Söndagsnotering i efterhand

Föregående inlägg skrev jag inatt.
Jag har bara en bild att ge er, från VNV igår. Eftersom kameran tappade batteri mitt i alltihopa fick jag bara en enda duglig bild. Från min synvinkel.

Jag ger upp.
Det här blir det sista ni får från mig på ett tag.

Michael Andrews feat. Gary Jules - Mad World (Alternate version)

Och jag är så inåt helvetes jävla arg så jag kan skrika. Jag har lyckligtvis droppat fem och ett halvt nu. Jag kan bättre. Jag kan mer. Med ATC - Around the world på max.

Jag kunde gå in i känslokylan en gång, så ingenting säger att jag inte kan göra det igen.

VNV Nation

Det börjar lugnt. Ronan är fantastisk. Jag står i andra raden och bara stirrar. Ljusen är perfekta, publiken är..pja. de är synthare. Jag märkte av nu, att den där scenen har jag växt ifrån rätt hårt. Men man växer inte ifrån VNV.

Publiken står med uppsträckta händer och vrålar "VNV! VNV!" och Ronan pratar, han gör pauser, publiken sjunger, och jag, jag står och gråter inuti.
Som vanligt väntar han till slutet med att sjunga Den Låten. Det gör ingenting. När de första tonerna till Beloved kommer fram ur högtalarna, ackompanjerade med ett fantastiskt ljus, då kan jag inte hålla något borta längre. Jag gråter i folkmassan, tårar bara strömmar ner för mina kinder, för han gör något, i den låten, med den texten, som ingen annan gjort. Han personifierar den eviga ensamhet jag är dömd till, den eviga jävla längtan bort från den här jorden, längtan efter att få ha något gemensamt med någon. Minnen spolar runt i mitt sinne. Jag står och tänker att om M vore här nu, då skulle han förstå vad det var jag försökte säga till honom. Om M bara hade varit där, men det kunde han inte vara och jag var inte arg, bara ledsen för han hade förstått. I tanken skickade jag alla bilderna. I tanken stod jag och förbannade alla skyar och alla makter för att jag känner mig så sabla missförstådd och utsatt. Jag vet att jag är stark, det är jag. Jag är inte den som flyr. Det är kanske det som är problemet.

Jag försökte tidigare idag att döva mitt sinne med saker som jag vet att jag har gjort upp och gjort slut med. Mitt huvud och min kropp orkar inte längre. Jag orkar inte festa dygnet runt längre. Jag orkar inte le och lisma åt främmande människor. Jag orkar inte gå omkring med ett stort jävla hål inuti mig. Och när så en människa kommer, som lyfter mig, som ger mig den där känslan jag sökte efter, så blir allt så fel och ingen är ledsnare än jag. Jo, det finns folk som är ledsnare än jag men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll, förutom det faktum att jag måste rycka mig i kragen och plugga klart så att jag kan börja jobba. Därefter ska jag skaffa mig det jävla hus jag längtat hem till sedan liten. Jag har drömt om det vita huset vid havet, och utanför det huset står det en mörklockig människa med en stjärna som främsta formation och vinkar åt mig innan han kör iväg i en svart bil. Ni förstår; jag har aldrig varit hemma. Jag vet inte var "hem" ligger. Jag har en bäddmadrass och lite saker här på söder, men det är inte hemma. Jag har en lägenhet där mina morföräldrar bor, där jag spenderade min tid när jag växte upp, men det är inte hem.

Jag är så trött i själen just nu. Jag vill inte vara här jag heller, längre. Jag vill inte att den finaste och grymmaste och djupaste relationen jag någonsin haft med en annan människa, ska ta slut här och nu. Jag är här, och vill ingenting ha. Det är verkligen så. Och om jag ändå förlorar det, då finns det ingen mening med vänskap.
Allt det står jag och tänker när Ronan Harris sjunger "Beloved" och jag gråter inför publik men det gör ingenting, allas blickar är vända mot scenen. Jag ryser i hela kroppen när den gröna strålkastaren faller på Ronan's ensamma plats på scenen, där han formligen gnyr ut varje ord. Och så igen; den där eviga, jävla, helvetes ensamheten. Den jagar mig som ett djur, natt och dag. När låten är slut bara står jag där, och blundar och försöker att få fattningen. Jag tänker att jag ska svimma för jag har inte ätit på tre dagar eller så, men det gör jag inte. Så klart, för det hade ju förstört historien.

