Att ge tillbaka - SÖKES: Vinterjacka! HJÄLP fröken Gonzo i vinter!

(Detta skrev jag igår, men det publiceras idag tillsammans med mitt EGENTLIGA inlägg, som kommer att återkomma med jämna mellanrum tills målet är uppfyllt, se nedan!)

- Skrivet 9 Oktober -

Idag bråkade jag något otroligt med min mor i telefon. Hon hade inte hört av sig på så många dagar igen, och jag blir alltid orolig för henne då. Det sitter inpräntat i mig att ta hand om henne och se efter henne, det har jag gjort sedan jag var liten. Vi pratade och hon exploderade på mig, fullständigt. Jag hade trott att hon hade blivit "frisk" igen vid det här laget, fått tag i pengar och skaffat sig sitt heroin så att det gick att tala med henne, men där hade jag fel. Jag hade glömt bort precis hur sjuk hon blir när hon inte får opiater i sig. Jag har forskat i det där och läst en del vetenskapliga texter som berör just det - mamma är inte den första eller enda schizofrena personen som självmedicinerar med opiater, omedvetet. Opiaterna tar ner en stor del av hennes manier och det där omedelbara vansinnet hon styrs av när hon inte har droger i kroppen. Jag vet inte vad som är värst, att hon petar i sig gramvis med heroin och riskerar en överdos varje levande sekund, eller att hon som nu, går ner sig så hårt och får varbölder över kroppen som hindrar henne från att skaffa pengar, så att hon kan få tag i sitt heroin och bli trevlig och snäll mamma igen.

Hon är vidrig när hon är bara sig själv, regelrätt elak, hon muckar gräl precis hela tiden och kallar mig saker vid namn som jag helt ärligt inte vill nämna här. Hon tar upp det där med microchipsen hon har "inopererade under huden" - det är märkligt det där hur så många schizofrena har samma vanföreställningar över hela världen oberoende av varandra. Ibland vet man inte vad man ska tro. Sen är det det här med att hon är Anastacia, den sista arvtagerskan till det ryska imperiet och hon är kidnappad hit från ryssland som liten flicka, av SÄPO, diverse nazister, en massa högt uppsatta toppar i världens näringsliv och lite av varje. Orsaken till denna kidnappning skall enligt henne vara politisk och det är en riktig smörja av krig och vapen och atombomber och inblandade så man blir helt snurrig av att försöka hålla reda i det hon berättar. Det är morbida historier om hur hon är jagad och bevakad 24 timmar om dygnet av män som hotar henne, och så har hon en radiostation i huvudet där hon hör främmande människor ("militärer" enligt mamma) kommentera allt omkring. De talar både till henne och till varandra så att hon hör. Ja, ni hajar, det är den vanliga schizofrenin, för er som är bekant med den sedan tidigare är det här inget nytt men för nykomlingar vet jag att sådana här historier kan bli väldigt magstarka och morbida, ologiska och.. sjuka. Jag har själv 10 års erfarenhet av dem nu, ingenting förvånar mig. Jag har slutat säga emot henne för många år sedan. Men när hon bara vill bråka blir jag arg. På både mig själv, som aldrig lär mig vilket egocentriskt, elakt svin hon faktiskt är och att jag aldrig lär mig att det är drogerna som gör henne snäll, hennes odrogade jag har bedragit och ljugit och stulit från mig i hela mitt liv för att få pengar till drogerna. Dagens samtal slutade med att jag bara skrek åt henne och tappade besinningen, precis som vanligt.

Jag jobbar intensivt på del II ur "Långsamt" som jag publicerade första delen ur i senaste inlägget. Jag är oerhört tacksam för alla fina kommentarer! Vad kul att ni vill läsa mer, och roligt att ni ger feedback. Jättekul! Om det här experimentet går väl så kommer jag att publicera fler; jag har ofta flera saker "på gång" samtidigt och det kliar ständigt i fingrarna efter att få berätta. Människor jag möter varje dag och intryck från det dagliga och just nu tradiga livet ger mig längtan efter fantasivärlden i mitt huvud, där saker och ting faktiskt händer och där människor agerar på känsla. Ofta får jag en bild av en person när jag är ute och går, en person som jag skulle vilja gestalta, som i fallet med Ninja Li. I hennes fall var det hennes namn som liksom bara kom till mig - ett starkt och kraftfullt namn som antyder så mycket. Jag jobbar på för fullt här,men jag har städat hela lägenheten idag också och tvättade halva natten igår, så ha lite överseende. Just nu njuter jag av ett rent hem, ett vackert hem. Wow!

