You don't have to give up to let go

Dagen har varit produktiv och givande. Åkte på förmiddagen till metadonteamet i Fridhemsplan där jag är placerad från och med nu. Jag och min (fantastiska) socialsekreterare rände i vanlig ordning gatlopp upp och ned innan vi fann rätt adress. Jag är bra på det jag gör och hon är mycket lyckad som socialsekreterare, helt klart, men man ska nog inte sätta någon av oss som typ, kartläsare. Kom fram och hade möte med behandlarna och fick motivera och förklara, berätta om mina planer framöver och redogöra för mina kontakter etcetera och jag tror att det gick bra. Mitt mål är att få ta hem medicinerna en gång i veckan och kunna styra över dem själv vilket jag är övertygad om att jag klarar av, jag har varit i programmet såpass länge och jag har varit drogfri, duktig nunna med dok och huckle. Nu vill jag börja ha frihet igen och kunna åka till O och sova utan att behöva vara hemma för distriktssköterskan klockan typ sju på morgonen. Nu vill jag ha livet tillbaka! Jag vill börja jobba, plugga, sätta alex på dagis och äventyra igen. Reboot life har bara börjat och jag börjar känna trycket.

Rände runt kungsholmen som en vettvilling (okej, det var inte riktigt så det var. Jag var inne i EN butik. EN! Men den var mycket välsorterad, okej?) efter barnkalassaker och åkte därefter till Jakobsberg där jag införskaffade tårta och hela konkarongen, sedan hem och kasta i mig och barnet lite mat, lyssna på min sweet voice of understanding (O) i telefonen och ta emot gäster. Alex har fått otroligt mycket leksaker och annat, bland annat har han fått ännu en synth (vi kan starta synthband han och jag!), en stor traktor med släp, rit-och-målarsaker, en badrock och gud vet allt han fått, jag bara drunknar i alla presenter. Underbart. Gästerna åt tårta och vi sjöng för alex (som inte begrep vad fan vi sysslade med, men som uppmärksamt och förvånat lyssnade på vårt skrål) och jag hann småprata lite med gästerna innan de åkte hem eller avlöste varandra. Lite då och då hade jag O i telefonen, vilken oändlig saknad det är mellan oss när vi är isär, det är fan helt sjukt. Eller - jag kan inte tala för honom förstås, det vore fel, men - jag saknar honom och känner en vrickad tomhet i kroppen när jag inte hör hans röst eller har honom här. Han är annorlunda på så många sätt. Anyway, nu ska jag inte låta ännu ett inlägg driva iväg till att handla om O bara för att jag är kär och yadayada men ni hajar ju själva att det är svårt att inte glida in på ämnet när man är ihop med världens mest fantastiska karl. Jag fattar inte vad han ska med mig till riktigt, men ja.. Back to subject!

På det stora hela har jag ränt runt idag och träffat mycket trevligt folk och det har varit riktigt, riktigt trevligt men åh så uttröttande! Jag hade glömt hur det var att bli helt trött i hövvet av en ansträngande dag och nu vill jag verkligen ha mer av det. Framför allt så skriker mina muskler efter mer ansträngning så jag ska ge dem vad de tål framöver. Imorgon ska jag få radioaktiva isotoper insprutade i mig för en så kallad PET-CT. Detta är alltså, vad jag har förstått, en avancerad form av skiktröntgen med typ allting på. Nu skall också min CVK plockas ut, och ja.. på Fredag får jag besked av metadonteamet, jag ska dit på möte, om jag ska få ha min medicin hemma snart. Hoppas på det av hela mitt hjärta, men ska försöka att inte få upp hoppet så att jag blir besviken om det nu inte blir så. Det är jävligt svårt.

Tack alla ni nya läsare som kommit till och kommenterat att ni vill fortsätta läsa! Det känns grymt att det fortfarande tillkommer nya och att det jag skriver faktiskt läses av allt fler varje dag. Det är fett, jag ska försöka ge er lite mer grejer i framtiden så att ni får valuta för läsandet.

Vad gör man när ens personliga assistent blir sjuk egentligen?
Idag är min syster förkyld så hon kan ju inte vara här då. Faktum är att hon inte får vistas inom en kilometers radie från mig när hon är sjuk, i princip alltså. Ingen får ju umgås med mig om de är sjuka. Själv sitter jag här och är barnlös, ja, visst ska det heta barnfri men jag tillhör de mödrar som inte har något emot att umgås med min avkomma typ jämt. Han blev hämtad av jourfamiljsmamman M, som är en otroligt bra kvinna, jag litar verkligen på henne. De ska på utflykt och leka med jämnåriga, handplockade för uppgiften. Som alex behöver det!

Jag känner mig som en riktigt dålig människa när vi passerar lekpark efter lekpark utomhus och alex upphetsat pekar och skriker "Där! Där! Där! Leka! LEKA! DÄÄÄR!!!" och jag måste förklara om och om igen "Mamma är sjuk, vi vet inte vad de barnen har eller inte har (i infektionsväg alltså), sorry älskling men du får inte leka med jämnåriga och plaska i plaskdammen. Nää" och han tittar, liksom besviket på mig och undrar vad han har gjort för fel, om han blir bestraffad för något, jag ser in i de där grågrönbrunmelerade djupa brunnarna och så börjar han gråta, och jag står där och känner mig som världens sämsta jävla mamma. Fy fan säger jag, det är inte roligt att neka sitt barn att få vara ett barn, det kan jag lova er. Det är inte alls roligt att se honom vänja sig vid att passera lekpark efter lekpark utan att han får leka i den, det är inte roligt att ens behöva se honom anpassa sig till det här. Han ska inte behöva anpassa sig. Han är för farao 19 månader gammal, hans liv ska vara en enda stor lek. Ändå tvingar jag honom att förstå saker han inte ska behöva förstå. Jag är bara bekymrad för att han ska tvingas växa upp för tidigt på grund av mig. Visst fan kan jag inte rå för att jag har fått cancer, den valde jag som sagt inte till partner (även om mina tidigare val av partners må antyda det) och nejvisst, jag rår inte för det här men the deal is: Det gör inte han heller!

Jag satt och läste gamla texter igår i pärmar och block och skämdes lite över min egen omognad, det är nyttigt att göra det ibland. Men så hittade jag en text som jag verkligen måste spinna vidare på. Och så har jag rensat i garderoben och dammtorkat, känner mig pysslig som fan. Nu när alex är borta hela dagen och min syster ligger hemma och är jättesjuk kan jag ju passa på att få saker gjorda. Det är himla trist och lite ensamt att inte ha syster här, jag är ju så van vid det nu. Nu måste ju hon faktiskt ha lov att vara sjuk, jag kan ju inte dra upp henne från dödsbädden och tvinga henne att diska när hon hostar och snorar liksom. Men jag får ju lov att sakna henne för det.

Nu ska jag leta outfit-grejer till syrran. Hon ska åka MondayBar och jag är med i själ och ande, genom att hjälpa till med outfit. Det är skitkul att styla och leta grejer, jag ska ner i centrum också, om jag orkar, och leta upp en grej. Jag är full av ideér idag och det här inlägget blev väldigt plain och centrerat kring vardagligheter. Men jag har ideér kring det också förstår ni, mer om det senare.

Näst sista Cellisar

Sista dagen på KS och näst sista cellgifterna sitter jag med just nu. Sista imorgon klockan 06, sedan blir det hemgång vid lunchtid någon gång och sen får jag vila lite och sedan, sedan får jag pussa min son. Mitt barn! Min kärlek! Den enda, den största, mitt älskade barndjur. Åh som jag längtar. SOM jag längtar.

Jag håller på att bli friskare.
Min son förlorar inte sin mamma.
Inte den här gången.
Mitt hjärta är fullt av älska.
Det är allt jag tänker göra framöver.
Älska.

Hösten!

Bild: Jag och min CVK (klicka för större bild), där ser ni hur den ser ut mer i detalj.

