Fy fan

YYYL JAG ÄR SÅ JÄVLA YNKLIG OCH SVAG!

Jag åkte efter den obligatoriska resan till helgmottagningen för medicin, in till stan eftersom jag kände mig så mycket piggare och friskare efter veckans kräkvurm. Det var en dålig idé. Efter den obligatoriska Lördagssushin med Lott och under en latte med ramlösa-fika på "Cozy" vid Medis, kände jag hur min yrsel tilltog, illamåendet bröt fram och jag kände mig så svag och liten. Alex var inte heller hundra, han gnydde och ville bara in i min famn så vi bestämde oss för att åka hem. Ännu en helvetesfärd.

Om man har epilepsi så vet man vilken oerhörd skräck det är att vara trött och yrslig eftersom oron över ett anfall kommer som ett brev på posten. Man blir orolig över minsta steg man tar och går bara och inväntar de där "tankarna" som för mig är det som sätter igång allting. Jag gick igenom helvetestunneln, ni vet, den i centralen där det råder vänstertrafik, den enda stora genomfartsleden jag känner till där allt är tvärtom, förbindelsen mellan pendel och t-bana, under spottkoppen som den så charmant heter. Och nu kommer dagens bittra outrage. Det var en händelse som orsakade det tankeförlopp jag nu kommer att beskriva, vi kommer till den lite längre ned, men först en liten tankekedja.

Och för att folk skall slippa få fel ideér om mina åsikter (åh vad jag är PK nu, men fuck it) så ska jag först förklara: Jag är 100% emot rasism och främlingsfientlighet. Jag anser att det finns EN ras och det är människan. Jag ser inga som helst kopplingar mellan geografiska födelseplatser och beteende hos folkgrupper. Däremot så finns det sociala grupperingar i samhället jag ogillar, eftersom de är obehagliga och skrämmande, främmande och ologiska. Och man får tolka det för vad det är. I det här fallet är det GÄNGEN med förortsgrabbar. Och då större delen har annan etnisk tillhörighet än svensk så blir de i folkmun kallade för "invandrargäng" vilket är aningen missvisande, men det är det namnet de går under. Det finns en jävla massa svennar jag inte gillar heller så det är inte specifikt på grund av att de är invandrare för det skiter jag fullständigt i. Jag är ingen forskare i ämnet så jag kan ju knappast redogöra i detalj för de sociala, socioekonomiska and allthat shit-faktorer som spelar in för att forma dessa grupper, jag kan bara tala om vad jag UPPLEVER och ser. egentligen gillar jag inte att använda mig av begreppet invandrare eftersom de här killarna är i 90% av fallen födda i Sverige och de är naturligtvis precis lika mycket svenska medborgare som jag.

Här är dealen: Tonåringar, och speciellt hårda, tuffa förortsteens, är i regel oavsett ursprung riktigt jävla jobbiga, högljudda, hormonella, oförutsägbara och allt det där. Men överlag så skrämmer de mig inte eftersom jag också varit teen en gång i tiden. Det är mer liv och gap än vad det är verklig verkstad. Men det finns små små klickar av gäng som faktiskt ÄR direkt farliga och de är bara ute efter bråk. Jag vet, för de har gett sig på mig ett numeröst antal gånger under uppväxten. Jag och en väninna blev jagade av 20 pers från ett skoldisco i åttan för att vi dansat på deras fritidsgård. Jag vet vad de här killarna har innanför sina jackor och jag tycker det är bedrövligt att förortsmiljöerna gör människor så hårda, så kalla, kriminella och framför allt socialt missanpassade och det här är egentligen ingenting man någonsin får snacka om. Så fort man tar upp de här grejerna så sätter nervösa politiker igång att snacka om att det handlar om att man måste respektera varandras kulturer. Vi ska respektera en kultur som uppstått i betongdjungeln, ett resultat av fattigdom och segregation och allt vad det nu är (det kan säkerligen diskuteras i evighet men det här är bara en sammanfattning, ni får tänka till själva) och man FÅR INTE prata om att de här ungdomsgängen faktiskt skrämmer skiten ur folk. Man får inte prata om att de här grabbarna har en fucked up syn på hur saker och ting är. Man får INTE prata om att de här grabbarna driver runt på stan utan något att göra enbart för att leta efter bråk eller chansen att trakassera folk.

Jag vet att det här är inte ett dugg PK att säga, och jag vill understryka att jag inte gör skillnad på folk och folk så länge vi behandlar varandra med ömsesidig respekt. Jag skiter i var du är född, om du är schysst mot mig och visar att du är en människa precis som alla andra så accepterar jag dig. Har du ett annat modersmål än jag ser jag det som en bonus. Ändå känner jag väldigt lite "invandrare". Det är inte självvalt, snarare något som bara blivit. Det handlar så mycket om kultur. För det första så är jag helt ärligt, lite rädd för muslimer. Jag känner till kulturen såsom den yttrar sig på många platser, inte alla. Jag läser mycket om kultur och levnadssätt i muslimska länder för att det fascinerar och skrämmer mig och jag försöker så desperat förstå hur religion kan åstadkomma så mycket förtryck, så mycket skada, så mycket krig, hat och segregering mellan könen. Ännu en parentes här är att jag inte uppskattar någon form av organiserad religion eftersom jag anser att religion som fenomen handlar om förtryck, oavsett om det är Jesus, Mohammed eller Shiva som används som förebild. Jag försöker på ett intellektuellt plan att verkligen skilja mellan kultur och människa och ju mer jag läser, ju mer rädd blir jag. Ju mer insatt jag blir genom att läsa böcker som Allahs Döttrar (adlibris) , Bokhandlaren i Kabul (länken är en utmärkt recension) och Såld (Zana Muhsen, länken är också en recension), jag skulle kunna räkna upp många, många fler - jag sammanställer gärna en litterär boklista om kvinnor i muslimska länder eller muslimska familjer för den intresserade. Jag köper allt jag får tag i och har samlat på mig en del genom åren med anledning av min fascination. Men ju mer insatt jag blir, som sagt, ju mindre öppen blir jag. Jag skulle vilja inflika ett "förlåt" till någon här, jag vet inte varför jag känner så men det gör jag. Jag är inte en elak, konservativ, främlingsfientlig människa och jag TROR verkligen på att kulturer berikar varandra och hela det köret. Jag TROR på ett blandat samhälle med alla möjliga tokstollar i det, men jag är skiträdd för islam, religion i stort och allt vad det för med sig. Och det som förbluffar mig ytterligare är att jag SKÄMS för det.

