Uppdatering!

Heeej alla! Här kommer lite bilder från lya och vardag. Nedan en update.

Ovan: "Dagens Outfit By Alex" så klart! Några dagar sedan. Skor från Puma. Jeans från HugMe / Lindex. Skärp från burberry, jacka vintage och huvtröja från Champion.
Alex bär också blöjor från Huggies, Little Walkers nr 4, de är grymt bra till det priset så jag har bytt blöjmärke från Libero nu. Pampers har inte varit vår grej, lite blöjor för mycket pengar och sen är de faktiskt inte nämnvärt mycket bättre än några andra. Sen tror jag pampers passar lite mer knubbiga bebisar än min unge, som är normalbyggd.
Alex hår ser rött ut här, men jag fixade med kontraster och skuggor för att få fram klädernas egentliga färg. Visade sig då att hans hår reflekterade så mycket rött och det gick inte att göra något åt. Men min unge är inte rödhårig, tack och lov. Han är blond. Och nej, jag är inte rödhårsrasist.

Ovan: Nysvabbat golv, this is what i am talking about! Det ska bonas också så blir det skitbra. Här är den där mörka, underbara färgen verkligen till sin rätt. Love my vardagsrumsgolv, synd bara att det är färgfläckar överallt som den gamla hyresgästen kluttat överallt. Jag ska försöka få bort det. Några tips om hur man bäst får bort färgfläckar på trägolv?

Ovan: Bokhyllorna är på plats i vardagsrummet. Jag gillar de här "korg"-hyllorna, det var en present från en kär "nästan"-familjemedlem. Love them, det är något så råmateriellt över dem och de har massor av möjligheter med rätt tillbehör. Vardagsrummet börjar ta form.. Återigen, skit i färgerna. det blir så kalt och helt fel med blixt och utan blir det kornigt. Ni får ett hum i alla fall.

Ovan: Mina köksskåp, lite närbild med upp-packade glas, som ovan fast andra sidan. Här ser ni lite av mitt arvegods, små guldpläterade glas, jag älskar dem. Dricksglasen med knubbfot kommer från Kosta Boda. Resten vete fan. Mina skåpluckor är giftgröna, men förre hyresgästen tyckte att han var rolig och målade en skåplucka i samma färg som han målade över tapeterna i vardagsrummet. Så en av mina skåpluckor är blå. Inte snyggt alls, men jag kan inte själv åtgärda det här.

Ovan: Har nu borrat upp min fina handdukshängare i valnöt på väggen bredvid köksdörren, så jag kan hänga upp mina fina nya handdukar. Handduken till vänster med ränder kommer från DUKA. De små grytlapparna är totally underbara, fem kronor styck på loppis, helt fantastiska färger och jag älskar det lilla hantverket. Grön / bruna handduken kommer från JYSK och tillhör deras lyxiga serie, de har tonvis med handdukar. Haklappen kommer från Elodie Details.

Ovan: "affischerna", dvs, förstoringarna på alex i affisch / posterformat på paperback, har kommit från Vistaprint. Jag är supernöjd. Två stycken i detta format kommer att sitta i vardagsrummet, lite snett bredvid varandra a' la Warhol. Jag kommer absolut beställa mer från dem. Vistaprint är egentligen ett företag som tillverkar företagsprodukter, tex muggar med företagets logga på, T-shirts, visitkort och sånt shit. Jag betalade 35 kr / styck för mina postrar med "egen design", jag laddade bara upp bilden jag ville ha (en bild jag photoshoppat) och skickade det. smart, och billigare än om jag hade beställt samma specialare från tex Kodak.

Ovan: Hyllplanen i köket, utan blixt. Det är svårt att få fram hur färgerna egentligen ser ut, det blir liksom fel hur man än gör. Utan blixt blir det kornigt och ser nästan flammigt ut, med blixt ser det kliniskt ut (syns nedan) och det är inte lätt att få fram känslan, men ni fattar ungefär. Jag är supernöjd hittills. De två plastbrickorna ni ser här stående på översta hyllplanet kommer från Hemtex. Den här hyllan kommer växa fram.. forts. nedan.

