Glad jävla Lucia då, för fan!

Att fira Lucia 2009: I ett ensamt sjukrum på avdelning 15, med en telefon, en dator, en skål osötade skorpor med marmelad och sylt och en flaska sockerdricka (teet var slut), längtande efter sitt barn med hela jävla livmodern som insats, utan att veta hur framtiden kommer att se ut, vad som kommer att hända, hur frisk eller sjuk jag är eller när jag ska få träffa en läkare som kan få allt att klarna. Gick förbi dagrummet, där sitter pensionärerna och tittar på lussefirande på TV. Det gjorde mig bara ont. Tog mina jävla skorpor och gick.

Det känns som om jag är ett tryggt jävla fyrtorn i ett stormande hav, alla har gone completely f uckin´ mad. Kaos i familjen, på alla fronter. Mamma är borta sen 2 veckor igen, har sökt henne på sjukhus utan resultat. Jag ska ha min älskade lillasyster hos mig över jul och vi ska pynta, dricka julmust och planera. Jag ska bli moster, förstår ni, och alexander ska få en kusin. Det är fantastiskt och jag stöttar min lillasyster till 110% i alla beslut hon fattar, för det här handlar om hennes liv. Ingen annans. Min älskade bästis fyllde år i veckan och jag glömde bort det. Hur kunde jag glömma bort något så fatalt? Känner mig dum. Skamsen! Att glömma en av de personerna som betyder mest i mitt liv, det är fan i mig skam! Jag drar till mig en massa människor som vill snylta på mig och som vill ha mitt stöd fastän jag är i behov av detsamma, och försöker värja mig med allt jag har. Julen kommer att firas hemma hos mig, för så vill jag också ha det, och jag har kämpat med allt jag har för att få dit familjen, även om jag inte lyckats med alla. Vad jag har gjort för att förtjäna all skit begriper jag inte, jag orkar inte. Jag har precis avslutat min cellgiftsbehandling och jag vet inte ens hur mitt liv kommer att se ut 2 veckor framöver men jag kämpar fan i mig på! Mitt ex och vår relation ska vi inte ens gå in på, elaka mejl har skickats fram och åter utan resultat. It goes a little something like this: Jag förklarar, han lackar och blockerar, jag lackar och förklarar, han vägrar förstå och sedan byter HAN nummer fastän det var jag som var arg från början. Alla människor som bör innebära trygghet i mitt liv innebär istället det motsatta.

Pappa lyckas jag inte riktigt nå fram till just nu, det känns som om han har huvudet fullt med det egna. Det förstår och respekterar jag, men jag känner mig som ett litet barn som skriker efter trygghet och tar personligt åt mig och så blir jag ännu mer ledsen. Jag känner mig så ensam, bortsett från den fina kontakt jag har med min syster och några särskilt utvalda. Och sen valsar det in människor från ingenstans och visar så jävla fina tendenser till att bli - om inte annat åtminstone en jävligt fin vän och jag har ingen aning om hur man håller fast vid eller skapar vänskapsrelationer på rätt sätt. Jag har tagit droger i tio år och därefter har jag varit mamma till alex, tagit itu med mitt psyke, försökt planera utan resultat och försökt hitta min plats i tillvaron bara för att bli kullkastad med "Tjena bruden, du har cancer!" och nu sitter jag här, sex månader senare och vet varken ut eller in. Jag ser inte ens ut som mig själv. Jag är rädd och vet inte vem jag ska lita på. Jag är orolig och ALLA runtom mig ballar bara ur! Och jag kan inte ens finnas här för min älskade Liselott ordentligt när det kaosar som allra mest i HENNES liv, när HON behöver stöd, och det är precis det jag behöver vara! Hon, om NÅGON! HON, som LYFTE MIG när jag mest behövde det! Det är inte rättvist!

Kort sagt: Kaos, kaos, kaos! Och då har jag ändå ADHD, Cancer, snyltare, stalkers och rädsla som bisyssla. Man kan ju lugnt säga att jag står med knäna i det. Och jag har inte ens köpt en julklapp än. Jag vill bara skrika "men hjälp mig då!" men det känns som om att alla jag kan be, behöver den hjälpen och den assistansen själva. Visst fan klagar jag så det smäller om det men det löser ju inga problem i världen, så här sitter jag som en satans gnällkärring och svär och äter skorpor. Och hoppas på att finna ett tecken, en stjärna som faller, som kan vägleda mig i allt detta kaos.

Does it make any sense, at all? Klagar jag för mycket? Vad kan jag göra? Jag är villrådig som aldrig förr. Och jag är rädd och behöver vägledning. Men just nu måste jag vara stark, stark för min lillasyster, för hon behöver mig, och fan i det om jag ska svika, det ska jag verkligen inte. Aldrig mer. Jag fanns inte där för henne för många år sedan när jag själv var uppe i skiten, men nu är jag ute ur den. Och det jag kan ge henne - och ska ge henne - är en fröjdefull jul, all included.
Bara jag kommer ut från den här jävla avdelningen någon gång och cellgifterna följer med överflödsvattnet ut, så ska jag get down on it and get right to it.

Kort sagt, att fira Lucia 2009: Oro, villrådighet, förvirring, rädsla, ensamhet och saknad på avdelning 15. Det kunde gärna fått varit bara en aning lite bättre än så.

Bilden kapad från Kollektivet Familjens sida. Ingen aning om var de saxat den ifrån dock.

Vad gör man när ens personliga assistent blir sjuk egentligen?
Idag är min syster förkyld så hon kan ju inte vara här då. Faktum är att hon inte får vistas inom en kilometers radie från mig när hon är sjuk, i princip alltså. Ingen får ju umgås med mig om de är sjuka. Själv sitter jag här och är barnlös, ja, visst ska det heta barnfri men jag tillhör de mödrar som inte har något emot att umgås med min avkomma typ jämt. Han blev hämtad av jourfamiljsmamman M, som är en otroligt bra kvinna, jag litar verkligen på henne. De ska på utflykt och leka med jämnåriga, handplockade för uppgiften. Som alex behöver det!

Jag känner mig som en riktigt dålig människa när vi passerar lekpark efter lekpark utomhus och alex upphetsat pekar och skriker "Där! Där! Där! Leka! LEKA! DÄÄÄR!!!" och jag måste förklara om och om igen "Mamma är sjuk, vi vet inte vad de barnen har eller inte har (i infektionsväg alltså), sorry älskling men du får inte leka med jämnåriga och plaska i plaskdammen. Nää" och han tittar, liksom besviket på mig och undrar vad han har gjort för fel, om han blir bestraffad för något, jag ser in i de där grågrönbrunmelerade djupa brunnarna och så börjar han gråta, och jag står där och känner mig som världens sämsta jävla mamma. Fy fan säger jag, det är inte roligt att neka sitt barn att få vara ett barn, det kan jag lova er. Det är inte alls roligt att se honom vänja sig vid att passera lekpark efter lekpark utan att han får leka i den, det är inte roligt att ens behöva se honom anpassa sig till det här. Han ska inte behöva anpassa sig. Han är för farao 19 månader gammal, hans liv ska vara en enda stor lek. Ändå tvingar jag honom att förstå saker han inte ska behöva förstå. Jag är bara bekymrad för att han ska tvingas växa upp för tidigt på grund av mig. Visst fan kan jag inte rå för att jag har fått cancer, den valde jag som sagt inte till partner (även om mina tidigare val av partners må antyda det) och nejvisst, jag rår inte för det här men the deal is: Det gör inte han heller!

Jag satt och läste gamla texter igår i pärmar och block och skämdes lite över min egen omognad, det är nyttigt att göra det ibland. Men så hittade jag en text som jag verkligen måste spinna vidare på. Och så har jag rensat i garderoben och dammtorkat, känner mig pysslig som fan. Nu när alex är borta hela dagen och min syster ligger hemma och är jättesjuk kan jag ju passa på att få saker gjorda. Det är himla trist och lite ensamt att inte ha syster här, jag är ju så van vid det nu. Nu måste ju hon faktiskt ha lov att vara sjuk, jag kan ju inte dra upp henne från dödsbädden och tvinga henne att diska när hon hostar och snorar liksom. Men jag får ju lov att sakna henne för det.

Nu ska jag leta outfit-grejer till syrran. Hon ska åka MondayBar och jag är med i själ och ande, genom att hjälpa till med outfit. Det är skitkul att styla och leta grejer, jag ska ner i centrum också, om jag orkar, och leta upp en grej. Jag är full av ideér idag och det här inlägget blev väldigt plain och centrerat kring vardagligheter. Men jag har ideér kring det också förstår ni, mer om det senare.

Att lämna bort sitt barn

Just nu gör jag inte så mycket mer än sitter i telefon precis hela dagarna och roddar. Jourhem till alex har jag blivit tvungen att skaffa, för de dagarna jag måste vara på sjukhus, och när jag inte mår bra, och det gör mig så ont. Att behöva lämna bort mitt eget barn, förvisso bara för korta perioder (dagar eller halvdagar) men ändå - det gör mig ont! ONT! Man tar en procentandel av mitt moderskap, den här cancern ser till att jag inte får välja när jag skall få ha mitt barn, sjukdomen kommer att klubba mig och dundra med mig och göra mig illa och alexander måste bli lidande. Han måste separeras från mig, kanske ibland upp till flera dagar i sträck, och det gör ont i mig, så ont, så ont. Jag vill ju inte ha det så men jag måste för jag vill inte att han ska se mig lida. Jag är heller inte förmögen att ha honom vissa dagar. Det här hade känts bättre om någon i familjen kunnat ta hand om honom men nu går inte det. Och det är skit.

