A deal with God

Tack alla läsare för det oerhörda stödet, jag blir så glad varje gång jag loggar in och ser era fina kommentarer.
Idag får jag äntligen komma hem efter en nio dagar i chock och sju dagar på sjukhuset. Jag känner mig.. jag vet inte hur jag känner, så vi skippar det. Folk ringer mig och frågar hur jag mår och jag kan inte svara just nu. Det är bara.. mycket. För mycket, så vi skippar det. Men jag ska åka till Oskar och slappna av nu, så får vi se sen. Hur jag mår. Hur, vad och när och varför och allt det där. Men det är ingen idé att ställa frågor just nu, för jag har inga svar. Jag vet inte mer om min behandling, man vet inte så här kort in i det. Jag har gjort ryggmärgs och benmärgsprov och det gjorde ondare än vanligt och jag antar att man ska utvärdera dem eller nåt, vet inte. Så fort jag har info om behandlingen så kommer det. promise.

Just nu.. är allt bara så förvirrat.

Stanna!

Okej, rapport. Benmärgsprovet gick över förväntan! Grym läkare som avledde mig totalt, var snabb och effektiv och hela provet tog bara några minuter. Jag slängde mig ner på britsen och liksom "kör hårt!" och läkare påpekade att jag var "en tålig tjej, det gillar jag, jag ska göra detta så snabbt som möjligt så du slipper obehag" and man, he delivered! Nu väntar vi på provsvaren som jag inte vet när eller hur de kommer, de är lite tystlåtna om sådana saker. Ibland ringer de bara helt plötsligt, ibland ringer de inte alls och ibland får man veta saker i efterhand. Det finns inga regler. The rules are - no rules.

Jag fick även veta idag att jag ska läggas in för ny cytostatika på Måndag redan, klockan 13. Mina vita blodkroppar är alltså äntligen på väg upp igen och detta vill man fira med.. tadaaa! ÄNNU MER cellgifter! Jag ränner på sjukan varje dag den här veckan förutom torsdag då jag exklusivt bett om att få stanna hemma. Varför det då? Jo, för jag fyller faktiskt 29.. och visst, det är väl ingen big deal, jag vill bara inte fira födelsedag på sjukhuset. Jag ska ha ett mini-öppet-hus här hemma med närmaste kretsen och familj och äta tårta och prata strunt, inget värre än så. Ingen alkohol (naturligtvis, min kropp skulle säcka av en klunk), ingen fest, ingen restaurang, inget pådrag, bara jag och närmaste människorna och lite tårta. När jag nu ska hinna beställa och hämta och betala den.. och städa, och fixa, och planera.. och..

Det är så mycket man måste fixa med när man blir sjuk. Hemtjänst, färdtjänst, sjukresor fram till färdtjänst, alex jourfamilj, inskolning av honom, soc, kontakter, ekonomi, sjukskrivning, F-kassa, bostödsomplanering, nya mediciner (jag äter ungefär 12 olika varje dag), omläggning av alla sår jag får, operation av ny CVK (jag ska få en porta..cut? Portacat? portakatt? Porta..whatever! istället, den är under huden som en pacemaker istället för en sådan här extern med sladd) och man inser ju vad det där "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" betyder, för så är det. Det är fan i mig stress hela dagarna och det var precis det som min kropp sa ifrån om när lungorna började härja med mig häromdagen. Eller snarare, mina muskler kring bröstkorgen, för jag har alltså fått en stressreaktion, kroppen gillar inte mitt tempo och försöker lugna ner mig. Men hur, hur fan ska jag kunna lugna mig när mitt liv faller samman, och lägenheten och ekonomin med den, så fort jag inte roddar? Jag har blivit beviljad hemtjänst men de har inte ens hört av sig! Jag har blivit beviljad ett hemlarm men det kan inte installeras förrän jag har hemtelefon och hemtelefon kostar installationsavgift och det måste soc godkänna avgiften av eftersom jag inte själv har råd med en extra tusenlapp i utgifter och jag måste alltså GÅ till soc varje månad för att ordna med detta men det har jag inte haft tid med eftersom jag varit på sjukhuset! Ergo: stress! Jag fick sjukreseavgift här på 800 spänn som jag inte vet hur jag ska betala, plus alla inläggningar, 800 x 2, det är massor av pengar det. Jag oroar mig ständigt över hur, var och när jag ska betala mina räkningar och det är en sabla tur att jag har frikort på apoteket, bara mina neupogensprutor kostar ju nästan 5000 kronor om jag inte hade levt i ett land med den här typen av skattefinansierade system. Jag har inte ens hunnit prova ut min peruk än för jag är så stressad och hinner INGENTING! Jag kan inte slappna av för folk gör inte som de lovat och sen måste jag ändå fixa! Nytt möte, nytt allt, herregud!