Idag fick jag träffa Liselott och hon hade med sig tårta och en alldeles för stor present. Älskade Lott! Och nu har min son fått feber och ligger och drönar tidigt. Jag ska joina honom. Livet är ganska bra idag, vi har lekt och jag har orkat. Orkat leka. Orkat pussa och jaga. Jag försöker ladda upp så mycket alex-gos jag kan, för sen blir det fyra dagar utan honom.. fyra dagars lidande. Jag får så ont av att vara utan honom! Varje kväll lider jag, längtar jag. Och att komma hem till mitt barn är alltid kärlek. Det spelar ingen roll att det är världens bästa jourfamilj. Det fattas nånting. Ändå. Och att vara ifrån sitt barn, ofrivilligt. Det är var förälders största skräck.

Jag fick en laptop av pappa och familjen i alla fall. Så nu kommer jag kunna surfa från sjukhuset. Men jag får inte igång WLANet! Helvete!

Jag har inget mer att rapportera. Hösten är på väg, den meddelade detta idag, märkte ni det? På kylan, på vindarna. Den kommer krypande. Och det är befriande. Nu kör vi, alla sommartröttmössor, vakna ur koman nu, för nu är det allvar. Nu är det höst. Och jag kan börja längta till julen. För julen, det är min grej liksom. Sommaren, det är veckans pausfågel i tre jävla månader, inget funkar, allting stannar. Det är övriga månader som funkar för mig, men hösten, det är mitt i prick. Man är snygg på hösten. Löv och hela konkarongen. Sminket sitter snyggt också. Och kläderna. Jag tänkte skriva nånting om håret också men det var ju mitt sista jävla bekymmer, för jag har ju inget. Haha.

Tack alla ni som kommenterar och hejar på mig, det värmer som fan. Jag svarar sällan men jag läser, tro mig, jag läser.
Nu ska jag bädda ner mig med en bok.

Födelsedagen i bilder

Älskar Dig finaste unge!

M gjorde först peace-tecknet på första bilden, men ångrade sig sedan bittert. Vi tog en ny, mycket mer flagrant bild, utan peace-tecken. (Hon var faktiskt glad, vi var bara trötta efter en lång dag).

ExSvärmodern, otroligt glad över att få komma på besök. Här ser ni hennes EXTRA glada leende.

Lillasyster sätter upp ballonger och gör fint inför gästerna.

Senare på kvällen fick min rosa orkidé sällskap. Av.. en rosa orkidé och en Bugs Bunny!

Ella och min son studsar i soffan. Ella visste inte om hon gillade det eller inte. Vid det laget var det för sent. Alex pysslade med bakvänd magmuskelträning, om ni undrar.

Den yngsta besökaren på kalaset var nästan född igår! Alex ses här inspekterande av herr "kanske Oliver"'s fötter. Han räknade tår. Många gånger.

Lite rosa dukning och sådär, det piffade upp.

Syster tvingades sympaticigga med mig innan gästerna kom. Hon var glad ändå.

Födelsedagsbarnet var uppklädd, i hår och allt!

På väg för att handla tårta var syrran och sonen så HÄR glada.

Mitt vackra barn, som slagit ögonvrån i en soffkant. Naaaw.

Att förklara det oförklarliga för ett barn

Ja, ni får ursäkta, men jag fick ett väldigt, väldigt obehagligt meddelande i mitt kommentarsfält. Och då jag inte önskar göra någon big deal av det hela eller på något sätt ösa mer vatten på kvarnen i det fallet så har jag valt att inte publicera detta meddelande, trots att det innehåller hot. Jag håller mig ifrån den typen av diskussioner, eftersom de inte leder någonstans och jag vill verkligen inte reta upp människor. Jag har barn och visst är jag stark och står för min sak, men det finns en gräns och där går den. Jag tänker inte besvara det.

För övrigt går det trögt just nu. Jag kämpar med min våning och sitter hela tiden i beroendeställning till andra för att få hjälp och det suger. Jag måste hela tiden förlita mig på min pappa för att han är den med körkortet och skåpbilen, och jag måste packa, städa, packa, städa och samtidigt ta hand om alex och ge honom 100% attention och kärlek, hinna laga mat åt oss för alla de mål alex ska ha, och dessutom klara av att somna med en värkande rygg och vakna med en rygg som känns som den håller på att gå av. Någonting hände när jag födde barn, så mitt ryggslut hugger inåt som knivar när jag vaknar, hela morgnarna är jag stel och går tårögd upp och försöker mjuka upp, stretcha och dra ut den så mycket jag kan, därefter missbrukar jag Zon-salva på hela ryggområdet som jag med otrolig stil och finess får kleta på själv. Jag har ringt till vårdcentralen, men där säger en sur kärring att jag får ta mig till en sjukgymnast, de vill inte ens boka en läkartid åt mig. Jag avskyr sura kärringar som jobbar inom vården, jag gör verkligen det. Speciellt när de talar till mig som om jag vore någon hypokondriker som ringer för ett pappersrelaterat skärsår eller inbillad cancer i stortån.

Jag har försökt få råd lite här och var och jag får olika bud. Somliga säger sjukgymnast, somliga säger naprapat, andra säger att naprapater är flummare och har ingen ordentlig medicinsk utbildning. Vissa säger att jag ska gå till en kotknackare och några andra har sagt "ryggläkare / ryggspecialist" och jag vet inte ens hur man får tag i en sån när vårdcentralen inte ens tar mig på allvar. Jag har haft det så här i snart sju månader och det blir inte bättre. När jag dessutom flyttar möbler och bär på ett barn hela dagarna blir det naturligtvis värre och då ser jag det mer som att jag har mig själv att skylla och kletar istället på lite mer zon-salva. Någon sa att jag borde kontakta läkare för att få kombinera med tex citodon för värken, men jag vill inte ha piller, om de inte är antiinflammatoriska då, och det nu är en inflammation jag har men det kan jag ju inte veta förrän någon vitrock eller ovanstående valfri tagit en titt på min backside. Funderade på en massör men då fick jag rådet att absolut inte gå till en massör utan korrekt diagnos ställd av läkare eftersom det massören gör kan "göra det värre". Jag har googlat ryggproblem och läst på netdoctor och allt vad det är men det gör mig inte klokare. Vad jag förstår så är ryggproblem en riktigt klassisk folkhälsogrej och över hälften av alla i det här landet har någon slags problem. Kan vara en av anledningarna till att det finns så jävla många att välja på att söka hjälp till.

Sen är det väldigt lätt att ge mig råd som "men bär inte på alex" eller "lyft inte tungt". Det finns ingen valmöjlighet i det här fallet. Jag måste lyfta alex många gånger om dagen, jag är ensamstående och ingen kan göra det åt mig. Upp och ned i stolar, upp från golvet, upp och ned i sängen, ner från saker, upp i vagnen, ner i vagnen..
Alex pappa har ju gått och skaffat en 2-årig amstaffhane istället (!) och ägnar den flera timmar om dagen i tid så jag gissar att han inte är intresserad av att umgås med A överhuvudtaget och det finns inget jag kan göra. Han har inte kontaktat familjerätten och han har inte ens stängt av bredbandet i sin gamla lägenhet så jag kan inte koppla in mitt. Beroendeställning. Det suger, det gör verkligen det, för Alex skull. Vissa dagar går jag omkring och anklagar mig själv i timmar för att jag valde fel far åt alex. Jag undrar hur alex kommer att känna det när han växer upp - Kommer han att anklaga mig för att inte ha försökt tillräckligt? Kommer han bli arg på mig och se mig som en otillräcklig förälder? Kommer han att må dåligt av att inte ha en far och kommer det att påverka hans vuxenliv? Kommer han att bli ledsen på mig för att jag inte höll tyst och lät A's pappa domdera som han ville så att A åtminstone fått vara med sin far "på nåder" och till priset av att jag förtryckte mig själv och mina egna känslor? Hur ska jag förklara för alex när han sedan frågar, om varför hans pappa bara sket i honom? Vad ska jag säga om han undrar varför jag själv är så förbannad och ledsen på honom och vad har jag för svar att komma med som kan mätta ett vetgirigt barns frågor om sina egna rötter? Hur ska jag hantera att balansera det faktum att jag blivit tvungen att "låsa ute" flera komponenter i hans släkt på båda sidor, för att kunna skydda honom? "Du får inte träffa din far, för han vill inte. Du får inte träffa din farmor, för JAG vill inte. Du kan inte umgås med din mormor, för jag måste skydda dig från den påverkan hon kan ha på dig".

