Visar inlägg med etikett ¤. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ¤. Visa alla inlägg

måndag, november 16

28 November och minnet av ¤.

Den 28 November 2009, snart med andra ord, var det fyra år sedan. Fyra år sedan jag först träffade en viss person. Ett år senare förlorade jag densamma person.
Jag pratar förstås om the infamous ¤. Ni som var med och läste på den tiden vet att det var en besinningslös historia, förvirrande för alla parter. Men jag mötte min själsfrände då. Där, i en flipperhall på söder. Inte sedan dess har jag mött någon som ens liknar denna symbol till person.

Fyra år.
Wow.
Är vi ens samma människor fortfarande?
Jag skulle vilja ringa upp den här människan och säga "hej, du vet, det är jag, Loo Lönndörr! Minns du vad du sa? Minns du mig? Jo, det vet jag att du gör. Jag har fått en son, han är bedårande. Ja, jag vet, det har du också. Underbart, han måste vara söt. Är han lik dig? Mm, nä, jag har ju egen lya nu du vet, den är rätt fin. Lite ostädad at the moment, men du vet.. Jovisst, jag har haft sjuhelvetes tre år utan dig, det kan du ge dig fan på! Ska vi fika? Jag kan berätta om allt som hänt!"
Men det går inte. Av skäl jag inte kan gå in på, så kan jag inte ringa den här mannen och säga saker. Jag har inte tillträde till hans liv längre, så är det. Det har jag accepterat, gömt undan, försökt glömma under många år. Men jag har aldrig glömt honom. Aldrig någonsin. Inte en vecka har passerat utan att jag tänkt på honom. Inte en dag har gått utan att någonting jag passerat påmint mig om honom. Med risk för att låta som en crazy stalker person som jag själv skulle backa undan ifrån och ifrågasätta vettet på, så måste jag säga det; Jag saknar honom än. Så ofta jag passerat människor och trott att det varit han. Så många gånger jag sett honom i andra och tyckt om dem för vem de påmint mig om. Vissa människor glömmer man bara aldrig. Man bär med sig dem resten av livet. Och ¤ är en av dem. Han var en av de människorna jag trodde mig vara menad för. Men så var det inte, hans livsväg var en annan. Jag fick acceptera det, det tog lång tid för mig att acceptera det. Ett år räckte inte, så mycket vet jag. Jag har hållt tyst i bloggen så länge om honom, för jag har inte velat att han skulle tro att jag.. ja, ni vet. Man vill ju vara stark, gå vidare, visa hur kul man har det i livet utan den personen. Man vill ju vara så fruktansvärt ball och häftig och liksom "äh! jag skiter väl i dig!". Men innerst inne bultar hjärtat för en människa man inte kan förmå sig till att glömma. Jag lovade honom att inte skriva mer om honom, och visst har jag förälskat mig, haft roligt, fått barn till och med - men den människan skrev en mening på mitt hjärta med sitt egna personliga, osynliga bläck som bara han kan radera och som bara jag kan läsa, och det låter patetiskt, men med detta fyraårsjubileum comin' up så blir jag sentimental. Jag har ljugit om hans betydelse i mitt liv så många gånger, för så många människor, eftersom jag vetat om att den svartsjuka jag skulle sätta igång om jag talade sanning skulle krossa dem. Det är patetiskt, romantiskt och.. patetiskt, på en och samma gång. Hur glömmer man den oglömbara?

Och den 28 November för fyra år sedan förändrade den här människan mitt liv. För alltid. Jag önskar att den här personen fortfarande fanns i mitt liv, men man kan ju bara drömma, för han finns inte där och han kommer kanske aldrig tillbaka dit heller. Kanske får vi en inblick längre fram, det har jag alltid velat tro och hoppas. Att det finns en tid för oss också. Men det är ingenting jag hängt upp livet på, för så kan man inte leva. Det vi hade, det har jag aldrig haft med någon annan. Det var tamejfan magi. Det slutade i katastrof, men det var magi. Det var ypperligt. Det var fantastiskt. Det var kärlek. På riktigt. Vad man än försöker efterkonstruera, hur man än vill uttrycka det. Det var nånting där som inte fanns nån annanstans.

"Lönnroth Versus Lönndörr - Det hela slutar i en narnisk garderob!"
Jag minns allt. Alla dessa minnen.
Och ibland, när mörkret försöker ta sig in som ikväll, då lever jag på dem. Som godis.

torsdag, september 3

Kärlek



Idag vaknade jag och hade den här låten i huvudet.

Och den låten tillhör en historia som berättas i sin helhet någon annanstans, i en annan tid. Men jag kan berätta så mycket som så, att den handlade förstås om den beryktade ¤. Han skickade mig låttexter istället för text, ytterst sällan hände det men då han gjorde så, så visste man att han saknade ord för sin smärta. Jag letade upp låten och satt med tårarna rinnande, för det som inte ville ske, för det jag satt och förlorade genom mina välformade händer.
För mig, så har kärleken alltid varit större än allt. Jag har tappat kontrollen fler gånger än jag kan räkna tack vare ett rusande hjärta. Men jag har bara tappat kontrollen på allvar, tre gånger i mitt liv, tack vare ett hjärta som slagit oavbrutna dubbelslag. Skillnaden mellan förälskelse och kärlek. I ¤'s fall var det dubbelslag och trots att det var så länge sedan jag var där, så känner jag det när jag skriver. Så är det med alla mina tre big ones. Ingen är glömd av dem, tro inte det. Det var bara tre som höll sig kvar och som aldrig kommer att ta sig ut ur mig. För att de gav något tillbaka, för att jag inte var den enda som gav.

Många tror att kärleken är sån, att de bara behöver hitta någon de uppskattar och sen köra på som vanligt. De tror att allt går av sig själv, att man inte behöver tala om det där som smärtar inuti, det som gör en glad. De glömmer att ge.
Den andra tröttnar och sedan står de där, oförmögna till kommunikation, med ett trasigt förhållande och en smärtsam separation. De förstår inte hur det kunde bli så fel. Men det vet jag. De missade eller glömde av att tala med varandra. De glömde berätta. De glömde stanna upp och känna efter.

Vi är så stressade, vi människor. Den allt ökande farten, den som har mest när han dör vinner. Karriär och ett vackert hus. Inget av det där tar vi med oss när vi lämnar jordelivet. Det enda själen kan ta med sig, är kärlek. Och där står du, och missar hjärtats fröjd. Jag har älskat, kanske har jag ibland kastat mig handlöst ut, utan livboj. Kanske har jag skadat mig själv i fallet. Kanske har jag sårat och blivit sårad. Kanske har jag saknat och tappat vettet, men jag har aldrig tvekat. Och när alexander kom in i mitt liv, då fattade jag på allvar vad kärlek är. De tre gav mig en försmak av riktigt handlös kärlek, men alexander bekräftade alla misstankar. För han, han är ändlös och enorm, stor och vacker kärlek.

Och min låttext då? Som beskriver vad jag känner just nu? Såklart, den här säger det;

I am naked
I have nothing left
My bones are picked clean
And riddled with regrets
Nothing can touch me
I've nothing left to take
For I am naked
But I can never break

Bombarded by brutal events
Like the rays of a sun
Knocked to my knees
By the waves that continued to come
Each time I rise to my feet
I am knocked to the ground
But I am an element
Nothing can break me down

Assemblage 23 - Naked

lördag, mars 31

Forgiven, not forgotten

Så, eftersom jag i nuläget inte har mycket mer för mig än att blogga, äta överbliven pasta och sukta efter spriten i skåpet, så satt jag och tittade igenom gamla bloggar, ända från begynnelsen av den här bloggen faktiskt. Jag satt och gick igenom hela jävla början, från när Mormor levde tills alldeles nu, och förbluffades över hur mycket saker jag gått igenom sedan dess. Jag läste om perioden när jag och ¤ var bästisar, jag läste om skolan och alla människor jag mött och alla fester jag gått igenom och alla sjuka kommentarer vi kläckt på alla efterfester. Jag läste om actionladdade eftermiddagar på Lundagatan, en ständig längtan till något jag inte finner fäste på, och så förstås den gäckande kärleken som ständigt jagar mig i hasorna. Och samtidigt sitter jag och diskuterar den kommande festivalsommaren med MA, som känner sig sugen på att följa med. Och med tanke på hur billiga SJ-biljetterna är just nu (man kan komma T/R på under 250 kronor med X2000 om man bokar nu) så finns det en viss chans att jag åker ändå. Trots den kassa ekonomin (men när har man INTE kass ekonomi?) och trots att jag egentligen borde spendera sommaren med att jobba, så jag kommer någonvart.

Det suger i festivalmagen vill jag lova. Jag som trodde jag var för gammal för festivaler minns plötsligen sommaren 2003, då jag åkte med mitt tossiga ex och vänner. Faithless spelade, jag minns att det var en överraskande fantastisk spelning, Maxi jazz är lysande på scen. En sådan liten man, sådana stora ord. Kraftwerk spelade också, men då hängde jag på presscampingen och drack gratis kaffe, det var inte så sabla hypat i min värld. Hade redan sett Karl Bartos några år tidigare och det var en besvikelse. Killen som räknas som the father of electronic music, gjorde en mycket hastig spelning på Klubben -2000. i samband med sin singel "15 minutes of fame". Han kom, han spelade sina jävla hits, och stack, efter mindre än en timme. Finns det något jag avskyr mer än hypade rockband från småstäder runt om i Sverige så är det band som inte ger sin publik det dom vill ha. När Mr.Bartos efter sitt knapptimmesset blev inropad, kom han ut och sade på bruten engelska "Sorry people, we have to catch a plane, thanks for comin' - bye". Slurp sade det, så var min respekt för the godfather of elecronic music down the drain.
Jag har sett i stort sett alla mina favoriter live. VNV Nation, Wolfsheim, Covenant, Skinny puppy, Assemblage 23, för att inte tala om alla DJ:s och stora mästare inom den elektroniska scenen som spelat runtom på klubbarna. Men infected mushroom har jag lyckats missa, och de är egentligen ganska ensamma kvar bland "bands to see" så jag antar att det får bli det som avgör det hela. Okej, jag åker väl då. Rackarns skit, kärringen blir tvungen att åka till LerVika. Vad blir det nu? Fjärde gången? Femte? fan, jag har tappat räkningen på alla band jag sett och alla ställen jag besökt.

