Du är inte så jävla kaxig nu va, Loo?

Fuck, jag avskyr att hamna i sådana där jävla meningsutbyten som vi har ibland, jag och O, om allt och ingenting. Är det normalt i ett förhållande eller? För jag har typ insett att jag inte vet ett skvatt om relationer för jag har ändå bara knarkat bort dom allihop och inte fattat ett skvatt om varför snubbar inte pallat med det påfjuttade yrvädret som var borta flera dagar i sträck, dök upp och var mysig några timmar, sov 14 timmar, vaknade och försvann igen. Man är nog inte direkt girlfriend-material då, nej.

Och alla jävla tankar jag får i huvudet om det ena och det andra.. inte bra. Inte bra. Det är så jävla jobbigt att helt plötsligt bry sig om vad den andra tycker om en. Och jävligt jobbigt att inte bara ta saker för givna och slappna av, utan vara som en spänd fiolsträng hela tiden.

Fan.. allt det där med att man typ stannar i utvecklingen när man börjar knarka. Det trodde inte jag var applicerbart på mig.
Det var fel tänkt.
Gör om,
gör rätt.

The Big Love?

Jag kommer med goda nyheter mina kära vänner. Metadonteamet har beviljat mig att få ta hand om min egen medicin. Från och med fredag ska jag hämta den två gånger i veckan. Detta innebär naturligtvis frihet (i en liten ask som de säger, men snarare skulle jag säga frihet i en liten flaska!) att sova var jag vill (vilket då innebär att jag kan sova hos O, eftersom det inte är så många andra ställen jag vill sova på utanför hemmet. Jag meddelade O detta via sms och skrev därefter att vi, jag och alex that is, kunde komma och sova hos honom i helgen nu, om han nu ville träffa oss there is. Svaret jag fick var "aaa. Det spelar ingen roll var vi är bara vi ses". Det är så jävla fint att han har den inställningen. Mitt förra förhållande, med H, var inte alls på det viset. Där var vi liksom på varsitt hörn av världen och jag fick aldrig sådana fina ord. Det var som en helt annan verklighet. Faktum är att jag bara haft ett förhållande där någon sagt eller skrivit fina saker till mig på det sättet och där den andre personen uttryckt sig kring vår relation och det var evigheter sedan.

Apropå ex och förhållanden så bara måste jag skriva om det här. Ni vet, hur man kan liksom idealisera en person man varit tillsammans med? Man minns bara det där fina fastän det i själva verket varit allt annat än fint hela tiden. Man minns personen som om man satt och betraktade en slags idolbild och alla bråk, allt negativt, är som bortspolat när det kommer till minnesbilderna. Man har en bild av den här personen i huvudet, alla de vackra detaljerna bara finns där och det var svårt att komma över personen tack vare huvudet som ständigt spelade mig spratt genom att komma med alla dessa vackra stunder med den lika vackra människan. Förstår ni? En sådan har jag haft. Jag har haft den här människan som någon slags "fan, precis sådär ska det vara, så vill jag ha det, varför tog det slut?" i huvudet i fem års tid och fastän jag kommit över honom, även om det tog mig över ett år att göra det på den tiden och det var ett rent helvete, så har han ändå funnits där som The Big Love liksom, det där enorma man inte kan definiera. Fram tills nu, då jag insett - att det vi hade i stort sett bara var baserat på drogerna vi intog, och fram tills nu, då jag sett bilder på honom så som han faktiskt ser ut. Idag.

Åh herregud, är det möjligt för en människa att bli mer olik sig själv, eller snarare den person jag älskade då? Är det möjligt för en människa att förlora så mycket av sin ungdom, sitt jävlaranamma och sina tunga vibbar på så kort tid som fem år? För, ni förstår, den personen jag hade ett förhållande med och bodde med i två års tid, han var tamejfan något av det snyggaste jag sett på två ben. Då. Trodde jag, förblindad av både det ena och det andra. Och naturligtvis är inte utseendet allt, klart att det inte är. Men glansen, glittret i ögonen, det där speciella som tänder till längst inne i pupillen och som liksom signalerar "ready.. steady.. GO!" till omvärlden och som jag alltid fallit handlöst för hos män, det finns inte där längre. Då var han en halfling, en lysande stjärna som jag skulle valt att uttrycka det, han var en vältränad, lång, tatuerad mer eller mindre spärrlös människa. Han kunde hitta på vad som helst och säga vad som helst. Tjejer kom fram till honom på krogar och klubbar och stötte på honom fastän han höll mig i handen, så tung utstrålning hade han då. (Förvisso skall här sägas att han alltid fick frispel när jag stod på dansgolvet eftersom det då och då kom fram en eller annan karl som ville stöta på mig, till slut sket jag i att dansa när vi gick ut tack vare det faktum att han slog på folk som kom i min närhet). Hans blågrågröna ögon glimmade, han var alltid med på allt och han bar ett stort mörker inom sig som kom fram lite då och då men mig var han alltid underbar mot. Andra människor kunde göra honom helt vansinnig men jag var den enda som kunde lugna ner honom, den enda som kunde tala honom tillrätta eller trygga honom. Han lyssnade och pratade mycket med mig, han fanns där som en sköld mot min smärta på den tiden och gud ska veta att jag behövde det. Så har jag mints honom, så har min hjärna diktat ihop det. Men så var det egentligen inte. Inte alls. Vi intog enorma mängder droger tillsammans han och jag, och med tiden knarkade vi väl sönder vårt förhållande. Jag antar att det var det som hände eftersom han en dag bara kom hem mitt i tomtebolyckan och gjorde klart att han hade legat med någon annan. Fullständig katastrof, jag flyttade nästa dag och därefter bar det iväg för mig i 200 km/h. Och efter oss har jag alltid sökt efter samma känsla som den vi hade eftersom han varit, i princip den enda som gett mig det där mentala och han har också varit den enda hittills som "tagit hand om" mig och som jag tillåtit mig vara svag och liten med. Jag berättade allt för honom, vi var bästa kompisar i grunden. Det var det hela, och på detta har jag byggt luftslott utan dess like.

Och så fick jag se bilder på honom, så som han är nu. Jag fick se bilder av en människa jag inte kände igen, en avmagrad version av sig själv som bär pullover och glanslös blick. En verklig bild av den människa jag idealiserat i mitt huvud, the real fucking deal. Och visst, människor förändras. Men var är jävlaranammat? Jag ser bara resignation, Svensson-känslan kryper på deluxe och jag inser att vi hade aldrig fortsatt vara tillsammans idag om vi kommit så här långt. Plötsligt inser jag att, herregud vilken tur att vi inte skaffade barn och hela den baletten för det hade ju gått käpprätt åt helvete. Jag inser att vår drogtillvaro skapat en bild av en person jag trodde att jag var med, och som jag ville vara med, och hade honom till att leva upp till något han inte var. Naturligtvis var vi bästa vänner, det kan inte förnekas, och han var ändå min galning, mitt vansinne förpackat i mansform, men han var inte det jag alltid sagt att han var. Det är något jag efterfabricerat in order att kunna tycka synd om mig själv för spilld mjölk. Det enda jag kunde tänka när jag såg den här människan var "Men herregud.. var jag tillsammans med honom? Var det den här vanliga människan utan dunder och brak jag egentligen somnade och vaknade med? Vad fan sysslade jag med?" - Det är inte det att jag inte står för att jag blev kär i, och sedermera började älska honom, det är bara det att jag finner det så absurt och otroligt. Hade jag mött honom idag hade jag inte ens noterat hans existens. Och vi var andra människor då, bägge två. Vi var unga och dumma och vansinniga och livet var som en enda stor jävla fest, det fanns ingenting att förlora för vi satsade ingenting.

Idag söker jag efter samma saker i grunden som jag gjorde då, det ska inte förnekas. Och den kombinationen i en människa som jag sökt efter hela mitt liv och funnit glimtar av i andra, den finns det skrämmande mycket av i O. Här kan man lätt få för sig att jag återigen är förblindad och att jag som en förälskad kvinna bör, idealiserar honom utan att se mörka eller negativa sidor och att jag ånyo trillat ner i hålet som är förnekelse men det stämmer inte. Ju äldre jag blivit, ju mer konkret har jag ändå målat upp vad jag vill ha och inte ha i ett förhållande och under de här två åren ensam har jag mött ett antal män som jag mycket väl kunnat inleda relation med om jag nu velat. Det har dock inte känts lockande och the Spark, gnistan och pirret i magen har bara inte infunnit sig. Ett undantag har jag på den listan under den här tiden, men han och jag skulle aldrig kunna leva i ett förhållande, det skulle aldrig gå även om vi är sjukt lika, fantastiska vänner och väldigt förtjusta i varandra. The Spark finns där på alla fronter, vi är väldigt lika som personer, har samma musiksmak och tänker väldigt lika, men våra liv är inte förenliga och det skulle sluta i ren katastrof. Det finns ingenting hållbart där. Och han är det enda undantaget jag haft under de här två åren. Jag valde redan tidigt att hålla mig på vänskapskant med honom och inte komplicera vare sig mig själv eller oss genom att make a move som jag vet hade fått gensvar. Då är det bättre att behålla människan som en vän utan att röra till det. Jag har alltid varit bra på det. Och någonstans i mig så fanns vetskapen om att det inte var rätt person, rätt tillfälle, som om jag väntade på någonting annat. Någonting större. Och det gjorde jag jävligt rätt i, för något större klev in igenom min dörr and hooked me instantly. Han gav mig inte bara pirr i magen utan fucking Bulldozers mellan hjärtat och knäna som försvagade mig så att jag inte ens kunde sätta upp ett känsloförsvar. Allt detta vet ni.

Är det så här en relation ska vara då? Är det så här det ska kännas? Ja, absolut. Det är stormigt och vi hamnar hela tiden i diskussion, men the point is, han pratar med mig. Otroligt mycket, precis det jag behöver. Jag klarar inte av när män inte kommunicerar. När jag ser den här människan komma in igenom dörren med sitt glitter i ögonen, som havet under en öppen sol en varm sommardag glittrar det därinne, så sugs hela magen ihop och jag undrar varje gång vad han ska med mig till. Sedan lägger han sina muskulösa armar om mig med tärningarna på, och mina små fingrar leker med spelkorten som sticker upp i hans nacke medan våra läppar möts. Och det är där jag kortsluter, faller, brister och splittras i tusen bitar för att sammanföras igen, tusen och en gånger, oförmögen att tänka eller tala, för där finns bara något som varje dag kommer närmare och närmare något jag saknat i så många år. The Comfort Zone.

Oavsett hur och om det här slutar så kan jag åtminstone säga att jag kom det så här jävla nära under en kort tid av mitt liv. Och den här gången var det inte fröken speed, miss ecstasy eller madame heroin som ledde mig dit.
Det var en livs levande varelse av kött och blod.

Bild: Från 2004 - alltså sex år sedan. Trasig, invaggad och mer trasig. I motsats till den bild jag hade av mig själv som så jävla lycklig.

En Söndagshistoria

Jag vaknar tidigt, somnar om, vaknar sent. Tomt i sängen först, och sen kommer han och väcker mig, kysser mig, ler mot mig med hela ögonen så de glittrar och glimmar och får av mig underkläderna. I en handvändning har han tagit sig under täcket och förvandlats till en enhet med mig och jag försöker gripa om honom med mina muskler, få honom att stanna därinne. Efteråt kysser han mig igen och ler med ögonen så att de gnistrar innan han äntrar badrummet. Jag tar mig upp för frukost, magen molar, jag har haft den här ångesten i dagar nu men jag förtrycker den, han vill inte höra om den och gudarna ska veta att ingen annan vill det heller. Jag har ändå ingenting att säga, det spelar fan ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll, jag förvandlas sekundvis till iskyla inuti och jag orkar inte ens motarbeta det. Fucked up, det är vad det är.

Senare; Vi kommunicerar utan att kommunicera. Jag känner att jag egentligen behöver ta mig ut härifrån och ställa mig någonstans och bara skrika och sparka på någonting som kan gå sönder men jag motarbetar det. Han retas med mig och jag håller emot impulserna, det här är hans sätt att undersöka mig säger han, men det spelar ingen roll vad jag säger för han kommer inte att lyssna på det ändå, inte just nu. Vi har speciella ögonblick han och jag, de kommer och går, minutvis är vi så synkade och så djupt förenade, och så växlar vi om till att gå i opposition mot varandra, han utmanar mig, ifrågasätter mig och jag flippar nästan ur tidvis för att jag inte förstår honom. Man kanske kan tycka att det blir tröttsamt och så är det ibland också men jag klarar inte av vanliga relationer, helvete, jag klarar ju knappt av relationerna till min egen släkt och familj även om det inte bara är mitt fel. FFL har rätt i en enda sak och det är deras jävla logotyp: Fucked For Life. Jag är defekt på många sätt för jag ifrågasätter jag med, men jag gör det mer direkt och jag är ute efter hans ord. Han är försiktig med vad han säger. Det är vist av honom. Jag minns viktiga ord och konversationer som en svamp. Selektivt minne.