Ovan: Hyllplan i köket med blixt, med lite gröna grejer för att undersöka "färgkänslan". Runt de där hyllorna ska jag sedan schablona en vinranka som ska slingra sig under den understa, runt på vänster sida, under den översta och ut på höger sida under överhyllan. If that makes any sense. I gröna toner, såklart. Kommer bli fint.

Jag hade kräksjuka igår. Jag spydde som en räv (Och någon gång ska jag ägna tid åt att ta reda på varför man säger just "spyr som en räv". Vadå, är rävar bulimiska på något sätt? Känsliga magar?) och mådde som jag förtjänade. Låg i soffan och skakade och var helt matt och engagerade mig i omläsning av hela "Sagan Om Isfolket", som jag minns att jag läste och älskade när jag var omkring 14 år.

Jag blev så förtjust, när jag kastade saker i mitt nya soprum fann jag flera kassar med böcker. Och i min värld är det en SYND att kasta böcker. Det är som att häda mot någon onämnbar litteraturgud. Och alla var i fint skick, inbundna klassiker som några samlade verk av Leo Tolstoy, Gullivers resor, Bröderna Karamazov - och hela Isfolket-serien, typ 50 böcker, inte en enda fattades. Också sandemo-serien som är fristående noveller, och Raija-serien. Stor lycka och jag kånkade upp dem alla och lät dem få bo i min bokhylla, där det redan är smockat. Prioritet: Måste köpa massor av hyllplan till alla mina böcker. Jag älskar böcker. När något ex föreslog att jag skulle slänga några för att "göra plats" (för vad?) fick jag frispel. Man slänger _inte_ böcker. Även om de inte var bra. Det är som att förneka litteraturen eller nånting sånt, jag vet inte hur jag ska uttrycka det.

Idag mår jag så mycket bättre. Alex klarade sig från kräksjukan och spydde bara lite välling inatt. Det måste ha varit typ matförgiftning eller nåt, för jag har aldrig haft en sån där 24-timmarsgrej förut. Båda vi mår skitbra och pappa kommer över för att köra grejer och sen står det målning på schemat!
Ta-taa!

Just det. Jag har fått ett mejl från Ida. Ida spinner vidare på en tidigare kommentar, där någon påpekade att jag minsann skriver alla mina inlägg i Word och ida påstår att det är "uppenbart" och det är "löjligt" att jag inte kan "erkänna" det utan typ, försöker spela cool eller vad det nu är hon vill få fram. Egentligen är det skit samma, men jag skriver alltid mina inlägg direkt i "rutan". Om jag använder word till något har jag alltid stavningsfunktionen av, eftersom det retar mig när det kommer fram såna där gröna rader som försöker binda ihop texten på något sätt jag inte begriper. Jag gillar inte när ett program ska tala om för mig hur jag ska skriva eller var jag ska sätta punkt, etcetera, och när jag inte ens får skriva en jävla mening utan att den ska komma med en grön rand mellan ord fast det inte är något fel på det jag skriver blir jag lack.

Så nej, jag skriver inte i bloggen i word och jag använder inget stavningsprogram. Men det tycker inte jag behöver vara så konstigt? Jag är generellt sett en stavnings och särskrivningsbesserwisser och kan mitt språk ganska bra. Sen att jag slarvar ibland och glömmer stor bokstav här eller där, eller stavar månader med stor bokstav tycker inte jag behöver ligga mig i fatet. Det här är en blogg, liksom. Jag behöver väl inte korra allt in i minsta detalj för att "bevisa" att jag kan stava och sammansätta meningar på egen hand. Det är väl inget att skryta om, liksom? Det är snarare en jävla självklarhet i min värld, men de flesta var mer peppade i att trycka ner sina skolkamrater och spela häftig under skoltiden, det där vanliga, när folk inte själva har något att komma med så trycker de ner andra. Och det verkar ju sitta kvar i dagens läge. Pluggisar, eller de som faktiskt kan, och vill, och fattar vad språket egentligen är, de som hittat nyckeln och uppskattar kunskap är onormala. Och de som är coola och skiter i allt är norm. Det är inte coolt att kunna stava eller bygga meningar på egen hand, då får du inte hångla på skoldiscot.