"And it's been awhile
Since I could hold my head up high
And it's been awhile
Since I first saw you
And it's been awhile
Since I could stand on my own two feet again
And it's been awhile
Since I could call you
And everything I can't remember
As fucked up as it all may seem
The consequences that I've rendered
I've stretched myself beyond my means
And it's been awhile
Since I can say that I wasn't addicted
And it's been awhile
Since I can say I love myself as well
And it's been awhile
Since I've gone and fucked things up just like I always do
And it's been awhile
But all that shit seems to disappear when I'm with you"

Sådana här dagar saknar jag verkligen mina gamla bästisar, för om de vore här nu så skulle vi sitta och planera tillsammans, hur vi skulle åka och vad fan vi skulle ha på oss. Och jag och Dan skulle måla en flagga tillsammans och jag och ¤ skulle sitta och fnittra i ett hörn och jag och Lott skulle planera outfits och jag och bror skulle ha långa ordlekar kring flaggan som jag och Dan målade. Och jag och Dan skulle röka mängder av cigaretter och ¤ skulle kasta ur sig en massa drypande kommentarer. Precis så som det ska vara. Precis så som jag vill ha det.


Sugababes - Push the button (DJ Prom mix) och H sover fortfarande.
So i guess this evenin' is up to me?Varde kväll, och varde vin. Och så vart det kväll, och så vart det vin.
Nu jävlar super jag ner mig.
Ring om ni vill joina.

Bild: Golden oldie - Ouch! Love hurts.

torsdag, mars 1

Sammanbrottets brytpunkt

En gång. en enda gång. det blir ju alltid så. en sista. För att på något sätt markera. För att man är desperat. Fast relationen är död. Trots allt detta, så finns det alltid, alltid en sista gång.

Man vet det när man är där. Kluvet kämpar maggropen med känslan att älska beröringen samtidigt som förnuftet skriker åt en att distansera sig, fattar du inte? Det betyder ingenting längre, du kan smeka honom och låta honom vara inne i dig på det där sättet som du släppte in honom under den tiden då du förälskade dig. När du verkligen lät honom komma ända in. Hela vägen in. Och du såg honom i ögonen medan han rörde sig inuti dig och du vågade, fast du inte riktigt vetat om du skulle våga. Du kände varje centimeter av honom under den tiden. Du trodde på honom, han var ny. Han var inte en i mängden. Han stod där i ditt kök med den blåaste blick du sett och du undrade hur fan man bär sig åt för att behålla något så fint. Dina funderingar var lönlösa, för han, precis som så många innan honom, klarade inte av allt det du är. Och du vet. Du vet att det är hos dig felet ligger, för när du älskar så gör du det med en sådan intensitet. Du lever livet med samma intensitet och han vet det och även det egna förnuftet förstår, att inte många orkar det i längden.

Men det gör inte mindre ont att höra hans ord, att höra hur den varma rösten förbyts i känslokyla. Du sitter på en perrong någonstans i stockholm och gråter öppet med telefonen i handen och du önskar att det fanns något du kunde säga, göra, vad som helst, för att få höra den rösten mjukna igen. Du stapplar mot föräldrahemmet och faller ihop innanför dörren och mamman, mamman som vill så gärna förstå sin dotter fastän hon sällan gör det, hon undrar vad det är och snälla Loan tala med mig."Jag..mamma...hur fan blev jag så här? Varför förlorar jag allt jag älskar?" vrålar du, självömkande på mammas golv och hon och hennes sambo reser dig upp och lindar ditt trasiga knä och håller om dig och gråten tar inte slut. Och du kan i det läget inte identifiera om det är separationen i sig eller om det är sättet det sker på som skär som mest, men det spelar ingen roll. Du orsakade det här. Du hade en chans men du tog den inte. Du ser paralleller till andra relationer men kan inte se felen, kan bara se att du älskat och ibland inte tänkt innan du handlat. Och hjärtat brister liksom inte med en gång, det vet man ju. Det är en långsam process under dagar och veckor där sprickor tär och tar itu, du blöder när du minst anar det. Ingenting gör mer ont.


Och alla låtar som någonsin representerat ett brustet hjärta och självömkan finns i din stereo. Du faller samman till textraderna som åtminstone då, åtminstone då så var de sanna. Och det spelar ingen roll hur mycket som var dåligt för du kan bara minnas hur han rörde sig inuti dig och det sliter dig i miljarder bitar. Du älskade att älska med honom för du var så fri, enkel, naken, bekväm. Skämsel eller blygsel existerade inte. Du satt med benen på varsin sida om hans höfter och kände hur ni var en pusselbit och det minnet, det minnet är som ett jävla spöke som förföljer dig.



"You make this all go away


you make this all go away


i just want something


something i can never have"



Och kanske var det inte meningen att det skulle vara ni. Men hur kunde det då komma sig att det kändes så bra när han låg där bredvid dig, och hindrade mardrömmarna från att komma? Hur kommer det sig att du betraktade honom i smyg när han sov och varför gör det då så fruktansvärt jävla ONT? Om det inte fanns mening, varför var vi ens där, någonsin?Och den förbaskade låten.. Jag bara undrar var meningen fanns i att bli koalition om jag ändå bara skulle förlora. IGEN.



"Goin ' nowhere


goin' nowhere..


hide my head i wanna drown my sorrow


no tomorrow


no tomorrow.."



Separationer är det värsta jag vet. Sedan min mor övergav mig vid ett års ålder samtidigt som min far bara inte fanns, satt jag ensam i rummet hos mormor och undrade vad jag hade gjort för fel för att de inte ville ha mig,och vid varje separation kommer allt det tillbaka. Ihopkrupen sitter jag och anklagar mig själv för vad jag kan ha gjort och ställt till med. Förståndet är borta och allt som är kvar är bara gråt. Som när ¤ försvann. Tårarna tog aldrig slut, men de syntes aldrig. Jag gick igenom dag efter dag, nämnde inte sorgen och saknaden i bloggen, spelade stark, sa "tack, det är lika bra det som skedde" när folk frågade. Men i hjärtat skrek det var gång jag var i närheten av hans bostad eller arbete. Varför gick du bara? Jag ville vara din vän. Jag ville ge. Vad gjorde jag för fel? Men inget svar får jag. Tystnaden ekar mellan väggarna som ett eko i badrummet och jag sänker huvudet och sväljer sorgen.

För det har jag lärt mig. Stäng in bara. Låt musiken trösta. Skriv lite. Försök ät så du överlever. Den här veckan har jag tappat fyra kilo. Jag blir peppad, tänker att bara jag förbättrar mig så kommer lyckan. Allt jag gör gällande människor blir fel.Och S går. Ingen respekt för en knarkare som tar ett återfall i desperation. Varför skulle han ha det? Men han visste ju från början. Jag ljög aldrig. Hade jag bara ljugit hade jag behållt det. Fyfan vilka idiotiska jävla regler. Då hade jag haft hans respekt. Jag hade kunnat låtsas som ingenting och dolt det men jag SA SANNINGEN DIREKT.

..och tydligen var det alltså fel.





Men. Det finns naturligtvis ett men i allt detta.


För jag har någon som ställer upp med bostad, stöd och närvaro. Jag ska ordna ett nytt arbete. Komma på fötter. Och jag kommer att avskärma mig från många av er som känt mig under åren. Tack vare det faktum, att jag måste spara all energi jag har nu. För jag ska bli mer än detta. Har inget att ge er.



Och det är fan i mig om jag ska sitta katatonisk och glo och försaka chanser för en kris. Sure, det var mycket på en gång, men vadå, vafan har jag att välja på? Antingen lever man eller så dör man. Jag väljer att leva.



Fram tills dess är playlisten som följer:



Gary Jules feat Michael Andrews - Mad world


Massive attack - Live with me


Sara McLachlan - Angel


Placebo - My sweet prince


Paradise Lost - Disappear


Candlemass - Dustflow


Counting crows -colorblind


VNV Nation:


- Joy


- Beloved


- Endless skies


- Dark angel


Assemblage 23 - Cocoon


Röyksopp - Sparks





Jag har C och V. De accepterar mig för den jag är och försöker inte mästra. Hjärtesorg är triviala saker egentligen. Långsamt läker jag från separationerna av de fyra jag verkligen behövde. V kom hit ikväll och kramade mej hårt och sa att fan heller, hon ska aldrig gå. Hon är det stöd jag behöver, och jag bad inte ens om det. C är bara här. Imorgon hämtar vi hit alla saker. Då är jag flyttad.


Tack, V och C.


Tack. På riktigt.








Jag har skrivit en massa suspekta brev i min anteckningsbok. [Han] kanske får läsa dom en dag. Och från och med nu, så måste jag rikta in mig på målet:





-en egen lägenhet


-ett FAST arbete


-en chihuahua








..kärleken då? Den vågar jag inte tala om...än.


Börjar fatta nu varför min blogg har läsare fortfarande. Det händer ju fan alltid nånting. Knappast självvalt. Men kan ni tänka er att jag efter all skit ändå är (någorlunda) sane. Ja, om man jämför med folk som inte är det, alltså.





bild från http://www.pixelgirlpresents.com

söndag, februari 18

Something i can never have

Okej så jag gjorde det där smarta ni vet. Jag ringde Stefan. Eftersom jag saknar honom som det fuckup jag är. Och jag försöker få honom att säga att han åtminstone saknar mig litegranna och ni vet, man kryper, för man är desperat och vill ha nån form av bekräftelse. Egentligen undrar jag om jag projicerar. Jag gjorde också det dummaste man kan göra, när jag gråtande kände att fan vad ensam jag är. Jag ringde ¤, Som jag lovat att inte kontakta för han har sitt liv, sin fru, blabla., men han är MIN BÄSTA VÄN OCH JAG HEHÖVER HONOM NU. Så här var samtalet:

"Hej"
"Men HEJ!"
"Du.."
"Vem är det?"
"Hör du inte vem det är?"
Tystnad
"Lyssna martin. Snälla lägg inte på. Snälla lyssna. Snälla. Är du upptagen?"
"Ja"
"Kan du berätta när du inte kommer vara det för jag behöver få prata med dig. Jag BER dig"
"Aldrig mer"
(Klick)

Stefan. När du läser det här..jag ska inte försöka ringa och förklara mer. För det är uppenbart att det som jag trodde att vi hade, det jag var så lycklig över att ha, det kanske inte fanns hos dig fast du sa det. Din tystnad förtär mig. Du säger att det inte finns mer att säga. Faktum är, att det är just det som det gör. Men jag ger dig kanske inte det du behöver. Jag kanske inte var nog. Nånsin. FAN varför bloggar jag sönder det här? Varför ger jag mig inte? Det är över, get over it då, Loo, din jävla hynda.

Är hemma hos K. Han och jag har pratat om män, vapen och läsk. Kombinationen måhända inte låter sexig, men så är vi ju alldeles för nyktra också.