Det låter som dåliga ursäkter från en vuxen som inte hanterar sanningen. Och jag VILL ge alex bra svar. Jag vill bara inte att svaren ska göra honom illa. Jag vill inte att han ligger vaken på nätterna och tänker "Pappa, farmor och mormor älskar inte mig. Jag är inte värd deras kärlek" när det egentligen är tvärtom. Men så tänker inte barn, de anklagar sig själva. Och redan nu innan alex ens börjat sätta samman ordentliga meningar och börjat på dagis så sitter jag med dessa eviga frågor som äter upp mig om kvällarna. Det är mitt fel, för det är jag som gjort de här värdelösa jävla valen, och det går inte att göra dem ogjorda. Jag visste vad jag gav mig in i. Jag trodde bara att det skulle bli annorlunda. Det gör de flesta kvinnor. Vi är så jävla dumma i huvudet som ens för en sekund litar på andra och sätter oss i en sådan beroendeställning som vi gör till folk. Men alternativet är att bli en bitter kärring som inte släpper någon inpå livet och det vill väl ingen.

Så hela våra liv är som ett enda stort risktagande, för när som helst kan de vi älskar släppa bomben på oss och då står vi där. Dumma, bedragna, bortgjorda och naiva. Ensamma med barnen vi tillverkade av kärlek, och vi gör vår plikt och älskar dem och ger dem månen för att kompensera våra dåliga val, kompensera för pappas frånvaro, kompensera det faktum att barnets andra förälder valt ett nytt liv där barnet han skapat inte längre ingår. Jag läste en artikel som handlade om lattepapporna, de som tar ut föräldraledighet, mjukismännen som fikar med sina barn i grupp och som bär sina barn i sele med stolthet. Det var någon jävla grottkvinna som tyckte att de här papporna var så osexiga och att den här utvecklingen minsann inte borgar för någon action i sovrummet för alla "krävande, heta kvinnor som vill ha en riktig man i sängen", typ. Jag bara gapade. Jag har inte sett dessa lattepappor men en sak är säker, om inte de bakåtsträvande grottkvinnorna själva fattar att kärlek, omvårdnad och ansvar är förbaskat sexigt och att förmåga att ta hand om ett barn inte har ett skit med sex att göra, så står jag - och flera tusen av mina likar, i kö bara för att få se en av dessa kärleksfulla pappor. Hell, jag skulle betala för att få se en. Kan ni inte ställa ut en på någon konsthall? För allt jag ser är fan en massa frånvarande fäder, både gifta och skilda.
För även om de i teorin "finns där" så är de fullt upptagna med precis allt annat än att älska sina barn. De älskar dem på avstånd, säger de. Mat på bordet och allt det där. Närhetsrädsla och jag vet inte allt vad de skyller på. Men för helvete, det är dags att ta och sluta bortförklara kärleken till våra barn. Och sen har vi sådana pappor som inte finns alls. Säger sen, sen när jag är klar med det och det. Skyller ifrån sig. Inte tid, måste gå i terapi först. Intellektuera sitt känsloliv. Medan barnet sitter där och undrar exakt hur mycket "terapi" man måste gå igenom som vuxen för att klara av en timme på golvet med några legobitar. Eller en kram. Och när förklaringen uteblir är det vi som stannade kvar som måste förklara. Förklara något vi inte ens kan förklara. För hur ska jag kunna förklara något jag inte förstår själv? Jag skulle gå sönder i molekyler om jag inte fick vara med alex. Pussa honom, krama honom, mata honom, älska honom, se honom utvecklas. Höra honom skratta när jag kittlar honom. Jag skulle längta mig sjuk. Jag skulle skrika och gråta. Jag skulle dö för mitt eget barn. Precis när som helst. Inga klausuler, inga frågor. Rakt av. Så hur förklarar jag något jag inte ens kan relatera till?

Precis. Det går inte.



Bild: Alex, han håller fast om mina ben och kastar huvudet bakåt och skrattar. Han gör det ofta.

Frågelåda: Relationer och alex

Dagens Outfit By Alex: Skor från Puma, hängselbyxor från Polarn & Pyret, Hood från Champion, jeansjacka Vintage / Frälsningsarmén. (och han ser lite ledsen ut på den här bilden, detta eftersom han var liiite trött sådär och orkade inte vara modell)

Jag har fått lite mejlfrågor som jag tänkte besvara, lite enkelt sådär. Jag svarar på allt och har inga som helst problem med det, men det här mejlet har jag dragit ut på ett tag. Jag saxar frågorna direkt ur mejlet, så hela kommer inte med. Det kommer från My som vill vara anonym med sin mejl och så. Hej My, här kommer det!

Fråga: Jag har följt dig sen du blev gravid och måste bara säga att du är en väldigt stark person (tack! Loos anm.) och jag undrar hur är relationen till alexanders pappa idag? Och hur är relationen mellan alex och hans pappa?

Svar: Det är komplicerat men ändå inte. Jag och H hörs inte av förutom för att diskutera sånt som är absolut nödvändigt. Som gemensamma räkningar från förr och hur sånt ska delas upp. I övrigt är det väl jag som skickar MMS och sånt högst sporadiskt med bilder på Alex, men H läser ju också bloggen. I Övrigt hörs vi inte alls och jag känner mig rätt bekväm med det. Jag vill ha mitt liv och han vill ha sitt. Det är synd att han inte har kontakt med Alex men det är faktiskt inte mitt ansvar. Jag har gjort vad jag har kunnat, resten är upp till honom. Jag höll länge på och kände att jag liksom var limmet som kunde foga samman alex med sin pappa. Så var det inte. Jag kan ge mina 110 % som mamma men jag kan aldrig, aldrig ge en annan människa förmågan att vilja ta ansvar. Sad it is. Alex har således ingen kontakt med sin far idag.

Det är upp till Alex far att själv, när han är "redo" som han säger, ta kontakt med familjerätten för att diskutera fram en umgängesplanering, som då måste ske på neutral plats tillsammans med varsitt ombud. Ingen utomstående får närvara vid dessa besök utan dessa ombud skall vara neutrala personer, t.ex socialsekreterare eller likvärdigt. Detta eftersom vi båda behöver det stödet i umgänget med varandra och för att jag vägrar blanda in utomstående i det här. Det är heller inte det rekommenderade. Om H skall ha umgänge med A så är det tillräckligt jobbigt för A att lära känna honom. Att då blanda in flera personer i det hela skulle vara negativt för alex och hans utveckling. Fram tills dess att detta sker är alex helt i min vård. Jag har ensam vårdnad och det är också det optimala. Detta är något som H själv gått med på från början, och ingenting vi tvistat om på något sätt, kanske jag ska tillägga utan det var ett gemensamt beslut när alex fötts.

Fråga: Har du känslor för alex pappa fortfarande? I såna fall, varför försöker ni inte igen, för alex skull?

Svar: Jag vet inte var du fått det ifrån att jag skulle ha känslor kvar för H, men så är verkligen inte fallet. Det fina som kom ur min och H's destruktiva och mycket farliga relation var vår son, och tack vare att H är far till mitt barn har jag fortfarande kvar en viss typ av respekt för honom som jag aldrig skulle ha annars, om vi inte haft barn. Det låter hårt, men det är sanningen och det är det enda jag har att ge er. H lever i en annan relation sedan ett bra tag nu tillsammans med en annan kvinna och det är hans ensak. Samtidigt är det skönt att veta att han har någon då han inte är beroende av mig på något sätt. Jag slipper det där. För mig och H fungerar det inte på något sätt att ha ett förhållande och det finns inga vilda hästar i världen som skulle få mig till att ha det igen. Så som det är nu är jag en lycklig (men flirtig) singel och jag kommer fortsätta med det tills kärleken slår omkull mig, om den nu gör det igen. Jag hoppas på det, och hoppas att nästa gång blir en keeper. Även för alex skull är det absolut bäst att vi inte vare sig bor ihop eller är ihop och det är final. Det kommer inte att bli så. Jag är klar med det där och har precis reparerat mig nog att våga flirta med folk. Det tänker jag fortsätta med...

