Viktigt meddelande

Jag är här, jag har bara skrivkramp och har inte haft så mycket att säga sista tiden. Eller, det är egentligen lögn för jag har en hemlis. Jag har ett nytt projekt på gång, ett projekt som kan ge mig skrivlusten tillbaka. Egentligen har jag massor av skrivlust, men mycket energi går också åt till boken, som jag skriver om delar av i detta nu och placerar om text där de hör hemma. Boken. Den väntade, mitt livsprojekt, börjar dra sig mot sitt slut. Nu återstår snart bara en sak: Att lägga ut min själ till kritikers beskådan och låta dem ta ställning till om de vill ge ut den. Min bok, mitt barn, min generationsroman. Jag måste kasta mig ut i intet och göra det, skicka den alltså. För annars kan jag ju inte bli författare på riktigt. Våga för att vinna. Och om de inte publicerar den? Om ingen vill ha den? Ja, då skriver jag en till. Eller så får jag väl bli rörmokare eller nåt, fan vet jag. Anyway.. det är något jag vill säga, så här kommer det:

VIKTIGT

Jag vill i och med detta meddela den person eller de personer som skriver hot, förolämpningar och nedlåtande elakheter via bloggen, mejl, facebook eller på andra sätt möjliga att omedelbart upphöra med detta. Jag kommer att polisanmäla om jag känner mig hotad för jag tar inga som helst risker när jag har ett litet barn att ta hand om. Notera att jag inte har något att dölja för farbror polisen, de kan luskamma min lägenhet, mitt umgänge och mina inkomster, precis varenda krona kan jag redovisa och precis varje steg jag tar varje dag är noga bevakat av socialtjänst, beroendeenhet, bostöd etcetera. Jag har som sagt 14 kontakter som alla träffar mig regelbundet och vet precis allt om mig. Om man själv inte har rent mjöl i påsen och ändå underhåller sig med att försöka få mig rädd eller orolig för mitt eller mitt barns hälsa så belönas detta med ett besök från ordningsmakten, besöksförbud och hela rasket. Jag är bevisat drogfri (två prover i veckan sedan jag blev gravid), jag umgås inte i några kriminella nätverk och den mest spännande person jag har att göra med arbetar som förskollärare och är en ostraffad 29-årig kvinna som just nu tar sin masters med otroliga referenser. Det mest dramatiska som händer i mitt liv är när jag tjuvröker (för mig själv, lite karaktärsproblem) vanliga cigg på balkongen eller när jag och Alex går till öppna förskolan. Jag har ingenting att dölja, men en person som genom den här typen av hot och angrepp och som lägger ned så mycket energi på att avsky mig eller leta upp mig har det garanterat, det kan jag säga på en gång trots att jag inte känner honom.

Jag har inte publicerat dessa hot eller dessa noteringar, men allt är sparat, precis allt. Tänk på det innan du försöker göra mig illa eller skada mig för att du själv sitter i någon form av knipa som jag inte har med att göra. Jag är en vanlig, ensamstående mamma och jag skriver om mitt liv. Man kan tolka det hur man vill men jag är ingen martyr som sitter och tycker synd om mig själv hela dagarna. Däremot har jag en kronisk depression som jag motarbetar varje dag. Det är knappast något jag ljuger om för att vinna sympati. Det är inte därför jag skriver om mig själv så öppet som jag gör, och det är inte heller för att få kompisar. Jag skriver så som jag känner, den här bloggen är en spegel av mig. Det finns inga hemliga "syften" med den här bloggen och jag skriver inte här för att Du ska tycka synd om mig, ge mig någonting eller för att jag ska vinna någons sympatier på något sätt. Jag har gjort många dåliga val i livet som vilken annan människa som helst och jag är inte alltigenom god, men absolut inte någon ondskefull människa med någon slags "agenda" som vissa verkar ha fått för sig. Jag ber dig / er med att upphöra med dessa mejl och kommentarer.

Alla försök till att på något sätt invagga mig i rädsla för mig själv eller mitt barn kommer omedelbart leda till att man i fortsättningen får meddela sig via min advokat. Jag tar inte skit eller hot på något sätt och jag har all rätt på min sida. Framför allt så har jag rent mjöl i min påse och kan redovisa i detalj för mina förehavanden de senaste åren, inklusive mina brott, eftersom jag sonat dem. Jag har haft skit nog, låt mig vara. Jag har upprepat samma sak ett flertal gånger och det här är inget hot, det här är cause and effect. Jag hotar inte andra människor, men jag har rätt att försvara mig och säga att man får stå till svars inför en högre makt om man ger sig på mig. Samma sak gäller om man försöker meddela sig genom andra människor eller genom tredje part skada, hota eller göra intrång i min värld.

Till er andra får jag bara säga; Var tålmodiga. Ni kommer att hållas underrättade om det nya projektet. Eftersom jag i nuläget känner att jag inte får ha bloggen ifred, eftersom varje inlägg jag skriver belönas med oerhört obehagliga kommentarer så har jag tyvärr valt att inte uppdatera er härigenom just nu. Jag kan inte vara öppen med vad jag gör eller var jag går eller vad jag har för mig eftersom jag upplever att det finns en hotbild mot mig och detta tänker jag verkligen inte leva med. Jag har redan talat med min advokat, jag har ju en sedan tidigare, och kommer tillsammans med henne att besluta ett lämpligt sätt att få allt på rätt köl igen.