Stefan, förlåt för alla samtal men de var försök att få dig att förstå vilket glädjeämne du varit.
Förlåt.
Jag ber er alla om förlåtelse för att jag är ett sånt fuckup.
det är dagar som dessa som jag längtar efter ett återfall. en nål under min hud, befrielse. Att få icke-existera.

och inatt möter jag mannen med de små, små behållarna som kan lyfta detta hjärta ur sin sorg. Det var tack vare återfallet som jag miste stefan, och han har ju sagt nu att det inte blir mer mellan oss. Så varför försöka bli en bra människa för att försöka få tillbaka något, som jag ändå vet att jag aldrig kommer få igen? Ja, jag tog heroin igen stefan, jag erkände det direkt och jag berättade varför. Ja stefan, jag har ingen karaktär. Ja, jag har ONT, ONT, ONT. Inte bara på grund av dig. Och jag kommer göra det igen, och det är inget hot för att få dig åter. Jag deklarerar nu att jag ger upp. Fattar du? Jag ger upp på kärleken, på ondskan. JAG ÄR ARG, JAG ÄR FÖRBANNAD, JAG KAN INTE ARBETA OCH SKRIVA DEN SATANS TEXTEN SOM SKA GE MIG PENGAR ATT ÖVERLEVA, JAG ÄR I FUCKIN BITAR OCH DET ENDA DU GER MIG I TELEFONEN ÄR:
"ja..vi hörs så får vi se"
Jag sa till dig stefan; att vidröra dig är bättre än heroin. DU är bättre än heroin. Och det var du. Du finns inte intill mig. Jag kan inte betala dig för att hålla om mig. Men för femhundra kronor omsluts jag. Och det är en billig ersättning.

Det skvallras om mig och min oansvarighet. Jävla pundare. Oansvariga fitta. Klarar ingenting. När ska hon bli vuxen? NI har rätt. Ni har alla rätt. Fattar ni? Men jag ska gå på intervjun och glänsa och få det där feta jobbet i gamla stan och visitkort och så ska jag köpa min jävla lägenhet och en chihuahua och låsa in mig där och aldrig i helvete mer kommer någon in i mitt hjärta.


och den enda låten på repeat jag gråter till.och den deklarerar sanningen:

"I still recall the taste of my tears.
Echoing your voice just like the ringing in my ears.
My favorite dreams of you still wash ashore.
Scraping through my head till I dont want to sleep anymore.

Come on tell me.
Make this all go away.
You make this all go away.
Im down to just one thing.
And Im starting to scare myself.
Make this all go away.
You make this all go away.

I just want something.
I just want something I can never have

You always were the one to show me how
Back then I couldnt do the things that I can do now.
This is slowly take me apart.
Grey would be the color if I had a heart.
I just want something I can never have.
In this place it seems like such a same.
Though it all looks different now,
I know its still the same
Everywhere I look youre all I see.
Just a fading fucking reminder of who I used to be.

Come on tell me.
Make this all go away.
You make this all go away.
Im down to just one thing.
And Im starting to scare myself.
Make this all go away.
You make this all go way.

I just want something.
I just want something I can never have
I just want something I can never have
Think I know what you meant.
That night on my bed.
Still picking at this scab
I wish you were dead.
You sweet and perry ellis.
Just stains on my sheets."

Nine inch nails - something i can never have


söndag, februari 11

in your lovin' arms

Det finns en egenhet i var människa som helt enkelt inte går att ersätta med någonting annat,det finns ingenting som kan bota en saknad efter något eller någon som bara försvunnit.
Du lärde mig. Du visade mig.
De senaste dygnen har verkligen varit rent kaos. Jag har förstört så mycket omkring mig. Det rena kaoset. Och det enda jag kan säga är egentligen förlåt.

Det jag fick lära mig att göra när jag va liten var att hålla tyct och vara söt. Och visst fan kan jag det än. jag kan stå däår med klubban i munnen och se ut som en hjälplös hynda som bara behöver omvårdnad och smisk,men där tar du fel,
Jag är pissed off right now, allt jag gjort den senaste tiden har blivit fel och det vet jag inte hur jag ska lösa. Jag försöker att verkligen få saker att fungera, men saker och ting tar över.

"Inside your arms im burning.."

¤. jag behöver dig. Jag behöver dig verkligen just nu. Jag håller på att trilla över kanten. Du behöver inte göra något för mig, bara vara där med din lugnande röst i fem minuter.
Please.
Jag ber sig.

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow
And I find it kinda funnyI find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever hadI find it hard to tell you
I find it hard to take'

in your lovin' arms

Det finns en egenhet i var människa som helt enkelt inte går att ersätta med någonting annat,det finns ingenting som kan bota en saknad efter något eller någon som bara försvunnit.
Du lärde mig. Du visade mig.
De senaste dygnen har verkligen varit rent kaos. Jag har förstört så mycket omkring mig. Det rena kaoset. Och det enda jag kan säga är egentligen förlåt.

Det jag fick lära mig att göra när jag va liten var att hålla tyct och vara söt. Och visst fan kan jag det än. jag kan stå däår med klubban i munnen och se ut som en hjälplös hynda som bara behöver omvårdnad och smisk,men där tar du fel,
Jag är pissed off right now, allt jag gjort den senaste tiden har blivit fel och det vet jag inte hur jag ska lösa. Jag försöker att verkligen få saker att fungera, men saker och ting tar över.

"Inside your arms im burning.."

¤. jag behöver dig. Jag behöver dig verkligen just nu. Jag håller på att trilla över kanten. Du behöver inte göra något för mig, bara vara där med din lugnande röst i fem minuter.
Please.
Jag ber sig.

All around me are familiar faces
Worn out places, worn out faces
Bright and early for their daily races
Going nowhere, going nowhere
Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I want to drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow
And I find it kinda funnyI find it kinda sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever hadI find it hard to tell you
I find it hard to take'

fredag, februari 2

Filmkvällar & känslorelaterat dravel

Alltså, det går en epidemi som jag skulle vilja uppmärksamma. Den här epidemin är så otroligt utbredd bland alla kak-ätande, hemmaförslappade par och bekanta, och det är inte bara i mina kretsar, det är överallt. Det är något så demoraliserat slöfött, ett socialt antimedel, något som dessutom anses vara kulturellt finlir i även de schysstare salongerna. Och jag kan inte med det. Jag talar naturligtvis om de så kallade "Filmkvällarna".


Detta är något som jag med jämna mellanrum blir inbjuden till, och det är inte så sällan som ett par står för fiolerna kring detta alkoholbefriade arrangemang. Vad jag förstår så är upplägget som följer: En bunt kamrater, inte sällan en blandning av jämna par, samlas kring någons widescreen med supersurroundanläggning. Man har alkoholfria drycker och en större mängd filmvänligt tilltugg. Om kvinnan i parkonstellationen har lite värdinnetakter i sig så har hon garanterat blandat in grönsaksstavar med dipp och det förhåller sig också en osynlig regel för gästerna att medtaga en eller annan godsak som man gemensamt kan inmundiga. Sedan kommer vi då till själva filmen. Nu är det ingenting jag dillar särskilt mycket om i min blogg, men ja, jag intresserar mig för bra film, jag har sett en del bra film och jag uppskattar en hel del rullar, även om jag inte får något drogat i blicken så fort Matrix eller Kill Bill kommer på tal så har jag också en del koll på film och vilka som gjort vad.

Jag har sett de där filmerna man "ska" se, och jag har lite kunskap kring vilka regissörer som tilltalar mig, men låt säga att jag tänker själv och inte låter mig bli uppkåtad bara för att det är överlägsna specialeffekter och en övermedelutmanande handling. Och det här med film är ju såpass viktigt rent kulturellt att det till och med finns universitetskurser som berör det hela. Varför man vill sitta och kvasianalysera en massa kulturstämplade rullar tillsammans med andra kvasityper går förstås över mitt huvud, men sure thing. Nu kommer vi till själva gnället i den här posten. Vad fan ska dessa jävla filmkvällar vara bra för?

För nu är det så här, att jag har ADHD. Det är förvisso så att jag gått i kognitiv beteendeterapi och lärt mig handskas med en hel del av mina svårigheter. Jag har heller ingen grav ADHD i den meningen att jag ständigt vispar runt med fötter och händer och jag kan sitta fint som en duktig flicka i fem minuter om jag bara vill. Men i min värld så är filmkvällar en motsvarighet till ren tortyr. Jag förstår inte varför man måste samlas, en hel bunt par, i ett nersläckt rum, tysta som möss, med en massa läsk och knaprigt mumsmums, för att hålla käften i två timmar eller mer. Än värre är det med dessa "race" - modell "nu ska vi se alla sagan om ringen-filmerna, låt oss ha ett helg-race!"
Varje gång jag blivit inbjuden till en sådan här tillställning har jag fått obehagliga spontanbilder i huvudet. Jag föreställer mig hur jag börjar gå emot precis alla lagar och principer om hur man ska uppföra sig. För det första skulle jag ta med mig alkohol fastän ingen annan gjorde det. Sedan skulle jag bli röksugen fem minuter in i filmen. Sedan skulle jag komma på massor av saker jag ville prata om, för här sitter ju mina vänner, och då vill jag ju snacka om grejer, inte stirra på någon flimrig skärm. Jag kan inte ens titta på TV i fem minuter då någon annan är i rummet, för jag börjar automatiskt att prata om saker, eller pingla runt och fixa med saker. Dessutom tycker jag inte om att höra automatvapenknatter i surroundsound. Det är när jag är själv som jag sätter mig ner och ser på en film, inte bland folk. Jag är en smygtittare, om man nu kan se det så. Jag vet att jag alltid ska vara vrång och gnälla om sånt här men jag kan verkligen inte hejda mig, för jag retar mig så vansinnigt.

Så med anledning av detta så tackar jag alltid nej. Just därför att jag inte fixar den sortens "sociala" events. Jag klarar inte av att sitta still och följa regler i två timmar eller mer. Enda gången jag klarar att sitta och stirra på en skärm är de tolv till sexton timmar jag spenderar vid datorn om vardagarna, och då är det liksom på mina villkor. Jag multitaskar i egen hastighet; jag bloggar, jag redigerar, jag fifflar med Winamp och Photoshop och sorterar saker och filar på applets och annat trams. Jag kodar, har en sju-åtta flikar öppna i Mozilla, är online på trefyra communities, läser andra bloggar, läser dagstidningar och håller mig uppdaterad på IDG ' s säkerhetssektion. Jag gör så jävla mycket saker att alla mina sinnen kan hållas stimulerade, och samtidigt har jag messenger uppe med ett antal bekanta påloggade vilka jag håller mig ajour med kring vissa saker. Men att sitta i en soffa med min karl tillsammans med andra par, och andlöst betrakta när Gollum smider ränker i en mörk grotta, oavsett hur jävla bra plasmaskärm det handlar om, oavsett det hyperdyra surroundsoundet, oavsett vilken breath-taking jävla film det är, så är inte det socialt i min värld. Det gör mig nervös. Jag vet inte hur man uppför sig på filmkvällar och jag förstår heller inte idén med att det tycks vara en par-pryl heller.