Men jag blir frustrerad när jag kommer in på sådana otroligt topprankade bloggar som typ Linda Rosings, och varannat ord är ett stavfel, varje mening är en felkomposition och texten i sig ser ut att vara skriven av en åttaåring. Folk bryr sig i allmänhet inte om sådana saker, har jag förstått, eftersom det verkar strunta folk kvitt samma om texten är välskriven eller inte. Eller om den innehåller något. Folk i modern tid är så mätta på bloggare och så ointresserade av text, språk och snygga formuleringar. De vill bara titta på bilder, helst på bröst eller om bloggaren är halvnaken / har tajta kläder på sig eller typ bara är snygg eller värd att håna i största allmänhet. Välskrivna saker har ingen attraktionskraft, folk pallar inte tänka, det är för jobbigt. Så i dagens läge är det inget att skryta om, att man faktiskt tagit till sig sin utbildning, eller att man lärde sig skriva och läsa när man var tre, som i mitt fall. Ingen bryr sig. De vill ändå bara se mina pattar, whatever liksom.

Så Ida, du behöver inte jaga upp dig över att jag kan stava på egen hand, men att det också kan hamna slarvfel eller långa meningar eller någon enstaka felkomposition här eller där. Min egen personliga, konstnärliga frihet gentemot min blygsamma läsekrets, kallar jag det. Jag tycker du läser fröken Rosings blogg istället, och while you are at it, försök få henne att använda word, så vi vanliga dödliga kan läsa. Vi som har vårt stavningsprogram "i huvudet". Vilket du också skulle ha haft om du inte var så busy poking around in other people's business.

Allt om män

Jag, Alex och Alex' pappa hade ett grundligt besök i bokhandeln idag, letande bland böcker - böcker fyllda med kunskap, okunskap, visdomar och strunt. Jag och H hittade de roligaste böcker, så som en realiserad bok om nazism och ockultism som jag blev väldigt sugen på (tack vare det udda ämnet) - självklart böcker om religion, musik, biografier och skönlitteratur. Sedan liten har jag alltid älskat bokhandlar och bibliotek. Jag älskade att bara gå bland rader av böcker och förlora mig i doften, känna bokryggarna mot mina fingertoppar. Redan som sexåring fantiserade jag om universitetet, som jag föreställde mig, skulle vara som ett enormt bibliotek med sköna läderstolar och gröna läslampor. Min passion för de här ställena är samma som förr. Och utforskandet av all denna fantastiska litteratur som existerar är och förblir som en hemlig utflykt, en skattjakt in i det okända. Precis som jag fascinerades av, och älskade hela idén med filmen "The Neverending Story" som jag var nästintill besatt av som liten. Hur den lilla pojken stjäl den där fantastiska boken i en dammig gammal bokhandel där den mystiske, vise mansfiguren arbetar och hur han sedan får tillgång till en magisk värld, en sagovärld som han räddar undan sin undergång. Så var det för mig, att bli lämnad på biblioteket i en timme eller två medan mormor handlade, det trygga biblioteket med alla skrymslar och vrår, längst in där dit ingen kom, där satt jag med boktravarna och sög åt mig kunskap, och älskade varje sekund.

Dagens besök i böckernas värld genererade dock lika delar förvirring och avsky. Det är tu ovanliga känslor när det kommer till den sortens ställen. Förvirring eftersom jag inte fann det jag sökte - Jag letar med ljus och lykta efter boken "Techno - Musiken, dansen och scenen" av Sara Larsson. Den är knappast ny, och den har heller inte nytryckts sedan släppet 1997, så nu står hoppet till antikvariat. Medan jag letade efter intressanta nytillskott till min stackars sönderfallande bokhylla, så fann jag den, den här vidriga skapelsen till bok. Den heter "Allt om män - Handbok för kvinnor" och i den finner man alltså en "komplett guide" till "männens rike". Det är en bok totalt sprängfylld av floskler om hur män "är" och "inte är", och det är fiffigt uppdelat från den kompletta guiden till mannens kropp, hans språk och vad han äter. Man finner råd som att "Se till att din man äter bättre fetter - undervisa honom i kostcirkeln" med komplett förteckning av bra och dåliga fetter för den hårt arbetande mannen. Boken vill också framhålla att det är viktigt att man "ser till" så att mannen underhåller sin hy, sin kropp och vårdar sitt hår, och det finns också någon form av språkguide där man får veta att män inte gärna talar om känslor eftersom de "helt enkelt inte fungerar så" och med råd att man inte skall bli frustrerad när "mannen" inte svarar på tilltal eller svarar med en stunds tystnad eftersom han förmodligen sitter och "löser ett problem i lugn och ro" (man får exklusivt veta att män inte vill att man löser problem åt dem- de vill alltid lösa dem själva, och att be en man om råd betyder indirekt att man ber honom att lösa ett problem). Därefter följer en förteckning av olika meningar som "mannen" ofta uttrycker och vad de betyder. Det är mycket pedagogiskt upplagt med tjusiga bilder och i ett bekvämt format, och ur skämtsynpunkt kanske det hade varit roligt med en seriestripp som behandlar det här, men en hel bok? Och det är här det värsta kommer: De skämtar inte. De menar allvar!