Fråga: Sen undrar jag, om du inte har känslor för alex pappa, finns det nån speciell i ditt liv just nu? Vi får ju inte läsa så mycket om kärlek längre, beror det på att han kan läsa eller är det nått annat? Jag har läst lite tillbaka och det har ju passerat en del folk i bloggen om man säger så.. ;)

Svar: Oj! Där var vi rakt på sak, men bra, det gillar jag. Jag har haft känslor för en person som visade sig inte klara av det ansvar som kommer med på posten när man dejtar en drogfri småbarnsmamma. Det funkade inte. Som det är nu är den platsen i mitt hjärta, så att säga, vacant, och jag trivs fan bra med det. Jag har avverkat en del karlar i mitt liv så det känns bra att få vara med alex, piffa i lägenheten och umgås med de få vänner jag har kvar. När man blir drogfri och får barn blir man ju "tråkig" eftersom man inte super hövvet av sig varje helg och inte kan fixa droger åt folk eller fixa in dem på listor längre, då troppar folk av som pärlor på ett halsband.

Alex förtjänar dessutom all kärlek jag har och jag ger den mer än gärna åt honom. Jag har träffat lite folk hit och dit men inte fastnat med någon. Utan att låta som en bitterfitta måste jag bara påpeka att det finns inte gott om bra karlar, och bra kvinnor vet jag väldigt lite om också för den delen. Folk är inte de de utger sig för att vara, och det är trist både för dem och mig. Jag backar direkt jag ser en varningssignal idag. Det gjorde jag inte förr, då rusade jag rakt på i 180 istället. Jag har lärt mig att avvisa folk för att de helt enkelt inte passar mitt liv. Vissa kallar det kräsen. Jag kallar det sunt jävla förnuft.

Fråga: sen undrar jag om du har några tips på att gå ner i vikt? Kram!

Svar: Jag har promenerat en och en halv timme om dagen och undvikt kolhydrater i varierande mängd beroende på hur mycket jag promenerat och rört på mig. Men nyckeln ligger i att äta balanserat och att röra på sig. Utöver det undviker jag ju också kött, och äter mycket fisk, tex sushi. Sen får man ju lite muskler av att bära på 10 kg unge hela dagarna också. Testa det if all else fails ;-) Annars så kör jag ett riktigt jävla danspass nån gång i veckan också, och använder alex som tyngd när jag kör Pilates. Jag varvar det jag känner för och äter överhuvudtaget inte chips eller godis i någon form, kanske jag ska tillägga. Men jag äter tårta och sådana saker om jag skulle hamna vid en.

Där, My, hoppas att du blir nöjd med de svaren. Jag återkommer snart i er alldeles egna favoritblogg.

Dagens Outfit By Alex

Nytt i bloggen! Dagens outfit - by Alex! På bilden: Hängselbyxor från World Wide Kids, T-shirt från Barnfabriken. Strumpor från KappAhl Kids. Under: Blöja från Libero.
Klicka på bilderna så blir de större.

Puma-wear

Nyklippt Alexander! (Ovan)

Kejsarens nya kläder!

En Onge i Puma-dress!

En go unge.

Idag påbörjades renoveringsprojektet och fixandet med lyan och jag är osäker på när jag är up n' running igen i nya våningen. Det kan dröja några dagar innan allt är klart! Så flyttstöket hindrar mig just nu från att ge er uppdateringar, MEN - digicamen är lagad, och jag kommer att fotografera arbetet med målning, tapetsering och inredning, och allt kommer att komma upp i bloggen. Ni kommer att få se The Building Of Casa De Loo - From Scratch! Och allting ifrån heta bilder på mig iförd målarbyxor och smetig färg till före och efter-bilder på väggar, tapeter och inredning, flyttstöket och allt runtomkring, kommer ni att få se här i er alldeles egna favoritblogg. Lite inredningsspecial, if you will. Dessutom är jag en sucker för "före" och "efter"-bilder, det är fascinerande på alla sätt, både med miljöer och människor. Ungefär som när man ser en 200-kilosmänniska. Det är otroligt öhövligt och oartigt att stirra och jag skulle aldrig påpeka något eller förolämpa en väldigt stor person, men man kan inte låta bli att titta, det blir en märklig fascination för det abnorma. Och sådan är jag, jag fascineras av abnorma saker, människor, och före och efter-bilder. Jag är nog lite.. hm. Speciell.

Bloggen kommer också att genomgå en transformering inom de närmaste veckorna. Ni har säkert sett att jag gjort några mindre förändringar redan, men faktum är att jag kodar templaten och skapar en ny design, med ny presentation där uppe, med bilder etcetera. Sedermera kommer jag också skapa en länksamling till några av mina viktigaste inlägg här på Social Ingenjörskonst, för att underlätta för mina nya läsare som vill lära känna mig, och för att förbättra navigeringen. Mycket händer, ny våning och ny bloggdesign, och inom några veckor är allt detta verklighet. Då öppnas dessutom portarna till mitt nya skrivprojekt, som än så länge är hemligt, men jag tror ni kommer gilla det. Detta sker på en helt ny domän, en helt ny sida och en ny sida av mig kommer fram.

För övrigt kommer mina inlägg också att följa en struktur och en mall när upplägget är klart. Ni kommer att lättare ha överblick över saker och röran med kategorier skall också fixas till. Det är inget nytt under solen, men det är inte lätt för en ADHD-människa att behålla strukturer, därför blir det lätt rörigt härinne. Tanken med att strukturera upp och designa om, skapa ett bildgalleri och samla allting i lättnavigerade ramar är ju förstås att underlätta för mina nya läsare som inte vet vem jag är när de kliver in, och för att mina trofasta gamla rävar skall kunna hitta tillbaka och läsa sådant som de är intresserade av.

Jag har fått flera önskemål via mejl att få se bilder på Alex, och givetvis missar man inte ett tillfälle att få visa upp sin underbara unge. Just de här är tagna idag med den lagade digicamen och han är iförd sina nya Puma-kläder som jag inhandlade åt mitt gryn förra veckan. Jag är ju själv en sucker för märkeskläder och jag ser ingen anledning till varför Alex inte skulle vara fint och snajdigt klädd han också. Speciellt inte när man har Barkarby Outlet på gångavstånd och man där får tag i hundratals märken för i princip samma pris som på tråkiga H&M. Jag har bojkottat dem, för de har sån tydlig jävla gräns mellan pojk och flick, och en T-shirt för ettåringar med texten "Boys will be BOYS" var fan droppen. Mer om det i morgondagens blogg som behandlar just det ämnet: Könsindelning på toddlerstadium. För er som inte gillar det här med ansvar och eftertanke rekommenderar jag att inte läsa morgondagens inlägg.

Idag träffade jag och Alex min gamla vän Z som jag inte sett på över två år. Han är fantastisk, också lyckligt drogfri sen länge och ska hjälpa mig med renoveringen. Jag matar honom och han målar. Det lät väldigt klassiskt, men självfallet gör jag annat än står vid spisen. Det är sexigt med spackel. Inte bara i ansiktet. Z däremot, är inte sexig i mina ögon, han är som en länge försvunnen bror. Underbart att veta att man har, åtminstone några vänner kvar.
Nu sova. Big day tomorrow. Igen.

Blåfot i ilfart!

Åh vad kul det är.. (inte) att åka iväg till Astrid Lindgrens mitt i natten på grund av ett rivsår på en fot som plötsligt svullnat upp och blivit blått. Åh vad kul det är att få höra av elak fittkärring på jävla larmcentralen att man minsann ska ge barnen antibiotika efter VARJE jävla rivsår och att det skulle jag minsann ha "tänkt på" innan det blev panik och ilfart och svullnad. Åh vad kul det är att få betala 400 spänn taxi hem eftersom nattbussar och sån där lokal trafik skulle tagit oss tre timmar hem. Åh vad kul det är att komma hem och tro klockan är två men egentligen är hon tre eftersom de STÄLLT FRAM klockan en jävla timme och det har jag missat i min bubbla (jag lever utan TV). Åh vad kul det är att lägga sig tre för att gå upp igen och hämta medicin och älska alla. Not.