För, jag har nog alltid varit lite udda när det gäller förhållanden, (tydligen!) men jag har aldrig, aldrig upphört mitt sociala liv för en karl. Jag har heller aldrig förstått grejen med att andra par helt plötsligt visar ett nyvunnet intresse för ens person och inbjuder en till "par-träffar" heller, det kommer vi till lite senare. Därför har jag också skaffat mig just karlar som är lika sociala och förtjusta i umgänge och "när det händer saker" som jag. Visst kan jag ligga i soffan och gosa in mig någon dag i veckan och känna att fan vad soft, här ligger vi och myser, men det är inåt helvetes svårt för mig att bli en slöfet soffpotatis som stänger av allt det roliga bara för att jag skaffat mig någon att ligga med mer eller mindre regelbundet. För det är just vad förhållanden går ut på. Man har sex med en och samma och man har lite hemlisar ihop och man har en liten bubbla av kärlek tillsammans som man kan krypa in i när man känner sig liten. Men det är inte slutet på allt kul för det, det KAN inte vara slutet på allt kul. Som bekantingen jag berättade om, som bara försvann för att poppa upp som gubben i lådan för att visa bilder på sin unge. Hörrudu kisen, jag har en bild DU kan få istället. Här är jag med mina vänner ute och röjer. Här är jag på stan och shoppar. Här är jag framför min dator, i full färd med att koda. Här är jag och alla mina intressen - intressen du har försakat för att helt gå upp i en annan människa. Kul att du har en unge att jaga hela dagarna, men vet du vad? Jag är fortfarande min egen. Jag prioriterar fortfarande mitt sociala liv, mina intressen och min musik. Och vet du vad? I min värld går det alldeles utmärkt att kombinera detta med den så kallade kärleken.

Apropå parmiddagar, parumgänge och parträffar. Jag har bara en sak att säga: QUE?! Jaha, okej, jag fattar: Om man som singel plötsligen skaffar sig något som på papperet kan uttryckas som ett förhållande, då blir man "ofarlig". Hur farlig man var innan förtäljer inte historien, men skitsamma. Och då är det ju så himla bekvämt att attendera sociala tilltuggsevents i någon våning med en massa andra "ofarliga" jämna par. Jämna par som inte sällan tycker om att tvätta sina byk och bli smått osams offentligt, ha små svartsjukedraman och bli onyktra och gräla i trappuppgångar. I see. Det är alltså dit man är förpassad. Jag har hört mig för lite angående dessa parmiddagar, och räv berättade att det i trettionånting-kretsar handlar väldigt mycket om att skryta inför varandra. "Titta vad jag har" och lite sånt. Även han och lott har en naturlig aversion gentemot dessa pardejter och det tackar jag för.

Så, nu när jag är femtio procent av ett par (vilket fortfarande är aningen oklart om vi är. Stefan mumlar ohörbara saker ibland kring det hela, men har deklarerat att han a) blivit svartsjuk vid ett tillfälle och b) att han iallafall inte räknar sig som singel (men...?) och vi får aldrig reda i saken.) Jag är inte nojig kring etiketter (eller är det just det jag är?) men det blir en aning förvirrande emellanåt. Eftersom det också finns en hel del reservationer kring vår relation och det faktum att ingen av oss, uppenbarligen, tekniskt sett är beredd att ha ett sådant, med anledning av respektive separationer (vet iofs inte om min f.d relation egentligen kan sägas att det utmynnades i en "separation" då vi aldrig hade ihop det, men som sagt, jag och ¤ - det är en completely different story) och annat trams, så finns det som sagt en hel del issues att gräla om, om vi bara skulle vilja. Nu vill jag inte det. Jag vet inte om jag vill ha parmiddagar heller. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill. Det finns väldigt lite kontinuitet i oss just nu. Vi ses varannan helg, och ungefär två gånger i veckan. Vi har sjukt bra sex och vi har även uppträtt som ett par offentligt. Nu minns iofs inte S exakt vad som försiggick förra helgen, eller, han minns ingenting alls, men nu ska inte jag sätta igång med min idiotiska osäkerhet här.

Kontentan är att jag hamnat i klyftan. Det där gapande hålet mellan ickesingel och stabil relation. Jag är ett intet, en förvirrande mix av allting. Jag vill inte knulla runt men jag vill inte hamna i ett fack. Och jag märker hur jag hela tiden tar upp en massa idiotiska saker som triggar till lika idiotiska diskussioner. Sedan har vi sex och då hamnar jag på en himmelsk platå, för det är inte bara sex, det är nånting mer. Det uppstår en laddning mellan oss rent fysiskt som inte riktigt kan förbises som "bara" rejäl kåthet, om ni ursäktar det burdusa uttrycket. Jag antar att det är naturligt att undra. jag antar att det är den vanliga Looiska osäkerheten som talar. Och så finns det förstås andra funderingar, en massa "tänk om.."-funderingar.

Men, om man ska återgå till filmens värld, så kan jag faktiskt droppa några av mina absoluta favoriter här, för jag har en viss smak, och även om jag helst ser dom själv - eller med Liselott, så är dom fan bra;
The usual suspects - eller "De misstänkta" som den heter, är helt lysande. Kevin Spacey myntar här det välanvända uttrycket "The greatest trick the devil ever pulled, was convincing the world he didn't exist", men det är inte det som gör filmen. Har du inte sett den, se den.
Kungen av alla Maffiafilmer är ändå Goodfellas , med en helt lysande skådespelare i min värld - Ray Liotta, som gör en fantastic jävla roll. Det finns ett ös i den filmen som håller mig klistrad precis hela tiden. Hela temat gör mig dessutom jävligt triggad.
Fight Club tror jag knappast behöver nämnas. Lysande scenografi, fantastisk background och helt underbara karaktärer. Jag gillar också de traditionella partyfilmerna Groove, Human Traffic - och så 24 Hour party people, som inte bara bjuder på fantastisk informativ musikhistoria, men också en jävla bra story. From the inside. Requiem for a dream ger mig suggestiva rysningar, regissören Darren Aronofsky har ett fantastiskt bildberättarspråk vilket han också visar prov på i en annan av mina all-time-favorites - Pi . Jag ÄLSKAR Pi (Ja, det åsyftar den matematiska termen 3,14) och den är verkligen att rekommendera.

Fortsättningsvis dyrkar jag klassikern A Clockwork Orange , och faktiskt, som grädden på moset, så måste jag erkänna att det inte finns bättre depressionsmedel för mig och lott, än att kolla på båda Legally blonde - filmerna , äta avocado och aromatkryddade knäckebrödssmörgåsar. Det finns oändligt mycket film att prata om, men jag förhåller mig kort till det hela. Självfallet så älskar jag alla roadmovies, Lost Highway, True romance, Natural Born killers.. det finns något i det där temat som tilltalar mig. True romance är och kommer alltid vara en av de mest romantiska filmer jag sett, och jag känner igen mig i temat på många sätt. Låt säga att jag nästan upplevt det. Jag har snuddat vid det. Förutom slutet, som jag inte fått uppleva..än.

En mycket god vän till mig sa en gång att han alltid tänkte på mig när han såg Patricia Arquette, apropå filmen "Stigmata". Han sa också att han precis som jag, i smyg älskade feelgood-filmer, i stil med Almost famous, för att de gör just det, de får en att må bra. Den där goda vännen, han sa mycket vettiga saker till mig. Faktum var att han var en ledstjärna i en annars så vilsen tillvaro. Att man kan sakna någon så jävla mycket. Jag tror ni förstår vem jag pratar om. Om du läser det här så ska du fan veta, att ditt frånfälle märks. Det syns. Det hörs. Men jag lever. Och det är okej. Må inte dåligt. Må bra! Som du alltid sagt. Det förtjänar du.

Ännu en tremetersblogg som mynnar ut i tusen saker, vid sextiden på morgonen då jag inte kan sova. Men det finns så mycket i det här 26-åriga huvudet som vill ut. Många frågor som då rakt inte får något svar av en textruta på en skärm. Mycket saker i mitt liv som behöver få en ordning. Och att sitta och försöka reda ut det gör kanske inte så mycket. Men i längden så är det här ingenting mer än en blogg, ingenting mer än ett medium för tankar från ett huvud vars liv inte riktigt är som alla andras. jag hoppas ni har förståelse för mina nattvurmer emellanåt. Jag fick trots allt en kommentar att jag borde blogga mer, eftersom det är tyst mellan varven. Point taken. jag bloggar, ni läser, och det är jag tacksam för.

Jag har ökat i regelbundna läsare den senaste tiden och det är ju tack vare er jag fortsätter. Jag kan inte hejda sinnet riktigt. Ni ska veta att bara det faktum att ni går in här och uppmärksammar mitt svammel, gör mycket. Det är ju det jag går ut på.
Sammanfattning av alltet för er som inte orkade läsa hela skiten: Filmkvällar är inte min bag. Inte parmiddagar heller. Jag vet inte om jag är ihop eller inte men det är kanske inte så jävla viktigt. Jag gillar film men helst i smyg. Jag saknar fortfarande min bästa vän trots att jag är dum i huvudet som gör det, jag saknar faktiskt Stefan en aning, som är frånvarande hela helgen framöver, jag har lyssnat sönder VNV Nations "Holding on" nu igen och blivit känslosam, och tack! Alla ni för fina kommentarer.

Och så en liten not: Lott! Jag behöver dig. Get ya ass over here snarast.

Bild: från www.legallyblonde.com




torsdag, februari 1

What it really, really means..?

Idag ska vi leka leken "What's up in Loo's mailbox" kontra "What's up in Loo's cellphone?".

Jag har blivit narkoleptisk. Jag har sovit flera dygn nu. Jag tror att jag behöver akut vård. Eller, jag behöver NÅGONTING SOM HÄNDER. Händelselösa dagar händer såna här saker. Jag hamnar i träda. Jag hamnar i..jag vet inte hur jag skulle avsluta den där meningen.