Jag har en enorm medkänsla med människor som flyr från krigsdrabbade länder. Jag tycker att det är så förbaskat självklart att fredliga länder skall hjälpa till att rädda de här människorna, som flyr från länder med fascism, tortyr, våldsamheter och rena förtryck. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig den skräcken man måste känna när man vet att ens egna barn kan dö bara genom att gå utanför dörren. Jag begriper mig inte på människors grymhet. Men jag begriper mig fan inte på islam heller. För de här männen jag läser om, de här kvinnornas situation främst i länder där rent sjuka versioner av Islam förekommer, såsom Talibanstyre tillexempel, det är inte riktigt klokt. En kvinna är inget värd, kärlek verkar inte förekomma, en kvinna är som fenomen en farlig naturkraft som måste stävjas för att inte "plocka fram" saker ur männen och en kvinna är, bara genom att hon är kvinna, en vara som köps och säljs vid ung ålder till fullkomligt bestialiska äldre män som i många fall ser henne som en "oren" och "äcklig" vara om hon inte har blygdläppar och klitoris bortskurna så att han kan spräcka henne på bröllopsnatten. De här männen lär sig tidigt att plåga och förtrycka kvinnor som en självklar ingrediens i deras vardag. Jag skulle kunna räkna upp så mycket som jag tycker är så jävla skrämmande men jag tror säkert ni har egna tankar att fylla i med. Det går bara inte att räkna upp. Och allt det här på grund av någon heltossig, hallucinerande snubbe vid namn Mohammed som fick en bekväm "uppenbarelse" från gud varenda gång han stötte på ett problem i sitt familjeliv. Mohammeds fru, Aisha, var 6 år när han "valde ut" henne. Det är fullständigt normalt att se en sexårig flicka som en passande framtida fru och hon var inte ens tonåring när han "fullbordade" sitt äktenskap med henne. Det är bara FEL i min värld! FEL! FEL! FEL!

För så ser MIN kultur ut. MIN kultur måste också få räknas, i MITT land, och min kultur går ut på öppenhet, gemenskap och frihet. Religionsfrihet, yttrande, press and all that jazz. Det är så vi vill ha det! Jag VILL leva i harmoni med alla världens brokiga folk och deras härliga mat och nya musik och intressanta högtider, jag vill höra andra språk och lyssna till många människors röster. Men jag VILL INTE att Islam ska bli en del av den kulturen och detta får man inte säga, för då är man rasist. Jag är så jävla glad att kyrkan är skiljd från staten i det här landet och att man faktiskt betraktar religion med kritiskt sinnelag. Vad jag däremot inte får ihop, det är, att när förtrycket utövas utanför landsgränserna, då är det en tragedi och ett förtryck men när det kommer innanför våra murar och integreras här, då kallas det kultur och då ska vi baskemej acceptera det och FÖRSTÅ det!

Men hur fan ska jag kunna fatta förtryck? I mitt land får kvinnor rösta. I mitt land får vi ha sex, njuta, älska vilka vi vill och bära vilka kläder vi vill. I teorin. I mitt land finns det förstås också en massa losers som har förlegad kvinnosyn och vi är inte 100% jämställda men vi har nått EXTREMT långt om man jämför med mycket annat. I teorin. Vi har våld, våldtäktsmän och pedofiler och hela den bagen men vi har också ett rättsystem som ska straffa dem. I teorin. Inte ett helt perfekt som sagt, men det finns där, det förbättras och jämställdhet och frihet är ett MÅL. Det finns tusentals krafter som hotar alla dessa saker och jag vill FRAMÅT i utvecklingen, inte bakåt. Oavsett hur man väljer att se det så hör inte förtryck hemma i vårt land. Det BÖR vara ett mål för alla som bor här. Men jag får inte snacka om det? Jag får inte tycka att det är fel? Jag får inte tycka att vi kan leva i harmoni utan att försöka dra in förtryck i skiten också? För jag vill inte stoppa invandringen. Jag vill inte kasta ut någon ur landet. Det är bara fel, fel, fel. Jag vill ha till en annan drastisk metod för att verkligen diskutera den här skiten och vi ska ha RÄTT till det för vi bor ju här!

Nu kanske jag ska komma till händelsen som gjorde att jag började orera om Islam. Det är inte så att jag säger att islam var särskilt inblandad i det som hände idag. Eller, jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag var på väg hem och gick i den där tunneln. Nådde pressbyrån och gick svettig in för att köpa en Ramlösa. På väg fram till kassan stötte jag på dem. De var åtta stycken, mycket större än jag trots sina ringa åldrar, och de var hotfulla. Som fan. De ställde sig medvetet i vägen för mig, de här hotfulla grabbarna. Synade mig, svettig med barnvagnen. De viskade åt varandra, flinade, flyttade sig inte. Jag ville bara förbi. Sekunderna gick. Jag kände mig jävligt hotad och jag vet att de står där för att man ska säga något så att de får chansen att mucka bråk och skrika svennehora efter mig. Jag har stött på dem förr. Och jag fattar inte. Det finns så många idioter i samhället och det här är bara några av dem men jag känner mig så svag och liten för jag vill bara förbi. Mitt barn är sjukt och jag har inte gjort ett skvatt för att förtjäna det där. Jag harklar mig, de tittar på mig med hatiska blickar. Ska svennehoran säga nåt? Jag ser ner i golvet. Det är det enda sättet. Sekunden därpå flyttar sig en av killarna nån decimeter, nog för att jag ska kunna tränga mig förbi. När jag gjort det springer jag därifrån. De skrattar hotfullt och kastar glåpord efter mig. Jag hinner tänka att det är såna här idioter som gör folk till rasister och som gör det surt för den större massan med invandrarbakgrund som INTE gör såna här grejer.

