Epilepsianfall igen

Igår natt fick jag mitt första epilepsianfall på många år, ensam i min soffa. Jag vaknade upp i sängen bredvid alexander med lägenhetens lampor tända. Jag fick en blackout efter, så måste det ha varit, och jag minns hur jag fick de där "snurrande tankarna" igen. Jag måste ha tagit mig till sängen och lagt mig hos alexander efter anfallet, och varit så snurrig att jag glömde släcka lamporna. Jag minns det inte alls. Jag är van vid att få blackouter efter anfall, det var bara så länge sen..

Idag har jag ont i tungan (efter att ha tuggat på den) och har fått en ny säng till alexander av Mia!
Men anfallet var obehagligt.. nästan tre år utan anfall och så detta.
Jag har hittat en festival jag bara måste åka på nästa år: http://www.ozorafest.hu/ - med acts som shpongle, total eclipse, son kite, vibrasphere, Juno Reactor.. jag är så nyfiken på vad de ska boka i år! Flybiljetter dit har jag hittat för 199 kronor, biljetter till festivalen kostar 700 spänn för fem dagar.. jag är så nyfiken! Nu ska det sparas, för dit ska jag!

Och jag har börjat planera min årliga julfest, för vänner, innan julafton. Det kommer också bli trevligt. Jag försöker fylla dagarna nu, det är inte långt kvar. Bara två cellgiftsbehandlingar kvar, sen slipper jag det där jävla sjukhuset.

Underbart!

Tell me what you like..?

Dagens låt: Jessica Folcker - Tell me what you like


Och jag minns det som om det vore förra veckan. Jag var sjutton år och jag och Karin, Dan och Fiat hängde på en lokal pub nere i Ör utanför Sundbyberg. Vi gick dit och söp som svin och Karin blev alltid fullast och jag fick ta hem henne mitt i natten och vi dansade, vi dansade, för den låten var populär just då, och jag minns hennes blonda hår och hennes knähöga stövlar och kjol med slits. Vi var på väg mot vuxenvärlden och vi dansade oss in i den, vi dansade oss in i den hand i hand medan Jessica Folcker sjöng och lokalens alla lokala alkisar tittade på. Sedan gick vi hem till Karin och åt fyllemackor med rödbetor och kylskåpets övriga innehåll på. Dagobertmackor, fyllemackor, kärleksmackor. Och helgen därpå, eller var det kvällen därpå? Vitabergsparken och Karin skrek åt Petri, petri med hatten, att hon älskade honom för den hatten, och jag bar henne genom vattenspridarna och jag var sjutton år och ännu hade mitt liv inte deformerats.



Igår fick jag mitt ANDRA epilepsianfall den här veckan. H har aldrig sett ett anfall förut. vare sig på någon annan eller på mig, så han blev skräckslagen. Jag vaknade av att han satt på mina ben och tittade oroat på mig. Det är det värsta med att "vakna upp" ur ett anfall. Man märker inte när man "tappar" medvetandet, bara att hjärnan börjar snurra och samma tankar dyker upp igen, som om de vore styrda utifrån av något. Sedan är det som att sluta ögonen och att öppna dom igen. H var skräckslagen.



”Du skakade ju och jag såg dina ögonvitor! Och det kom blod ur din mun!” sa han när mitt minne kommit tillbaka ordentligt och jag var kapabel att tala.
”Jag vet, det kallas epilepsianfall. Jag har ju berättat att jag kan få såna och vad du ska göra”
”Det var SKITLÄSKIGT!”
”Det är inte farligt så länge jag inte är borta mer än tre minuter”
”vad händer om du är borta mer?”
”Om hjärnan är väck mer än fyra så kan man dö”
”Kan du DÖ av det där?”
”Ja”
”VARFÖR SA DU INTE DET?”
”Risken är inte direkt överhängande”
”Hur FAN vet du det?”
”Låt säga att jag vet att jag har många år kvar. Gud är en sadist”
(tystnad)
”Du är INTE rolig”



