Social Ingenjörskonst - Modul II

Det blir ju likadant till sist.

Man hamnar på klubb. Man dricker, dansar och ser med någon slags blasé blick ut på ett märkligt folkhav. Klumpen i magen växer och man motarbetar, man dansar istället för att mässa orden i huvudet man så gärna vill klänga sig fast vid.Jag vet att det här låter med all säkerhet helt fel; men jag har nått bubblan igen. Den meningslösa bubblan - insikten om att ingenting jag gör riktigt räcker till. För det gör ju inte det. Man kan aldrig vara bra nog, duktig nog, snygg nog, imponerande nog. Ingenting är någonsin tillräckligt och det vet man ju. Precis hela tiden jagar känslan mig. Medvetenheten om hur rotlös jag är, hur framtidslös jag känner mig. Jag är i vägen, mest. Jag stressar från punkt till punkt för att försöka komma någonstans men ändå urartar det bara i en klump som inte finner ro någonstans; den pendlar mellan hjärtat och magen och jag försöker döva den, men jag antar att allting har sitt slut. Ingenting tar död på det. Det är som att jag vill skrika rakt ut och kasta saker omkring mig för att få folk att förstå att den här självsäkra jävla människan i själva verket bara skulle vilja ha lite uppskattning. Inget överilat, bara..ett bevis på att jag gör nån jävla skillnad. För just nu, när jag läser igenom rad efter rad av text och ord så blir allt så fruktansvärt menlöst. Och inuti, bakom all den här omtänksamheten, bakom viljan att vara till lags, bakom viljan att duga, höra hemma, passa in någon jävla stans någon jävla gång..ja, där, där finns det ett sting av medvetenhet om hur menlösa alla mina handlingar är och hur litet de spelar roll i längden.Mitt huvud är mitt fängelse; mitt huvud är min flykt.


Människor pratar, pratar och pratar och det går in i mig och skär mig tvärs itu, det hugger hur existentiellt meningslöst det är. Och det är inte dödslängtan; herregud, om jag ändå hade vett att längta efter döden. Jag vet just inte vad jag längtar efter men jag vet att det inte fungerar längre; allt måste omläggas och byggas om och myndigheter måste ringas, fixas, administreras, ordnas, hela jävla skiten! - ingenting är ju rätt och det spelar ingen roll, mina ansträngningar duger inte. Mina känslor duger inte. Mitt liv duger inte.När jag sitter på klubben med några vänner kommer en karl fram och sätter sig, först frågar han och jag nickar stumt. Sitt var du vill. Skitsamma.Han undrar vad jag heter och han berättar att han jobbar som VVS-montör och jag tror att han har en utläggning på 45 minuter om sitt jobb som jag inte direkt lyssnar på, jag vill ingenting. Jag sitter där."Jag skulle vilja ta med dig till baren. Och så får du välja precis vad du vill, precis vad du vill" säger han och försöker le på något corny sätt som mest får mig att vilja kräkas."Bara så du vet" säger jag. "Vi kan ta det här med en gång för att bespara dig och mig tid. Jag kommer inte att knulla med dig för att jag pratar med dig. Och jag tar normalt sett inte emot drinkar från folk eftersom det är underförstått vad det är som förväntas av mig då" säger jag. "Så, hade du tänkt att charma mig med tequila, tänk om - för det ger dig ingenting. Jag är inte hälften så intressant som jag ser ut i dina rätt onyktra ögon. Faktum är att det kan sammanfattas så här; Tro mig - jag är inte värd det" avslutar jag."Du var den mest intressanta person jag träffat. Nu måste jag få bjuda dig på en drink!" fortsätter han hänfört. Jag slår ner blicken och ber att få bli kremerad levande eller nånting."Visst" resignerar jag och följer med till baren. han beställer sambuca och öl. Jag dricker och han berättar att han kan prata finska. Jag finner precis allt han säger så sabla ointressant och man kan fråga sig; varför står jag där? Varför går jag inte? Jag orkar inte ens vara förbannad på mig själv.

