. Jag upplevde mig själv på ett helt nytt sätt. Jag började kliva ur äggskalet. Jag började ta för mig. Jag började säga ifrån. Jag började finna mina gränser. Jag "fann" mitt inre, verkliga Jag och accepterade att det kan finnas ett "stillastående läge" som främst präglas av den ständiga förändringen. Jag ställde mig upp som bambi på egna ben. Skakigt tog jag mina första, egna steg i mitt nya liv. Jag var skräckslagen men gick ändå. Processen är inte över än. Och äntligen vet jag vad det här året skulle vara bra för, med all sin smärta: Detta var förändringarnas år.

Snart är det nyårsafton. Den skall jag & Alex fira med nära släkt. Mer än det säger vi inte om det.