Det ringde på H's telefon och det visade sig vara nån jävla brud från internet som bara bestämt sig för att komma och hälsa på. Jag gömde mig i badrummet och skickade ner honom till centrum. Avskyr småbrudar. Eller snarare, de avskyr mig, i stort sett hela det kvinnliga släktet skyr mig och ser mig som ett hot, så jag håller mig undan. Jag vet hur det blir. Det är en mycket liten del av det kvinnliga beståndet som jag kommer överens med. Och som regel så är kvinnor faktiskt lömska hyndor som man inte kan kommunicera med. Men det finns undantag, och de få undantagen har jag ju också förlorat till olika världsdelar, till förhållanden med restriktiva pojkvänner som avskyr mig, eller till "andra sidan".



Det är sorgligt, kvinnor, att det år 2007 fortfarande går att idka självförverkligande genom att skaffa barn alldeles för tidigt, eller genom att gömma sig bakom en karl. Men er business är er business, glöm bara inte att ta hand om kräken ni föder upp. Annars blir de som jag. Och det måste ju funka som varnande exempel på de flesta av er, för de flesta av er tycker att JAG lever fel. Men så blir man när man har en missbrukande mamma och en frånvarande pappa som inte bryr sig ett skit. Man blir självständig, uppkäftig och epileptiker! Passa er - det kan hända ERA barn.

Bild: Jag bjussar på en Featured sexy desktop från http://www.pixelgirlpresents.com


Min favorit av wallpaper/iconsajter!

Attackhelg

Den här helgen pågick trots att den aldrig egentligen började, jävligt länge.Smygstarten skedde i Fredags. Glad i hågen efter att ha vinkat av H vid cityterminalen rallade jag hem till min mor med inneboende. En kvart dröjer, och BOM! Loo får epilepsianfall och ramlar till golvet. Tre-fyra minuter var jag borta, skakade något vansinnigt. Vaknade som vanligt till med minnesförlust deluxe, som sig bör efter Grand Mal. Förvirrad och muskelförtvinad låg jag sedan på soffan och skickade ynkliga meddelanden till H som satt på en buss och mådde vansinnigt. Somnade senare hos mamma, vaknade på Lördag morgon vid nollsex. En lycklig H berättar att han är i Stockholm igen, eller om han var på väg, det begrep jag inte riktigt. Somnade om. Lördag natt pallrar jag min slitna lekamen till H med bästis, därefter slappade jag och sov. Fortfarande med muskler som inte alls trivdes med att ha muskelkramper i fyra minuter i fredags, och de är fortfarande paj as fuck. Måndag och jag går fortfarande som om jag hade något mycket obekvämt uppkört i röven thanks to utslitna benmuskler som inte alls diggar träningen att krampa i fyra minuter utan avbrott. Tänk er den värsta träningsvärk ni haft, dubbla den med tjugo så kommer ni nära. Det är så det känns i mina ben.

Idag: Röka cigaretter och diskutera framtid med H. Make some fuckin' phonecalls. Och så vila då, för vi gamla kärringar, vi måste tydligen inte annat. Klarar fan inte gå en meter. Behöver snart rullator i den här takten.

Just nu kan jag inte sluta lyssna på Kings Of Convenience, Mesh och Mike Foyle's underbara "Shipwrecked".
Jag känner mig melankolisk. På ett suspekt vis.Jag ska undersöka känslan närmare, och når jag en slutsats blir ni the first to know.

Pratade med ST på MSN igår, som vill vara "vän" med mig. Och jag känner mig som en kärring när jag nekar honom det, men det går liksom inte. Hur ska jag betrakta en människa som sårat mig på det sättet? Jag må vara en idiot, men jag har vett att skydda mig själv iallafall. Han skriver att nu när jag "gått vidare" så kan vi väl ändå vara vänner. Samtidigt vidhåller han det han tidigare sagt, det som handlar om att jag "gjort bort mig". Jag orkar inte. Jag förstår inte idén; Han bad mig fara åt helvete som "dejt" men han vill ha mig som VÄN? Trots att han tycker som han gör? Är det jag som är trög? Är det jag som borde förlåta något och förstå något som ligger bakom alltihopa? För det gör jag inte.