VARFÖR ska jag behöva råka ut för det här? Av mina egna landsmän! För det är ju det ni är, ni som angrep mig och fick mig att känna mig så jävla rädd på pressbyrån idag. Ni är mina LANDSMÄN. Ni ska skydda mig, inte hota mig. Jag är svagare än ni. Jag har inte gjort er ett skit. Jag går med en barnvagn och jag har blonderat hår. Ger det er nån jävla rätt att få mig rädd? Ska jag behöva vara RÄDD i mitt eget land? Ett land FRITT från förtryck? VARFÖR I HELA HELVETE DÅ?!
En av mina närmaste vänner blev våldtagen av sin farbror under hela sin uppväxt. Han var svensk och härstammade från vikingarna (go figure). Honom och hans likar är jag rädd för. Min bästa vän våldtog mig när jag var sexton. Han är svensk. Honom är jag också rädd för. En annan väninna har fått stryk hundratals gånger av sin kille för att han ska "tukta" henne, honom och hans likar är jag rädd för. I stort sett alla kvinnor jag känner har någon gång i sitt liv blivit våldtagna, tafsade på, misshandlade eller psykiskt torterade. De männen är jag rädd för. Ett invandrargäng våldtog en fjortonårig flicka i Rissne för några år sen, stenkastet från min väninnas hus. DOM är jag rädd för. Jag är rädd för män som är muslimer, högerkristna, våldtäktsmän, hustrumisshandlare, och snart är jag rädd för min egen bror. Det manliga jävla förtrycket har tamejfan inga gränser och ingen hudfärg heller att placera den i. Det blir bara värre. Från alla sidor. I mitt EGET FRIA LAND.

Hur fan väntar ni "normalt" funtade män er att jag ska lita på er? Jag vet hur många av er som köper sex bakom ryggen på era fruar. Ni är så jävla många. Jag vet vad ni gör när ni tror att ingen ser. Finns det någon normal man kvar därute? Är det märkligt det här, tycker du? Ta en titt på den vardag jag lever i och tänk om. Jag vågar snart inte gå ut, för det manliga våldet och förtrycket existerar. Överallt.
Och there isn't shit i can do about it. För ni vinner ändå. Ni är för många.
Och allt det här har ni fostrat mig att skämmas över att jag säger, så att jag inte ska ta för mycket plats. Det är ju ingen som lyssnar på en skamsen galenpanna.
Fy fan säger jag.
Fy fan.

Första dagen på jobbet + Bula

ÅÅh vilken dag!
Jag kom just hem från första dagen på nya jobbet. Jag har inte velat skriva någonting tidigare om det, för.. jag vet inte. Det var sånt rabalder i bloggen, och varje gång jag skrivit om något jag velat jobba med, eller diskuterat min egen karriär så har det varit någon anonym mr. smartpants som kommenterat saker som "Du kommer aldrig komma in på den utbildningen" eller "Du är ju knappast behörig till det" eller något annat överjävligt nedsättande. Som jag egentligen bör skita i att ens ta notis om, för vad fan spelar en anonym persons dryga kommentar för roll egentligen? Någon som inte känner mig, som inte vet ett skvatt om min kapacitet eller kunskap kan egentligen inte uttala sig. Visst kan man få en överblick över den person jag är via min blogg, men det finns mer av mig än så och allt det där. Men jag är också en människa, även om jag är stark och fixar med en hel del. Jag orkar inte få skit från någon anonym paragrafryttare som envisas med att kommentera negativt. Och jag fick som kommentar här nyligen att om jag inte kan ta kritik så bör jag inte lägga ut mina åsikter via internet som jag gör. Jag är alltså en vandrande måltavla helt ofrivilligt, på internet ska allt vara tillåtet och om jag berättar något om mig själv får jag räkna med att gamarna kommer för att festa.

Men näe.
Jag tvingar ingen att läsa här. Således tvingar jag ingen att kommentera heller. Och debatt är alltid trevligt men jag skulle vilja undanbe mig negativa kommentarer när jag skriver om det här nya, för jag är faktiskt stolt, glad och säker. Jag gjorde ett bra jobb idag och jag kommer fortsätta göra det, några få timmar i veckan bara till att börja med. Man behöver inte angripa mig över minsta grej jag känner tillförsikt över, så du anonyma som skrev om vad jag klarar och inte klarar i några tidigare inlägg kan väl ta och hålla snattran och blunda nu, för nu kommer ett glatt inlägg om min dag:

Jag är numera datalärare för en liten grupp fantastiska människor på ett dagcenter för långtidssjuka och arbetslösa, som har centret som sin huvudsysselsättning. Där finns förutom min kurs också sycirkel, en verkstad, ett kök där man serverar lunch varje dag, ett café och en musikgrupp (oklart om den är på G eller om den redan finns, dock). Jag håller i en datagrupp två timmar i veckan än så länge. Det handlar om att hantera datorer på basnivå. Många av de jag undervisar har aldrig suttit vid en dator tidigare. Idag hade jag första lektionen och lyckades få mina elever att tycka att "data" var kul! Och jag bara körde på, pratade och stojade och styrde och på något magiskt vis så flög tiden iväg.
Notering: Jag vet vad det är för skillnad på "data" och en "dator" så bespara mig vitsiga kommentarer. Jag ville bara berätta om min dag på mitt nya "jobb". Jag gillar det. Mycket. Och jag tror att jag har en fallenhet för det här.

Tidigare idag var jag hos tandläkaren. Det borrades och fixades och fylldes. Jag håller som bekant på att laga alla frätskador på tänderna som jag har fått efter 9 års knarkande. Det gör ont. Jag har 7 tänder kvar att laga. Skönt. Bara lite kvar nu. Men något som INTE är skönt är att hon måste kommit åt något i kinden med sprutan eller så, för jag har en bula i den tidigare bedövade kinden, med ett blåmärke som bara sprider sig där. Det ser verkligen ut som att jag har fått en fet jävla smäll på käften! Och det gör satans ont! Så nu ska jag ynka mig i säng med en alvedon och en kopp te med honung.

Förutom tandläkaren - fantastisk dag.
Ser redan fram emot nästa onsdag, då jag har min klass igen.