Senare igen; Han kommer in i rummet, ögonen så nyfikna. "Vad gör du?" - Det är ett av lägena han har som jag tycker om honom som allra mest i, hans nyfikenhet, innan den övergår i frustration för att han inte förstår; Bara ren och skär nyfikenhet, hans bruna ögon glittrar av bus. Han kastar ned mig på sängen, jag hinner inte plocka upp leksakerna klart. Mirakulöst får vi av varandra kläderna, hans breda, platta bröstkorg trycks mot min och jag svindlar bort all ångest igen. Det här har aldrig hänt mig förr med opåverkade män, inte i förhållande överhuvudtaget - en karl som vill ha en, upp till över 10 gånger om dagen om det är möjligt rent praktiskt, det måste ju vara någon slags lögn tycker man, men så är det inte. Han ger och ger och Då, Då finns bara Här och Nu, en känsla jag fått alltför svårt att behålla de senaste åren. Jag vill gripa med naglarna igenom hans hud men hejdar mig; den är alldeles för jävla mjuk och vacker för att det ska vara försvarbart. Vi somnar till en stund tillsammans, tätt slingrade som ormar.

Ytterligare lite senare är glittret borta. Han vaknar upp, trött och lite desorienterad, jag har redan varit uppe och duschat. Jag märker att han isolerar sitt sinne så jag gör detsamma och leker lite med alexander. Jag ser på honom när han inte väntar sig det, det är ytterligare ett läge jag uppskattar honom som allra mest i; hans avslappnade jag, eller hans fokuserat avslappnade jag snarare. Men när han gör så försvinner han å andra sidan alltid längre bort från mig, och egentligen så är det i sin ordning, det handlar bara om min oro. Att jag alltid måste veta vad och hur en människa tänker, annars är jag i fara. Med O vet jag aldrig. Det leder till så otroligt mycket maktkamp och gnistor som slår och far mellan oss och 99% av det är bara ren provokation. Det är två viljor det här, två mycket starka viljor, som båda är vana vid att bestämma, och nu ska de förenas. Sedan vet han ju precis hur han ska göra när jag stissar ur, på samma sätt som han vet hur han ska göra överhuvudtaget för att få sin vilja igenom. Den blicken han använder har nog många flickor gråtit över i sina dagar.

På kvällen åker han hem, jag följer honom en bit. Vi är tysta, kylan flödar omkring oss, värmen ångar ut från våra munnar. Jag hör snön skorra under våra fötter, vagnen är svår att köra. Inuti vibrerar jag av någonting jag inte kan sätta fingret på. Han går mot pendeln. Jag motarbetar impulsen att se efter honom när han går, att vända mig om och bara se. Se. Se. Jag går till Coop och handlar lite snabbt, pratar med mamma i telefon utan att egentligen lyssna på vad hon säger, kommer hem och han ringer. Plötsligt är han inte samma O längre, utan oppositions-O. Jag känner att han driver mig bara till att förklara saker jag inte ska behöva förklara, jag småpratar ju bara. Jag slänger på luren och efteråt känner jag mig bara tom. Musiken dundrar ut ur högtalarna och jag är inte närvarande. Jag är här utan att vara här. Pet shop boys går igång med sin "heart" och jag är sjukt hungrig helt plötsligt. Och någonting är inte rätt. Hålet öppnar sig, slukar mig och jag är isdrottningen som står utanför mig själv och ser ner på allt jag gör och säger.

Lite kaffe på det här skulle ju inte skada.

Och nej, han är ytterligare en besatthet som jag inte kan släppa, inte så att han är en besatthet på så sätt att jag stalkar honom och tapetserar väggarna med idolbilder på honom liksom, men mer av en känsla inuti jag inte kan sätta fingret på, eller överge. Han är en sådan jag bara inte klarar av att släppa taget om hur mycket jag än försöker och det har sina anledningar, det sitter i hans blick och det sitter i hans höfter och det sitter som en tagg i hjärtat på mig att jag inte kan överge det här. Det här är inte destruktivt, inte alls, men jag blir likadan varenda gång någon tar över och får mig att bli känslosam. Jag tappar mig själv! Jag lägger undan mig själv på en jävla hylla! och så får det fan inte bli eller vara!

Kunde jag så hade jag avslutat det här innan det var för sent. Helt ärligt, ja, ur djupet av mitt ärliga hjärta - ja. För även om jag vill ha någon att leva med och inte spendera det här sabla skitlivet ensam, så kan inte en person och beroendet personen medför vara nyttig för mig i längden. I längden, om man inte lever lyckliga i alla sina dagar - så kommer någon att må riktigt jävla dåligt. Kanske båda. Ni kan ju sitta och jiddra om att leva i nuet och att njuta av stunden när man har alla jävla odds emot sig och ett känsloliv i fullständigt jävla kaos. Kom tillbaka när ni åtminstone kan hantera era egna jävla vardagliga känslor såsom glädje, besvikelser eller irritation. Äh, fuck this jävla självömkan. Nu tar jag den där koppen kaffe och skärper till mig. Ordentligt.

Och så kan man ju alltid lyssna på lite insiktsfulla snyftlåtar, ta en lugnande tablett och hålla käften.

Mammas Pojkar

Okej, jag har varit off ett tag. Cellgifter, ni vet hur det är. Man sitter skallig av skinande hud som en annan kinesisk jävla nakenråtta med en slag under nyckelbenet och spyr. Det är vekligen ingenting att hålla låda om. Jag har mått för jävligt sen jag kom hem i torsdags. Men nog om det nu, jag har en grej jag bara måste få blåsa ut ånga över. Det bara kliar i fingrarna! Anyway, så. Jag ser ju inte på TV annat än på webben, och jag har det här TV4 Anytime som låter en se i princip alla TV4's program när man vill. Grym streaming. I alla fall, så jag fick syn på det här programmet, mammas pojkar. (Länk HÄR!) Det går ut på följande; Man har samlat ihop 32 tjejer, 3 snubbar och deras respektive mödrar i ett hus. Tanken är att de här killarna ska lyckas träffa den stora Kärleken bland dessa tjejer och det är väldigt klassiskt med dejter och utröstning och ni vet, hela Bachelor-stuket, minus rosorna. Man har medvetet castat in väldigt skilda personligheter för att det ska bli lite drama, det hajar man direkt. Twisten med programmet är att alla tre av de här männen är "mammas pojkar" och de ska låta sina mödrar vara med och bestämma vilken av tjejerna de väljer att dejta. Hela upplägget är förbluffande, creepy och helt ärligt så är vare sig grabbarna eller deras mödrar något att ha. Jag kan faktiskt inte fatta att de här 32 tjejerna är intresserade av dem, det måste vara någon form av masspsykos.

En av grabbarna är hyfsat normal, men hans mamma är en riktig ragata, vi snackar Cruella De Ville här. Hon statuerade i sin presentationsfilm att hon inte uppskattar tjejer som är "för färgade". (Kolla hennes presentationsfilm HÄR och bedöm själva) Hon går omkring och ser ut som direkt tagen ur den där såpan Glamour, och kisar sådär kallt beräknande-kärring-aktigt med sina välmålade kattögon. Mamma nummer två går omkring och frågar tjejerna om de är oskulder (hon är syrian, och det är tydligen fortfarande inne med hedersmord och dylikt i den där kulturen, om man får tro henne alltså) och vill ha en tjej som inte röker, dricker, har roligt överhuvudtaget, som är "naturlig" (det var stora krav på utseende från alla mammors sida och ordet 'naturlig' dyker upp oerhört frekvent) och som lagar mat, städar och slavar åt hennes son. Hon är riktigt weird, för hon går på i 180 om hur snygg hennes son är precis hela tiden och smeker honom lystet över bringan. Det är något som är riktigt fel där. Att stå och smeka sin son så fort man kommer åt, på ett sätt som en kvinna smeker en man hon är tänd på, och på förhand gotta sig åt ett blodigt lakan på bröllopsnatten åt den "åh så vackra" sonen.. Herregud, jag får obehagsrysningar av inte denna värld! Mamma nummer tre är en präktig bullmamma till en helsvensk jävla mes till snubbe som inte verkar klara av att säga nej till sin mamma överhuvudtaget. Han är 30 år gammal men har hittills bara visat intresse för 18-åringarna i programmet. Faktum är att en av tjejerna redan fått upp ögonen för det här. Hon sa något om att "Om det är så att jag ska konkurrera med en artonåring (hon är 31) så kan man ju fråga sig om han verkligen är rätt man för mig". Bra tänkt, tjejen. Jag säger ingenting om åldersskillnader, men när en 30-åring enbart intresserar sig för tjejer mer än tio år yngre än honom själv trots att det finns tjejer i alla åldrar på plats.. Hm. Alla tre mammorna är rena mardrömmar till svärmödrar, så varför vill de här tjejerna dejta dem?

Det fick mig att fundera en del. Dels på min egen framtida roll som svärmor åt Alexanders framtida partner - jag skriver partner, eftersom jag anser att Alexanders emotionella och sexuella läggning inte nödvändigtvis behöver bli heterosexuell, (eftersom det inte är ett eget val) det gör mig detsamma så länge han är lycklig, och jag skulle välkomna hans framtida partner vem hon eller han nu är - med öppna armar så länge han inte släpar hem en nazist eller någon som slår honom. Jag vill verkligen bli accepterad och omtyckt av Alex partner. Jag vill att de ska kunna känna att de kan komma till mig när de vill, och prata öppet med mig om vad de har på hjärtat. Jag har haft några stycken svärmödrar och i två av fallen har det varit ren katastrof. Ingen av dem tyckte om mig alls, trots mina ansträgningar. I ett av fallen handlade det om mitt efternamn - jag var inte fin nog åt hennes son, och i ett av fallen handlade det om mig som person - jag hade för många egna "åsikter" och jag strävade inte efter att skaffa barnbarn till henne på momangen (jag var faktiskt bara 22). I bägge fallen älskade jag deras söner och gjorde mycket för att bli omtyckt. Jag är väluppfostrad, artig och visar alltid respekt i andra människors hem. Jag pratar inte om olämpliga saker, politik eller pengar vid middagsbordet eller något annat bord heller för den delen. Jag har fått en bra fostran av mina morföräldrar där jag vet hur man för sig och beter sig och jag sätter en ära i att vara en artig tjej som håller upp dörrar och hjälper äldre personer att betala bussbiljetter i knepiga automater. Många av mina vänners föräldrar känner mig och jag har aldrig haft problem med att umgås med dem. Jag säger inte att jag inte kan bli illa omtyckt ändå, jag säger bara att man åtminstone inte kan skylla ifrån sig på något olämpligt beteende från min sida. Jag har alltid velat lära känna mina pojkvänners familjer, följt med på släktträffar och familjemiddagar, för jag tycker att det hör till och då jag själv har en så liten släkt har jag förstås alltid närt en dröm att få komma in i min partners familj och bli accepterad, men det verkar som förgjort. Jag har en jävla otur med svärmödrar.

När det gäller Alexanders pappas familj är det annorlunda, men jag och alex pappa är ju inte tillsammans längre, så det blir som en halv-svärfamilj. Bägge alex fastrar har jag god kontakt med, och Alex farmor tycker också, vad det verkar, bra om mig. Det finns verkligen inget ont blod mellan mig och H's familj. Vi är ju faktiskt intimt ihopkopplade nu för resten av våra liv i och med att jag kapat lite av deras gener och gjort en människa av dem. Men i övrigt har jag alltså haft en jävla otur. Ni skulle förmodligen dåna om ni fick höra några av historierna - som den gången då min första pojkväns mamma kom klockan 10 en söndagmorgon med mopp och skurhink, hem till min då 26-åriga pojkväns lägenhet för att "städa". Hon skrek och orerade om att vi minsann inte kunde "ligga och sova på det här viset" och gav order om att jag skulle ut. Helt utan anledning. Eller jo, hennes son hade slutat plugga och ägnat sig åt att lata sig fullständigt under ett bra tag medan jag jobbade och slet hem pengar till hushållet, Hon skyllde förstås allt på mig. Det var mitt fel att hennes son saknade ambitioner och sket i sin ingenjörsutbildning. Han sa inte emot henne, han bara satt där som en kuvad hund och lydde sin mamma. Senare försökte hon betala mig pengar för att inte träffa hennes son mer. När jag berättade det för honom var det som han inte hörde, han vägrade förstå eller inse hur hans mamma styrde och ställde med hans liv. Det var helt sjukt.