Om jag bara kunde illustrera berättelserna vet jag att de skulle kunna bli än mer kraftfulla, men jag kan inte rita med datorn som arbetsverktyg och jag har ingen scanner. Jag hoppas att mina ord ändå kan forma de bilder hos er som jag hoppas få forma. Att få vara med och skapa en fantasivärld åt andra har alltid varit min drivkraft. Att få berätta en saga och fånga, trollbinda eller bara beröra. Det är trots det jag lever för och jag behöver egentligen inte mer bekräftelse än en publik på en person som lyssnar eller läser. Från min fantasivärld till din, del II kommer snart!

För er som missat det så kan jag återigen flagga för att jag stängt av kommentarsbegränsningen för anonyma. Alltså; vem som helst kan kommentera i bloggen nu, oavsett om du har google-konto eller kommenterar som Anonym. Detta eftersom jag inte längre upplever någon hotbild mot mig i bloggen och eftersom många som kanske vill kommentera eller ställa frågor inte orkar skaffa sig ett google-konto bara för att skriva en rad. Det förenklar för oss alla. Kommentargranskningen är dock fortfarande på, men det är bara för att rensa ut spam, och för att hindra att folk går fullständigt bazookas. Jag är trots allt mamma och har ett förebyggande tänkande nu för tiden! Det är ingen idé att låta barnen hitta på precis vad de vill, det slutar inte bra. Folk får storhetsvansinne och börjar skriva helt sjuka grejer. Alla kommentarer godkänns dock så länge de inte innehåller spam eller hot. Jag är inte rädd för kritik, men tycker faktiskt inte heller att jag ska behöva ta precis vad för skit som helst och bråk föder i regel mer bråk.

På sistone dock, har jag svämmats över av fina kommentarer i bloggen från både nya och gamla läsare - jag är oerhört glad över hur mitt läsarantal stigit den senaste tiden! Jag har också fått en drös med mejl som jag försöker hinna med att besvara - har ni frågor eller tankar är ni välkomna att skriva, jag brukar försöka besvara alla mina frågor offentligt i bloggen för alla att läsa om man inte uttryckligen skriver i mejlet att man vill behålla konversationen privat, eller om brevets natur tycks vara sådant att det handlar om brevskrivarens egna personliga liv och tankar. Jag har ingen önskan att hänga ut en ledsen brevskrivare som letar efter någon form av råd. Men jag skulle vilja dirigera om mejltrafiken lite med tanke på att min hotmail får så mycket spam och skit, så har ni mejlat mig på sistone och inte fått svar - mejla om till L.Lonnroth(@)gmail.com (ta bort parenteserna och foga samman, jag försöker undvika spambots) så ska jag besvara dina frågor, anonymt eller inte, så snart jag kan! Jag har några läsare därute som väntar på svar - oroa er inte, jag kommer att svara, det kan bara bli lite mycket ibland.

Om man vill ha mer personlig kontakt med mig är man också välkommen att adda mig på Facebook. Jag finns självfallet under mitt för och efternamn, Loo Lönnroth, men har begränsat insynen till mitt konto från anonyma besökare, detta av den anledning att jag vill hålla koll på vem som, så att säga, håller koll på mig. Om man är en läsare och söker statusuppdateringar från mina sjukhusvistelser, vill se bilder eller bara vill skriva en rad, skicka en kompisförfrågan och skriv i meddelanderutan att du är en bloggläsare, så accepterar jag självklart din inbjudan! Jag brukar neka spontana kompisförfrågningar från människor jag inte hört talas om eller som inte skriver varför de vill bli kompis annars - speciellt främmande snubbar. Jag hajar faktiskt inte varför man sitter som snubbe på facebook och skickar random förfrågningar till brudar för att typ ragga. Skickar man en förfrågan utan att skriva ett mejl eller hasta ner en rad i meddelanderutan blir man alltså inte accepterad, så glöm nu inte att plita ner att du är läsare så att jag kan släppa in och kategorisera dig! För mig är FB ett socialt nätverksverktyg och en verklig förteckning över vilka som känner vilka och är ihopkopplade, inte SprayDate. Jag tycker dock inte att jag vill hindra eventuella läsare från att ha personlig kontakt då jag ju faktiskt tror på att komma närmare min publik som ett led i mitt sociala nätverkande. På väg mot målet, bry sig om sina fans och all that jazz.