Trött, less och redo att slänga in handduken

Gud vad ni blir sura och tvära så fort jag skriver ett inlägg då jag lackar ur på nånting och avviker från det normativa, där man tydligen som bloggare är skyldig att lovebomba allt som inte har med kändisar, utelistor och kläder att göra. Ni som sitter och petar och rotar i allt jag skriver som nån slags självutnämnda jävla gullegullpoliser och liksom "aja baja Loo, du får inte sitta och bli arg på de stackars blivande förskolelärarna, de har det inte så lätt och vadå, alla ska väl få en chans och guuuu va du är taskig och FÖRRESTEN så är du minsann inte perfekt själv för jag såg ett syftningsfel / avsaknad av bindestreck där i din blogg så DET SÅ och i och med det så har du ingen tyngd bakom din kritik för man måste liksom vara Horace fucking Engdahl för att få kritisera en blivande lärare och bli förbannad på att denne inte kan språket och i ett rättvist samhälle ska ju alla få en chans och förresten så VET vi att du skriver alla dina inlägg i WORD först innan du lägger ut dom och vadå det räknas inte och blablablablabla"

Alltså, för det första, jag använder aldrig word. Jag skriver så här. Jag använder inga rättstavningsprogram, ingen som helst jävla hjälp såsom word eller vadfandetheter i den här bloggen och det är dels för att a) spara tid och b) jag behöver inte. Fråga vem som helst som känner mig. Men det hör inte hit. Det som hör hit är, att jag känner mig mer och mer fast i den alldagliga "kolla på min unge och idag stekte jag pannkakor lallalla"-fällan för varje jävla vecka som går i den här bloggen och jag håller fan med er som kommenterat att det är sämre "sting" i mig nu för tiden och att det inte är lika Lönnroth-bitskt och straight on target som det var förr.

Jag vet. Det beror dels på lathet och för att jag kom till en punkt nånstans där jag inte pallade värja mig mot alla de här jävla jamspellarna som kom som små brev på posten varje gång jag skrev något kritiskt. Och hela min grundidé med den här bloggen, som för några år sen var tänkt att vara en resa i min tankevärld, full on, 200 km/h av kritik, uppretat humör och bitskheter men som senare bara utvecklades till någon slags emotionell härdsmälteblogg (2005), vidare till en jävla avtändningsblogg (2006) och sedermera en "nu jävlar ska jag vända på livet men det går sådär"-blogg (2007) till en "Titta, jag är som alla andra, jag har barn och liv och egen lägenhet och mitt liv kretsar inte längre kring män och klubbar kul va får jag vara med i er jävla fucking klubb nu?"-blogg (2008). Ni som gnäller på mig NU, ni skulle fan vart med på the good ol' days, runt 2001 - 2003 nångång, då jag skrev inlägg om att knulla på kola i en kvart på söder och att en timme senare sitta välkammad i mormors kök, bli kallad gullunge och bli bjuden på kanelbullar. På den tiden då jag var förbannad på precis allting och då jag inte var rädd för ett jävla skit och då läsarkommentarer inte rörde mig i ryggen eftersom jag körde mitt race - och mitt race only. Jag påstår inte att det är en bättre tillvaro, det där med söder och kanelbullar. Bara annorlunda. Och det var då det.

Hela grundtanken med "mrsgonzo" var att jag skulle uppleva, och skriva om det, så som jag upplevde det. Utan fina omskrivningar. Naket, självutlämnande och skitigt. Och det skulle vara samhällskritiskt och bitskt och mitt eget jävla race och det skulle hålla en viss standard. Det gör det inte längre. Nu är det här "bara" en blogg i mängden. Det finns ingenting, förutom mina nakna beskrivningar av möte med vården, socialen och sånt skit, som gör att den sticker ut eller gör den annorlunda längre. Jag har blivit bekväm. Och det är när jag får värsta kritiken för att jag ställer lite krav på framtida lärare till våra barn som jag inser det. Den här bloggen är inte vad jag ville att den skulle vara. Den fyller inget syfte längre. Man kan lika gärna läsa blondinbellas eller typ Maggan Perssons blogg om tulpanodling, det är liksom lika hjärndött. Jag inser det. Jag vet det.

Så vad göra? Jo, det kanske är att bara lägga ner. Eller redesign the whole thing. Start fresh. Jag vet inte. Det jag vet, är att jag tycker att jag har rätt i att ställa krav på en framtida lärare och dess språkkunskaper, när jag själv VET vad språket innehåller. Vad det handlar om. Vad det går ut på. och det handlar inte om korrekta ordval. Det handlar inte om punkter och streck utan något mycket mer. Det handlar om hur vi processar händelser, föremål, människor och situationer i huvudet. Förmågan att sätta ord på saker och förklara dem är hela nyckeln. Kan du inte det, är du begränsad i det vardagliga livet. Och alla BARN skall ges MÖJLIGHET att finna den nyckeln, av kompetent, insiktsfull, klok och språkligt passionerad personal som förstår att ord är mer än bara bokstäver i en viss ordning. Och det är DET jag försöker få fram. Och genom att kritisera de som inte förstått det, försöker inte jag höja mig själv in any way. Jag försöker kräva en standard på undervisningen som våra barn är lovade - och som de förtjänar. Och jag ska inte behöva vara Horace Engdahl för att ha rätt till att göra det. Att angripa det faktum att jag missat ett streck i en ordföljd är knappast att ha förstått vad jag vill med inlägget. jag sitter inte här och säger "ååh ba, jag är så jävla bra ba, asså, ni ska ha skit allihop för jag är bäst!" - om du tolkar mitt inlägg så, så läs igen.

Hur som helst, jag inser att det behövs en rätt stor förändring här. Samtidigt har jag ett bloggprojekt på gång som varit i bygg-groparna bra länge nu, tillsammans med en vän och kollega, som kommer att vara något helt annat än det här. Förmodligen kommer det projektet att få mer publicitet, och det har ett klart och definierat syfte som vidrör de kriterier jag varit och nosat på tidigare när jag pratade om hela "gonzo"-projektet. Men skitsamma.

Hela grejen är; Jag är lite less på social ingenjörskonst just nu. Jag vill inte bara döda den. Det vore inte rättvist, det är tre års jobb down the drain och det är trots allt tre år av mitt liv, som läses varje dag av människor som av olika anledningar, bara trillar in här. Men jag tror att många av mina regelbundna läsare undrat ett bra tag vafan jag sysslar med. Och det måste bli ändring. Jag måste finna riktning. Definition. Konkretisera. Kanske stänga den, men låta det gamla vara kvar. Eller så blåser jag hela skiten med en knapptryckning bara. Raderar mig själv och mina texter helt från webben. Jag vet inte. Om ni vill göra något, så kan ju ni gnällspikar sluta pipa så fort jag får upp ångan och blir uppretad. Försök läs det jag vill få fram istället. Tänk lite. Det är nyttigt, och jag lovar -
det gör inte ont.

Jävla popcorn!

Okej, nu är jag uppretad.
Jag har idag pratat med två olika personer på nätet av diverse anledningar och helt omedvetet, som båda har läs och skrivsvårigheter och som båda ska bli förskolelärare.