För ni förstår, jag är en av de mödrar som anser att om man sätter barn till världen, då tar man hand om dem också. Man lämnar inte bort dem för att det blir jobbigt. You stick with it och du finner en lösning men du lämnar inte bort ditt kött och blod för ditt eget jävla egos skull oavsett hur trött du är och det får man säga vad man vill om. Man löser det med familjen, med pappan, med närstående men man skaffar fan inte jourhem för att få gå ut och festa eller vad fan det är. Det finns ett fåtal situationer som kräver den typen av stöd och det är bra att de finns men som sagt, jag tycker att folk är rätt duktiga på att lämna bort sina barn och sedan tycks de inte ha något samvete alls för det! Folk som behöver stödfamiljer till sina sex barn och sen kommer med "Ja, men vadå, jag trodde ju aldrig att det skulle bli så här jobbigt!" - REALLY? Du sätter sex eller tio barn till världen och trodde inte att du skulle behöva hjälp? Folk i alla andra länder utom sverige har hela familjen som ständigt kontaktnät för sådant, hela mormoders och farmodersklanen engagerar sig i barnens passning och alla, precis alla, deltar i att passa barnen och fostra dem kollektivt. Och sådant är jag för. Alla barn är allas barn och allt det där. Regnbågsfamiljer - ja tack! Men att av bekvämlighetsskäl lämna bort barnen till stödfamiljer för att få "gå ut och äta" (exempel: Familjen annorlunda, den där vidriga ekonomfamiljen som fick trillingar och stod där med fem barn och inte vågar låta tvååringarna äta själva hemma för det blir så "jobbigt att städa och det är en sådan ångest" - dem hatar jag. Om ni inte klarar av att det blir kladdigt och stökigt när barn växer upp så ska ni inte ha barn, era störda jävla östgötarbrats!) och ha lite "romantik" eller vad fan de får för sig. Ska man verkligen ha kommununderstödda jourhem för sånt? För att övre medelklass och undre överklassfamiljer som råkat få till trillingar ska få gå till frisören och köpa Victorias Secret-underkläder och äta i gotiska källarvalv och gå hem och råka knulla till två eller tre jävla skitungar till som kommunen måste ta hand om?

Men skitsamma, nu kom jag från topic. Jag menar inte att det är fel att ha stödfamilj till sina barn, och jag menar inte att det är fel att de finns, tvärtom. Jag tycker bara att det bör finnas goda skäl till att man lämnar bort sina barn till någon annan än familjemedlemmar. Jag förstår inte mammor som har sina barn i fosterhem för att de inte "orkar med dem". Jag har också hört om ett flertal fall av personer i min närhet där kvinnan som haft barn från en tidigare relation fosterhemsplacerar ett av tre eller fyra barn på grund av "gräl med den nya killen". I en av familjerna var det absolut sjukast, jag vet inte vad det är för fel på den där så kallade modern men av det jag hört så ger jag henne ingen medkänsla what so ever och det står jag för.
Motiveringen till att fosterhemsplacera ett av flera barn och separera syskonen var alltså att "sonen inte orkade lyssna på bråken mellan mamman och hennes nya kille" (men de andra barnen tyckte tydligen inte att det var lika jobbigt?) så sonen (som då börjat utåtagera på grund av denna osunda, bråkiga hem-miljö, go figure) fosterhemsplacerades för att "skonas" från bråk! Och jag har hört om ett FLERTAL sådana här fall, då en mor väljer BORT ett eller SAMTLIGA av sina egna BARN, sitt eget KÖTT OCH BLOD lämnar hon BORT, för en KARLS SKULL, för att HAN inte gillar barnen eller tvärtom eller för att morsan i hemmet varit så förbannat upptagen med att gräla med sin nya snubbe att barnen blivit lidande, och när de då visar hur dåligt de mår - då belönar hon dem med att separera dem från den enda trygghet de känner till; sin egen mor!

(!!!!!)
(Paus för att andas på grund av major adrenalinrush till hjärnan som signalerar till strid bara jag tänker på det)

Om du är en av de här kvinnorna som gjort den här typen av val i livet med liknande grunder som ovan (obs! Om du hade andra grunder för fosterhemsplacering än för att du velat gräla i lugn och ro med en jävla snubbe, bli inte arg, det är alltså det jag talar om här och ingenting annat. Jag är specifik nu, för många av er kvinnor som brukar reta upp er på mig har svårt att läsa innantill vad jag skriver, så jag gör det extra tydligt; det är just dessa specifika fall då kvinnan valt bort barnen för en mans skull som jag är arg; övriga fall är jag inte insatt i och kan således inte kommentera. Om du ändå väljer att försvara dig själv här nere i kommentarsfältet kan man ju fråga sig varför du känner dig så anklagad då jag inte ens gått in på personliga saker utan statuerar bara vad jag känner. Ett behov att försvara sig grundar sig ofta i ett dåligt samvete och en medvetenhet om att man har gjort fel, bara så du vet) så har jag bara en sak att säga dig; Det finns INGENTING du kan säga, inga ursäkter du kan komma med, för att jag ska acceptera dig som en fullvärdig mor. I mina ögon är du inte ens värd att kallas för mor. För det här ska du fan veta: Man väljer inte bort sina barn för en mans skull. Man väljer inte bort sina barn för att få den höga förmånen att bråka med honom, och om du är så jävla dum så att du tror att du kommer att bli lycklig genom att förvisa dina barn för en mans skull så ser jag fram emot insikts-rekylen som kommer den där dagen du sitter ensam på ett vårdhem och inser att ingen, absolut ingen, kommer för att besöka dig. Du stöter bort det enda som betyder något, individer du har fött, för en värdelös mans skull. En snubbe som ens accepterar att du ska placera bort dina barn för att ni ska lösa några problem som inte kan lösas MED barnen närvarande är en jävla idiot som bara agerar utifrån sina egoistiska syften. Du kommer aldrig att bli lycklig med honom och har han inte redan dragit så kommer han att göra det när han ser ett bättre alternativ segla förbi i ögonvrån. Du väljer bort individer ur ditt liv som älskat dig lika förbehållslöst som du älskat dem, som du matat med din egen kropp, och det finns det inga ursäkter för. Och det kommer inte att ändras oavsett hur mycket man debatterar med mig och nej, det finns inga undantag.

Om man sen behövt fosterhemsplacera av mer djuplodande och komplicerade anledningar - pja, jag väljer att inte lägga mig i, för det är inte min sak och det är ingenting jag kan döma eller ska döma. Det finns säkerligen massor av fall där barnen får det bättre i ett fosterhem och ibland tas ju barnen ifrån föräldrarna eftersom de inte är lämpliga heller och det är ju förstås inte alltid så frivilligt. Jag har följt och läst ett otal bloggar och kvinnor på nätet som driver världens bloggkrig och "tyck synd om mig! Soc bara TOG mina BARN, helt UTAN ANLEDNING! Och jag vet inte ens vaaarföör! Jag som är så snäll! Soc har gjort fel! Jag har aldrig gjort nåt! Och om de säger att jag gjort nåt så LJUGER DE!".

People; Var inte så dumma och gå på alla de här bloggarna. Jag har själv läst polisrapporter och till och med hittat domstolsutslag och fulla protokoll från förhör och hela skiten där anledningarna till fosterhemsplaceringerna funnits svart på vitt och om det nu skulle finnas en liten chans att socialtjänsten hittat på precis allt det där, mutat familjemedlemmar och övriga vittnen att vittna mot en kvinna och hennes barn och måla ut henne så illa, så många människor som blir inblandade under sådana omständigheter, så vore det de största rättsövergreppen och de värsta konspirationerna jag hört talas om under mänsklighetens historia, klående nazismen med hästlängder. Det är inte logiskt. För vad? För att placera ett barn i ett tryggt fosterhem? Tror ni det? Tror ni det finns resurser i samhället för sådant? Nej, och inget motiv heller. Tänk efter före ni tar parti. De här kvinnorna har ofta begått riktigt riktigt vidriga saker mot sina barn. En av de här kvinnorna har gett sin halvårsgamla son lavemang varje dag så att han sket ner sig och hade konstanta magsmärtor varje dag. Det erkände hon till och med. Hon såg inget fel i det. Hon såg bara inte själv hur fel det var och därför flaggades hon som olämplig. Det var inte det enda hon gjorde men alla fel hon begått erkände hon så småningom, dock utan ånger eller förstånd kring varför hon gjort det. Jag har läst många ruggiga fall av vanvård av barn, hemska rättsförhör och observationer som fått mig att gråta. Sedan har jag läst samma mammors bloggar på nätet där de driver någon slags helgonförklarande svammel om sig själva, ljuger ihop historier om att soc tagit barnen för att de fått "förlossningsdepression" och liknande. Allt är bara lögn.

Det är oerhört svårt att ta ett barn ifrån sin vårdnadshavare i Sverige idag. Det är den absolut sista utvägen och lagarna statuerar att man alltid skall försöka lösa problemen i hemmet i första hand och försöka stötta vårdnadshavaren att själv ta hand om barnet / barnen. Det är lätt att gå på en snyfthistoria på nätet från en trovärdig, gråtande mor som gör söta youtube-videos med bilder på sina barn och man tänker som så att "Men gud, en sån här kvinna kan ju inte vara förmögen att göra något illa mot sina barn". Vad man inte tänker på är de fel de kanske begått utan att ens veta om eller förstå att det är fel. De handlar bara utifrån det de vet och har lärt sig själva och vill inte se hur det skulle kunna vara annorlunda.

Det är lätt att tycka synd om dem och dras med av ord som "myndighetsmissbruk" och det är lätt att bli förbannad på den dumma, dumma socialtjänsten men helt ärligt, jag har haft socialtjänsten tätt inpå mig i flera år nu och jag har inte blivit annat än hjälpt och stöttad. Fast det är klart, det kanske beror på att jag tar emot hjälpen, har ett öppet sinne och inte slår ifrån mig så fort de försöker samtala. Jag tror att det handlar om hur man själv agerar och hur man tar emot det som erbjuds. Beter man sig som ett grinigt barn, helt ovillig till förändring och med en attityd som bara signalerar att man vet bäst och att man omöjligt kan lära sig något mer eller komma längre därifrån man är, ja, då kanske man inte gör så jävla bra intryck och soc kommer ha svårt att samarbeta med en person som tror att den vet allt.. för de personerna brukar som bekant veta minst av alla.

Men det är bara min syn på saken.