Jag önskar att det fanns bättre sätt att säga allt det här. Jag är ingenting jag heller.
Jag har nått en av mina största vägskäl nu.
Och jag fryser in i märgen, och vrålar inombords;
Varför måste ni göra så här?
Varför kan inte jag, någon gång, bara en enda jävla gång, få behålla nånting?
En enda, jävla gång, kan jag få behålla, bara en enda jävla sak.
Ni tog ifrån mig allt jag hade i flera omgångar, skändade hela skiten och lät mig ligga här. Jag byggde upp, ni rev ner. Jag byggde upp, ni rev ner. Jag orkar inte bygga på egen hand längre.
Det är väl dags att inse, att jag helt enkelt inte klarar allt själv.
Det är dags att inse att jag inte är tjugotvå längre, i en lya på Östermalm, där nätterna var nio och jag fortfarande hade energi.
Det är dags att börja försöka hitta hem, och jag ville ha någon med mig dit.
Jag vill bara bli omhållen, och jag vill höra att allt ska bli bra. Det spelar ingen roll om det inte blir bra. Det är bara det att få höra det, och få andas ut.

Jag är så speciell och annorlunda, säger alla till mig. Så jävla begåvad. Så jävla mycket kapacitet som går till spillo. Tänk om det var tvärtom? Jag är så speciell. Så annorlunda. Så jävla ensam, in i märgen. Men det fanns, och finns, undantag, och det är nu jag inser att jag måste kämpa mer, hårdare, för att få tillgång till det.
Som den gången då jag och han var en och samma. Hemma hos mig. Och ronan hade lika väl kunnat vara i vardagsrummet och sjungit sin jävla textrad:
"Fighting time
so hard i pray
that this moment lasts forever
and will the world
stay standing still
at least for me?"

Det finns små sekunder och fragment då jag verkligen haft nånting. Jag har hållit det i mina händer, så varsamt jag bara kunnat. Men så går dom. De bara går. Och jag har aldrig förstått varför, för ingen av dom har någonsin bekymrat sig med att ge mig en förklaring.

Jag känner tankarna studsa i mitt huvud. Min huvudvärk är en varningssignal, det vet jag. Lägger jag inte ner dumheterna och det destruktiva, får jag betala. Det är dags att lägga ner dumheterna nu. Och det är skönt.

Och nu har jag inga ord kvar för min hopplöshet, så jag låter Ronan tala, för han säger det bättre:

"It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think?
To dress the ground in white and grey

It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second
That I spent waiting for you
Circumstances affords me
No second chance to tell you
How much I've missed you

My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember

We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still, greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same

My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours

Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits

Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits "
VNV Nation - Beloved

Till M, till alla som känner samma sak. Till vem som helst som förstår. Till kärleken, till allt som är verkligt och overkligt.
Jag kan inte nog förklara hur ont jag har just nu.

Ut på stråt ändå.

"Have you ever been in love
You could touch the moonlight
When your heart's shooting stars
You're holding heaven in your arms
Have you ever been so in love

Have you ever walked on air
Ever felt like you were dreamin'
When you never thought it could
But it really feels that good
Have you ever been so in love

The time I spent
Waiting for something that was heaven-sent
When you find it don't let go,
I know

Have you ever said a prayer
And found that it was answered
All my hope has been restored
And I ain't looking anymore
Have you ever been so in love, have you...
Some place that you ain’t leavin’
Somewhere you're gonna stay
When you finally found the meanin'
Have you ever felt this way?"

Celine Dion - Have you ever been in love?

Jag gör mig i ordning ikväll för någon som du.
Jag plattångar håret och sminkar mig igenom timmarna
Jag önskar du var här nu,
jag önskar att jag var där nu.
Jag önskar att allt vore bättre än
att jag skulle sitta och lyssna på jävla celine dion
ensam, i huset
ensam med ett glas vatten
ensam med mitt smink, mina benvärmare och min biljett.
Det jag gör ikväll är för oss, älskling.
Here's to us.
Det du säger är fel.
Om du bara öppnade dina ögon skulle du se
vad mycket liv och rörelse vi orsakar tillsammans.
mellan oss finns ingen död, inget lidande
inget av det där.

Jag saknar dig.
Men jag ska gå och se dom ikväll.
så baby, älskade, käraste, Mon ami:
here's to us.

The world in my eyes

Godmorgooon!
Jag vaknar trots att jag trodde att jag aldrig skulle somna. Var ute på lokal med klasskompisar igår, var trevligt, fast det vimlade av diverse grabbar i alla hörnor. Faktum är att det tydligen var så länge jag var på lokal att jag hade glömt bort de traditionella parningsdanser som försiggår där. En karl stod i dörröppningen, konstant, hela kvällen, och stirrade på mig. Till slut undrade jag naturligtvis what the hell his problem was, men gjorde inget åt saken. Visade sig senare att han inte ville stirra ut mig, utan ragga upp mig, vilket jag knappast är öppen för. Jag gick hem strax därpå, träffade en kolalangare i en limousine (förtydligande, jag vare sig köper eller intar kokain, vi åkte bara med honom i limon) som ville ha bartips. Vi åkte med honom till Ali's. Vi tog oss därifrån och mötte upp en reportagare från skolan. Hann tjöta lite innan vi begav oss hemåt. Trodde aldrig jag skulle somna, men efter en ihärdig fight med mig själv däckade jag slutligen. Vaknade i solljus och satte genast på elation station på max, därefter Dallas Superstar's - Fast driving.