Not really.

EP & ST & smärta

Jag ligger sjuk hemma hos min mor i någon dag och slöglor på TV. Det är som att folk går in och ut hela tiden men jag minns inget. Jag ligger där och slutligen åker jag hem, eftersom den förbaskade telefonen bara laddar ur, och så oroar jag ett helt koppel med folk på köpet för om jag inte är anträffbar på mobilen så stannar tydligen halva Sverige.

Kommer hem och kommunicerar med Lott och gosar ihjäl kattjäveln och läser webbnyheter och pratar med ST om att åka dit och mitt i alltihopa så händer det; det som inte får hända och som jag är lika jävla rädd när det händer trots att jag borde börjat vänja mig; Jag får ett epilepsianfall. Men den här gången är jag vaken under hela anfallet och får inte styrsel på tankarna. Jag vet att jag tänker att nu tänker jag sådär igen, fan också, nu ska jag minnas det men det gör jag aldrig. Jag ligger väl paralyserad och kan inte röra mig eller göra annat än att bara ligga flatt på golvet i ungefär fem minuter. När jag kvicknar till inser jag att jag inte kan läsa. Jag kan inte sätta samman bokstäver till ord. En ganska lustig känsla. Lyckas slutligen "känna igen" ST:s namn på formen av ordet och ringer upp honom när jag fortfarande är väck vilket inte leder till något vettigt eftersom han först tror att jag stoppat i mig en massa droger men jag försöker få fram att jag haft ett epileptiskt anfall och det är då en jävla tur att karljäveln kan lista ut saker på egen hand.

Jag har legat och läst en massa trams på sajten http://www.vaken.nu och på qx, och efter mycket om och men gick jag ner och fick i mig lite mat också. Jag tror fan jag ska äta sushi varje dag fram till jul.

Jag är fortfarande otroligt ledsen över att ¤ släckt ner all kontakt med mig. Det värsta är att jag inte ens minns vårt sista samtal ordentligt. Enligt E så skall jag ha fått en blackout och börjat svamla okontrollerat och hon petade i mig lugnande och sedan somnade jag. Jag tänker på det precis varje dag med jämna mellanrum. Han har sina reasons, han tycker iallafall att han har det, och i motsats till vad han tror så tänker jag inte hänga ut honom på något sätt i den här dagboken. Om den människa jag valt att berätta allting för, den människa som fått mig att le när saker och ting rasat, den människa jag trots allt litat på mest av allt, bara beslutar sig för att jag inte får vara i hans värld mer, då kan jag inte göra något. Det är uteslutet att ringa honom och be om hans vänskap, för vad fan är det för vänskap i sådana fall.

Jag lyssnar just nu på Kelly Clarkson - Behind these hazel eyes och Wolfsheim - Künstliche welten, och hoppas på att saker ska lösa sig. Fast jag håller på att packa ihop här. För ärligt talat; det gör för jävla ont med relationer, det gör för jävla ONT att ha ont och allvarligt talat, ¤, för jag vet att du läser det här trots allt, du har verkligen lyckats med att tillfoga mig renodlad smärta. Jag går omkring och tänker på hur du lade upp samtalet, som om det var JAG som hittade DIG från första början, som om det var JAG som jagade dig och ljög för dig och bad om din jävla vänskap, och du är ett fegt jävla as som inte ens kan erkänna att det var du som bar det största ansvaret för det du gjort mot den här andra personen. Om du ska påbörja ett nytt liv så rekommenderar jag att du börjar med att vara ärlig mot dig själv, och inte skyller ifrån dig så jävla mycket. Men jag antar att det var det du ville. Du ville göra det på det här sättet för att jag skulle tappa respekten för dig. Och visst fan har jag det, men det slutar inte göra ont för det.