Tack för ert tålamod, men det här rår jag inte över och det är inte värt att riskera något, inte nu när mitt liv för första gången börjar bli.. på riktigt. Inte nu, när allt går så bra och jag har så mycket som jag ändå har. Jag kan inte riskera Alexanders hälsa, han är det enda jag har, förutom min lägenhet och mitt skrivande är värt mycket, men inte så mycket att jag ska behöva bekymra mig om honom. Jag beklagar att det har blivit så här, men jag kan ingenting göra just nu, förutom att kontakta personer som står högre upp i samhället än jag och låta dem ta hand om det. Om man upphör med dessa hot omedelbart lägger jag också ner, men om man skriver så mycket som ett ord till via min dator, eller kontaktar mig på något sätt så får man prata med polisen. Min advokat har som sagt redan detaljerna i fallet OM något skulle hända. Hon har redan precis allt hon behöver, som en liten försäkring. Jag hoppas att detta är förstått. Jag gör allt för att skydda min son och jag tycker att hela den här situationen är absurd.

Till mina övriga läsare; Vi ses snart! Jag lovar. Och tack för ert stöd!

Jag vet att det är glest med inlägg och ni märker kanske att min kreativitet är nere på noll. Bara det mest livsnödvändiga kommer in just nu, hålla-bloggjäveln-vid-liv-med-konstgjord-andning kallas det. Jag vet inte varför, men jag har knappt lämnat lägenheten på över en vecka. Dels är jag förkyld, men någonting annat lurar. När en kompis, som undrade varför jag inte orkade svara i telefon eller vara online ens på MSN utan att freaka ur totalt på folk till slut skrek ur sig "MEN FÖR I HELVETE LOO, HAR DU KOMMIT NER I EN JÄVLA DEPRESSION ELLER NÅT?!", då släppte det i skallen. Jo, det är klart att det är. Jag har haft den här skiten, dessa sabla mörka moln, sedan jag var liten och ändå lär jag mig aldrig, jag lär mig aldrig minnas att det är exakt det som sker när jag i turordning blir ledsen över alla löpsedlar, vägrar läsa nyheter, sedan stänger mig ute från de få vänner jag har som ens ringer och undrar, sedan svarar undvikande på MSN och sist men inte minst; rymmer in med hjärnan i serier och böcker även dagtid, bara för att slippa tänka på all skit. Däremellan leker jag, matar och spexar jag med alex också såklart. Han får min fulla uppmärksamhet, alltid. Vi lekte bil på golvet i säkert två timmar idag och sen lekte vi "kastar jag den så hittar du den sen" som man kan leka med precis vad som helst. Vi var i parken och vi åt mat och kladdade på varandra och jag ler, jag är där, jag är alltid där med honom. Men när han sover, eller vill leka själv en stund, eller när han nattats, då rymmer jag in i mina serier om snygga, amerikanska highschooltonåringar (Greek och Gossip Girl, som jag följt sen långt innan Sverige upptäckte det) eller Disneyfilmer (för alex skull, men bara de inte sjunger så är många faktiskt rent uthärdliga), eller mina böcker. Bara för att slippa pressa in naglarna så hårt i händerna som jag vet att jag gör när jag har ångest.

Jag har aldrig berättat om det, men det är ju bekännelsedags så, varför inte. Det är ju inte som att jag har något att förlora på att vara ärlig, och några av mina allra närmaste, jag tror ni är två eller tre, vet om det här men inte har jag sagt det till många. Jag har förhårdnader inuti båda mina händer. De sitter nedanför tumfästet, om man viker fingrarna nedåt inåt mot handen så kommer lång och ringfingret båda just på de punkterna - där, har jag förhårdnader som perioder blir till sår. Men det är alltid som två stora, hårda gropar där. Jag håller aldrig människor i handen och undviker all handkontakt förutom att skaka händer med folk och jag vänder alltid händerna omedvetet in mot kroppen när jag är in public. Det här beror på att jag pressar in naglarna där så hårt att det går sår i huden. Det här gör jag hela dagarna, lite då och då kommer jag på mig själv med det men jag tänker inte ens på det längre. Jag vet inte varför jag gör det. Det minns jag att jag började med i elvaårsåldern nångång, kanske tidigare. Det är som en stresspunkt på något sätt, då och då under dagen måste jag liksom pressa in mina naglar där och den smärtan som uppstår då, gör inte ont. Det är.. skönt. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det så att ni inte tror att jag är nån självskadande person, för det är jag inte. Jag har skurit mig några gånger med rakblad som tonåring och så men de kosmetiska effekterna och så allt trams med blod och allt vad det var, avskräckte mig. Det var bara inte min grej. Jag skulle aldrig drömma om att göra mig själv illa eller skada min egen kropp. Det är bara det där med naglarna.. som jag aldrig förstått själv.