Men vad skönt att det "bara" var en begynnande infektion. Vad skönt att vi fick komma in snabbt, fick förstående läkare, fick penicillin och snabb behandling och fan vad skönt att jag får lägga mig. Ungefär. Nu.
Godnatt. Äntligen. (Och Alex mår bra, sover sött, kan stödja på foten och har fått alvedon och penicillin. Men han skrämde mig med en blå fot och en tröstlöshet av inte denna värld. Min lilla rackarunge!

En sak bara.
Det är när du åker i ilfart till barnsjukhuset mitt i natten och din bröstkorg snörs åt sådär hårt och du inte vet om du kan andas eller ej som du drabbas av den hemska, förbisvischande tanken "Hur skulle jag klara mig utan honom? Tänk om.." och när den känslan visar sig obefogad, igen, då älskar man att leva, och då kan lite förlorad jävla sömn kvitta. För mitt barn är friskt, förhållandevis, och kommer bli bra igen. Han har alla lemmar på plats, svullnaden kommer gå ned och han kommer inte mista en fot. Han ligger därinne i vår stora säng och snusar med Cléo som vakt vid fotändan.
Nu ska jag joina min lilla familj.
Natt.
Och tack, moder jord, alla gudar som finns, tack världen, tack änglar, för att jag fick ta hem ett barn idag som faktiskt kommer att bli frisk. Det finns föräldrar därute som inte fick åka hem, det finns föräldrar som fick chockbesked idag. Jag är inte en av dem. Vi är lyckligt lottade.

Mini-update

Damn vad jag fyndat på loppisar de senaste dagarna. Min sabla digicam har ett dött batteri så jag kan inte föreviga dessa fynd, men jag ska finna på råd! I detta nu ska jag och Bubberiet ta oss en promenad till Rusta i Barkarby för lite seriös tapet - och - färgspaning. Livet är underbart just idag; vi har haft en aktiv vecka hittills och jag tänker inte gå ner i varv. Man måste fan passa på när man har energi. Jag har också shoppat reafynd till Alex för nästan ingenting. Ett Burberryskärp för småknoddar som Bubb för ynka 75 kronor, det kallar jag för rea. Älskar Burberry, det är brittisk landsbygd, oljerockar och gedigenhet, tidlös design och dessutom otroligt könsneutralt. Idag ska vi invadera Barkarby, och vi gör det gående! Jag har faktiskt latat mig lite med träning och mat på senare tid, jag har tryckt i mig kladdkaka och gud vet vad, nu måste jag kompensera detta tröstfrossande med en rejäl bensträckare. Återkommer. Dessutom har jag en provrecension för TheCritics.se att slänga iväg. Vi får väl se om de hissar eller dissar mig.

Försenad tårta + Lite kvällsfunderingar

Alex tårta. (det är jag som håller i den)

Bordet med godsakerna

Fan, jag vet att jag är ojämn i mina uppdateringar men det är så mycket som snurrar just nu och när jag inte riktigt kan få ned det i ord.. då är det svårt.
Jag känner mig helt tom just nu. Samtidigt som det ska bli underbart att få måla, tapetsera och flytta in i en ny lägenhet känner jag mig trött hela tiden och försover mig ständigt till saker. Jag försöker leta energi och funderar på ljusterapi eller något i den stilen. Min trötthet är min största bov, kanske man skulle kunna säga.
Jag hoppas det bara är en övergående trötthetsperiod. idag sov jag och alex till TOLV! Herregud liksom, det känns ju som att man sabbat hela dagen när man sover så länge. Det funkar ju inte. Vi har ju liksom en frukost och lunchrutin, allt blir fördröjt på det viset. Jag VILL orka upp som en sol klockan sju men oavsett hur mycket jag sover känner jag mig alltid trött.

Jag har en sån enorm jävla prestationsångest eftersom jag är livrädd att fucka upp allting och stå på egna ben igen. Jag vet att jag måste skaffa en sysselsättning och få igång både jobb och studier till hösten men jag är panikslagen. Och jag rensar skåp och lådor hemma och försöker kasta allt skit jag har och förbereda inför flytten. Så mycket som snurrar. Jag känner hela tiden att jag måste bevisa så jävla mycket för folk och i perioder har jag orken, sen överkommer mig en enorm trötthet och jag orkar knappt diska. Alex är matad och välskött och lekt med men övriga hushållsysslor blir eftersatta och jag låter det hellre vara lite skrot på golvet än att lägga energi på städning så att A får mindre uppmärksamhet och kärlek. Han går först och är glad. Jag är glad och ler mot honom, men ibland känns det tungt. Jag vet inte varför det blir så här. Jag har ju så jävla mycket ambition men hopplöshetsperioderna är riktigt jobbiga, även de korta perioder de varar.
Visst skulle jag kunna äta medicin för det här och arbeta på att försöka joxa med antidepp men man kan inte bara stoppa i sig tabletter för allting heller. Nu har jag och läkaren kommit fram till att det bästa är att försöka bearbeta det här och skapa ett normalt liv istället för att fokusera på medicin och det är sant som hon säger. Jag vill inte medicinera bort allting. Men jag finner mig själv oerhört ojämn och framför allt handfallen och hopplös i mina "perioder" och det är oerhört förvirrande.

Det är Okej. Det går över. Livet är bara lite gråare just nu, men det är inte avgrundsdjupt. Mitt liv är bra. Jämförelsevis med så många andra som verkligen har det riktigt dåligt, herregud, jag lever ju i lyx. Jag har ett friskt och underbart vackert barn, jag har en familj som älskar mig med engagerade systrar och en bror, en pappa "morfar Håkke", en underbar bästa vän (Jag älskar dig!) och många sociala kontakter som räknar med mig och som hjälper mig. Jag har bostöd, terapeut, vänner, socialsekreterare, jag har fått chansen att få delta i ett substitutionsprogram, jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet, jag har pengar nog att köpa mat och förnödenheter för, inga mängder med pengar men det är OK, vad ska jag köpa liksom? En guldpläterad marmorstaty till mitt enorma palats på 59 kvadrat?

Jag tänker på alla de människorna därute som lever i fucking social misär. Jag tänker på de som inte har någonstans att bo, som värmer sina smutsiga händer vid centralstationens lufttrummor. Jag tänker på de som inte har vänner och kärleksfull familj. Jag tänker på de som är grovt psykiskt eller fysiskt handikappade som lever utan värdighet. Jag tänker på de ensamma gamla som lever sina liv på vårdhem utan att någonsin få en besökare. Fattar ni hur lyckligt lottade vi är? Jag ska fan inte klaga över lite jävla ångest när det finns människor som svälter, torteras, våldtas, får sina byar nedbrända, som är hemlösa med aktiva missbruk.. jag kan hålla på ett bra tag, det är inte så att jag måste rada upp allt, det är själva meningen i allt. Man ska inte klaga när man har det så bra som jag har det. Men ibland känns det tungt och då ventilerar jag här. Jag sätter tankarna på plats och jämför. Man måste alltid jämföra.

Det är på TV om de där tokiga Knutby-människorna. Folk går upp så i religion och somliga anser det viktigare att prata om livet de ska få "efter detta" istället för att fokusera på det liv de faktiskt har. Religiösa människor skrämmer skiten ur mig. Främst fundamentalisterna.

För att sätta lite piff så bifogar jag lite sena bilder från Alex födelsedagskalas den 19e Januari. Tårtan har jag gjort själv.

Wow, wow, wow!

WOW! 8 kommentarer på mindre än ett dygn, glada och låånga kommentarer hur jag ska tapetsera och måla, jag blir skitglad! Tack för att ni delar med er av era kunskaper och tack framför allt för att ni skriver så fina kommentarer. Jag hade en seg-eftermiddag då jag legat och halvsovit på dagen med barnvakt till Alex (att få sova länge är guld värt!) och så loggar jag in och läser det där.. glädje!

