B15- Möte & Personlig Reflektion

Idag hade min representant möte med representanter från B15, bland annat den där skittrevliga läkaren som kom in med sex pers och ställde detaljerade frågor om mitt privatliv när de misstänkte att jag tagit droger, ni vet. Jag menar inte att på något sätt dra upp gamla sår eller fortsätta debatten, men eftersom jag frivilligt valt att inte närvara vid det mötet, vill jag ändå ge min syn på saken, och bemöta några av kommentarerna representanterna gav. Observera att detta på intet sätt är en form av vidare kritik och ej heller är detta en provokation för vidare diskussion. Jag råkar bara veta att det är många berörda som läser det här, och eftersom skrivande är en av mina ventiler, och det här är min blogg, och det är mig det handlar om, så tycker jag mig ha rätt att komma med avslutande kommentarer trots att jag valt att inte närvara på mötet. Jag skall förklara varför här omedelbums:

- Jag valde att skicka en representant till mötet som förde min talan eftersom hela situationen fått mig att känna mig kränkt, nedtryckt och misstänkliggjord. Det är inte första gången och det lär inte bli den sista. Jag orkade bara inte. Det känns som om gränserna mellan människa och människa har suddats ut enkom för något jag gjort för tre år sedan, och det kan väl ändå inte vara särskilda regler för särskilda sorters människor? Det Sverige jag lever i proklamerar Alla Människors Lika Värde, och ni har väl ändå inte särskilda behandlingsformer för Judar, muslimer, människor boende i Täby eller Statsministern själv? Under mötet framkom att berörda parter "inte vet hur man ska behandla / göra med f.d missbrukare" och det är nog precis där vi finner pudelns kärna. Man gör det hela större än vad det är. Helt ärligt så tror jag att berörda läkare hänvisar till okunskap med en mun full av honung enkom för att slippa fler obekväma möten och för att "lugna ned" en situation som faktiskt fått mig att må rent utsagt skitdåligt.

För vad det nu är värt: Jag tycker faktiskt inte att det håller att sitta på ett möte efter incidenten i fråga och inför mina myndighetsrepresentanter referera till att "nej men åh, vi visste minsann inte hur vi skulle hantera den här situationen så när vi misstänkte henne för att vara påtänd så började vi först med att diskutera med hennes far bakom hennes rygg, och bad honom att inte säga något till henne eftersom vi inte sysslar med öppenhet här och sedan, för att liksom idka lite skrämseltaktik så tar vi in ett helt läkarlag med vitrockar och korsförhör henne med myndighet i rösten, intalar henne att hennes åsikt som missbrukare egentligen inte räknas, och ställer henne personliga frågor för att se om hon fails under questioning. Sedan gör vi tvärtemot vad vi är instruerade och ger henne inte ens en chans att bevisa att hon är drogfri". Vem som helst hade tagit åt sig personligen av den typen av behandling, och det roliga i kråksången är att B15 under mötet ställde sig mycket oförstående till att jag efter detta kände mig överkörd, och hänvisade, som ni vet, till "Oh men vi vet ju inte hur vi ska göra i sådana här lägen".