Hur ska jag orka ta det lugnt 4 jävla dagar på sjukan och få mina cellisar gjorda om jag vet att allt det här hänger över mig som en klump? Så jag måste fixa det innan och allt hinns inte med och då ringer folk, metadongänget och neurologen och psykologen och den ena med den andra och kuratorn och papper och grejer och shit, shit, glömde jag fylla i det där, jag måste dit. Alla jag känner erbjuder sig att hjälpa till men det finns inget ni kan göra, för det är MIG alla vill prata med, det är jag som har koll och jag som måste visa leg, det går inte att delegera sin egen identitet. Mitt liv är om möjligt än mer ohanterligt än förut och detta beror på att jag måste hålla koll på alla som får betalt för att hålla koll på MIG, soc undantaget för de är fan de enda som gör sitt jobb här, och bra också. Ja, och hematologen förstås, hela avdelningen, både dagvård och inlägget är guld hela gänget, intet ont om dem och de har alltid ordning på det de ska ha ordning på. Men jag kan inte förvänta mig att hematologsköterskorna ska rodda med mitt liv..

Det är bara allt annat som inte riktigt funkar utan att jag måste visa mig, skriva på nånting, fylla i nånting eller påminna, ringa eller boka eller avboka och allt. Och jag vet inte hur jag ska orka det här, när jag faktiskt är sjuk. Och då har jag ändå en personlig assistent! Men HON kan inte göra såna saker åt mig eftersom det mesta måste skötas personligen. Naturligtvis gör hon allt som hon KAN göra, men idag blev hon också sjuk, så nu är jag utan PA, och vad gör man då? Det finns inget papper om det här, det finns ingen som vet något. Jag måste alltså.. eh.. ringa nån. Jag vet inte ens VEM! Nytt leg måste jag också ha, ungefär nu. Och allt, allt, är kaos. Och kroppen reagerar genom att krampa och be mig ta det lugnt. Och sen sitter jag där med allt i huvudet och liksom FAN! Och ekonomin är allvarligt talat helt körd i botten och jag skulle behöva ungefär dubbelt så mycket som jag har för att klara alla extrautgifter och jag lever ändå på absolut existensminimum. Att köpa något åt sig själv den närmaste månaden is out of the question. Redan nu är pengarna slut från förra månaden. Jag tappar kontrollen över mitt liv och min värld och alla drar i mig och sen när de gjort det har de MAGE att be mig TA DET LUGNT!

Det är för mycket just nu. Stanna världen!

"and will the world
stay standing still
at least for me..?"

(ur VNV Nation - Standing)

Benmärgsprov - Check!

Okej, så ni ska få en update. Jag har gjort det förbaskade benmärgsprovet. Jag tänkte först komma med en kommentar angående smärtan som många påstår skall vara så olidlig. Så ont gör det faktiskt inte. De går in först, tämligen långsamt först, för att "penetrera huden" som de så vackert uttryckte det, och sedan tar de milimeter för milimeter för att röna ut att lokalbedövningen verkligen har "tagit" ordentligt. Man blir tillsagd att säga till om det gör minsta lilla ont i detta initiala skede, säger man till stannar de omedelbart och bedövar mer. Det sticker och "knackar" lite och det "drar" liksom inifrån lite när de suger ut skiten, men det är verkligen inte ett ingrepp som man egentligen behöver vara rädd för, det vet jag nu. Inte om man gjort det en gång. Men visst är det obehagligt. Men det är inte en smärta av döden, det är det inte. Och jag vill också passa på att ge ett tips till alla er därute som kanske googlat på benmärgsprov eller som kanske ska göra ett i framtiden; Om ni försöker att slappna av (jag vet att det är svårt, men försök) då går det mycket lättare och det gör faktiskt mer ont om man spänner sig. Det är exakt samma sak när man föder barn. Om du bara släpper taget lite och tänker att "jaja, shit happens, dör jag så dör jag", även hur corny det låter så hjälper det. Its all in your head. Men nu tänkte jag berätta själva måndagen för er.