Anyway, nu måste jag alltså lämna bort alex vid få tillfällen, kanske ibland i några dagar. Mot min vilja. Och det suger. Det gör verkligen det.
Jävla cancer. Du försöker ta mitt barn, men det får du inte. Du försöker ta min sons mamma ifrån honom, men det ska du fan inte få. Jävla cancer, jag avskyr dig och jag har förklarat krig mot dig. Jag kommer aldrig att slåss så hårt i hela mitt liv som mot dig, och jag ska vinna. Jag har ALLT att vinna. För min son behöver mig. Och vi behöver inte dig. Kärleken är starkare än allt.
Kärleken ska segra.
Så cancern, förbered dig på att få slåss tills sista droppen, för jag ställer upp mina trupper för drabbning och det finns bara en vinnare.
I win -
You lose
- This game.

Mänskligheten - igen.

Var är alla riktiga människor någonstans? Undrar jag emellanåt. De här, de ni ställt ut här och var på lekplatser och i matbutiker, de är ju bara statister. Så kan jag tänka, lite ologiskt kanske, men så är det. Var är alla riktiga människor, med själ? På klubben jag skulle spela på stirrar gapande tomma blickar, rusiga av sprit och whatnot, mot mig i en slags urskillningslös fyllekåthet på allt de ser. Händer med ringar runt vänsterhandens ringfinger kladdar mig helt skoningslöst i baken, när jag frågar hur det kommer sig att de roar sig med att kladda unga flickor i baken på någon jävla fest hellre än umgås med sin fru kommer det: "Ja, men jag sover på soffan". Som om det skulle göra någon skillnad. Ja, jag är ledsen, men det här med kukförsedda individer och monogami är fortfarande som en stor, hägrande myt för mig. Något man läst i sagor. Precis varenda en av mina ex har bönat och bett om sex efter att det tagit slut. Även fast de skaffat någon ny. You do the math.

Jag var ute med Alex och lekte i en närbelägen park häromdagen. En liten familj med sin treåriga son dök också upp, och jag och mamman började småprata. Jag såg nog att hon vaktade på sin man gentemot mig, tillät honom inte att ställa för många frågor eller vara social. Helt absurt egentligen, för hon såg inte alls illa ut på något sätt, verkade bara lite trött och sliten men vem fan är inte det? Och jag är ju sannerligen ingen Marilyn Monroe, precis. Senare skickade hon också hem honom med ett svepskäl. Som i koppel, tänkte jag och log glatt åt den vinkande familjepappan. Harmlös, trevlig, men inte tillåten att vara där ute med oss. Vad är det för jävla förhållanden folk har, tänkte jag. De är inte fria människor, de är så rädda att folk ska lämna dem, rädda för hot som inte är ett hot. Det passar sig inte för mig som ensam-mamma på lekplatsen att tilltala karln mer än kvinnan där, det vet jag. Osynlig regel. Försök själva så får ni se. Jag är mamma, jag ska prata med andra mammor. Barnens pappor är fy-aj-aj. Det osynligt könssegregerade samhället och jag är less på det. Men anyway, det jag skulle komma till idag var mamman. Som hon tilltalade sin son! Så.. nedlåtande, så liksom.. som om hon gjorde narr av honom för eget personligt nöje. Precis hela tiden. Som om varje mening liksom mynnade ut i en extra poäng på hennes inre bonustavla. Mamma versus Treåringen: 20 - 0.

Hon lade an på någon slags "Jag är nu mera könlös mamma och går i oformliga jeans och en tröja som passade mig bättre för 20 år sedan. Jag har ingenting sexuellt eller mänskligt i mig, nu är jag mamma och en del av ett par och jag har gett upp. Det finns ingenting kvar här att hämta, och dessutom så gör jag mig själv till ett konstant martyriskt åtlöje, så du behöver inte göra det åt mig."- grej och hon sneglade på mina kläder (kjol med vidd, till knät, och en kortärmad finstickad kofta, modell dyrare) och mitt hår (nyblonderat i pärlblont, utslaget över axlarna) flera gånger, med en slags bitterhet. Jag försöker klä mig lite finare var dag, det piffar upp en trist vardag på något sätt. Men det gillas inte alls av kvinnor på lekplatsen. Barnvagnsmaffian ska vi väl inte ens nämna, de vill väl halshugga mig för att jag bär kjol. Skevt egentligen. Jag ser ju ut som precis vem som helst och ser mig inte som något förmer. Hon talade ständigt om för treåringen vad han sysslade med och gav det ett värde. Det var intressant, men skrämmande att lyssna till.

"Bajsar du nu? Åååh vad skönt, eller hur? Mm, lagom kul för mamma att behöva torka bajset sen, men NJUT du bara, medan det varar! ha-ha! Njuuut!" (det här skämdes jag så över att höra, jag vet inte.. jag klarade bara inte av det. Det lät så.. jag vet inte).

"Min son är en mästare på att ha sönder saker. Han är ett riktigt monster.(sneglande på sonen som hör allt hon säger) Han ÄLSKAR att ha sönder saker, ja, jag går bara här och bygger upp och bygger upp och han bara skitar ner sig. VÄNTA DU BARA tills din lilla beskedliga unge kommer i X' ålder, då jävlar, då är de inte vidare söta längre! Neeeejdå! Då har de sönder allt och skiter TOTALT i vad du säger! Jajamensan! Då är smekmånaden över och GLÖM att du får en SEKUND för dig själv! Det säger jag bara!" (notera: Den här kvinnan är inte ens trettio fyllda.)

(Och där tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag får inte många minuter för mig själv om dagarna jag heller, och jag har ingen karl att luta mig mot. Dock visade sig senare att hennes karl "ändå är så oduglig, han kan bara lata sig hela tiden medan jag får ta all skit.." Men jag är inte sådär.. hemsk.. är det så jag kommer att bli?)

"Jaha, så nu har du hittat något du tänker ha sönder igen, eller hur? Ha inte sönder den, hör du det? För om du har sönder den så går vi in!"
(ungen har sönder sandkakan som jag och alex 'bakat')
"TITTA nu DITT JÄVLA MONSTER VAD DU HAR GJORT! Ser du inte? Va? Va? DU är HEMSK som är så elak! vad ska jag gööööööööööra med dig? Här, sätt dig ner och ät istället. Sitt på filten. Men SITT PÅ FILTEN SÄGER JAG! Ja, alex sitter inte på filten, nej det ska inte du bry dig om! Du behöver inte bry dig, hör du det? Alex gör som han vill eller hur? (alex satt utanför filten, på gräset) ja men sitt nu ORDENTLIGT, sitt inte som en hund! Det ser ju inte klokt ut och du blir blöt! Ja, men snälla lilla X ÄT ordentligt och sitt inte och smula sådär, man blir ju galen på dig ditt monster! Ja, men sluta gnäll nu, du HAR ditt kex där, du behöver inte ta alex kex! Här, kan du sitta med benen rakt? va? va?"

Pojken fick inte en sekund andrum att själv värdera det han sysslade med. Vad han än gjorde så var hon där och förmanade och talade om för honom vad han ska tycka och tänka, och vad hon trodde att han var på väg att göra. Hon kommenterade och orerade i all evighet och berättade hur bångstyrig han blivit sedan han kommit i sin treårskris som hon kallade det. Jag tror att barnets trotsbeteende förstärktes kraftigt av mammans konstanta förmaningar om hur han skulle bete sig i varje given situation, men jag är heller ingen pedagog så jag vet inte. I vilket fall kan det där fan aldrig vara bra. Barnet får liksom inget utrymme till att själv agera och fundera när allting skall värderas och anmärkas på. Jag sa ingenting. Det finns ingen mening.

Jag och alex letade kottar och bakade kakor i sanden och alex berättade för mig om allt han hittade med långa haranger. Han är en pratkvarn (hon trodde att det berodde på att han var pojke. "Pojkar är mer försigkomna och tar för sig mer". Skitsnack, men det sa jag ingenting om). När jag skulle röka ställde jag mig upp och gick ifrån lekplatsen en bit, med förvissning om att alex var upptagen med sin hink och spade och så länge han ser mig så håller han sig där han är, ja, för det mesta i alla fall. Hennes unge sprang då efter mig och jag väntade med att tända cigaretten i hopp om att hon skulle ropa på barnet så att han slapp röken. Det var tydligen "lugnt" att jag stod och rökte bland barnen för henne, för han "sitter minsann ofta" i hennes knä på balkongen när hon röker, berättade hon glatt. Detta placerade hon dock inget värde i, intressant nog. Jag sa ingenting då heller, men jag tänkte. För mig är det belagt med dödsstraff att utsätta barn för andrahandsrök, jag utsatte A tillräckligt genom att inte kunna sluta helt under graviditeten. Jag har inga ursäkter för det. Det finns inte. Det är inte OK alls. Jag tänker inte försöka skuffa undan det. Men att utsätta barnen för den otroligt skadliga andrahandsröken KAN undvikas och SKA undvikas till varje pris. Ha barnet i famnen när man röker.. otroligt. Hon kan likväl ge honom en cigg med en gång.

Hela hennes väsen gjorde mig så.. jag vet inte, sorgfull, som ett smärtsamt besked inom mig. Hon gjorde konstant hån av sig själv och barnet, och nedvärderade, förmodligen utan att ens reflektera över saken, både sig själv och honom. Barnet reagerade med att ständigt göra precis tvärt emot hennes ständiga order, förmaningar och uppmaningar. Han fick liksom inte leka själv, ta egna initiativ. Först fick han klättra över det lilla staketet i lekhuset, han ville visa sin mamma. Nästa gång fick han inte klättra där för henne, för det gjorde henne 'nervös'. Det är ju ett lekhus för fan, låt barnet klättra lite. Han kan inte dö av att lyfta benet över ett litet hinder på knappt en halvmeter. När han blev smutsig så var inte det bra. Sekunden senare var det minsann smutsen som var ett mått på hur glada barnen är. Dubbla signaler, konstant. Och så dessa konstanta jävla förmaningar! Barnet fick inte ta ett jävla andetag utan att hon måste kommentera det, och värst av allt, sätta ett värde i det han gjorde. Det här är en klassisk mamma nuförtiden, det finns en hel bunt av hennes sort på öppna förskolan. Jag vet inte varför de blir såna, jag vet inte hur eller vad fan de får ut av det och jag begriper mig fan inte på någon längre. Jag känner mig som en total jävla alien precis varje dag. Bara hur folk tänker.. jag försöker föreställa mig hur de tänker men det är så jävla svårt. Det känns som om jag ligger mil ifrån andra. Notera; Mil ifrån, jag säger inte att jag är högre stående på något jävla sätt. Jag är ju också en individ ur rasen människa. Så mycket kan bara inte skilja oss, tänker jag. Men sen ser jag hur världen ser ut och vad som pågår i den. För att ta några exempel: Religion. Krig. Våld. Förstörelse. Tortyr. Slaveri. Barnaga. Clitoridektomi (kvinnlig könsstympning). Totalt. Jävla. Förtryck.