Lite senare i rökrutan tilltalar jag hans kamrat som just äntrat hörnan. Han fräser åt mig "Stick för fan din jävla bimbo". Jag känner hur sambucan börjar bubbla upp adrenalin i mig, det fräser och ryter till i mig. Jag ser på honom."Vad sa du?" säger jag lågt."Stick för fan" fortsätter han, det äckliga lilla aset. Vem FAN tror han att han är? Men å andra sidan, debatterar min goda sida - det är inte värt det."Du får hemskt gärna döma mig. Men gör det för helvete inte högt. Vad du tycker om mig är din ensak, ditt problem och din huvudbry. Du känner mig inte men det kvittar faktiskt för du kommer inte få lära känna mig heller. Vakta din tunga" varnar jag."Vad ska DU göra åt saken? Va?" han hånar mig. Öppet. Jag känner hur knytnäven vitnar. Jag behåller dock lugnet."Du ska vara så glad att du inte mötte mig för ett år sedan" sa jag. "På den tiden tyckte jag fortfarande att det var värt att debattera ner och nita sådana som du. Nu vet jag bättre." säger jag. Loo för fan, lägg band på dig själv men det är för sent."Ska en väck liten bimbo komma och tala om för mig att hon ska nita mig? Fitta" väser han och ser på mig. Vi är omringade av krogbesökare och vakter, än så länge är diskussionen på en så låg nivå att den inte uppmärksammats av övriga."Men för fan!" slår jag ut, uppgivet. "Spöa mig då. För fan, döda mig medan du ändå håller på. Du gjorde mig en jävla tjänst, fattar du? jag har för helvete bara väntat på att någon tillräckligt modig jävel av din sort ska rycka fram en jävla stilett och göra slut på skiten. Jag bara väntar på att någon av er verkligen ska våga hålla det ni hotar med. Att ni verkligen ska hålla måttet och göra historien kort. Så gör det då, vad fan väntar du på?" hasplar jag ur mig och inser att det ju är precis så det är. Han tittar på mig. Jag släcker cigaretten och går. Jag rycker på axlarna. Jag blir nästan besviken, men inte överraskad över att han inte kommer efter. Jag går in igen.

Jag går upp på dansgolvet och förlorar mig själv en stund. Jag kliver av dansgolvet fem i fem och återigen ; vakuum. Mörker. Total jävla menlöshet.Fikar efter krogen med P, M och J. Vi dricker kaffe och löser ett korsord."Loo är den mest party tjej jag känner" förkunnar P och jag ser ner i min kaffekopp. Hjärtat stannar till litegrann då och då. Det känns som om jag väntar på att jag ska dö. Det kanske kan få vara slut någon gång.För alla ljuger, bedrar och intrigerar i känslospel och ingen tar nåt på allvar, det är bara skit. Ingenting är äkta eller intressant för allt är så förgängligt. Jag läser "de ensamma pojkarna" på tunnelbanan och skrattar för mig själv. Jag börjar fly igen. Bra Loo, fly från skiten. Fly från allt som gör ont, stick bara. Vad fan har du för val? Vad hade du att tillföra förutom provokativ text? Ansvar, ansvar och uppgifter samlas på hög och dag efter dag tänker jag att ingenting kan vara värre. Jag orkar inte ens träffa mina vänner för jag vet inte vad jag ska säga till dom. Jag vill inte prata med familjen för jag måste blockera ut dom innan tiden är inne. Jag ser hur allt bara DÖR omkring mig och jag kan inte göra ett skit åt det!

Fattar ni! ALLTING BARA DÖR och alla människor du kommer att älska kommer att lämna dig, så hur fan kan det vara värt det? Jag är bara den här jävla menlösa idioten som godtroget svalt lögn efter lögn.Det gör ont. Allt gör ont. Varje dag åker jag med tunnelbanan som mitt ex rent presumtivt kan åka med, och jag vet att han åker vid den tiden och jag ber att jag inte ska stöta på honom för jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag sitter och tänker tillbaka till den tiden då jag hade en tillvaro som jag fick vara med och välja. På den tiden då jag var älskad och förstådd , åtminstone delvis, och till den tiden då jag inte förstod något av det här, jag bara levde det och det räckte.Jag vill inte vara så här vid 25 års ålder och jag vill inte leva mitt liv i en tablettdimma för då är det inte verkligt. Jag vill inte nå fram till samma sjuka slutsats gång på gång och jag vill inte kväva in tårar för att förvandla dom till ilska längre.Det är inte ert fel; det är ingens fel. det är inte någots fel. Det bara är.Och hur jag än vill härifrån så fortsätter jag. Men när jag huttrande promenerar lundagatan upp klockan nio på morgonen, i ett dimmigt öde stockholm, med tunga ben och smärtande bröstkorg-Då tar varje steg emot och varje liten muskel i min kropp skriker efter att få slappna av, få lugna sig, få känna trygghet. Jag virar in mig i min mörka filt och stirrar på cd-skivan jag fick vid entrén för att jag var en av de första 50 besökarna och tänker att jaha, det var det jag fick alltså. Människor går hem med vackra minnen och bedövade sinnen. Jag går hem med en bit plast i handen, och ett organ som sakta förvandlas till sten i mitt bröst.Det är inte så här det ska vara. Om jag bara aldrig fick smaka på den andra sidan av verkligheten. Om jag ändå hade sluppit se vad jag KUNDE få.

Då hade jag aldrig gått där, kall och livlös, på lundagatan klockan nio en lördagmorgon och önskat att jag var död.