Så, pappa kom och hämtade mig vid nio och jag satt och lyssnade på rockklassiker i bilen på vägen in. Pappa var munter och försökte prata bort mig lite och jag var skakis. Vi anlände i tid och jag började att skaka bara jag klev ur bilen. Pappa intalade mig att det här kommer att gå bra, snart är det gjort, de kommer inte att hitta något som har med L-ordet att göra, detta är en ren rutinundersökning och det kommer gå så bra, oroa dig nu inte. Det är klart på ett kick och du hinner inte ens reagera. Vi klev in i väntrummet och det kändes som om alla där stirrade på mig. Jag satt och andades som en blåsbälg på profylaxkurs och gjorde någon slags avslappningsövningar som mest gick ut på att jag ville vända ut och in på mig själv och försvinna i tomma intet. Dessa avslappningsövningar fungerade inte tillfredsställande och jag försvann inte, jag blev inte ens suddig i kanterna. Sköterskan såg mig med en gång då hon ropade upp mitt namn. Alex och pappa fick inte följa med in, så en hastig blick på min son och ett löfte till mig själv om att vara stark, and off we go. Vägen till undersökningsrummet kändes som den sista måltiden eller nånting, jag såg bara den sterila sjukhusmiljön och tänkte alla möjliga ologiska tankar i stil med "Varför inreder de alltid så deprimerande på sjukhus, varför kommer de bara inte med en fet rosa färgburk och häller ut skiten åtminstone i taket eller nåt, så att man har nåt att se upp till medan de sticker och vrider och klämmer på en?" och jag drog förvirrande paralleller till Michelangelos jävla takmålning i sixtinska kapellet och funderade på hur han hade det däruppe, han låg ju verkligen på rygg i fyra år (med pauser, får man ju hoppas) och målade den där skapelsen, Genesis tror jag den kallas, och jag försökte se det framför mig, hur han låg där dag efter dag i fyra år och jag undrade om han behövde sjukvård efter det. Hur märkligt det än låter så var det just det jag tänkte på när jag gick in där.

Så, de underbara sköterskorna (återigen har jag blivit otroligt positivt och väl bemött av sjukvården i Sverige och återigen bugar jag för de män och kvinnor som uträttar detta viktiga arbete, dag efter dag. Jag bugar för er, för ni är värda det - och mer) lade mig ned på britsen med en kudde under huvud och rumpa, förklarade att de skulle guida mig igenom ingreppet, jag förklarade att jag var så rädd att jag inte visste om jag skulle tappa förnuftet eller pissa ner mig, och de lovade att det inte skulle bli så obehagligt och att jag skulle säga till om det gjorde minsta ont och den ena sköterskan erbjöd sig att hålla mig i handen medan de gjorde "de värsta bitarna", ett erbjudande jag för omväxlings skull tackade ja till. Sköterska ett berättade "Du är här för att man har hittat en avvikelse i blodet i någon form och nu skall vi utreda.. blabla vita blodkroppar.. förnyelse.. blabla.." och resten av informationen tappade jag eftersom jag koncentrerade mig på att INTE titta på instrumenten vid min sida. De hade täckt nålen de skulle köra in. Det var förnuftigt gjort. Hade jag sett den på förhand hade jag dragit som en avlöning. Hade jag sett den efteråt hade jag förmodligen svimmat. Jag vet följaktligen inte vad som verkligen gick in i mitt skelett i måndags och lika jävla bra är det vill jag säga.