Ursäkta att jag kommer med en så krass liknelse, men det är som att upprepade gånger örfila upp och fysiskt bestraffa grannens barn som 3 år tidigare stulit godis ur en butik och tagit sitt straff för det hela, eftersom man 'misstänkt' barnet för att eventuellt ha snattat en gång till. För att sedan be om ursäkt till, inte barnet, utan barnets föräldrar med hänvisning till sin egen okunskap om hur man egentligen "hanterar" tjuvaktiga barn! Naturligtvis utan att någonsin ge barnet en möjlighet att bevisa sin oskuld. Skillnaden är att få skulle gå så långt som att fysiskt bestraffa ett barn i dagens Sverige, men anledningen till att jag gör just den liknelsen är för att det var just så jag kände mig då jag blev förhörd och bestraffad utan möjlighet att få bevisa min oskuld. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam, utsatt och kränkt som när en manlig, naturligtvis mycket myndig och manligt aggressiv personlighet, korsförhör mig i mitt eget rum inför fem, sex AT-Läkare, utan att ha minsta jävla koll på vem som hanterar mina drogtester och utan att ens försöka på förhand ta reda på hur man brukar hantera sådana här lägen. Det förvånar mig att den sköterskan som påstod mig vara så "personlighetsförändrad" den berörda kvällen inte själv ställde sig upp och uttryckte anklagelserna. Det hela luktar 1600-talets häxprocesser; någon har hört något från någon som eventuellt kan ha sett något, och istället för att undersöka det hela då det faktiskt sker, komma med luddiga anklagelser i efterhand som den anklagade kvinnan (naturligtvis, vad annars?) tvingas bemöta och motbevisa, (för det är ju alltid upp till häxan att bevisa sin oskuld, inte upp till domarna att bevisa hennes skuld, så är det ju) så går det hela vidare till nästa dag då den manliga domaren och hans dömande posse, ställer sig och argumenterar med kvinnan för att få henne att mjukna och 'erkänna' sitt brott. Skitsnyggt, jag applåderar! Och detta, allt detta, för att en canceravdelning, som pumpar i folk så mycket morfin och imovane att det sprutar ur öronen på dom, får en nyck över en person som de uppenbarligen fått lite förutfattade meningar om, och tvärvänder för att agera bakvänd drogmottagning!

Ni kanske tycker att jag tjatar om det här, men jag har också rätt till min åsikt, och det enda sätt jag har att ventilera den på, och detta är trots allt sverige med sin press-och-yttrandefrihet, vilken vare sig B15, droger eller ej, eller någon annan kan ta ifrån mig. Jag har rätt att kommentera vad jag upplevde hände och att jag, precis som ni, faktiskt inte går på honungsgulligt bullshit om att B15 "inte vet hur man ska behandla drogpatienter". Ni vet att jag lämnar ett drogtest i veckan för att få behålla mitt metadon, det vet tamejfan hela Sverige, det är ingen hemlighet. Visst, ni har erkänt att ni brustit på många sätt i det som hände och visst, ni har påpekat att ni behöver utbildning i hanteringen av drogpatienter. (Får jag fråga som en parentes; hur många går UT från er mottagning som morfinberoende? Är det så att man ger en patient smärtstillande fram tills dess att hon påvisar beroendetendenser och sedan stämplar man henne som missbrukare och behandlar henne som skit? Jag bara undrar..?) Men den lilla ursäkten hade ni aldrig kläckt ur er om det inte vore för att jag gick till min socialsekreterare för att fråga om det verkligen ska gå till så, och om jag verkligen ska behöva ta det. Varför vet jag det? Jo, jag har, precis som ni, förutfattade meningar, och jag har faktiskt lite mer kött på benen än vad ni har. Jag har aldrig varit påverkad av andra saker än de mediciner jag fått på er avdelning och jag har gjort slut med 90% av min bekantskapskrets tack vare mitt val när det gäller drogerna. Jag har kämpat och bevisat mig själv för socialtjänsten många gånger om, jag ska inte behöva bevisa mig för vareviga vårdinstans jag möter på enbart för att jag i god tro väljer att vara öppen med mitt F.D missbruk!

Som en parentes till det här väcker den här incidenten många frågor hos mig, och säkert även hos många av mina läsare. Hur länge ska en människa behöva straffas och misstänkliggöras för sina handlingar, och var går gränsen mellan människa och f.d missbrukare - eftersom vi som av olika skäl (vilka skäl vi har hör ju inte hit, vi ska akta oss för att trilla ner i "tyck synd om mig"-facket här) rykt dit på en drog någon gång i livet tydligen inte har samma grundläggande människovärde som alla andra? Är det också inte förbluffande att till dagens dato, detta prominenta år 2009, är sådan skillnad mellan folk och folk att en hel avdelning måste gå särskild utbildning för att lära sig att agera med respekt och förtroende mot oss! Är inte det fantastiskt, att läkare som forskat och studerat i ett tjugotals jävla år för att kunna läka den mest horribla tungviktarsjukdomen av dem alla, förvandlas till korkade, nedlåtande domare utan förstånd kring hur man agerar civiliserat så fort de kommer utanför sitt forskningsämne? Jag vägrar tro det, och jag vägrar egentligen generalisera en hel läkarkår och nöja mig med det svaret, men det är alltså de svaren jag har fått och dessa är slutsatserna jag dragit utifrån de svar jag har fått. Det är enkel matematik.