Och när jag ser det där programmet, hur mödrarna står där och dikterar helt omöjliga krav på sin sons framtida flickvän, och hur sönerna nickar och ler och lyssnar, då kommer en del elaka tankar. De lever verkligen igenom sina egna söner och det finns fan ingenting naturligt i det. Ser de inte själva hur de agerar? Det är ju så att man skäms! Och då tänker jag att fy fan, sådär ska jag aldrig bli. Jag lovar dig alexander, att du kommer aldrig någonsin behöva känna dig styrd av mig. Jag kommer aldrig att lägga mig i ditt val av partner och jag kommer göra en hel del för att hon eller han ska tycka om mig, för jag förstår faktiskt att det funkar åt båda håll. Din partner ska aldrig behöva oroa sig inför jobbiga familjemiddagar med tryckt stämning, jag kommer aldrig att skämma ut dig medvetet eller få dig att känna dig som om du måste bevisa något inför mig. Jag skulle aldrig någonsin fråga ut någon av er om ert sexliv, jag är inte intresserad av att veta om din flickvän eller pojkvän är oskuld och jag tänker då verkligen inte sitta och upprätthålla någon patriarkatisk jävla idiotregel och tro att din tjej är någon slags madonnafigur som sparar sig till äktenskapet. Jag tänker aldrig någonsin komma hem till dig och städa en söndag klockan tio och slita upp er ur sängen, faktum är att du får städa din egen lägenhet, den tänker jag inte lägga mig i överhuvudtaget så länge du inte ber mig om inredningstips. Jag tänker aldrig utsätta dig eller den du valt att vara tillsammans med, för några obehagliga överraskningar överhuvudtaget. Jag tänker inte ha några förväntningar på dig eller din partner som ni inte kan leva upp till och jag tänker då sannerligen inte statuera hur hon eller han ska se ut för att passa mig, som de här vrickade mammorna i "mammas pojkar" (hur fan man nu kan statuera hur ens sons flickvän ska se ut för att 'passa' till en själv och till sonen är tamejfan helt jävla vansinnigt). Jag lovar dig alex, att jag kommer att ta emot din framtida partner med öppna armar och ett öppet sinne, och glädjas åt att du hittat kärleken istället för att kritisera en massa saker som faktiskt saknar relevans.

Ni som inte sett "Mammas pojkar", jag föreslår att ni kollar på ett program eller två för det är fan i det helt jävla sjukt. Många av er kommer nog att bli lika förbannade som jag över hur de här mödrarna, och sönerna, fått det här med mor-son-relation helt om bakfoten. Jag skulle verkligen inte dejta någon av de här grabbarna. Jag har lärt mig en sak om män för egen del under min resa genom livet; Aldrig mer en "mammas pojke" som lyssnar på sin mamma när han väljer partner. Nära relation till sin mamma - visst, men om din svärmor kommer hem till er en söndagmorgon för att "städa", och han inte kastar ut henne med hänvisning till ert privatliv, då är det dags att dumpa honom. För du kan aldrig konkurrera med henne, du kommer alltid att förlora, och det är nog bäst om du lämnar dem åt varandra. Den typen av män jämför dig i hemlighet med sin mamma. Och jag vet vad Freud skulle sagt om det.

Förtroendekapital

Jag och Liselott, my ever so best friend, pratade idag om någonting som hon valt att kalla "Förtroendekapital". Liselott är som bekant pedagog, så det här är något som hon gärna använder sig av med sina elever (låg och mellanstadiet). Därför är det lätt för ALLA att förstå det. Jag tänkte redovisa tanken här, för er som inte redan är bekant med begreppet:
Förtroendekapital är det man har hos sina närstående, som när man behandlar dem illa eller gör dem orätt, minskar, och när man därefter gör någonting rätt igen eller ber om ursäkt på ett trovärdigt sätt och verkligen menar det, åter ökar. Men en person kan komma till en punkt hos den andre, där han* gjort den här personen så jävla illa, när han gjort så många fel val och handlat så fel, att förtroendekapitalet sjunker till noll hos den angripne. I ett sådant läge så är det upp till personen som handlat fel att åter se till att det här kapitalet byggs upp igen. Det är den som utnyttjat förtroendekapitalet som måste se till att bevisa att han inte är en dålig människa, som måste bevisa sig själv på alla fronter för att kapitalet återigen skall få en grund att stå på, ett värde. Om man uttömt kapitalet hos en annan person finns det ingen anledning för den som blivit utnyttjad eller sårad att tro på den andre. Det finns ingen grogrund för förtroende alls, för allting är utraderat och uttömt till sista droppen. Då kan man inte förvänta sig att bli förlåten bara genom att säga "förlåt". Det går inte att starta ett nytt bankkonto bara genom att vara lite snäll en dag och uppbyggandet kan ta tid.

Alla har vi ju någon gång i livet varit på båda sidor. I alla fall jag. Och när jag varit den som sårats har jag många gånger fått höra "Men Loo. Jag rår inte för att jag är sådan här. Jag mår faktiskt dåligt / Min mamma var elak mot mig när jag var liten / Jag var arg / Jag har psykiska problem / Jag förstod inte vad jag sysslade med". Människor med vissa typer av problem, insåg jag, tror ofta att deras tillstånd eller psykiska ohälsa automagiskt ligger som en förlåtande hinna över dem. Eftersom de, enligt sig själva, har en "legitim" ursäkt till sitt uppförande så har de också en ursäkt att uppföra sig lite som de vill, utan att ta hänsyn, utan att använda det möjligtvis nedsatta konsekvenstänkande de faktiskt har. På svenska: De har uppfunnit ett VIP-kort som tillåter dem att uppföra sig hur fan de vill utan att bry sig om konsekvenserna och när de blir påkommna med, eller konfronterade för sitt beteende använder de sin tragiska uppväxt eller någon annan traumatisk händelse som ursäkt, som om problemet automatiskt vore löst för att vi nu funnit en "förklaring" till varför det hände.

Jag tycks dra till mig den här sortens människor som flugor till socker och varje gång blir jag lika förbannad, trött och framförallt maktlös, för det går inte att kommunicera på samma nivå med den här sortens människor. Man tror kanske att det går att banka in något i skallen på dem, men då ser man inte klart. Den här typen av människa kommer aldrig att bättra sig eller finna nya vägar i livet. Åtminstone är det inte särskilt troligt. De påstår att de vill ha hjälp för sina problem och de påstår att de vill lösa upp de knutar som den traumatiska uppväxten / händelsen gett dem och därmed ta av den ögonbindel som är det frånvarande konsekvenstänkandet som de så hårt håller i. Låt mig poängtera också att det finns en vid skillnad mellan bokstavsdiagnosbarn och just de här specifika individerna men inte helt sällan uppträder det här förnekelsebeteendet i samband med just en bokstavsdiagnos. Detta är förstås, som vanligt bara mina egna reflektioner av de människor jag mött och inte någon vetenskapligt understödd fakta (dock skulle det inte förvåna mig om jag fann sådan fakta efter lite ansträngning från min sida). Sanningen är att de inte vill ha någon hjälp. De påstår att de vill ha det, men att de inte får någon men de gånger samhället ansträngt sig med massiva insatser för deras skull så flyr de. För det finns ingenting så tryggt som att vara det "Oförstådda barnet" som agerar efter impuls, som ingen håller ansvarig. I själva verket är deras handlande inte alls så impulsstyrt utan väldigt, väldigt ofta så är varje steg och varje drag noggrannt planerat. Inget konsekvenstänkande säger du? MY ASS. Jag har sett det här inifrån. Det är så äckligt genialiskt så det är inte sant. Sociopatiska drag, jodå.

Det som gör det här så aktuellt just nu är att jag kommit in i en period i mitt liv där jag börjat säga ifrån väldigt mycket. Jag hävdar min rätt till respekt från respektlösa vänner, jag markerar för människor jag möter var jag står och vem jag är och gör det väldigt klart för människor vad det är de har att göra med om de försöker pull some tricks on me. Jag har kort och gott gått och blivit nojig och rädd för människor eftersom mina erfarenheter gör att jag tror det värsta om dem.

Intresserar man sig för mig måste man vara antingen någon porrfixerad sexgalning utan smak som förmodligen kommer att vilja leka våldtäktslekar efter andra dejten. Om det inte är så illa så misstänker jag ändå alla män för att ha en agenda i bakfickan och i stort sett alla män betraktar jag som potentiella svin. Jag dömer dem på förhand och letar anledningar till att dra mig undan eftersom jag anser att det förr eller senare ändå kommer att visa sig att de är otrogna assholes / manipulativa energivampyrer eller mytomaner. Eller all of the above. Kvinnor ska vi inte tala om, deras backstabbing business har verkligen sugit ut det mesta. (Liselott är inte inkluderad i det här, inte de få nära vänner jag har kvar heller, för övrigt.) Man kan se det som att den sista personen som blev insläppt under min hud dränerade allt mitt förtroendekapital och tog dessutom med sig själva basen till alltet när jag slängde ut honom. I efterhand har jag chockad och förblindad till och med försökt skydda honom för det han faktiskt gjorde eftersom jag var dum nog att lyssna på alla andra. Så jag satt här sårad och försökte måla ut den här personen som så mycket finare och djupare än han var, för att jag inte ville se att jag bara var en bricka i ett kul spel han fört. Det gjorde för jävla ont. Jag ville att det åtminstone ska ha funnits någon större mening med allt, men så var det inte. Jag begriper inte hur man kan lura en annan människa så hårt men jag kanske har mig själv att skylla. Jag kanske ville bli lurad.

Det känns som om jag levt i två år med förbundna ögon och saker och ting kommer klarare i ljuset, som om strålkastare på flera tusen watt stod riktade mot dem. Jag försöker att inte sitta här och bli bitter, för det leder ingenstans, säger logiken snusförnuftigt till mig från mitt inre. Jag undrar bara var man börjar att bearbeta sig själv när man äntligen funnit sanningen. Sanningen skulle ju släppa mig fri, vad hände med det? Det är ju så alla säger. The truth will set you free. Istället finner jag mig själv fångad av sanningen i dess stålsatta bur av bitterhet, mitt sociala jag kedjat till marken av insikt. Människor är falska, så falska, och hälften av dem vet fan inte ens vad de håller på med. Styrda av infall, instinkt eller whatnot är vi andra utlämnade åt dem och satta att ta hand om oss själva, vi är ju trots allt vuxna, det var ju det här vi bad om. Mitt förtroendekapital existerar inte, faktum är att kontot är totalt stängt och jag ser ingen chans till en öppning i det här läget. Jag låser in känslolivet bakom en ståldörr av smärta och försöker intala mig själv att det kommer att passera, gå över, att jag kommer att lita på någon igen. Tiden läker, bla, bla, bla.

Bla, bla, bla. Det var allt som lät vettigt där.
Och jag menar inte att deppa ner er. Jag har en otrolig livsgnista, tro inget annat. Jag har bara inget förtroendekapital.
Är jag ens kreditvärdig?





*Jag väljer att använda könsdefinitionen "Han" här, men naturligtvis gäller det bägge könen. Känns bara onödigt att skriva ut "Hon / Han" hela tiden och det bryter flödet i språket vid läsning.

Bild: Premiär för ärmlösa toppar. Ett mindre jag har sett dagens ljus. Jag kan åtminstone vara fin för mig själv.

Frågelåda och livshistoria

Jag har fått en viktig fråga och tänkte besvara den i ett eget inlägg, för sådana här frågor förtjänar lite mer utrymme. Here goes frågan:

"Lovi sa...Hej.. jo jag undrar en sak och självklart behöver du inte svara om det känns jobbigt.. Men jag går i väntan på att få en kontakt på psykiatrin, dom vill inte påbörja psykoterapi (som det är sagt att jag ska ha) förrns theo är 1 år gammal. Så jag undrar hur du ser på saken att gå igenom en sådan behandling med ett litet barn att rå om, samtidigt som du är ensamstående?

Kanske blev som en sörja det där? Vore iaf jätteglad om du vill/kan svara :)
Kram :)"

Svar: Det där är en knepig fråga, men så här tänkte JAG när jag påbörjade allt det här: Det är här och Nu jag lever, och jag tror inte på att skjuta upp så viktiga frågor som rör min egen hälsa, oavsett om den är psykisk eller fysisk. Jag har, som många andra med mig, en ryggsäck med ett väldigt tungt bagage och jag prioriterade att påbörja min bearbetning av det i ett så tidigt stadium som möjligt. Jag påbörjade min ADHD-utredning när Alex var tio veckor gammal, bostöd har jag haft under hela graviditeten och psykoterapeuten fick jag i höstas. (Oklar på exakta tidpunkten där, men ungefär).

