Fy fan

YYYL JAG ÄR SÅ JÄVLA YNKLIG OCH SVAG!

Jag åkte efter den obligatoriska resan till helgmottagningen för medicin, in till stan eftersom jag kände mig så mycket piggare och friskare efter veckans kräkvurm. Det var en dålig idé. Efter den obligatoriska Lördagssushin med Lott och under en latte med ramlösa-fika på "Cozy" vid Medis, kände jag hur min yrsel tilltog, illamåendet bröt fram och jag kände mig så svag och liten. Alex var inte heller hundra, han gnydde och ville bara in i min famn så vi bestämde oss för att åka hem. Ännu en helvetesfärd.

Om man har epilepsi så vet man vilken oerhörd skräck det är att vara trött och yrslig eftersom oron över ett anfall kommer som ett brev på posten. Man blir orolig över minsta steg man tar och går bara och inväntar de där "tankarna" som för mig är det som sätter igång allting. Jag gick igenom helvetestunneln, ni vet, den i centralen där det råder vänstertrafik, den enda stora genomfartsleden jag känner till där allt är tvärtom, förbindelsen mellan pendel och t-bana, under spottkoppen som den så charmant heter. Och nu kommer dagens bittra outrage. Det var en händelse som orsakade det tankeförlopp jag nu kommer att beskriva, vi kommer till den lite längre ned, men först en liten tankekedja.

Och för att folk skall slippa få fel ideér om mina åsikter (åh vad jag är PK nu, men fuck it) så ska jag först förklara: Jag är 100% emot rasism och främlingsfientlighet. Jag anser att det finns EN ras och det är människan. Jag ser inga som helst kopplingar mellan geografiska födelseplatser och beteende hos folkgrupper. Däremot så finns det sociala grupperingar i samhället jag ogillar, eftersom de är obehagliga och skrämmande, främmande och ologiska. Och man får tolka det för vad det är. I det här fallet är det GÄNGEN med förortsgrabbar. Och då större delen har annan etnisk tillhörighet än svensk så blir de i folkmun kallade för "invandrargäng" vilket är aningen missvisande, men det är det namnet de går under. Det finns en jävla massa svennar jag inte gillar heller så det är inte specifikt på grund av att de är invandrare för det skiter jag fullständigt i. Jag är ingen forskare i ämnet så jag kan ju knappast redogöra i detalj för de sociala, socioekonomiska and allthat shit-faktorer som spelar in för att forma dessa grupper, jag kan bara tala om vad jag UPPLEVER och ser. egentligen gillar jag inte att använda mig av begreppet invandrare eftersom de här killarna är i 90% av fallen födda i Sverige och de är naturligtvis precis lika mycket svenska medborgare som jag.

Här är dealen: Tonåringar, och speciellt hårda, tuffa förortsteens, är i regel oavsett ursprung riktigt jävla jobbiga, högljudda, hormonella, oförutsägbara och allt det där. Men överlag så skrämmer de mig inte eftersom jag också varit teen en gång i tiden. Det är mer liv och gap än vad det är verklig verkstad. Men det finns små små klickar av gäng som faktiskt ÄR direkt farliga och de är bara ute efter bråk. Jag vet, för de har gett sig på mig ett numeröst antal gånger under uppväxten. Jag och en väninna blev jagade av 20 pers från ett skoldisco i åttan för att vi dansat på deras fritidsgård. Jag vet vad de här killarna har innanför sina jackor och jag tycker det är bedrövligt att förortsmiljöerna gör människor så hårda, så kalla, kriminella och framför allt socialt missanpassade och det här är egentligen ingenting man någonsin får snacka om. Så fort man tar upp de här grejerna så sätter nervösa politiker igång att snacka om att det handlar om att man måste respektera varandras kulturer. Vi ska respektera en kultur som uppstått i betongdjungeln, ett resultat av fattigdom och segregation och allt vad det nu är (det kan säkerligen diskuteras i evighet men det här är bara en sammanfattning, ni får tänka till själva) och man FÅR INTE prata om att de här ungdomsgängen faktiskt skrämmer skiten ur folk. Man får inte prata om att de här grabbarna har en fucked up syn på hur saker och ting är. Man får INTE prata om att de här grabbarna driver runt på stan utan något att göra enbart för att leta efter bråk eller chansen att trakassera folk.