Människor som nedvärderar sig själva trots att de har ett värde. Människor som inte vill förstå. Människor som förstår men som ingenting gör. Och sen sitter man själv maktlös så in i norden och undrar var alla likasinnade är. För tro mig, det gör jag. Den enda gången jag inte känner mig så in till benet jävla ensam är när jag är med någon av mina få stjärnor. Liselott är guld värd, hon vet vad jag tänker innan jag ens tänker det själv. Hade jag inte henne hade jag tappat hoppet för länge sedan. Jag har några till, men de syns inte av så ofta. Och så har jag ju min son. Det där underbara lilla knytet till barn, som växer och blir stor rakt framför ögonen på mig. Alldeles nyss låg han i min mage.. Nu går han omkring här på golvet med sin lilla kärra, ja, han går ju sen länge, faktiskt sen 11 månaders ålder på ett ungefär, och nu fyller han kärran med skatter som ska forslas till okänt mål. Strax är det läggdags, men vi ska leka lite först. Våra lekar är kramiga, kärleksfulla och ömsinta. Spännande och läkande, för en själ som varit med om lite för mycket här i världen och som ibland inte önskar se mer. Och bara spännande och kärleksfulla, för en lite mindre själ som jag inte önskar den här smärtan för allt i världen. Den bottenlösa, avgrundsdjupa ensamheten som jag tycks vara född med. Låt den för allt i världen inte gå i arv.

Ibland blir jag så innerligt trött på mänskligheten.

Att förklara det oförklarliga för ett barn

Ja, ni får ursäkta, men jag fick ett väldigt, väldigt obehagligt meddelande i mitt kommentarsfält. Och då jag inte önskar göra någon big deal av det hela eller på något sätt ösa mer vatten på kvarnen i det fallet så har jag valt att inte publicera detta meddelande, trots att det innehåller hot. Jag håller mig ifrån den typen av diskussioner, eftersom de inte leder någonstans och jag vill verkligen inte reta upp människor. Jag har barn och visst är jag stark och står för min sak, men det finns en gräns och där går den. Jag tänker inte besvara det.

För övrigt går det trögt just nu. Jag kämpar med min våning och sitter hela tiden i beroendeställning till andra för att få hjälp och det suger. Jag måste hela tiden förlita mig på min pappa för att han är den med körkortet och skåpbilen, och jag måste packa, städa, packa, städa och samtidigt ta hand om alex och ge honom 100% attention och kärlek, hinna laga mat åt oss för alla de mål alex ska ha, och dessutom klara av att somna med en värkande rygg och vakna med en rygg som känns som den håller på att gå av. Någonting hände när jag födde barn, så mitt ryggslut hugger inåt som knivar när jag vaknar, hela morgnarna är jag stel och går tårögd upp och försöker mjuka upp, stretcha och dra ut den så mycket jag kan, därefter missbrukar jag Zon-salva på hela ryggområdet som jag med otrolig stil och finess får kleta på själv. Jag har ringt till vårdcentralen, men där säger en sur kärring att jag får ta mig till en sjukgymnast, de vill inte ens boka en läkartid åt mig. Jag avskyr sura kärringar som jobbar inom vården, jag gör verkligen det. Speciellt när de talar till mig som om jag vore någon hypokondriker som ringer för ett pappersrelaterat skärsår eller inbillad cancer i stortån.

Jag har försökt få råd lite här och var och jag får olika bud. Somliga säger sjukgymnast, somliga säger naprapat, andra säger att naprapater är flummare och har ingen ordentlig medicinsk utbildning. Vissa säger att jag ska gå till en kotknackare och några andra har sagt "ryggläkare / ryggspecialist" och jag vet inte ens hur man får tag i en sån när vårdcentralen inte ens tar mig på allvar. Jag har haft det så här i snart sju månader och det blir inte bättre. När jag dessutom flyttar möbler och bär på ett barn hela dagarna blir det naturligtvis värre och då ser jag det mer som att jag har mig själv att skylla och kletar istället på lite mer zon-salva. Någon sa att jag borde kontakta läkare för att få kombinera med tex citodon för värken, men jag vill inte ha piller, om de inte är antiinflammatoriska då, och det nu är en inflammation jag har men det kan jag ju inte veta förrän någon vitrock eller ovanstående valfri tagit en titt på min backside. Funderade på en massör men då fick jag rådet att absolut inte gå till en massör utan korrekt diagnos ställd av läkare eftersom det massören gör kan "göra det värre". Jag har googlat ryggproblem och läst på netdoctor och allt vad det är men det gör mig inte klokare. Vad jag förstår så är ryggproblem en riktigt klassisk folkhälsogrej och över hälften av alla i det här landet har någon slags problem. Kan vara en av anledningarna till att det finns så jävla många att välja på att söka hjälp till.

Sen är det väldigt lätt att ge mig råd som "men bär inte på alex" eller "lyft inte tungt". Det finns ingen valmöjlighet i det här fallet. Jag måste lyfta alex många gånger om dagen, jag är ensamstående och ingen kan göra det åt mig. Upp och ned i stolar, upp från golvet, upp och ned i sängen, ner från saker, upp i vagnen, ner i vagnen..
Alex pappa har ju gått och skaffat en 2-årig amstaffhane istället (!) och ägnar den flera timmar om dagen i tid så jag gissar att han inte är intresserad av att umgås med A överhuvudtaget och det finns inget jag kan göra. Han har inte kontaktat familjerätten och han har inte ens stängt av bredbandet i sin gamla lägenhet så jag kan inte koppla in mitt. Beroendeställning. Det suger, det gör verkligen det, för Alex skull. Vissa dagar går jag omkring och anklagar mig själv i timmar för att jag valde fel far åt alex. Jag undrar hur alex kommer att känna det när han växer upp - Kommer han att anklaga mig för att inte ha försökt tillräckligt? Kommer han bli arg på mig och se mig som en otillräcklig förälder? Kommer han att må dåligt av att inte ha en far och kommer det att påverka hans vuxenliv? Kommer han att bli ledsen på mig för att jag inte höll tyst och lät A's pappa domdera som han ville så att A åtminstone fått vara med sin far "på nåder" och till priset av att jag förtryckte mig själv och mina egna känslor? Hur ska jag förklara för alex när han sedan frågar, om varför hans pappa bara sket i honom? Vad ska jag säga om han undrar varför jag själv är så förbannad och ledsen på honom och vad har jag för svar att komma med som kan mätta ett vetgirigt barns frågor om sina egna rötter? Hur ska jag hantera att balansera det faktum att jag blivit tvungen att "låsa ute" flera komponenter i hans släkt på båda sidor, för att kunna skydda honom? "Du får inte träffa din far, för han vill inte. Du får inte träffa din farmor, för JAG vill inte. Du kan inte umgås med din mormor, för jag måste skydda dig från den påverkan hon kan ha på dig".

Det låter som dåliga ursäkter från en vuxen som inte hanterar sanningen. Och jag VILL ge alex bra svar. Jag vill bara inte att svaren ska göra honom illa. Jag vill inte att han ligger vaken på nätterna och tänker "Pappa, farmor och mormor älskar inte mig. Jag är inte värd deras kärlek" när det egentligen är tvärtom. Men så tänker inte barn, de anklagar sig själva. Och redan nu innan alex ens börjat sätta samman ordentliga meningar och börjat på dagis så sitter jag med dessa eviga frågor som äter upp mig om kvällarna. Det är mitt fel, för det är jag som gjort de här värdelösa jävla valen, och det går inte att göra dem ogjorda. Jag visste vad jag gav mig in i. Jag trodde bara att det skulle bli annorlunda. Det gör de flesta kvinnor. Vi är så jävla dumma i huvudet som ens för en sekund litar på andra och sätter oss i en sådan beroendeställning som vi gör till folk. Men alternativet är att bli en bitter kärring som inte släpper någon inpå livet och det vill väl ingen.

Så hela våra liv är som ett enda stort risktagande, för när som helst kan de vi älskar släppa bomben på oss och då står vi där. Dumma, bedragna, bortgjorda och naiva. Ensamma med barnen vi tillverkade av kärlek, och vi gör vår plikt och älskar dem och ger dem månen för att kompensera våra dåliga val, kompensera för pappas frånvaro, kompensera det faktum att barnets andra förälder valt ett nytt liv där barnet han skapat inte längre ingår. Jag läste en artikel som handlade om lattepapporna, de som tar ut föräldraledighet, mjukismännen som fikar med sina barn i grupp och som bär sina barn i sele med stolthet. Det var någon jävla grottkvinna som tyckte att de här papporna var så osexiga och att den här utvecklingen minsann inte borgar för någon action i sovrummet för alla "krävande, heta kvinnor som vill ha en riktig man i sängen", typ. Jag bara gapade. Jag har inte sett dessa lattepappor men en sak är säker, om inte de bakåtsträvande grottkvinnorna själva fattar att kärlek, omvårdnad och ansvar är förbaskat sexigt och att förmåga att ta hand om ett barn inte har ett skit med sex att göra, så står jag - och flera tusen av mina likar, i kö bara för att få se en av dessa kärleksfulla pappor. Hell, jag skulle betala för att få se en. Kan ni inte ställa ut en på någon konsthall? För allt jag ser är fan en massa frånvarande fäder, både gifta och skilda.
För även om de i teorin "finns där" så är de fullt upptagna med precis allt annat än att älska sina barn. De älskar dem på avstånd, säger de. Mat på bordet och allt det där. Närhetsrädsla och jag vet inte allt vad de skyller på. Men för helvete, det är dags att ta och sluta bortförklara kärleken till våra barn. Och sen har vi sådana pappor som inte finns alls. Säger sen, sen när jag är klar med det och det. Skyller ifrån sig. Inte tid, måste gå i terapi först. Intellektuera sitt känsloliv. Medan barnet sitter där och undrar exakt hur mycket "terapi" man måste gå igenom som vuxen för att klara av en timme på golvet med några legobitar. Eller en kram. Och när förklaringen uteblir är det vi som stannade kvar som måste förklara. Förklara något vi inte ens kan förklara. För hur ska jag kunna förklara något jag inte förstår själv? Jag skulle gå sönder i molekyler om jag inte fick vara med alex. Pussa honom, krama honom, mata honom, älska honom, se honom utvecklas. Höra honom skratta när jag kittlar honom. Jag skulle längta mig sjuk. Jag skulle skrika och gråta. Jag skulle dö för mitt eget barn. Precis när som helst. Inga klausuler, inga frågor. Rakt av. Så hur förklarar jag något jag inte ens kan relatera till?