Anyway, de lokalbedövade, "penetrerade" därefter huden och sedan satte festen igång. De började att borra sig in, handgripligen borra sig in i mitt.. umm.. höftben? (De tog alltså provet från höften, men alltså via ryggen, på något sätt). Som sagt, de var inte ute efter min ryggmärg eller rygg utan min benmärg. Borrandet kändes helt bisarrt. Det knackade och drog och ilade och var rent utsagt märkligt och en väldig lättnad kom över mig ett tag då det inte alls var en ren plåga och det kändes inte alls som om jag skulle dö. Det var bara jävligt obehagligt, men man dör liksom inte. De pressar ner en något enormt hårt och det är inte konstigt, de borrar sig ju med en nål in i benet på en liksom, skelettet that is, och det är ju klart att det är ju inte en känsla man är van vid.

De höll på sådär och skruvade och drog och tog en biopsi emellan, oklart vad det innebar och vad de tog just då, men det sa de att de gjorde i alla fall, och ärligt talat så är man inte så jävla kaxig och ifrågasätter varenda jävla steg de tar när de håller på och man ligger där helt utlämnad, man säger bara "Okej, bra, gör det ni" och försöker bita ihop och det hela tog ungefär en kvart, tjugo minuter. Precis när de drar ut, så att säga suger ut benmärgen, så gjorde det lite ont men på en smärtskala från 1 - 10 så rankar jag inte den smärtan mer än max en femma, och den var mycket hastig. Det är som sagt inte smärtan som skrämmer, utan obehaget och känslan av att man ska göra något nytt och man vet inte vad som händer härnäst och hur det kommer att kännas. De hade radio på, tack och lov, och de frågade mig hur jag mådde och om de kunde ta lite till och trycka lite mer och jag mumlade något om "gör vad fan ni vill, jag fokuserar på musiken". Musiken är alltid min räddning men det var något otippat att jag skulle bli räddad av just Elton John, som sjöng melodramatiskt i bakgrunden medan de sög ut benmärg:
"And there's no sacrifiiiiice
no sacrifiiiiiiiice
no sacrifiiiiiiiiiiiiiiiiiiice
aaaaaaaaaaaaaaat aaaaaallll"
Det var ren ödets ironi att den låten råkade spelas på Lugna favoriter just då, det är jag övertygad om.

När de plåstrat om mig och gett mig råd om skötsel av bandaget jag fick (enormt bandage, helt sjukt) så brast det bara för mig. Jag hade jobbat upp en sådan spänning och nervositet angående det här och jag kände att nu är det bara att vänta men nu är det över, jag kan slappna av nu, inget mer ska göras. Jag började storgråta och sköterskorna berättade för mig hur duktig jag var och hur bra allt gick och det här kommer bli så bra och nejdå, det ser ju fint ut redan nu, prima benmärg har vi här, ingen fara lilla gumman och jag tackade artigt för mig (tack för att ni borrade hål i mig och stal benmärg, tack tack!) för sådan är jag, och gled (nåja) ut i korridoren till en väntande pappa och son som lekt med brandbilar och vält omkull hela väntrummet under tiden (alex, dvs. Pappa hade städat) och jag pussade min son och kramade min far och sa nu sticker vi härifrån. And that's that. Nu har jag återbesök på kirurgen, avd 63, Danderyd den 22:a juli och vi får hoppas, verkligen hoppas, att de inte ringer innan dess och bokar en tidigare tid. Och sen får vi hoppas att de har bra besked att komma med nu. Så, väntetiden startar här. Varje dag utan ett telefonsamtal från sjukhuset är en seger.

Jag är inte lika rädd, men konfunderad. Jag känner ju att något är fel i kroppen. Idag fick jag ledsmärtor igen och haltade igenom centrum. Bara sådär, så jävla skumt. Jag har haft otroligt ont i både höftpartiet, själva borrhålet och i lymfarna (tror jag, jag har i alla fall haft ont under armarna vilket var nytt) och ätit voltaren och försökt att aktivera alex så mycket som möjligt. Imorgon är det nytt läkarbesök, samma sak på torsdag, två olika läkare, två olika sjukhus men dessa besök berör annat än just det här. Återbesöket och domedagen är som sagt 22 Juli. Jag går runt och ser upp i skyn och önskar lite själviskt att jag gärna haft någon att dela den här smärtan med just nu, men det finns väl en mening i att gå igenom saker mer eller mindre själv också. Man kan inte bara förlita sig till andra genom livet heller. Nu har jag förvisso aldrig kunnat lita på en enda levande varelse fullt ut, men det spelar ingen roll. Visst är det ensamt i själen, och visst är jag orolig.