Pratade med Lott, som naturligtvis hade en massa att berätta efter helgen som varit. Det var en hel del, det. Jag tycker att det är så märkligt, att jag har ¤ så nära inpå, men så långt borta. Additionen går inte ihop.

Hur som helst. Idag fick jag en flashig inbjudan till ett sassy smink/hudvårds-mingelparty:

"Gör dig själv en tjänst och ta hand om dig själv för en dag, mingla med nya och gamla vänner och ta del av speciella erbjudanden! Vi bjuder på vin eller alkoholfritt alternativ, enklare tilltugg och fantastiska priser på våra skönhets– och hälsoprodukter!Generösa presentpåsar, som du bara inte kan vara utan, till alla som kommer värde 600:-!"

Låter ju underbart! Jag tackade ja direkt. Stereon spelar September - We can do it, blippbloppig eurodisco med tillförsikt. Jag tror jag behöver det, för känslolivet är fortfarande i gungning efter diskussionen med Lott. Inte Lotts fel att jag reagerar så starkt på vissa saker. Men skitsamma, nu fortsätter vi med mailboxen:

- Gästlisteförfrågan från Stereolounge - "Fredag 2007-02-02 / 17:00 - 01:00 / Drum N Bass med After WorkDj´s Quest, Reacta, Confidential & T-Tech lirar drum n bass. Samtliga från Full Contact. De gästas av Trickykid & Fonetik från Quiet Earth.Mellan 18:00 -19:00 lirar Dj Dawan lirar Drum N Bass och gammal Jungle!"

- Cocktail Club berättar att: "Fredag 2 februari NEAT & COCKTAIL CLUB MUSIC BATTLE ALL NIGHT LONG TEATRON vs NEAT (24.00-03.00)Kornél y Barbaro vs. Neat Tagteam TORNAMENTO (22.00-24.00) Kornél Kovacs vs. Neat Daniel
UPSTAIRS (22.00-03.00)Andreas Höistad & Ben Jr." - Kan bli en fet eftersläntrare på Stereolounge-besöket!

- Men - på Fredag gästas Tribalism av inte mindre än Marcus Stork : "Tribalism, Fredag den 2 februari 2007
Marcus Stork Andreas Hansson Anders / Bentobox Esteban Nunez Santi"
och jag har faktiskt både träffat och sett den här killen Live. Han är en KILLER vid spelarna, och fan också, jag som sa att jag inte skulle besöka Tribalism igen, och så kommer dom med en sådan resident. Det blir en knivig fredag, det kan ni lita på.

- Vidare rapporterar Luger att Bright eyes kommer till Sverige. Jag kunde inte bry mig mindre, men några av mina vänner och bekanta dyrkar ju de där deppiga typerna..kul för dom! Själv håller jag mig till uppåtsvingande klubbhouse.

//Slut på "What's up in Loo's mailbox!"

Okej, så vi kan gå till What´s up in Loo's cellphone? - Jag har ju varit narkoleptisk hela dagen vilket implicerar följande:

19 missade samtal
8 nya sms

SMS1: Liselott: "Ring mig när du kan! Kram!"
SMS2: C : "FISK!"
SMS3: V: "Ha! Ha! Du är så jävla skön! Och kåt! Jag med! Haha!"
SMS4: C: "Stesolid och snickers. Vad får man för det?"
SMS5: P: "Men din sovande hynda..vakna nu, nu kliver jag PÅ!"
SMS6: P: "Inte på dig alltså, utan PASSET!"

jag tror vi slutar där..haha. Min telefon är en samlingsplats för allsköns märkliga människor. Och min mail är en central för fest. Just nu kan det inte bli bättre. Mike Foyle ger mig fortfarande rysningar med introt till Shipwrecked, och mitt sinne är fullt av..
funderingar.

Som jag inte kan skriva ner. Gud vad jag önskade att jag kunde skriva ut dom här. Gud vad jag önskade att jag kunde berätta vad fan det är som står på. Men det går inte. Det är för mycket saker i omlopp - igen.

Tankens makt. Känns det igen?
Bild: Klubboutfit från 2005.




måndag, januari 1

The switch

Jag satt och kollade på ett sådant här program, om män från de nordiska länderna som importerar hit ryska och polska fruar. Hela arrangemanget gjorde mig faktiskt kräkfärdig. Fy fan vilka jävla människor. Det var någon dansk fabriksägare som flyttat sin produktion till polen med anledning av den billiga arbetskraften. Han hade bara kvinnliga anställda, dock inget frumaterial så han kontaktade den här ryska kvinnoförmedlingen som verkar på någon ö där det går tre kvinnor på varje man. Anledningen till det stora "överskottet" på män sägs vara att den genomsnittlige ryske mannen dricker uppemot tre flaskor vodka i veckan vilket har sänkt medelåldern från 75 till 55.

De stackars ensamstående kvinnorna stod i en evighetslång kö för att kunna komma på intervju, för att så småningom kanske få attendera någon form av samkväm tillsammans med 12 danska män, som alla var på jakt efter den perfekta frun. De intervjuade de här mansgrisarna, och de undvek hela tiden att svara på frågan om varför de sökt sig till en rysk kontaktförmedling då det lär finnas gott om kvinnor i deras eget land. Men jag tror jag har ett hum om den saken. Det finns inga vettiga kvinnor som vill ha dom i deras egna länder. De här jävla karlarna (varning för fördomar!) går helt enkelt inte med på det egna landets jämställdhetsuppfattning och är förmodligen för bekväma för att orka lägga ner nämnvärd tid och energi i en relation med en jämställd kvinna. Det är ju sååå mycket enklare att importera en kvinna från ett land med andra ideal, lägre löner och lägre krav. Man gör ju henne en "tjänst" genom att "dra upp henne från slummen" och det är också allt man behöver lägga ner energi på. Fy fan för såna här karlar.

Så..år 2006 är slut. Äntligen. Jag var så förbaskat sjuk igår så det var inte klokt. Liselott kom till min räddning med amerikanska värktabletter och efedrin och jag lyckades glömma min lunginflammation en bra stund. Åkte med Lott hem till räven och satt i rävens soffa och drack bubbel. Hade regelbunden kontakt med ST som "led" borta på annan ort. Först verkade det inte som att han skulle dyka upp, men så klockan elva ringde han.

"Jag kommer till er nu. Jag står inte ut här"
"Menar du allvar? Kommer du hit?"

"Ja"

"Men jag trodde inte du skulle komma"
"Det skulle jag inte heller, men nu har dom övertalat mig att åka"
"Övertalat?"

"Jag har klagat hela kvällen så nu tycker dom att det är dags att åka till dig"
"Du är underbar, men du måste inte komma"
"Jag vet. Jag vill ju."

Så, på tolvslaget står jag på Söder utanför rävens port och tjoar och tjimmar. Då kommer pumpavagnen med ST i. Flyger på honom och hånglar upp honom och häller i honom skumpa. Efter det blev jag sjukt full, det slog till där någonstans mellan bubblet och ölen och all gin ST hade med sig. Jag kikade bortåt gatan när vi gick mot taxibilarna, nästan orolig att stöta på någon viss person, för hur reagerar man på sånt liksom. Jag och ST köpte mat och sen kom vi hem och jag fick ett ryck att berätta historier och ångrade mig genast. Jag slutar vara Loo då. Fan, jag och mitt förflutna! Att jag A L D R I G kan slippa från det.

"30 minutes to alter our lives
30 minutes to make up my mind
30 minutes to finally decide.."

Så, år elation station är över och nu till "the switch". Hade fantastiskt trevliga konversationer med lott och räv och bekanta. Det var en perfekt kväll.

Så..nu kan jag återgå till att ha lunginflammation ifred.

morse vaknade ST med en oförklarlig ångest, så han åkte hem nästan omedelbart efter att han vaknat. Han hade naturligtvis glömt sin påse med sprit och annat på kebabstället jag fick med honom till igår och jag kände mig aningen skyldig. Sen att jag är kung på att svamla på fyllan kan ju ha med saken att göra.VARFÖR måste det alltid vara en historia att berätta som en förlängning av en? varför kan man inte bara få vara sig själv? Utan förlängningar?

Joråsåatteeh.
Bilder kommer snart.

Bild: Taxifärd

måndag, december 18

Sista anteckningen till ¤ - en långrandig historia

Det här blir den absolut sista anteckningen jag någonsin kommer att skriva om dig, ¤. Och det handlar förstås om respekt. Inte från min sida, eftersom du tappat den sista gnuttan jag hade kvar för dig. Och jag ska berätta varför.

Allt började den där jävla oktoberdagen. Egentligen började det långt innan det, ungefär när du började läsa mina texter på nätet och kände nån slags kosmisk samhörighet med mig som du sedan bestämde dig för att utveckla. Du jagade och ljög för mig. Flera månader efter att du och jag inlett en relation som är allt annat än sund, normal eller lyder innanför normala principer, och du ständigt statuerat att du talat sanning och menar allvar, så sover jag över hos dig. När jag vaknar på morgonen berättar du, mitt i min tallrik havrefras, att du är gift och att din fru snart ska komma hem. Jag blir helt knäckt och du kör alla dom där jävla fraserna som gifta män alltid kört med och jag sluter mig ett tag. Men relationen fortgår på ett skumt vänster och du ringer mig varje dag och pratar. I takt med att din relation med din fru går upp och ner går också relationen med mig upp och ner och du utnyttjar medvetet det faktum att jag inte klarar av att hålla mig ifrån dig då du poängterat att vi är så bra vänner och att jag är, som du säger "En av de viktigaste personerna i mitt liv, den största glädjen och den största sorgen". Kaotiska månader och ett kaotiskt liv senare, närmare bestämt ett år senare, bestämmer du för att lägga alla kort på bordet för din fru, säga upp kontakten med mig och därefter åker du utomlands för att få prästerligt syndernas förlåtelse (!) när du mycket väl vet (?) att den där smörjelsen och den där kollekten ändå inte räknas om du inte ens kunnat ge dina så kallade närstående en förklaring. Jag fick tre minuter i telefon med dig och en robotröst jag inte kände igen. Eftersom jag förmodligen är den utmålade "boven" som "jagat" dig i din version av historien och eftersom jag tagit så jävla mycket redan så accepterade jag läget och bad inte om mer.

Det som gör mig så fruktansvärt jävla provocerad och ledsen, är att jag litade på dig trots alla varningssignaler. Jag betraktade dig faktiskt ändå som en av mina närmaste vänner och saker jag berättat för dig har suttit jävligt långt inne. Jag beklagar bara att du inte värderar sådana saker på samma sätt som jag och mest av allt beklagar jag att du var ännu en av dom där människorna som häver ur dig saker du inte menar fem minuter senare. Om man vill säga något som man vet med sig är vacklande i sin grund, är det så jävla svårt att bara INTE säga det? Måste man kläcka ur sig bindande saker som fäster en annan person vid en, om man vet med sig att man är en stolle som inte kan stå för dom? Hur svårt är det, människor? Och då menar jag er alla!