(insert bad language here)

ERA JÄVLA IDIOTER! Vad FAN tänker ni med? Jag har enorma svårigheter med vissa delar i matematik, jag diggar förvisso procentuträkning och multiplikationstabellen, men jag KLARAR inte bråk och division, tycker ni att jag ska ta och satsa på att bli mattelärare? Amen vadå, det är väl bara att hoppa över division, femmorna behöver ändå inte lära sig det...jag är ju grym på procent! Vadå, det kommer säkert gå bra ändå, man kan skumma lite, man fattar säkert när man är där..
FEL! FEL! FEL!

Hur FAN tänker ni? Tänker ni att ungarna ändå inte fattar nåt i den åldern så det finns ingen anledning för dig att kunna behärska ditt språk fullt ut? Har ni kass självinsikt? Ni KOMMER INTE att bli bra lärare. Jag är ledsen, men det är kört, fattar ni inte era begränsningar? Att ÄLSKA barn är ingen jävla ursäkt, era jävla airheads! Ni ska alltså stå där och vara förebilder för mitt barn, och knappt kunna stava till era egna jävla namn?

Ja, jag beklagar att ni har läs och skrivsvårigheter och dyslexi. Nej, jag vet att det är medfött och inte går att träna bort, det är just det som är min poäng här. Ja, jag vet att Einstein och kungen också var / är dyslektiker. Men i Einsteins fall så sysslade han med det han de facto var bra på, och fokuserade inte på att lära ut språk och hur livet går till, till småttingar, och i kungens fall.. nä, sorry, det bevisar inget, kungen är en tråkmåns och även han verkar inse sina begränsningar på det planet. Undrar förresten om dyslexi innebär en svårighet att också läsa av hastighetsmätare förresten, för det hade ju kunnat förklara en del i hans fall...
nevermind.

Vad jag försöker säga är; Inse era egna jävla begränsningar. Vad är det som får er att vilja bli lärare när ni har sådana uppenbara svårigheter med språket? Vad är det, exakt, ni ska lära ut? Er fantastiska förmåga att rita elefanter? Gymnastiklärare är en grej, såvida du inte ska in på näringslära och shit, men lågstadie och förskolelärare? Ni är medvetna om att ni ska ha hand om en hel klass med småttingar som kommer dit för att lära sig viktiga grunder inför skolstarten? Ni är medvetna om att språket är det absolut viktigaste verktyget som en människa någonsin kommer att få, och ni är säkerligen medvetna om hur barn lär sig och hela det kitet. Med det facit i hand - hur fan kan ni se er själva i ögonen och upprepa mantrat "jag duger, jag klarar det här" varje jävla morgon? Vadå ni duger? NI DUGER INTE! For fucks sake! Bli raketforskare, bli bubbelgumstillverkare, bli datanörd, bli cowboy eller strippa eller knarklangare eller vad FAN som helst men hur i hela jävla helvetes kuk tror ni att ni ska fixa med jobbet som LÄRARE? Ni kan ju inte sätta ihop enkla meningar! Bara för att man fått kläm på "mor ror" och "far är rar" betyder inte det att man är nån jävla lärare! Ni behöver ju själva extrahjälp för att uttrycka er! Ska ni ha med er en personlig assistent på lektionerna som rättar era rättningar? Hur blir det när barnen frågar hur någonting stavas eller vad ett ord betyder? Ska ni sitta där och gå ner i mental härdsmälta och konsultera SAOL varje gång?

Hela världen ligger öppen för er, och framtiden är så jävla ljus så ni måste ha solglasögon gällande flera av era egenskaper som ni hade kunnat utveckla och satsa på ISTÄLLET. Men neejdå, ni ska välja det allra svåraste, det som kommer orsaka mest problem för er, det som kommer ödelägga ert självförtroende i lärarrummet när ni sitter i konferens med ett dussin andra lärare och lämnar in en enkel timrapport, och alla i rummet kommer att observera era stavfel, era syftningsfel, era uppenbara svårigheter med att hantera språket. Det här handlar inte om diskriminering och rättvisa, fattar ni inte det? Det här handlar inte om att ni ska övervinna några personliga issues genom att införa fler språkhandikappade i den akademiska världen. Det här är inte nån jävla jämställdhet, jämställdhet och rättvisa handlar om rätt person på rätt plats och att alla med samma förutsättningar får en chans. Vad tror ni att ni ska vinna? Eller tror ni på allvar att ni kommer att göra en raketkarriär inom skolvärlden med de kassa jävla meriterna?

Det här handlar inte om er som personer, fattar ni inte det? Det här är inte ett personangrepp. Jag försöker tala om för er att ni är åt helvete fel, men ni kommer troligtvis aldrig att läsa det här och även om ni gjorde det så skulle ni avfärda mig som en bitter kärring som inte fattade hur fina människor ni faktiskt är och ni har minsann aldrig gjort mig nånting. För ni är känslostyrda popcorn som inte fattar ren fakta. Ni har säkert underbara personligheter allihopa och jag betvivlar inte en sekund att ni älskar barn, men ni kan inte ta till er djupet i det ni läser om ni inte förstår orden. Ni kommer aldrig att kunna utveckla ett intuitivt språkligt tänkande. Jag är ledsen, men så är det. Ni skulle säkert bli fantastiska som precis allting annat, men just den grejen som ni skulle undvika, som ni aldrig behärskat. Det ska ni göra karriär på!

FAN VAD TRÖTT JAG BLIR!!

Bild: Nattåkning med ella.