Jag önskar er allt gott och att ni slipper gå igenom det här, ni också. Nu gör jag det åt er, kanske man kan säga. Det är kanske inte rättvist, men vad är rättvist egentligen? Absolut ingenting. Så det spelar ingen roll. I will be here. Jag ska försöka hantera det här och efteråt kommer vi kanske kunna skratta åt hur rädd jag var nu. Kanske.
Jag hör av mig snart igen,
kudos.

Alldeles förklarligt, katastrofalt livrädd

Hej alla. Det har varit ett långt uppehåll. Jag har saknat er.
Jag är här. Barely.
Jag måste uppdatera, för det har hänt så mycket. Vi har haft dop, det kommer senare. Jag har fått sommar här, den passerar nästan obemärkt. Jag tar mina små rundor till Coop och plaskis, i någon slags ensamhetsvaakuum. Varje dag är likadan. Hjärtat brister snart, jag vet inte var jag ska ta vägen, så jag måste skriva av mig nu. Berätta vad som är på gång. Det här är viktigt. Jag klarar faktiskt inte det här utan att få skriva om det. Jag måste få skriva av mig.

För några veckor sedan hände det som egentligen inte får hända. Jag blev sjuk. Allvarligt sjuk. Fredagen den 19 Juni, två dagar innan dopet för min son, fick jag en kraftig smärta i höger sida som bara tilltog under helgen. Smärtan var lokaliserad till höftbenet och lite inåt mot magen, men ändå inte magen. På dopdagen, söndagen den 21 / 6, gick jag på ren jävla vilja. Jag hade så ont och knarkade ipren hela dagen. Ingenting hjälpte. När vi kom hem på kvällen bröt helvetet löst. Turligen var min syster och min vän CH här, annars hade jag aldrig fixat det. Jag skulle lägga alexander och skulle resa mig. Det gick inte. Smärtan var olidlig, det kändes som om någon tog en fet jävla ..bågfil, och liksom karvade ut höft-"kött" ur mig, ögonen tårades och jag ville bara skrika. Då säger min lillasyster att nej nu jävlar nu ringer vi ambulansen, det här går inte.

Ambulansen kom, jag fick slänga upp mig på en bår, systern tog hand om alex och jag in på akuten. Väl där undersökte de mig tills jag bara flög i taket. Jag pratade osammanhängande och försökte förklara min medicinska historia och allt det viktiga de behöver veta för att kunna medicinera och så vidare. Den första bedömningen man gör där är inte helt ologiskt att det är blindtarmen som håller på att brista. "Du ska få dropp och in på kirurgen över natten så att vi kan göra ett ultraljud på dig imorgon och bestämma närmare, men min spontana gissning är ändå blindtarmen" säger läkaren. Normalt sett får man ju morfin för den typen av smärtor men se, det går inte med mig. Kombinationen morfin och suboxone kan leda till att jag får en typ av abstinens istället för att lindra smärtan och man vill ju inte gärna ge morfin till en f.d opiatmissbrukare. Problemet är bara att den moderna sjukvården tydligen inte kommit på något mellanting mellan alvedon och morfin, så jag får en typ av alvedon i dropp och jag skriker av smärta hela följande natt. Sköterskorna tyckte så synd om mig och tyckte att det var för jävligt att jag inte kunde få morfin. Jag bara svettades och svettades fast jag hade 35,9 i temp och folk började inse att det är något som inte stod rätt till med mig.