Det kan vara jobbigt och tungt att genomgå psykoterapi. Jag tror att det handlar om vem man är och vad man gått igenom och vad som känns jobbigt för just Dig. Man reagerar så olika på bearbetning. Det är förstås bara min uppfattning utifrån logik och erfarenhet, inte ett vetenskapligt statement. Hur som helst så tänkte jag när det gällde min egen situation, att ju förr jag tar tag i det här, ju förr kan jag börja leva igen och ju bättre kommer jag i förlängningen att må. Det är en ytterst personlig fråga som man bara kan besvara själv och jag kan bara redogöra för mina EGNA tankebanor, så se det här som att jag delar med mig av hur jag tänker och inte nödvändigtvis något avgörande för hur Du vill göra. Vi fungerar ju alla så olika och det är verkligen inte fel med att vänta med terapi heller om man känner att det kan påverka en så starkt, beroende på vad man är i för cykel i sitt liv. Men om man nu lämnar parenteserna; Som jag sade så tänkte jag att "Den här skiten kommer jag att bära på hela mitt liv och jag har burit den med mig i många år. Skjuter jag upp det kommer jag bara flytta det till en annan period i mitt liv och om jag försöker vänta på ett så kallat 'rätt tillfälle', är det lönlöst." Det finns inga 'rätta tipdunkter' för sådana saker. Du kan aldrig veta hur du kommer att må imorgon, speciellt om du har en depression eller andra svårigheter i din vardag. Visst kan det vara komplicerat att gå terapi när man har småbarn men helt ärligt så tycker inte jag att det är svårare än med något annat. Jag passade på att starta terapin som mammaledig också, då man har mer tid över att faktiskt ge sig in i terapin och bearbeta det. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle hantera både start av jobb och studier med tillhörande terapistart. Det skulle bli för mycket för mig. Tankarna skulle kretsat mer kring det nya jobbet och terapin skulle, som mycket annat hamna i skymundan. I mitt fall är det nästan livsavgörande för mig att verkligen få gå igenom all den här sörjan som är mitt förflutna. Jag har inte skelett i min garderob, jag har en fullt utrustad kyrkogård, med kapell och allt. Jag tänkte ge ett så kort sammandrag som möjligt. Observera innan ni läser att jag inte gör skillnad på smärta och smärta. Det som är traumatiskt för den ena behöver inte vara lika illa för en annan. Och ALL smärta räknas. Jag är inte mer i behov av hjälp än någon annan och jag är inte "värst" för att jag delar min historia. Jag berättar för att hela mig själv. Kanske finns det andra där ute som befinner sig i, eller har befunnit sig i, eller ligger i riskzonen för att hamna i samma situation som jag. Om ni känner igen er; Ta hjälp. Nu. Det är ALDRIG försent. Rädda er själva. Det kommer att krävas ett helvetesjobb från er sida men det är VÄRT det. Här kommer den påannonserade "Så här var det"-historian jag lovat er.

Jag har en kaotisk uppväxt där jag slets mellan kärleken till mormor och min fascination för min missbrukande 'sjuka' mor som behövde mig. Livet präglades av sjukdom då mormor fick svårartad cancer, vilken hon besegrade om och om igen, enligt henne för MIN skull. Jag blev mobbad i skolan och kände mig som en jävla alien. Jag sa fel saker, jag gjorde fel saker. Jag var utstött och oförstådd. Jag hade ångest redan tidigt och hade svårt att förstå andras grymhet. Jag var fantastiskt duktig i språk och teknik men efterhand hormonerna tog över hade jag en stigande frånvaro i skolan. Pappa fanns inte där. Jag började utåtagera och jag blev hela tiden påmind om hur annorlunda jag var. Jag flyttade hem till mamma och rotlösheten tilltog när hon flyttade runt mig i lägenheter, andrahandskontrakt och lurade hyresvärdar runtom i Stockholms län. På två år bodde vi i tolv olika lägenheter. Hon skaffade djur som jag fick ta hand om och lägenheterna vi bodde i såg ut som bombnedslag. Jag förstod inte att allt detta berodde på missbruket förrän långt senare. Mamma isolerade mig i Nyköping där min enda vän var min granne. Jag var kär i honom. Mamma och hans mamma var bra polare och under en helg ensam i lägenheten söp han ner mig och våldtog mig. Jag var oskuld. Jag berättade inte om det här förrän flera år senare. Vi flyttade till Sala ett halvår efter det här. Katastrofen i Sala ledde till att hyresvärdinnans söner hotade oss och misshandlade mamma. (Tack vare obetalda hyror. Den här gången hade vi råkat i händerna på fel personer) På valborgsmässoafton 1998 kastade de ut allt vi ägde och hade på tomten och gjorde valborgsbål av det. Detta efter att jag flytt därifrån med hjälp av mormor då mamma hade blivit mer och mer störd. Hon pratade om att det fanns folk i väggarna och svamlade om folk som var ute efter henne. Fotsteg på tomten på nätterna och något som bullrade i källaren. Jag sov inte på flera dygn.

Till slut hämtade mormor mig till stockholm. Jag var sjutton år. I samband med detta sjuknade mamma in och tvångsintogs på Västerås Lasarett. Hon diagnostiserades Paranoid Schizofren. Rättegångar följde, deras advokat sågade mig och kallade mig inbillningssjuk. De hade då hotat att skicka brandbomber och surra fast min mamma med ett rep efter en volvo och släpa henne längsmed hela Broddbo. Jag var livrädd, vi fick skyddade personuppgifter. Mamma skrevs ut och lämnades i vår vård. Helvetet tog form. Hon ruinerade mormor och morfar och mormor blev allt sjukare.

Jag flyttade till internat och skaffade mig en pojkvän, helt fel val. Jag började ta droger och festa runt. Blev utkastad från internatet. Tog jobb på Olsten och hankade mig fram delvis boende hos pojkvännen i hans etta vid Rådmansgatan. Mitt liv var en enda stor flykt. Jag hade identitetsproblem, var rädd och hade fruktansvärt dåligt självförtroende vilket förstärktes av en nedlåtande pojkvän. Drogerna gav mig en gemenskap jag aldrig haft och ett helt nytt självförtroende. Jag började bleka ur min svarta hårfärg och slutade lyssna på ångestladdad musik, gick ner i vikt och dumpade pojkvännen. Jag bodde hos kompisar, kunde inte behålla ett jobb. Hoppade på utbildningar hela tiden men jag knarkade för mycket och var för vilsen för att behålla dem. Inledde allt jag påbörjade med strålande resultat och med en stor motivation att klara det. Så fort jag kom ned i "gropen" vilket innebär, så fort jag gled in i en depressionsperiod reagerade jag med att ta mer droger. Träffade mitt livs största kärlek, vi flyttade ihop efter ett tag och levde som det perfekta paret. Vi sysslade med rätt grov kriminell verksamhet och jag älskade det. Klubbar och efterfester varje helg, pumpande dansgolv och enorm vänkrets. Ändå skrev jag väldigt dåligt och fick knappt något publicerat. Fick ett jobb som servitris och bartender på en sylta vid Odenplan. Usel lön. Jag och pojkvännen levde i en kärleksbubbla. Tyvärr delade inte hans familj denna kärlek för mig; jag var aldrig accepterad. Naturligtvis hade jag för mycket åsikter, var alldeles för pratsam. Detta var frustrerande för oss båda. Vi hade inga planer på barn och det var väl det de ville ha, barnbarn. Vi var för paja för det. Två dagar efter vår tvåårsdag kom han hem efter att ha varit borta i ett dygn med avstängd telefon. Han hade bedragit mig. Jag flyttade dagen efter hem till Vessla, en tjejkompis. Här brakade jag samman helt. Jag rasade tio kilo i vikt på en månad och tog så mycket droger att jag inte visste vad jag hette. Jag brydde mig inte om någonting; den enda person jag älskat och som delade alla mina hemligheter hade bara bedragit mig. Vi var ju det perfekta jävla paret. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag förstod ingenting. Jag försökte hålla kontakt med exet men vi bröt den för jag hanterade naturligtvis inte svartsjukan och ångesten över att bli lämnad. Han fick barn med henne något år senare. De är tydligen gifta och lever ett familjeliv idag. Jag fick däremot behålla hans vänner, huliganerna, som jag festade med i kubik.

Jag mötte en tjej som sysslade med eskort och jag blev helt förbluffad över hur mycket pengar hon tjänade. Vid det laget litade jag inte på någon, mitt hjärta var svart av ångest och sorg och ingenting spelade någon roll. Jag åkte först med som vakt men det utvecklades snabbt och efter ett kort tag var jag hennes medarbetare. Vi knullade rika män på hotellrum över hela Stockholm och åkte påtända och blonderade runt i hennes BMW hela nätterna. Jag var slut som människa. Jag hade tiotusentals kronor i plånboken och kunde köpa vad jag ville. Jag slängde pengar omkring mig och det enda som fick mig att leva upp var dansgolven på technoklubbarna vi bevistade. Vi kände vakterna överallt vi gick och var alltid snygga. Jag ruttnade inombords. Bedövad. Sov inte på flera dygn, ibland bara några timmar per vecka. Jag satt och fantiserade om hur jag skulle ta mitt liv, men jag orkade inte ens det. Ibland togs jag om hand av S och hans tjej. De släpade dit mig och jag sov i flera dygn. Sen stack jag igen. Jag var opålitlig, ensam och tragisk. Kläderna hängde på kroppen och jag frös jämt. Jag hade märkliga relationer med män som aldrig ledde någonstans. Jag drömde om ett annat liv men visste inte hur jag skulle komma dit.

Liselott räddade mig ur det där som jag berättat om tidigare. Flyttade hem till henne och hon fick mig att sluta med eskorten och börja plugga igen. Jag sysslade fortfarande med droger men jag började trappa ner, körde mest mina "dagsdoser" för att orka. Jag förälskade mig i ¤, en man som visade sig vara gift. Vi hade ett förhållande fram tills dess att han lämnade Stockholm för att rädda sitt äktenskap. Medveten om mina extravaganta förmågor att välja män fortsatte jag som vanligt. Jag hade testat heroin vid det här laget och fann det som en perfekt ångestdämpare i kombination med amfetamin för att hålla fokus och orka. Benzodiazepiner som rohypnol, flunizatrepam och imovane fick funka som sövande medel. Jag pluggade på Jakobsbergs Folkhögskola och försökte se en ljusning. Jag tror att alla fattade vad jag sysslade med, det var väl jag som trodde att jag täckte över det så jävla bra. Innerst inne mådde jag sämre och sämre, men nu på ett annat sätt. En kväll satt jag ensam i en kompis lägenhet och fixade hans dator när polisen stormade lägenheten. Dragna vapen och svartklädda män. Det var en razzia. Jag spenderade tre veckor häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i samråd med annan på Österåker. Under razzian hittade man över 50 gram kokain plus vapen i lägenheten. Jag erkände de droger jag hade på mig och i kroppen och blev släppt två dagar innan rättegång. Man hade konstaterat att jag inte hade med personen att göra. Jag satt också i totalt sex timmars polisförhör (efter att jag släppts från Österåker) där man försökte pressa mig på information. Det absurda i det hela är att jag kom dit påtänd, och hade 2 gram amfetamin på mig under förhöret. Under pausen gick jag in på toaletten och drog en lina. Så lågt hade jag sjunkit. Det handlade inte om en coolhet. Jag brydde mig inte. Kanske var det ett rop på hjälp. Man gav mig rådet att söka hjälp för mina problem. Jag sa inte ett skit under förhöret utan satt istället och berättade absurda historier om en pundare på Mariatorget. De tröttnade till slut och skickade hem mig.

Strax därpå dör mormor. En dag rasar hon ihop i hallen och dör i mina armar. Hennes kropp orkade inte mer. Hon var helt infekterad av cancer, den hade spridit sig överallt och hon hade tackat nej till fler cellgifter. Hela mitt liv var förstört. Mormor var den enda person jag litade på, den enda personen jag älskade och som jag alltid hade lutat mig mot. Det var det värsta som kunde hända. Jag hann viska till henne att jag älskade henne innan hon slöt ögonen. Begravningen är som i ett ludd eftersom jag var helt knäckt och påtänd på heroin för att orka mig igenom den. Mina vänner stöttade mig och ¤ följde mig till graven. Jag ville ner med henne.

Jag sökte hjälp hos Mariapol med hjälp av mina vänner men de skickade hem mig med en propavan och en återbesökstid. Gick dit tre gånger men de vägrade lägga in mig. Jag gav upp. Jag jobbade här och där och försökte få ihop. Det gick hyfsat. Jag träffade ST, som det blev en big deal av i bloggen. Vi hade något fint på G men allting spillrades av ett heroinåterfall från min sida. Han var elak och jag var elak. Det fungerade inte mellan oss och jag var så vilsen i mig själv att jag blev osäker på allt som hade med män att göra. Jag var öppen och ärlig mot honom men det hjälpte inte. Det var kanske inte meningen att det skulle bli vi.