Apropå Fade's peppande kommentar kring sovandet i kommentarsfältet på föregående inlägg: Ja, fatta grejen, de har varit på mig sen Alex föddes och påpekat att jag inte ska ha bebisen i min säng. Ursäkterna har varit varierande. När han var nyfödd hette det att jag kunde "rulla över och kväva honom". Jag påpekade att jag alltid ligger blick stilla i samma ställning när jag sover med A och att det är omöjligt att hamna ovanpå mitt eget barn i sömnen. Jag försökte förklara att man liksom har en instinkt i sig som hindrar en, att det är omöjligt. Till svar fick jag skeptiska blickar och snörpande munnar. När A var sex månader fick jag höra att man måste "lära barnen från början att sova i sin egen säng". Tanken är ju god, men jag hade faktiskt haft A i sin säng på nätterna till en början, och lagt honom hos mig vid morgonvällingen. Det tyckte vi båda om och jag fann att det inte fanns en känsla som gick upp mot att få ligga intill mitt vackra barn och snusa med honom på morgonen. Sakta började han sova hos mig mer och mer. Detta mottogs med negativ respons från BVC's sida. Man menade att barnen "inte sover lika bra som när de sover själva", "De lär sig att somna om på egen hand om man låter dem sova i egen säng". Detta gav mig dåligt samvete. Sov Alex dåligt på grund av min själviskhet? Kunde han sova bättre om jag inte envisades med att ha honom intill mig?

Jag försökte att lägga honom i sin egen säng men han vaknade många gånger om nätterna och skrek efter mig. Jag nattade honom som så att jag satte mig i sängen med honom (jag får inte plats i spjälsängen hur mycket jag än försöker, i vilket fall fann jag inget bekvämt sätt att sätta mig på. Ja, jag har försökt) och vaggade honom i min famn med vällingen tills han somnade. När jag lade ner honom i spjälsängen igen vaknade han efter bara några minuter och skrek efter tröst. Jag tröttnade på hela upplägget, svagsint som jag tydligen är, och tyckte synd om honom. Jag försökte tänka mig in i vad JAG hade velat. Ville jag sova ensam som liten? Jag minns att jag var så rädd om natten att mormor fick sova hos mig tills jag var elva eller tolv. Hon sov hos mig tills jag hade somnat, sedan sov jag själv men kröp upp till morfar tidigt på morgonen. Jag slutade själv med det och byggde mig en självständighet när jag var runt tolv, då fortfarande med ett dussin nallar och kuddar runtom mig. Jag byggde "kuddfort", som en mur runt mig av kuddar som skyddade mig om det skulle börja brinna (vilket var min största skräck av oklar anledning, jag har aldrig varit med om en brand) och att bygga denna mur runt mig gav mig trygghet. Men, tänkte jag sedan, jag var ett otryggt barn, det finns en viss skillnad. Alex har andra förutsättningar. Är jag en dålig mamma som inte ser att A egentligen behöver få lära sig sova själv och detta på sikt kommer att medföra en trygghet som jag alltid saknade? Men mina behov då? Även om de kommer i andra hand, är vi ändå inte tryggast och mår bäst tillsammans?

Efter varje BVC-besök så snurrade tankarna. Jag kände det som att de ifrågasatte allting och skulle ha en översikt över precis allting vi gjorde, och klockslag på det. Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att få barn. Att jag som mamma bara i andra eller tredje hand har bestämmelserätt i det aktiebolag som A tydligen är. Jag trodde att jag hade rätt att säga ifrån. Jag trodde inte att mina goda intentioner skulle ifrågasättas. Jag trodde att man skulle ifrågasätta min hållning gentemot pedagogik och utveckling, och därför såg jag till att vara förberedd och påläst och framförallt väl insatt i det jag kunde vänta mig. Trots Huddinge's raka order om att jag inte skulle "Läsa så mycket på egen hand" tog jag ännu en gång på mig studiehatten och läste på. Jag ville veta vad som skulle komma. Jag ville vara förberedd på de olika utvecklingsfaserna, och det var och är jag också. Jag trodde att man skulle fråga mig vad jag visste om barns utveckling och vad jag hade att vänta mig, men inga sådana frågor kom. Istället blev jag bombarderad med "råd" angående A:s skötsel som helt ärligt mest kändes som en order. Gör si, gör så. Gör det här, så här gör alla, så här ska det vara! Tramp, tramp, tramp, raka led! Tramp, tramp, tramp - avdelning ett FRAMÅÅÅT MARSCH!

Min mormor lärde mig några mycket viktiga saker när jag växte upp. Hon sa "Stå aldrig oförberedd med tomma händer inför en väntad situation, och vad gäller de oväntade situationerna så kommer du ändå aldrig att förutse dem, och de kommer ändå aldrig att utvecklas som man tänkt sig, så förbereder du dig inför det du kan förutse så kommer du också att vara förberedd inför det du inte kan förutse". Jag har alltid tagit fasta på det. Jag är en jävel på att läsa mig till, fråga och lyssna mig till information när jag verkligen är intresserad och jag tror verkligen på kunskap som huvudsakligt bidragande förutsättning för en nyanserad världsbild. Jag vill kunna känna mig säker och trygg och jag kommer aldrig oförberedd. Men jag var oförberedd på att Staten skulle lägga sig i min fostran av A på just det här planet. Jag är medveten om att vi har grundlagar som gör att vi får fostra våra barn till nazister om vi vill och ingen lag skyddar dessvärre barnen från att utsättas för hån, ret och ignorans från oförstående föräldrar som förmodligen fostrats på samma sätt. Men jag hade inte väntat mig att få skäll från BVC gällande om jag sover med A eller inte. Jag fick skäll för att jag gav honom gröt som frukostmål, för gröt var inte lika lämpligt som grönsakspuré, fast mycket jag läst pekar åt precis motsatt håll. Hade jag lyssnat på dem hade A inte fått smaka på mycket alls förutom just grönsakspuré. Jag kanske gör en Big Deal av det här men det är trots allt en källa till frustration och då behöver jag ventilera det. Det är inte the end of the world, jag yttrar bara vad jag tänker.

Jag vill att BVC ska vara till för mig, inte tvärtom. Jag vill ha beröm och uppskattning för det jag gör rätt, inte ignorans och nonchalans. Man pekar alltid på var möte det jag kan göra bättre och det jag gör fel men inte ett ord sägs om de råd jag faktiskt har tagit och uträttat bra. Inte ett ord sägs om att A de facto ligger före i utvecklingen, att han är ett av de gladaste och tryggaste barn de har sett och inte ett ord sägs heller om att han är en liten babbelkvarn som till och med har papper på sin överlägsna språkutveckling. Inte ett ord sägs om att jag som ensamstående mamma faktiskt gör ett förbannat jävla bra jobb, helt ensam, utan barnvakt, utan att få en enda jävla timme i veckan för mig själv, utan att jag någonsin får komma ifrån och komma ut en kväll. Jag var ute senast i somras, två kvällar på hela sommaren. Sedan dess har jag inte haft barnledigt en enda dag. Om man ser till det och det faktum att A inte ens har en pappa som stöttar honom, och om man envisas med att se till min bakgrund och de förutsättningar jag statistiskt sett har, så gör A och jag ett förbluffande jävla bra jobb. Men det får jag inte höra från dem (däremot får jag höra detta från min läkare, socialsekreterare, bostöd med flera). Jag kräver inte någon slags ändlöst jävla smicker, jag vill bara höra "Det här gör du bra, Loo. Vill du ha tips och råd om hur du kan underlätta det här eller det här för er båda?". Jag vill att man ska SE vilket jävla monsterjobb jag faktiskt gör. Inte för att jag är nån slags martyr som sitter här och gnäller över att jag inte fått en dag barnledigt sen i somras för det är min förbannade jävla plikt att ta hand om A, och det är också något jag frivilligt förtjänar varje dag, därför att jag älskar min son över alla berg och under alla hav och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag skrev på ett osynligt kontrakt när jag blev gravid, där det stod att jag går med på att mitt liv förändras för evigt och att det aldrig kan bli som förr igen. Det stod där att jag går med på att ge mitt liv till denna varelse och att jag måste jobba stenhårt varje dag med att utveckla och vårda vår relation, som en deg som ständigt måste knådas, därför att jag är hans mamma och han är helt hjälplös i världen, och helt ensam utan mig. Det är inte ett martyrskap, det är en jävla VINST!