Jag vet inte varför jag trillade ner just nu. Tidigare idag drabbades jag av en sådan enorm frossa att jag gick omkring inomhus med dubbla stickade tröjor och benvärmare och då drabbades jag plötsligt av dödsångest och fick för mig att jag hade någon obotlig sjukdom, och det är inte heller likt mig. Jag är inte nån jävla hypokondriker liksom, jag har växt upp med dem, jag har omgett mig med dem och lugnat dem med mitt vetenskapliga sinne, men idag fick jag plötsligt den där känslan av att falla mot ett svart hål igen och det känns som om jag inte kan kontrollera det. Som om jag liksom kunde känna hur jag minut för minut bröts ned, som om jag förmultnade i ultrarapid. Vilket jag delvis också gör om man ska se nyktert på saken - jag åldras ju för varje sekund. Av någon anledning så drabbades jag också av samma jävla hopplösa känsla av att ha så mycket i mitt liv att glädjas åt, att vara stolt över, men ingen att dela glädjen eller stoltheten med, och det tär på mig. Jag är inte desperat efter en partner, jag vill bara hitta gemenskap igen. Det känns som om jag blivit stängd ute av människorna själva. Jag är en alien precis överallt och jag vet inte hur jag ska nå fram till dem. Jag vet inte hur jag ska klä mig, agera, tala eller vara för att de ska bli nöjda och säga "välkommen", och när jag väl lyckas komma underfund med en liten grupp så har jag genast dragit mig tillbaka ifrån dem eftersom jag genast ser att de inte kommer att förstå. Jag ser mer av dem än de ser av mig.

Jag är också sorgfylld eftersom elaka tungor varit rätt tuffa mot mig den här månaden och tydligen behöver jag nu mera bara existera för att skaffa mig fiender som tidigare varit mina vänner. Människor jag helt enkelt bara inte delat åsikt med, som jag haft nära mig, kunde inte bara släppa och gå skilda vägar utan måste upprätthålla ett sjukt jävla.. skitsnackskrig för sin egen vinning på en egen hörna av världen och jag orkar inte ens besvara skiten. Släpp ut flugan, tänker jag, för vad ska jag hålla på och upprätthålla en meningslös strid för? Men det är människan i sitt skal, en evig utkämpare av meningslösa strider, tänker jag när jag och alex plockar kottar tillsammans och kastar prick på saker med. Vi har två kaniner som bor precis utanför huset, de äter middag utanför varje dag och sedan rullar de sig i sandlådan, oblyga och fria. Jag känner mig mer sammankopplad med kaninerna än med mänskligheten. Och så försvann Cléo, det sista av mitt gamla liv och här är jag nu, i en halvfärdig lägenhet, och jag förväntas hålla uppe allt jag är och så går det så bra.. men så.. nej. Då tappar jag det.

Jag går ju i terapi, så det är inte svaret. Jag äter mediciner som skulle kunna klubba en mindre hästfarm redan så några jävla antidepressiva eller sömnmedel eller annat skit vill jag heller inte ha för då blir jag trött. Jag är drogfri, dricker aldrig alkohol, jag går till min beroendemottagning och lyssnar på alla och gör som alla säger. Och det är en paradox, för det kväver mig samtidigt som det räddar mig. Jag är en fri själ, men - en okontrollerbar fri själ utan karaktär. Håller man inte i mig med regler och fasta rutiner så faller jag. Men håller man fast mig så kvävs jag. Och jag tänker aldrig mer falla, inte med alex under mina vingar, så jag fogar mig. Men just nu, så är priset jag får betala, min frihet, min kreativitet och min spontanitet, som jag bara får höra är sjuklig hela tiden. Jag kan inte ens skilja på vad i mig själv som "bara" kan få tillåtas vara en del av min personlighet och vad som är "sjukt" eller "en defekt" längre. Jag får inte bli arg och upprörd, det ska man inte bli, men jag rår ju inte för att jag blir arg om jag blir orättvist behandlad, vadå, jag är inget laddat vapen, jag måste bara få bli arg ibland! Jag får inte vara ledsen, för allt bara viftas bort. det är väl inget att sörja, det är väl inget att bry sig om, äh skit i det..

MEN VAD är det tillåtet att känna då? VAD är jag tillåten till att känna, vara, göra för att jag ska få godkänt? Ni ger mig alla de här reglerna som jag måste följa för att vara som ni, leva som ni, för att jag ska bli accepterad som mor, som människa, som samhällsvarelse men ändå så är det ju fel! Vadå, är jag född defekt, hela jag? Finns det verkligen ingenting friskt med att få vara ledsen, att få vara arg, att få vara upprörd och att framför allt, få vara den människan man är bara man inte gör andra illa? Jag är ju allt det här man begär av mig och lite till och däremellan min kamp för att få vara med, höra till, så tappar jag en fog här och där eller en tid eller jag glömmer ett viktigt papper eller ett blodprov eller vad som helst och det har jag ju till och med HJÄLP med. Jag har ju för fan 11 personer runt mig i ett starkt socialt skyddsnät och ÄNDÅ så går jag tydligen inte att få "rätt"!

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Men nu går jag och lägger mig och sover på saken. Igen.

Liten viktjämförelse igen!