Läkaren på B15 kommenterade idag att han inte riktigt kunde "förstå" att jag kände mig överkörd och anklagad, han som minsann bara kommit in där i all vänskaplighet och ställt några goa frågor, typ. Jodå, visst, så var det.. inte. Jag kan kommentera det också. Jag är inte dum, förstår ni, det har jag aldrig varit och det har jag heller aldrig trott mig vara även om jag stundtals är förvirrad och glömsk, vilket har sin naturliga förklaring. Somliga saker glömmer jag dock aldrig, de fastnar på insidan av mitt huvud vare sig jag vill det eller inte, jag är som en svamp inuti huvudet som bara suger åt sig information. Jag vill inte skryta, det är verkligen inte min stil, men vid de tillfällen då man på något sätt mätt delar av, eller min intelligens som helhet, har jag uppnått siffror som väldigt många säkerligen skulle kasta i ansiktet på folk som någon slags "ha! där fick du din jävel!", men det gör jag inte. Inte fan gör det mig mer sympatisk att behandla andra nedlåtande som om de hade sämre människovärde bara för att deras mentala trafik tycks mig lite slöare än min, eller hur man nu vill uttrycka det. Jag har ett extremt ordminne och jag har som grädde på moset fotografiskt bildminne, vilket gör att jag minns situationer i både ord och bild, väldigt väl. De här delarna av mig har jag aldrig självmant kunnat stänga av, vilket har lett till ett rent helvete för min del, för det är inte så jävla kul att ha en hejdundrande aktiv hjärna hela tiden. Jag påstår inte att det är en ursäkt för mina tidigare synder, för det är det inte, det är snarare en förklaring, men mitt tidigare drogbruk var det enda sätt jag fann för att "lugna ner" trafiken inne i mitt huvud på. Jag är också en naturbegåvning på datorer, språk, att förstå komplexa sammanhang, och har dubbelt så stor mental ordbok som genomsnittssvensken. Ändå blir jag ofta behandlad som en idiot, någonting som katten släpat in, tack vare att jag en gång i tiden valde att bedöva mig själv och det inre kaos jag tyvärr ofrivilligt fått till skänks, med ett vitt pulver. Om man skalar ner situationer till sådana här simpliciteter blir de ofta enklare att betrakta utifrån - så - förstår ni då mitt allt mer stigande behov av att få bevisa mig själv, som ett litet barn som bara väntar på att få visa sina föräldrar att den kan cykla på egen hand, utan stödhjul? Jag får inte ens veta hur min egen behandling går! Man pratar, förstår ni, hellre med min far än med mig! Och när det är jag som får den där cellgiftspåsen inkopplad till mig, gång efter gång, och inte han, då surnar man lätt till!

Och när man inleder en diskussion med "Ja, tyvärr så litar jag inte ett dugg på missbrukare.." så har man satt ribban för hur det meningsutbytet kommer att fortskrida. Då har man redan satt sig själv tre pinnar högre än motparten och ger den mycket liten chans att få visa att den de facto är en människa. När man går bakom ryggen på en 29-årig kvinna, och anser att det är av yttersta vikt att man påtalar denna brottsmisstanke för hennes far och inte direkt till henne, med uppmaningen till fadern att han ingenting skall säga till henne för att minska på dramatiken, då har man tryckt ned henne till samhällets absoluta botten med hänvisning till något hon gjorde för flera år sedan. Och det värsta är, att ingen av de andra patienterna, trots att minst hälften av dem dagligen pumpas fulla med tung, laglig narkotika, blir behandlade så här. För de är ju vanliga cancerpatienter, och det är ju inte jag. Jag är en cancerpatient som för några år sedan slutade ta droger och som fortfarande lämnar drogtester var vecka för att bevisa att jag hanterar och förtjänar metadonet, och det vänder upp och ner på precis hela pannkakan, och för mig gäller alltså helt andra regler. Mig skall man misstänka och ha förutfattade meningar om, och det var faktiskt det som det här gällde. Trots att jag självmant valt att vara öppen med mitt förflutna, för jag trodde att det skulle underlätta vårdsituationen. När jag för första gången på flera dagar får besök, ler och går ner till pressbyrån med detta besök inleddes alltså häxprocessen, detta otroligt onödiga missförstånd, och jag måste alltså anlita backup (en läskig myndighet) för att få upprättelse. Och visst var de ångerfulla. Men ni förstår, jag litar inte på läkare och sjuksköterskor längre, för de har tabbat sig ett otal gånger under min sjukdomstid. Visst, många har varit supergulliga också, jag säger ingenting om det. Vadå, tycker ni att jag drar en hel kår över en kam? Men snälla nån det gjorde väl de också? Varför har de större rättigheter att tycka, tänka och agera än vad jag har?