Jag vet att det här är inte ett dugg PK att säga, och jag vill understryka att jag inte gör skillnad på folk och folk så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt. Jag skiter i var du är född, om du är schysst mot mig och visar att du är en människa precis som alla andra så accepterar jag dig. Har du ett annat modersmål än jag ser jag det som en bonus. Ändå känner jag väldigt lite "invandrare". Det är inte självvalt, snarare något som bara blivit. Det handlar så mycket om kultur. För det första så är jag helt ärligt, lite rädd för muslimer. Jag känner till kulturen såsom den yttrar sig på många platser, inte alla. Jag läser mycket om kultur och levnadssätt i muslimska länder för att det fascinerar och skrämmer mig och jag försöker så desperat förstå hur religion kan åstadkomma så mycket förtryck, så mycket skada, så mycket krig, hat och segregering mellan könen. Ännu en parentes här är att jag inte uppskattar någon form av organiserad religion eftersom jag anser att religion som fenomen handlar om förtryck, oavsett om det är Jesus, Mohammed eller Shiva som används som förebild. Jag försöker på ett intellektuellt plan att verkligen skilja mellan kultur och människa och ju mer jag läser, ju mer rädd blir jag. Ju mer insatt jag blir genom att läsa böcker som Allahs Döttrar (adlibris) , Bokhandlaren i Kabul (länken är en utmärkt recension) och Såld (Zana Muhsen, länken är också en recension), jag skulle kunna räkna upp många, många fler - jag sammanställer gärna en litterär boklista om kvinnor i muslimska länder eller muslimska familjer för den intresserade. Jag köper allt jag får tag i och har samlat på mig en del genom åren med anledning av min fascination. Men ju mer insatt jag blir, som sagt, ju mindre öppen blir jag. Jag skulle vilja inflika ett "förlåt" till någon här, jag vet inte varför jag känner så men det gör jag. Jag är inte en elak, konservativ, främlingsfientlig människa och jag TROR verkligen på att kulturer berikar varandra och hela det köret. Jag TROR på ett blandat samhälle med alla möjliga tokstollar i det, men jag är skiträdd för islam, religion i stort och allt vad det för med sig. Och det som förbluffar mig ytterligare är att jag SKÄMS för det.

Jag har en enorm medkänsla med människor som flyr från krigsdrabbade länder. Jag tycker att det är så förbaskat självklart att fredliga länder skall hjälpa till att rädda de här människorna, som flyr från länder med fascism, tortyr, våldsamheter och rena förtryck. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den skräcken man måste känna när man vet att ens egna barn kan dö bara genom att gå utanför dörren. Jag begriper mig inte på människors grymhet. Men jag begriper mig fan inte på islam heller. För de här männen jag läser om, de här kvinnornas situation främst i länder där rent sjuka versioner av Islam förekommer, såsom Talibanstyre tillexempel, det är inte riktigt klokt. En kvinna är inget värd, kärlek verkar inte förekomma, en kvinna är som fenomen en farlig naturkraft som måste stävjas för att inte "plocka fram" saker ur männen och en kvinna är, bara genom att hon är kvinna, en vara som köps och säljs vid ung ålder till fullkomligt bestialiska äldre män som i många fall ser henne som en "oren" och "äcklig" vara om hon inte har blygdläppar och klitoris bortskurna så att han kan spräcka henne på bröllopsnatten. De här männen lär sig tidigt att plåga och förtrycka kvinnor som en självklar ingrediens i deras vardag. Jag skulle kunna räkna upp så mycket som jag tycker är så jävla skrämmande men jag tror säkert ni har egna tankar att fylla i med. Det går bara inte att räkna upp. Och allt det här på grund av någon heltossig, hallucinerande snubbe vid namn Mohammed som fick en bekväm "uppenbarelse" från gud varenda gång han stötte på ett problem i sitt familjeliv. Mohammeds fru, Aisha, var 6 år när han "valde ut" henne. Det är fullständigt normalt att se en sexårig flicka som en passande framtida fru och hon var inte ens tonåring när han "fullbordade" sitt äktenskap med henne. Det är bara FEL i min värld! FEL! FEL! FEL!