Sedan får man förklaringen. Bokfanskapet är skriven av en amerikansk författare. Och jag håller faktiskt med Horace Engdahl i hans senaste "tabbe"-uttalande. Amerikansk litteratur är inte lika bred som man kanske hade velat önska. För USA som sådant är fullpackat med en massa imbecilla könsnormer, deras utbildningar lämnar mycket att önska i frågan om synen på den övriga omvärlden utanför det "greatest country in the world" som de säger, och hela deras fuckade system med gigantiska samhällsklyftor i en värld där sjukvård är till för de rika är knappast en bra grogrund för jämställdhetsutvecklingen. Det handlar inte bara om sjukvård - jag plockade bara ett exempel. Och visst är det PK nuförtiden att ha negativa åsikter om USA, det är inte huvudämnet här. Precis som med allt annat så finns det säkerligen många positiva saker att ta upp om landet också. Jag vill gärna resa dit någon dag, för landet fascinerar mig. Det är så enormt, med så enorma saker - som Morgan Spurlock i "dokumentären" Supersize me påpekar: "Everything here comes in Super Size".

I vilket fall som helst så mår jag illa och får motarbeta reflexen att stoppa fingrarna i halsen och vomera över den där vidriga ursäkten till litteratur jag håller i handen. Jag stoppar efter min genomgång in boken i hyllan igen och går. Och gläds plötsligt åt mitt eget land. Trots skavanker och att allt här är långt ifrån perfekt, med kyliga, misstänksamma människor och ett inskränkt gubbvälde som styr näringslivet, så finns det fan hopp. Åtminstone står mitt hopp till de svenska författarna, och min blinda övertygelse om att det inte finns en chans i helvetet att en kvinna härifrån någonsin kommer att producera liknande jävla smörja. Det må ha varit - men nu talar vi framtida litteratur. Om jag ändå skulle ha oturen att råka på ett livs levande motexempel känner jag för en spontan tilldragelse till jämställdhetens och den goda litteraturens ära, på ett stort fält nära dig, så här i vintermörkret. Ett bokbål, med andra ord. Kanske inte helt rätt i tiden - men låt oss göra ett undantag. För lika lite som jag vill bli pådyvlad en massa trams om hur en "kvinna skall vara" vill jag läsa om "hur männen är". Män är inga jävla hundar som vi matar med skålar fylld av kostcirkeluppdelad mat, män är inga mystiska, statiska naturkrafter med ett hemligt jävla språk som inte kan tala om något annat förutom TV och problemlösning och om det nu skulle vara det så innebar det alltså att jag för evigt vore dömd till någon form av Ärkemoderskap över mina framtida manliga partners, som enligt den här jävla skitboken inte lärt sig att torka sig efter att de skitit (förmodligen en i raden av oändliga problem som ännu inte blivit löst av denna heliga alien som är mannen).
Och hela den idén känns fan i mig skrämmande.

Fy fan, om min son någon dag skulle vakna upp och bli något jävla mansgrisigt asshole som rapar och fiser vid matbordet och som inte kan diskutera hur han känner inför en enkel jävla sak - skjut mig.

Jakten på den nya mansrollen?