Sedan följer en period som är så luddig för mig av den anledningen att jag tryckte i mig så höga doser valium. Jag har svaga minnen av att jag bodde hos en snubbe som tog med mig till sexklubbar och hade mig som personlig sexleksak. Han kom hem med hundratals valium varje dag och matade mig som det vore godis. Jag fick presenter och porrtidningar och städade hans lägenhet. Ibland fick han utbrott på mig och skrek att han skulle döda mig. Jag flackade omkring, allt är i en enda röra i minnet. Jag minns att vi var på Haga (sexklubben på Hagagatan) men jag minns inte vad vi gjorde där. Jag satt i hans knä. Ibland badade jag och han satt bredvid med en svamp och en rakhyvel och såg till att jag rakade mig ordentligt. Jag tror att han sa att han älskade mig. Jag vet inte ens hur jag kom att hamna där. Jag svek min bästa väninna och satte henne i klister men jag minns knappt hur. Jag åkte runt i mannens fina bil och köpte snabbmat som jag fick hämta medan bilen stod på tomgång. Jag var så fucked up på alla valium att jag inte ens fattade vad jag sysslade med.

En morgon vaknade jag av att han hade sex med en av mina bästa vänner i vardagsrummet. Jag gick bara förbi. De försökte förklara sig för mig men jag förstod inte ens vad som fanns att förklara. Jag älskade honom inte. Jag åt fler valium och började göra mig i ordning. Den kvällen skulle jag ut och festa med just den kompisen. Jag tog det lugnt med tabletterna och vi stack ut på Ali's bar för att förfesta. Hon ville dock sticka och ligga med sitt KK istället för att festa eftersom hon var så satans nerrökt så jag stannade ensam kvar. Där träffade jag H. Och resten vet ni. Månader av ytterligare kaos följde. Och jag blev gravid. Jag tänkte "Nu jävlar ska jag vända mitt liv. Det här är min enda chans". Det visade sig stämma. Jag anmälde mig själv till socialtjänsten och berättade allt, enorma insatser har satts in för min skull och jag har varit genomöppen med mig själv för dem. Samtal, drogtester, bostöd, rubbet. Idag är jag drogfri, idag äter jag inga tabletter förutom de för missbruket och idag är jag klar i huvudet. Nu återstår jobbet; att plocka ur all den här skiten ur min ryggsäck och göra mig av med ångesten över allt jag gjort mot mig själv och mitt liv. Smärtan kommer och går och jag tar itu med den varje dag i nyktert tillstånd. Alexander blev min räddande ängel ur ett helvete jag själv varit med och skapat. Jag hade så mycket goin' for me, men jag sabbade det lilla jag byggde upp tack vare att jag inte visste hur man gjorde. På vägen har jag sårat många av de jag älskat. Jag har ljugit och lurats och försökt att komma undan från mig själv. Jag skriver på en bok som är baserad på mitt liv och som innehåller mycket mer än det här. Det här är den kortaste resumé jag kan komma med. Jag har hundratals fler historier att berätta som är väldigt magstarka men de flesta är vikta åt boken. I boken så kommer allt att finnas med, och den är plågsam att skriva. Det här är en väldigt kort resumé. Det finns så mycket tragik och katastrofer, så jävla mycket ångest och svåra händelser. Tonåren var så kaotiska för mig, jag mådde dåligt varje sekund. Allt det kommer att förklaras om jag en dag blir publicerad. Jag hoppas det, för det är mitt mål. Att bli författare. Kanske var jag tvungen att genomleva all skit för att bli en bra författare, kanske finns det ingen mening med någonting och livet är bara vad vi gör det till. Man väljer själv.

Min mamma är fortfarande sjuk och obehandlad utan sjukdomsinsikt. Man kan inte tvångsvårda henne. Hon är svårt sjuk i heroinmissbruk och lever sitt liv som en levande död. Hennes existens gör mig medveten om var jag hade kunnat hamna. Varje dag. Och det är mitt ok att bära. Jag har idag en regelbunden kontakt med min far och mina syskon som jag tog tillbaka in i mitt liv när jag var 23 år gammal. Jag har aldrig träffat min biologiska morfar.

Så som jag tänker nu är, att du lever här och nu. Gör varje dag till en dag som är värd att minnas. Gör varje dag till en så bra dag som möjligt. Ta tag i det som gör ont innan du hamnar djupare ner, för man vet aldrig var smärtan kan leda en. Ta hjälp. KRÄV hjälp. Och ta EMOT den. Även om det de gör verkar ologiskt för dig at the time så kommer det att finnas logik i det i efterhand. Var öppen för det andra säger till dig. Visa dina tankar och känslor. Du kommer att tjäna på din öppenhet. Gör allt för att till varje pris bli hel igen, för dina avkommors skull, för DIN skull, för det liv du förtjänars skull. Lyssna på vad folk har att säga dig. Tro på dig själv, att du klarar det. Jag klarade det här, så det kan du också, vem du än är och vad du än har varit med om. Det kommer att bli ett helvete i vissa passager. Du måste gråta, du måste visa känslor och du måste sätta gränser för de omkring dig som orsakar smärta. Kompromissa aldrig när det handlar om att bli hel och frisk. Kämpa! Det ÄR värt det.

Jag har en lång väg kvar att gå och ingenting av mitt förflutna kan raderas. Någonsin. Jag är så öppen med det därför att jag inte vill täcka över det jag är och det jag varit med om. Det är det som format mig. Det här är jag. Det blir inte bättre eller sämre än så här. Och jag står, för första gången i mitt liv, för det jag är. För mig är det helande. Och kanske kan jag hjälpa någon på vägen. Lär av mina misstag. Hamna aldrig där jag var. Lev inte ditt liv som en levande död. Gör dig själv en tjänst och dra dig ur innan det är för sent. Du KAN leva igen. Du KAN bli människa igen. Du KAN få livet åter. Du KAN få kontrollen. Du måste bara sträcka ut en hand och verkligen öppna dig för möjligheterna. Det kan aldrig göra mer ont än så här och du kommer inte dö av det. Det du däremot kan dö av, det är att leva som jag gjort och att inte ta dig ur det i tid.

Så svaret, Lovi, är Ja. Gör det! Även om din livshistoria är din egen och inte lik min. Rädda din själ. Lyft ur allt skrot du bär på. Du förtjänar det. Det gör alla.

Och hitta vägen till lyckan. Det är dit jag ska.
Vill ni följa med?

Getting away with murder

Det är lätt att känna sig adrenalinstinn när man lyssnar på Papa Roach "getting away with murder". Det är också lätt att lacka när:

1. Man fått klartecken för sin medicin men måste vänta på en byråkratisk process som innebär att ett gäng människor måste schemalägga ett möte där alla blir informerade om samma sak som de skulle bli informerade om de läste ett PM. Eller ringde varandra. Innan man kan få den. och det tar veckor.

2. När alex far försvinner ett dygn och skiter i att svara i telefon för att han är på dejt och sen arrogant svarar "vadå, får inte jag ha ett jävla privatliv?" när jag påpekar att han åtminstone kan skicka ett sms eller höra av sig, for all he knows så kanske det hänt något med alex. Men när jag säger det så får jag höra att jag är en jävla extramorsa som måste ha kontroll över allt hela tiden, vilket leder till att jag sitter här och har ångest över att jag faktiskt måste hålla reda på vissa personer och att jag inte kan ha en normal relation till dem eftersom de inte kan vara schyssta mot mig eller tvärtom och det SUGER!

3. Det är en återvändsgränd att sitta i samtal med soc och påpeka att jag tycker att alex pappa behöver stöd i sitt föräldraskap och sedan veta om att detsamma samtal, vars enda syfte är att jag så väldigt gärna vill att alex och hans pappa har en djup och bra relation till varandra från start, mynnar ut i att alex pappa känner sig bevakad och påhoppad. Jag kan inte göra rätt. Jag vill så hemskt jävla gärna att alex ska få träffa sin pappa, få den där relationen till honom som jag aldrig fick till min som liten. Jag vill att alex ska ha ALLT det bästa, jag vill att han ska titta på sina föräldrar som vuxen och tänka "dom har alltid älskat mig. Dom har alltid funnits där för mig och dom har aldrig lämnat mig i sticket"- NO MATTER WHAT! Men det ena mynnar ut i en återvändsgränd där jag VET att jag kommer att få hundhuvudet. Jag håller upp en värld här med barn, lägenhet, sociala kontakter, läkare, provtagning och väntan på en medicinering som aldrig verkar börja. Jag ORKAR inte hur mycket som helst! Men hjälp mig då! Kom och dela det ansvar du samtyckte och längtade efter att tillverka! Inte för MIN skull, för HANS! Få in det i ditt huvud att jag GÖR ALLTING, ALLTING, PRECIS ALLT DET HÄR FÖR ALEX SKULL OCH INTE MIN! Jag har ingen egen agenda i att försöka få en människa att förstå, att det finns ett blivande hål i alex hjärta, och det är BARA DU som kan fylla det hålet! jag kan inte vara både mamma och pappa och den här situationen är OMÄNSKLIG men ändå är det detta som miljontals ensamma mammor får battla med varje dag, varje minut, att försöka få barnets pappa att finnas där och ta ansvar. Även fast de måste bita ihop, även fast de skulle vilja skjuta huvudet av farsan emellanåt när han sviker, glömmer och prioriterar annat, så sitter de där och försvarar honom inför barnen, för de vill så gärna att han ska skärpa sig, och det gör så ont i hjärtat att se sitt barn gråta.

4. Jag är arg, frustrerad, ledsen, ensam och tyngd av ansvar jag inte ens borde ta på mig. Och det är inte min son som är problemet, för tro mig, det här lilla stjärnögat gör min dag, vore det inte för honom skulle jag ha sagt upp mig från livet för länge sen. Det är alla andra.

5. Och här kommer det. Jag saknar tvåsamhet. RIKTIG tvåsamhet. Unity. Enad front. Jag saknar att ha någon som backar upp mig på möten och i konflikter. Jag saknar att ha någon som bollplank, jag saknar att ha någon att falla i gråt hos, jag saknar att ha någon nära mig som vet allt om mig, som tar mig för det jag är och den jag är och som håller mig i handen. Ändå. Jag saknar att gå på stan och känna mig säker, trygg och stolt. Jag saknar att dela livsansvaret. Jag saknar att ha någon att laga mat till. Jag saknar någons märkliga vanor. Någons skitiga kläder i min tvättkorg.

6. Och ovanpå allt så är jag hungrig men har ingenting hemma.

Jag är så less, jag vill bara gråta. Jag klarar knappt av att gå utanför dörren. Jag kunde inte ens komma på min systers födelsedag för att jag mådde så dåligt. Fy fan! Jag är som ett åskmoln, jag klarar inte av att se min spegelbild. Men mest av allt är jag arg. För att jag borde haft ett hum om hur saker skulle utveckla sig. Och jag fattar inte det. För jag är där jag är nu och nu är det bara att ta sig upp. Utan stöd. Och morsan ringer och ska på rättegång och morfar sitter på alzheimershem och jag och alex äter och sover och lär oss att banka, och någonstans därute, så pågår det övriga livet. Helt utan mig.

Fy fan.

Panik på Lino

Älskar den här låten, fast det är en singer/songwriter-snubbe med ensam gitarr och lite komp. Den får bli soundtrack idag.
Jag sitter och har en liten potatisgratäng i ugnen, har diskat min disk och en tvätt i maskinen. Allt är som förut, men aldrig som förr. Var ute med underbara Krister och Stefan igår (ja jag vet vad det låter som, vi hade kul åt det, men jag hatar verkligen buskis. Ja, jag använder ett starkt ord, men ja, jag hatar det verkligen) och så kommer det. Vi gick på gayklubben Lino och jag satt längst in vid staketen med vänner och allt, allt var ju bra.
Men vad händer?
Jag får en panikattack.
Åh herregud.
Jag har inte fått det på flera år. Jag bara satt där och skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ingenstans att ta vägen och det var spindelnät på staketen och tio-tjugo enorma spindlar klättrade i sina bon. Och jag blev helt skräckslagen. Inte för spindlarna. Jag trodde att jag skulle spy. Och dö. Och sen spy. Och dö.
Tack vare underbara vänner tog jag mig in i en taxi och hem. Hem till tryggheten. Till sängen. Till theralenet. Till lergiganet. Till kudden. Den ensamma kudden. Som jag älskade den.

Innan dess var allt bra. Jag drack drinkar. Jag pratade jobb med K, han kan fixa jobb åt mig där han jobbar (på en stor mobiloperatör) när min barnledighet tar slut. Jag kanske kan se vad jag kan göra för deras pressavdelning. Och deras interna mail och externa announcements är tydligen språkliga katastrofer. Det kanske kan vara något.
Jag ska nog vänta tills jag får medicin innan jag försöker gå ut igen.
Samtidigt kommer ångesten. Varför är inte jag en normal människa som bara kan gå ut för? Jag har inte gått ut utan att ta droger, nånsin. Jag minns varför nu. Blickarna. Känslan av att vara malplacerad. Inte höra till. Känslan av att alla stirrar på en och tycker att man är ett vidrigt as. Det var det drogerna tog bort. Med droger i kroppen klev jag förbli varje kö i hela stan med ett leende och tänkte "fuck you, jag lever". Med droger i kroppen intog jag varje dansgolv av rang. Med droger i kroppen vågade jag. Med droger i kroppen hade jag inte ångest för att gå ut. Jag var inte rädd. Jag kände mig tillhörig. Jag kände att jag hade vänner.
Och nu är allt tillbaka igen. Ruta ett. Rädslan. Skräcken. Känslan av att vara oduglig och värdelös.