Ovan: Jag, Augusti 2008. Sju månader efter förlossning. Masssor av graviditetsfett kvar, vikten gick inte ned så fort som jag hade tänkt mig. Några månader till skulle det ta innan jag satte igång på allvar med att kraftigt reducera mina kolhydratintag och promenera en och en halv timme om dagen, straight, inga undantag. Maj 2009 ser vi följande resultat; Jag är "nästan" klar, fortfarande mycket kvar att träna upp, men viktskillnaden är tydlig. Minns inte vad jag vägde här ovan men över 85 i alla fall, och då hade jag ändå blivit av med minst 15 kilo. Idag vet jag inte vad jag väger exakt, jag är rädd för vågar för de gör mig helt viktnojjig. Underbart att slippa de där enorma tuttarna, jag saknar dem INTE. Jag har klivit ner från en DD till en B. Det är helt jävla underbart och ja, jag mår bättre än någonsin ur viktsynpunkt. Jag har gått ner väldigt långsamt, bit för bit och steg för steg och det har tagit mig 15 månader att gå ner så här mycket, nu snuddar vi vid 30 kilo ungefär och det är bisarrt. Vägde jag verkligen över 100 kilo höggravid? Men ja, det gjorde jag. Jag har ungefär fem kilo kvar tills jag är helt nöjd, men jag har inte bråttom. This is me, still hanging in there. Samtliga bilder är helt oredigerade, inte ens ljus har jag fixat med, för att det ska bli ett så ärligt resultat som möjligt. Jag beklagar, men det finns, av naturliga skäl inte så mycket bilder på mig från när jag var sådär "jättestor".

Jag känner mig fortfarande allt annat än liten och har inte vant mig, men jag ville inte vara med på bild där kroppen syntes. Jag vet inte varför det är sådär, viktfixerat och en sån jävla press att man ska se så jävla bra ut nyförlöst för det är skit alltihopa, jävla skitsamhälle som får en att må dåligt oavsett hur man ser ut. Men jag tänker inte gå med på det. Jag hade fått barn! Jag var mamma och det var allt som räknades. Sen om min kropp inte var enligt samhället perfekt, who cares? Ingen såg ju den ändå..

Egentligen så skämdes jag ju över min vikt efter förlossningen och har haft svårt att acceptera min kropp överhuvudtaget. Det är därför jag gör det här nu, in the open. Jag ska vara av med de där nojorna.

Mm.. Inte så pjåkigt ändå! Kärringen still got it! Ja, lite i alla fall!

Dödsruna för Cléo

Cléo De Mérodé
Vår älskade huskatt
1996 - 2009
Har stilla insomnat på Adamo Djursjukhus

Vi älskar dig, vi tänder ljus för dig
Älskad, saknad
Trofast har du tjänat oss dag efter dag
Vi kommer aldrig glömma dig.

Och en tass sträcker sig ned från himlavalvet
efter dig, min fyrfotade vän
en stor tass av glädje och sorglöshet
den lyfter dig ur smärtan
och tar dig Hem
Till Mormor,
som åter sluter dig i sitt knä
Och aldrig mer skall du ha ont.
Och aldrig mer får vi höra ditt uppfordrande jam
när vi kommer hem.
Tack, för att du fanns hos oss.

Minnesstund för Cléo har hållts i stillhet i hemmet.

En underbar dag!

Trots att livet är lite knepigt är vädret ändå fantastiskt. Bloggat från mobilen!

Mänskligheten - igen.

Var är alla riktiga människor någonstans? Undrar jag emellanåt. De här, de ni ställt ut här och var på lekplatser och i matbutiker, de är ju bara statister. Så kan jag tänka, lite ologiskt kanske, men så är det. Var är alla riktiga människor, med själ? På klubben jag skulle spela på stirrar gapande tomma blickar, rusiga av sprit och whatnot, mot mig i en slags urskillningslös fyllekåthet på allt de ser. Händer med ringar runt vänsterhandens ringfinger kladdar mig helt skoningslöst i baken, när jag frågar hur det kommer sig att de roar sig med att kladda unga flickor i baken på någon jävla fest hellre än umgås med sin fru kommer det: "Ja, men jag sover på soffan". Som om det skulle göra någon skillnad. Ja, jag är ledsen, men det här med kukförsedda individer och monogami är fortfarande som en stor, hägrande myt för mig. Något man läst i sagor. Precis varenda en av mina ex har bönat och bett om sex efter att det tagit slut. Även fast de skaffat någon ny. You do the math.

Jag var ute med Alex och lekte i en närbelägen park häromdagen. En liten familj med sin treåriga son dök också upp, och jag och mamman började småprata. Jag såg nog att hon vaktade på sin man gentemot mig, tillät honom inte att ställa för många frågor eller vara social. Helt absurt egentligen, för hon såg inte alls illa ut på något sätt, verkade bara lite trött och sliten men vem fan är inte det? Och jag är ju sannerligen ingen Marilyn Monroe, precis. Senare skickade hon också hem honom med ett svepskäl. Som i koppel, tänkte jag och log glatt åt den vinkande familjepappan. Harmlös, trevlig, men inte tillåten att vara där ute med oss. Vad är det för jävla förhållanden folk har, tänkte jag. De är inte fria människor, de är så rädda att folk ska lämna dem, rädda för hot som inte är ett hot. Det passar sig inte för mig som ensam-mamma på lekplatsen att tilltala karln mer än kvinnan där, det vet jag. Osynlig regel. Försök själva så får ni se. Jag är mamma, jag ska prata med andra mammor. Barnens pappor är fy-aj-aj. Det osynligt könssegregerade samhället och jag är less på det. Men anyway, det jag skulle komma till idag var mamman. Som hon tilltalade sin son! Så.. nedlåtande, så liksom.. som om hon gjorde narr av honom för eget personligt nöje. Precis hela tiden. Som om varje mening liksom mynnade ut i en extra poäng på hennes inre bonustavla. Mamma versus Treåringen: 20 - 0.