"Det luktar så RENT hemma hos dig!" säger socialsekreteraren direkt när hon kommer innanför dörren. Förvånat, precis som om hon förväntat sig att det skulle dofta helvete och gammal fimp här. Jag höjer på ögonbrynen och riktigt ser hur förvånad hon är över att det är så pass FINT härinne. Jag undrar om hon väntat sig en knarkarkvart deluxe, cigarettrök och fimpar och gamla pundare som låg i hörnen och sussade. I guess so. Hon har ju redan påkallat att hon anser att jag inte "är som vanliga missbrukare". Well EXCUSE me då, för att jag inte motsvarar din stereotyp. Jag tror att många människor skulle bli dagligt besvikna om de rände runt och petade in folk i stereotyper; det finns väldigt få som passar in överhuvudtaget.

Jag är i V25 + 4 idag. Det känns att kotten ska lägga på sin egen vikt på två veckor, jag är helt slut och sover hela tiden. Älskar att sova. Underbart att KUNNA sova också, så jag tar för mig av sängen och John Blund och är som ett trött litet knyte mest hela tiden. Därför är jag just nu väldigt asocial, jag vill bara vara hemma hos mig och boa in mig och slappna av när jag inte är på sjukhus eller möten. Jag vill ligga med handen på magen och läsa och äta fiskgratäng och spela Super Mario World med Jenkan och H. Inget mer. Vill inte umgås med folk! Vill inte göra onödiga saker! Vill bara äta fisk och frukt och dricka isvatten och spela svåra mario-banor och sova. Jag måste inte mer just nu. Jag behöver det här.

Idag spelas Bo kaspers orkester - En jävel vid mitt öra , mysjazz så här på tidiga hösten, och nu åker den där jävla fiskgratängen in i ugnen. Senast avverkade böcker var "No tears for queers" - en fantastisk, skrämmande skildring av hatbrott mot homosexuella (LÄS DEN!) och nu ligger jag och skrattar åt den underbara "På Y- fronten intet nytt, eller, Jakten på den nya mansrollen" av Peter Eriksson. Underbar, rolig och otroligt sann. Alla borde läsa. Det är bra skit, nästan gratis. Bägge rekommenderas å det varmaste. Läs en bok om feminism och könsroller som du aldrig trodde att du skulle få läsa, en rolig, varm, skarp och kritiserande sådan som tar upp fenomen som alla kan känna igen sig i, utan att det handlar om radikala dramatiseringar.

Fisken kallar. Vi ses!

Tvätta hövvet

I "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" överraskar Magdalena Graaf mig. Faktiskt väldigt mycket. Hon överraskar därför att hon är starkt självutlämnande, reflekterande och förklarande, med ett språk som binder samman historien mycket väl. Faktum är att jag i princip sträckläst boken sedan den kom, och när jag avslutade den i morse lämnade den efter sig ett starkt välmående. Magdalena står för sin livsstil, hon är inte något skälmskt litet våp överhuvudtaget utan faktiskt - en stark personlighet med otroligt mycket självdistans. Det är en "feelgood"-bok. Som de säger, de där mediahororna.

Jag påbörjade nyligen min läsning av Carolina Gynnings Ego Girl; betvivlar så här tjugo sidor in i boken att jag kommer att vinna lika stor behållning av den som föregångaren. Redan på bokens andra blad förklarar hon att hon vill att boken skall fungera som någon slags "varning" till föräldrar med tonåringar som kommer in i modellvärlden. Hon skriver, inte särskilt varnande, om fester och knark och "egotrippade män" som hon mött, och försöker nästan efterkonstruera något slags lidande. Faktum är att jag tror inte för ett ögonblick att fröken Gynning lidit av vare sig drogerna, gratischampagnen eller de egotrippade männen. Inte för ett ögonblick. Varför inte? Been there - done that, kexet! Inte fan ångrar jag att jag festat hårt i mitt liv, även om den värsta eran är över nu. Tro mig, mina vurmer med droger och egotrippade män har varit mig ett sant nöje. Det tycker Gynning också, men det är inte PK att säga så. Det är inte PK att tycka i efterhand att "fan vad kul jag hade" - istället skall man ångra alla de där kolalinorna och alla de där knapplösa knullen och låtsas som om man inte alls njöt av kickarna det gav en. Vilket jävla trams. Om man nu led så jävla mycket som det sägs skulle man inte fortsätta göra det, så enkelt är det. Och att skylla på att "beroendet" tar tag i en är också idiotiskt. Det som i sanning är beroendeframkallande är atmosfären, kickarna, det snabba livet, kamerablixtar och skönhet och bubblande dyra saker, kroppslig njutning och dekadens. Alla vet det, och vi som upplevt det och ändå får någon slags distans till det kanske inte proklamerar skiten, men inte fan tänker jag sitta och ljuga och säga att jag inte NJÖT av den där tiden. Och det gjorde nog Gynning också.