Mr.Star, det spelar ingen roll. That is no excuse.Du kommer hit, it's as simple as that.
Alphaville - A victory of love

16:25
Spelar någonting någon roll längre? När inte ens kärleken är något att lita på. Jag har rasat fyra kilo sen i torsdags. Go figure.
Jag vet inte vad jag vill längre. Det verkar inte som att jag får sällskap till VNV alls. Folk har gett upp. Biljettkrångel och så vidare. Jag hade ordnat upp det som Mr.Star sa åt mig att ordna och sen blir jag liksom övergiven..igen. Jag tror fan inte på att det är jag som måste bevisa mig mer. Jag har gjort allt i min makt och jag förstår att jag alltså inte räcker till. Jag har bönat, bett, sänt mail, ringt, bett honom komma över. Trots att jag skulle ta mig tid och förmodligen krypa till honom om jag så hade bägge benen avhuggna, så är telefonen tyst. Hjärtat går som en jojo för vart sms. ja-nej-ja-nej.

Please, Mr.Star, jag vet att du läser det här. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag har fått slut på ideér. Jag går omkring här i cirklar. Den första jag tänker på när jag vaknar är du och du är också den sista jag tänker på innan jag somnar. Allt jag hade bett om var ikväll. Jag ville show you the world in my eyes. Jag ville att du skulle ha roligt och slippa tänka på allt skit. I would do that for you, you know.
Nu har jag inte mycket mer råd. Jag kan inet äta. Knappt sova. Jag har inte ätit något förutom nötter på tre dagar. Jag dricker bara pepsi och dejtar Mr.White. Jag går omkring och känner mig håglös. Tur jag har blå linser. Ett skydd.

It goes around the world
it's all around the world
la-la-la.

17:46

Det är hopplöst. Jag kan inte förklara för någon, någonting. Vad gör mina ord om inga kämpar kan dricka styrka ur dem?
Det är så jävla meningslöst.
Så, ladies and gentlemen.
Loo is leaving the building.

För länge sedan, då jag sålde min själ för tvåtusenfemhundra kronor i halvtimmen, hade jag förmodligen kunnat hitta på ett enkelt skäl, levererat i en enda mening, till varför det vore enklare att snorta bort hela skiten, än att vara kvar i den. Sedan hade jag gjort det, för jag var en kallsinnig jävel.
Men jag kan visst inte bara ersätta dig med pulver. Det är klart att det inte var så enkelt. Eller hur?

My mood goes up

Humöret går från botten till topp.
Aha- Take on me efter att telefonen ringt.
och jag ska lämna quirin på centralen och åka till bror på fest och klassisarna kommer över.
Och jag får kanske se dig imorgon.
Och jag tar inte tillbaka ett enda ord,
men nu
nu är det Fredag.
Kom helg,
kom sorglöshet!
Kom underbara helgplaylist!
Kom kärlek!
Kom vänskap!
Kom Gud!
Kom och fräls mig från allt jävla helvete!

Electric Light Orchestra - Mr Blue sky
Infected Mushroom - Elation Station [sanningen genom my all time favorite tune]
A-Ha - Take On me
Ian Van Dahl - Inspiration
Sisters of mercy - Temple of love
Pet shop boys - Heart
Peaches - Shake yer dix (Tiga's where where you in '92 remix)
Supertramp - Take the long way home
Sunset strippers - Waiting for a star to fall
Total eclipse - Teknophobia
Covenant - Dead stars
The crystal Method - Keep hope alive
Karl bartos - 15 minutes of fame (radio mix)
New Order - True Faith
Marcha - Rippin Kittin

22:01
Förfest med klasskompisar. Helt sjukt, här skulle jag sitta och lurva mig själv men sen kom jag hit. Nu blir det alltså bubbel och hej-å-hå.
Jag saknar dig vid min sida nu.
Du borde vara här.
Det kanske du är också, imorgon.

Let me take the blame

Jag tog min sista sömntablett igår, så det betyder flera nätter framför mig utan sömn, eller när jag helt enkelt knappt somnar. Jag saknar M. Jag saknar hur det var förr i tiden. Jag saknar så mycket och jag är inte mer än ett patetiskt litet saknande kräk. Jag äter choklad och dricker latte till frukost och tekniskt sett måste jag skynda mig nu, men det gör jag inte. Jag spelar Let me Be your armor för hela söder. Någon hör väl till slut.

Let me take the fall
let me take the blame
let me carry you from hell to home again

let me walk to you
when your legs are weak
let me find the words for you
when you can't speak

Jag vill verkligen ställa mig på Söder och skrika. Jag borde tekniskt sett inte göra det, jag borde vara i skolan men jag ORKAR INTE LÄNGRE. Jag har lika ont som någon annan, intressant att han glömmer bort det ibland.
Q skrattar åt mig och mitt musikval;
"It's interesting morning music you play, Loo.."
"I know, i just want to scream loudly outside, how about some leather strip on top of that?"
"Great, some real aggression would be nice"¨
"Some real fucking aggression!" (sträcker sig till skåpet och bryter sitt löfte)
Jag bryter mitt löfte.
Och spelar
Delerium - Serenity
och gråter inuti, dit ingen jävel kan nå.
Ingen av er.