Hon lade an på någon slags "Jag är nu mera könlös mamma och går i oformliga jeans och en tröja som passade mig bättre för 20 år sedan. Jag har ingenting sexuellt eller mänskligt i mig, nu är jag mamma och en del av ett par och jag har gett upp. Det finns ingenting kvar här att hämta, och dessutom så gör jag mig själv till ett konstant martyriskt åtlöje, så du behöver inte göra det åt mig."- grej och hon sneglade på mina kläder (kjol med vidd, till knät, och en kortärmad finstickad kofta, modell dyrare) och mitt hår (nyblonderat i pärlblont, utslaget över axlarna) flera gånger, med en slags bitterhet. Jag försöker klä mig lite finare var dag, det piffar upp en trist vardag på något sätt. Men det gillas inte alls av kvinnor på lekplatsen. Barnvagnsmaffian ska vi väl inte ens nämna, de vill väl halshugga mig för att jag bär kjol. Skevt egentligen. Jag ser ju ut som precis vem som helst och ser mig inte som något förmer. Hon talade ständigt om för treåringen vad han sysslade med och gav det ett värde. Det var intressant, men skrämmande att lyssna till.

"Bajsar du nu? Åååh vad skönt, eller hur? Mm, lagom kul för mamma att behöva torka bajset sen, men NJUT du bara, medan det varar! ha-ha! Njuuut!" (det här skämdes jag så över att höra, jag vet inte.. jag klarade bara inte av det. Det lät så.. jag vet inte).

"Min son är en mästare på att ha sönder saker. Han är ett riktigt monster.(sneglande på sonen som hör allt hon säger) Han ÄLSKAR att ha sönder saker, ja, jag går bara här och bygger upp och bygger upp och han bara skitar ner sig. VÄNTA DU BARA tills din lilla beskedliga unge kommer i X' ålder, då jävlar, då är de inte vidare söta längre! Neeeejdå! Då har de sönder allt och skiter TOTALT i vad du säger! Jajamensan! Då är smekmånaden över och GLÖM att du får en SEKUND för dig själv! Det säger jag bara!" (notera: Den här kvinnan är inte ens trettio fyllda.)

(Och där tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag får inte många minuter för mig själv om dagarna jag heller, och jag har ingen karl att luta mig mot. Dock visade sig senare att hennes karl "ändå är så oduglig, han kan bara lata sig hela tiden medan jag får ta all skit.." Men jag är inte sådär.. hemsk.. är det så jag kommer att bli?)

"Jaha, så nu har du hittat något du tänker ha sönder igen, eller hur? Ha inte sönder den, hör du det? För om du har sönder den så går vi in!"
(ungen har sönder sandkakan som jag och alex 'bakat')
"TITTA nu DITT JÄVLA MONSTER VAD DU HAR GJORT! Ser du inte? Va? Va? DU är HEMSK som är så elak! vad ska jag gööööööööööra med dig? Här, sätt dig ner och ät istället. Sitt på filten. Men SITT PÅ FILTEN SÄGER JAG! Ja, alex sitter inte på filten, nej det ska inte du bry dig om! Du behöver inte bry dig, hör du det? Alex gör som han vill eller hur? (alex satt utanför filten, på gräset) ja men sitt nu ORDENTLIGT, sitt inte som en hund! Det ser ju inte klokt ut och du blir blöt! Ja, men snälla lilla X ÄT ordentligt och sitt inte och smula sådär, man blir ju galen på dig ditt monster! Ja, men sluta gnäll nu, du HAR ditt kex där, du behöver inte ta alex kex! Här, kan du sitta med benen rakt? va? va?"

Pojken fick inte en sekund andrum att själv värdera det han sysslade med. Vad han än gjorde så var hon där och förmanade och talade om för honom vad han ska tycka och tänka, och vad hon trodde att han var på väg att göra. Hon kommenterade och orerade i all evighet och berättade hur bångstyrig han blivit sedan han kommit i sin treårskris som hon kallade det. Jag tror att barnets trotsbeteende förstärktes kraftigt av mammans konstanta förmaningar om hur han skulle bete sig i varje given situation, men jag är heller ingen pedagog så jag vet inte. I vilket fall kan det där fan aldrig vara bra. Barnet får liksom inget utrymme till att själv agera och fundera när allting skall värderas och anmärkas på. Jag sa ingenting. Det finns ingen mening.

Jag och alex letade kottar och bakade kakor i sanden och alex berättade för mig om allt han hittade med långa haranger. Han är en pratkvarn (hon trodde att det berodde på att han var pojke. "Pojkar är mer försigkomna och tar för sig mer". Skitsnack, men det sa jag ingenting om). När jag skulle röka ställde jag mig upp och gick ifrån lekplatsen en bit, med förvissning om att alex var upptagen med sin hink och spade och så länge han ser mig så håller han sig där han är, ja, för det mesta i alla fall. Hennes unge sprang då efter mig och jag väntade med att tända cigaretten i hopp om att hon skulle ropa på barnet så att han slapp röken. Det var tydligen "lugnt" att jag stod och rökte bland barnen för henne, för han "sitter minsann ofta" i hennes knä på balkongen när hon röker, berättade hon glatt. Detta placerade hon dock inget värde i, intressant nog. Jag sa ingenting då heller, men jag tänkte. För mig är det belagt med dödsstraff att utsätta barn för andrahandsrök, jag utsatte A tillräckligt genom att inte kunna sluta helt under graviditeten. Jag har inga ursäkter för det. Det finns inte. Det är inte OK alls. Jag tänker inte försöka skuffa undan det. Men att utsätta barnen för den otroligt skadliga andrahandsröken KAN undvikas och SKA undvikas till varje pris. Ha barnet i famnen när man röker.. otroligt. Hon kan likväl ge honom en cigg med en gång.