Precis. Det går inte.



Bild: Alex, han håller fast om mina ben och kastar huvudet bakåt och skrattar. Han gör det ofta.

Puma-wear

Nyklippt Alexander! (Ovan)

Kejsarens nya kläder!

En Onge i Puma-dress!

En go unge.

Idag påbörjades renoveringsprojektet och fixandet med lyan och jag är osäker på när jag är up n' running igen i nya våningen. Det kan dröja några dagar innan allt är klart! Så flyttstöket hindrar mig just nu från att ge er uppdateringar, MEN - digicamen är lagad, och jag kommer att fotografera arbetet med målning, tapetsering och inredning, och allt kommer att komma upp i bloggen. Ni kommer att få se The Building Of Casa De Loo - From Scratch! Och allting ifrån heta bilder på mig iförd målarbyxor och smetig färg till före och efter-bilder på väggar, tapeter och inredning, flyttstöket och allt runtomkring, kommer ni att få se här i er alldeles egna favoritblogg. Lite inredningsspecial, if you will. Dessutom är jag en sucker för "före" och "efter"-bilder, det är fascinerande på alla sätt, både med miljöer och människor. Ungefär som när man ser en 200-kilosmänniska. Det är otroligt öhövligt och oartigt att stirra och jag skulle aldrig påpeka något eller förolämpa en väldigt stor person, men man kan inte låta bli att titta, det blir en märklig fascination för det abnorma. Och sådan är jag, jag fascineras av abnorma saker, människor, och före och efter-bilder. Jag är nog lite.. hm. Speciell.

Bloggen kommer också att genomgå en transformering inom de närmaste veckorna. Ni har säkert sett att jag gjort några mindre förändringar redan, men faktum är att jag kodar templaten och skapar en ny design, med ny presentation där uppe, med bilder etcetera. Sedermera kommer jag också skapa en länksamling till några av mina viktigaste inlägg här på Social Ingenjörskonst, för att underlätta för mina nya läsare som vill lära känna mig, och för att förbättra navigeringen. Mycket händer, ny våning och ny bloggdesign, och inom några veckor är allt detta verklighet. Då öppnas dessutom portarna till mitt nya skrivprojekt, som än så länge är hemligt, men jag tror ni kommer gilla det. Detta sker på en helt ny domän, en helt ny sida och en ny sida av mig kommer fram.

För övrigt kommer mina inlägg också att följa en struktur och en mall när upplägget är klart. Ni kommer att lättare ha överblick över saker och röran med kategorier skall också fixas till. Det är inget nytt under solen, men det är inte lätt för en ADHD-människa att behålla strukturer, därför blir det lätt rörigt härinne. Tanken med att strukturera upp och designa om, skapa ett bildgalleri och samla allting i lättnavigerade ramar är ju förstås att underlätta för mina nya läsare som inte vet vem jag är när de kliver in, och för att mina trofasta gamla rävar skall kunna hitta tillbaka och läsa sådant som de är intresserade av.

Jag har fått flera önskemål via mejl att få se bilder på Alex, och givetvis missar man inte ett tillfälle att få visa upp sin underbara unge. Just de här är tagna idag med den lagade digicamen och han är iförd sina nya Puma-kläder som jag inhandlade åt mitt gryn förra veckan. Jag är ju själv en sucker för märkeskläder och jag ser ingen anledning till varför Alex inte skulle vara fint och snajdigt klädd han också. Speciellt inte när man har Barkarby Outlet på gångavstånd och man där får tag i hundratals märken för i princip samma pris som på tråkiga H&M. Jag har bojkottat dem, för de har sån tydlig jävla gräns mellan pojk och flick, och en T-shirt för ettåringar med texten "Boys will be BOYS" var fan droppen. Mer om det i morgondagens blogg som behandlar just det ämnet: Könsindelning på toddlerstadium. För er som inte gillar det här med ansvar och eftertanke rekommenderar jag att inte läsa morgondagens inlägg.

Idag träffade jag och Alex min gamla vän Z som jag inte sett på över två år. Han är fantastisk, också lyckligt drogfri sen länge och ska hjälpa mig med renoveringen. Jag matar honom och han målar. Det lät väldigt klassiskt, men självfallet gör jag annat än står vid spisen. Det är sexigt med spackel. Inte bara i ansiktet. Z däremot, är inte sexig i mina ögon, han är som en länge försvunnen bror. Underbart att veta att man har, åtminstone några vänner kvar.
Nu sova. Big day tomorrow. Igen.

Byta! Nu!

Får man byta Barnavårdcentral?
Jag är sjukt less på att BVC behandlar mig som en idiot. Vad FAN vill de HÖRA egentligen? Man följer deras råd, och de antyder hela tiden att man gör fel. Jag satt mig igenom en timme igår med en ny kärring som vikarierade för min andra idiotkärring, och hon påpekade att jag bör gå på öppna förskolan (motivering: "ALLA ANDRA MAMMOR gör ju det") Observera könsaspekten. alla MAMMOR gör det tydligen, men inte papporna, för de har tydligen bättre ställen att vara på (?). Detta eftersom "det kan vara kul för alex att få lära sig sjunga och klappa och lära sig lite barnsånger, som bä bä vita lamm tillexempel" (Ja, hon SA SÅ!)

URSÄKTA MIG! Men hon hade inte ens FRÅGAT om jag sjunger med alex. Om hon hade frågat så hade hon fått reda på att jag kommer från en jävla musikfamilj! Min ena syster går på internat för sång och dans och musikal, vi har musikproducenter i släkten, jag har spelat i flera band, pappa spelar gitarr och jag har hur mycket musik som helst hemma. Jag SJUNGER HELA TIDEN med alex, även sånt han inte vill höra! Hon ANTAR bara att jag inte sjunger med alex eftersom hon utgår från att jag är HJÄRNDÖD! (Eller, hon utgår snarare från min bakgrund).Trots att mitt talspråk vittnar om en ganska god verbal förmåga, trots att jag ständigt bevisar mig för dem, så kan de inte låta bli att dra alla över en kam, pika mig och sen ANTYDA att jag inte kan en så jävla enkel låt som BÄ BÄ VITA JÄVLA LAMM! Dessutom pratar hon till mig som jag är ett BARN! Hon sätter huvudet på sned och förklarar för mig att jag ska gå på öppna förskolan med alex eftersom "alla andra mammor" gör det och har ett tonfall som jag vore fem!

BVC har ringt till soc två gånger och anmält sin "oro" för mig. Inte för att Alex påvisar någon form av lidande (tvärtom, han är ett A-barn), inte för att man misstänker att jag missköter honom (alla tester som gjorts på oss visar att vi har en fantastisk relation) och inte för att jag sagt något oroande i stil med att jag gillar barnaga (vilket jag avskyr av hela mitt hjärta och folk som slår sina barn borde bli kastrerade). Utan för att hon försökt nå mig på telefon två gånger och jag inte svarat!
BVC är medvetna om att jag har en assistent från soc som kommer till mig en gång i veckan, att jag har bostöd två ggr / vecka, beroendemottagningen 3 ggr/vecka och utöver det dessutom terapisamtal 1 gång i veckan, träff med diverse myndigheter och läkarsamtal. De är medvetna om hur mycket kontroll vi har på oss och hur mycket insyn myndigheterna har, men de ringer soc och meddelar sin ORO för två telefonsamtal de inte lyckas nå mig på när de istället kan ringa mitt bostöd, (ja, de har alla nummer, de har även träffat bostödet ifråga) och kolla av med henne. Helt ärligt, det här är alltså vad klåparna på Huddinge Specialistmödravård ställde till med när de "anmälde oro" för socialtjänsten innan alex var född. Som straff för att jag sa ifrån och vägrade sitta i terapisamtal med en kvinna som talade om för mig att det är en stor sorg att föda barn och att jag inte skulle läsa så mycket om min graviditet och fostrets utveckling /barns utveckling på egen hand (motivering till detta saknas. Även flera andra patienter de hade råkade ut för det här, jag har haft kontakt med flera). Det är straffet de gav mig för att jag ifrågasatte deras så kallade "specialistmetoder". De baktalade mig för BVC och talade säkert om för dem vilken hemsk mor jag skulle bli, så nu är de hispiga som tusan och särbehandlar mig. Huddinge specialistmödravård, ni är inkompetenta, nedlåtande, felbehandlande och framförallt så förstör ni för människor när ni påstår att ni hjälper. Ni har bara gjort det svårare för mig och Alex. Till och med efter min graviditet spökar ni för mig. Ni gillar inte när man ifrågasätter era metoder och attityd, eller hur? Så det är så här ni gjorde för att visa mig vem som bestämmer. Byråkratiskt bullshit. (Jag har ju avslutat kontakten med dem när alex föddes. Jag ombads komma på efterkontroll 8 veckor efter att alex föddes men jag avbokade det, gick inte dit trots att de ringde och tjatade om den där viktiga efterkontrollen och sen tog jag kontakt med min egen gynekolog istället som gjorde det på fem minuter. Jag berättade naturligtvis för gyn varför jag inte ville göra den på Huddinge. När man suttit och fått höra vilken värdelös mamma man kommer att bli från vårdpersonal som påstår att de är där för att HJÄLPA en och när man suttit i bråk med samma personer som suttit i halvcirklar kring en och talat om för en att man ska få föda sitt barn på landet om man missar ett av deras terapimöten, då är man inte sugen på att de ska få rota mellan ens ben igen. Verkligen inte!)