Världen, far åt helvete.

Och - idag är jag blå. Blåögd, blå och blå. Och visst, man röker som en jävla dåre när man bor hemma hos M&M, för de röker själva som dårar.Jag tar och åker dit.

I blodet har jag de enda två substanserna som håller mig lugn.

M och A.

Har du någonsin känt det..?

Hur ett hjärta flyr in i sig själv när det ser den där personen.

Hur en beröring betyder allt i din värld,

hur en hand i din blir till ett evigt inkapslat minne,

hur ett par ögon ersätter en hel utsiktsvy när du skall måla,

hur en ringande dörrklocka blir ett ljud du går i cirklar att vänta på,

hur en ringande telefonsignal får dig att skrika till och rusa tvärsöver rummet,

hur handen spelar över tomt, öppet lakan när du ska sova.

hur slutna ögon visar flyktiga minnen,

hur tomma händer kupas till någon annans ansikte,

hur en främmande människas silhuett får ditt hjärta att skutta,

hur ögon ser mot disig horisont om kvällen.

Om du känt det, så vet du vad det är.

Om du känt det,

så vet du vem det är,

som får din hand att spela över öppet täcke

som får dina slutna ögon att bli en biosalong

som får dina målardukar att förvandlas till fotografier.

Jag vet vem det är,

och inga mail tycks kunna förklara för dig hur jag känner

och inga mail kan få dig att stanna här

och inga dikter kan få dig att förstå hur jag känner

och inga saker jag gör kan få dig att förstå att jag vill ha dig här

för jag är inte nog

jag är inte tillräcklig

och som vanligt,

allt jag har,

är mina ord.

Och idag är det Wolfsheim's tur att komma med sanningar: LÄS, era jävla AS! LÄS vad det är de säger till er!:

It's getting dark... too soon... a threatening silence...
Surrounding me... a wind comes up from the islands... When Distance
fades to stormy grey Washed out from the deep of the ocean Here
I will stand to face your wrath... While all the others are
praying Calm down my heart... don't beat so fast... Don't be
afraid - just once in a lifetime

No rain can wash away my tears..No wind can soothe my pain You made me doubt, you made me fear
But now I'm not the same You took my wife, my unborn son... Torn
into the deep of the ocean I don't pretend that I love you
'Cause there is nothing left to loose

And when silence comes
back to me I find myself feeling lonely Standing here on the
shores of destiny I find myself feeling lonely I had a life to
give... many dreams to live... Don't you know that you're losing
so much this time Beyond the waves... I will be free While all
the others are praying Calm down my heart... don't beat so
fast... Don't be afraid just once in a lifetime The love in
you, it does not burn, There is no lesson you can learn And
there are sounds you cannot hear, And there are feelings you
can't feel Calm down my heart... don't beat so fast... Don't be
afraid just once in a lifetime I don't pretend that I love you
And this time I'm not scared of you"
Wolfsheim - Once in a lifetime

Jag har inget mer att göra förutom att bygga den här bloggen, för jag har en djup oro i mig som vägrar att försvinna.

Jag orkar inte längre låtsas att allt är bra. Så jag och mr white, istället för mr right, är ensam med jazzen ikväll.

Du.

"The Sun was born, so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness
I will find you giving up inside like me

Each day shall end as it begins
And though you're far away from me
I know in darkness
I will find you giving up inside like me

Without a thought I will see everything eternal
Forget that once we were just dust from heavens far
As we were forged we shall return, perhaps some day
I will remember you and wonder who we were

The Sun was born, so it shall die
So only shadows comfort me
I know in darkness
I will find you giving up inside like me

Each day shall end as it begins
And though you're far away from me
I know in darkness
I will find you giving up inside like me "

VNV Nation - Further.

När man inte har några ord att ta till, då finns bara VNV. Som jag ska se på Lördag. jag vaknar idag av att jag får en klo runt mitt hjärta, från en vän. Som inte har det så bra. Och som misstar mig för att vara alla andra. Och ingenting av det jag tänker, ska jag skriva i denna blogg, och ingenting av det jag känner, kan jag skriva i denna blogg. Bara att jag älskar dig, jag gör verkligen det. Jag förstår inte hur det gick till och jag gjorde inte detta med vilje. Jag valde inte det här. Mitt hjärta kan inte bedöma efter en jävla karta, eller liksom riskbedöma saken innan den väljer ut någon att älska för den bara gör det. Jag kan inte säga att jag älskat sådär jävla många i mitt liv så jag kanske inte har tillräcklig erfarenhet på området för att vara trovärdig. vad fan vet jag! jag är inte ute efter att vara trovärdig! Jag är inte ute efter att sitta i nåt jävla rampljus och outa mig! Allt jag vill, det är representerat i det brev som bara är till för dina ögon.