Saken är den att jag faktiskt inte tänker ta att man behandlar mig efter saker som skett i det förflutna istället för att se till de resultat jag faktiskt visar i nuläget. Man väljer på BVC att grunda våra besök på vad som står i mina journaler om mitt långvariga missbruk och mitt kaotiska liv så som jag levt det, istället för att se till det som faktiskt är i nuläget. Man väljer att helt bortse från att jag har 11 kontakter som jag träffar regelbundet, man väljer att bortse från min hundraprocentiga drogfrihet (bevisat genom tester två ggr/vecka), man väljer att helt ignorera intrycket av A såsom han uppträder, det glada, trygga, lyckliga, lekfulla och nyfikna barn som dessutom pladdrar på i 180 och sjunger för alla som vill höra, man väljer att ignorera att papper och handlingar och utredningar från tre enheter på socialen (vuxen, barn och barn & familj) ALLA textar klart och tydligt vilken fin relation jag och A har och att INGEN som helst oro föreligger för oss, man väljer att helt skita i dessa säkerligen tusentals dokument i journaler, understödda av personer ett samtal bort där det står klart och tydligt hur grundligt utredda vi är och vilka fantastiska jävla resultat vi nått, och när man då ringer socialen TVÅ gånger och anmäler ORO för att jag inte svarar i telefon när man försöker ringa två gånger, då undrar jag om det är jag som är känslig eller om det faktiskt kan vara så att vi särbehandlas, bara en liiten aning?

Och en sak ska jag fan säga er, att jag tänker gå på Öppna förskolan med A, för att han ska få kolla in andra barn och ha kul. Självklart! För hans skull. Men jag tänker fan inte gå dit för att "alla andra mammor gör det". Det var tamejfan den sämsta jävla motivering jag någonsin hört. Ni som lever i relationer med barn där ni faktiskt vet var papporna till barnet befinner sig (i motsats till mig som inte ens har kontakt med barnets far), kan ni tala om var De går någonstans? Biljardhallen? Strippklubben? Plattan? Eller sitter de hemma och ser på Oprah medan ni med fladdrande kjolar struttar iväg till Öppna Förskolan där ni bjuder på hembakta mandelkubbar och pratar om sybehör och trädgårdsarbete? Det låter inte så verklighetsnära va? Nej, jag trodde inte det heller. Jag funderar bara på var de håller hus, för enligt BVC är de i alla fall inte på öppna förskolan.

En liten notering dock: Min föräldragrupp (dvs, mammagrupp, det fanns EN pappa med där, men han kom bara en gång, sedan uteblev han), bestod faktiskt av enbart gifta mammor med page och små cardigans, som pratade om sina radhus, bakning och varför deras män jobbade över så mycket. Jag tyckte det var extremt obehagligt och gick bara tre gånger. Jag bestämde mig för att se på det hela som en tillfällighet och inte något representativt för mammagrupper. Jag hoppas innerligt att öppna förskolan erbjuder större variation på de vuxna deltagarna.

Bild: Alex vinkar till publiken, nybadad och glad! (älskar det här fotot för det här är ett typexempel på hur glad och öppen han är, mitt hjärta!). (Klickar man blir den större, originalupplösning på denna!)

Byta! Nu!

Får man byta Barnavårdcentral?
Jag är sjukt less på att BVC behandlar mig som en idiot. Vad FAN vill de HÖRA egentligen? Man följer deras råd, och de antyder hela tiden att man gör fel. Jag satt mig igenom en timme igår med en ny kärring som vikarierade för min andra idiotkärring, och hon påpekade att jag bör gå på öppna förskolan (motivering: "ALLA ANDRA MAMMOR gör ju det") Observera könsaspekten. alla MAMMOR gör det tydligen, men inte papporna, för de har tydligen bättre ställen att vara på (?). Detta eftersom "det kan vara kul för alex att få lära sig sjunga och klappa och lära sig lite barnsånger, som bä bä vita lamm tillexempel" (Ja, hon SA SÅ!)

URSÄKTA MIG! Men hon hade inte ens FRÅGAT om jag sjunger med alex. Om hon hade frågat så hade hon fått reda på att jag kommer från en jävla musikfamilj! Min ena syster går på internat för sång och dans och musikal, vi har musikproducenter i släkten, jag har spelat i flera band, pappa spelar gitarr och jag har hur mycket musik som helst hemma. Jag SJUNGER HELA TIDEN med alex, även sånt han inte vill höra! Hon ANTAR bara att jag inte sjunger med alex eftersom hon utgår från att jag är HJÄRNDÖD! (Eller, hon utgår snarare från min bakgrund).Trots att mitt talspråk vittnar om en ganska god verbal förmåga, trots att jag ständigt bevisar mig för dem, så kan de inte låta bli att dra alla över en kam, pika mig och sen ANTYDA att jag inte kan en så jävla enkel låt som BÄ BÄ VITA JÄVLA LAMM! Dessutom pratar hon till mig som jag är ett BARN! Hon sätter huvudet på sned och förklarar för mig att jag ska gå på öppna förskolan med alex eftersom "alla andra mammor" gör det och har ett tonfall som jag vore fem!

BVC har ringt till soc två gånger och anmält sin "oro" för mig. Inte för att Alex påvisar någon form av lidande (tvärtom, han är ett A-barn), inte för att man misstänker att jag missköter honom (alla tester som gjorts på oss visar att vi har en fantastisk relation) och inte för att jag sagt något oroande i stil med att jag gillar barnaga (vilket jag avskyr av hela mitt hjärta och folk som slår sina barn borde bli kastrerade). Utan för att hon försökt nå mig på telefon två gånger och jag inte svarat!
BVC är medvetna om att jag har en assistent från soc som kommer till mig en gång i veckan, att jag har bostöd två ggr / vecka, beroendemottagningen 3 ggr/vecka och utöver det dessutom terapisamtal 1 gång i veckan, träff med diverse myndigheter och läkarsamtal. De är medvetna om hur mycket kontroll vi har på oss och hur mycket insyn myndigheterna har, men de ringer soc och meddelar sin ORO för två telefonsamtal de inte lyckas nå mig på när de istället kan ringa mitt bostöd, (ja, de har alla nummer, de har även träffat bostödet ifråga) och kolla av med henne. Helt ärligt, det här är alltså vad klåparna på Huddinge Specialistmödravård ställde till med när de "anmälde oro" för socialtjänsten innan alex var född. Som straff för att jag sa ifrån och vägrade sitta i terapisamtal med en kvinna som talade om för mig att det är en stor sorg att föda barn och att jag inte skulle läsa så mycket om min graviditet och fostrets utveckling /barns utveckling på egen hand (motivering till detta saknas. Även flera andra patienter de hade råkade ut för det här, jag har haft kontakt med flera). Det är straffet de gav mig för att jag ifrågasatte deras så kallade "specialistmetoder". De baktalade mig för BVC och talade säkert om för dem vilken hemsk mor jag skulle bli, så nu är de hispiga som tusan och särbehandlar mig. Huddinge specialistmödravård, ni är inkompetenta, nedlåtande, felbehandlande och framförallt så förstör ni för människor när ni påstår att ni hjälper. Ni har bara gjort det svårare för mig och Alex. Till och med efter min graviditet spökar ni för mig. Ni gillar inte när man ifrågasätter era metoder och attityd, eller hur? Så det är så här ni gjorde för att visa mig vem som bestämmer. Byråkratiskt bullshit. (Jag har ju avslutat kontakten med dem när alex föddes. Jag ombads komma på efterkontroll 8 veckor efter att alex föddes men jag avbokade det, gick inte dit trots att de ringde och tjatade om den där viktiga efterkontrollen och sen tog jag kontakt med min egen gynekolog istället som gjorde det på fem minuter. Jag berättade naturligtvis för gyn varför jag inte ville göra den på Huddinge. När man suttit och fått höra vilken värdelös mamma man kommer att bli från vårdpersonal som påstår att de är där för att HJÄLPA en och när man suttit i bråk med samma personer som suttit i halvcirklar kring en och talat om för en att man ska få föda sitt barn på landet om man missar ett av deras terapimöten, då är man inte sugen på att de ska få rota mellan ens ben igen. Verkligen inte!)