Men vet ni vad? Jag tolererar inte det här. Jag kanske är känslig, men jag har ONT I MAGEN före och efter varje jävla möte med BVC och jag går därifrån och känner mig som en dålig mamma, för allt jag gör är fel. De har kritiserat att jag sover med mitt eget barn och tjatar på mig om precis allting. Saker som de inte har med att göra! Jag har aldrig hört talas om en mamma som får så mycket kontroll och som får sådana märkliga frågor från dem. Först var Alex underviktig och följde inte kurvan, och vid gårdagens besök sade man mig att minska på vällingen så att alex inte blir tjock!

Jag skiter i om det är min ADHD, min bakgrund, min känslighet eller whatever. Jag tänker inte bli behandlad som om jag är dum i huvudet. Jag ska byta BVC och det första jag ska göra är att tala om för de nya varför jag bytte och vad jag förväntar mig av DEM. För det är faktiskt en tjänst TILL FÖR OSS. VI är inte till för DEM. Jag tar gärna emot råd men de ska ges på rätt sätt. Och när man ringer och soc-anmäler bara för att vi är sjukanmälda och har kräksjukan i 2 veckor, då får det vara nog. (Observera att min ordinarie var hemma för just kräksjukan igår. Jag kanske ska ringa soc på henne? Det är ju konstigt att hon inte själv hörde av sig när hon ligger och kräks! Det förväntar man sig väl?)

Jag ska byta. Någon med erfarenhet? Hur går det till?

Födelsedagen

...som jag älskar dig.

..att det går fan inte att älska någon, så mycket..

..och när du ser på mig, med den där blicken var dag, så tänker jag..

Och som jag förbluffades och älskade varje sekund av din utveckling..

..en stark vilja som påminde om dina envisa föräldrar..

Och ingenting kunde stoppa den personlighet som växte fram..

Och du växte och växte, jag hann knappt med..

..och även du lärde mig några tricks.

..och jag började lära dig allt jag kan!

Du och jag blev oskiljaktiga..

..och vi började lära känna varandra, du, den märkligaste varelse jag någonsin träffat. Sprungen ur mig.

..och jag fick ta hem dig, min älskade

Och han föddes. Det vackraste jag sett

I min mage, där var begynnelsens stjärna


Här började alltet.. (Läs nedifrån och upp så blir allt i rätt ordning)

Idag, klockan 04:07 på morgonen den 19:e Januari för exakt ett år sedan, föddes den levande varelse jag älskat mest av allt någonsin i hela mitt liv, jämsides med min nu bortgångna mormor. Aaron Benjamin Alexander Lönnroth, vi har klarat vårt första år tillsammans du och jag och jag kommer aldrig att kunna i ord beskriva hur starkt och intensivt och stort jag känner för dig. Du är mitt allt, ljuset som brinner starkt i veken ovan smältande vax en kylig höstnatt, solen som värmer min hud en vacker sommardag och regnet på min panna när jag behöver svalkan som mest.

Här är en bildkavalkad av året som gått. (nedifrån och upp är den kronologiska ordningen).

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MITT ÄLSKADE STJÄRNBARN! Mamma älskar dig! Mer än livet självt...

Barnmat?

Idag fick jag hem något riktigt vidrigt. Adresserat till mig men paketerat till Alexander.
Det är en tom, ihopvikt Happy-meal låda. Om jag fyller i talongen på den och tar med skiten till McDonalds så fyller Ronald McDonald själv - 2000-talets stora barnförebild före alla andra - den med ett Happy Meal till mitt barn. Jag får ett gratis Happy Meal till Alex varje gång han fyller år. Jag får dessutom något som heter McMail - Macans egen härliga skräppost direkt till mailen närhelst andan faller på. Tydligen skall jag och mitt barn också få något som heter "förmånliga erbjudanden".

Jag har redan orerat om vad jag tycker om McDonald's och deras fiffiga sätt att sälja ren jävla skit till våra barn och kalla det för kostcirkelanpassat. Jag har redan sagt vad jag tycker om äckliga snorungar som gör det till en konstart att få en leksak varje gång de ska äta och precis lika äckliga föräldrar som ger sina ungar McDonald's flera gånger i veckan från det att de börjar gå. Inte för att maten är fantastisk utan för att ni är LATA. Ja, faktiskt. Det är precis vad ni är. Jag skiter i det, det är era ungar ni förstör, inte min. Det är ni som är förlorarna som tror på allvar att barn går miste om något i sin mentala utveckling om de inte får ha kalas på Macan som alla de andra fula, feta barnen. Det är ert problem att era kids inte äter vanlig mat utan enbart ska ha sockerpumpat, raffinerat, friterat, processat crap för att bli nöjda. Det är nånting fel med världen i stort, det är väl rätt uppenbart, när jag hamnar i GRÄL med andra föräldrar över att jag skriver så här. Varför? Jo, för att de har dåligt samvete över just det här och de vill inte höra det. De VET vad som är i den där skitmaten. De VET att de gör sina barn en fet otjänst genom att lära dem att äta snabbmat flera gånger i veckan istället för att tillaga riktig mat. De VET att ungarna bara blir fetare och att det är lättare att sticka till dem en cheeseburgare och en plastleksak och kalla det för "speciellt tillfälle" eller "festligt" eller vad det nu är, som om det skulle ligga något festligt i att mata sitt mentalt understimulerade barn med ister och flera deciliter rent socker ackompanjerat av en plastleksak de kommer att titta på i ungefär fem minuter varpå den adderas till högarna av tidigare macanbesök på sina ostädade lekrumsgolv. Jag har hört följande förklaringar / ursäkter:
"Ja, men vadå, vi går inte dit så ofta och då är det vid ett speciellt TILLFÄLLE, ja, men det är fest liksom" (Jaså? Det är alltså på speciella tillfällen vi ska köpa varsitt femtispännsmeal med processad mat på en PLASTBRICKA och äta den i en steril restaurang med lysrör och absolute dance-skiva på repeat, i plastmuggar, med plastbestick, där vi får äta mat som legat upp till en timme på the hot plate, ihopmosad, ihopsvängd utan kärlek, där allting innehåller samma sak, vilket vi doppar i sockerspäckad ketchup i små plastbägare? DET är minsann ett riktigt FESTLIGT tillfälle det! SHIT vad ni slår på STORT!)

"Ja men vadå, det ÄR faktiskt ganska bra mat nu för tiden, det finns ju näringsinnehåll och allting och man MÅSTE ju inte äta pommesen, eller dricka läsken. Och en liten hamburgare, vad gör det för skada? Du överreagerar" (Jag skulle inte behöva överreagera om jag visste att det inte var en big deal, att det var ett ställe som alla andra där man bara gick in och käkade en hamburgare. Det är vad BARNFAMILJERNA GÖR DET TILL som skrämmer skiten ur mig. Och vadå det finns ju näringsinnehållskartor? LÄSER DU DEM? Jag TROR INTE DET för om du gjorde det så skulle du inte gå dit! Vad fan lär du ungen? TÄNKER du alls?)

Och kom för fan inte med den där jävla "men det finns faktiskt sallad och juice på macan också så det så! Man kan VÄLJA BORT det och det nu för tiden! Vad sa du om det då? VA?"
Men lilla vännen. Inte fan går du på macan för att ge din unge SALLAD OCH JUICE?! Då är du ju dummare än vad jag trodde att du var och då är du verkligen riktigt jävla korkad. Försök inte ens med de där idiotiska ursäkterna. Alla kommer med det där. Det är också en samvetsrenare som allt annat. Javisst, det finns en side salad för 15 kronor och man kan välja juice och frukt nuförtiden också. Frukten tror jag ingår, men jag har aldrig i mitt liv sett eller hört talas om en unge som själv väljer, och äter sallad på macan istället för vad-det-nu-är. Det är ändå burgarna man kommer dit för, right? Så om du verkligen går till McDonalds, för att helt ärligt beställa sallad, juice och FRUKT för de priserna, då är du ju bara pinsam. Eller så kanske du behöver en uppdatering på restaurangutbudet.

Och säger ni nu "Men vadå, ska mitt barn aldrig få äta hamburgare?" JO för fan! men en RIKTIG hamburgare! Gör en riktig "grej" på en av era speciella tillfällen nästa gång och gå till hard rock café. Där har ni amerikanska hamburgare, feta milkshakes, riktiga pommes och urläckra lokaler. Där har ni skön miljö, riktiga råvaror i riktig mat men det är ändå hamburgare och pommes. Så mycket godare, så mycket bättre. Eller vilken annan schysst restaurang som helst. Undervisa era kids lite mer i att det finns mer i världen än bara cheeseburgare. Ni kommer bli förvånade över vad ungarna äter om de får smaka. Ursäkten "barn äter inte det eller det" funkar bara på extrema exempel.

Och resultatet av att jag fick hem den här jävla Happy-Meal-lådan är alltså att jag måste skriva av mig, vilket jag ju gjorde. Och lådan? Den är i soporna. Där den HÖR HEMMA.

Bild: Alex, lite piggare!

Nyårsraketer, tänk så kul!