Vi får se hur det utvecklar sig.

För övrigt var jag på kalas idag igen, och så stod jag barfota i en trädgård och plockade körsbär från ett tjänstvilligt träd i solnedgången medan jag fläckade mina vita byxor med körsbärssaft. Det är också filmiskt och rätt snyggt, och jag har en påse körsbär to prove it.
Och idag stod det klart att mitt hår tagit en del stryk av blonderingar på sistone. Alltså åkte en nötbrun toning i, och när den är urtvättad följer slingor i latte på detta. Med andra ord så är jag inte så sabla platina längre, om sisådär tre minuter.
Vi får se hur länge det varar. Jag är känd för att ångra mig i tid och otid gällande håret och snabbt bleka tillbaka efter en mörktoning. Skitsamma. Nu ska jag tvätta hövvet.

BEBIS goddamnit

Ja, herregud. Skandalblondinen Fröken Rosing har visst gett sig ut på krogturnén "The bitch tour" (!) bland Sveriges blandade förorts/småstadssunkhak. Det är inte själva nyheten som förvånar mig, utan snarare det faktum att hon sätter stor ära i saken, faktiskt så stor ära att hon valt att filma det hela som en slags DV-kameraföljetong på webben. I första avsnittet ser vi hur spännande Linda tycker att det är att tillsammans med Fadde inleda denna globala, stjärnspäckade turné på innestället "Harrys" i Eskilstuna.

Det är beundransvärt, jag vet inte var jag ska ta vägen.
Se själva: http://bubblare.se/movie/the_bitch_tour_del_1/

Idag kom tre av böckerna. Jag jazzade igång läsningen med Graaf's självbiografi. Hittills är jag väldigt förvånad; hon kan skriva och hon är mycket noga med små detaljer som fångar storyn och som liksom ökar bildsinnet en hel del. Helt klart hittills väl spenderade 39 kronor. Vi får se om "Ego Girl" och "Sanningen om diamanter" kommer att vara lika gripande.

För övrigt har jag köpt en sådan där förbaskat populär bebis-tröja, med BEBIS tryckt över magen, så nu kan jag stolt visa mig på stan och liksom skylta med graviditeten utan att det råder tvivel om att jag är just gravid, och inte bara tjock över magen. Praktiskt.

Vill Inte

Jag VILL INTE åka till Huddinge SpecialistMödravård imorgon.
Jag VILL INTE prata med den dumma tanten.
Jag VILL INTE gå på urinprov två dagar i veckan.
Jag VILL INTE.
Men jag måste göra det ändå.



I fredags var vi på Gröna Lund. Det var ett sabla ståhej kring allt. Jag tycker att jag mest gick runt och åt. Vi var i det där förbaskade spökhuset, spökena skrämde skiten ur mig. Jag vågade inte en meter utan att skrika, fan vad harig jag blivit på sista tiden. Gravid som jag är så får / kan jag inte åka några tokiga rides, så jag får snällt lulla runt. På fredag är det dags igen, då ska vi plocka med oss ett stort kompani till grönis, bara för att vi kan. Den grymmaste behållningen var trots allt schnitzeln jag åt på Tyrol, den rekommenderas varmt. Jag är tokig i schnitzel, det har blivit en besatthet sedan jag blev gravid. Jag kan äta det i stort sett när som helst. Väck mig mitt i natten och fråga om jag vill ha en, jag svarar garanterat ja.