- Skrivet 10 Oktober -

Vilken energi jag har haft idag - helt otroligt vad fint det är här hemma. Dammtorkat, skurat golven, tvättat, gnott och slängt en massa skräp, vikt tvätt och bytt ut lite prydnader. Jag älskar att få orken att skapa och bygga runtomkring mig. Göra hemmet klart för visning, titta, så här lever vi, dessa är våra färger. Inbjudande, färgfullt, rent och med rätt ljussättning, då trivs jag och kan skapa precis rätta stämningar för skrivande och annan skapande verksamhet. Ingenting blir gjort i ett skitigt hem. Dessutom ska jag läggas in på Torsdag för nya cellisar, och ville ha Alexanders kläder redo så att han verkligen får med sig ordentligt med sockor och långärmat, jag hade så mycket som inte blivit tvättat på så länge - som om att ge honom nya kläder all over again. Sen har det ju köpts litegrann på sistone också, det lilla jag haft råd med. Alla inläggningar ruinerar mig. Jag har aldrig varit så fattig, jag har inte ens råd att köpa mig en vinterjacka med de egna pengar jag fått. Liselott kom med en sponsring för att hjälpa till för några veckor sedan, hon är helt otrolig som bara ger på det sättet, så osjälviskt och jag får dåligt samvete direkt. De pengarna gick dock till oväntade räkningar, så jag hoppas kunna lägga undan till nästa månad, kanske jag kan vaska fram en vinterjacka då.

Det är inte lätt att leva på 3000 kronor i månaden, men det går. Det är bara det att man inte har råd med något till sig själv och när säsongerna skiftar blir det kaos i garderoben. Förra årets jacka hade kunnat användas om jag hade någon, jag är inte picky - jag vill bara vara varm. Men den sjöng på sista versen och fick gå hem till soprummet under en sommarrensning. Jag blir så otroligt avundsjuk på alla som höstshoppar nu, och jag kan inte förstå hur folk har råd att köpa så härliga kläder, som lever på absolut existensminimum. Om ni trodde att man hade lazy days och fick fet plånbok av att vara sjukskriven så hade ni verkligen fel - jag får betala mina inläggningar själv och det är faktiskt skitjobbigt.

Men jag ska inte gnälla över pengar och fattigdom. Det finns de som har det värre. Jag har tak över huvudet, ett hop-plockat hem av fynd, ett friskt och vackert barn, jag har råd att äta varje dag och jag har råd till bredband. Det är däremot också allt. Jag har däremot inte råd med TV (ComHem och boxers basutbud kostar trots allt minst 139 kronor i månaden, jag har inte det, jag har inte råd med TV-licens heller så därför använder jag inte TVn, har ingen digitalbox och alla reagerar alltid på det), jag har inte råd med fast hemtelefon och jag har sannerligen inte råd med några nya höstkläder åt mig själv. Alla mina rengöringsprodukter till hemmet får jag sponsrat av pappa, jag har inte ekonomi för att köpa en ny säng åt Alexander heller, som jag så gärna velat ge honom då jag anser att han är för stor för spjälsäng nu, jag har tittat ut en Växa-säng åt kotten men vi har bara inte råd.. och det känns.. uselt, att gå och känna att man trånar efter en tröja för 189 kronor som man vet att man kommer att få fortsätta tråna efter, och det känns surt att behöva cutback på allt för att ha råd till det absolut viktigaste.

Hjälp Mrs Gonzo i höst och vinter! LÄS NEDAN!