Jag fick din röst, och bara det var fint.
Och jag, se på mig, kvinnan som inte har en Gud.
Hon sitter med knäppta händer och ber.
För du betyder nånting mer.

Men det kanske inte spelar någon roll vad jag säger; för andra människor..alltså, vad är det ni gör med folk egentligen? Ni agerar utifrån era egon, som i sin längtan att sluka allt i sin väg bara äter sönder andra människor. Och så blir sådana som jag lidande på vägen, eftersom ni är så hungriga efter att mata era egon. Som ändå aldrig blir nöjda. När ska ni lära er? När ska ni sluta bete er som svin mot varandra?

Jag spelar svenska klassiker för Quirin som är eager att lära sig. Jag sitter och går igenom mitt förflutna i huvudet och ackumulerar kraft. Jag missade museibesöket med klassen idag för jag fick en sån jävla chock när jag vaknade. Ointressant varför, men det har lugnat sig nu. Det enda som är jobbigt är just det att jag inte blir betrodd. Jag har skrivit ett långt mail och tankat musik och skitit i bilogiläxan. Häromdagen, när jag och klassen såg på en midsommarnattsdröm, skrev jag något som blev ytterst fånigt, jag är en töntig, hopplös romantiker som inte kan låta bli att drömma. För drömma är min domän. Drömma efter saker jag aldrig får. Men jag skriver det inte här.


Jag är så patetisk, men ni förstår kontentan. Jag bryr mig verkligen om den här människan, den här människan vars namn jag inte uttalar. När en Loo bryr sig, så ger hon allt tills det blir bra igen.

Övrigt: Ingenting. Jag har huvudet fullt av oro, musik och mer oro. Huvudsmärtorna har tilltagit hela veckan men ingenting jag inte klarar av. Jag är alltid starkast. Jag måste bara fundera ut hur jag ska klara skolan.

Jag gav dig VNV. Låt mig få ge dig Assemblage 23, och deras sanningar. För du förstår, allt jag känner och vet har du redan i något som bara är menat för dig. Så både VNV och A23 får prata för mig. För det gör för ont att skriva något annat:

"let me take the fall
let me take the blame
let me carry you from hell to home again
let me walk to you
when your legs are weak
let me find the words for you when you can't speak

(chorus)
let me be your armor
let me be your shield
let me take away the pain you feel
your armor
let me be the light
that guides your way through darkest night
let me be your armor

(end chorus)
let me take the blows
that were meant for you
let me help you with
the trials you're going through
let me keep you safe
from the world outside
let me wipe away the tears that fill your eyes
(chorus)"
Assemblage 23 - Let me be your armor

Elektrik Shock

-Idag kommer Quirin till Sverige, och jag sitter hemma och väntar på Signalen. Har varit en lugn helg, har inte gått utanför dörren, bara druckit lite vin och sett på TV och diskuterat webbsida med lotts mamma. Det är skönt att inte göra någonting, men som jag sa till Liselott isag; Jag måste få ett arbete. Jag känner mig så förbaskat inproduktiv och det känns inte som att jag får ett resultat på det jag gör. Jag skriver en jävla novell till min lärare och allt jag får av henne är "Ja, det är väl bra men du gjorde uppgiften fel" - HON gav mig direktiv via mail och via de andra eleverna, hur fan ska hon ha det nu då? De andra fick nya uppgifter och jag kom fram till henne för att få den också, med nya direktiv. Hon sa nonchalant "du får fråga dom andra" fast hon vet hur det "gick" förra gången. Jag vill göra riktiga saker,(med riktiga resultat) jag vill redigera, jag vill sätta typsnitt, jag vill utforma gränssnitt och grafiska jävla underverk, jag har fan inte tid att sitta på ett jävla dagis. Jag vill träffa människor och samordna och planera och skriva saker i kalendern och foga samman arbetslag och bli delegerad verkliga uppgifter. Jag behöver ett verkligt samarbete, en fast fog, en verklig utmaning, för gudarna ska veta att det var länge sedan jag fick en uppgift där jag tänkte "Ojdå, hur fan ska jag göra det här?" och det är just sånt som gör en Loo, det är såna saker som formar hela konceptet. För helvete.