Skillnaden mellan de berörda individerna och mig, är, att om de kom till mig på min arbetsplats, så skulle jag hjälpa dem. Jag skulle sitta där och förklara hur de använder det ena eller det andra programmet, eller hur man gör när något kraschar, heck, jag kunde lära dem programmering om de bad mig! Jag skulle inte göra skillnad på den ena eller den andra och jag skulle sannerligen inte behöva en kurs i hur man undervisade olika sorters människor. Jag skulle behandla alla lika, och utifrån deras egna personliga förutsättningar. Någonstans skulle jag säkert göra fel, men jag skulle inse att det handlade om mig och mitt sätt att framföra det hela på, och försöka igen. Om jag skulle få en massa skit för mitt sätt att lära ut eller hjälpa så skulle jag försöka hitta någon annan åt dem, som passade dem bättre. Enkel problemlösning utifrån allas personliga förutsättningar, men med samma respekt och förtroende till alla. Och jag skulle inte glömma bort en massa enkla fakta om de enskilda människorna närhelst det passade mig. Det gör inte mig till en "bra" och dem till "dåliga" människor, det säger bara en del om hur jag arbetar - och hur just de berörda parterna agerat i den här frågan. Och då kan man fråga sig, vem det är som ska ifrågasätta vem - och var professionaliteten egentligen tagit vägen?

Jag vet svaret på den frågan. Men jag lämnar det åt er andra att själv bedöma.
Som avslutning vill jag återigen poängtera att jag inte skriver det här för att röra upp debatten mer, eller för att jag försöker provocera till något. Jag tänker heller inte gå vidare mer med situationen, jag är, trots att de var knapphändiga och rentav dåliga, nöjd med de "ursäkter" jag fått via mitt ombud. Men jag vill fortfarande delge var jag står i frågan, och med detta poängtera att jag inte i fortsättningen vill bli behandlad som en dum liten tonåring, eller som en mindervärdig, för då kommer jag garanterat att agera. Jag vill ha anklagelser, information om min behandling eller frågor riktade direkt till mig och inte via min far eller någon annan. Jag vill bli behandlad som den vuxna kvinna jag är - av samtliga och inte bara 75% av er. Jag har bara en behandling kvar, jag tror nog att vi ska klara av att behandla varandra värdigt, för så har jag alltid behandlat er - under den tiden. Sedan är jag out of there, och det ska fan i mig till en jävla fet cancertumör innan jag kliver innanför det där sjukhusets dörrar igen. Ta det inte personligt, men jag har inte tyckt om sjukhus innan - och jag gör det sannerligen inte nu heller.

Tack.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Vilken jävla mage!

Vecka 26 med Alex

Vecka 36

Bäst just nu:
David Guetta feat Cozi - Baby when the light
Ida Corr VS Fedde Le Grand - Let me think about it