Jag vaknar i en slags dvala dag 2. Klarar inte av att gå till toaletten utan hjälp av tre sköterskor. Skriker bara man rör vid mig. De pumpar i mig dropp och jag får inte äta. De sticker mig i olika kärl i armen och man finner ut att sänkan, som legat på över 100 när jag kommit in (infektionsvärdet, detta skall ligga under 10 för en frisk människa) nu stigit till 140. Rafflande för alla utom för mig. Åker in på min första undersökning, den första av många, många, men det vet inte jag just då..
Mitt ultraljud där man undersöker min blindtarm visar ett intressant resultat: Min blindtarm är intakt! Vi är tillbaka på ruta ett. Jag skickas upp igen och vidare till röntgen av mina inre organ. Jag får mer dropp, måste rodda med alex, försöka hitta en pålitlig person som kan ta hand om honom. Liselott rycker in. Jag börjar bli rädd. Mina plåtar kommer tillbaka och visar enastående friska inre organ. Ingen fattar vad som är felet men sänkan bara stiger och jag får bara mer och mer ont. Dag 3 genomgår jag en fullständig akutgynyndersökning, tidigare har jag också fått en mycket grundlig ändtarmsundersökning (tack staten!) eftersom man nu misstänker cystor i äggstockarna. Även dessa prover kommer tillbaka negativa. På dagen ligger jag i sådana smärtor att jag inte kan gå eller röra mig från ena sidan till den andra. Man ger voltaren och en typ av smärtstillande dropp. Jag fblir i alla fall trött av skiten och slumrar in. Nu misstänker man istället lunginflammation (!) Med motiveringen "det skulle kunna förklara en hel del" (läkare nummer sex citat). Jag åker in på lungröntgen. Röntgensvaren är negativa. jag börjar få stickningar i bröstkorgen och armarna domnar av ständigt. Smärtorna är helt sjuka, jag kände just då att jag hellre föder 18 barn än har det så här.

Jag låg inne från söndag natt den 21 / 6 till fredag, nästan sex dagar, och under denna tid hann jag genomgå allt vad undersökningar hette. Magnetkamera, röntgens av alla de slag, träffat reumatolog, gyn, smärtläkare, jag kan inte ens räkna upp alla, och precis varje ny läkare fick jag berätta hela historien om och om igen för medan de klämde på mig tills jag gick i taket och de inte kunde förklara något. Som mest steg min sänka till 210 och det är alltså inte normalt. Jag hade behövt en riktig jävla Dr House där, men det finns tydligen ingen sådan i sverige. På onsdagen vände det, oförklarligt. Sänkan började sjunka och jag fick mindre smärtor. Torsdagen kändes avsevärt bättre och på fredagen skrevs jag ut. Då hade man ännu ingen fullständig diagnos. Det enda man vet och visste är att jag har en riktigt aggressiv infektion i kroppen. Man vet inte vad som orsakar den och man kan bara köra uteslutningsmetoden. Smärtorna är borta men jag har ledsmärtor och haltar emellanåt eftersom det nu känns som om höger höft skall gå ur led. Missförstå mig rätt; Jag är så inåt helvetes jävla tacksam för den vård vi har i sverige. Jag låg i sex jävla dagar på avdelning 63 på Danderyds Sjukhus och jag fick tamejfan den bästa vård någon kunde få. GRATIS! Totalt träffade jag 12 läkare under dessa sex dagar och alla gav sig fan på att försöka bota mig. Jag blev så grundligt hälsoundersökt i alla vrår och kanter och jag såg ut som en heronist som varit på ett riktigt fett jävla kanylparty när jag kom ut men man vet alltså fortfarande inte vad felet är. Så ni som klagar så förbannat mycket på systemet och den höga skattesatsen, ni ska fan i mig hålla tyst, för i staterna (USA) hade jag aldrig ens fått komma in på undersökning med min ekonomi. Varenda prov hade kostat pengar. Tack Gode någon för frikort. Tack för det underbara sjukvårdssystemet, jag ska aldrig glömma hur lyckligt lottad jag är som bor här och har det. Tack!