Nu vet jag vad ni tänker; jag hör hur ego-anklagelserna haglar. Men hör här; Ni vet när toastmastern håller tal på en tillställning? Och hur ofta de inleder med "Ja, jag är ju inget vidare på att hålla tal.." eller "Tal har ju aldrig legat för mig riktigt men jag ska försöka ändå!" och så skrattar alla sådär hjärtligt och en lugnare och mer välvillig inställning infinner sig. Klassiskt trick eftersom du är ju just toastmaster, eller talhållare, eftersom majoriteten ansåg att du verkade bäst lämpad för jobbet. Och har du någonsin hört motsatsen? Nej, tack vare vår kära jantelag så har vi aldrig hört någon säga "Ja, jag brukar ju faktiskt kunna få till det här med tal rätt bra.." och skulle någon, gud förbjude, göra detta fatala misstag så skulle vi kalla honom högfärdig pösmunk. "Vem tror han att han är?" och lagom är best och less är förvisso alltid more, men saken är den att jag måste faktiskt kunna säga JAG KAN BÄTTRE ÄN SÅ HÄR, för jag kan faktiskt bättre och jag är beredd att bevisa hur kompetent jag faktiskt är på samma sätt som jag är beredd att bevisa hur mycket jag har att lära mig. Jag är fortfarande formbar, men jag har så mycket mer. Och jag har genom funderande och inkrypandet i mig själv kommit fram till att det är just det som gör mig nere just nu, mentalt. Jag producerar alldeles för lite. Jag har inga utmaningar att tillgå. Och för att ta mig dit jag vill - alltså till det ekonomiskt oberoende stadiet där jag arbetar med meningsfulla tillika roliga saker, där jag får saker gjorda och där jag är uppskattad för det jag tillför - För att ta mig dit så måste jag alltså gå igenom de här grejerna som jag går igenom just nu men det går inte FORT NOG. Sätt mig på hyperspeed för helvete. SÄTT LITE FART, människor!

D sade det förra helgen; "Loo, det kommer att bli något av dig, det vet vi allihopa och det har vi alltid vetat". Det är roligt att folk har tilltro till en men det måste till lite egen form av tilltro för att det ska fungera. Med andra ord så måste jag alltså börja gräva upp alla gamla projekt jag har liggande, och jag måste engagera mig i att skriva diverse ansökningsbrev så att inte sommaren blir ekonomiskt lidande också. Det är alltså mer eller mindre dags att söka arbeten som en toka. Jag vet att jag har bostadsproblem, ekonomiska problem, skolproblem och läkare och sjukhus som missköter sina arbeten så att jag måste ligga på som en jävla nackad bäver, men det kan inte hjälpas. Jag får helt enkelt LOV att vara starkare än så här om det ska bli något gjort. Själv är bästa piga.

Musik @ the moment:

DJ Quicksilver - Bitter sweet symphony euromix

Pratade just med mannen i mitt liv i telefonen. Hur ett treminuterssamtal i en telefon kan rycka upp en och göra en så jävla glad, det är otroligt.

Depeche Mode - Photografic (Rex the dog dub mix) (rex the dog är helt jävla fantastisk, jag tokrekommenderar den här remixen! GULD! Men jag tror jag sagt det förr..)

Övrigt; Så fort man börjar med något så hänger folk på. På stilfronten blir alltså senvinter/tidig vårens trender på Söder (i the pink LSD net, mao) enligt humör:

- Plattångat hår, sneda luggar, rakbladsskurna hår (fortfarande stileklektiskt!)

- Gröna och turkosa färger möter gråa i sminkskalan

- Rouge is the shit, men don't go lady marmalade on me - less is more, flickor.

- Båtringning är fint på flickor med snygga nyckelben

- JL är förvisso guld, men när de samarbetar med We blir det bara överdrivet liksom ÖVERmärkt. Jaha, ännu en JL-hood. Jaha, nu har de visst ännu en logga att tillföra, så grande. Nä.

- Tricky är riktigt loungevänlig! Killen blandar sexuell aggressivitet med strukturell electro och vi älskar det.

- Ticon, en av våra favoritmalmöiter tillsammans med Son kite, är clean techno @ it's best. Tanka "Some simple sounds", "Dr Müller" och "The cozy cactus" och bli ett med den tidiga vårsolen.

- Drycken vi alla måste lära oss att intaga med respekt är bubbel. Stenhård förfestdricka, passar lika bra i förorten som på Öfre. Fast jag föredrar det första alternativet. Inga jävla stureplansfasoner, people. Ville jag se backslicks och AMEX-overload hade jag åkt business class fram och tillbaka till Malmö men nu är det faktiskt fest.

- Klubbhänget börjar snart igen! YES!

- Sommarscenario: Ligga i turkos halterneck och minishorts nere i Rålis med isväska, Sangria och fet solhatt. Worth waiting for. Not till själv: Skaffa boomblaster. Vi ska rocka alla vackra människor med härlig, sval house.

Idag åker jag till mormor på kvällen och ser på Tv med henne och sover över. Loo behöva kramar och omvårdnad, Loo behöva mormor. Väldigt ovanligt att jag blir fysisk av mig eftersom jag inte är sådan som person (förutom mot den jag älskar, om så nu är fallet) men just nu är jag jättekramig. Kramade ihjäl Vanilla (hunden) inatt, hade hundar på mig hela natten och jag älskar det.
Är det våren som börjar spira i mig eller vad? Först viljan att producera, sen de fysiska behoven och så sist men inte minst; en stilgenomgång! Se där, se där.