Frågelåda och kärringgnäll

Del I - Frågelåda

Frågelåda blev det i kommentarsfältet i mitt förra inlägg gällande lärare och språklighet, så jag tar och svarar här istället för att härja i kommentarsfältet, och förtydligar det jag skrev tidigare:

Muir säger:"En helt annan sak, jag är ingen flitig kommentator men jag läser din blogg ofta och har så gjort ganska länge. Kul att se att du verkar ha landat på fötterna i någon mån och att du verkar så nöjd med livet. Själv är jag inte så intreserad av barn och det som hör till så i ett (väldigt) egoistiskt perspektiv tyckte jag nog ändå att din blogg var mer underhållande tidigare. Det är mindre Tarantino numera om man så säger... ;D"

Svar: Det stämmer att mitt skrivande förändrats. Främst handlar det ju om ämnena i sig, mitt liv består inte längre av dygnslångt festande, klubbar och den här "leva för dagen"-inställningen som man får när man är rotlös och inte har vare sig barn eller hem att ta hand om. Jag längtar inte tillbaka till mitt gamla liv längre, men jag skriver ofta om det i min egna personliga dagbok. Någonting jag tänkt göra väldigt länge dock, är att skriva en liten följetong om hur mitt liv faktiskt varit fram tills dess att jag blev gravid med Alexander. Ibland kan jag själv känna att jag håller på att trampa ner i Linda Skugge-fenomenet, ni vet, den vilda tjejen som är förbannad på allt och alla och som rebellar deluxe, är syndig i största allmänhet och med nån slags konstant avtändning som skaffar barn och gör en helomvändning. Fastnar i tjatet om mammarollen och gnäll om blöjor samtidigt som martyrskapet bara skiner igenom texten. Jag har bara ett försvar gällande det; jag är mammaledig. Min vardag kretsar kring Alexander och visst sitter jag ändå och grubblar mycket, men mycket av mina tankar och tillbakablickarna jag hamnar i, vigs åt boken jag skriver på och jag vill liksom vika de bästa resonemangen till "13" som är arbetsnamnet för närvarande.

Gil säger: "En god skribent bör anpassa sitt språk efter situationen för att kunna göra sig förstådd på det mest effektiva sättet som iofs inte behöver vara det som är grammatiskt korrekt. Det är tråkigt att läsa en blogg som är skriven på myndighetssvenska eller ett myndighetsbrev skrivet på msnsvenska."

Svar: Det håller jag absolut med om! Myndighetssvenska är dötrist. Det har sin funktion men rent litterärt är det rena rama kålsoppan. Jag var inte tillräckligt tydlig gällande det, och jag vill inte citera henne heller eftersom det är utlämnande och otrevligt, men det handlade inte så mycket om stavfel som hennes ordfattighet. Att hon inte är engagerad eller ordintresserad alls är ett tungt vägande faktum. Jag har all förståelse för att man är grammatiskt inkorrekt ibland i sin blogg, jag är det mest hela tiden och jag använder väldigt mycket talspråk, slang och egenknåpade uttryck. Men det finns liksom ingen BREDD på hennes språk. Det saknas ett genuint intresse. Det finns inget engagemang, ingen utveckling. Ordvalen är på lågstadienivå och meningsbyggnaderna är katastrofala. Jag önskar jag kunde citera, men det vore inte schysst och det vore att hänga ut och peka ut en person och så gör man inte.

Äpplet säger: "Fast det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen och hur man är utåt mot sina elever. Detta hälsar en annan lärarstuderande som skriver tveksamt bra..."

Svar: Jag är inte riktigt med på noterna. Du påstår att du skriver "tveksamt bra", och jag antar att du syftar på att du "inte är någon författare", so to speak. Det är en sak att "skriva bra", alltså vara en duktig skribent, och att kunna uttrycka sig obehindrat och brett. Återigen handlar det om att ha ett rikt språk och att kunna leka med, och experimentera med ord. Ordglädje, eller språkglädje, om man så säger. Och att, som Gil påpekar, kunna anpassa språket efter läsare och tillfälle. Jag håller bestämt fast vid att språkglädje och ett glödande intresse är av yttersta vikt för en lärare. Om inte passionen och engagemanget för språket finns där, så lär man ut på ett platt sätt som gör att barnen tappar intresset. Man kan inte vänta sig ett glödande engagemang av eleven om inte läraren själv finner glädje och passion i det hon undervisar. Du skriver "det man skriver i sin blogg är ju inte alltid den allmänna sanningen". Nu syftar du på innehållet och dess riktighet, och det har inte med saken att göra.

faster C säger: "jag skriver inte "korrekt" svenska i min blogg (jag använder lite väl många punkter ibland ;) men vet likväl hur jag uttrycker mej på korrekt svenska när det krävs..som dagligen i jobbet.."

Svar: Absolut. Men återigen, det är inte det korrekta eller att man är akademisk och facklig som är nyckeln, som tidigare sagt.

Fridabörjesson: "Sjukt att det ska finnas folk som ens har den tanken, att man ska kunna bli lärare utan att man kan språket själv. Hur ska man då kunna lära ut ?"

Svar: Ja, jag och liselott pratade om det där igår. Hon var och hälsade på och jag tog upp ämnet i bloggen och fiskade efter hennes synpunkter. Hon sa då att det är många som blir lärare eftersom det är en relativt enkel utbildning (i jämförelse med mycket annat) som också genererar viss akademisk respekt,och för att de kommit underfund med att de tycker om barn, men att det är långt ifrån hälften som gör det av "rätt" anledningar. Jag kan själv inte relatera till att vilja bli lärare och inte ÄLSKA att pyssla med ord och ramsor och sagor, och att inte förstå vad språket egentligen är, vilka magiska världar man har nyckeln till, och hur det är grunden till att överhuvudtaget tänka filosofiskt och definiera det abstrakta. Jag själv har en förälskelse i språket jag använder, och ju bredare mitt språk utvecklats, ju mer insikt har jag fått om saker och ting. För att jag kan sätta ord på känslor, tankar och stämningar, förstå sammanhang, orsak och verkan, andra människor.. utan språket skulle jag känna mig inkomplett.

Del II - dagens blogginlägg

Återigen, folk. Jag väntar mig mycket av dig som lärare. Jag väntar mig en passion, ett engagemang, en leklusta och en bredare ordrikedom än genomsnittet. Det är det minsta jag kan begära av någon som är ansvarig för en så stor del av mitt barns utveckling. Man skall inte glömma att man som förälder också har ett enormt ansvar och att man inte får "slöa till" och sluta lära och engagera barnet bara för att det går i skolan. Som förälder, eller som man väljer att uttrycka sig i skolsammanhang, vårdnadshavare, så har man det yttersta ansvaret för att barnet utvecklas till en fullgod individ och man kan inte bara gnälla på okunskapen och påtala att "Men han har inte lärt sig det i skolan". Det är att skylla ifrån sig och att avsäga sig det ansvar som skiljer en förälder från en närstående till barnet. Det är du som förälder som skall se till att barnet får i sig det hon/han behöver av både kunskap och näring.