Kelly säger det så jävla rent i "i hate myself for losing you":

" I woke up today
Woke up wide awake
In an empty bed
Staring at an empty room
I have myself to blame
For the state I'm in today
And now dying
Doesn't seem so cruel
And oh, I don't know what to say
And I don't know anyway
Anymore

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?

You got what you deserved
Hope you're happy now
'Cause everytime I think of her with you
It's killing me
Inside, and
Now I dread each day
Knowing that I can't be saved
From the loneliness
Of living without you
And, oh
I don't know what to do
Not sure that I'll pull through
I wish you knew

I hate myself for losing you
I'm seeing it all so clear
I hate myself for losing you
What do you do when you look in the mirror
And staring at you is why he's not here?"

Och jag vet inte om du minns det, ¤. Men jag visste att September skulle ha rätt i slutändan:
" Remember what I told you
Your face won't let you hide the pain
You let me get to know you
And now it's driving me insane

Baby, we were never soldiers
You and me couldn't never fight
for things we don't believe

And we will never, never ever be the same
Since we buried love we swore
would never end
So now I'm laying down
the flowers on the grave
And we will never, never ever be the same "

Och jag vet precis vad du är gjord av.

Helgen blir lugn. Trots att jag är inbjuden till ett technospektakel på Lördag blir det nog bara vin med Marija och avslappnat soft. På Söndag ska jag träffa ST, vi kommer av olika anledningar inte kunna ses förrän då, men när jag väl träffar pojkvaskern kommer jag förmodligen att må ganska bra.

Jag träffade ST på nätet och det tog väl inte många dagar innan vi bestämde oss för att träffas. Jag vet inte vad som händer, om vi kommer att sluta som vänner eller som någonting annat men bägge förhåller oss ganska avslappnat till det mesta och ser det just nu som att vi "umgås". Han har dock en massa fantastiska kvaliteter som jag inte kan låta bli att tycka om. Han är lugn, han är trygg, han verkar inte ha något att dölja och han berättar även mer ofina detaljer ur sitt liv. Sedan att han är lång och har de blåaste ögon jag någonsin sett kan hjälpa till. Men som sagt, jag vågar inte säga nånting, eller tro på nånting. Jag låter saker hända när det är dags. Och det är en världsordning jag inte rår över.

TITAN ringde förra veckan och vill göra ett reportage om mitt singelliv. Haha. Vilket jävla singelliv?


Nu får ni ursäkta mig, men jag ska fan ta och relaxa min hjärna lite.

bild; mitt hopp om att få en chihuahua i julklapp släcks minsann aldrig.

All systems: Fucked up

Enigma - Mea Culpa part 2 (Orthodox version) är det sexigaste i min musiksamling @ the moment, och förkylningen har bestämt sig för att ta kål på mig. Efter helgen och förra veckans vila tvärvände den från sin säkrade grav och återkom med full styrka. Jag kan inte sova ordentligt, slumrar in kvartar i stöten, jag nyser oavbrutet, hela huvudet och kroppen hettar. Jag är trött, blek, har svarta ringar under ögonen, och varje muskel i min kropp har bestämt sig för att göra säkert uppror. Immunförsvaret har i princip lagt ner och ödslar inga blodkroppar på det här viruset. Jag får minsann alltid skylla mig själv. Ungefär som bittra, missunsamma parkbänkstanter brukar mumla "Man ska inte ha FÖR roligt för det betalar sig".

Gick upp ändå. Diskade, städade köket. Lagade kvällens mat. Ska försöka baka en paj. Om jag orkar.

Tappade medvetandet inatt på balkongen också. oroväckande.

Would somebody come, take me

..home?

Ibland tror jag nog att jag vill bli räddad ändå. Lite iallafall.
Nu: Mat plus TV.