För så ser MIN kultur ut. MIN kultur måste också få räknas, i MITT land, och min kultur går ut på öppenhet, gemenskap och frihet. Religionsfrihet, yttrande, press and all that jazz. Det är så vi vill ha det! Jag VILL leva i harmoni med alla världens brokiga folk och deras härliga mat och nya musik och intressanta högtider, jag vill höra andra språk och lyssna till många människors röster. Men jag VILL INTE att Islam ska bli en del av den kulturen och detta får man inte säga, för då är man rasist. Jag är så jävla glad att kyrkan är skiljd från staten i det här landet och att man faktiskt betraktar religion med kritiskt sinnelag. Vad jag däremot inte får ihop, det är, att när förtrycket utövas utanför landsgränserna, då är det en tragedi och ett förtryck men när det kommer innanför våra murar och integreras här, då kallas det kultur och då ska vi baskemej acceptera det och FÖRSTÅ det!

Men hur fan ska jag kunna fatta förtryck? I mitt land får kvinnor rösta. I mitt land får vi ha sex, njuta, älska vilka vi vill och bära vilka kläder vi vill. I teorin. I mitt land finns det förstås också en massa losers som har förlegad kvinnosyn och vi är inte 100% jämställda men vi har nått EXTREMT långt om man jämför med mycket annat. I teorin. Vi har våld, våldtäktsmän och pedofiler och hela den bagen men vi har också ett rättsystem som ska straffa dem. I teorin. Inte ett helt perfekt som sagt, men det finns där, det förbättras och jämställdhet och frihet är ett MÅL. Det finns tusentals krafter som hotar alla dessa saker och jag vill FRAMÅT i utvecklingen, inte bakåt. Oavsett hur man väljer att se det så hör inte förtryck hemma i vårt land. Det BÖR vara ett mål för alla som bor här. Men jag får inte snacka om det? Jag får inte tycka att det är fel? Jag får inte tycka att vi kan leva i harmoni utan att försöka dra in förtryck i skiten också? För jag vill inte stoppa invandringen. Jag vill inte kasta ut någon ur landet. Det är bara fel, fel, fel. Jag vill ha till en annan drastisk metod för att verkligen diskutera den här skiten och vi ska ha RÄTT till det för vi bor ju här!

Nu kanske jag ska komma till händelsen som gjorde att jag började orera om Islam. Det är inte så att jag säger att islam var särskilt inblandad i det som hände idag. Eller, jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag var på väg hem och gick i den där tunneln. Nådde pressbyrån och gick svettig in för att köpa en Ramlösa. På väg fram till kassan stötte jag på dem. De var åtta stycken, mycket större än jag trots sina ringa åldrar, och de var hotfulla. Som fan. De ställde sig medvetet i vägen för mig, de här hotfulla grabbarna. Synade mig, svettig med barnvagnen. De viskade åt varandra, flinade, flyttade sig inte. Jag ville bara förbi. Sekunderna gick. Jag kände mig jävligt hotad och jag vet att de står där för att man ska säga något så att de får chansen att mucka bråk och skrika svennehora efter mig. Jag har stött på dem förr. Och jag fattar inte. Det finns så många idioter i samhället och det här är bara några av dem men jag känner mig så svag och liten för jag vill bara förbi. Mitt barn är sjukt och jag har inte gjort ett skvatt för att förtjäna det där. Jag harklar mig, de tittar på mig med hatiska blickar. Ska svennehoran säga nåt? Jag ser ner i golvet. Det är det enda sättet. Sekunden därpå flyttar sig en av killarna nån decimeter, nog för att jag ska kunna tränga mig förbi. När jag gjort det springer jag därifrån. De skrattar hotfullt och kastar glåpord efter mig. Jag hinner tänka att det är såna här idioter som gör folk till rasister och som gör det surt för den större massan med invandrarbakgrund som INTE gör såna här grejer.