Ekonomi är ett helvete, och jag sliter verkligen för att få allt att gå ihop. Jag köper ingenting som inte är absolut nödvändigt och ändå är jag panta-burkar-fattig den 14:e varje månad. Jag drar in på allt, precis allt, och känner hela tiden att jag så gärna vill köpa alex den där sängen, jag vill ha den där klädseln till min soffa från IKEA för 699 kronor och jag skulle så gärna vilja ha en riktigt snygg och framför allt varm vinterjacka. Det råkar inte vara någon därute som känner sig lite Florence Nightingale?

SÖKES: Varm vinterjacka, gärna trekvartslång till knät i en snygg färg (grönt, turkos, rosa, vitt, svart?) och med luva - mycket viktigt! - sökes med ljus och lykta, strl M eller 38/40. Jag vill helst ha ett mer figurnära plagg - upp-puffade dörrvakts-looken är inte min grej. Egentligen är jag inte så kräsen, men om jag fick ha önskemål eller ge en bild av vad jag själv skulle ha köpt så skulle det låta ungefär så som ovan när jag frågade efter den i butiken. Jag vill inte ha riktiga pälsdetaljer (om päls så föredrar jag alltså syntetisk päls, kanske jag skall förtydliga) och jag ser helst att jackan är i ett syntetiskt material då jag inte anser det nödvändigt att djur skall behöva sätta livet till för att värma mig, speciellt inte under de förhållanden som djuren plockas levande eller går igenom tortyrliknande ritualer för att puffa upp en jävla Canada Goose, liksom.

Råkar du ha någonting sånt här liggande i en vrå? Undrar du om det finns någonting du kan göra för mig? Enkelt - ge karma - ge bort din jacka! Det här är nog det konstigaste inlägg jag någonsin skrivit. Faktum är att jag aldrig tiggt i min blogg tidigare, men jag är bara ärlig, det här är min verklighet just nu. Så här illa är det faktiskt. Jag ger er mitt liv och min vardag ändå, det här är inte utpressning, får jag ingen jacka så tänker jag inte sitta här och sura. Men jag ägnar tusentals timmar åt att skriva i den här bloggen, nu är det dags att försöka utnyttja den. Om min blogg kan, inte bara liva upp er vardag utan kanske även värma min snippa i vinter, ja, det vore ju faktiskt kanon, sicken mångsidig blogg man har! Sitter du på ett företag som känner att ni gärna vill låta Fröken Gonzo / Social Ingenjörskonst gå runt i just ER jacka, kan jag ställa upp som reklampelare åt er, och jag kan absolut tänka mig att offra ett blickfångstungt utrymme på bloggen till Ert företag, inte bara en länk - utan ett fast reklamutrymme. Ni vore i sådana fall det första företag som fått plats här i bloggen - som ni vet så har jag reklamfri space här, men jag är beredd att göra ett undantag för ett klädrelaterat företag. Jag har ett fast och jämnt stigande läsarantal, det finns full statistik på både uppskattat bloggvärde och besökarstats i min länksamling till höger här i bloggen. Det är bara att mejla om ni har några förslag på hur Fröken Loos Vinterjacka 2009 skall ta sig hem till mig. Privat, företag - jag är dig evigt tacksam och framför allt kan jag erbjuda dig något tillbaka!

- Även Alexander behöver en ny jacka / overall i vinter. Något varmt i en sprakande färg och storlek 92 / 98, något som håller värmen innanför och snön utanför är hans önskemål. Har ni något åt ungen som håller mig vid liv - se kontaktuppgifterna nedan!

Om du vill hjälpa mig med min eller Alexanders jacka - mejla till ( L.Lonnroth@gmail.com), och släng fram ditt förslag! Jag är med på nästan allt och jag har som sagt reklamutrymme för både privatpersoner, bloggare och företag att byta med, samt min oerhörda tacksamhet och ett ökat karmakonto on your behalf. Så vad fan väntar du på? Hjälp en medmänniska redan idag! Även om du bara har en härlig idé (typ starta en insamling, skramla bössa på torget, etcetera) så är ALLA mejl välkomna. Det kanske är just Ditt brev som leder till en varm Loo i vinter? Eller en varm Alexander? Vad väntar du på? Give something back till Din favoritbloggare, hjälp en medmänniska.