Ikväll, på väg mot huset efter lite sista-minuten handlande då hissen varit avstängd hela dagen (någon idiot har alltså saboterat den igen) och jag fick sista-minuten-barnvakt för att handla var jag på alltså i tunneln nedanför mitt hus när jag skräckslagen stannade till. Hela tunneln var rökfylld och det smattrade och sköts därinne, för fulla muggar. Jag är rädd för raketer och allt som smäller men det här var verkligen något i hästväg. Jag vägrade gå in i det där rökfyllda, vilt skjutande infernot. Några ungar stod i andra änden av tunneln och kastade in raketer och smällare i den, vilket ledde till en tjock, vit rök, noll syn och raketer som flög åt all världens håll. Med anledning av röken så kunde inte heller någon se igenom den, vare sig jag eller ungjävlarna på andra sidan som helt oberört fortsatte att kasta in smällare i den cirka 100 meter långa tunneln. Jag stannade, lätt skakig, och stirrade. Jag kan inte gå över tunneln, det är en huvudled ovanför utan övergångsställe. Jag kan inte gå runt den för huvudleden är i vägen. Jag kan gå runt och tillbaka, men då måste jag igenom en angränsande tunnel som ungarna också ockuperat. Jag svalde hårt och grep om kassarna, villråd och faktiskt skräckslagen. Risken att få en av de där raketfanskapen i skallen var överhängande. Röken bara tilltog i tunneln och så fort den skingrats en aning så kastade ungarna in en ny laddning.

Då kom en kvinna i min ålder med sina fyra barn. Hon nickade åt mig.
"Kom, vi går tillsammans. Jag tar mig igenom först och hejdar dem, kan du gå efter med mina barn?" Hon skulle alltså in i det där infernot med risk att få en raket i skallen, för att kunna ta sina barn säkert igenom. Jag nickade åt henne och viftade till mig barnen:
"Kom ungar. Okej, håll fast vid mig! Vi går längs väggen. Håll er BAKOM mig vad som än händer, jag skyddar er". Jag är i själva verket scared shitless för det kändes som om vi skulle in i en jävla krigszon och mamman med barnen är hjälten som springer före och desarmerar bomben. Barnen nickade till mig och klamrade sig fast vid mina ben. Vi gick in i rökridån och jag bad ungarna andas igenom sina halsdukar och mössor. Fyra par barnhänder höll mig i benen och i jackan där vi tog oss fram, steg för steg igenom rök och smällare. När vi nådde utgången ser jag kvinnan stå några meter bort. Hon står och skäller ut några tio till trettonåringar efter noter, alla skyller på varandra på bruten svenska. "Det var inte jag, det var min kompis leen! Jävla kärring do ska skita i va vi gör!" De små ettriga jävla skitungarna står och kaxar mot kvinnan, som själv är skräckslagen för sina ungars skull. Hennes fyra barn som alla är mellan fem och nio år står storögt och stirrar på sin modiga mamma, med händerna hårt knutna om min jacka. Jag kliver fram ett par steg, för att visa mitt stöd till kvinnan, kopplar på mina aggressiva signaler och stirrar stint på skitungarna som skyller på varandra. Kvinnan ler mot mig.

"Tack för hjälpen" säger hon och sträcker ut sin arm mot barnen som lösgör sig från mig och går till sin mamma. "Tack själv" säger jag med en blick på den lilla vidriga pyromanen, som med en typisk tonårsförortsupprorsblick stirrar på mig. Jag går hem. Även utanför min gård smäller det som inåt helvete.

Helt ärligt, ni som inte tar ansvar för era barn och som låter era 13-åringar och 11-åringar använda fyrverkerier fast de är under 18, ni föräldrar som inte fattar att hålla reda på era kids; Jag hoppas att ni får en jävla raket i huvudet. Att typ över 200 av era barn får det varje år verkar ju inte bekomma er eller lära er ett skit, så jag hoppas att det är ni som står i den där tunneln nästa gång, och jag hoppas att ni får ett par skott här eller där så att ni tar och skärper er och tar ansvar någon jävla gång. Varje år är det så här. Varje år så sitter jag och typ hur många tusen som helst inomhus för att ni och era ungar härjar med era jävla tungmetallsstinkande skit som ni envisas med att tända eld på. Hade jag trott på helvetet så hade jag hoppats att ni brann i det.

Vlog - Ett smittsamt skratt?

Ni måste hålla med om, att när min son skrattar sådär - jag tror att gamla damer skulle referera till det som "hjärtligt" - så blir man fan varm i hela kroppen. Det är så oerhört genuint och äkta. Att man kan få sitt barn att skratta sådär..



För övrigt är idag (igår..eh) en stor dag i Alexanders liv. Han tog FEM steg mot mig, på stadiga ben. Stannade, tittade på mig, skrattade och satte sig ned igen. Men FEM steg. Min sons första fem steg. Herregud. Snart tar han väl studenten också..

Mjukisen

Fy fan vilken riktig praktmjukis jag är. Jag gråter till filmer oavbrutet. Nu senast för en stund sedan då jag såg Wall-E, fy fan vad bra den var. Igår var jag med pappa och sällskap på bio - fick barnledigt i några timmar medan Alexanders lillmoster kämpade för att hålla en mammasjuk Alexander glad. Vi såg iallafall "Låt den rätte komma in". Opåverkad av de fantastiska recensioner som den uppenbarligen skulle vara beströdd med måste jag säga att bortsett från den där riktigt svenska betongrealism-känslan med frånvarande föräldrar som fastnat i TV:n, och ensamma, mobbade barn som ensamma går hem i vintermörkret så tyckte jag om storyn. Men betongrealism, det är fan inte min grej. Jag älskar färg, storslagenhet och kommunikation. Jag blir så deprimerad av att se hur barn går och blir utsatta för än det ena, än det andra av riktiga jävla snorungar till klasskamrater samtidigt som de vuxna inte fattar, att barnen tar efter dem och att de kanske skulle ändra sina egna attityder, och framför allt - PRATA med sina barn.

Jag läste det i en gammal Linda Norrman-Skugge-krönika; hon blev lika förbannad som jag. Hon frågar sig själv - Var är föräldrarna? Varför vet ni inte vad era barn gör? Varför pratar ni inte med era barn? Varför hamnar elvaåringar aspackade i buskarna ute i förorten medan föräldrarna sitter och dricker i sina små jävla hålor? Varför DRICKER ni så mycket i närheten av era barn? Varför måste ni tvunget sitta och bli mer än salongsberusade på kombinerade barn/vuxenfester? Varför kan ni inte bara äta god mat och dricka läsk? Varför är er jävla äckliga skit-sprit med överallt i bilden? Och sen sitter ni och ser ner på mig för att jag tagit droger. Fy fan, halva Sverige är semesteralkisar och helgalkisar och ni sitter där och blir lulliga med era småbarn. Ni är fan PINSAMMA som inte ens kan umgås med folk utan att supa.

Det var inte ens det jag skulle skriva om, men mitt förakt bara steg och jag blir så förbannad när det gäller såna här grejer så jag kan fan kräkas.
Men se både Wall-E och "Låt den rätte komma in". Det är bra grejer. Trots allt.

Alex hittar en kompis

Idag hände en STOR grej i min sons liv.

Han fick en KOMPIS!
Sin allra första kompis någonsin i sin egen ålder! Och vilken kompis sen!
En bekant från förr rotades upp på märkliga vägar - jag ska inte ens gå in på det för det är sjujäkla komplicerat - men hur som helst så är det bara en månad mellan våra ungar. Och idag träffades de för första gången, medan vi - mammorna, avhandlade viktigheter såsom pjoskiga BVC, det faktum att man blir behandlad som en fuckin' spetälsk för att man är vegetarian, när människor säger "men guu va synd om barnet som inte får kött.. han fick ju inte välja det!" (Din unge fick väl inte VÄLJA att äta kött heller, pucko? Barn får inte välja mycket alls, och tur är väl det för annars skulle de ju vara vakna dygnet runt, enbart äta typ banan och aldrig bada?), lattemammorna och deras präktighet (och precis när vi pratar om dem så dök de upp, lääskigt!) och så vidare. Vi gick och gick och gick och fikade och alex och Ziggy - som är hans nya kompis - ÄLSKADE varandra! de satt och pratade på "sitt" språk, sjöng och hade sig, på fiket, de var så glada och goa och delade xylofonen broderligt. Alla runtom såg fascinerat på då de stämde upp till gemensam sång. Jag och Ziggys mamma M, var helt betagna av våra kids! Fatta grejen - Alex har fått en kompis! Och vi var så ledsna att vi inte tog kort på dem, sådär första gången de möttes. Men nästa gång! Då blir det foton så det står härliga till! Jag vet, det här blev ett mammainlägg. Men jag är så glad! För min unges skull.

Whee! Min unge har en kompis!
(hur många gånger i det här inlägget har jag skrivit ordet "kompis"? äh, skitsamma!)

Bild: Ungen, tidigare i veckan.

Videoblogg med bubberiet!

Så kommer här, en efterlängtad (?) Vlog med bubberiet! Enjoy!

Sitta & stå!

Ja just, jag glömde ju berätta. Att igår lärde sig Bubberiet att sitta själv. Han har ju avverkat det i en intressant ordning: Först stå med stöd, sen krypa, sen sitta själv. Han ställer sig nu upp hela tiden med stöd, och drattar i golvet så det står härliga till. Vi får bygga kuddfort bakom honom så han inte får hjärnskakning. Bifogar bilder på underverket.

Frågelåda och kärringgnäll

Del I - Frågelåda

Frågelåda blev det i kommentarsfältet i mitt förra inlägg gällande lärare och språklighet, så jag tar och svarar här istället för att härja i kommentarsfältet, och förtydligar det jag skrev tidigare:

Muir säger:"En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D"

Svar: Det stämmer att mitt skrivande förändrats. Främst handlar det ju om ämnena i sig, mitt liv består inte längre av dygnslångt festande, klubbar och den här "leva för dagen"-inställningen som man får när man är rotlös och inte har vare sig barn eller hem att ta hand om. Jag längtar inte tillbaka till mitt gamla liv längre, men jag skriver ofta om det i min egna personliga dagbok. Någonting jag tänkt göra väldigt länge dock, är att skriva en liten följetong om hur mitt liv faktiskt varit fram tills dess att jag blev gravid med Alexander. Ibland kan jag själv känna att jag håller på att trampa ner i Linda Skugge-fenomenet, ni vet, den vilda tjejen som är förbannad på allt och alla och som rebellar deluxe, är syndig i största allmänhet och med nån slags konstant avtändning som skaffar barn och gör en helomvändning. Fastnar i tjatet om mammarollen och gnäll om blöjor samtidigt som martyrskapet bara skiner igenom texten. Jag har bara ett försvar gällande det; jag är mammaledig. Min vardag kretsar kring Alexander och visst sitter jag ändå och grubblar mycket, men mycket av mina tankar och tillbakablickarna jag hamnar i, vigs åt boken jag skriver på och jag vill liksom vika de bästa resonemangen till "13" som är arbetsnamnet för närvarande.