Hela hennes väsen gjorde mig så.. jag vet inte, sorgfull, som ett smärtsamt besked inom mig. Hon gjorde konstant hån av sig själv och barnet, och nedvärderade, förmodligen utan att ens reflektera över saken, både sig själv och honom. Barnet reagerade med att ständigt göra precis tvärt emot hennes ständiga order, förmaningar och uppmaningar. Han fick liksom inte leka själv, ta egna initiativ. Först fick han klättra över det lilla staketet i lekhuset, han ville visa sin mamma. Nästa gång fick han inte klättra där för henne, för det gjorde henne 'nervös'. Det är ju ett lekhus för fan, låt barnet klättra lite. Han kan inte dö av att lyfta benet över ett litet hinder på knappt en halvmeter. När han blev smutsig så var inte det bra. Sekunden senare var det minsann smutsen som var ett mått på hur glada barnen är. Dubbla signaler, konstant. Och så dessa konstanta jävla förmaningar! Barnet fick inte ta ett jävla andetag utan att hon måste kommentera det, och värst av allt, sätta ett värde i det han gjorde. Det här är en klassisk mamma nuförtiden, det finns en hel bunt av hennes sort på öppna förskolan. Jag vet inte varför de blir såna, jag vet inte hur eller vad fan de får ut av det och jag begriper mig fan inte på någon längre. Jag känner mig som en total jävla alien precis varje dag. Bara hur folk tänker.. jag försöker föreställa mig hur de tänker men det är så jävla svårt. Det känns som om jag ligger mil ifrån andra. Notera; Mil ifrån, jag säger inte att jag är högre stående på något jävla sätt. Jag är ju också en individ ur rasen människa. Så mycket kan bara inte skilja oss, tänker jag. Men sen ser jag hur världen ser ut och vad som pågår i den. För att ta några exempel: Religion. Krig. Våld. Förstörelse. Tortyr. Slaveri. Barnaga. Clitoridektomi (kvinnlig könsstympning). Totalt. Jävla. Förtryck.

Människor som nedvärderar sig själva trots att de har ett värde. Människor som inte vill förstå. Människor som förstår men som ingenting gör. Och sen sitter man själv maktlös så in i norden och undrar var alla likasinnade är. För tro mig, det gör jag. Den enda gången jag inte känner mig så in till benet jävla ensam är när jag är med någon av mina få stjärnor. Liselott är guld värd, hon vet vad jag tänker innan jag ens tänker det själv. Hade jag inte henne hade jag tappat hoppet för länge sedan. Jag har några till, men de syns inte av så ofta. Och så har jag ju min son. Det där underbara lilla knytet till barn, som växer och blir stor rakt framför ögonen på mig. Alldeles nyss låg han i min mage.. Nu går han omkring här på golvet med sin lilla kärra, ja, han går ju sen länge, faktiskt sen 11 månaders ålder på ett ungefär, och nu fyller han kärran med skatter som ska forslas till okänt mål. Strax är det läggdags, men vi ska leka lite först. Våra lekar är kramiga, kärleksfulla och ömsinta. Spännande och läkande, för en själ som varit med om lite för mycket här i världen och som ibland inte önskar se mer. Och bara spännande och kärleksfulla, för en lite mindre själ som jag inte önskar den här smärtan för allt i världen. Den bottenlösa, avgrundsdjupa ensamheten som jag tycks vara född med. Låt den för allt i världen inte gå i arv.

Ibland blir jag så innerligt trött på mänskligheten.

Ett nytt sätt

Hej, jag vet att mina uppdateringar kommer glest och mest från luren, men jag flyttstädar som en jävla galning - och har blivit sjuk som fan. Förkylningen motar jag bort genom att inmundiga tonvis med receptfri medicin i sjuka blandningar. Egentligen borde jag ligga till sängs men måste lida lite, för flyttstädningen är inte klar än fast jag och pappa jobbade som djur till 23:15 igår kväll. Alex sov i vagnen medan vi lyfte "fanskapen" till bord och allt vad det var till soporna. Idag måste vi bli klara, även om det kostar mig livet. (Nåja). Så det blir inget valborgsfirande för mig, det blir flyttstädning. Men det gör ingenting, jag har inte firat valborg på många år. Inte sedan 1998 då man brände upp allt jag ägde och hade på ett valborgsbål. Jag har säkert berättat om det förut. Om inte så kan jag dra den storyn någon gång.