Jag får allergisk klåda mot föräldrar och deras påhitt. Kanske därför jag inte har så många vänner med barn, för jag står faktiskt inte ut med småbarnsföräldrar överlag. Många är gnällande martyrer i stil med "Ja jag har faktiskt tre barn hemma och lilla jonas är ett, pernilla är tre och sebbe är fem och det är ett helvete, jag får aldrig tid för mig själv och alltid är det något, jag blir så utarbetad..blablabla". Jag blir helt matt. Det var ingen som höll en pistol mot huvudet på dem och tvingade dem att skaffa tre barn med så täta mellanrum. Det finns många saker de kan göra för att underlätta situationen, och det fanns många saker de hade kunnat göra innan de "plötsligt" stod där med en snorig småbarnsfamilj utan egentid, men de har bott in sig i rollen som utarbetade martyrer, det är liksom fel på allting, allting är jobbigt och allting är så dyrt och jag vet inte allt. Alla har vi dagar då vi som föräldrar bara vill dra täcket över huvudet, det är helt normalt, men en ständigt gnällande, ansträngd småbarnspappa som drar ursäkter som "Vi har inte råd att ge barnen nyttig mat så det blir lätt Billys pizza varje dag" (ursäkta?!) och "Nu har vi inte råd med det och det för lille alfons hockeyträning och lilla ebbas tvärflöjt och blablablabla" i all evighet, får mig att skaka på huvudet. Jag förstår att det är jobbigt med det arbete som du utför som trebarnsförälder, all heder åt småbarnsföräldrar, speciellt de ensamstående, men vem fan orkar umgås med en gnällspik som ändå inte vill ha några råd utan bara vill sitta med en kanna kaffe och beklaga sig över den situation de sitter i? Vad kul barnen måste ha det hemma, så roligt för dem att känna att de är vandrande bördor liksom.

Och om de inte är martyrer så är de så jävla präktiga. De är så jävla helylle och ger liksom begreppet "hela och rena" ett ansikte. De kommer där, alla mammor på rad med barnvagnarna så ingen kommer fram- med sina självbelåtna miner och sina bekväma skor och allting är liksom Elloskatalog och Kavatskor och overaller, höga på kaffelattes och det är babysim och mammagrupp och nu ska vi minsann göra saker tillsammans, här i vår trygga lilla bubbla med föräldrar med barn i samma ålder och alla bor vi i radhus och har likadana plantor på bakgården och medhavd matsäck och diskussion om konsistensen på sonens avföring för det är ju den naturligaste saken i väääärlden och allt är så laagom och perfekt och ingen avviker från mängden. Ååh, jag blir helt vansinnig. Anledningen till att jag blir det är för att det här är de där populära tjejerna i skolan som alltid hade nytvättat hår och snygga vita underkläder som killarna avgudade, som var lite småkorkade sådär och som alltid varit medelmåttor i allt men som bara gick runt och var så jävla snygga och dryga mot oss som inte var lika coola, som växt upp och nu skaffat en egen klubb via moderskapet.

Anledningen till att jag sågar människor på det här sättet (ta mig med en nypa salt, will ya?) är ganska psykologiskt lättförklarlig. Jag har aldrig fått vara delaktig i den hemliga "klubb" som kvinnor alltid skapat runt mig genom åren. Det började i första klass, genom hemliga lådor och Barbieklubben, som jag aldrig var med i eftersom jag inte fattade poängen med att ha en leksak för att klä på och av den igen, genom tonårsrummens förtjusta idoldyrkan och NKOTB-förälskelser, till Flickvännernas klubb och Väninnornas, och nu mödrarnas. Vi talar samma språk, men de blir osäkra och taggiga i mitt sällskap, de främmande kvinnorna. Det är som att de alltid kunnat lukta sig till att jag inte riktigt hör dit. Missförstå mig rätt; jag har inga problem med min kvinnliga identitet. Jag har faktiskt aldrig känt att den behövs ifrågasättas, kanske för att den inte är så viktig för mig. Men tydligen så luktar den misstänkt, för kvinnor blir på sin vakt med mig. Jag vet inte om det handlar om vad jag pratar om (även om jag faktiskt måste generalisera mitt eget släkte och säga att fyfan brudar, vad de flesta av er suger när det kommer till musik, det går ju inte att snacka musik med många med fitta, det är ju för trist) eller hur jag säger det, men skitsamma. Jag och grupper med en massa pipiga brudar är inte kompatibla. Jag och martyrer till småbarnsföräldrar går inte heller.

Nu tar vi och lägger ner kärringgnället för idag. På bild idag synes Alexander med sin far. Alex är iförd en aplyxig barndress som han fått av "moster" Liselott. Hon skämmer bort mitt barn med svindyra barnkläder och jag är inte den som tackar nej. Dessutom bifogar jag bild på cool barnmat som liselott hittat. Det är 100% organisk och vegetarisk barnmat som inte innehåller några mjölkprodukter, inget vete, inget laktos, inget gluten och inga tillsatser eller konserveringsmedel. Alex älskar dom, och de finns i massor av olika smaker. Heja liselott som hittar så bra produkter! jag ska ta reda på var hon köpt dom om ni är intresserade. Märket heter iallafall "Ellas kitchen" och det är helt fantastiskt med barnmat som inte innehåller en massa skit, eller en massa djur för den delen. Tack lottlott för fina kläder och mat, hälsar jag och Alex. Och kläderna passar ju perfekt!

Välj ett annat yrke - innan det är för sent!

Jag har en lite kärringgrinig dag idag. Satt och skummade igenom lite bloggar och kände mig oinspirerad när jag klickade in på en blogg som handlar om en lärarstudent och hennes vardag. Och jag satt och läste igenom hennes rätt svenssonaktiga liv och insåg att herregud, människan vet inte skillnad på De och Dem. Hon verkar inte ha så mycket koll på grammatik whatsoever faktiskt, och det får mig att bli lite sådär grinig. Vafan, om inte ens våra barns blivande lärare kan skillnad på De och Dem, eller kan uttrycka sig på ett fritt och korrekt sätt i skrift, hur ska hon då kunna lära ungarna nånting? Vad är det som får en människa att vilja bli lärare om personen ifråga har uppenbara brister på sådana områden som är helt avgörande för det arbetet hon skall utföra? Jag har väldigt lite till övers för människor som vill arbeta med barn bara för att de "ääälskar barn". Jag är ledsen, men det är inte tillräckligt! Det är inte nog! Att lära ut till barn handlar om att ha en passion, ett engagemang och att ha en språklig bredd som möjliggör eftertanke, analys och förståelse. Jag träffar ofta människor som har ett bristfälligt språk, och väldigt lite intresse för detsamma, och oftast så är det ett stort hinder för individen ifråga. Att inte kunna ta till sig, analysera själv och att tänka logiskt är alltihop knutet till språket.