Det finns bara fyra saker jag tror på och det är INTE svårt att vara ärlig mot sig själv och andra och faktiskt försöka hålla fast vid dom: Cause and effect - Love and respect. Det är de fyra tingen min värld är byggd på och jag har aldrig bundit fast en annan människa vid mig, hotat den till att känna nånting eller försökt genom manipulation att hålla den kvar. För i min värld har du och alla andra en egen vilja, en egen instinkt som ni alla måste följa. Om du tycker om mig så gör du det oavsett om jag hotar dig till trohet eller vad det är och ljuger gör du säkerligen ändå för mig, oavsett hur mycket jag "snokar" i ditt privatliv. Man KAN INTE hindra andra från att sätta bo i ens hjärta och man vare sig kan eller ska försöka hindra dem från att göra saker. Det ska komma från dig, från djupet av dig så vet du nog rätt väl vad du vill ha och inte här i livet, antingen finns känslan där eller så finns den inte, men kontentan är att ingen kan styra en annans känsloliv. Committment som det så fint heter, är en frivillig handling och inte något man kan tvinga fram. På samma sätt är alla relationer uppbyggda, oavsett titel. Det handlar om att bygga förtroende på något man har gemensamt och hålla sig sann mot sina egna och andras känslor. Känslor är ingenting man jonglerar med hur som helst och om man nu inte vet vad man känner, eller om man behöver mer tid för att ta reda på det, då klargör man det och besparar sig själv och den andre en massa vånda.

En relation är en frivillig handling i min värld, inte något jävla "ansvar" man "skaffat på sig och nu måste vårda" och man sitter inte från ena veckan till andra och talar om för någon hur den är den viktigaste personen i ens värld varpå man fem dagar senare ringer upp med robotröst och martyrskapstonfall och deklarerar slutet på all kontakt med densamme, utan att ens rimligt klargöra vad fan det var som hände där egentligen, under det där året. Själv kanske man kan gå vidare med avlatsbrevet i handen och "det jag inte minns har inte hänt"-koma, men har man deklarerat för någon annan den graden av viktighet i sitt liv så är man skyldig åtminstone den människan, en förklaring, så att den kan gå vidare med så minimerade skadeeffekter som möjligt. Om man inte ens tycker sig kunna "ge" det till sin så kallade nära vän, så är det fan inte en vän man haft och då kan man ju fråga sig vad allt det där jävla smörjsnacket ska vara bra för. Sex kan man få ändå om det är det saken handlar om och utan att ens behöva minnas någons namn under själva akten så vad var dealen? Kan du tala om det för mig?

Man brukar säga att det bara är fega män som slår sina kvinnor. På samma sätt är det också en feg och mot sig själv osann individ som inte hanterar sitt eget misslyckande som ser det som en lösning att åka till en främmande stad för att inför någon slags människa som sökt patent på att ha kontakt med Gud be om förlåtelse. För det är fan inte förlåtelse, det är att köpa sig fri. Det är att ta den enkla vägen ut att använda Gud som något slags reningsverk för de emotionella orätter man begått mot en annan. Inte fan kommer din Gud förlåta dig om inte jag har gjort det. Inte fan köper du dig gott samvete om nätterna om du vet att den där mannen i svart kåpa fick ditt känsloliv på ett silverfat samtidigt som en av de som allra mest förtjänade det bara fick en minut och världshistoriens mest korta mail där du dessutom antyder att det är jag som varit den styrande och bärande kraften i det här tramset genom att skriva att du "varit rädd för" mig. (!)

Rädd? Jaha, jag förstår. Jag har stått vid din sängkant med ett vapen i handen och hotat dig till att ringa mig, samtala med mig, luncha med mig och till och med lyckats hota dig till att som nära vän och stöd attendera begravningar och andra familjekriser. Du har skakat hand med mina närmaste vänner och min mor och deklarerat i en slags överenskommen tysthet inför mina nära att du faktiskt är en fin människa som bara vill mig allt det bästa och du är minsann ingen vacklande pelare i vänskapens konserthall. Jag har alltså på något märkligt vänster fått det så kallade övertaget i vår relation och sedan har jag helt enkelt, på ett undermedvetet plan, använt detta emot dig för att mitt ego krävt din, om än påtvingade, vänskap? (Och du har förstås bara suttit och tagit allt det här, maktlös och skräckslagen, medan jag rumsterat om och styrt och ställt då, förmodar jag?) Exakt hur ska det här ha gått till? Hur fan bär man sig åt för att tvinga till sig vänskap? Tror du på det själv eller? Jag hyste höga tankar om din slutledningsförmåga, intelligens och vältalighet en gång i tiden och jag måste med sorg i bröstet erkänna att de tankarna är skarpa kontraster mot det svammel du nu vävt ihop för att skydda dig själv.

Vad jag vill och behöver säga är, att jag beklagar att jag misstog dig för någon som kände till ordboksdefinitionen på begreppet ärlighet och jag beklagar att ditt liv inte blev som du tänkt dig, men jag tänker FAN inte sitta och anklaga mig själv och må skit för något jag inte gjort. Jag tänker inte ta på mig något jävla ansvar och jag vägrar försonas med din lösning på det här så kallade problemet. Vad jag tänker göra är, att tappa den där sista gnuttan respekt jag faktiskt fortfarande hyste för dig. För du kommer liksom aldrig att vakna upp ur den där koman. Kan du göra det mot dina närmaste så kan du förmodligen göra det mot vem som helst och du har säkerligen en egen inre dialog som rättfärdigar var enskild handling på ett sätt som inte min vildaste fantasi kan frambringa. Det enda jag kan säga är grattis, jag hoppas att det funkar för dig Du är inte den sanna och öppna varelse jag misstog dig för. Du är ingenting av det jag trodde dig vara och du är inte ens hälften av den människa jag misstod dig för. Och det är det jag sörjer, och inte själva förlusten av dig.

Den M jag trodde mig känna var en stark känslovarelse med breda livsinsikter och stort hjärta. En kanske lite väl handlingsimpulsiv man som styrs av sina känslolivsrelaterade infall och som kanske inte gjorde rätt men som åtminstone ville göra det. En människa som innerst inne känner en ganska stor panik inför saker och ting i livet och som aldrig hittat sin rot, som aldrig fått inre lugn, som alltid jagat vidare till nästa delmål, som alltid hållt och värderat överenskomna kontrakt och som faktiskt tog mer ansvar för saker på ett inre plan än han ville erkänna. En i grund och botten ganska liten människa som i nittio procent av fallen alltid har, och alltid kommer, känna sig alienerad och icke tillhörig gentemot de övriga i rummet, som bara några hastiga ögonblick i sitt liv känt verklig samhörighet och som förvisso använder ekonomisk makt och social status som ett slags insektsmedel mot andras nedlåtande blickar och frågor men som tog stolthet i att det må vara en känslomässig sköld, men han har byggt den på egen hand.

Den människan finns inte kvar mer. Jag vet inte vem det var du spelade eller vad du fick ut av det men det spelar ingen roll längre. Jag vill inte höra fler förklaringar. Jag har en egen integritet och det ska vara fan i det, jag har gjort mycket i mitt liv jag inte är stolt över. Jag har sålt min kropp för droger och snabba pengar, jag har snortat kola i de finaste salonger och skjutit heroin i de mest nergångna, stinkande knarkarkvartar som skulle fått trainspotting att framstå som rena promenaden i parken. Jag har ljugit, jag har lurats, stulit och krossat hjärtan. Jag har bedragit mig själv och andra och stått en centimeter intill döden själv med en kniv mot min strupe och bara väntat på snittet som ska ta mig den sista centimetern så jag fått slippa skiten. Jag har krossat skenben på andra och näsben på mig själv, jag har förlorat mig i olycklig kärlek och exihibitionismens lockande förtrollning. Jag har knullat, gråtit, ljugit och bedövat mig själv i en salig röra utan egentlig riktning och allt det där, för att jag varit enfaldig nog att inte erkänna rädslan i mitt bröst, rädslan att vara ensam, rädslan att inte duga, höra till, alltså, av exakt samma anledning som alla andra. Det finns ingenting spännande eller unikt med sättet jag hanterat något så i teorin patetiskt litet som just rädsla och jag är inte stolt över min framfart, vare sig det jag gjort mot andra eller den skada jag faktiskt tillfogade mig själv. Men nånstans där så insåg jag ändå, att de där knäckta benen och spruckna illusionerna och krossade förtroenden och brustna hjärtan jag lyckats med, inte var helt meningslösa. Det tog ett tag för det här inre barnet att acceptera läget och erkänna sig maktlös. Och när det väl hände, hade jag alltså sett livets botten, krälat runt i den utan gasmask, och överlevt. Det var den behållningen som också fick mig att inse min egen styrka, och utan att jag märkt det, så hade jag faktiskt hittat mig själv, min natur, mina rädslor, och accepterat det för vad det var. Utan krusiduller.

Det gjorde mig inte perfekt, faktum är att jag inte är i närheten av det jag har potential att bli och den största sanningen jag nånsin nått är det faktum att det inte existerar någon sanning. Den djupaste slutledningen jag gjort är insikten om hur lite jag vet, förstår, någonsin kommer att veta och förstå. Jag har inga svar. Jag har bara frågor och för varje liten fråga jag når svaret på så uppstår där fem nya. Men min mening är inte svaren jag når på provet. Det är ansträngningarna jag gör på vägen dit. Om du inte vill förstå hur jag ser det samtidigt som du söker din egen mening, och om du inte vill vara den du kämpar så hårt för att vara i någon annans ögon, om du inte anser dig behöva mig i ditt liv, så kan jag bara rycka på axlarna, resignera och låta dig gå. Jag kommer att sörja dig, jag kommer att gå sönder en smula och en liten bit av mig kommer att ömma, på obestämd tid, när jag hör ditt namn. Jag kommer att komma att tänka på dig då jag passerar vissa platser och jag kommer att se tillbaka på stunder vi haft och le för mig själv för att i nästa sekund känna det där stinget i hjärtat. Det är okej. Jag har accepterat det och jag gör mig inte till martyr för det. Jag förstår att det är din yttersta vilja och det är ingenting jag kan bestrida i någon domstol i världen. Man kan inte tvinga någon annan att behandla en på ett visst sätt, man äger inte en annan människa och man kan aldrig hota fram vänskap, det vet du också, och det är just den där lilla detaljen i din söta lilla story som gör att jag skriver det här evighetslånga brevet.