Som mina läsare poängterat så har jag ju glömt två Bimbo Diaries, däribland Gynnings och Nicole Richie's. Jag får införskaffa dom också. Will do.
Den här månaden händer det. Den första Augusti flyttar jag in i lyan. Jag är thrilled och sitter på IKEA's webbsida och bestämmer soffor och möbler och botaniserar och bestämmer. Det är ju så här, att när man ska till att flytta, då finns det alltid en uppsjö av släktingar som vill ge bort sina skinnsoffor och bedrövligt groteskt äckelfula teakmöbler till en, som ingen annan vill ha. De är så jävla nöjda där de sitter i sin självgodhet och GER BORT saker som de ändå inte vill ha men som nu "kommer till användning" för en blivande barnfamilj. Nu är det så här, att jag VÄGRAR ta in en skinnsoffa i min lägenhet och inte fan vill jag ha nån jävla teakmöbel eller nån jävla fanérprydd bokhylla. Jag vill ha LINJÄRA, RENA, ENFÄRGADE saker, stiliga saker, designade saker, vackra saker, i rätt färgskala (latte, beige, choklad, turkos, vit, svart) och med rätt accessorarer. Jag erkänner att jag är ett design och stilist-freak men nu är det så här, att det är MIN yta och inte deras, jag väljer vad jag ska ha omkring mig, jag vill välja mina gardiner, dukar, bordstabletter, bestick. Och det arvegods jag presumtivt låter träda innanför dörrarna, det förfogar JAG över. Med järnhand.

Så nu vet ni det. Jag kommer bli ett inredningsmonster.

Och så, som ni poängterade så missade jag ju två böcker. Och en tredje! Vem kunde glömma fröken Graaf och hennes snyfthistoria, här har vi Order #2 från Bokus:


1
Det ska bli ett sant nöje att döda dig : [en sann historia] (9789185267958)
36.00

1
Sanningen om diamanter (9789151848242)
114.00

1
Ego girl (9789172637306)
36.00

Så; Sex Bimbo Diaries on its way!

Bimbo Diaries

Så, jag beställde lite böcker. Det är nämligen inne rent internationellt nu, att vara ett blonderat våp med plastkroppsdelar och avklädd historia, att skriva sina självbiografier. Fröken Linda Rosing är ju vår alldeles egna lilla White Trash-hynda med bakgrund i det välrenommerade Big Brother-huset, ett antal välretuscherade SLITZ-bilder och så förstås, skandalförhållandet med Fadde Darwich. Man KAN ju bara inte missa att läsa hur den här lilla vardagshjältinnan, som gett de förklädda porrblaskorna ett helt nytt ansikte har klarat sig fram i livet med tanke på den bristande intelligens hon har. Jag har hört att det krävs en IQ på 50 för att öppna en dörr. Linda uppskattar gentlemän som öppnar dörrar åt henne och skjuter in stolar. Jag vet varför.

Jenna Jameson däremot, är en sann entrepenör, och vad jag märkt, en riktig businesswoman. man kanske kan få för sig att mitt nedskrivande av fröken Rosing här ovan är ett tecken på någon slags förakt från min sida över blonderade porrstjärnor, men så är det inte. Jag kunde inte bry mig mindre hur många som plastikopererar sig och jag bryr mig heller inte nämnvärt kring det faktum att det verkar ligga mer karriär att knulla sig till toppen än att vara ekonom these days. Grejen är att jag är för att människor gör sin egen grej och dessutom gör det bra. Jenna är, sitt yrke till trots, en jävligt bright tjej, oavsett vad man vill tycka om porrindustrin som sådan, you gotta hand it to her.

Så har vi kära Pamela, med sin "Star" där jag väntar mig spaltmetrar kring henne och Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee's sexliv. Hittar jag något som inte handlar om sex eller droger blir jag positivt överraskad. Jag tänkte läsa de här tre fantastiska Bimbo Diaries och se om jag kan lära mig något nytt av mina medblekta systrar. I'll keep you updated.

Här har vi beställningen, från billigaste sajten Bokus :
- 1 st Att älska som en porrstjärna : en s... (9789185453658) à 36.00 kr
- 1 st Den nakna sanningen (9789185499229) à 36.00 kr
- 1 st Prinsessor (9789185625543) à 39.00 kr
- 1 st Star (9789151847504) à 98.00 kr