Jag kommer självfallet fortsätta ge Er Social Ingenjörskonst - Den enda blogg Du behöver - i många år framöver.
Men det här är chansen för dig att visa ditt stöd! Så, vi hörs och syns snart igen. Nu ska jag redigera lite på del II ur Långsamt. Kanske kommer den upp sent ikväll!

Att göra slut

Jag har fattat ett enormt jobbigt beslut.
Det här har varit på G väldigt länge och jag har bara letat efter styrkan att göra det. Jag vet inte hur jag ska genomföra det heller, helt ärligt är jag så vilsen i det här och det gör fruktansvärt ont att göra det. Men jag måste. För min och Alex skull. För den här personens närvaro kan kosta mig Alexander. Och det får inte ske. Någonsin.

Jag ska "göra slut" med min mamma. Hon måste ut ur mitt liv. Permanent. För hon försöker ta sig in igen. Nu finns det ingenting mer jag kan göra för henne. Hon höll på att kosta mig allt jag hade i somras. Nu måste det ske. Ingen återvändo.

Jag kommer aldrig kunna förklara för henne varför jag gör så här, för hon lever inte i samma verklighet som vi. Jag kommer aldrig att kunna förklara för en paranoid schizofren heroinist att hennes liv påverkar mig negativt. Att lögner, missbruk, kanyler, sprutor och pundarsnack inte fungerar i vårt liv. Att det inte hör hemma i en ettårings vardag. Jag kan inte förklara för henne så att hon förstår att hon inte får komma hit något mer, aldrig mer, och ta över i mitt hem som hon gjorde innan jag åkte in på familjehem. Jag kommer aldrig, aldrig att kunna få henne att förstå att hennes leverne kan kosta mig mitt liv.
För ni förstår, schizofreni i kombination med beroendesjukdomen gör en människa till någonting helt annat än det vi "vanliga" människor är. Inga logiska argument håller. Jag ska försöka förklara här så gott det går.

Om jag säger till min mamma att "Mamma, du kan inte vara här, för samhället accepterar inte att man tar heroin framför barn och använder sprutor, det måste du förstå. Och du kan inte bo hos mig eller spendera tid hos mig eftersom du är missbrukare och ditt liv går ut på att skaffa heroin så att du inte blir abstinent, vilket inte är min tillvaro. Jag har barn nu. Du kan se till att jag blir av med alexander" så säger hon "Men lilla gumman. Jag har LICENS på opiater (Vad fan nu det är. Detta existerar bara i hennes eget huvud) och jag har en sten som trycker i min hjärna och det ger mig smärtor (detta existerar också bara i hennes fantasi) och microchips inopererat av SÄPO under min hud (hon tror verkligen att det är så) Jag blir sjuk om jag inte får min medicin, det vet ju du. (Annars blir hon abstinent och detta kallar hon för "dödssjuk". Håller med om att hon är sjuk och ett monster som abstinent men vi har inte samma uppfattning om sjukdomen).Dessutom är jag resistent mot opiater (lustigt att hon säger det. Om hon vore resistent skulle de ju inte fungera?) och förresten så är jag inte som pundarna som tar för att bli flummiga (lögn)."

Hon har miljontals ursäkter till att leva sitt liv dels som en levande död som prostituerar sig för pengar till droger, hon har miljontals förklaringar och hemska historier om varför det är så som det är och hon har miljontals ursäkter till varför hon "måste ha" sin medicin. Hon har inga som helst skrupler när det gäller plats, tidpunkt eller sällskap om hon måste "ta sin medicin" so to speak. Hon kan ta framför barn och gamla om det är så. Hon letar ofta upp trappuppgångar och hissar och sätter sig där och silar. Detta är verkligheten för en hemlös och psykiskt sjuk tung heroinist idag. Vart skulle hon sätta sig? Var skulle hon bo? Samhället är inte format för henne och hennes likar. Och det ska vi nog vara glada för, för om alla vore heroinister vore det verkligen inte ett vackert samhälle.