Sen är det ju så också att jag känner mig mer än lovligt bevakad i den här bloggen så jag har funderat länge på vad jag ska göra. Att byta till en annan blogg, där man kan skriva lösenordsskyddade inlägg är egentligen det sista steget att ta men mina spontana läsare kommer då att minska kraftigt och folk kan ju ändå, tekniskt sett ta reda på lösenordet. Skriver jag att jag köpt nya handdukar eller en tröja till alex för 50 kronor så tycker folk på mejl att jag "skryter med mina nya saker" och man antyder att jag har så mycket pengar så att jag kan bada i dem, vilket inte är sant. Jag är en jävel på att handla billigt, jag lever trots allt på ungefär 5000 i månaden. Skriver jag om något som har med alex att göra så kommer ett uppbåd av ignoranta kärringar och försvarar hans pappa och talar om för mig vem jag är och vad jag borde göra. Trots att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Jag har lessnat.

Det här var inte poängen med social ingenjörskonst från början. Det här var en plats för mina tankar, mitt liv och mina känslor, mitt fria utrymme på webben. Här kunde jag bearbeta saker inom mig och gå vidare ifrån det, för jag har ett behov att skriva om saker för att kunna bearbeta dem. Jag kände mig fri i att kunna skriva saker subjektivt från mitt hjärta, så som jag upplevde dem, men nu raderar jag hela meningar efter att jag skrivit dem för att jag inte orkar med bråk. Jag orkar inte lyssna på människor som inte har en aning om vad jag gått igenom men som bestämt sig för att tala om för mig hur jag ska leva. Jag fick ta bort anonyma kommentarer, vilket jag sörjde eftersom jag vet att det finns många snälla läsare därute som inte har google-konto som vill skriva till mig. Jag har fått begränsa mig till det yttersta. Och det är inte det jag vill.

Så, jag måste fundera ut mitt nästa steg nu. Hur ska jag kunna skriva fritt och ändå känna mig trygg? Och samtidigt på ett sätt som lockar nya läsare? Hur ska jag kunna tillfredsställa min läsekrets av människor och samtidigt göra det jag själv vill? För, att sluta skriva går inte. Det här är det jag är född till. Det enda jag kan. Att skriva. Det är min enda riktigt stora vilja. Det är mitt förbannade liv och det ska inte jag behöva kuva för att några självgoda assholes letar med ficklampa och förstoringsglas i varje inlägg för att kunna hitta något att angripa mig på. Det är nästan fem år av mitt liv i den här bloggen. Det är inget jag vill lämna oavslutat.

Så, jag vet inte vad jag ska göra nu. Men så här kan det inte fortsätta.
Jag måste finna på ett sätt.
Har ni förslag så tages de tacksamt emot!

Slutet

Slutet på en era. En epok är över. Här skrattade jag. Här grät jag. Hit kom jag med mitt nyfödda barn. Här var livet svårt. Och nu är det över. Sista bilden. Sista gången jag lämnar min lägenhet här på nibble. Till förmån för något nytt. (Bloggat från mobilen)

Dagens outfit by alex

Bloggat från mobilen. Keps från HM. Jacka från lindex. Vagn emmaljunga.

Förändring och åtgärder

Det är inte så att jag skriver om Alex far särskilt ofta. Man kan bläddra sig igenom bra många sidor innan man finner något mer som berör det här. Ändå blir jag överraskad över det faktum att någon tycks lusläsa varenda litet inlägg i jakten på att få något att tycka till om, eller angripa. Och det jag skrev, var ett uttryck för min öppenhjärtiga sorg över mina egna dåliga val i livet. Det jag skrev handlade om hur jag skulle hantera det tillsammans med Alex. Och då bara rusar det in kvinnor i bloggen, som tycker att jag ska gå och "skaffa mig ett liv" och "stötta" en person jag inte får mer än skit ifrån. Och det är ju kvinnligt, tydligen, det där med att ha ett vårdande, förlåtande anlag till allt och alla. Och jag har förlåtit, och nej, det upptar inte hela min sinnesvärld, vilket bör märkas på de antal inlägg jag inte nämner alex far. Det jag blir så förbluffad över, det är att människor leker förståsigpå och ska psykologisera och döma, när de inte tagit till sig min del av historien utan så uppenbart går på lögner från den andra sidan. Ni vet inte. Det finns mycket jag inte skrivit i bloggen, för att jag inte vill ha bråk och jag är inte intresserad av att diskutera med anonyma messerschmidts. Det går jävligt bra att kritisera när man sitter bakom sin dator. Jag tror inte att samma personer skulle ta den diskussionen med mig IRL och faktum är, att jag skulle inte besvara det heller. För jag har ingen skyldighet att förklara min frustration, min sorg eller på något sätt ursäkta mig till någon som klampar in i min blogg och försöker tala om för mig hur det är. En person som inte varit med. En person som fått all information i andra hand. För självfallet så delar sig min och H's förklaringar i två vitt skilda grenar. Det är jag väl medveten om. Men det är inte jag som har skyldighet att förklara mig här. Tvärtom.