VARFÖR ska jag behöva råka ut för det här? Av mina egna landsmän! För det är ju det ni är, ni som angrep mig och fick mig att känna mig så jävla rädd på pressbyrån idag. Ni är mina LANDSMÄN. Ni ska skydda mig, inte hota mig. Jag är svagare än ni. Jag har inte gjort er ett skit. Jag går med en barnvagn och jag har blonderat hår. Ger det er nån jävla rätt att få mig rädd? Ska jag behöva vara RÄDD i mitt eget land? Ett land FRITT från förtryck? VARFÖR I HELA HELVETE DÅ?!
En av mina närmaste vänner blev våldtagen av sin farbror under hela sin uppväxt. Han var svensk och härstammade från vikingarna (go figure). Honom och hans likar är jag rädd för. Min bästa vän våldtog mig när jag var sexton. Han är svensk. Honom är jag också rädd för. En annan väninna har fått stryk hundratals gånger av sin kille för att han ska "tukta" henne, honom och hans likar är jag rädd för. I stort sett alla kvinnor jag känner har någon gång i sitt liv blivit våldtagna, tafsade på, misshandlade eller psykiskt torterade. De männen är jag rädd för. Ett invandrargäng våldtog en fjortonårig flicka i Rissne för några år sen, stenkastet från min väninnas hus. DOM är jag rädd för. Jag är rädd för män som är muslimer, högerkristna, våldtäktsmän, hustrumisshandlare, och snart är jag rädd för min egen bror. Det manliga jävla förtrycket har tamejfan inga gränser och ingen hudfärg heller att placera den i. Det blir bara värre. Från alla sidor. I mitt EGET FRIA LAND.

Hur fan väntar ni "normalt" funtade män er att jag ska lita på er? Jag vet hur många av er som köper sex bakom ryggen på era fruar. Ni är så jävla många. Jag vet vad ni gör när ni tror att ingen ser. Finns det någon normal man kvar därute? Är det märkligt det här, tycker du? Ta en titt på den vardag jag lever i och tänk om. Jag vågar snart inte gå ut, för det manliga våldet och förtrycket existerar. Överallt.
Och there isn't shit i can do about it. För ni vinner ändå. Ni är för många.
Och allt det här har ni fostrat mig att skämmas över att jag säger, så att jag inte ska ta för mycket plats. Det är ju ingen som lyssnar på en skamsen galenpanna.
Fy fan säger jag.
Fy fan.

Vad fan säger man?

Det blir två poster idag, eftersom ämnena är så vitt skilda ifrån varandra.
Sedan jag fick barn har något skett i min kropp. Jag har alltid tidigare haft svårt för krig och död, men efter graviditet och förlossning har något annat, något ytterligare, förutom mitt barn, lossat från mitt innanmäte.
Jag pratar om smärtan. Den där kallhamrade, påtagliga, innanmätessmärta man känner när man läser om krig, massakrer och folkmord. Den plågade känslan från mitten av halsgropen när man ser bilder från krigsdrabbade länder. Den är outhärdlig. Och jag har så innerligt svårt att hantera det.
Nyligen läste jag en gammal artikel som behandlar folkmorden i Srebrenica. Det är förvånande, för jag gick ju faktiskt i skolan under den här tiden då det skedde, men jag minns inte att det togs upp i skolan. Jag minns inte ens att vi diskuterade det som skedde. Jag minns inte att det var öppet för diskussion och jag var inte ens, då, medveten om att det hände. Det är flera år senare, som jag blivit engagerad i politik och världshändelser som jag läst väldigt mycket om det, och det är fruktansvärt plågsamt, för jag har en sådan förjävligt utvecklad förmåga att leva mig in i berättelser som dessa.
Jag ser det där öststatliga, karga landskapet, jag känner krutdoften och jag ser massgravarna som grävs upp och ned av stora bulldozers. Jag ser hur man efter man faller till marken, dofterna av bränt kött och synerna, synerna av de torterade männen som fastnaglade mot träd förvandlas till bisarra krigsleksaker. Av människor. Precis som jag.

Samma sak sker när jag läser om andra världskriget, vilken jag blivit mycket mer matad med information om. Jag tror att ett helt år i högstadiet vigdes åt att se bilder och läsa om andra världskriget. Mormor har ju också berättat om det, vår släkt hjälpte judar över gränsen så vi var hett byte under krigsåren, uppe vid norska gränsen. Mormor har berättat rafflande historier om hur hon och hennes mamma gömde sig i en sådan där kökssoffa med lock, medan deras grannar satt ovanpå den. Militärer hade stormat bygden på jakt efter mormors bröder, det var ett jävla liv. Jag minns att jag redan som liten levde mig in i de där historierna som mormor berättade, och den känslan tycks bara ha växt sig starkare idag. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag läser om folkmord, krig, massmord och religiösa eller politiska konflikter. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan göra så mot varandra. Jag förstår inte hur man klarar av det. Jag förstår inte hur man kan utbilda människor till att tortera, våldta och mörda. Och det grämer mig så oerhört, hur ska jag kunna lära Alexander att hantera något som jag själv inte hanterar? Vad säger jag till min son när han en dag kommer med frågan "Mamma, varför dödar folk varandra?" Vad säger jag till min son när han vill köpa Call of Duty 4 till sin PS3:a, och jag ryggar tillbaka eftersom det är ett krigsstrategispel som går ut på att organisera en trupp soldater inom ämnet folkmord? Vad fan ska jag säga? "Älskling, jag vill inte att du köper det, ja, jag vet, om du köper det så är du coolast i klassen och jag om någon älskar dataspel, men det där spelet understödjer allt jag någonsin mått dåligt av och jag vägrar"?