Fy fan, jag är ju inte värdelös! Jag tycker inte det! Varför händer det här?
Jag är en bra jävla människa som tar hand om min son på bästa sätt och som gör allt jag kan för mina vänner och familj. Som har kärlek i kroppen. Förvisso bara för min son. Jag skulle behöva mer kärlek i mitt liv.
Men först kanske jag ska sluta ljuga för mig själv och acceptera att jag fortfarande, fortfarande, deep down, ser ner på mig själv.
Fuck, jag behöver terapi. Alex ska inte växa upp med en mamma som inte kan älska sig själv.
FAN heller!
Nu ska jag fixa till det här.
Var så säker.

Vi har vår i luften - Var har ni Er?

Mmm.
Våren, den där våren, är i antågande igen. Och det märks, och det känns. Dagdrömmeriet och det väna, lite tankspridda tittandet ut från min balkong vid rökpauserna är ett säkert tecken. Våren är trots allt den positiva tillbakagång från all mörker, kyla och grådaskighet som vi fått stå ut med sedan oktober. Våren är alltid välkommen, för när den väl visar sin knoppande personlighet i buskar, träd och rabatter, smyger sig upp mellan sprucken gatsten och dränker mitt kök i strålande morgonsol har det alltid varit kallt, fuktigt, slaskigt och grått i vad som alltid känns som en evighet. Jag sätter Alex i vagnen och bullar upp bakom honom så att han skall få lite lättare att se allting vi passerar, världen från första parkett. Hans privatchaufför, Mamma Loo, dressar sig i nya ljusblå stuprörsjeans och mockakängor, sätter hårspännen i luggen och Diana Krall i Ipoden. Promenerar genom förorten till romantisk jazz med vispande trumkomp och lättsamt baskomp. Uppsluppet, förväntansfullt.

Så jag pratar om livet och att nå sina mål med Liselott. Hon är så fruktansvärt bra för mina tankar. Hon får mig att ifrågasätta och sträva, hennes kreativitet och arbetslust kvittrar igenom luren. Kollegor som begränsar möjligheter till positiv utveckling på hennes arbetsplats; så tråkigt att människor känner sig hotade av uppfinningsrikedom och skaparvilja. På universitetet säger de att hon är en Stor Analytiker. Vi fnissar åt det hela. Jag funderar lite löst på möjligheten att skriva C-uppsats om mina misslyckade relationer. Vilken jävla härva, konstaterar vi. Ingen idé att gräva ner sig. Det är bara så besvärligt att skotta sig ut.



Alexander tittar på huskatten Cléo och skrattar. Han skrattar åt mycket. Det bubblar i honom, nyfikenheten och upptäckarglädjen. Det smittar av sig. Han är så fin och han är min ständige följeslagare i allt. Jag behöver aldrig mer prata med mig själv eller hålla dialog med brödrosten. Jag har någon som lyssnar. Med spänd förväntan. Han skrattar och spottar nappar flera meter. Man borde göra det till en sport. Han är det finaste jag vet. En stor personlighet och ett starkt temperament. Tidigare i utvecklingen än genomsnittet förstås. Jag blir så stolt att jag pöser över. Jag kan inte sluta pussa och krama honom. Han håller huvudet uppe alldeles själv sedan länge och greppar, håller och undersöker saker. Några små leksaker har också blivit intressanta och alldeles särskilt intressant är fjärilen, vars vingar prasslar när man fingrar på dem. Vi leker lekar hela dagarna. Jag går runt och berättar om allt vi ser. Titta lampan! Var är mammas vattenflaska? Nu ringer det på telefonen! Hallå-å i lu-uren?

Och så har det hänt andra intressanta saker. Plötsligt finner jag mig själv promenerande, pratande, diskuterande, uppsluppet filosoferande, med H. Vi har roligt tillsammans och han börjar må bättre. Äntligen fick han sin medicin som han väntat på så länge och den verkar hjälpa. Jag kommer på mig själv med att känna ett oerhört starkt band med honom, vi har ju ett litet underverk tillsammans. Grundligt har vi pratat oss igenom även jobbiga sanningar och händelser utan att för den skull börja gapa på varandra. Jag blir glad av att se honom och vill berätta saker för honom igen. Lite reserverad är jag allt, men det släpper. Det är bra att vi kan bo på varsitt håll så här. Det är det vi måste ha - separata domäner. Jag är helt mäktigt glad över hur bra vi har det ihop just nu. Det är som om den där distansen och det egna utrymme vi får liksom stärker oss. Det känns som om vi faktiskt kan leva sida vid sida med vår son under de här förutsättningarna. Bara vi har varsin lägenhet och det egna utrymmet så kanske det kan fortsätta så här.

Jag har verkligen saknat och längtat efter den här relationen med H. Vi har rett ut så oerhört mycket groll och missförstånd och det leder till att jag ser på honom med nya ögon. Jag vet att jag berättat mycket om H's humör och hur jobbigt det är att leva med honom när han inte mår bra, men som jag sagt tidigare så finns det en del av H som inte monstret har tillgång till och den delen av hans personlighet, det var den delen av honom som motiverade mig att behålla det barn vi tillverkat tillsammans. Det har alltid varit viktigt för mig att jag och H har en bra relation till varandra. Jag vill att Alex ska känna att hans föräldrar är eniga och jämbördiga och ett team som jobbar för honom. Han ska kunna känna sig trygg och avslappnad och att det är en naturlig sak att pappa inte bor med oss, men samtidigt känna av det så litet som möjligt. Därför är det också jävligt viktigt att vi bor nära varandra.



H's nya lägenhet ligger i ett skitmysigt hus på andra sidan centrum, har jag tur får jag lägenhet i samma krokar. Jag står ju i kö till en helt egen, det här är ju bara andrahand och man kan ju lugnt säga att läget är lite väl komplicerat med inblandade f.d gode män som inte hyser någon tillit till mig och som inte riktigt diggar att jag bor kvar i en lägenhet som påståtts ha "fixats till Henke och ingen annan". Jag trodde att han hade fixat den till OSS, då jag var gravid och vi behövde något gemensamt rätt fort när han fick tag på den, men jag orkar inte tjafsa om sånt där. Om man nu har så svårt att lita på att jag som ensamstående mamma till liten kotte, kan "klara av" ansvaret med att bo här utan att jag.. ja, river halva huset eller vad det nu är folk tror att jag är kapabel till så får det vara. Jag tänker inte truga. Allt jag begär är att jag åtminstone har tak över huvudet innan han får mig utslängd. Jag har så jävla svårt för den där misstänksamheten och den respektlöshet jag bemöter från den där individen. Han tittar på mig precis som om jag är en skurk av något slag. Han säger emot mig när jag uttrycker enkla åsikter - inte för att han har rätt, utan av ren princip, tycks det. Jag visar honom respekt och är alltid artig och väl bemötande men i gengäld får jag strama blickar, fördomar och mothugg utan anledning. Dessutom så ringer han och "luskar" med folk, och antyder saker. Han har mage att ringa och försöka pumpa min bostödjare på information trots att hon har tystnadsplikt. Jag har aldrig på något sätt varit otrevlig, ljugit eller betett mig otacksamt. Men jag vet var skon klämmer. Jag är en självständig individ av kvinnligt kön som inte är rädd att säga ifrån om jag blir behandlad orätt, jag är relativt allmänbildad och vet i regel hur saker går till och jag är inte alls mottaglig för auktoritärt, manligt härskarbeteende. Det är verkligen det värsta jag vet.

Ni märker att det blev en del i bloggen idag. Jag var jävligt duktig förra veckan och ordnade med allt från underhållsbidrag till att skriva upp oss på ny föräldragrupp. Den förra började mitt i vår separation och jag var verkligen inte alls sugen, speciellt med allt kaos kring H och diverse dramatiska missförstånd gällande en tredje inblandad part som aldrig skulle blivit inblandad från första början. Om ni ursäktar, men brudar har en förmåga att fucka upp saker och ting. När jag skriver brudar, så menar jag i regel obalanserade, smått instabila individer av kvinnligt kön, inte sällan med en ryggsäck av dåligt självförtroende och med något ständigt aktiverat filter påkopplade mellan hjärta och hjärna som möjliggör att de kan tolka saker lite som de vill beroende på hur hormonella eller dramasugna de är. Det är som om hela livet är som någon jävla intrigbaserad spelplan där de kan skutta runt med sina borderlinetendenser och sina issues med sig själva och bara vägra lyssna på andra, och sedan vänder de och vrider på allting så att folk skall tycka synd om dem, eftersom de är riktiga jävla martyrer som a-aldrig gjort nånting dumt. Självfallet är hela världen mer eller mindre "ute efter" dem, eller så är de förstås självutnämnda helgon på ett jordklot med i stort sett Bara dåliga, tarvliga människor.

Angående tramsandet i mina kommentarsfält på senare tid:

Min poäng med det här är, att av någon sjuk jävla anledning så lyckas jag alltid stöta mig med den här sortens kvinnor. Mitt kommentarsfält invaderas periodiskt av dom. Sist jag loggade in fick jag en redig salva från en sårad kvinna med alldeles för mycket fritid, som hade den goda smaken och vänligheten att upplysa mig om vilken dålig människa jag är. Vi kolliderade för över ett och ett halvt år sedan kring en rad missförstånd gällande en karl, och naturligtvis, ingen konflikt är ju dramatisk nog så en tredje brudpart var tvungen att lägga sig i med diverse skitsnack, hela historien rann ut i sanden då jag tog avstånd från personen ifråga och det var ungefär det. Allas liv gick vidare, inget slagsmål, ingen direkt kommunikation heller egentligen, mest en del munhuggande på nätet som inte ledde någonstans alls. Men tydligen så är det där jävla tramset fortfarande en källa till ångest för de här individerna och det är uppenbart att jag skall sota för en liten skitsnackskonflikt resten av mitt liv och då är det förstås viktigt att man skriver giftiga, nedsättande kommentarer i mitt kommentarsfält med jämna mellanrum så att man en gång för alla kan bevisa hur schysst och bra man SJÄLV är. Självklart! Touché liksom! Självklart, fröken. Det är mycket storsint av dig att du sätter mig på plats så här ett decennium senare, och mycket intressant att du har energi att störa dig så fruktansvärt mycket på någon du tjafsade med för nästan två år sedan, angående ett kroghångel? Vad världen behöver är lite mer borderline-kryddade intriger, eller hur? Naturligtvis måste detta ske i min blogg också, så alla verkligen blir varse om vilken vidrig, självupptagen, lömsk kvinna jag är. Skönt att jag kunde tjänstgöra som måltavla, så att du kunde pysa ut lite frustration. Till er tjänst! Men det tycks vara som så att en del av frustrationen och ilskan är en aning felriktad. Kanske skall du arbeta lite mer på den här tillitsbiten till din karl, istället för att bedriva häxjakt på nån jävla bimbo han fyllehånglade med vid ett tillfälle när ni separerat, för nästan två år sedan? Händelsen är av ringa relevans för mig, men det var inte så att jag förgrep mig på, eller tvingade mig på karlfanskapet. Initiativet till det hela togs inte av mig men jag tänker inte påbjuda att jag gjorde någon form av motstånd heller. Det var verkligen allt som hände, situationen blev tämligen spänd, märklig och obekväm och jag backade av från personen ifråga för att slippa intriger och dumsnack och kort därpå sopade jag på hans kompis med anledning av hans vidriga uppträdande.

Om man nu vill "ge igen" eller "bevisa" något i det här sammanhanget så torde det bästa alternativet vara att du ägnar tid åt att leva livet fullt ut, skratta, ha roligt, njuta av din tillvaro och skaka av dig allt sånt där. Du kan bevisa för mig att jag är en förlorare genom att själv vinna. Men att sitta och haka upp sig, bli arg, ledsen och giftig och fortsätta ackumulera en massa negativ energi på någon som du inte ens sett eller träffat sedan dess, som inte har en del i ditt liv överhuvudtaget och som du aldrig heller varit mer än ytligt bekant med under en kort period (var det en eller två månader?).. det tycker jag låter rätt surt, jobbigt och trist. Det kan väl inte ge dig så mycket mer än huvudvärk? Så seriöst. Släpp det där nu och sluta tramsa i min blogg. Vi känner inte ens varandra. Vi bor inte nära varandra. Du behöver inte ha med mig att göra överhuvudtaget. Och det är väl lite det som är poängen, för vad ska du ha det för? jag är ju en d å l i g m ä n n i s k a. Bad karma liksom. Ignorera mig och lägg energin på något som gynnar dig istället.