Det ÄR synd om min mamma. Hela mitt liv har jag också blivit utsatt för tryck utifrån. ALLA har kommit till mig. "Varför gör du inte något åt din mamma?" som om det var JAG som hade fött henne! Jag har försökt allt i tio års tid men ingenting hjälper. Hon är inte kopplad till någon psykiatri, hon vägrar. Psyk kan inget göra. Noa kan inget göra. Inget drogteam kan hjälpa till. Jag har snackat så mycket med alla jävla team som finns att jag kan förnamnet på dem alla men ingen kan göra något åt en människa som är för sjuk för att leva normalt och fatta egna beslut men för frisk för att anses psykotisk och farlig. Tvångsvård hjälper inte. De måste vilja själva. Och man kan heller inte tvinga en person så länge den inte är en "fara för sig själv eller andra". Just den meningen är väldigt luddig vad den egentligen innebär. Att stoppa i sig åtta-nio kabbar heroin om dagen tycker jag lyder under begreppet 'Fara för sig själv' men det hela handlar om att hon inte vill ha hjälp. Hon har INGEN sjukdomsinsikt, alltså, hon förstår inte att hon är sjuk. Hon tror att rösterna i huvudet och microchipsen och allt det om att hon är sista arvtagerskan till ryska imperiet är på riktigt. Lika sant som att jag sitter här. Hon är ÖVERTYGAD om att hon har en sten som sitter i någon absurd del av hjärnan och det här är väldigt vanliga paranoior hos schizofrena. Det finns ju som ni vet olika sorters schizofreni. Alla schizofrena har alltså inte flera personligheter, som är den vanligaste missuppfattningen. Schizofreni är ett samlingsnamn för en sjukdom som kan ta sig många uttryck.

Det som är allra mest komplicerat i hennes fall är att hon är flerdiagnosperson. Hon har dels ett allvarligt, mycket mycket allvarligt må jag understryka, missbruk. Ovanpå det har hon den förbaskade schizofrenin, som är en i många fall obotlig sjukdom. Det finns inga supermedel för den här sortens tillstånd, det är en komplicerad medicinsk process och det måste testas individuellt. Man kan lindra tillståndet men inte bota det helt. Mamma är såpass långt gången i sin sjukdom att det helt styr hennes liv tillsammans med drogen. Drogen har förvisso styrt och ställt med henne sedan hon var tonåring. Drogen har ett fast grepp och hon är på många sätt en klassisk heroinist.
Men hon får inte vara ens i utkanten av mitt liv längre. Jag känner hur jag måste göra det här nu. Jag har samlat styrkan att hålla mig drogfri, jag håller på och ska sluta röka, jag har slutat helt med droger sedan ett bra tag nu och jag är på väg att skaffa mig ett independent liv. Det är dags att säga hejdå till en person som gjort mig väldigt illa, men som också fött mig. Vilket gör det här så svårt. Så svårt.
Det finns en mamma därinne som älskar mig. Men den kärleken, den använder hon på fel sätt. För oavsett om hon är sjuk eller inte, så innebär hennes knarkande en risk för mitt barn. Och hon vill inte se det. Hon har inga normala vänner kvar. Ingenstans att bo. Ingen familj. Och nu har hon inte mig heller. Men jag måste intala mig att det här är det bästa. Jag kan inte rädda henne. Jag kan inte hjälpa henne.
Jag kan inte.
Så det här kommer göra ont.
Jävligt ont.
Jag stålsätter mig för nådaskottet.

Bild: Jag & Mamma. 2006 är bilden tagen. Just på denna bild är hon väldigt svullen i ansiktet och väger dubbelt så mycket som hon gör idag. Idag är hon utmärglad och härjad, samt har färgat håret svart igen. Blicken är dock densamma när hon är flummig. Det här är en av de bilderna jag har på henne när hon är just flummig, vilket är en syn jag mår väldigt dåligt av. Var så vänliga och kommentera inte min mammas blick. Jag VET hur hon ser ut.
Jag har min mors tillåtelse att publicera bilder på henne i min blogg. Hon har tidigare sagt "Jag bryr mig inte om vem som ser mig i din blogg. Vi är familj" så jag går efter det. Om hon däremot skulle ta kontakt och vilja ha bilderna bortplockade skulle jag naturligtvis göra detta. Jag går däremot på vad hon sagt om bilder tidigare. Hon är alltså inte tillfrågad i detta speciella fall men överlag. Hon vet heller inte vad jag skriver i min blogg.