Ovan: Jag, några dagar sedan.
Det där med makeovers gillades, så jag ger er en rätt kort och koncis och tämligen odramatisk förändring. Min vikt, som jag pratat om lite smått, och hur jag förändrats sedan jag blev gravid, gick gravid, födde barn och sedan tog mig upp ur fett-träsket igen. Här är jag, påpälsad och lite färgredigerad, hemma i nya badrummet. Nu kan jag ta bilder i helfigur, det är nytt. När jag dessutom börjar trivas i min egen kropp igen känns det extra bra att kunna visa mig utan att skämmas. Det här är jag, i vida byxor och tredubbla tröjor, men det är jag! Det har tagit mig över ett år att gå ner så här mycket och ja, jag är stolt. Jag har gått ned i vikt för min egen skull och för att jag helt enkelt inte trivs som så stor, men jag har heller inte haft några orealistiska mål.
Jag har fortfarande en mjuk liten
bullmage, och sladdrig är den också, tänjd hud. Sådant måste man träna bort. Jag har fortfarande lite
"flap - flap" under överarmarna och ja, jag har celluliter, säkert tusentals. Men en perfekt kropp för mig, är en kropp som ser sund ut, en kropp man kan trivas i och en kropp som lämpar sig för både aktivitet och slöa DVD-kvällar. Jag går fortfarande mitt "program" som handlar om att undvika kolhydrater, helt utesluta bröd, chips, snacks, godis och sånt - brödet är en av de värsta bovarna, sätter sig på magen direkt för mig - och promenader, en och en halv timme om dagen, strikt, sju dagar i veckan. Bara man kommer igång så går det av sig själv sen. Målvikt har jag egentligen ingen, men jag ska ligga mellan 64 och 67 med ett bra set of muscles till mina 170 cm för att känna att jag mår bra. Vi får se var jag landar, jag har några kilon kvar!
..och så här såg jag ut från starten av min viktnedgång, efter att alex fötts. Det är ingen vacker bild och jag mår inte bra av att se den, för jag ser så otroligt jävla white trash-sliten ut och är väl helt utpumpad. Alex är väl 4 månader här ungefär, bilden är tagen den 28 April 2008. Det här, var det jag ville bort ifrån. Jag klarade inte av att se mig själv i spegeln, jag undvek allt som speglade sig. Ville knappt gå ut. Och jag
skäms litegrann, måste jag erkänna, för att jag ser så hemsk ut. Så här har ni aldrig sett mig förut, kan jag garantera, och under tiden jag var sådär stor tog jag heller inte många bilder, så den här är sällsynt.
Here goes:
Jag kisar dessutom med ögonen och har inte fixat håret så det ökar ju på hela white trash-grejen ännu mer, men vafan. Jag bjuder på den.
...och här är jag nu, nästan exakt ett år senare.. Jag har ju vida byxor på bilden så benen ser lite bredare ut, och så har jag som sagt flera tröjor på mig så bilden gör mig inte riktigt rättvisa, kan jag ärligt säga. Men det här är mer än 20 kilo som jag promenerat bort, vilket man kanske inte ser direkt eftersom man inte riktigt ser magen och höfterna här. Men, ändå.
Viktprojektet var viktigt för mig. Jag har väl gjort en "allting på" och både drogrehabiliterats, gått ner i vikt, förändrat mitt liv på alla plan, utvecklats som mamma och blivit starkare under året som gått och nu är jag snart rökfri också. Jag har dock inte gjort någon
big deal av det i bloggen, för jag ville inte förändra social ingenjörskonst till en viktblogg. Det hör inte riktigt hemma här som fullt tema.
Jag förändrar mitt liv. Jag ska ha det liv jag förtjänar, och ge alex det
han förtjänar. Jag tänker work my fuckin' ass off för att foga samman min utbildning, gå på universitetet och bli mer än det jag är, jag har skapat allt det jag har från scratch, med tomma händer, varför skulle jag inte klara av allt annat?
The sky is no limit. För två - tre år sedan var jag en inneboende-hos-kompisar-tjej, jag ägde ingenting, mitt liv var i trasor, hade obehandlad ADHD och konstanta depressioner, jag tog enorma mängder droger, en ruskig cocktail varje dag, och såg fram emot att få dö.
Jag ville så mycket men jag klarade
ingenting. Idag är jag lycklig mamma, drogfri, jag har en egen lägenhet som ska inredas och är på G med renovering, jag har vänner, mediciner, terapi, behandling, en framtid, och jag har klarat av varje etapp i det här, med lite hjälp, förstås. Om jag klarar det, så klarar vem som helst precis vad som helst. This is what it's all about. Vad det än är du bestämmer dig för att du vill göra - gör det! Saker tar tid, vissa saker är svårare än andra, och alla är vi olika.
Vad jag ville säga är, att jag tror på att vi alla kan förändra världen. Jag träffar så mycket bittra människor som inte klarar av att leva med sig själva och jag har lämnat många såna bakom mig. De spenderar tid med att älta allt elände i sina liv och skjuter sarkasmer på mig i stil med
"Men lilla gumman, TROR du verkligen att det går?" om jag visar min optimism för dem. Förr försökte jag övertyga dem, ge dem lite spirit. Jag vet bättre nu. Det du kan förändra är dig själv, din situation och din inställning. Det finns alltid en väg ut, om du är beredd att kämpa lite och stå för den du är, om du är beredd att försvara det du tror på och försvara det du vill åstadkomma. Om det så är att bryta sig ut ur ett trasigt förhållande med mycket våld och ondska, med någon som trycker ned dig (check!), att vilja förändra sin kropp och självkänsla (check!), att ta itu med de mörka familjehemligheterna (check!), att lära sig säga ifrån (getting there!), eller att bara tänka om, ta sig ur en dålig vana (check!) och bli den man vill vara (på väg) så klarar du det.
Du är en stark, självständig individ. Låt hjärtat styra dig på vägen. Ta tag i ditt liv. Idag. Det här är tiden du lever här. Har du problem, ta tag i dem. Ta hjälp, bli frisk igen.
Du klarar det, jag lovar. Jag har kommit halvvägs dit jag vill vara. Nu är grovjobbet gjort. Och jag tänker inte ge upp. Giving up is for quitters. Jag är en överlevare.
..och till syvende och sist,
Dagens Outfit By Alex!
Alex har
strumpor från
Pop, byxor
vintage, från
Disney,
Hood från
Barnfabriken och
body / piké från
Nike Kids.
Inlägg