Nu kommer vi till twisten i alltsammans. Man lyckades alltså genom uteslutningsmetoden finna ut att den enda som nu kan lösa gåtan är en hematolog. Som jag hade fått komma till direkt om det bara inte vore för den lilla detaljen att de gick på semester samma dag jag skulle skrivas ut. Remissen gick följaktligen till KS med en akutstämpel på (jag ber härmed om ursäkt till de som jag gick före i kön, det var inte meningen). Jag har nu, sedan jag kom hem i princip, väntat på att få göra ett så kallat benmärgsprov för att räkna blodkroppar och shit som jag inte har en aning om. En hematolog är en BLODläkare. Om jag säger så här nu att jag är testad negativ för HIV, Hepatit och alla de där "vanliga" grejerna. Nu ska de leta efter the Big Ones. De där man inte vill nämna vid namn. Vi snackar Leukemi här. Och så massor av andra också förstås, som inte vare sig låter eller är fullt så läbbiga. Imorgon, Måndag 6 Juli, samma dag ni antagligen läser detta, så kommer jag att ligga på KS Hematolog klockan 9:45 och ta ett benmärgsprov. I mitt fall så ska det tas från höften och det är alltså en nål the size of fucking triumfbågen som ska in i min höft, och de ska suga ut benmärg. Inte att förväxla med ett ryggmärgsprov, då ryggmärgsvätska är något helt annat. Fy fan, jag kommer inte klara av det där provet. Jag googlade skiten och fick se en film på uppsala universitets hemsida där man kunde se ingreppet göras. De trycker in en nål som för mig ser ENORM ut och vrider till och suger ut och folk säger att det gör skitont. Jag klarar inte av nålar, jag klarar knappt att ta ett blodprov för fan! Jag kommer få panik, jag.. jag vet inte vad jag gör. Jag måste ju göra det, det är för min egen skull men herregud,vad rädd jag är.

Jag är så jävla rädd så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag har varit i uppror hela dagen, jag har vankat här, av och an, med alex i släptåg, inte ens en glad mamma har han fått ha idag och jag känner mig så förbannat usel. Jag är livrädd. Jag är livrädd för nålen och jag är livrädd för vad de kan hitta och jag är livrädd för att de inte ska hitta något. Jag har panik inför det här ingreppet. Jag fattar inte varför det här måste hända mig. Jag fattar inte vad fan jag har gjort. Det känns som ett jävla straff. Det känns som om jag måste lägga hela världen på mina axlar och det känns som om jag inte klarar fler dåliga nyheter i mitt liv nu. Ni kallar mig stark men det finns bara så mycket jag klarar av. Det finns en gräns och den går alldeles tydligt här. Jag skakar redan i hela kroppen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag ber till precis alla gudar som finns idag. (och bara det känns som ett svek, så jävla typiskt människorna att bara se till gudarna så fort de är i trångmål). Jag ber verkligen om att få slippa se en läkare i vit rock komma ut och ta mig i "enrum". Jag ber verkligen på mina bara jävla knän om att inte behöva vara sjuk, riktigt dödligt sjuk och jag tror aldrig att jag har varit så ensam och så rädd i hela mitt liv. Det känns som om jag sitter här och bara våndas och bara pinas inför någon jävla domedag och det känns som om hela min själ ska ätas upp av oro inför allt som kanske kan ske. Vad händer om jag ÄR sjuk? Vad händer om jag INTE är sjuk? Vad fan ska jag göra? Vad fan ska jag ta mig till? Vad fan gör jag om de kommer ut med bistra miner och inleder meningen med "Jag beklagar, men.."? VAD FAN GÖR JAG? Ska jag behöva identifiera mig med ännu en sjukdom? Ska jag ta människor till mig eller isolera mig? Vem ska jag sträcka ut handen till? Och vad kan någon förändra OM det är något som inte stämmer med mig?

En sköterska sa något som jag hört förr, men som jag direkt bara tog till mig, som direkt bara fann sig in i hjärtat, som en målsökande missil. Hon sa "En frisk människa har miljoner önskningar. En sjuk människa - har bara en". Jag kände hur hjärtat snördes samman, alla de där ovissa dagarna på sjukhuset, alla de här dagarna, i väntan, ensam, i den här jävla lägenheten, jag orkar snart inte hålla mig själv uppe. Jag är inte alls en kul mamma just nu. Jag är varm och kall om vartannat. Jag är livrädd, in the deepest sense of the word. Jag vill inte behöva vara den som läkarna lottar om att behöva ge beskedet. Jag vill vara frisk. Gud, låt mig få vara frisk.

Jag kommer inte att sova inatt.
Önska mig lycka till.