Nu slipper vi det här. Jag ska klä mig för en underbar promenad i solen med mitt vackra barn och sen ska jag se vad H har för sig. Helgerna är så händelselösa! Jag skulle ge en hel del för en flaska rödvin och lite sällskap av någon vän i eftermiddag. Om man råkar vara polare med undertecknad och om man råkar ha en flarra cabernet eller masi modello rosso, alt något annat rött, alkoholhaltigt skräp, tveka inte att höra av er. Jag är beredd att stå i livslång tacksamhetsskuld i gengäld. Tyvärr kan jag inte skänka er min förstfödda, men jag kan tänka mig ett utlån inom ordnade former.

Bilder: Jag & min vårfrilla x 2 (+ gratis vårleende!) samt mitt kiddo, där han sitter i sin vagn och spanar på mig när jag bloggar.

On the radio

Haha. Sara Hansson har skapat en fantastiskt söt liten serie. Säg det med en människa, och jag kan inte låta bli att tycka att den är förtvivlat rolig. Jag diggar när folk får egna ideér och gör verklighet av dem. Inkluderar det en komisk finkänslighet är det ju ännu bättre.

Gårdagen: Träffade radiojournalist och avhandlade intressanta ämnen. Han bar omkring på sin lilla utrustning med ansluten mikrofon och spelade in hela resan från hemmet till city. Begav oss till Brunos på Götgatsbacken (Det är alltid, alltid bara SoFo som gäller) och drack latte och spelade in samtal med Lottlott. Jag tror det blir en rätt bra intervju. Den kommer sändas i 3 x 5 minuter, så det blir ganska mycket prat från min sida. Har inget sändningsdatum åt er ännu, men jag lovar att meddela direkt jag vet. Programmet kommer också att vara tillgängligt på Sveriges Radio's webbsida, så man kan ladda ner och lyssna på mig om och om igen. Ta mig med en nypa salt nu, people.

Efter radiointervjun gick jag och lott runt söder och diskuterade det senaste heta ämnet. Liselott är nyförlovad med sin räv, och de tu har bestämt att knyta banden i slutet på Juli. Jag är således ansvarig för hennes möhippa. Det blir den första möhippan jag både går på och planerar, men jag är övertygad om att jag kommer att fullfölja uppgiften med bravur. Jag har mycket ideér. De berörda vänner till oss som läser det här kommer att bli kontaktade angående planeringsmöte ganska snart. I bloggen skriver jag ju ingenting, då blir det ingen överraskning.

Bröllop är verkligen ett stort ämne. Det handlar inte bara om möhippa och prästval - det handlar om festlokaler, ceremonins utförande, lämplig plats, perfekt datum, de perfekta bröllopskläderna, ringarna, matserveringen, inbjudningarna och gästlistans utformning - som är en ren mardröm. Samtidigt som man måste hålla sig inom gränser för hur många man skall invitera finns det alltid människor man måste bjuda, som så att säga följer med på köpet om man bjuder någon annan. Bjuder man ena halvan av ett par måste självfallet även partnern bjudas. Avlägsen släkt som man normalt inte träffar är precis de som SKA bjudas på sådana här tillställningar även om man träffar dem en gång om året i anslutning till släktträffar. Det är kutym att bjuda vissa personer och problem uppstår alltid när man kommer till den där "Åh nej, vafan, jag och X känner knappt varandra men det är ju Y's bästa kompis och den personen bjöd ju MIG på sitt bröllop / sin 30-årsfest förra året". Sedan har vi affärskontakterna, känsligt ämne det där. Du har chefen och arbetskamrater och folk som bjudit DIG och regeln säger ju att du då måste bjuda dem.

Jag måste erkänna att jag blir lite sugen själv. Även om jag inte är någon sucker för traditioner så är det en stor grej att gifta sig och det ligger mycket romantik i det på något sätt. Lott och räv kommer inte att följa några exakta traditioner men göra det på det sättet de trivs med och det är ju det som är det viktiga.
Förvånande nog så skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett stort bröllop om jag nu någon gång får för mig att knyta banden med någon. Rent tekniskt måste jag ju ha en potentiell man för det hela också. Det är väl det som är problemet, det finns ju fan inga schyssta karlar kvar. Alla har ju redan pojkvänner, tänkte jag säga.

Idag är jag som vanligt herre på täppan och skiter i allt och alla och lyssnar på arg jävla drum n' bass och städar hela huset.

Hur kunde du?

Samtal med H.
"Bara så du vet så har jag inte älskat dig alls på över ett halvår".
Det förklarar ju en hel del.
Hur kan man ljuga dagligen om något sådant för att sedan slå ner på en som en bomb med något sånt? Déja vú-känslor.

Henke:
Så jag har kämpat, stöttat, försvarat och slagits för någon som ändå ljugit för mig och inte känt ett jävla skvatt, i ett halvårs tid?
Vafan då för?
Varför har vi inte gjort slag i saken och separerat ordentligt då, om det nu var så att du ändå inte velat kämpa för att vår relation ska bli bra? Varför flyttade vi ens ihop igen? Varför har du propsat på att vi ska kämpa för att bli sams och dela på allting, varför har du övertygat mig gång på gång om att det kommer att ordna sig i slutändan och att det kommer att lösa sig? Vad tjänar du på att ljuga om det? Vad tjänar du på att övertyga mig för att sedan komma och slå mig till marken med en sådan nonchalans?

Jag känner mig så fruktansvärt lurad, sviken, förd bakom ljuset. Och korkad.
Jag sitter här och försvarar dig i min blogg fast du uppfört dig som du gjort. Jag sitter här och förklarar vilken underbar människa du är under skalet. Jag sitter här och gör mig till för att bibehålla en schysst relation till dig som mitt barns far. Och du ger mig ett jävla knytnävsslag i ansiktet genom att hånfullt tala om för mig att du ändå inte brytt dig ett skvatt på ett halvår. Du har suttit där och anklagat mig för att inte bry mig, gång på gång på gång har du gett mig dåligt samvete för att jag inte "visat" dig tillräckligt mycket kärlek och närhet och fan hans moster och du har förebrått mig för att jag inte litat på dig, fått svartsjukeanfall bara jag pratat med någon av motsatt kön och bedyrat hur du alltid kommer att finnas där för mig med dina äkta känslor.

Vilket veritabelt jävla skitsnack du rundsmörjt din omgivning med.
Hur fan ska jag kunna lita på människor, och hur förväntas jag kunna göra detsamma, när jag bara omger mig med lögnaktiga, känslokalla backstabbers? Och hur kunde jag göra den bedömningen att det var dig av alla jag ville skaffa barn med? hur kunde du lura mig så fruktansvärt?

Jag mår inte bra alls. Jag ska gå och krama min febriga son nu och låtsas att det här inte har hänt.

Mycket att förklara

Det här blir långt, för nu finns det mycket att förklara och berätta:

H berättade idag i ett samtal på MSN att han känner att jag målat ut honom som ett monster i mitt näst senaste blogginlägg här. H flyttade till en vän på samma ort för några dagar sedan i väntan på sin nya lägenhet. Bägge var eniga om att det är det bästa för oss att vi inte bor tillsammans och att det inte kunde vänta en månad - vi nöter och tär på varandra som det är nu, med våra egna issues på separat håll såväl som de gemensamma. Vad H menade var, att människor kan uppfatta honom som ett totalt monster utifrån det jag skrev, och han känner att det inte ger en nyanserad bild av honom. Följaktligen anser han också att det egentligen är en alldeles för privat angelägenhet för att skrivas ned i en blogg. Jag tänkte bemöta det med lite av mina egna tankar kring varför jag skrev om det här, och varför det är viktigt att prata om såna här saker, behandla dem och inte sopa saker under mattan. Och samtidigt nyansera bilden av vår separation.

För det första så tycker jag att det framgår tydligt i min text att jag betraktar H från ett större perspektiv. Jag poängterar flertalet gånger att H är en omtänksam och underbar person som är omtyckt av många. Jag beskriver den dubbelnatur som H har, som är en följd av uppväxt, familjeförhållanden, samhällets bristande insatser och felbehandling av honom. Utan att gå in på detaljer så finns det naturligtvis många tragiska incidenter som ligger till grund för de depressioner och den smärta som H utstått dagligen under i stort sett hela hans liv. Att han aldrig fått en korrekt diagnos och att samhället slussat runt honom mellan individer som inte "klarat av" eller förstått vad som varit fel, och att hans familjesituation varit direkt ohållbar redan från födseln är viktiga faktorer som helt och hållet bär ansvaret för att han idag lider så mycket som han faktiskt gör. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag faktiskt förstår varför han gör som han gör och varför det här händer. Samtidigt som jag förstår och är medveten om kedjan, orsak och verkan och hela den bagen, så går det faktiskt inte att lindra smärtan bara genom bildning i ämnet. Oavsett var det kommer ifrån så gör det mig illa. Oavsett vems fel det är att han agerar som han gör så går det ju ändå ut över mig, det är ju jag som fått höra alla de hårda orden och de höga skriken och det är jag som gråtit och förlåtit honom, gång på gång utan att det blivit någon förändring. Jag försöker inte antyda att H inte VILL förändra sitt beteende, jag poängterar bara att det faktiskt har skett och jag klarar inte av att vara ensam i det mer. Jag orkade inte gråta mig till sömns en enda gång till för att jag är så uppfylld av hopplöshet, villrådighet och smärta. Det är verkligen plågsamt att leva med en dubbelnatur, för det är ju inte den där onda sidan jag skaffade barn med, det är ju den där goa människan som mellan humörattackerna skämtar, skrattar, skojar och busar med en och som man i alla väder håller ihop mot världen med.

Alexander då?

Jag har aldrig försökt insinuera att H inte skulle älska sitt barn, för det vet jag att han gör. Jag vet också med säkerhet att H aldrig skulle göra Alexander illa eller skada honom på något sätt. Om jag hade minsta misstanke åt det hållet skulle jag inte tvekat en sekund, jag skulle tagit med mig Alex så långt bort från H som möjligt bara gick. Det är extremt viktigt för mig, och det har jag framhållit under hela min graviditet, att Alex får en nära relation till sin far. Det är något vi diskuterat i många långa nätter, och det har varit en viktig fråga för oss båda, dels eftersom jag tycker att det är viktigt jämställdhetsmässigt att barn får lika god kontakt med båda sina föräldrar och dels eftersom vi båda växt upp med delvis frånvarande fäder som grävt ned sig i arbete och burit ekonomiskt ansvar till priset av en relation som de säkerligen velat ha, men inte fått. Mina moraliska ställningstaganden gentemot de klassiska könsroller i familjesammanhang som vi alla så väl känner till är ganska starka. Jag har aldrig diggat bilden av fadern som den försörjande, ekonomiskt ansvariga leksnubben som kommer hem trött efter jobbet lagom till att käka och kolla på sporten, vars första djupare initiativ till engagemang är de lite tuffare "buslekarna" som innefattar bollsporter, brottning, jakt och nöjesparksbesök och som glider genom barnets liv som den inneslutna, lite känslomässigt svalare kontrasten till modern, som fått i stort sett hela ansvaret för barnets språkliga och känslomässiga utveckling på nån slags automatik - ja, ni fattar. Lång mening också, skitsamma.

Jag och H har varit eniga om att det inte är de rollerna vi vill ha i Alexanders liv. Ingen av oss uppskattar traditionella könsroller - bli nu inte uppjagade och lägg fokus på det är ni snälla, jag tycker att folk skall vara precis som de vill och det handlar inte om någon militant jakt på människor som beter sig på ett särskilt sätt utan mer en kamp för de människor som INTE beter sig på just det sättet. Jag tror på frihet och individualism, åsiktsfrihet och hela den grejen och både jag och H har varit eniga om att könsroller faktiskt lägger krokben även för mannen, och inte bara för kvinnan. Kvinnan som uppfattas som den vårdande, som ska plåstra om, pussa och trösta och sy ihop kläder och vara "överbeskyddande" och inte uppskatta "farliga lekar" och representera någon form av tillbakahållande av upptäckarglädje och därmed ju är liiite tråkigare än buspappan, som liksom håller i tarzan och he-man-lekarna och sparkar boll och som tycker att mamma är liite fånig som håller på och tjatar om att de ska ta med sig en extra tröja när det blir kallt. Jag och H vill inte ha det där. Vi har diskuterat många gånger hur vår relation kan komma att bli om och när vi separerar, och har hittills varit väldigt eniga om det faktum att vi ska dela på ansvaret, att vi alltid skall fatta beslut gemensamt och att vi ska hålla ihop kring alla issues gällande Alexanders fostran. H har känt rent spontant att han vill ge Alex mycket fysisk kärlek genom pussar och gos och i min värld kan du aldrig skämma bort ett barn med "för mycket" kärlek.