Delinquent habits - Return of the tres

Jag ser mina spöken jättemycket just nu. Vad vill ni. älsklingar?

Apoptygma berzerk - Pikachu (because you're real...)
Gwen Stefani - What you waiting for?

Nästa helg är det jag och ¤ och erövrandet av världen. Tror ni jag längtar? Jag längtar.
Bild: Jag & selleristaven in sweet harmony (haha! jag var tvungen..)

18:03
Åh! Ni vet, optimus keyboard, som släpps i år? Jag fick just ett mail med deras försläppta lilla pryl OCH JAG VILL HA DEN: Goddamn vad snyggt och praktiskt:
http://www.artlebedev.com/portfolio/optimus-mini/

Capische?

Jag var i skolan och åt mat och flängde runt och fick inte något vettigt gjort på hela dagen. DET var väl bra jobbat? Men sen börjar telefonen att RINGA. Herregud, tretton samtal på en timme och inte en av dem ger ett produktivt resultat.

Så jag tar ett glas vin och värjer mig för alla blinkande fönster på MSN och blir irriterad istället för det är vad vem som helst utom jag normalt skulle göra och jag förtjänar att vara en jävla less människa emellanåt.

Igår gjorde jag och mormor ansiktsbehandling, manikyr, klippte oss och fixade oss since det kom en massa smink på posten. Således var jag mycket uppfixad och tjusig idag i skolan. Inte för att det gjorde någon större skillnad då jag ändå gled runt och undrade var fan en viss ¤ befann sig någonstans.

Jävla telefon: Loo var är det fest, Loo VAD HÄNDER? Hörni; om en av er till ringer och undrar VAD DET ÄR SOM HÄNDER så skickar jag en målsökande missil på er. Ta själva reda på vad som händer för jag har inte en aning. Jag tänkte dricka det lilla vin som finns kvar, sen hoppas jag kunna gräva ner mig i mitt eget mentala mörker. Imorgon kommer liselotts mamma hit på dagen och jag ska passa caesar och vanilla medan de shoppar. På kvällen rymmer jag, jag orkar inte.

Bild: Jag har klippt mig. Så, nu var det med det.

All i really..äh!

"all i really want.."

Skoldag. Upp och hoppa och åka till skolan och lattjo lajbans med oljemålning och svensklektion. Jag går omkring i ett cerise studs och äter världens godaste vegetariska lasagne till lunch med Mims och Henkstar som är veckans människor på listan. Om det nu fanns en lista där man kunde lista veckans bästa, då fick de som sagt platsen. Jag målar på en oljemålning som kommer att ta mycket energi av mig för jag vet vem som ska få den. Efter skolan åker jag till mamma som har bestämt att vi ska kolla på en lägenhet imorgon klockan åtta, så vi gör det väl helt enkelt. För att göra mitt hjärta lite lättare och för att kunna få våra respektive scheman att klicka så ser jag till att tajma in Mr. Star vid utsatt tid och plats. Obeskrivliga bubbla, obeskrivliga människa.

Jag lindar in min varma hand i din lite kyliga och värmer din och vi uppnår trettiosju grader.
Sedan stiger temperaturen tills mina ögon blir gröna.
Och bara du vet varför.

Och så dagens idioti: Tror ni inte att MP3-spelarhelvetet går sönder. Den börjar att vackla i ljudet nånstans under oljemålningen och jag börjar vrida på sladden. Mindre och mindre ljud kommer ur den och jag byter alldeles kallsvettig batterier för att upptäcka att den är mer eller mindre halvdöd. Bara ett svagt pip av musiken kommer ur den. Nu har ju sladdingången varit paj för länge sen men jag hade hoppats att den skulle leva ett tag till. FÖR JAG HAR INTE RÅD ATT KÖPA EN NY! Varför måste allt handla om pengar? Idiotiska värld. Jag ska inte behöva bekymra mig om sånt skit som pengar, men nu har de helt plötsligt blivit någon slags dominant faktor. Men det reder sig, jag klarar mig faktiskt, även om jag inte kan påstå att jag tycker det är roligt att åka tunnelbana utan. Men det är inte essentiellt för min fortsatta levnad. Det finns det däremot andra saker som är..
När jag kommer hem här är det iallafall fart på stereon.

Planet Funk - The switch (King unique pushin' vocal mix)

Lycklig, energiladdad playlist och massor av projekt i datorn som skriker GÖR OSS KLARA! Jag jobbar på två webbprojekt, dels Liselotts mammas webbsida, dels den portal som är mer av ett långtidsprojekt som jag inte kan dela med mig så mycket av då det är ett rätt slappt men bra koncept och det krävs lite samarbetspartners, vilket jag ska jobba på så fort gränssnittet är bestämt. Jag sitter nu med rader av kod och CSS:er som ska infogas samt en uppsjö med mer eller mindre obeskurna bildfragment som ska beskäras, benämnas, fogas in i både CSSer och det ska konverteras och shit. Ja ni fattar. Jag borde tekniskt sett ta och sätta lite fart om det ska bli några barn gjorda. Nu menar jag inte att jag ska ha barn, för er tröga jävlar som tar mina ord på orden.