Och eftersom det väller över av anonyma individer som tycker om att kritisera mitt liv och eftersom de här människorna tar en sådan strid för en individ som precis som jag är vuxen och själv fattar sina egna beslut, oavsett vad jag säger och gör - för tro mig, jag har försökt och det finns mycket att läsa om det för den som anstränger sig lite, och öppnar sina ögon, så vidtog jag idag åtgärder. Jag skriver under mitt eget namn och jag står för precis allt jag skriver. Ni må inte hålla med mig, men så som jag ser det så är fördelningen tämligen orättvis. Det är mitt fria val att vara så öppen med mina känslor. Det är också ert fria val om ni vill sätta er till doms över mig. Och om ni nu ska göra det, då ska jag kunna se vilka ni är, eller åtminstone kunna kontakta er. För det är inte mer än rätt. Därför har jag nu stängt av kommentargranskningen för anonyma besökare. Jag tillåter inte heller OpenID, utan enbart registrerade google-konton kan nu kommentera. På så sätt har jag åtminstone en mejladress att knyta er till, och det blir inte helt rättvist på det sättet, men det blir mer rättvist.

Människor, och då särskilt kvinnor, har jag märkt, finner någon form av tillfredsställelse i att korrigera andra kvinnor och tala om hur de ska agera i vissa lägen, som om de har med saken att göra. Det sägs ju att, när ditt eget liv inte fungerat till tillfredsställande, så är det så mycket lättare att kritisera andra. Och om ni vill kritisera mig och få mig att ta er på allvar, så kan ni tamejfan ge mig en mejladress att hänvisa till. Det är det minsta ni kan göra, för att överhuvudtaget få rätten att skriva "hej" i min blogg. Jag inser att jag borde ha gjort det här för länge sedan, men jag är ofta efterklok. Sådan är jag, jag är min egen. Jag utvecklas i min egen takt och det här är mitt liv.

Om man tror att mitt liv absorberas av det här med H, så tror man gruvligt fel för så är inte fallet. Jag har rätt mycket att ta mig för om dagarna och jag lägger inte ner energi i onödan på saker jag inte får ut något av. Jag är ute efter mitt barns bästa och jag skriver för att bearbeta mina egna tankar, inte för att de ska värderas av andra. Jag kan ta emot råd - men när man är så uppenbart felinformerad som somliga och ställer sig på en sida som sannerligen inte behöver någon hjälp med att försvara sig - det klarar han på egen hand, men det gör han inte, då brister det. För det jag skriver är ju sant. Inlägget som sådant behandlade dock inte H huvudsakligen, det behandlade Alex framtid. Någon skrev att jag sysslade med "förtal, och det är straffbart", på inlägget som följde. Jag tog bort det, inte för att jag var rädd för förtal utan för att jag helt enkelt kände att det var värdelöst att försöka förklara - man kan inte argumentera emot en människa som redan bestämt sig. Om H ansett att jag förtalat honom och helt och hållet farit med osanningar som skadat hans rena anseende är han välkommen att själv agera därefter. Det har han dock inte gjort. Jag är inte ensam om att känna eller tycka som jag gör, det finns många på min sida som har exakt samma uppfattning, helt oberoende av mig. Jag har bevis och belägg för allt jag skriver, men jag känner ingen skyldighet att redovisa dessa för oförstående ögon eller öron.

Vill man ta sida, fine. Men gör det inte med förbundna ögon, för det är ren ignorance och ren dumhet. Ta själv reda på fakta - den finns därute, och jag är inte den enda källan. Förslagsvis kan man försöka se igenom rökridån och se tingen mer objektivt. Att jag bär sorg för mitt barns skull och skriver ett inlägg om det som mitt liv handlar om - mitt barns framtid, har ingenting med dina åsikter att göra. Du får tycka vad du vill om mig. Tyck att jag är en galen kärring som pekar ut kvinnor som offer - vill man tolka det så, så ligger tolkningen helt hos dig. Jag pratade om en viss grupp kvinnor, men läsförståelsen tycks inte ligga i topp. Och ja, jag menar faktiskt att vi - alla vi människor, står sårbara inför varandra på ett eller annat sätt. Och när det gäller ensamstående mödrar så står vi sårbara på det specifika sätt jag gav uttryck för. Man hör vad man vill höra. Jag har hört det förr, från andra kvinnor som funnits i vår omgivning. Man har menat, innan man visste hur det förhöll sig, att jag är den parten som är äldst och därigenom har bäst förmåga att uttrycka mig - man hänvisar till att jag är den verbale som därmed dominerar en oförstående individ som enbart "mår dåligt". Ingenting kan vara mer osant. Skingra röken och ta av dig skygglapparna, om du nödvändigtvis anser att du måste tycka och tänka här. Men överlåt till personerna själva att försvara sig. Om jag nu farit med så många osanningar som de vill framhålla skulle den här bloggen för länge sedan vara kuvad och nerstängd. Och jag vill se bevis, bevis på att jag far med osanning - din åsikt räknas inte som argument. Lär dig det.

Jag och Alex reser bort några dagar tillsammans med CC och hans vänner, så det är tyst i bloggen ett tag. Ni som redan har blogger-konton kan naturligtvis kommentera. Vill man så gärna lägga sig i debatten får man registrera sig och visa vem man är. Annars har jag ett ypperligt förslag; Läs inte. Det kanske kan dämpa blodtrycket en aning?

Notera: Jag kommer inte uppröra er med inlägg som berör A's far efter det här, för att ni ska slippa ha så mycket att gräma er över. Men jag ska ta mig rätten att skriva om mitt barn och min framtid precis hur mycket jag vill. Och gärna slippa omogna "skaffa dig ett liv"-kommentarer från anonyma. För det ruttnar jag verkligen på. Diskussionsnivån är ju inte direkt hög om man bara har det att utgå ifrån som underlag, menar jag.