En relation som inte fungerar.

Men nu är vi oeniga och obalanserade. H mår väldigt dåligt och håller sig just nu borta från oss, gissningsvis för att skona oss från det beteende som följer på depressionen han har. Det leder till att jag inte får assistans och närvaro av den som är så viktig för Alex. Jag blir purken på H för att han inte kommer upp och träffar Alex som han gjort varje dag innan vi separerat och samtidigt förstår jag ju absolut varför han håller sig undan då han är medveten om att han sårat mig och han försöker att inte utsätta oss för sitt humör. Han ändrar sig ständigt kring hur han skall se på mig, ibland är han taggig mot mig och så kommer små anklagelser haglande. Små försök till provokation som jag försöker att inte besvara. En distanserad iskyla uppstår och jag blir arg och ledsen, anklagar honom för att vara oansvarig och nonchalant gentemot mig och Alex och han stolpar iväg sur och tvär. Så är alltså läget. Senare kontaktar han mig och är anklagande och menar att jag inte underlättar för honom, att jag inte ger honom "en chans", att jag är respektlös inför hans depression och oförstående mot hans tillstånd i stort. Jag är en okänslig kärring rent kort. Jag är jävig i situationen, kanske är jag det, kanske inte, jag vet inte, det känns inte som om det spelar någon roll vad jag är för jag känner mig precis lika nonchalant behandlad som han.

Om "monstret"

Jag tycker att han försöker sopa allt under mattan, han har aldrig velat prata om sina vredesutbrott eller de hemska, nedlåtande och elaka saker han sagt till mig. Hur han stått och hånfullt och bergfast talat om för mig att han förstår varför mina andra pojkvänner lämnat mig, bedragit mig eller slagit mig och att jag har mig själv att skylla för hans beteende. Att jag enbart ska hålla käften för jag är bara en pipig kärring som ber om medlidande. Att han ångrat att han träffat mig och skaffade barn med mig. Att jag är ett rent misslyckande från början till slut, född av en knarkare till morsa och hur jag kommer bli precis som hon. Att ingen ändå kommer att lyssna på mig för att jag tagit droger och ingen litar ju på en knarkare ändå, ingen kommer tro mig när jag berättar hur han är. Hur han tagit varje utväg i beräkning och hur han alltid har en spärr för alla utgångar. Nogräknad. Detaljerat planlagt. Mitt förflutna visar vilken hora jag är, hur jag inte förtjänar annat än hans förakt som jag beter mig, uppför mig. Jag kommer sluta precis som min morsa, man ser ju att jag är på väg att bli galen redan nu. Får man höra sådant här, i timmar, och bli behandlad som ett avskräde, ett äckligt kloakdjur, ibland i dagar innan han dämpar sig, bryter ihop, gråter och ber om ursäkt och lovar att söka hjälp, ber att jag inte ska lämna honom, då blir man till slut mer eller mindre galen. Man gör ALLT för att inte påverka honom så att han blir på dåligt humör, men vissa dagar är man själv så nere att det är svårt att vara till lags och vara trevlig, så i ett okänsligt ögonblick så fräser man till och stöter bort honom i en diskussion, man visar humör och en groda hoppar ur munnen och då blixtrar det till i ögonen på honom igen. Åh nej. Inte nu igen. Hur länge ska det pågå den här gången? Kommer han att nöja sig med några timmar innan han demonstrativt går och lägger sig och lämnar mig ensam i vardagsrummet med barnet (eller magen), gråtande, som den ensammaste människan i hela världen, framför datorn, och någon frågar hur det är och vad gör man vaken? Och man svarar att äh, det är lugnt, lite deppig bara. Förmodligen mest trött, du vet, mycket möten och så blablabla bortförklaring.

Men nu är det alltså över, för jag klarar inte sitta tyst och sluten mer och hoppas att han ska må bättre så att det upphör av sig själv. Jag vill så gärna stanna och vara ett stöd för den människan som gång på gång gråtit och bett om ursäkt och stöd, men jag klarar inte av att leva med hans bror Monstret. Monstret är en systematisk, nogräknad, iskall och metodisk individ som står i kraftig kontrast till den riktiga Henke. Det är som två helt skilda personer, och de som mött Henke och tillochmed LEVT med honom i flera år har inte alla sett honom. För han blir inte monstret tillsammans med auktoritetspersoner, män i stort, eller vänner av manligt kön. Flera människor än jag har sett monstret, men jag är inte den första som inte blir trodd. Och det ÄR svårt att tro. Och det här handlar inte om att utmåla honom som en ond människa för att, så att säga, försöka framställa honom i dålig dager. Jag försöker inte bli mer ovän med honom eller svartmåla honom inför främlingar. Jag försöker berätta om en sida hos den person jag har barn med, som inte är en frisk sida, som han behöver få akut hjälp för, någon måste hjälpa honom att finna ursprunget till Monstret och lösa problemen så att Monstret flyttar ut, för Monstret förtär den riktiga Henke. Han sabbar för Henkes relationer och han FÅR inte komma emellan Henkes relation till sitt barn! Nånting måste göras och jag vet inte hur jag ska stötta eller finnas där för den hjälpen när jag själv trots allt är sårad och lider av situationen som uppstått.

Den här obalansen leder till osäkerhet och velighet, och hela den här soppan påverkar naturligtvis lilla Alex. Små barn är väldigt känsliga för skiftningar och nyanser i stämningslägen och humör. Avvikande beteendemönster, om än så små, uppfattas genast. Naturligtvis utan kapacitet att kunna analysera dem och dra slutsatser, så resultatet blir oro, spänningar, nervositet och förvirring. Skitjobbigt att veta att situationen man själv är delvis ansvarig för, stressar det lilla barn som man har såna monsterinstinkter att skydda och överösa med kärlek och det är så jävla plågsamt att man inte bara kan lösa problemet och häva stressen. Så man försöker göra det bästa av läget istället - jag spenderar dagarna med att säkra mig och korven i en bubbla. Vi dansar, skrattar, sjunger, jollrar, plockar och promenerar och pysslar och äter. Jag försöker vara den bästa mamman nu, jag och mitt lilla ljus till unge och samtidigt så sitter jag här och undrar vad FAN jag ska ta mig till med den här situationen, för nu har jag gjort allt i min makt för att försöka lösa det. Jag har hjälpt honom att få remiss till en psykiater och jag har sagt att jag stöttar och finns om han behöver prata. Jag försöker samtidigt att inte låta mina sår inuti gå ut över min förmåga att hjälpa men jag är inte rätt man för jobbet, för jag klarar inte av att stötta någon som sårat MIG eftersom jag inte får stöd tillbaka. Jag är ingen supermänniska! Det här är en återvändsgrändssituation och jag blir inte klok på det.

Den stora frågan, och nuvarande stillestånd

Vad skulle ni ha gjort då? Vad skulle jag ha gjort? Har inte jag rätten att få läka genom att skriva om det jag går igenom, min enda ångestdämpande medicin? Jag har inte rätt att baktala honom eller någon annan eller förvränga sanningen, men jag måste kunna spegla det subjektivt. För det är ju det den här bloggen är för mig. Den är mitt prozac. När jag skriver och får reaktioner på mina känslor och det som sker i livet från utomstående känner jag att mina ord rättfärdigas. Jag får chansen att förklara saker ingående och ventilera ut det känsloliv jag stängt in utan att bli avbruten. Det handlar om bekräftelse. Det jag känner är normalt, andra förstår mina reaktioner. Andra har också känt så. Jag satte ord på en känsla åt någon annan.

Nu har H sagt att han vill säga upp kontakten med mig och att han minsann kommer och umgås med sin son när det passar honom, att jag är en jävla idiot eftersom jag nekade honom att ta med sig Alex imorgon när han åker till sin syster som han inte träffat på två år. Jag motiverade det så här - för det första; Alexander är inte ett utställningsobjekt eller en accessoar som man bara kan kräva tillgång till när det passar en. Han har inte kommit och gosat med honom ensam eller deltagit i vardagsbestyr på flera dagar, eller ägnat honom uppmärksamhet, men när det kommer till att "visa upp" honom och vara "stolt pappa" inför släkten så fanns tydligen ork. Det klingar illa.
För det andra så är det min son också. H behövde få träffa sin syster själv då de inte mötts på länge, vilket är helt förståeligt och naturligt. Att jag inte ska följa med är alltså logiskt. Men jag är bara inte med på att någon ska sitta och pilla med MIN son och vilja umgås med, och träffa honom, men JAG är inte med? Man får tycka att jag är en överbeskyddande mamma eller töntig hur mycket man vill, jag är lite trött på att jag ständigt får erbjudanden från familj och vänner att de "gärna kommer och hämtar" honom när jag påtalar att jag är trött. Jag behöver få ha mitt barn nära mig. Ibland har jag hjälp i hemmet av både min syster, någon av mina få vänner eller en familjemedlem, som vaktar honom i rummet bredvid så att jag får sova några timmar, i trygg vetskap om att han finns nära mig men ändå inte behöver min omedelbara tillsyn, och att jag när som helst kan titta till honom om jag skulle bli orolig. (Det är guld värt att jag har några nära som ställer upp på det viset, i mitt hem, och jag kommer att återgälda de tjänsterna en dag - med ränta!) Jag har mött på en del himlande ögon och en del "men hallå, du kan ju inte hålla på och skydda honom från ALLT och NÅNGÅNG måste du ju kunna lämna bort honom och du är ju lite VÄL överkänslig". Ja, so? Är det ditt barn? ÄR jag verkligen så överkänslig för att jag inte vill lämna bort mitt barn hur som helst och för att jag njuter av att vara nära min unge? Varför skall folk alltid hålla på och kritisera hur man sköter sitt barn enbart för att man gör något på ett sätt som inte passar eller gynnar dem?

Jag har tillexempel sagt nej när H's mor berättat att hon "bestämt" att hon skulle "låna" Alex en hel dag i sommar för att åka in till stan med barnvagnen och "låtsas att hon är morsa" och gå på Skansen med honom. Jag har också sagt nej när hon och andra upprepade gånger tjatat om att få komma och hämta alex och ta honom med sig (utan mig) för att "visa upp" för diverse släkt och vänner. Om det är någon som skall "visa upp" mitt barn, vara stolt över honom och bestämma vem han ska träffa, så är det jag och H, inte någon annan. Jag är djupt tacksam för att han har mor och farföräldrar som älskar honom och jag vill stimulera deras engagemang i honom, men man ska inte glömma bort vem som är mamman och vad som faktiskt passar sig. Och min sons liv är inte försedd med vare sig inträdesavgift eller svängdörr och är således inte vare sig turistattraktion eller någon man besöker eller "tar med sig" när det "passar" för att folk så gärna vill ditt eller datt. Andra människors viljor står och växer i skogen om jag får vara ärlig. Bjuder man över mig och alex till sig så kommer jag gärna och hälsar på när en lucka uppstår och en mammaledig kvinna har en hel del luckor. Vill man leka med och gosa med min unge har man mitt fulla stöd. Vill man gå ut en sväng med barnvagnen i området är jag inte helt omöjlig. Men om man inte är mamma Loo eller pappa Henke så går det tyvärr inte att få komma och hämta honom och ha honom ensam, för han är för liten. Vad jag skulle komma fram till är att, när jag sa att H får hälsa på hos systern utan alex, så anklagar han mig för att "använda barnet som ett vapen". Det är ju det sista jag gör! Det ÄR inte för mycket begärt att man tar hänsyn till mig som person om man ska dela ansvaret för en gemensam son.

Idag var jag och H uppskriven på föräldrakurs och H vill inte ha med mig att göra i nuläget, så jag måste ringa till BVC och klura ut hur jag ska göra nu. Jag vill inte gå dit ensam bland alla mammor och pappor och sitta där ensam med mitt barn och känna mig dum. Jag ska försöka få plats i en grupp för ensamstående mammor, om det finns någon sådan. För det är ju en sån jag är nu. En ensamstående, oviss mamma med lite trasiga kanter som inte vet ett skvatt om framtiden eller hur den kommer att se ut. Men trots allt en ensamstående, oviss, kantnaggad mamma till världens underbaraste, finaste, gladaste unge. En riktig skatt. Vilken tur ändå, att jag har den där fantastiska ungen. När han skrattar så exploderar fyrverkerier i mitt hjärta och all oro är som bortblåst. Det här grejar vi! Det vet jag ju.
Frågan är bara hur det kommer att gå till.
Fan vad långt det blev, men jag har mycket tankar som snurrar i huvudet och enda sättet för mig att bringa ordning i ett kaos är att sortera dem och klä dem i ord.
Förstår ni vad jag försöker säga?