Jag vet inte. Man vill ju skydda sina barn från allt ont. Men när styrkan inom en viker för en sådan enorm svaghet - vad säger man? Vad gör man?
Fy fan för världen, och hur den är uppbyggd, ser ut och fungerar.
Ibland undrar jag hur vi alla förblir såpass sane som vi är, så som den ser ut omkring oss.

Kräftkalas, slagsmål och kärlek

Jag vet att bloggposterna sker med ojämna mellanrum at the moment men detta beror på att jag inte kommer åt min dator och för att jag, tekniskt sett är hemlös. I helgen lyckades jag successfully hålla mig nästan 24-timmarsfull, hälla en öl på en kompis kompis och sedan ge honom en fet smäll, jag lyckades hamna mitt i ett för någon annan exrelaterat drama och ville egentligen bara därifrån, jag tvivlade på mig själv, tappade ytterligare 3 kilo och gav fan i drogerna och ägnade mig istället åt den hälsosamma, folkliga, lagliga och mytomspunna drogen alkohol vilket slutade i att jag blev aggressiv och betedde mig som en idiot.

Fredag natt: Jag kände mig som om jag befann mig i en bubbla hemma hos PA. Vi satt sida vid sida och liksom betraktade kaoset omkring oss utan att kunna göra något aktivt åt saken. Lite så som jag ser livet i stort just nu. Jag sitter liksom och tittar. PA i sig är en fantastisk man. Vi sitter jämsides rent intellektuellt och därför är det väldigt enkelt att bara betrakta honom och förmedla en tanke, utan ord. Han och jag är lika på många sätt men han hanterar det bättre än jag. Kräftkalas mitt i 12timmarsförfesten och allt slutar i slagsmål och förnekelse. Jag går där och vänder allt inåt och tänker att jag inte känner något. Det hjälper.

Måndag: Så ringer H. Jag åker till honom och vi har någon slags förklarande goin' on men jag vet inte vart det leder. Det känns bara som om jag är avtrubbad, mina känslor tillåts inte komma ut, det är som en major fuckin' blockering inuti mig, det vore ju fantastiskt om jag kunde känna ordentligt men det gör jag inte. Jag tar ett piller till, tar en drink till, ser på avstånd och försöker release the pressure men hjärtat har en brandvägg åt alla håll och det går inte att göra något åt det. Det är nu jag kommit dit, till den där punkten, där jag bara rycker på axlarna och tänker "äh", för det finns inget bättre skydd i världen än känslolösheten. Jag vet ju hur allt slutar. Rädd? Jag? Skämtar du? Jag är för inåt helvete skräckslagen.

V bjuder på middag ikväll. Om två dagar åker hon till främmande land i 10 veckor. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne men jag måste väl, antar jag.

Och världens största DJ, paul van dyk, besökte münchen förra veckan. Och jag var inte där.
Fy fan.

Liten kommentar till dig som skrev i min förra post att jag skrev bättre förr: Jag gick igenom din så kallade blogg och det fanns ingenting som ens väckte ett uns intresse av det dravel du lyckats få ned i text där, så du kanske ska softa lite med att kommentera andras texter och ägna dig åt ditt eget självförverkligande eller något i den stilen.

Helt kort: Jag har det inget vidare just nu. Det hela kommer att bli bättre så småningom och jag uppdaterar så fort en dator kommer i min närhet. Men det finns ingenting att skriva just nu som kan sammanfatta något. Tomhet. Känslan av att snurra in sig djupare och djupare. Och så känslan av att tappa mark.