Alltså; det är som du märker, inte ett martyrtal, inte en vädjan, en bekräftelsesökande missil eller ett sista försök att få dig att "inse" hur jävla bra jag är så att du kan "come to your senses" och "bli vän" med mig igen. Jag gör inte sånt, som tidigare förklarat. Nä, hela den här jävla grejen handlar om det faktum att du inte bara gått och byggt upp den här relationen med mig, med hänvisning till att "du aldrig skulle fortsatt träffa mig om du visste sanningen, och jag ville bara vinna tid för att lära känna dig", som du sa en gång, och sen kommer du dessutom och insinuerar att jag skulle ha ingett någon form av "rädsla" som gjort att du måst spela upp hela den här jävla teatern för allt och alla, och som alltså satt dig där du sitter nu. Här kommer du och även BIKTAR dig för att få syndernas förlåtelse (vad fan det nu är) och du kan fortfarande inte hålla dig till sanningen? What's the fuckin' point?

Får jag fråga en sak? Vad kostade din förlåtelse, i runda tal? Tror du att jag kan återuppta horeriet nån månad och knulla ihop lite cash jag med, så att jag också får tröstens oblat och förlåtelsens bittra vin? Kommer det att förändra mitt liv radikalt? Kommer jag äntligen att se ljuset och finna mening, själ och ande och sedan helgonlikt skrida fram resten av min livsresa med from blick och trygg vetskap om en plats i himlen vid mitt frånfälle? Om svaret är ja, sätter jag igång direkt, för det verkar ju vara en chans som är synd att gå förlorad, särskilt om jag uppnår både himlahotell, inre frid och guds allomfattande kärlek på köpet. Då är ju lite hotellrumshoreri en lätt match och det dåliga samvetet kommer ju vara lätt att flöddra bort en kortare tid om jag bara med säkerhet vet att jag ändå vinner hela livsspelet i slutändan! Du får gärna svara mig gällande den här lilla detaljen, jag frågar trots allt någon som med erfarenhet vet och du har ju tillråga på detta tio års försprång i livet så det måste trots allt ligga nånting i det där med att erfarenheten vinner? Ursäkta om jag låter lite bitter, vi hittills av Gud oförlåtna syndare har ju en tendens att vandra i mörker. Jag frågar dig som min föredetta närmaste vän och som någon jag faktiskt litar på, för det var så jag såg dig. Är det så enkelt? Har du svaret på frågan? Kan även du styra MIN livsmening och mitt samvete så som du antyder att jag jonglerat med ditt en gång i tiden? Vore inte den arbetsfördelningen ganska rättvis så här i efterhand? Lika för lika, öga för öga och tand för tand som det står i Bibeln?

Jag, precis som alla andra ordinära vuxna har en eller flera gånger tidigare stött på människor som både svikit en och som man svikit. Det är svårt att gå igenom en hel livstid utan att trampa på någon tå. Och jag är fullt medveten om att jag i vissa fall valt enkla och orättvisa utvägar som förmodligen skadat andra mer än jag tror. Men jag lärde mig nånting av det där. Till slut kom jag också, till viss del, till insikt men det innebar inte att jag förvandlades till en profet för det. För somlig utveckling måste var och en själv gå igenom och somliga slutsatser måste man av egna erfarenheter dra. Det är ingenting man kan pränta ner i skrift och skicka ut som flygblad. I slutändan har du bara en enda människa i världen du verkligen kan lita på kommer göra allt i sin makt för att hålla dig vid liv och i slutänden finns det bara en enda människa du verkligen kan lita på, och det är dig själv.

Och visst är det lite skrämmande att reflektera över, att om du inte ens kan hålla en ärlig inre dialog med dig själv utan att ta till martyrskap, undanflykter och hamstråliknande, egocentrerade lösningar, hur fan låter alla andras inre dialoger då? Om du inte kan lita till din egen förmåga att rakryggat stå för dina handlingar utan att tillägga "men jag var ju ett offer för omständigheter, eller människor, eller tillfälligheter, jag hade ingen makt" då har du gått vilse i determinismen och alltså lagt över det personliga ansvar man som människa har för sitt liv och sina medmänniskor, på en dålig ursäkt. Det är alltså hela kontentan och också ditt hela livsinnehåll. En fuckin' excuse.

För, existens eller ej, Gud är inte din egen yttersta domare. Inte din mamma heller. Bara du kan själv ansvara för det du gör och det spelar ingen roll vilka vackra sagor du diktar ihop för att kunna somna tryggt om natten och för att trösta din rädsla för döden. Det är inte döden som är problemet. Det är här och nu som är problemet. Du vet med all säkerhet att du kommer att dö en dag men om du inte är beredd att acceptera att det är du som är Gud när det kommer till dina egna handlingar, och om du inte är beredd att lära dig någonting av dina misstag, så slösar du alltså bort en livstid av erfarenheter. Och varför? För att du är rädd, feg och för att du tror att förlåtelse är något man kan köpa, för att du tror att det mänskliga mysteriet kretsar kring förutbestämda öden. Och jag är som sagt inte din domare. Gör what ever floats your fuckin' boat men blanda inte in mig i ditt ansvarslösa tramseri.

Isolera dig och bli munk och spendera resten av ditt liv med att sitta och se tillbaka på ditt 'misslyckade' liv om det gör saken lättare för dig, du är inte skyldig mig någonting. Det handlar inte om mig och det vet du. Jag krävde aldrig nånting men jag tyckte mig vara förtjänt av ärlighet. Jag har förlåtit dig varje gång du ljugit för mig trots att du verkligen fått mitt känsloliv att åka berg-och-dalbana och trots att du gjort mig illa, eftersom jag i min enfald antog att du lärde dig av dina misstag och de facto hade någon form av ärlig orsak och det kanske du hade också, och jag kanske är överdrivet hård nu, men du förstår; jag har bara det här att gå på som grund för mina uttalanden. Du gav mig inte mer. Du har själv sett till att jag inte tror mer om dig än så. Du har själv format den bild av dig som står att läsa här och du har själv format det här ödet till vad det blev. DU och inte någon gud. DU och inte jag. DU och inte din mamma.

Det här blir det sista jag skriver som handlar om dig och jag vet hur du alltid oroat dig för mina bloggar, min öppenhet och min ärlighet inför främmande människor. Du har påtalat flera gånger hur du måste "säga upp kontakten" med mig om jag "slår igenom" eftersom du är skygg och anonym och inte uppskattar att människor tvättar sina byk offentligt och eftersom du ogillar hela min mening med att skriva. Det är okej, jag har kanske känt mig nedslagen av det du sagt men jag har gjort det ändå, om än alltid för att skydda dig, alltid med skyddade platser, namn och med undanhållna viktiga detaljer som hade kunnat avslöja dig. Jag skriver det här eftersom jag funnit MIN mening med all skit jag lyckats klättra mig igenom och det är att nå fram till andra, trösta, få människor att brista ut i skratt eller igenkännande nickningar. Mina enfalder blir någon annans tröst, mina misstag blir någon annans insikt och kanske lyckas jag få någon, kanske för bara nån sekund, att känna sig lite starkare. Eller så blir det humor av alltihop, det spelar ingen roll. Kan mina resonemang fördriva en eller annan trist minut i någon annans vardag har det liksom inte varit helt åt helvete.

Jag har inte mer att säga egentligen, ¤. Även det här är väl någon form av lärdom hos mig och det kanske jag skall vara tacksam för. Även om det just för närvarande mest känns som att jag för tusende gången lärde mig exakt samma läxa med människor; att de är egocentrerade, själviska, rädda små råttor som gör allt för att rädda sitt eget anseende, även om det krävs att de tar mening ur sina egna ord och gör andra illa på kuppen. Jag har ännu en gång lärt mig att du inte kan lita på en enda, levande jävla själ förutom dig själv och jag har ännu en gång lärt mig exakt hur långt människor kan gå för att skapa en bild av sig själva inför andra - enbart i syfte att "vinna" dem, för att i nästa sekund bara lämna skiten och gå. Det är väl här jag bittert skall ställa de där sista frågorna som alla andra bittra, svikna vänner ställer i sådana här situationer:

"Är du nöjd nu? Känns det bättre nu när Fader lagt sin hand på din panna och sagt att du, det är lugnt, du har varit ett fegt piece of shit men asså, pappa Himmelsk förlåter dig, du är renad, det man minns har inte hänt, se nu till att ha händerna på täcket framöver och hava inget begär till din nästas hustru bara så ska du se att du skrider genom de Stora Portarna en dag. It's that easy."

Om religion bara vore en logisk ekvation, och om det vore sådär jävla lätt, så skulle jag ha förnunnat mig för länge sedan. I min värld har det dock aldrig varit ett godtagbart faktum att man ska kunna krossa andra människors själar & hjärtan i parti och minut och bete sig som ett självupphöjt as när det passar sig, och sen bara behöva be om ursäkt till en främling som patenterat Gudssynen (istället för den som faktiskt behövde få höra ursäkten då..) för att allt ska bli peachy igen. Om vi omvandlade den där meningen till en matematisk formel skulle det vara uppenbart att det inte gick jämnt ut. Men visst, jag är tacksam för alla tips jag får kring hur jag ska tackla resten av mitt liv som obefläckad jungfru och som sagt, om jag bara inte vore så sabla självständig och tänkte lite för logiskt så hade väl jag suttit och mässat livets ord på gator och torg för länge sen. Jag vet inte om det hade hindrat dig från att bete dig som en komplett idiot däremot. Kanske, kanske inte. Kanske hade du känt ett starkare ansvar om jag bara hade varit lite finare, lite renare, lite frommare? Kanske hade du berättat allt från början och gudförbjude, kanske hade även du visat din sårbarhet och chansat på att jag skulle diggat dig ändå. Eller så hade du varit exakt samma människa och lett mig i någon form av imaginärt fördärv (som om jag inte kunde gå själv då..). Jag vet inte.


Så, om det finns någon annan därute som gått och förirrat sig ner i någon form av wow-reflex gällande mig och som har planer på att inte hålla sig till sanningen, oavsett anledning eller OCD-störning, eller om du känner dig träffad i det avseendet att du kanske varit lite för generös med personmåleriet eller vita lögner på sistone så vill jag passa på att slå två eller fler flugor i en och samma smäll. GE FAN I DET. Du har liksom inget att vinna på saken. Du är ju som synes inte först på banan, du har säkerligen inte mycket originalitet på lögnerna och du kommer säkert inte ens lägga ner möda på skiten. Det kommer vara som ännu en idiot som jag stöter på som försvinner i ett dammoln med en ekande, uppretad blogg i fartdammet och jag försöker som sagt i karriärsyfte att inte vara så långrandig och tjatig. Tänker du bete dig som en idiot föreslår jag att du åtminstone gör nånting originellt, så att jag har nåt att skriva om i efterhand. Då kan det till och med vara lite mening i skiten.