Gil säger: "En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt. Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska."

Svar: Det håller jag absolut med om! Myndighetssvenska är dötrist. Det har sin funktion men rent litterärt är det rena rama kålsoppan. Jag var inte tillräckligt tydlig gällande det, och jag vill inte citera henne heller eftersom det är utlämnande och otrevligt, men det handlade inte så mycket om stavfel som hennes ordfattighet. Att hon inte är engagerad eller ordintresserad alls är ett tungt vägande faktum. Jag har all förståelse för att man är grammatiskt inkorrekt ibland i sin blogg, jag är det mest hela tiden och jag använder väldigt mycket talspråk, slang och egenknåpade uttryck. Men det finns liksom ingen BREDD på hennes språk. Det saknas ett genuint intresse. Det finns inget engagemang, ingen utveckling. Ordvalen är på lågstadienivå och meningsbyggnaderna är katastrofala. Jag önskar jag kunde citera, men det vore inte schysst och det vore att hänga ut och peka ut en person och så gör man inte.

Äpplet säger: "Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra..."

Svar: Jag är inte riktigt med på noterna. Du påstår att du skriver "tveksamt bra", och jag antar att du syftar på att du "inte är någon författare", so to speak. Det är en sak att "skriva bra", alltså vara en duktig skribent, och att kunna uttrycka sig obehindrat och brett. Återigen handlar det om att ha ett rikt språk och att kunna leka med, och experimentera med ord. Ordglädje, eller språkglädje, om man så säger. Och att, som Gil påpekar, kunna anpassa språket efter läsare och tillfälle. Jag håller bestämt fast vid att språkglädje och ett glödande intresse är av yttersta vikt för en lärare. Om inte passionen och engagemanget för språket finns där, så lär man ut på ett platt sätt som gör att barnen tappar intresset. Man kan inte vänta sig ett glödande engagemang av eleven om inte läraren själv finner glädje och passion i det hon undervisar. Du skriver "det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen". Nu syftar du på innehållet och dess riktighet, och det har inte med saken att göra.

faster C säger: "jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet.."

Svar: Absolut. Men återigen, det är inte det korrekta eller att man är akademisk och facklig som är nyckeln, som tidigare sagt.

Fridabörjesson: "Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?"

Svar: Ja, jag och liselott pratade om det där igår. Hon var och hälsade på och jag tog upp ämnet i bloggen och fiskade efter hennes synpunkter. Hon sa då att det är många som blir lärare eftersom det är en relativt enkel utbildning (i jämförelse med mycket annat) som också genererar viss akademisk respekt,och för att de kommit underfund med att de tycker om barn, men att det är långt ifrån hälften som gör det av "rätt" anledningar. Jag kan själv inte relatera till att vilja bli lärare och inte ÄLSKA att pyssla med ord och ramsor och sagor, och att inte förstå vad språket egentligen är, vilka magiska världar man har nyckeln till, och hur det är grunden till att överhuvudtaget tänka filosofiskt och definiera det abstrakta. Jag själv har en förälskelse i språket jag använder, och ju bredare mitt språk utvecklats, ju mer insikt har jag fått om saker och ting. För att jag kan sätta ord på känslor, tankar och stämningar, förstå sammanhang, orsak och verkan, andra människor.. utan språket skulle jag känna mig inkomplett.

Del II - dagens blogginlägg

Återigen, folk. Jag väntar mig mycket av dig som lärare. Jag väntar mig en passion, ett engagemang, en leklusta och en bredare ordrikedom än genomsnittet. Det är det minsta jag kan begära av någon som är ansvarig för en så stor del av mitt barns utveckling. Man skall inte glömma att man som förälder också har ett enormt ansvar och att man inte får "slöa till" och sluta lära och engagera barnet bara för att det går i skolan. Som förälder, eller som man väljer att uttrycka sig i skolsammanhang, vårdnadshavare, så har man det yttersta ansvaret för att barnet utvecklas till en fullgod individ och man kan inte bara gnälla på okunskapen och påtala att "Men han har inte lärt sig det i skolan". Det är att skylla ifrån sig och att avsäga sig det ansvar som skiljer en förälder från en närstående till barnet. Det är du som förälder som skall se till att barnet får i sig det hon/han behöver av både kunskap och näring.

Jag får allergisk klåda mot föräldrar och deras påhitt. Kanske därför jag inte har så många vänner med barn, för jag står faktiskt inte ut med småbarnsföräldrar överlag. Många är gnällande martyrer i stil med "Ja jag har faktiskt tre barn hemma och lilla jonas är ett, pernilla är tre och sebbe är fem och det är ett helvete, jag får aldrig tid för mig själv och alltid är det något, jag blir så utarbetad..blablabla". Jag blir helt matt. Det var ingen som höll en pistol mot huvudet på dem och tvingade dem att skaffa tre barn med så täta mellanrum. Det finns många saker de kan göra för att underlätta situationen, och det fanns många saker de hade kunnat göra innan de "plötsligt" stod där med en snorig småbarnsfamilj utan egentid, men de har bott in sig i rollen som utarbetade martyrer, det är liksom fel på allting, allting är jobbigt och allting är så dyrt och jag vet inte allt. Alla har vi dagar då vi som föräldrar bara vill dra täcket över huvudet, det är helt normalt, men en ständigt gnällande, ansträngd småbarnspappa som drar ursäkter som "Vi har inte råd att ge barnen nyttig mat så det blir lätt Billys pizza varje dag" (ursäkta?!) och "Nu har vi inte råd med det och det för lille alfons hockeyträning och lilla ebbas tvärflöjt och blablablabla" i all evighet, får mig att skaka på huvudet. Jag förstår att det är jobbigt med det arbete som du utför som trebarnsförälder, all heder åt småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående, men vem fan orkar umgås med en gnällspik som ändå inte vill ha några råd utan bara vill sitta med en kanna kaffe och beklaga sig över den situation de sitter i? Vad kul barnen måste ha det hemma, så roligt för dem att känna att de är vandrande bördor liksom.

Och om de inte är martyrer så är de så jävla präktiga. De är så jävla helylle och ger liksom begreppet "hela och rena" ett ansikte. De kommer där, alla mammor på rad med barnvagnarna så ingen kommer fram- med sina självbelåtna miner och sina bekväma skor och allting är liksom Elloskatalog och Kavatskor och overaller, höga på kaffelattes och det är babysim och mammagrupp och nu ska vi minsann göra saker tillsammans, här i vår trygga lilla bubbla med föräldrar med barn i samma ålder och alla bor vi i radhus och har likadana plantor på bakgården och medhavd matsäck och diskussion om konsistensen på sonens avföring för det är ju den naturligaste saken i väääärlden och allt är så laagom och perfekt och ingen avviker från mängden. Ååh, jag blir helt vansinnig. Anledningen till att jag blir det är för att det här är de där populära tjejerna i skolan som alltid hade nytvättat hår och snygga vita underkläder som killarna avgudade, som var lite småkorkade sådär och som alltid varit medelmåttor i allt men som bara gick runt och var så jävla snygga och dryga mot oss som inte var lika coola, som växt upp och nu skaffat en egen klubb via moderskapet.

Anledningen till att jag sågar människor på det här sättet (ta mig med en nypa salt, will ya?) är ganska psykologiskt lättförklarlig. Jag har aldrig fått vara delaktig i den hemliga "klubb" som kvinnor alltid skapat runt mig genom åren. Det började i första klass, genom hemliga lådor och Barbieklubben, som jag aldrig var med i eftersom jag inte fattade poängen med att ha en leksak för att klä på och av den igen, genom tonårsrummens förtjusta idoldyrkan och NKOTB-förälskelser, till Flickvännernas klubb och Väninnornas, och nu mödrarnas. Vi talar samma språk, men de blir osäkra och taggiga i mitt sällskap, de främmande kvinnorna. Det är som att de alltid kunnat lukta sig till att jag inte riktigt hör dit. Missförstå mig rätt; jag har inga problem med min kvinnliga identitet. Jag har faktiskt aldrig känt att den behövs ifrågasättas, kanske för att den inte är så viktig för mig. Men tydligen så luktar den misstänkt, för kvinnor blir på sin vakt med mig. Jag vet inte om det handlar om vad jag pratar om (även om jag faktiskt måste generalisera mitt eget släkte och säga att fyfan brudar, vad de flesta av er suger när det kommer till musik, det går ju inte att snacka musik med många med fitta, det är ju för trist) eller hur jag säger det, men skitsamma. Jag och grupper med en massa pipiga brudar är inte kompatibla. Jag och martyrer till småbarnsföräldrar går inte heller.

Nu tar vi och lägger ner kärringgnället för idag. På bild idag synes Alexander med sin far. Alex är iförd en aplyxig barndress som han fått av "moster" Liselott. Hon skämmer bort mitt barn med svindyra barnkläder och jag är inte den som tackar nej. Dessutom bifogar jag bild på cool barnmat som liselott hittat. Det är 100% organisk och vegetarisk barnmat som inte innehåller några mjölkprodukter, inget vete, inget laktos, inget gluten och inga tillsatser eller konserveringsmedel. Alex älskar dom, och de finns i massor av olika smaker. Heja liselott som hittar så bra produkter! jag ska ta reda på var hon köpt dom om ni är intresserade. Märket heter iallafall "Ellas kitchen" och det är helt fantastiskt med barnmat som inte innehåller en massa skit, eller en massa djur för den delen. Tack lottlott för fina kläder och mat, hälsar jag och Alex. Och kläderna passar ju perfekt!