I den bästa av världar
Jag fick svar på varför läkaren ställde så många tokiga frågor. Efter någon timme kom han och kuratorn in i rummet. Jag anade oråd. Fett med oråd. Jag tänker bara skriva det här rakt ut nu, det finns ingen anledning att knussla om detta. Jag har inte varit stark nog att skriva det tidigare.
De talade om för mig att jag inte kan botas. Min sjukdom är inte botningsbar. Det finns ingenting man kan göra förutom att "hejda" den genom att ge mig cellgiftsinjektioner en gång i veckan. Jag har ungefär ett år kvar, more or less. Till sommaren kommer jag förmodligen att bli väldigt sjuk och jag har inte mycket till chans att överleva det här. Alls.
Nu gäller det att försöka göra en mormor. Att försöka överkomma detta trots all den här skiten, och att hitta en styrka inom mig som gör att jag lyfter som en fågel fenix och gör mig av med cancern. Jag kan inte ens säga hur ledsen jag är. Hur knäckt jag är. Hur jävla ont det gör. Hur rädd jag är för att dö, lämna alla bakom mig, för det är jag. Jag kan inte ens sätta ord på hur panikslagen jag är, och det säger väl allt.
Jag vill inte lämna alex bakom mig. Jag vill inte försvinna! Jag vill inte!
Det är en mörk tid nu. Jag ringde till Liselott och grät. Jag ringde till LillaMi och grät. Många får inte reda på detta förrän nu, jag beklagar så innerligt att ni blir tvungna att få reda på det så här men jag klarar inte av att ringa och berätta för jag gråter bara, hejdlöst. Jag klarar det verkligen inte. Jag har inte styrka nog att tala om för så många att jag är döende.
Jag vet inte hur länge jag kommer att leva med det här. Jag vet inte hur lång tid jag har att räkna med.
Jag klarar inte ens av att skriva det här utan att blöta ned tangentbordet.
Jag önskar att jag kunde skriva "I will survive" men jag har inte den styrkan just nu.
Inlägg