Nu skall jag återgå till att vara sjuk, hostig, snörvlig och menlös här borta på Söder.
Ni vet var jag finns. Och Du - Just Du:
- Gör ingenting som jag inte skulle gjort.

söndag, december 17

San Fransisco Days

Jag var hemma hos mamma i 2 dagar.


Vi städar, för det ser för jävligt ut i knarkarkvarten som är hennes hem. Jag sitter med en cigarett och begrundar alltings ovärdighet. Och så börjar hon prata om det. Det där som hände 1998. Allt brister och jag försöker upprepade gånger få henne att byta ämne men hon ger sig inte;"Jag vet varför du inte kan sova. Jag vet att du drömmer om kniven om och om igen" säger hon, som om hon just sagt "vi ska ha makaronilåda till middag imorgon". Fast något sådant skulle min mamma aldrig säga för hon lagar inte mat och hon skiter i hushållsysslor."Sluta" säger jag och håller för öronen. Men hon pushar, hon vill veta vad jag minns.


"Jag minns att någon var i huset, mamma. Är det det du vill höra? Att någon förde en kniv mot min strupe och jag kunde inte andas men något sker och skuggan försvinner. Sen går jag in i dvala igen..det är allt jag minns..mamma, snälla, jag var ju heavily medicated då. Det kan ha varit all in my head" säger jag men inte då."Jag vet vad dom gjorde..förstå det" säger mamma.Jag hummar. Räddas av gonggongen en sekund senare, V och I kommer hem. Mammas inneboende.Jag städar lägenheten för glatta livet, röker mina cigaretter. Orkar inte bry mig om att det är helg. Jävla skithelg, tänker jag.


Lyssnar på Chris Isaak hemma hos E. Vi pratar om viktiga saker och hennes karl orkar slutligen inte mer, så han går och sover. Vi är kvar här i vakenheten, jag och E. Men sen ger hon mig en tablett och säger åt mig att vila. Det är då jag skriver det här.Imorgon ska jag träffa ST och det ska bli så jävla skönt. Var ett tag sen nu. Har ju legat förkyld i en vecka och han har haft annat att dona med. Förvånas hela tiden över att han inte..bara lessnar på mig. Enligt alla regler så borde han försvinna snart, för jag gillar honom ju verkligen. Mer vet jag inte, men jag vet att allt det jag gillar eller fäster mig vid, alltid slits ur mina händer och ja jag vet, nu låter jag som martyren deluxe, men vadå, kolla på min relation till ¤. Inte ens min bästa vän får jag ha liksom. Men det hela beror inte på någon slags jävla förbannelse utan mina val av närmaste. Jag antar att det är enklare att skylla ifrån sig i efterhand på andra.


G kom fram till i senaste samtalet "det är kanske lika bra att vi inte har nån kontakt på ett tag" och då sa jag "det är kanske lika bra att vi inte har kontakt alls". Så var det med det & jag kan inte påstå att jag saknar det.Nu blir det viloläge. och imorgon är det äntligen, äntligen Söndag.Fan vad skönt.


Jag kan inte släppa riktigt, att ¤ bara kan göra ända på en hel vänskap genom ett treminuterssamtal i telefonen som bara handlar om att han låter som en robot och inte ger mig några förklaringar på nånting. Om någon säger upp kontakten med en, så vill man ju gärna veta varför. Men jag fick aldrig någon förklaring eller något schysst "tack för den här tiden"-kort. Och visst, jag kanske inte ska gnälla, men seriöst...gör man så mot sina bästa vänner? På DET sättet?


Jag är ganska upprymd inför imorgon. Min helg börjar runt sex-sju på kvällen då jag och ST ska ränna runt och göra ingenting alls. Har pratat alldeles för många minuter med honom den här veckan. Men jag behöver det där. Och jag ska verkligen försöka att inte bete mig som en idiot den här gången. Jag menar; jag ska försöka att inte börja uppföra mig sådär som jag alltid vet att jag uppför mig, så fort jag inser att någon börjar ta utrymme.


På Onsdag ska jag på "mingel" på Titan och glassa runt och ev. dricka vin och promota mig själv.


Jag och E har provat nyårskläder. Jag ska vara glammig i år.


Dagens låt: Chris Isaak - San Fransisco days

Bild: E

torsdag, december 14

EP & ST & smärta

Jag ligger sjuk hemma hos min mor i någon dag och slöglor på TV. Det är som att folk går in och ut hela tiden men jag minns inget. Jag ligger där och slutligen åker jag hem, eftersom den förbaskade telefonen bara laddar ur, och så oroar jag ett helt koppel med folk på köpet för om jag inte är anträffbar på mobilen så stannar tydligen halva Sverige.

Kommer hem och kommunicerar med Lott och gosar ihjäl kattjäveln och läser webbnyheter och pratar med ST om att åka dit och mitt i alltihopa så händer det; det som inte får hända och som jag är lika jävla rädd när det händer trots att jag borde börjat vänja mig; Jag får ett epilepsianfall. Men den här gången är jag vaken under hela anfallet och får inte styrsel på tankarna. Jag vet att jag tänker att nu tänker jag sådär igen, fan också, nu ska jag minnas det men det gör jag aldrig. Jag ligger väl paralyserad och kan inte röra mig eller göra annat än att bara ligga flatt på golvet i ungefär fem minuter. När jag kvicknar till inser jag att jag inte kan läsa. Jag kan inte sätta samman bokstäver till ord. En ganska lustig känsla. Lyckas slutligen "känna igen" ST:s namn på formen av ordet och ringer upp honom när jag fortfarande är väck vilket inte leder till något vettigt eftersom han först tror att jag stoppat i mig en massa droger men jag försöker få fram att jag haft ett epileptiskt anfall och det är då en jävla tur att karljäveln kan lista ut saker på egen hand.

Jag har legat och läst en massa trams på sajten http://www.vaken.nu och på qx, och efter mycket om och men gick jag ner och fick i mig lite mat också. Jag tror fan jag ska äta sushi varje dag fram till jul.

Jag är fortfarande otroligt ledsen över att ¤ släckt ner all kontakt med mig. Det värsta är att jag inte ens minns vårt sista samtal ordentligt. Enligt E så skall jag ha fått en blackout och börjat svamla okontrollerat och hon petade i mig lugnande och sedan somnade jag. Jag tänker på det precis varje dag med jämna mellanrum. Han har sina reasons, han tycker iallafall att han har det, och i motsats till vad han tror så tänker jag inte hänga ut honom på något sätt i den här dagboken. Om den människa jag valt att berätta allting för, den människa som fått mig att le när saker och ting rasat, den människa jag trots allt litat på mest av allt, bara beslutar sig för att jag inte får vara i hans värld mer, då kan jag inte göra något. Det är uteslutet att ringa honom och be om hans vänskap, för vad fan är det för vänskap i sådana fall.

Jag lyssnar just nu på Kelly Clarkson - Behind these hazel eyes och Wolfsheim - Künstliche welten, och hoppas på att saker ska lösa sig. Fast jag håller på att packa ihop här. För ärligt talat; det gör för jävla ont med relationer, det gör för jävla ONT att ha ont och allvarligt talat, ¤, för jag vet att du läser det här trots allt, du har verkligen lyckats med att tillfoga mig renodlad smärta. Jag går omkring och tänker på hur du lade upp samtalet, som om det var JAG som hittade DIG från första början, som om det var JAG som jagade dig och ljög för dig och bad om din jävla vänskap, och du är ett fegt jävla as som inte ens kan erkänna att det var du som bar det största ansvaret för det du gjort mot den här andra personen. Om du ska påbörja ett nytt liv så rekommenderar jag att du börjar med att vara ärlig mot dig själv, och inte skyller ifrån dig så jävla mycket. Men jag antar att det var det du ville. Du ville göra det på det här sättet för att jag skulle tappa respekten för dig. Och visst fan har jag det, men det slutar inte göra ont för det.

Kelly säger det så jävla rent i "i hate myself for losing you":

" I woke up today
Woke up wide awake
In an empty bed
Staring at an empty room
I have myself to blame
For the state I'm in today
And now dying
Doesn't seem so cruel
And oh, I don't know what to say
And I don't know anyway
Anymore

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?

You got what you deserved
Hope you're happy now
'Cause everytime I think of her with you
It's killing me
Inside, and
Now I dread each day
Knowing that I can't be saved
From the loneliness
Of living without you
And, oh
I don't know what to do
Not sure that I'll pull through
I wish you knew

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?"

Och jag vet inte om du minns det, ¤. Men jag visste att September skulle ha rätt i slutändan:
" Remember what I told you
Your face won't let you hide the pain
You let me get to know you
And now it's driving me insane

Baby, we were never soldiers
You and me couldn't never fight
for things we don't believe

And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore
would never end
So now I'm laying down
the flowers on the grave
And we will never, never ever be the same "

Och jag vet precis vad du är gjord av.

Helgen blir lugn. Trots att jag är inbjuden till ett technospektakel på Lördag blir det nog bara vin med Marija och avslappnat soft. På Söndag ska jag träffa ST, vi kommer av olika anledningar inte kunna ses förrän då, men när jag väl träffar pojkvaskern kommer jag förmodligen att må ganska bra.

Jag träffade ST på nätet och det tog väl inte många dagar innan vi bestämde oss för att träffas. Jag vet inte vad som händer, om vi kommer att sluta som vänner eller som någonting annat men bägge förhåller oss ganska avslappnat till det mesta och ser det just nu som att vi "umgås". Han har dock en massa fantastiska kvaliteter som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är lugn, han är trygg, han verkar inte ha något att dölja och han berättar även mer ofina detaljer ur sitt liv. Sedan att han är lång och har de blåaste ögon jag någonsin sett kan hjälpa till. Men som sagt, jag vågar inte säga nånting, eller tro på nånting. Jag låter saker hända när det är dags. Och det är en världsordning jag inte rår över.

TITAN ringde förra veckan och vill göra ett reportage om mitt singelliv. Haha. Vilket jävla singelliv?


Nu får ni ursäkta mig, men jag ska fan ta och relaxa min hjärna lite.

bild; mitt hopp om att få en chihuahua i julklapp släcks minsann aldrig.