Oh, jag kollade på gamla bilder nu igen. Jag har en fullpackad disk här, jag tar ju mycket bilder. Och vad hittade jag? Bilder på Alexander. När han låg i min mage. Så det är egentligen min mage om man ska vara petig. De här bilderna påminner mig om hur stor jag faktiskt var när jag var gravid. Att gå upp 30 kilo, som alla inte är borta än, men im getting there, var omvälvande för kroppen och jag har fortfarande ryggproblem efter det. Varje morgon vaknar jag med en isande smärta i ryggraden. Jag har ringt den där vårdcentralen dussintals gånger men de säger bara att jag ska kontakta en sjukgymnast. Men borde man inte ha en diagnos på vad som är fel innan man ringer sjukgymnasten? jag vet inte hur sånt här fungerar. Fan, ska man gå till en kiropraktor eller en sån där naprapat? är det samma sak? Thaimassage, kan det vara nåt? Eller är det bara för kåta gubbar som vill ha helkroppsmassage? Äh, jag fattar inte. Vad är en massageterapeut då? Får man lite massage och 40 minuters prat? Jag vill inte ha en massa humflum med rökelser och skit, jag vill bara sträcka ut och få ligament och vad fan det nu är, masserade och lösa upp vad det nu är som gör ont. Jävla vårddjungel. Och jag vill inte ha tigerbalsam, det är så starkt så jag börjar gråta av ångorna, och jag tycker bara det känns konstigt. Alternativa behandlingsmetoder i all ära men jag vill ha en riktig läkare, med riktig utbildning som fixar med min kropp. Frågan är var jag ska vända mig, vårdcentralen är ju inte samarbetsvilliga direkt..

Idag är det städdag. Jag håller på och fiffar inför julen, alexanders första jul. Våra dagar i exil är över och nu är Cléo åter hemma efter att H's far lämnat henne igår. Hon är tillbaka på hemmaplan och allt är som normalt. Nästan..

Det kommer bli en underbar första jul för Alex. Jag är inte kristen eller troende men jag älskar traditioner. Min mormor gjorde mina helger till tindrande vackra barndomsminnen. Hon smusslade med kalendrar, paket och överraskningar varje dag. Äggletning på påsken, middagar på dignande fat och tända ljus. Granar, tomtar och troll och sagor, dagen-innan-julafton-nervositet och julfrukost på sängen, mysa i TV-soffan med varm choklad och en tidig morgonjulklapp, som alltid. Mormor kunde det där och jag tänker ta efter allt hon gjorde för mig, det ska jag göra för Alexander. Nu är han lite för liten för att förstå allt, så han får ingen kalender i år. Men allting annat, allting annat, skall vara perfekt. Vi firar hemma, och alla får komma hit. Jag kommer att ha öppet hus som alltid och alla kommer att vara välkomna. I love it. Massor av släkt och vänner, massor av mat, barn överallt, ungar, hundar och fan och hans moster, vackra tindrande ljus, kalle anka, egen inlagd sill och massor av kärlek. Det börjar redan pirra i magen. För att inte tala om alla jullåtar! Jag har redan börjat sjunga för Alex. Jag sjunger mest hela dagarna, eller lyssnar på musik med honom och han älskar att sjunga, dansa och lyssna. Han blir som paralyserad av det, och eftersom han har en musiktokig mamma så kan man ju inte säga att hon blir besviken över sonens intresse. Tvärtom. Jag kommer uppmuntra hans kärlek till musik för den har räddat mig många gånger. Musiken är något av det vackraste i mitt liv och det vill jag föra vidare till honom.

Nu blir det lite "rudolph the red-nosed reindeer" och städning. Fast.. först tror jag att vi tar och sjunger och dansar lite till Pet shop boys - heart. Den låten önskade jag på internetradio två veckor efter att Alex föddes och jag fick den spelad. DJ:n lät meddela att "Loo Lönnroth i Jakobsberg önskar Pet shop boys med heart, till sin älskade, nyfödda unge! Vi gratulerar!"och jag var så hormonfylld fortfarande efter förlossningen att jag brast i glädjetårar. Heart. Det är vår låt det. Min och Alex. Lyssna själva:

"Everytime i see you
something happens to me
like a chain reaction
between you and me
my heart starts missing a beat
my heart starts missing a beat
everytime
oh-oh-oh
everytime"

YYL!

Åh gud, nu blir det vårdmöte om en timme. Jag är så jävla nervös. Tänk om de fått för sig att jag inte ska få något subexone nu. Tänk om de tycker att jag ju har klarat mig i typ 11 veckor utan så nu tycker de att jag ska slippa. Eller om det är typ 3 veckor kvar IGEN tills jag ska få det. Jag är dödsnervös.

YYL.