Vad är det med världen? Måste allting vara så jävla..vafan.

Sen har vi det här med folk på denna sabla kommunaltrafik. Alltså, ärligt talat, jag må vara en infödd och förhatligt dryg stockholmare, eller så är det helt enkelt så att det handlar om common fucking sense (då jag hört mig för med några berörda TBC-malmöiter, en och annan Göteborgare samt en eller annan inflyttad uppsalabo om saken och de alla håller med mig) - som tycks vara en bristvara i denna vackra stad gällande hur man skall bete sig mot främmande på pendel, bussar och tåg. För helvete, kärringjävlar, ungar och pack! Jag vill inte åka med er. Ni vill inte åka med mig. Den största anledningen till att vi alla inte färdas i enskilda ensambubblor på vägen mot arbeten och annat helvete ligger i ekonomi och miljö och annat jävla blaj som jag inte ska behöva ta upp. För det här är fanimej inte klokt. Ni kastar er mot ut/ingångarna som rövpåsatta jävla lämlar, helt omedvetna om att det står bra mycket kortare och mer lättviktiga individer både bakom och framför er som så att säga dras med i spänningsmomentet och löper stor risk att trilla rätt illa. För det andra: När det nu inte är rusningstrafik (och allt helt mot principen står stilla) och det finns lediga fyror, treor och tvåor överallt, så finns det en hel del oskrivna regler som ni bör ta och beakta:

Ett: Om det finns lediga fyror när man kliver på ett tåg så tar man den lediga fyran som finns. Man agerar inte skräckslaget, närgånget flockdjur och sätter sig och tränger någon annan som lyckats få tag på en fyra och som ser fram emot lite andrum.

Två: Om det inte finns lediga fyror så letar man upp närmaste tvåa. Om denna tvåa är motsatt en annan tvåa där endast EN plats är upptagen så tar man den platsen snett mittemot personen ifråga, för att inte tränga dennes benutrymme och för att förenkla för alla.

Tre: Man sätter sig INTE, som vissa av er kärringar som tydligen fått för er att ni kommer att drabbas av pest om ni inte åker åt det hållet tåget åker, BREDVID en annan person om det finns två lediga platser framför. Fattar ni inte att det är socialt dödsstraff på den här sortens beteende? IDIOTER! Jag förstår att det är till stort besvär och stor ångest att åka någonstans ALLDELES SJÄLVA och jag förstår att ni alla är människoälskare som bara måste ha kroppskontakt med främlingar men det är INTE MITT JÄVLA PROBLEM! Jag vill inte ha dig nära inpå mig. Du sätter dig fan i din ensamma tvåa snett framför mig och läser din jävla metro eller vad fan det är. Punkt.

Fyra: Om man är en medelålders man med mustasch och äcklig blick så förstår jag att man sätter tjugofemåriga blondiner högt på "stirra ut"-listan. Men nu är det så här att den här tjugofemåriga blondinen snart kommer att begå kollektiv pungkulskrossning om hon blir utstirrad av ännu en svettdoftande, femtio-nånting man på tunnelbanan, för allvarligt talat: reklamen finns där av en anledning. Jag däremot, är inte betalad för att du skall sitta och klä av mig med blicken. Jag är inte din egendom vilken du fritt kan förnedra genom att sitta och slicka dig runt munnen eller vad fan du gör och allvarligt talat; jag är inte det minsta rädd för att påtala vilket vidrigt jävla äckel du är, för precis hela tunnelbanan. Nu kanske du skiter i det men låt säga att jag tar och letar upp din fru, för hon är säkert sugen på att höra hur fan du egentligen är beskaffad.

Jag är T R Ö T T på kommunaltrafikanter och era jävla sleezebag-behaviours. Jag vill ha mitt revir och jag ska fan inte behöva berätta för vuxna jävla människor hur ni ska uppföra er. Och för sista gången: Det är inte det minsta okej att ha hockeyväskor slängda över axeln och buffla er på tåg med 90 kg karl och 20 kg väska när en betydligt mindre och hälften så kort Loo kommer tuffande och ska kliva på. Nästa gång lyfter jag hockeyhelvetet och sopar er av banan, för jag är inte så illa beskaffad att jag inte vet hur man siktar in en rak vänster på en karl på en och åttiosex och dessutom träffar. Jag har ett otroget ex och jag umgås för helvete med fotbollens finest casuals, lite har man fan lärt sig under sina år som underskattad bimbo.

Nu måste jag fan lugna ner mig och åka till mormor. kanelbullens näste. Visste ni att kanelbullen hade en egen jävla dag, förresten? otroligt.