Som grädden på moset är denna lärarstudent en flicka med oerhört låg självkänsla som ständigt talar om döden och ångest i sina inlägg. Hon pratar om sin vikt, hur fet hon är och hur mycket ångest hon har över det. Hon har en allt annat än sund livsstil och äter kraftiga mediciner. Det är synd om flickan, ångest är ett helvete och alla mina sympatier för det. Men jag skakar ändå på huvudet. En människa som ser ned på sig själv och har låg självkänsla kan inte lära ut. Hur ska barnen kunna känna trygghet och känna att fröken har ordning och reda när hon hatar sig själv? Själv har jag haft depressioner av och till hela mitt liv men jag har som vuxen skapat en självkänsla som gör att jag är relativt trygg med mig själv och framförallt så är jag medveten om mina begränsningar och möjligheter. Å andra sidan skall inte jag bli lärare heller - av olika skäl men mest för att det inte ligger i min ambition. Jag vill så mycket annat!

Jag kanske har ett elitistiskt tänkande, vad fan vet jag. Men när det gäller mitt barns utbildning så kräver jag att lärarna som har hand om mitt barn varje dag i X antal timmar har koll på det de lär ut. Att inte kunna grammatik och att inte kunna handskas fritt och obehindrat med sitt modersmål är helt jävla oacceptabelt och om man studerar i syfte att ta på sig ansvaret för våra barns utveckling till samhällsdugliga individer så SKA, inte bör, utan SKA, man ha ett rikt språk och ett seriöst engagemang i detsamma. Språket är det finaste verktyg och den absolut bästa gåvan du kan ge dina barn. Med språk lär vi oss att förhålla oss till världen, våra sinnen expanderas när vi får förmågan att uttrycka det vi ser, känner och gör. Språket är det mest viktiga i skolundervisningen och jag betalar inte skatt för att något barnkärt pulver ska lära ut ett fattigt språk till min unge. Jag oroar mig redan på förhand kring det faktum att Järfälla är den kommun där lärarna är mest lågavlönade i hela landet. What you pay for is what you get. Redan nu är det fastställt från min sida att mitt barn inte skall gå i skola i den här kommunen. När Alexander är så pass gammal har jag fått en högre inkomst och kommer således att välja en annan bostadsort. Det ger inga garantier för att han får språkgenier till lärare, men chanserna ökar drastiskt. Och om alex nu skulle få en klasslärare som inte själv har en passion för språket hon lär ut, kommer vi att byta - direkt.

Min bästa väninna är lärare och hon är helt jävla fantastisk. Den kvinnans engagemang i språket och hennes enorma kunskap kring barns utveckling och tankesätt bör vara en förebild för många. Hon har en genuin nyfikenhet inom sig gällande barnen och hur de tänker. Hon påbörjar sin master nu i Höst i barn och ungdomsvetenskap och har redan blivit lovordad på institutionen som en radikal tänkare. Där har du rätt person på rätt plats! Om alla lärare hade samma engagemang och intresse som hon hade, så skulle jag inte oroa mig det minsta. Självfallet är jag en aning jävig då hon står mig så nära, men man behöver inte vara en närstående till henne för att se att hon gör ett förbaskat bra jobb. För hos henne finns både språkligheten och engagemanget, och främst nyfikenheten och inställningen att livet är en ständigt pågående lärande process för oss alla.

Hur som helst så störde jag mig på den här tjejen, som jag inte länkar till eller nämner namnet på, för det är bara onödigt att hänga ut folk och att jag håller på och kritiserar lär ju knappast speeda på hennes språkutveckling. Jag blev bara tvungen att lacka ur lite i bloggen här, för det är fan inte OK. Jag får nästan agg gentemot den här tjejen, ni vet, jag läser och läser om hennes i övrigt enkla vardag och det är ju iallafall bra att hon har en blogg och tränar sig i skrivandet. Men hennes språkfel är på högstadienivå, hennes ordbredd är snäv, hon kan inte ge en klar bild av det hon vill beskriva för hon "vet inte hur hon ska förklara riktigt". Jag brukar inte bli så här irriterad på främmande människor, men något triggade mig på något sätt. Jag antar att jag är i en känslig fas där jag begrundar barnuppfostran, lärande och utveckling en hel del tack vare att Alex bara blir äldre och jag nu engagerar mig i hans förskoleplats. Jag sitter inte här och förhöjer mig själv genom kritiken, jag uttrycker maktlöshet genom det. Jag själv är tex helt värdelös gällande ekonomi. Jag har svårt att strukturera pengar och min egen ekonomi och jag blir rastlös och oengagerad och vill hellre gömma räkningarna i skåpet när de kommer, för jag får sån ångest över allt som skall betalas. Men jag biter ihop och gör det jag ska. Räkningarna måste betalas, annars står jag och Alexander hemlösa och utan trygghet. Men jag har insikten att någon ekonom kommer jag aldrig att bli.

Vi har förresten inbokat studiebesök på montessoriförskolan Kuben, som jag pratade om. Det blir inte tal om Waldorf, efter analys och efter era kommentarer (mycket tacksam!) och lite vidarestudier på området har vi funnit ut att pedagogiken inte riktigt passar oss. Underbar lokal dock. Men både Montessori och Reggio/Emilia-pedagogik intresserar. Självfallet kommer vi att besöka ett flertal förskolor innan vi väljer.

Fejdan ska väl bli lärare, har jag för mig. Men den tjejen har helt klart alla indianer i kanoten på det området. Det vore intressant om du delgav oss lite tankar kring lärande och dina syner på pedagogik och rätt man på rätt plats? (Uppmaning till fejdan). Jag är också väldigt intresserad av barns utveckling just nu - mitt eget barn gör mig nyfiken på området och jag har redan plöjt flera böcker i ämnet.

Idag trappade jag till 6mg suboxone och jag känner mig lite småstudsig, det går lite upp och ned i kroppen och är inte riktigt något kontinuerligt flöde, utan jag blir lite ångestladdad på kvällarna. Detta botas med bokläsning, sömn och massor av te. Både jag och Alex snorar som fan och jag rosslar och låter som en gammal ciggkärring på rösten. Sexigt.