Men vet ni vad? Jag tolererar inte det här. Jag kanske är känslig, men jag har ONT I MAGEN före och efter varje jävla möte med BVC och jag går därifrån och känner mig som en dålig mamma, för allt jag gör är fel. De har kritiserat att jag sover med mitt eget barn och tjatar på mig om precis allting. Saker som de inte har med att göra! Jag har aldrig hört talas om en mamma som får så mycket kontroll och som får sådana märkliga frågor från dem. Först var Alex underviktig och följde inte kurvan, och vid gårdagens besök sade man mig att minska på vällingen så att alex inte blir tjock!

Jag skiter i om det är min ADHD, min bakgrund, min känslighet eller whatever. Jag tänker inte bli behandlad som om jag är dum i huvudet. Jag ska byta BVC och det första jag ska göra är att tala om för de nya varför jag bytte och vad jag förväntar mig av DEM. För det är faktiskt en tjänst TILL FÖR OSS. VI är inte till för DEM. Jag tar gärna emot råd men de ska ges på rätt sätt. Och när man ringer och soc-anmäler bara för att vi är sjukanmälda och har kräksjukan i 2 veckor, då får det vara nog. (Observera att min ordinarie var hemma för just kräksjukan igår. Jag kanske ska ringa soc på henne? Det är ju konstigt att hon inte själv hörde av sig när hon ligger och kräks! Det förväntar man sig väl?)

Jag ska byta. Någon med erfarenhet? Hur går det till?

Tyst

Jag vet att jag är tyst just nu. Jag håller på och gör slut med min mamma och det är krävande. Samtidigt håller jag på och reder ut Alexanders tillvaro. Jag jamsar inte mer. Vissa människor agerar som om de vill ha en chans att leva i hans liv men egentligen ville de bara komma och lura mig och bete sig som svin. Igen. Det har de inget för.
Det är in eller ut som gäller nu - man får välja. Stannar man och KÄMPAR för kärleken till ett barn eller fegar man ur och väljer lögnernas väg? Jag vet redan svaret. Det är lugnt. Det behövs inte. Vi har andra att leka med. Faktiskt. Det står folk i KÖ för att få umgås med oss. Den ni!

I helgen träffade jag TheDarkHorse, och vi hade en underbar Fredag han och jag. Det var nästan så att jag önskade, under några få ögonblick, att han var här jämt.
Han är bra.
Riktigt bra.

Födelsedagen

...som jag älskar dig.

..att det går fan inte att älska någon, så mycket..

..och när du ser på mig, med den där blicken var dag, så tänker jag..

Och som jag förbluffades och älskade varje sekund av din utveckling..

..en stark vilja som påminde om dina envisa föräldrar..

Och ingenting kunde stoppa den personlighet som växte fram..

Och du växte och växte, jag hann knappt med..

..och även du lärde mig några tricks.

..och jag började lära dig allt jag kan!

Du och jag blev oskiljaktiga..

..och vi började lära känna varandra, du, den märkligaste varelse jag någonsin träffat. Sprungen ur mig.

..och jag fick ta hem dig, min älskade

Och han föddes. Det vackraste jag sett

I min mage, där var begynnelsens stjärna


Här började alltet.. (Läs nedifrån och upp så blir allt i rätt ordning)

Idag, klockan 04:07 på morgonen den 19:e Januari för exakt ett år sedan, föddes den levande varelse jag älskat mest av allt någonsin i hela mitt liv, jämsides med min nu bortgångna mormor. Aaron Benjamin Alexander Lönnroth, vi har klarat vårt första år tillsammans du och jag och jag kommer aldrig att kunna i ord beskriva hur starkt och intensivt och stort jag känner för dig. Du är mitt allt, ljuset som brinner starkt i veken ovan smältande vax en kylig höstnatt, solen som värmer min hud en vacker sommardag och regnet på min panna när jag behöver svalkan som mest.

Här är en bildkavalkad av året som gått. (nedifrån och upp är den kronologiska ordningen).

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MITT ÄLSKADE STJÄRNBARN! Mamma älskar dig! Mer än livet självt...

Sjukhusvistelse

Natten till Söndag började Alexander att hosta något fruktansvärt. Han hostade och hostade tills han kräktes. Han spydde ner hela sängen och hans luftrör började pipa konstigt. Det blev bara värre och värre. På Söndag morgon beger jag mig först till S:t Görans drogakut för att hämta min medicin. Jag hade med mig Alex och en av sköterskorna lyssnade på honom. "Åk in NU" var hennes uppmaning. Vi drog i ilfart med pappa till KS Närakut för barn. Väl inne ställde jag mig, tog en nummerlapp. Alex sov i vagnen eftersom han inte sovit på hela natten och knappt jag heller, men han var vid det här laget likblek och andades med en enorm hastighet. Vi fick komma in direkt, andningsbesvär prioriteras tack och lov. De gav honom adrenalin att andas in och situationen förvärrades dramatiskt. Vi förflyttades till huvuddelen av akuten där Alex fick akutvärd i form av inhalationer, mediciner, oändligt antal prover och läkare. Mitt huvud snurrade av alla diagnoser och mediciner. Jag satt i ett rum med honom och han pep och tjöt i luftrören och han hade så fruktansvärt ont och jag kände mig så utlämnad. Efter åtta timmars behandling förflyttades vi till eget rum. Vi var officiellt inlagda.

Under hela natten bevakades Alex på infektionsavdelningen (avd Q80, rum 01) på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han fick koksaltlösning, adrenalin och syrgas titt som tätt och jag satt med hjärtat i halsen. Under natten blev han bättre men inte fick vi mer sömn för det - adrenalin gör ett barn piggt. Vi somnade 04:30 bara för att vakna två timmar senare. Under dagen kom det flera specialistläkare som kunde sammanfatta det som skett: Alex hade fått en astma-attack. Det är för tidigt för att man skall kunna ställa diagnos, man brukar säga att det krävs tre sådana här tillfällen för att kunna ställa diagnosen förkylningsastma. Det finns astma och bronkit i släkten så chansen att han har det är stor men man ska inte ropa hej än. Då han syresattes och fick hjälp i tid så hann han aldrig få syrebrist eller så vilket innebär att han inte kommer att få några bestående men av detta. Men jag var livrädd.

Anfallet orsakades av en riktigt nasty infektion, ett virus som infekterat Alex, man vet inte riktigt vilket. Det här händer ungefärt 20% av alla barn någon gång under deras första år. Man var förvånad över att det inte hänt tidigare eller förr. Vi kom hem helt förstörda igår och sjönk in i en djup sömn. Jag drog på mig en infektion samtidigt så nu är också JAG sjuk. Men det är ingen fara med mig.
Alex kräks fortfarande, förmodligen en svit av medicineringen han fått under dygnet som gått. Jag hoppas han får behålla mat snart för det här är påfrestande för oss båda. Vi mår efter omständigheterna mycket bättre men alex behöver just nu 100 procentig tillsyn och jag kan därför inte närvara vid datorn så mycket. Han har spytt ned hela sängen 3 gånger nu och tvättmaskinen går på högvarv.

Faran är alltså över, men nu fick jag känna på hur det känns när ens barn är i fara. Det är en fullständigt hjärteslitande upplevelse att se läkarna ta prov efter prov, att man måste hålla fast ett barn som knappt kan andas medan de stoppar slangar ned i halsen och näsan på honom. Det är förvirrande och det krävs nerver av stål för att klara av att se de oroliga sköterskorna och läkarna titta på varandra medan de begrundar hans syresättning. Det gör ont i hela kroppen när jag inte vet HUR jag skall kunna hjälpa mitt lilla barn, när jag står maktlös för en kraft så enorm att den tvingar all livskraft ur min älskade son. Det var ingen fara. Det var "bara" ett astma-anfall. Och han är ett barn, och barn återhämtar sig fort och glömmer. Men JAG har inte återhämtat mig än. JAG är fortfarande lyhörd för minsta pip. Händer det igen är det 112 och ambulans som gäller. Jag höll ihop och gjorde det jag skulle göra, jag var stark och ensam tog jag hand om situationen. Därinne på barnsjukhuset kändes det ensamt att tackla allt som ensam förälder. Men, upplevelsen stärker mig.

Jag ville ni skulle veta det. Jag har varit uppe och torkat spyor halva natten. Jag ska försöka få lite sömn nu. Tack till min familj, som fanns där i telefonen när jag behövde det. Och till faster C. (också familj, förstås)